Statsutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1921 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till
vissa nödlidande länder.
(l:a avd.)
Uti en till riksdagen avlåten, den 4 februari 1921 dagtecknad proposition,
nr 80, vilken för förberedande behandling hänvisats till statsutskottet,
bär Kungl. Maj:t under åberopande av det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag föreslagit riksdagen
att — med återkallande av det i skrivelse den 18 juni 1920, nr
405, Kungl. Maj:t meddelade bemyndigande att ikläda svenska staten
betalningsansvar till ett belopp av högst 10 miljoner kronor för varuleveranser
till vissa angivna länder — medgiva, att av statsverkets fond
av rusdrycksmedel må såsom lån disponeras ett belopp av högst 10
miljoner kronor för beredande av likvid, i den ordning och enligt de
grunder, som av Kuugl. Maj:t bestämmas, för varor, som i anledning
av rådande nödtillstånd blivit eller bliva av svenska exportörer levererade
till Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjecko-Slovakien, Österrike, Ungern
och Rumänien.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Till avhjälpande av det nödläge, vari åtskilliga av de av kriget
hårdast drabbade länderna råkat, framlades å en konferens i Köpenhamn
i mars 1920 mellan representanter för de skandinaviska länderna samt
Storbritannien och Nordamerikas förenta stater plan till eu samfälld
hjälpaktion från de allierade och neutrala makterna, avseende leverans
till de nödlidande länderna på kredit av varor, av vilka dessa länder
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 22 höft. (Nr 33.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
vore i trängande behov. Denna fråga avhandlades sedermera ytterligare
å en internationell konferens i Paris under april månad samma år, vid
vilken konferens Sverige jämväl var representerat.
Enligt den vid nämnda konferenser framlagda planen skulle såsom
likvid för de varor, som levereras till de hjälpbehövande länderna, av
dessa utfärdas förbindelser, löpande med 6 procent ränta och betalbara
i det kreditgivande landets mynt inom ett år från utställandet, men
med rätt för det låntagande landet att omsätta förbindelserna på tolv
månader åt gången, högst dock intill fem år från utställningsdagen. Dessa
förbindelser skulle, vad angår Österrike och Ungern, medföra förmånsrätt
till betalning ur dessa staters tillgångar och inkomster samt prioritet
framför de skadestånd, varom stadgas i det i S:t Germain ingångna
fredsfördraget eller i till detsamma hörande fördrag och överenskommelser.
Vad åter angår övriga låntagande länder skulle ifrågavarande
skuldförbindelser medföra första rätt till betalning ur alla de inkomster,
respektive land kan komma att erhålla såsom kompensation, gottgörelse
eller skadestånd från något fiendeland, med förbehåll för de anspråk,
som kunna häfta vid dessa kompensationer, gottgörelser eller skadestånd
med hänsyn till tidigare upptagna lån.
De kreditgivande länderna skola själva äga bestämma, vilka länder
de vilja bispringa och vilka varor de för sådant ändamål vilja avstå.
Krediten skall ordnas genom respektive staters bemedling, envar stat
dock obetaget att å vederbörande exportörer överflytta någon del av
krediten.
Den centrala ledningen av hjälpaktionen handhaves av en internationell
organisation i Paris, i vilken varje lån givande land är representerat.
Propositionen I en den 7 maj 1920 till riksdagen avlåten proposition, nr 427,
i0204åls ‘rlL. framlade Kungl. Maj:t förslag till vissa åtgärder, avsedda att möjligdag.
gorå deltagande från svensk sida i berörda hjälpaktion.
I det vid denna proposition fogade statsrådsprotokollet över finansärenden
anförde dåvarande departementschefen, bland annat, följande.
Ehuru redan den hjälpverksamhet, som genom Röda korset och
annorledes på privat väg från svensk sida utövats till lindrande av
nöden i vissa av de av kriget svårast hemsökta länderna, innebure en
icke oansenlig insats i det internationella nödbjälpsarbetet, vore departementschefen
av den uppfattningen, att det med hänsyn till det beklagansvärda
läge, i vilket dessa länders folk befunne sig, för vårt land vore
en bjudande plikt att icke undandraga sig att deltaga i den sålunda
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
3
planlagda hjälpaktionen. 1 betraktande av Sveriges resurser vore det
emellertid nödvändigt, att Sverige begränsade sitt deltagande i hjälpaktionen
till de länder, med vilka det sedan gammalt stått i förbindelse,
d. v. s. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjecko-Slovakien, Österrike,
Ungern och Rumänien. Utgångspunkten för Sveriges deltagande måste
vidare enligt departementschefens mening vara, att understödet finge
lämnas i sådana varor, som inom landet förefunnes eller kunde framställas
i den omfattning, att landets eget oundgängliga behov av sådana
varor icke äventyrades. De varor, vilka därvidlag kunde ifrågakomma,
borde i främsta rummet vara diverse industriprodukter (särskilt maskiner),
vilka kunde befrämja lantbruk och industri inom de hjälpbehö vande
länderna. Därutöver borde möjligen, ehuru i mindre kvantiteter, vissa
livsmedel och industriella råvaror kunna tillhandahållas.
Det högsta varuvärde, som från svensk sida skulle kunna ställas
i utsikt för nödhjälpskrediter till de ifrågavarande länderna, vore enligt
departementschefens uppfattning 20 miljoner kronor. Av detta belopp
borde hälften kunna åstadkommas genom medverkan från vederbörande
exportörers sida, medan andra hälften skulle garanteras av svenska
staten. Sin förhoppning att för åstadkommande av halva kreditbeloppet
medverkan borde kunna påräknas av exportörerna grundade departementschefen
på den omständigheten, att åtskilliga av landets industrier, vilka
till följd av de tryckta exportförhållandena under de senaste åren icke
kunnat vinna normal avsättning för sina artiklar, borde hava intresse
av att, mot likvid i utländska skattkammarväxlar samt statsgaranti till halva
varuvärdet, avyttra vissa inneliggande lagerbehållningar. Med hänsyn
till den ovisshet, som rådde rörande styrkan hos exportörsintresset, ville
departementschefen emellertid uttryckligen betona, att Kungl. Maj:t i
varje fall borde äga full frihet att efter omständigheterna fördela kreditrisken
mellan staten och de enskilda exportörerna, med iakttagande av,
att det av departementschefen föreslagna totalbeloppet av statsgarantien,
10 miljoner kronor, icke överskredes.
För att exportörerna skulle vara villiga att påtaga sig någon mera
väsentlig del av krediten borde man, enligt departementschefens mening,
utgå ifrån, att de å skattkammarväxlarna inflytande kapitalavbetalningarna
skulle tillgodoföras vederbörande exportör, till dess han erhållit full betalning
för det kapitalbelopp, för vilket han själv stode risken, samt
att först v;id därefter inflöte skulle utgöra täckning för det belopp, för
vilket staten iklätt sig betalningsansvar. Ordnades saken på dylikt sätt,
ville det synas, som om exportörerna själva skäligen borde kunna vidkännas
den ränteförlust, som under rådande ränteförhållanden kunde
4
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
Riksdagens
skrivelse nr
405 år 1920.
komma att uppstå därigenom, att skattkammarväxlarna eventuellt komme
att löpa med endast 6 procent ränta.
Förutom ovannämnda statsgaranti till belopp av 10 miljoner kronor
äskades i samma proposition, nr 427, dylik garanti till ett belopp av
ytterligare 15 miljoner kronor för möjliggörande av varuleveranser på
kredit till nödlidande länder jämväl i andra fall än de med förberörda
hjälpaktion åsyftade.
Som skäl för beviljande av sistnämnda garanti anförde departementschefen,
att den möjligheten icke vore utesluten, att inom en snar
framtid anspråk på kredit kunde komma att resas jämväl till förmån
för länder, som icke berördes av de å förenämnda konferenser behandlade
hjälpåtgärderna, men som icke desto mindre för sitt återupprättande
ur det genom kriget iråkade nödläget vore i behov av
kraftigt utländskt bistånd. Departementschefen syftade därvid närmast
på våra stora grannländer, Tyskland och Ryssland. Till de rent humanitära
skälen för lämnande av den hjälp, som kunde stå oss till buds,
komme i avseende å dessa båda länder det förhållandet, att tillvaratagandet
av våra egna intressen under vissa omständigheter kunde göra
en kreditgivning i större eller mindre skala fullt motiverad.
I anledning av denna Kungl. Maj:ts proposition anförde riksdagen
(skrivelsen nr 405) följande:
»Riksdagen delar departementschefens uppfattning, att jämväl vårt
land bör i mån av tillgångar deltaga i den vid konferenserna i Köpenhamn
och Paris planerade hjälpaktionen till vissa nödlidande länder.
Denna aktion synes även riksdagen böra för Sveriges del i första hand
omfatta sådana länder, med vilka vårt land sedan gammalt stått i förbindelse,
samt omfatta sådana råvaror, industrialster och förnödenheter,
vilka med hänsyn till vår folkhushållning kunna undvaras.
Beträffande säkerheten för den ifrågasatta krediten har riksdagen
inhämtat, att de av departementschefen omförmälda, å konferensen i
Köpenhamn föreslagna bestämmelserna lära på konferensen i Paris hava
blivit i vissa avseenden ändrade. Den viktigaste förändringen torde vara,
att beträffande de skuldförbindelser, som skola utfärdas av andra länder
än Österrike och Ungern, stadgats, att de skola medföra första rätt till
betalning ur alla de inkomster, respektive land kunna komma att erhålla
såsom kompensation, gottgörelse eller skadestånd från något fiendeland,
med förbehåll för de anspråk, som kunna häfta vid dessä kompensationer,
gottgörelser eller skadestånd med hänsyn till tidigare upptagna lån.
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
5
Då sådana lån torde förekomma till ganska betydande belopp,
synes riksdagen, att genom det ifrågavarande tillägget den säkerhet, som
eljest kunnat tillmätas dessa skuldförbindelser, utan tvivel blivit beträffande
sistnämnda länder betänkligt reducerad. Allenast beträffande varuleveranser
till Österrike och Ungern torde följaktligen den av Köpenhamuskonferensen
avtalade säkerheten numera vara att påräkna.
Med hänsyn till den sålunda beträffande flertalet länder minskade
säkerheten har riksdagen icke kunnat undgå att ställa sig betänksam
till frågan om den begärda kreditens beviljande. Då emellertid vårt
land icke synes böra intaga en mera avvisande ställning än övriga å
ovannämnda konferenser representerade stater, har riksdagen icke ansett
sig böra avslå förslaget i denna del.
I fråga åter om den kredit, som, utöver nyssnämnda 10 miljoner
kronor, med statens medverkan skulle lämnas till nödlidande länder, närmast
Tyskland och Ryssland, synes det riksdagen visserligen tveksamt, huruvida
ett beslut i denna fråga bör fattas, innan ännu någon utredning
vunnits rörande sättet för ordnande av denna angelägenhet. Då möjlighet
synes böra förefinnas för vårt land att, därest så skulle befinnas önskvärt,
deltaga jämväl i en ifrågasatt hjälpaktion av senast berörd art,
har riksdagen ansett sig böra medgiva, att Eders Kungl. Maj:t ikläder
svenska staten betalningsansvar av ytterligare högst 15 miljoner kronor
för varor, som kunna komma att levereras till nödlidande länder, under
förutsättning att ifråga om denna kredit enahanda grunder vinna tillämpning
som de, vilka i fråga om den förut angivna krediten å 10 miljoner
kronor skola gälla för Österrike och Ungern.»
Riksdagen anmälde därefter, att riksdagen medgivit, att Kungl.
Maj:t finge ikläda svenska staten betalningsansvar dels i överensstämmelse
med den plan och på de villkor, som vid förenämnda konferenser
framlagts, samt enligt de närmare bestämmelser, som bleve av Kungl.
Maj:t meddelade, till ett belopp av högst 10 miljoner kronor för varor,
som i anledning av rådande nödtillstånd kunde komma att av svenska
exportörer på kredit levereras till Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien,
Österrike, Ungern och Rumänien, dels ock i fall av behov på
de villkor, som kunde komma att fastställas för kredit till Österrike och
Ungern, samt enligt av Kungl. Maj:t meddelade särskilda bestämmelser
till ett belopp av ytterligare högst 15 miljoner kronor för varor, som
av enahanda anledning kunde komma att levereras till av nöd hemsökta
länder.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
Kungl, Maj.ts
beslut den 9
juli 1920.
Svenska hjälpkreditkommitténs
skrivelse
den 4 december
1920.
Kungl. Maj:ts
förevarande
förslag.
Vid föredragning den 9 juli 1920 av denna riksdagens skrivelse
beslöt Kungl. Maj:t tillsätta en särskild kommitté med uppdrag att, i
enlighet med de riktlinjer, som angåves i det vid förberörda proposition
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över finansärenden samt riksdagens
omförmälda skrivelse, träffa anstalter för ordnandet av Sveriges
deltagande i förstnämnda hjälpaktion samt, efter förhandlingar med
representanter för de svenska exportindustrierna, planlägga och övervaka
skeende varuleveranser m. m.
I skrivelse den 4 december 1920 har ovannämnda kommitté nu
anmält, att några varuleveranser från Sverige i enlighet med planen för
förberörda hjälpaktion hittills icke kunnat äga rum. Så som den ekonomiska
utvecklingen inom vårt land gestaltat sig, med tilltagande
knapphet på penningmarknaden och med alltmera betungande räntesatser
för den industriella krediten, kunde nämligen någon samverkan
med exportörerna icke påräknas, med mindre dessa erhölle kontant likvid
för de varor, de ställde till förfogande. Under sådana förhållanden syntes
det icke möjligt att genomföra Sveriges deltagande i hjälpaktionen, om
icke staten ställde kontanta medel till förfogande för ändamålet. Kommittén
hemställde där lör, att Kungl. Maj: t måtte föreslå riksdagen att
å tilläggsstat för år 1921 anvisa ett belopp av 10 miljoner kronor att
användas till nu avsedda varulikvider.
Beträffande Kungl. Maj:ts förevarande förslag har departementschefen
anfört följande.
»Vid den på våren 1920 i Paris avhållna internationella konferensen
för planläggande av nu ifrågavarande hjälpaktion ställdes från svensk
sida bestämt i utsikt varuleveranser till de nödlidande länderna till ett
värde av minst 10 högst 20 miljoner kronor. Då nu, såsom av det
ovan sagda framgår, den väg, som statsmakterna tänkt sig för Sveriges
deltagande i omförmälda hjälpaktion — varuleveranser mot statsgaranti
för viss del av varuvärdet — visat sig oframkomlig, lärer det, för tillvaratagande
av nationens värdighet, vara nödvändigt att vidtaga andra
åtgärder för att de från svensk sida i utsikt ställda varuleveranserna
snarast möjligt må komma till stånd. Härvid synes, trots önskvärdheten
att under nuvarande hårt pressade statsfinansiella situation undvika
direkta statsutgifter, någon annan-utväg knappast stå öppen än
att, på sätt svenska hjälpkreditkommittén hemställt, hos riksdagen äska
anvisande av de medel, som erfordras för att säkerställa leveransen av
åtminstone det garanterade minimivaruvärdet, 10 miljoner kronor. I
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
7
likhet med min företrädare i ämbetet anser jag visserligen, att man bör
söka att i avseende å varje varuparti träffa anstalt för, att vederbörande
exportör själv påtager sig så stor del av krediten, som med hänsyn till
föreliggande omständigheter kan anses lämpligt och erforderligt. Då
det emellertid, med hänsyn till de tryckta förhållanden, som nu råda å
penningmarknaden, och de svårigheter, under vilka vårt näringsliv har
att arbeta, lärer vara högst tvivelaktigt, i vad mån ett dylikt enskilt
övertagande av kreditrisk kan vara att påräkna, och det ju nu framför
allt gäller att tillse, att de förpliktelser, som vårt land å Pariskonferensen
iklätt sig, behörigen uppfyllas, synes mig försiktigheten bjuda att icke
sätta beloppet av de medel, vilka av riksdagen böra äskas, lägre än till
10 miljoner kronor.
Snarare kunde det då, med hänsyn till de framställningar, som
nu hos Kungl. Maj:t gjorts om åtgärder för möjliggörande av fisk- och
rågexport till de nödlidande länderna, ifrågasättas, huruvida icke beloppet
av ett eventuellt statsanslag för nu förevarande ändamål borde
sättas något högre än nyss angivits. Det förhåller sig ju nämligen så
— såsom ock av svenska hjälpkreditkommittén framhålles — att enligt
den för hjälpaktionen uppgjorda planen Sverige i främsta rummet ansetts
böra bidraga med vissa för de nödlidande ländernas återuppbyggande
erforderliga industriprodukter; och då behovet av dessa industriprodukter
inom de hjälpbehövande länderna alltjämt kvarstår oförändrat
och härtill kommer, att det särskilt under nuvarande förhållanden för
den svenska industrien är angeläget, att avsättning beredes för så stora
varupartier som möjligt, framstår det givetvis såsom önskvärt, att någon
minskning i de tilltänkta leveranserna av industriprodukter icke må behöva
ifrågakomma. Å andra sidan är det obestridligt, såväl att den
svenska fiskarebefolkningen för närvarande befinner sig i ett läge, som
nödvändiggör åtgärder för underlättande av avsättningen av fiskerinäringens
produkter, som ock att den österrikiska framställningen om
spannmålsleveranser till lindrande av det inom landet rådande nödtillståndet
av humanitära skäl är i allra högsta grad behjärtansvärd.
Då jag det oaktat icke anser mig kunna föreslå högre statsbidrag
för nu ifrågavarande ändamål än det ovan angivna beloppet, 10 miljoner
kronor, är detta beroende av finansiella skäl. Jag vill emellertid erinra,
att den statsgaranti till belopp av 15 miljoner kronor, som — utöver
tiomiljonersgarantien — av fjolårets riksdag ställts till Kungl. Maj:ts
förfogande, ännu icke blivit till någon del tagen i anspråk. Möjligt är
ju, att det skulle kunna låta sig göra att medelst denna garanti få till
stånd export av exempelvis fisk eller spannmål till Österrike; i så fall
8
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
synes hinder ej böra möta att för ändamålet disponera någon del av
sagda garanti. För stödjande av det svenska jordbruket och fisket torde
emellertid på denna väg icke mycket stå att vinna; hela anordningen
har ju icke heller vidtagits i sådant syfte utan för att bereda hjälp åt
det nödlidande utlandet. Det svenska jordbruket lärer för sitt stödjande
vara i behov av åtgärder av helt annan art än som här avses,
och vad det svenska fisket angår torde — i den mån för exportens
underlättande statsingripande må anses möjligt annorledes än genom
beredandet av visst utrymme för fiskexport i planen för användningen
av det ifrågasatta tiomiljonersanslaget — frågan böra göras till föremål
för utredning i särskild ordning. Dessa spörsmål äro, enligt vad chefen
för jordbruksdepartementet meddelat mig, för närvarande under närmare
övervägande inom sistnämnda departement.
Beträffande de närmare anstalterna för ordnandet och likviderandet
av de varuleveranser, vilka ingå såsom ett led i här ifrågavarande
internationella hjälpaktion, föreligger nu, såsom framgår av den av mig
ovan lämnade redogörelsen, ett av svenska hjälpkreditkommittén utarbetat
förslag. Detta förslag är emellertid endast att anse såsom ett försök att
uppdraga vissa allmänna linjer för de anordningar, som böra träffas för
realiserandet av Sveriges deltagande i omförmälda hjälpaktion och ingalunda
att betrakta såsom någon definitiv plan, avsedd att i alla detaljer
följas. Att i en angelägenhet sådan som den förevarande på förhand
fastställa en dylik plan lärer — med hänsyn till de tid efter annan
vitt skiftande förhållandena och den mångfald olika faktorer, som öva
inflytande på bedömandet av de uppstående spörsmålen — icke vara möjligt,
utan lärer åt Kungl. Maj:t böra inrymmas befogenhet att inom
ramen av det beviljade anslaget fritt ordna alla de med varuleveranserna
och likviderna sammanhängande frågorna på det sätt, som efter
prövning av föreliggande omständigheter kan anses bäst ägnat att främja
det med hjälpaktionen avsedda syftet. Bland annat torde det, såsom
hjälpkreditkommittén uttalat, böra få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra,
huruvida de å de främmande staternas skuldförbindelser influtna
likviderna må få på nytt tagas i anspråk för stödjande av export till
de nödlidande länderna.
För täckande av anslagssumman läge det måhända närmast till
hands att taga i anspråk tillfälliga lånemedel. Då det under nu rådande
förhållanden å lånemarknaden är angeläget att så långt som möjligt
begränsa statens upplåning, har jag emellertid, efter samråd med
chefen för finansdepartementet och i enlighet med vad av honom tillstyrkts,
ansett mig böra föreslå att det erforderliga beloppet, 10 mil
-
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
!)
joner kronor, måtte få — i stället för att upplånas i öppna marknaden
— såsom lån ställas till förfogande från statsverkets fond av rusdrycksmedel.
Detta synes, med hänsyn till det ändamål, vartill medlen skola
användas — anskaffning av varor för nödlidande länder — icke höra
vara ägnat att väcka betänklighet. Därest det skulle komma att visa
sig, att hela det från fonden i anspråk tagna beloppet icke kommer
att till fonden åter inflyta, torde framdeles få tagas under övervägande,
huru förlusten skall slutligt täckas. Däremot torde fonden — med hänsyn
till det ändamål, varom här är fråga, och ovissheten om, i vilken
omfattning rånte- och kapitalavbetalningar å de utländska skuldförbindelserna
kunna påräknas — icke böra tillgodoräknas annan ränta än den,
som för fonden uppstår för det fall, att summan av till fonden inflytande
rånte- och kapitalavbetalningar å sagda förbindelser kommer att överstiga
det kapitalbelopp, som från fonden tagits i anspråk.»
De betänkligheter, riksdagen i sin ovan omnämnda skrivelse givit
uttryck åt beträffande Kungl. Maj:ts framställning till 1920 års riksdag
om ifrågavarande hjälpverksamhet, framträda givetvis med ökad styrka
inför Kungl. Maj:ts föreliggande förslag. Att under nu rådande
ekonomiska och ''finansiella förhållanden belasta statsverket med en
så betydande utgift för ett ändamål, som, hur behjärtansvärt det än
må vara, dock icke är ett direkt statsändamål, måste enligt utskottets
mening möta de allvarligaste betänkligheter. Men därtill kommer, att
förhållandena i Europa synas utskottet hava numera utvecklats på ett
sådant sätt, att den ekonomiska risken för staten vid ifrågavarande
hjälpverksamhet måste anses vara väsentligt större, än som vid riksdagen
1920 kunnat antagas. Med hänsyn till den i ärendet lämnade
utredningen finner emellertid utskottet i likhet med departementschefen
oundgängligt, att, därest Sverige skall kunna, såsom ställts i utsikt, deltaga
i den planerade verksamheten, ett direkt anslag för ändamålet ställes till
förfogande; och har utskottet intet att erinra mot det i sådant avseende
äskade beloppet, 10,000,000 kronor. Detta belopp synes i främsta rummet
böra komma de länder till godo, vilkas läge gör ett bistånd från svensk
sida särskilt påkallat. Beträffande de varor, som skola levereras, synes
utskottet ingen anledning förefinnas att utesluta jordbrukets och fiskets
produkter.
Departementschefens uttalande att på Kungl. Maj:t borde få ankomma
att avgöra, huruvida de å de främmande staternas skuldförbindelser
inflytande likvider må på nytt få tagas i anspråk för stödjande
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. 22 höft. (Nr 33.) 2
Utskottets
yttrande.
10 Statsutskottets utlåtande Nr 33.
av export till de nödlidande länderna, anser sig utskottet icke kunna biträda.
I övrigt bär utskottet intet att erinra mot att åt Kungl. AIaj:t inrymmes
befogenhet att fritt ordna alla de med varuleveranserna och
likviderna sammanhängande frågorna på sådant sätt, att det med hjälpkreditaktionen
avsedda ändamål icke förfelas.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle de för ändamålet erforderliga
medlen såsom lån disponeras ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.
Enligt utskottets mening bör emellertid beloppet lämpligen uppföras på
riksstaten att utgå av tillfälliga lånemedel. Frågan huruvida eller i
vilken mån rusdrycksmedelsfondens tillgångar skola disponeras för statsrégleringsändamål,
synes böra upptagas i ett sammanhang och komma
till avgörande senare under riksdagen.
Av utredningen i ärendet framgår, att från Sverige lämnats bidrag
till kostnaderna dels för internationella lijäpkreditkommitténs sekretariat
i Paris, dels för hemforsling av österrikiska, ungerska, polska, tjeckoslovakiska
och jugo-slaviska krigsfångar. Då Kungl. Maj:t ej äskat
något anslag för ifrågavarande utgifters bestridande, saknar utskottet
anledning att vidare yttra sig angående desamma.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande proposition må — med återkallande av det
i skrivelse den 18 juni 1920, nr 405, Kungl. Maj:t
meddelade bemyndigande att ikläda svenska staten
betalningsansvar till ett belopp av högst 10 miljoner
kronor för varuleveranser till vissa angivna länder —
på tilläggsstat för år 1921 under titel »utgifter för
kapitalökning» för beredande av varukredit åt vissa
nödlidande länder anvisa ett reservationsanslag av
10,000,000 kronor att utgå av tillfälliga lånemedel och
att disponeras enligt grunder, som av Kungl. Maj:t
bestämmas.
Stockholm den 15 mars 1921.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Statsutskottets utlåtande Nr 33.
11
Vid föreslående ärendes slutbehandling inom utskottet lmva närvarit:
från första kammaren: herrar S. II Kvarnselius, C■ J. G- Smärta, A• C. Lindblad,
Ollas A. Ericsson, N. A. Nilsson, IL E. Lamm, J. Nilsson i Skottlandshus, J. L. Wiclell,
C. G. Ekman, 0. Bergqvist och J. Nilsson i Malmö samt
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, J- Jönsson i Revinge,
0. Ilson Waldén, P■ Nilsson i Bonarp, C. It- Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, P. B.
Nilsson i Landeryd, S. E. J. Liibeck, IV. Bäckström, 0, Nilsson i Örebro och J. E. Andersson
i Ovanmyra.
Reservation:
av herrar Ollas A. Ericsson, J. L. Widell, S. Bengtsson i Norup,
P. B. Nilsson i Landeryd och J. E. Andersson i Ovanmyra.