Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
* /
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1921 kl. 4 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i
anledning av väckt motion om åvägabringande av en
rationell skatteuppbörd.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 145, har herr Ekman, Carl Gustaf m. fl.,
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande
vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas för åvägabringandet av en
rationell skatteuppbörd och för riksdagen snarast möjligt framlägga de
förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.
Beträffande motiveringen till denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
En med motionen likalydande motion har inom andra kammaren
väckts av herr Jansson i Edsbäcken m. fl., vilken motion av kammaren
hänvisats till dess femte tillfälliga utskott.
På begäran av andra kammarens femte tillfälliga utskott har
svenska stadsförbundet och landskommunernas förbund avgivit yttranden
i anledning av den i andra kammaren väckta motionen, vilka yttranden
ställts till utskottets förfogande och härtill fogas som bilagor n:ris 1 och 2.
Ett av utskottet från postsparbankssakkunniga infordrat yttrande
bifogas som bilaga 3.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 6 käft. (Nr 11.) 1
Motionen.
Yttranden.
Utskottet.
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Utskottet får anföra följande.
Såväl av motionen som av de inkomna yttrandena framgår,
att den fråga motionen avser är av synnerlig betydelse för det
allmänna. Genom den statistik, som förebragts av svenska stadsförbundet,
har blivit upplyst, att efter uppbördsstämmorna erlagt belopp
av kommunalskatt i de städer statistiken avser utgör under perioden
1916—1918 10,2 % av debiteringen samt att utestående eller avkortade
skatter för samma tid utgjort 3,8 X av debiteringen. Visserligen har det
förefallit utskottet förvånande, att statistiken i sistnämnda hänseende
kunnat bliva så relativt gynnsam, men det bör framhållas, att statistiken
avser en tidsperiod, som i många hänseenden varit att betrakta som en
högkonjunktur, under vilken särskilt de stora företagen påförts och haft
förmåga att erlägga stora skattebelopp, samt att de små skattebetalarna
närmast före högkonjunkturen hade relativt låga inkomster och att de därå
belöpande skatterna fördenskull varit lättare att erlägga än eljest.
Utskottet håller före, att under nu rådande och sannolikt förestående
depressionstider med sjunkande inkomster ett lika gott resultat knappast
kan vara att förvänta, utan att förhållandena snarare torde komma
att gestalta sig i motsatt ordning mot vad som nyss anförts om de goda
tiderna. De anförda siffrorna avse endast kommunalskatterna, men förhållandena
torde i fråga om kronoutskylderna icke vara väsentligt olika,
och det bör med skärpa framhållas, att statens och kommunernas intressen
i denna fråga sammanfalla på ett sätt, som motiverar ett intimt
samarbete.
Skatterestantierna torde i huvudsak vara beroende på tre särskilda
faktorer nämligen dels att åtskilliga debiterade skattebelopp representera
rent fiktiva värden, vilka tillkommit allenast i följd av taxeringsmyndigheternas
bristande kännedom om de taxerade, dels att ett stort antal
personer, särskilt sådana, som flytta från ort till annan, regelbundet
undandraga sig att betala utskylder, dels ock slutligen att talrika fall existera,
där den uteblivna skattebetalningen beror på bristande förmåga.
I stadsförbundets utlåtande nämnas åtskilliga exempel på sådana
fall, där beskattning ägt rum av inkomster, som icke existerat. Utskottet
håller för sin del före, att denna fråga ligger något vid sidan av det,
som avses i motionen. Det av förbundet anförda kan visserligen tjäna
som en förklaringsgrund till att vissa skattebelopp uteblivit, men den
omständigheten att så skett utgör intet bevis för uppbördens eller indrivningens
mindre ändamålsenliga organisation.
I motionen har jämväl i förbigående ordats om de restantier, som
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 3
hänföra sig till de rena skatteskolkarna. Utskottet får framhålla, att
denna fråga har avsevärd både moralisk och ekonomisk betydelse. De
summor, dessa skatter representera, torde i en del samhällen avse en
ingalunda obetydlig del av hela debiteringen och skatteskolkarnas antal
torde vara anmärkningsvärt stort i förhållande till hela antalet skattebetalare.
Till en del torde indrivningens klena resultat i dessa fall bero
på, att det icke har ansetts lönande att påkosta obetydliga skattebelopp
besvär och kostnader, som icke stå i rimlig relation till vad som därmed
kan utvinnas i ekonomiskt hänseende. Ett sådant betraktelsesätt
kan emellertid vara farligt därigenom, att detsamma och därpå fotade
åtgärder äro ägnade att ingiva allmänheten den uppfattningen, att det
icke skulle vara så noga med skattens erläggande, och följden härav
bliver i sin tur ökat antal skatteskolkare. Utskottets ståndpunkt måste
därför bliva att vad som kan göras mot skatteskolkarna bör göras, för
så vitt det icke kan anses stå i onådig proportion i fråga om kostnader
i förhållande till det avsedda ändamålet. Vid en utredning av skatteuppbörden
i hela dess vidd bör emellertid saken noggrant beaktas.
Den ojämförligt viktigaste delen av föreliggande ämne utgöres emellertid
av de fall, där den uteblivna skatteinbetalningen beror på bristande
förmåga. Härmed sammanhänger intimt den kanske ännu viktigare
frågan, att det bör vara angeläget att ordna uppbörden så, att den blir
minst betungande för de talrika kategorier, som nu visserligen fullgöra
skatteinbetalningen, men därvid ha att dragas med stora uppoffringar
och svårigheter.
Vid en djupgående undersökning av detta ämne kommer man in
på hela taxeringsväsendets organisation och särskilt det i motionen
berörda spörsmålet, att en avsevärd tid nu alltid förflyter mellan den
tidpunkt, då en inkomst åtnjutes, och den, då därav härflytande skatter
skola erläggas, och att i följd härav den skattskyldiges betalningsförmåga
under tiden kan väsentligt förändras. Denna fråga berör emellertid
mest taxeringsförfarandet och den har av utskottet icke kunnat i vidare
mån beaktas än vad här nedan anföres om vikten att uppmuntra frivilliga
avsättningar av arbetslöner och andra inkomster för skatteinbetalning.
För skattebetalarna är det av synnerlig vikt, att uppbördsterminerna
ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Kronoutskylderna och andra
å kronodebetsedeln uppförda skatter uppbäras nu odelade vid ett och
samma tillfälle. Fråga om uppdelning av denna uppbörd har såväl förut
som innevarande år varit väckt inom riksdagen men ansetts stöta på
4 Första lammarens andra till]ätlig a utskotta utlåtande Nr 11.
oöverkomliga. praktiska svårigheter. Kommunalskattens uppdelning på
tre eller två terminer torde däremot numera vara i stor utsträckning
genomförd och erfarenheten därav kan anses vara, att åtgärden varit
ägnad att bereda skattedragarna lättnader och därjämte minska kommunernas
förluster genom restantier.
Då det icke utan stora kostnader för skatteuppbörden kan låta
Sig gorå att . fördela. skatterna i så små poster, att de anpassa sig till
de skattskyldiges månads- eller veckoinkomster, bör det vara av vikt
for det allmänna att uppmuntra sådana anstalter, som avse att i småposter
uppsamla och sedermera inbetala skattebelopp. Av sådana anstalter
existera nu två slag, vilka emellertid i vissa delar äro varandra ganska
lika, nämligen dels s. k. intressekontor dels anordningar av arbetsgivare,
som efter frivillig överenskommelse innehålla en del av arbetarnas
inkomster för att gälda skatterna.
Frågan om intressekontor har förut varit föremål för riksdagens
behandling, och vid 1918 års riksdag beslöts en skrivelse, nr 479,
till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om
utredning angående möjligheten att genom statsbidrag åt organisationer,
som .avse att främja skatteinbetalning eller genom andra liknande åtgärder
åstadkomma minskade restantier och avskrivningar av skatter. Denna
framställning har emellertid icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd,
så vitt utskottet kunnat inhämta, beroende därpå, att verkningarna av
det år 1918 införda nya uppbördssättet på landsbygden samt införselinstitutets
införande i avseende på skatter och allmänna avgifter ansetts
höra avvaktas. Då det nya uppbördssättet avser landsbygden och intressekontoren
huvudsakligen. verka i städerna samt införseln har betydelse
för dem,.som kommit på restlängd, men intressekontoren avse att föreygga
sådant, vill det synas utskottet som de ifrågavarande motiven
icke skulle vara särdeles betydelsefulla. De inväntade verkningarna
torde emellertid nu kunna överblickas, och riksdagens framställning synes
nu kunna återkomma som en underordnad del av hela skatteuppbördsproblemet.
Utskottet får framhålla, att då intressekontoren avse såväl kronosom
kommunalskatterna, det synes böra ankomma på staten lika väl
som pa kommunerna att stödja dessa anstalter. Säkerligen skulle ett
mindre förvaltningsbidrag verka uppmuntrande för tillkomsten och utvecklingen
av sådana anstalter, varjämte en viss kontroll över de
influtna medlens placering skulle vara ägnad att förebygga, att till
sådana anstalter inbetalade medel bliva föremål för förskingringar och
Första lammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 5
do skattskyldige därigenom nödgas att betala två gånger. För kommunernas
upplåning kunde anstalterna bliva av betydelse, då kommunerna
ofta åro nödsakade att upptaga tillfälliga lån i avvaktan på skatternas
inflytande.
De sammanslutningar mellan arbetsgivare och arbetare för skattebetalning,
som nu existera, åro fullt frivilliga, och utskottet anser det
för utvecklingen på området vara av yttersta vikt, att så fortfarande får
vara fallet. I praktiken tillgår i allmänhet så, att av arbetslönerna innehålles
så mycket att detta sedermera förslår till skatten. Enligt upplysning
inom utskottet förekommer emellertid även, att arbetsgivaren förskotterar
kommunalskatt för arbetare, som sedermera ha att vidkännas motsvarande
avdrag. I sådant fall måste emellertid kommunen förbinda sig
att till arbetsgivaren återställa det, som till följd av arbetsanställningens
upphörande eller av andra orsaker ej inflyter. Givetvis förtjäna de berörda
anordningarna all den uppmuntran från det allmänna, som lämpligen
kan komma dem till del.
I motionen har också framförts tanken, att de skattskyldiga skulle
kunna anlita postsparbanken för att i småposter hopsamla medel till
blivande skatter. Enligt vad utskottet inhämtat, möter icke hinder för
att arbetsgivare eller löntagare verkställa insättningar med förbehåll,
att medlen ej få disponeras för andra ändamål än skatter. På detta
sätt få de skattskyldige förmånen att åtnjuta ränta på det insatta beloppet.
För de insatta medlens överflyttning från postsparbanken till
uppbördsmyndigheterna synes böra införas ett särskilt förfarande. . Beträffande
landsbygden synes överflyttandet underlättas därigenom, att uppbörden
sker genom postverket.
Av det anförda torde framgå att åtskilliga spörsmål kunna komma
under bedömande vid en förutsättningslös utredning av det slag motionärerna
föreslagit. Då därjämte saken får anses vara av den stora betydelse
för staten och kommunerna, att intet får lämnas oförsökt, som
kan gagna densamma, har utskottet ansett sig böra tillstyrka den begärda
utredningen. Utskottet vill emellertid betona, att utskottet härmed
icke velat verka för införandet av några invecklade former eller inrättandet
av nya befattningar för skatteuppbörden, utan att utskottet ansett
huvudvikten böra läggas på indrivningsförfarandets effektivitet gent emot
skatteskolkare samt på att uppmuntra skattebetalarna själva till enkla
och praktiska åtgärder i syfte att underlätta skattebetalningen.
Utskottet får till sist meddela, att samarbete förekommit mellan
utskottet och andra kammarens femte tillfälliga utskott samt att utskot
-
Utskottets
hemställan.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
tens utlåtanden innehålla samma motivering och yrkande beträffande
motionen i föreliggande fråga.
Med åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte för sin del besluta,
det riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
rörande vilka åtgärder, som lämpligen böra
vidtagas för åvägabringandet av en rationell skatteuppbörd
och för riksdagen snarast möjligt framlägga
de förslag, vartill en sådan utredning giver anledning.
Stockholm den 21 april 1921.
På utskottets vägnar:
E. von HOFSTEN.
Närvarande: Herrar von Ilofsten, Almkvist, Malmberg, Julin, Rooth, J. F. Eriksson
och Bruhn.
i
första hammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 11.
7
Bilaga 1.
Riksdagens andra kammares tillfälliga utskott nr 5.
Genom skrivelse av den 22 sistlidne februari har utskottet velat bereda
Svenska Stadsförbundet tillfälle ’att avgiva yttrande över en av herr Jansson i
Edsbäcken m. fl. i andra kammaren väckt motion, nr 244, om åvägabringande av
en rationell skatteuppbörd. Styrelsen, som för detta ärendes beredning tillkallat
ett antal inom drätsel- och uppbördsförvaltningen sakkunniga personer, nämligen
föredraganden i förbundets finansråd, borgmästaren Gunnar Fant, Nyköping,
stadskamreraren P. Malm, Stockholm, stadskamreraren, v. häradshövdingen A.
Cavalli, Göteborg, stadskamreraren W. Nektman, Norrköping, stadsombudsmannen
Theofil Öberg, Västerås, drätselkammarens ordförande, f. landsfiskalen J. Noréus,
Karlstad, byråchefen i riksräkenskapsverket A. Litzén och förbundets direktör,
får härmed såsom eget yttrande överlämna de sakkunniges i ärendet avgivna
utlåtande.
Stockholm den 31 mars 1921.
För Svenska Stadsförbundets styrelse:
A. Borgström,
Ordförande.
Helge Lindholm.
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Till Svenska Stadsförbundets styrelse.
För förberedande behandling har till oss överlämnats en den 22 sistlidne
februari dagtecknad skrivelse från andra kammarens femte tillfälliga utskott
med anhållan om Svenska Stadsförbundets yttrande över herr Janssons i Edsbäcken
m. flis motion, nr 244, om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
Sedan tillfälle beretts oss att vid sammanträde i Stockholm den 4 innevarande
månad närmare dryfta de i motionen berörda frågorna, få vi härmed avgiva
följande utlåtande.
Motionen åsyftar att påkalla statsmakternas intresse för en grundlig reform
av det nuvarande systemet för debitering och uppbörd av skatterna till stat och
kommun. Målet för reformen angives vara att åstadkomma anordningar, genom
vilka tryggas, »att påförd skatt i verkligheten blir erlagd och erlagd i största
möjliga utsträckning just av den eller dem, som ursprungligen skattetaxerats
därför». Huvudorsaken till de brister, som härutinnan vidlåda det svenska skatteväsendet,
se motionärerna i det stora tidsavstånd, som, enligt hittills tillämpade
grunder för skatternas utgörande, ligger emellan förvärvet av den inkomst, till
vilken skattekravet hänför sig, och skattens åläggande. Det effektivaste sättet
att råda bot på dessa olägenheter vore givetvis, om beskattningsförfarandet
kunde omläggas i sådan riktning, att förfalloterminerna flyttades avsevärt närmare
till tiden för intjänandet av den inkomst, varpå skatten beräknas. Denna
tanke finge dock från början uppgivas, då densamma svårligen kunde förenas
med principen om skattens fixerande på grundvalen av det ekonomiska livets
faktiska resultat. I stallet borde reformsträvandena inriktas på ett allmännare
förverkligande av den idé, som tagit sig uttryck i intressekontorsrörelsen. Vägen
till en bättre sakernas ordning än den nuvarande vore alltså enligt motionärernas
förmenande att, i den mån inkomst uppbures, söka åstadkomma en efter vissa
grunder beräknad, allmän och obligatorisk för skottsavsättning för skatteändamål,
en fråga som därför borde träda i förgrunden vid den utredning, om vars igångsättande
genom Kungl Maj:ts försorg hemställes i motionens slutyrkande.
För att kunna ingå på ett bedömande ur stadskommunal synpunkt av de
sålunda framkomna uppslagen, hava vi ansett det vara av ganska stor vikt att
söka få konstaterat, i vad mån de ofta hörda klagomålen över otillfredsställande
skattebetalning hava fog för sig, såvitt angår städernas kommunalutskylder. På
grund av den knappa tid, som stått till förfogande, har det naturligtvis icke
varit möjligt att härom åvägabringa någon tillnärmelsevis fullständig utredning.
De i bifogade tablå sammanställda siffrorna, rörande uppbördsresultaten i våra
17 största städer, synes emellertid giva en tämligen god bild av förhållandena,
sådana dessa gestaltat sig under de senast gångna fem åren.
Tablån visar ganska avsevärda variationer ej blott mellan de olika städerna
utan även tran år till. annat inom samma stad. Medan man exempelvis i Hälsingborg,
Jönköping, Örebro, Linköping och Borås på uppbördsstämmorna kunnat
få in belopp, som under hela perioden hållit sig omkring 90 X och för Hälsingborg
vid ett tillfälle, år 1918, stigit ända till 96 X av debiteringen, har mot
-
9
Första kammarens (indra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
svarande siffra för Karlskrona stannat vid ocli on gång, år 1916, understigit
80 %. Iudrivningsresultaten förete liknande ojämnheter. Avkortningen eller
med andra ord den definitiva skatte förlusten varieiar mellan 1,36 % (Jönköping
1918) och 11,2 % (Norrköping 1916). Sistnämnda stad har att genomgående
räkna med en ovanligt hög avkortningssiffra 11,2, 9,4 och 8,o %. Detsamma är
förhållandet med Lund, där eu avkortning av omkring 10 X förekommit under
hela perioden 1916—1918. De minsta skatteförlusterna redovisas i Jönköping,
vilken stad icke behöft avkorta mer än högst 2,15 och lägst 1,36 X av debiterade
belopp. En särdeles gynnsam ställning intaga även Hälsingborg, framför allt
under åren efter 1916, samt Borås och Landskrona. Jämväl Stockholm, Göteborg,
Örebro, Eskilstuna och Karlstad höra till den grupp av städer, för vilken under
ifrågavarande period blott jämförelsevis obetydliga skatteförluster behövt noteras.
Av de olika redovisningsåren är 1918 det ojämförligt gynnsammaste. Förklaringsgrunden
därtill torde icke vara svår att finna, borst då började de
breda befolkningslagren mera allmänt bliva delaktiga av kristidens penuingeöverflöd.
Den på 1916 års relativt låga inkomster beräknade skatten tyngde
under sådana omständigheter mindre fin vanligt och blev också frivilligt erlagd
i en omfattning, som sedermera blott i enstaka undantagsfall uppnåtts.
Sammanfattningsvis kunna undersökningens huvudsakliga resultat angivas
så, att av de kommunalutskylder, som i våra 17 största städer förfallit till betalning
under åren 1916—1918, 86 X erlagts vid uppbördsstämmorna, 10,2 X
uttagits genom indrivning och 3,8 % måst såsom oindrivningsbara avkortas.
Dessa siffror kunna emellertid icke utan vidare godtagas såsom mätare
för befolkningens i de av undersökningen berörda städerna förmåga och villighet
att erlägga påförda kommunalutskylder. Flera faktorer samverka nämligen till
att uppbördsresultaten te sig ogynnsammare enligt statistiken än i verkligheten.
Främst komma därvid i betraktande vissa bristfälligheter i det nuvarande taxerings
förfarandet.
I de större och största städerna är det icke gärna möjligt att giva taxeringsnämnderna
sådan sammansättning, att inom desamma finnes representerad
den ingående och allsidiga personalkännedom, som torde utgöra eu av huvudbetingelserna
för ett gott taxeriugsarbete. I allt väsentligt måste nämnderna
bygga på de pappersuppgifter, som finnas att tillgå. Där sådana saknas eller
äro ofullständiga eller missledande, händer det alltför lätt, att avgöranden träffas,
som föga svara emot de faktiska förhållandena. Huru vanligt är det exempelvis
ej, att till inkomst av arbete uppföras personer, som väl kvarstå i mantalslängden
men sedan åratal tillbaka vistats på okänd utrikes ort eller föra en så
kringflackande tillvaro, att utsikten att kunna nå dem med debetsedel måste anses
vara ytterst minimal. I de större städernas debiteringslängder figurerar till
följd härav år efter år en ganska ansenlig kontingent skattskyldige, som representera
rent fiktiva värden. Önskligt vore att taxeringsmyndigheterna för undvikande
härav kunde lägga sig mera vinn om att i tveksamma fall genom direkta
undersökningar eller pä annat lämpligt sätt utröna, huruvida skäl förefinnes att
upptaga en person till beskattning eller icke. Härvid skulle säkerligen värdefullt
biträde ofta kunna lämnas av uppbördsmännen, vilka under arbetet med skatteindrivningen
äro i tillfälle att bättre än någon annan få inblick i de omständig
JMhang
till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 6 käft. (Nr 11.) 2
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
heter, som vålla, att skatten förbliver obetalad. Möjligen borde i vederbörande
författning inskärpas vikten av en i praktiska former ordnad samverkan mellan
taxerings- och exekutionsmyndigheterna till undvikande av de olägenheter, på
vilka ovan häntytts.
Likaledes synes det förtjäna tagas under övervägande, huruvida icke de
nuvarande föreskrifterna om påföljd för uraktåtenhet att avgiva deklaration kunde
något mildras, så att det icke i sådan utsträckning som hittills varit fallet behövde
förekomma, att vid utebliven deklaration taxeringen slutgiltigt bestämmes
enligt förutsättningar, som hava mycket litet med verkligheten att göra. I 21 §
taxeringsförordningen stadgas, att taxerings- och prövningsnämnderna äga att,
utan hinder av att deklaration uteblivit, bestämma och fastställa taxering, och
enligt 18 § 1 mom. samma förordning går den skattskyldige, om han försummar
deklarationsphkten, förlustig rätten att överklaga taxering, för vilken deklarationen
skolat ligga till grund. Ur principiell synpunkt torde föga vara att erinra emot
dessa föreskrifter. Men fråga är, om icke principen vid det praktiska utformandet
drives längre än som överensstämmer med ändamålsenlighet och billighet.
Var och en, som hatt att syssla med uppbörds- och iudrivningsärenden,
har säkerligen många gånger ställts inför fall, då han varit böjd att jakande
besvara denna fråga. Följande exempel torde i detta hänseende vara ganska
belysande. Eu arbetare eller en affärsanställd har haft sysselsättning och inkomst
under årets sju första månader. Han blir därefter sjuk och måste intagas på sanatorium,
där han fortfarande vistas, då tiden för avgivande av deklaration är inne.
Att han under sådana omständigheter glömmer bort deklarationsphkten eller icke
kommer sig för att fullgöra densamma torde vara ganska förklarigt. Taxeringsnämnden,
som från arbetsgivaren mottagit uppgift, att vederbörande under sju
månader haft en arbetsförtjänst av exempelvis 3,500 kronor, känner ingenting
till om hans senare iråkade belägenhet utan antager, att han under de återstående
fem månaderna haft annan, minst lika väl betald sysselsättning. Utgående
härifrån bestämmes taxeringen med stöd av 21 § taxeringsförordningen till 6,000
kronor. Ändring häri står sedermera icke att vinna. Om den skattskyldige
framdeles återfår hälsa och arbetskrafter, mötes han av skattekrav, som icke stå
i något rimligt förhållande till den ekonomiska bärkraften och som, även med
bästa vilja, endast undantagsvis lära kunna infrias. Restlängden har ökats med
ännu en värdelös post. Exemplet kan lätt mångfaldigas. Särdeles vanligt är
det sålunda, att personer, som väsentlig del av året varit inkallade till värnpliktstjänstgöring,
på grund av utebliven deklaration taxeras så, som om de hela året
hade haft förvärvsarbete.
Det är naturligtvis icke lätt att säga, huru stor roll dylika mer eller mindre
godtyckliga taxeringar spela för restantiebildningen. Att de betyda ganska mycket
torde dock vara säkert, något som även bestyrkes av en från Göteborg lämnad
uppgift, enligt vilken genomsnittligen 30 % av restförda skatter hänföra sig till
taxeringar, åsätta utan ledning av deklarationer.
Såsom redan framhållits, borde det därför undersökas, om icke sådan
jämkning kunde vidtagas i taxeringsförordningens ifrågavarande bestämmelser,
att missförhållanden av det slag, varpå exempel nyss anförts, ej vidare behövde
förekomma. Att generellt medgiva klagorätt för dem, som försummat deklara
-
11
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
tionsskyldigheten, låter sig säkerligen icke göra, då deklarationssystemet härigenom
skulle undandragas sitt ur effektivitetens synpunkt måhända mest verksamma stöd.
Däremot torde andra möjligheter erbjuda sig. Sålunda förefaller det, som om
ganska mycket skulle kunna vinnas genom den rehnivt enkla åtgärden att stadga
skyldighet för taxeringsnämnd att skriftligen anmana envar enligt nämndens
mening deklarationspliktig, som ej låtit sig avhöra med deklaration, att inom
viss, kort tid fullgöra skyldigheten härutinnan, vid äventyr att taxeringen eljest
bestämmes såsom nämnden finner för gott. Måhända kunde ock utan större
olägenhet klagorätt medgivas i särskilda fall, när det visas, att den skattskyldige
haft försvarliga skäl för uraklåtenheten att deklarera. Det skall icke bestridas,
att stora svårigheter måste övervinnas, innan en god lösning av hithörande frågor
kan vinnas. Saken är likväl av den vikt, att ett allvarligt försök att komma
till rätta med svårigheterna efter vårt förmenande förtjänar göras.
Om hänsyn tages till de faktorer, som enligt vad ovan visats äro ägnade att på
ett fiktivt sätt öka de bokförda restantiebeloppen, torde såsom allmänt omdöme
om uppbörds- och indrivningsresultaten i de städer, från vilka siffror varit tillgängliga,
kunna sägas, att dessa knappast giva anledning till särskilda bekymmer
utan måste betraktas såsom i stort sett tillfredsställande. Detta gäller framför
allt i fråga om det slutliga resultatet, sådant detsamma kommer till uttryck i de
redovisade avkortningssiffrorna. Att av de kommuualutskylder, som i våra 17
största städer förfallit till betalning under åren 1916—1918 genomsnittligen icke
mera än 3,8 % behövt avföras-såsom outtagbara synes vittna ganska gott om
det nuvarande uppbörds- och indrivningssystemets effektivitet, varvid naturligtvis
icke bör förbises det kraftiga handtag, som den under hela perioden rådande
ekonomiska högkonjunkturen lämnat vid skatternas betalande och utkrävande.
Över huvud taget torde det icke kunna begäras av något beskattningssystem,
att det skall fungera med sådan precision, att allt, som uppdebiteras, restlöst ininflyter
i den beskattande organisationens kassa. Såsom alltid, när det gäller
komplicerade ekonomiska förhållanden, måste man även här räkna med en viss
riskmarginal, vilken givetvis kan vara större eller mindre alltefter skatteväsendets
lägre eller högre sakliga och tekniska ståndpunkt, det ekonomiska livets nedåteller
uppåtgående tendens o. s. v., men dock icke helt kan avvaras. Mycket synes
oss tala för, att den avkortningsprocent, som städerna i allmänhet kunnat hålla,
under de senaste åren, ganska nära sammanfaller med den för vårt skatteväsen
— oberoende av sättet för själva betalningens ordnande — ofrånkomliga riskmarginalen.
Om en skillnad finnes, torde den i varje fall vara föga avsevärd.
De åtgärder, som man vill vidtaga för dess utplånande, få följaktligen, för att
finansiellt sett äga berättigande, icke medföra några mera betydande kostnader.
Ur denna synpunkt måste man ställa sig ganska tveksam till de i motionen framförda
uppslagen, vilka efter allt att döma svårligen torde kunna realiseras utan
en omfattande organisatorisk apparat med åtföljande dryga utgifter för det allmänna
eller för särskilda grupper bland de skattskyldige.
Emellertid kan det icke förbises, att saken även har en annan sida än den
stats- och kommunalfinansiella. De jämförelsevis goda ekonomiska resultaten av
den ordinarie skatteuppbörden i städerna beror i mycket väsentlig grad därpå,
12 Första kammarens andra tillfällig a utskotts utlåtande Nr 11.
att de stora skattebetalarna vanligtvis fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Debetsedlarna
på mindre belopp gäldas däremot icke tillnärmelsevis lika ordentligt.
Belysande härför är, att medan exempelvis i Stockholm på uppbördsstämmorna
inflöto år 1916 82 %, år 1917 85 %, år 1918 87 %, år 1919 84 % och år
1920 79 % av de debiterade beloppen, så motsvarade dessa inbetalningar blott
respektive 50, 53, 56, 53 och 55 % av hela antalet debetsedelsnummer. Nära nog
halva antalet skattskyldige kommo sålunda på restlängd. Ännu sämre äro de
från Göteborg tillgängliga siffrorna. I nämnda stad inflöto vid uppbördsstämmorna
1919 och 1920 85 och 81 % av debiterade belopp, men, ser man på antalet
ordentligt inbetalade debetsedlar, så utgjorde detta endast 45 och 44 % av alla,
som utskrivits.
Ävm om de restförda beloppen hålla sig inom måttliga och för städernas
ekonomi överkomliga gränser, ligger det naturligtvis något högeligen otillfredsställande
däri, att, på sätt nyss anförda siffror giva vid handen, så stora lager
av skattskyldige låta komma sig försumlighet vid skattens inbetalande till last.
Det är också detta missföihållande, på vilket motionärerna främst tagit sikte.
Kan ändring härutinnan åstadkommas medels anordningar, som med hänsyn till
det arbete och de kostnader, de måste förorsaka, stå i skäligt förhållande till
den ekonomiska och moraliska vinsten, hava städerna uppenbarligen all anledning
att hälsa detta med tillfredsställelse.
Motionärerna hava otvivelaktigt bedömt situationen rätt, då de såsom det
viktigaste målet för dessa reformsträvanden angiva ett undanrödjande eller
åtminstone neutraliserande i möjligaste mån av de svårigheter, som äro förknippade
med det nuvarande stora tidsavståndet mellan inkomstförvärvet och förfalloterminerna
för den på samma inkomst belöpande skatten. Under perioder
av uppåtgående konjunkturer och stark inflation — det nu tilländalupna krisskedets
särskilda kännetecken — märkas naturligtvis dessa svårigheter mindre,
ja, respiten med skattens erläggande kan rent av ur de skattskyldiges synpunkt
framstå som en fördel, varom de förut skildrade erfarenheterna från 1918 års
uppbörd bära vittne. Men, när högkonjunkturen förbytes i depression, blir förhållandet
ett annat. Och svårigheterna komma då icke blott att sätta spår i
uppbördsböckernas restantiekolumner utan göra sig kännbara för skattebetalarna
i gemen, som ställas inför väldiga skattekrav vid den för deras infriande måhända
minst läaliga tidpunkten. Att i ett sådant läge kommunernas ekonomi kan
komma att utsättas för allvarliga påfrestningar är uppenbart. Tyvärr torde det
också vara uppenbart, att de reformer, som möjligen på lagstiftningsväg, kunna
genomföras i syfte att underlätta skatteinbetalningen, näppeligen hinna sättas i
verket så snart, att någon lindring i de stundande svåra övergångsårens särskilda
bekymmer därigenom vinnes.
För att överhuvudtaget på ett effektivt sätt komma till rätta med de i
motionen påtalade olägenheterna fordras enligt vårt förmenande en omläggning
av hela beskattningstekniken i.den riktningen, att tidsskillnaden mellan inkomstförvärvet
och skattebetalningen väsentligt förkortas. I likhet med motionärerna
inse vi tillfullo, hur vansklig en dylik omläggning måste vara, och det är oss
icke möjligt att giva anvisning på någon framkomlig väg för denna frågas
lösande. Men svårigheterna torde knappast bliva mindre, då det gäller att
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 11. 13
genomföra en sådan allmän förskottsavsättning för skatteändamål, som av motionärerna
framhållits såsom efterstrfivänsvärd.
I och för sig är denna tanke även enligt vår mening högeligen behjärtansvärd.
Den har ock ganska tidigt beaktats på kommunalt håll, så till vida som
åtskilliga stadsförvaltningar sökt framkalla och stödja en på frivillighetens grund
byggd intressekontors! örelse med främsta syfte att genom kontinuerliga, smärre
avsättningar å utfallande arbetsförtjänster trygga, att skatterna till stat och kommun
komma att verka så litet tryckande som möjligt för den enskilde och inpassas i
hans hushållning på ett förståndigt och lämpligt sätt. Av kommunen inrättade
intressekontor finnas sålunda i Örebro (öppet för alla skattskyldige) och Karlshamn
(för stadens egna befattningshavare). Vidare hava dylika kontor med
kommunalt understöd upprättats av enskilda sammanslutningar i Karlsstad, Umeå
och Trollhättan. I Göteborg föreligger sedan någon tid tillbaka ett av en särskild
sakkunnigeberedning utarbetat betänkande med förslag om upprättande av en
stadens intressekontorssparbank enligt en originell och måhända förebildlig organisationsplan.
Även i Stockholm, Karlskrona, Jönköping, Sundsvall och Varberg
står frågan om grundande av kommunala intressekontor på dagordningen.
Gemensamt för dessa institutioner, de redan befintliga såväl som de planerade,
är, att de vädja till den enskildes egen ambition, hans önskan att grundlägga
och vidmakthålla en ordnad och trygg ekonomi. Därmed löser sig det
organisatoriska huvudproblemet av sig självt. Några svårigheter för kontorets
och klientelets samverkan finnas icke, då förbindelselänken bildas av ett personligt
känt, otvunget intresse.
Helt annorlunda måste det ställa sig, om förskottsavsättningarna skola
göras till en tvångssak. Oavsett de redan av motionärerna påpekade svårigheterna
att på rationella grunder bestämma, vilka grupper, som böra vara underkastade
avsättningstvånget, huruvida ett ensartat avsättningsförfarande bör tilllämpas
för stats- och kommunalutskylder m. m. dyl., synes kärnpunkten i organisationsfrågan,
nämligen sättet för ernående av nödig samverkan med de skattskyldige
själva, vad beträffar de stora städerna, rymma praktiskt synnerligen
svårlösliga problem. Enbart identifieringen och registreringen av de personer,
för vilka avsättningstvånget skulle gälla, torde i en större stad med dess rörliga
befolkning kräva en apparat, till vars finansiering de medel, som erhölles, om
skattebetalningsresultatet förbättrades med någon eller några procent, sannolikt
icke skulle förslå.
Därtill kommer, att, hur saken än lägges, helt visst ett avsevärt antal av
de egentliga skatteskolkarna, vilkas huvudgrupp ju bildas av den kategori av
folk, som icke trivs ined stadigvarande, ordnat arbete, skulle finna utvägar att
draga sig undan även de nya förpliktelserna. Dessa förpliktelser äro till sin
natur sådana, att de lättare kunna göras gällande, i den mån de skattskyldige
leva och arbeta under regelmässiga, ordnade förhållanden. Men där dessa förutsättningar
finnas för handen, där torde ock den frivilliga intressekontorsrörelsen
hava utsikter att vinna insteg och komma till sin rätt. Vad som från statens
och kommunernas sida kan åtgöras för att främja eu utveckling i denna riktning
är uppenbarligen av godo. Att genom förevarande motion uppmärksamheten
fästs på hithörande viktiga frågor kan blott vara till gagn.
14
Första lammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Ehuru vi sålunda befara, att den i och för sig tilltalande tanken på en
tvångsvis ordnad förskottsavsättning för skatteändamål svårligen låter sig praktiskt
förverkligas, anse vi oss böra tillstyrka, att den i motionen begärda utredningen
om åvägabringande av rationell skatteuppbörd kommer till stånd, varvid
emellertid efter vårt förmenande huvudvikten bör läggas dels på avhjälpande av
de förut omförmälda bristfälligheterna i avseende å taxeringsförfarandet, dels ock
på en undersökning av möjligheterna för den frivilliga intressekontorsverksamhetens
utveckling med särskild hänsyn till denna verksamhets betydelse för statens
skatteuppbörd.
Stockholm den 23 mars 1921.
A. Cavalli.
P. Malm.
Gunnar Pant.
Helge Lindholm.
W. Nektman.
Theofil Öberg.
A. Litzén.
J. Noréus.
16 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Resultaten av kommunalskatteuppbörden
Städer
Uppdebiterat belopp i tusental kronor
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
|
Stockholm ...... .................... |
26,467 |
33,454 |
50,083 |
63,107 |
97,164 |
Göteborg .............................. |
8,559 |
13,979 |
23,039 |
35,564 |
35,989 |
Malmö ................................. |
5,123 |
6,883 |
9,586 |
15,808 |
16,317 |
Noirköping ........................... |
2,327 |
3,134 |
4,844 |
6,976 |
8,764 |
Hälsingborg........................... |
1,848 |
3,188 |
6,338 |
6,424 |
7,761 |
Gävle ................................. |
1,642 |
2,220 |
3,451 |
5,007 |
5,495 |
Örebro ................................. |
1,548 |
2,164 |
2,456 |
3,511 |
4,948 |
Eskilstuna ........................... |
1,005 |
1,280 |
1,773 |
2,958 |
3,807 |
Västerås .............................. |
987 |
1,341 |
2,574 |
3,160 |
4,004 |
Jönköping .......................... |
965 |
1,260 |
1,749 |
2,715 |
2,838 |
Uppsala .............................. |
908 |
1,055 |
1,452 |
2,362 |
2,734 |
Karlskrona ........................... |
1,004 |
1,091 |
1,372 |
2,294 |
2,780 |
Linköping.............................. |
892 |
1 132 |
1,402 |
2,396 |
3,238 |
Borås.................................... |
907 |
1,087 |
1,775 |
2,953 |
2,929 |
Lund.................................... |
976 |
1.049 |
1,402 |
1,990 |
2,630 |
Landskrona ........................... |
593 |
807 |
1.405 |
2,062 |
2,529 |
Karlstad .............................. |
831 |
1,100 |
1,601 |
2,260 |
2,880 |
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 17
i de största städerna under åren 1916—1920.
På uppbördsstämmorna inbetalda belopp |
|||||||||
i tusental kronor |
i % av debiteringen |
||||||||
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
21,667 |
28,300 |
43,513 |
52,824 |
77,136 |
81,86 |
84,69 |
86,88 |
83,70 |
79,38 |
6,743 |
11,917 |
20,529 |
30,285 |
29,331 |
78,78 |
85,24 |
89,10 |
85,16 |
81,60 |
3,895 |
5,525 |
8,144 |
13,541 |
13,632 |
76,02 |
80,26 |
84,96 |
85,66 |
83,55 |
1,869 |
2,645 |
4,177 |
6,121 |
7,532 |
80,30 |
84,40 |
86,20 |
87,70 |
85,90 |
1,659 |
2,953 |
6,057 |
5,893 |
6,997 |
89,79 |
92,64 |
95,66 |
91,73 |
90,16 |
1,439 |
1,963 |
3,106 |
4,256 |
4,497 |
87,64 |
88,44 |
90,01 |
84,99 |
81,84 |
1,371 |
2,010 |
2,288 |
3,263 |
4,502 |
88,60 |
92,90 |
93,20 |
92,90 |
90,90 |
863 |
1,113 |
1,554 |
2,545 |
3,130 |
85,88 |
86,94 |
87,63 |
86,04 |
82,23 |
832 |
1,128 |
2,304 |
2,645 |
3,203 |
84,34 |
84,09 |
89,61 |
83,72 |
79,99 |
848 |
1,135 |
1,606 |
2,462 |
2,492 |
87,86 |
90,06 |
91,78 |
90,68 |
87,81 |
780 |
927 |
1,296 |
2,089 |
2,369 |
85,94 |
87,87 |
89,23 |
88,43 |
86,67 |
772 |
879 |
1,119 |
2,030 |
2,287 |
76,96 |
80,56 |
81,64 |
83,74 |
82,26 |
806 |
1,006 |
1,274 |
2,194 |
2,862 |
90,40 |
88,90 |
90,60 |
91,60 |
88,40 |
815 |
1,000 |
1,654 |
2,767 |
2,695 |
89,83 |
91,96 |
93,20 |
93,70 |
92,00 |
841 |
897 |
1,212 |
1,707 |
2,217 |
86,17 |
85,53 |
86,46 |
85,82 |
84,31 |
501 |
704 |
1,279 |
1,822 |
2,110 |
84,60 |
87,20 |
91,00 |
88,30 |
83,40 |
712 |
973 |
1,447 |
2,025 |
2,464 |
85,74 |
88,44 |
90,41 |
89,64 |
85,66 |
Genomsnittlig uppbördsprocent för samtliga redovisade städer under perioden 1916—1920, 84,5 %
» >>» >»»» 1916—1918,86,0 %
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 12 samt. 2 avd. 6 käft. (Nr 11). 3
18
Första Jcammarens andra tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 11.
Resultaten av kommunalskatteuppbörden
Städer |
Efter upppbördsstämmorna erlagda belopp |
|||||||||
i tusental kronor |
i % av |
debiteringen |
||||||||
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
|
Stockholm............ |
indrivningen |
indrivnin- |
||||||||
3,677 |
3,881 |
5,275 |
ännu |
ej av- |
13,89 |
11,60 |
10,63 |
gen |
ännu |
|
slutad1 |
ei avslut.1 |
|||||||||
Göteborg ............ |
1,457 |
1,634 |
1,858 |
3,527 |
3,493 |
17,03 |
11,69 |
8,06 |
9,92 |
9,71 |
Malmö ............... |
868 |
986 |
1,139 |
1,480 |
1,105 |
16,95 |
14,31 |
11,88 |
9,37 |
6,77 |
Norrköping ......... |
198 |
194 |
279 |
331 |
158 |
8,50 |
6,20 |
5,80 |
4,80 |
1,80 |
Hälsingborg......... |
81 |
132 |
146 |
279 |
364 |
4,39 |
4,13 |
2,31 |
4,34 |
4,70 |
Gävle ............... |
88 |
167 |
184 |
417 |
218 |
0,36 |
7,53 |
5,29 |
8,34 |
3,97 |
Örebro ............... |
88 |
70 |
68 |
90 |
125 |
5,60 |
3,20 |
2,70 |
2,60 |
2,50 |
Eskilstuna............ |
99 |
134 |
163 |
262 |
481 |
9,85 |
10,48 |
9,17 |
8,84 |
12,66 |
Västerås ............ |
113 |
105 |
159 |
285 |
382 |
11,40 |
7,84 |
6,19 |
9,01 |
9,64 |
Jönköping............ |
97 |
100 |
120 |
198 |
215 |
10,00 |
7,94 |
6,86 |
7,31 |
7,57 |
Uppsala ............ |
90 |
100 |
123 |
208 |
213 |
9,87 |
9,47 |
8,60 |
8,82 |
7,79 |
Karlskrona ......... |
174 |
154 |
201 |
219 |
197 |
17,34 |
14,14 |
14,67 |
— |
— |
Linköping............ |
51 |
70 |
71 |
149 |
217 |
5,70 |
6,20 |
5,05 |
6,20 |
6,70 |
Borås.................. |
67 |
64 |
79 |
142 |
171 |
7,33 |
5,93 |
4,48 |
4,82 |
5,82 |
Lund ............... |
45 |
47 |
56 |
133 |
197 |
4,62 |
4,47 |
4,00 |
6,67 |
7,49 |
Landskrona ......... |
73 |
88 |
105 |
165 |
114 |
12,40 |
10,90 |
7,40 |
7,90 |
4,60 |
Karlstad ............ |
77 |
90 |
112 |
184 |
236 |
9,27 |
8,17 |
6,97 |
8,13 |
8,20 |
Genomsnittlig indrivningsprocent för samtliga redovisade städer under perioden 1916—1918, 10,2 %.
*1 flertalet städer föreligga indrivningsresultaten för åren 1919 och 1920 ännu icke i tillnär1921,
äro föga belysande.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
i de största städerna under åren 1916—1920.
19
Utestående (eller avkortade) belopp
i tusental kronor
av debiteringen
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
1916 |
1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
indrivningen |
indrivningen |
||||||||
1,123 |
1,273 |
1,294 |
ännu |
e.l av- |
4,25 |
3,81 |
2,59 |
ännu ej av- |
|
slutad1 |
slutad1 |
||||||||
359 |
428 |
653 |
1,781 |
3,265 |
4,19 |
3,07 |
2,84 |
4,92 |
8,70 |
345 |
349 |
250 |
50 |
19 |
47,03 |
4,43 |
3,16 |
4,98 |
9,68 |
260 |
296 |
389 |
524 |
1,074 |
11,20 |
9,40 |
8,00 |
7,50 |
12,30 |
98 |
88 |
118 |
164 |
186 |
5,82 |
3,23 |
2,13 |
3,93 |
5,14 |
115 |
90 |
162 |
334 |
780 |
7,01 |
4,03 |
4,70 |
6,67 |
14,19 |
82 |
66 |
59 |
54 |
in |
5,90 |
3,90 |
4,10 |
4,60 |
6,60 |
43 |
33 |
57 |
151 |
195 |
4,27 |
2,58 |
3,20 |
5,12 |
5,12 |
42 |
108 |
in |
229 |
419 |
4,26 |
8,07 |
4,30 |
7,27 |
10,47 |
21 |
25 |
24 |
24 |
40 |
2,16 |
2,00 |
1,36 |
2,01 |
4,62 |
36 |
27 |
30 |
52 |
64 |
4,19 |
2,66 |
2,27 |
2,76 |
5,64 |
54 |
53 |
49 |
3j slutredovisade |
5,71 |
5,30 |
3,79 |
Beräknas 5 % |
||
35 |
55 |
58 |
52 |
159 |
3,90 |
4,90 |
4,35 |
2,20 |
4,90 |
26 |
23 |
41 |
44 |
64 |
2,81 |
2,12 |
2,32 |
1,48 |
2,18 |
90 |
105 |
134 |
149 |
216 |
9,21 |
10,00 |
9,64 |
7,51 |
8,20 |
18 |
16 |
19 |
— |
— |
3,10 |
1,90 |
1,60 |
3,80 |
12,10 |
41 |
37 |
42 |
52 |
180 |
4,99 |
3,39 |
2,62 |
2,33 |
6,24 |
Genomsnittlig avkortningsprocent för samtliga redovisade städer under perioden 1916—1918,3,8 %.
melsevis slutgiltigt skick, varför här meddelade siffror, vilka angiva ställningen i mars månad
20
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11
Bilaga 2.
Till riksdagens andra kammares femte tillfälliga utskott.
Svenska landskommunernas förbund har från utskottet för yttrande fått
mottaga en av herr Jansson, Edsbäcken, m. fl. i andra kammaren väckt motion,
i vilken begäres utredning rörande vilka åtgärder, som lämpligen böra vidtagas
för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd. I anledning av denna remiss
får förbundets styrelse anföra följande.
Den sak, motionärerna fört på tal, är av mycket stor betydelse för såväl
staten som kommunerna. Skatterestantierna, som äro orsakade av en del skattedragares
bristande vilja att erlägga skatt eller av oförmåga att betala, som inträtt
efter inkomstens intjänande men före skatteuppbörden, belöpa sig på så stora
summor och är ur skatte- och budgetsynpunkt en så allvarlig sak, att allt, som
kan tänkas bidraga till förekommande eller åtminstone förminskande av skatterestantier,
bör göras. De strävanden, att få en rättvis och i förhållande till bärkraften
lämpligen avvägd beskattning, som varit genomgående för de senare
årens lagstiftning, komma i många fall icke helt till sin rätt genom de många
skatteskolkare, vilka undandraga sig skattens erläggande.
Oss veterligt föreligger icke någon statistik, som visar vilka summor som
årligen få avskrivas såsom icke indrivningsbara. I industrikommuner med eu
mer lös befolkning räknas det med avskrivningar av ända upp till 20 procent
av kommunernas hela debitering. Såsom exempel på, att restantierna i vissa
kommuner uppgå till avsevärda belopp, tillåta vi oss återge nedanstående tabell,
vars siffror äro hämtade ur de till kung!, statistiska centralbyrån avgivna primäruppgifterna
till den kommunala finansstatistiken, och som omfattar några i
Stockholms län belägna kommuner, såväl industri- som rena jordbruks- och
fiskarkommuner.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
År 1919.
21
Kommun |
Debiterad sats |
Utdebiterat belopp |
Avkortningar |
De senaste årens |
Spånga ........................ |
7: 20 |
384,448: 13 |
33,027: 27 |
245,840: 86 |
Sollentuna..................... |
5: 90 |
225,181: 26 |
3,051: 11 |
51,454: 89 |
Täby........................... |
6: 20 |
113,899: 05 |
--; - |
19,104: 44 |
Danderyd..................... |
4: 20 |
84,380: 03 |
—: — |
20,005: 58 |
Solna........................... |
9: 00 |
1,227,300: 75 |
61,759: 02 |
915,532: 80 |
Värmdö........................ |
6: 00 |
121,966: 75 |
3,253: 12 |
16,873: 50 |
Gustavsberg.................. |
4: 26 |
87,915: 88 |
—: — |
3,100: 14 |
Botkyrka ..................... |
6: 00 |
213,708:00 |
3,111: 39 |
21,318: 46 |
Nacka ........................ |
4: 60 |
505,566: 02 |
16,488: 18 |
40,866: 00 |
Ununge........................ |
8: 00 |
98,322: 04 |
583: 39 |
3,909: 78 |
Adelsö ........................ |
16: 00 |
31,165: 16 |
626: 64 |
1,067: 55 |
Moja ........................... |
7: 90 |
12,946: 50 |
13: 83 |
763: 53 |
Muskö ........................ |
4: 20 |
9,337: 81 |
—: — |
325:36 |
Styrelsen delar motionärernas mening, att de stora restantierna till stor
del bero på den omständigheten, att så lång tid förflyter mellan den tid, då den
beskattade inkomsten intjänats, och det tillfälle, då skatten sedermera skall
erläggas. Skulle det kunna ordnas så, som i motionen ifrågasättes, att avsättning
till skatten kunde ske i den mån, som den beskattningsbara förtjänsten
uppbäres, skulle förvisso därmed bättre förhållanden ernås. Skilda omständigheter
bidraga till det dåliga uppbördsresultatet. En del skattebetalare flytta under
tiden mellan inkomstens intjänande och uppbördsstämmans hållande till okänd
ort, en del bliva på grund av sjukdom, dödsfall eller andra omständigheter
urståndsätta att betala, bolag och firmor upplösas eller gå i konkurs och, om
också skatter utgå med förmånsrätt vid konkurser, göra samhällena på grund
av dessa orsaker likväl avsevärda förluster årligen.
På en del orter finnas, såsom motionärerna framhålla, så kallade intressekontor,
som avse att underlätta skatteinbetalning för personer i mindre goda
ekonomiska omständigheter. Dessa intressekontor underlätta förvisso mångens
förmåga att betala skatt men arbeta i regel endast för dem, som frivilligt ansluta
sig till desamma och kunna således ej bidraga till skattens gäldande från dem,
som avsiktligt vilja undandraga sig skattebetalningen. Intressekontoren uppbära
icke heller medel till de skatter, som skola utgå å den intjänade inkomsten. De
mottaga i allmänhet inbetalning till en omedelbart förestående skatteuppbörd eller
till under året debiterade utskylder. Det skulle emellertid kunna tänkas, att
dessa intressekontors verksamhet i detta avseende utvecklades och att arbetsgivare
skulle få skyldighet att hålla sådana och att innehålla en viss procent av
arbetarnas avlöning för att sedermera användas till skatternas gäldande.
22 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Ett sådant förfaringssätt skulle emellertid knappast kunna begränsas enbart
till arbetare. En obligatorisk skyldighet även för vissa andra skatteskyldige att
av löpande inkomster avsätta en viss procent till skatter, torde under sådana förhållanden
bliva nödvändig. I regel torde bolag och sammanslutningar redan nu
begagna metoden att av årets vinst avsätta beräknat belopp till skatter.
Med ett uppbördssystem, lagt efter dessa _ grunder, skulle givetvis skatterestantierna
kunna högst avsevärt nedbringas. Även för den enskilde skulle det
vara till gagn, att skatten finge erläggas successivt, då avsättning till skatt omedelbart
efter inkomstens intjänande ej behöver kännas så betungande som skattebetalningen
med nuvarande uppbördssystem. Det behöver under sådana omständigheter
ej heller förekomma, att skatt för större inkomster skall utgöras, då
lägre förtjänster inträtt. Med ett sådant system skulle också följa en bättre kontroll
över inkomsttagarnas beskattningsort. Som förhållandet nu är, bar visserligen
arbetsgivaren skyldighet att uppgiva hos honom anställda personers förtjänster,
men det finns ingen kontroll på, att den av arbetaren uppgivna mantalsskrivningsorten
är den riktiga. Tillfälligt anställda personer kunna därför högst
sällan taxeras till sin verkliga inkomst. Ej heller är det utom i rena undantagsfall
möjligt att med tillämpning av lag om införsel å lön indriva utskylder av
tillfälligt anställda arbetare.
Ett uppbördsväsende, som bygger på att medel till skatten skall inbetalas
eller avsättas i förskott, förefaller emellertid styrelsen vara i flera avseenden förenat
med så stora svårigheter, att styrelsen icke nu vågar uttala någon bestämd
uppfattning om möjligheterna att genomföra ett sådant system. Gällde det en
bestämd skattesats, som till exempel inkomstskatten till staten, som varje år är
relativt lika, skulle saken vara mindre svår att genomföra. Men då fråga blir
om utskylderna till kommunerna, med deras växlande debiteringar, bliva förhållandena
annorlunda. Vad skall egentligen vara normgivande för förskottsa vsättning
till kommunalutskylder? I kommuner, med mera jämna skatteobjekt och
i övrigt stabila förhållanden, kan debiteringen visserligen hållas ganska konstant.
Men i andra kommuner, där bevillningskronornas antal och de kommunala behoven
växla väsentligt under olika år, kan på förhand icke avgöras, huru stor
uttaxering kan bliva erforderlig. Några års medeltal å debiteringen skulle visserligen
kunna läggas till grund för förskottsavsättningen eller ock mer avrundade
grundbelopp, som sedermera finge på lämpligt sätt utjämnas. Eu utredning
torde emellertid kunna närmare bringa klarhet i detta svårlösta spörsmål,
vars resultat kan vara avgörande för frågan.
Då behovet av ett förbättrat uppbördsväsen sålunda får i mycket stor utsträckning
anses vara för handen, vill styrelsen i princip förorda en utredning.
Stockholm den 31 mars 1921.
Svenska Landskommunernas Förbunds Styrelse.
Sv. Bengtsson,
riksdagsman.
Styrelsens vice ordförande.
J. A. Zunder.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
23
Bilaga 3.
Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Till svar å eder skrivelse den 12 dennes i anledning av en av herr C. G.
Ekman m. fl. inom riksdagens första kammare väckt motion om åvägabringande
av en rationell skatteuppbörd hava postsparbankssakkunniga äran meddela,
att det visserligen varit på tal bland de sakkunniga att till behandling upptaga
frågan om möjligheten och lämpligheten av att låta postsparbanken även tjäna
såsom organ för intressekontor i riket eller inom banken ordna ett dylikt kontor,
dit intressenterna — framför allt befattningshavare i statens eller enskild tjänst
— månatligen finge göra inbetalningar genom avdrag å avlöningarna och varifrån
postsparbanken hade att för intressenternas räkning verkställa vissa regelbundet
återkommande utbetalningar^ såsom skatter, hyror, försäkringspremier
o. s. v. Denna fråga är emellertid helt visst så invecklad och kräver säkerligen
en så grundlig och långvarig utredning, att det är mycket ovisst, huruvida de
sakkunniga kunna upptaga densamma till behandling. Denna fråga förefaller
eljest hava ett visst samband med det i förenämnda motion framställda syftet,
som likväl går vida längre än de sakkunniga tänkt sig. Det av motionärerna
väckta spörsmålet synes emellertid även postsparbankssakkunniga vara av sådan
betydelse för det allmänna, att detsamma är värt att utredas.
Huruvida postsparbanken, i förekommande fall, med fördel skulle kunna
anlitas såsom uppbördsverk, därom tilltro sig icke de sakkunniga att i sakens
nuvarande läge göra något bestämt uttalande. Mycket beror nämligen på, huru
uppbördsväsendet komme att ordnas.
Postsparbankssakkunniga föreställa sig att, om en utredning i den av
motionärerna angivna riktningen kommer till stånd, denna även skall komma att
omfatta en undersökning rörande postsparbankens lämplighet för antydda ändamål
och att sålunda jämväl någon med postsparbanksförhållandena förtrogen
person skall tillkallas att under längre eller kortare tid deltaga i utredningen.
Stockholm den 24 februari 1921.
På postsparbankssakkunnigas vägnar,
Julius Juhlin.
Joh. Boss.