10
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
Nr 223.
Ankom till riksdagens kansli den 10 juni 1921 kl. 2 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om anslag till understöd
åt nykterhetsnämnderna m. m.
(3:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta, den ena (nr 99) inom första
kammaren av herr C. G. Ekman m. fl. och den andra inom andra kammaren
av herr A. V. Sävström m. fl. (nr 170), vilka hänvisats till statsutskottets
förberedande behandling, har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att av rusdrycksmedelsfonden måtte på 1921 års tilläggsstat ställas ett
belopp å 50,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande för att i huvudsak
enligt i motionerna angivna grunder användas till understöd åt
nykterhetsnämnderna samt till åtgärder, avseende att främja den uppgift,
som åligger dessa nämnder.
Därjämte hava samma motionärer i två likalydande motioner
(I: 100 och II: 171) hemställt, att riksdagen måtte besluta, att av rusdrycksmedelsfonden
måtte på 1922 års stat ställas ett belopp av 100,000
kronor till Kungl. Maj:ts förfogande för att i huvudsak enligt anförda
grunder användas till understöd åt nykterhetsnämnderna samt till åtgärder,
avseende att främja den uppgift, som åligger dessa nämnder.
Till stöd för sina förslag hava motionärerna anfört följande:
»Det är ett sorgligt faktum, att, trots all under senare år genomförd
rusdryckslagstiftning, nykterhetstillståndet dock icke bättrats i vårt
land. * Man konstaterar detta icke allenast genom yttre iakttagelser, t. ex.
genom ett stort antal värnpliktigas uppförande vid inryckningen till förlidet
års vapenövningar och genom det överallt, även på landsbygden,
iakttagna förhållandet, att ungdom ända ned till 14-årsåldern i allt större
utsträckning uppträder berusad. Åtskilliga tecken tyda också på, att
alkoholkonsumtionen på sina håll ökats. Statistiken visar, att försälj
-
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
11
ningen av spritdrycker under det förgångna året visat betänkliga symtom
på stegring, och det är därjämte icke svårt att konstatera, att antalet
motboksinnehavare alltjämt ökas, och att det för närvarande finnes
ungefär en miljon personer, som inneha motböcker. Ökningen i antalet
motböcker från november 1918 till oktober 1920 uppgår till icke mindre
än 32 procent av antalet vid förstnämnda tidpunkt.
Det som emellertid är betänkligast av allt är, att landsbygden
numer även börjat alkoholiseras. Sedan 1850-talets brännvinslagstiftning
har ju denna del av vårt land varit i det närmaste torrlagd. Nu
har man emellertid i allt mer ökad utsträckning börjat även där förskaffa
sig motböcker.
Härtill kommer en annan sak, att under de senaste åren nykterhetsarbetet
på en hel del håll i vårt land gått tillbaka, och att man
sålunda icke överallt kan påräkna den uppfostrande verksamhet, som
nykterhetsorganisationerna hittills utövat.
Man kan fråga sig vad orsaken kan vara till dessa sorgliga förhållanden.
Att kriget och dess följder har påverkat utvecklingen, torde
vara självklart. Förtjänsterna ha under de gångna krigsåren varit stora,
varigenom nöjes- och njutningslystnaden kunnat tillfredsställas. Sensationerna
under kriget ha hos folket skapat en viss moralisk förslappning,
som visat sig i tillbakagång av alla ideella strävanden, och även nykterhetsrörelsen
har rönt inverkan därav. Men också det nu tillämpade
försäljningssystemet bär nog en del av skulden. Det har icke verkat
på det sätt mången önskat och väntat. På sätt och vis har det åstadkommit
samma psykologiska fenomen, som uppstod under kristidens
ransoneringssystem. Envar erinrar sig hur detta system verkade. Alla
hade klart för sig, att man hade nästan en skyldighet att använda kristidskorten,
även då behov icke förelåg. På samma vis har motboksinnehavaren
i regel tagit ut all den sprit han är berättigad till. Det
som ej förtäres, överlåter han åt andra eller lagrar för kommande behov.
Det betraktas av ingen som någon skam att inneha en motbok, tvärtom
anses detta vara ett tecken på, att man är en respektabel person. Härtill
kommer, att det är förenat med ekonomisk vinst att utlåna sin motbok,
något som varit hittills mycket svårt att förhindra. Hur egendomligt
det än kan vara, synes ock ett egendomligt missförstånd råda ifråga
om rättigheten att erhålla motbok. På sina håll tyckes man hysa den
uppfattningen, att vederbörande bolag rent av är skyldigt att utlämna
fyra liter sprit i månaden, på andra håll lever man i den föreställningen,
att riksdagen har bestämt, att var och en skall förtära just den i lagen
angivna maxim ikvantiteten, ehuruväl den allmänt anses vara för stor.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
Resultatet av allt detta är, att dels eu massa människor skaffa sigmotböcker,
som förut aldrig förtärt sprit, dels att den allmänna konsumtionen
har ökats i oroväckande grad.
Det kan visserligen sägas, att det nya försäljningssystemet knappast
haft tillfälle att för landet i dess helhet visa sina verkningar, då detsamma
ej i någon större utsträckning blivit efterföljt av systembolagen,,
med undantag av Stockholm och vissa andra städer. Den statistik, som
föreligger, visar nämligen, att de allra flesta bolag hittills blott schablonmässigt
tillämpat den s. k. individuella kontrollen, ja vissa bolag ha
icke i något enda fall begränsat inköpsrätten utan lämnat fyra liter i
månaden till alla utan undantag, som begärt motbok.
På grund av kontrollstyrelsens bekanta cirkulär nr 71 torde nu
emellertid över hela vårt land förnyade försök komma att göras att
realisera försäljningssystemets principer.
Under sådana förhållanden är det givetvis ett allmänt intresse att
dessa försök underlättas och stödjas. Visserligen måste envar, som vill
gå till botten med rusdrycksproblemet, säga sig, att förbudsvännernas
tidigare uttalade farhågor rörande restriktionssystemets ineffektivitet och
oförmåga att lösa den åtagna uppgiften av vad hittills förekommit bekräftats.
För varje dag blir det allt mera uppenbart, att lösningen
måste sökas på en annan väg: det totala och landsomfattande förbudets.
Men detta bör icke hindra, att åtgärder komma till stånd, som lämpligen
kunna vidtagas för att även under restriktionssystemets återstående
tillvaro minska rusdryckskonsumtionens skadegörelser.
Vid sidan av nykterhetsundervisningen och den frivilliga nykterhetsverksamheten
torde då knappast någonting för närvarande verka fördelaktigare
i nykterhetsavseende än om de så kallade nykterhetsnämnderna
trädde i tillfredsställande funktion.
Nykterhetsnämnderna äro nya kommunala institutioner, vilka
skapades genom 1913 års lagstiftning om alkoholisters behandling. Då
denna lagstiftning trädde i kraft först 1916, ha nykterhetsnämnderna
endast omkring 4 års tid varit i verksamhet. Det är därför måhända
för tidigt att fullt säkert döma om deras framtida möjligheter. Emellertid
kan det lätt .konstateras, att om dessa nya kommunala nämnder
bleve organiserade på tillfredsställande sätt, de skulle kunna utöva en
mycket gagnande nykterhetsverksamhet. Enligt nyss nämnda lagstiftning
ålades nykterhetsnämnden att taga hand om och vårda dem, som
äro hemfallna i dryckenskap. Det ansågs ej då nödvändigt, att varje
kommun ovillkorligen skulle välja särskild nykterhetsnämnd, utan skulle
fattigvårdsstyrelsen fungera som nykterhetsnämnd, om ej särskild sådan
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
13
utsågs. De flesta av våra städer utsågo särskilda nykterketsnämnder,
varemot de flesta landskommuner låtit fättigvårdsstyrelserna fungera
som nykterhetsnämnder. Emellertid har dessa nämnders uppgift blivit
eu helt annan och större genom 1917 års förordning angående försäljning
av rusdrycker. Enligt denna har nämnden skyldighet att övervaka
nykterhetstillståndet i dess helhet inom kommunen. Nämnden har sålunda
skyldighet att ingripa, därest förhållanden föreligga, som äro ägnade att
skada nykterhetstillståndet. Denna uppgift kan sägas innefatta förhållandena
i allmänhet, övervakning av den lagliga handeln med rusdrycker
samt slutligen kontroll över den olagliga rusdryckstillverkningen och
försäljningen.
Vad beträffar förhållandena i allmänhet, kan nämnden ha anledning
att vid vissa tillfällen, då större antal personer samlas inom ett
samhälle, söka åstadkomma, att rusdrycksförsälj ningen upphäves under
viss tid. Nämnden har även att ingå till myndigheterna med framställning
om åtgärder, som kunna främja nykterhetstillståndet. Vad
övervakningen av den lagliga handeln angår, föreskriver förordningen,
att nämnden skall genom råd och upplysningar till försäljare söka förebygga
missbruk av rusdrycker. Nämnden har också under vissa förhållanden
rätt att avstänga personer från att erhålla motbok och kan
dessutom hos vederbörande systembolag begära motboks indragning
eller spritkvantiteten begränsad. Nämnden har sålunda fått en mycket
viktig del av ansvaret i den så kallade individuella kontrollen. Aven
ifråga om att förhindra överlåtelser och langning samt förekomma, att
oärliga ombud användas vid spritinköp, torde nämnden kunna uträtta
åtskilligt. Men givetvis beror arbetets resultat delvis på, om ett gott
samarbete kan etableras emellan systembolaget och nämnden.
Ifråga slutligen om den olagliga rusdryckshanteringen, så är det
visserligen icke meningen, att nykterhetsnämnden skall träda i polisens
ställe, men är det nämndens skyldighet att, när missförhållanden av
ifrågavarande art förekomma, ingripa med hemställan om att lämplig
åtgärd bör äga rum. Det torde ligga i sakens natur, att om nykterhetsnämnderna
varit fullt rustade att möta den svåra period av lönnbränning,
som ännu ej är avslutad, så skulle denna icke ha tagit så stor
omfattning, som nu blivit fallet. Det bör också i detta sammanhang
erinras, att nykterhetsnämndernas uppgift ingalunda är begränsad till
att tjäna den nykterhetslagstiftning, som nu råder. Under en förbudslagstiftning
ha dessa nämnder en, säkerligen ännu större, uppgift än
för närvarande. Därvid dock utgångspunkterna naturligen bliva helt
andra och mindre motsägelsefyllda än för närvarande och arbetet för
-
14
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
visso på ett helt annat sätt för den verkligt intresserade inbjudande
och resultatgivande.
Att nykterhetsnämnderna sålunda ha en omfattande och betydelsefull
uppgift torde ligga i öppen dag, men tyvärr ha dessa nämnders
organisation och verksamhet å de flesta platser hittills lämnat mycket
övrigt att önska. Det är endast ett fåtal kommuner, som ådagalagt ett
större intresse för denna verksamhet.
Vad först angår tillämpningen av 1913 års lagstiftning, så visar det
sig, att även i städerna, där man dock kunnat vänta ett större intresse,
föga verksamhet hittills förekommit. En statistik, som för några år sedan
utarbetades, visar följande resultat: Intill maj månad 1919 hade i 52
städer ingen som helst åtgärd vidtagits av nykterhetsnämnderna, i 26
städer hade vissa åtgärder av nämnden företagits, dock intet fall av internering,
och slutligen att i 28 städer nykterhetsnämnden beslutat internering
i ett eller flera fall. På landsbygden torde verksamheten vara
ännu obetydligare. Att döma av de berättelser, som fattigvårdskonsulenterna
meddelat från de omkring 900 under 1920 besökta kommunerna,
existerade den praktiskt taget icke alls. Det torde bero delvis därpå,
att lagstiftningen i åtskilliga avseenden är mindre tillfredsställande, men
framförallt kan man söka anledningen i okunnighet, bristande intresse
och otillfredsställande organisation. Däremot pekar all erfarenhet på att
behov föreligger av en alkoholistvårdande verksamhet även på landsbygden.
Ej minst visar det sig på fattigvårdens område, att eu tillämpning av
1913 års lagstiftning är synnerligen behövlig. Härmed är dock ingalunda
sagt, att interneringsmetoden skulle komma till någon större användning,
utan är det framförallt de förebyggande åtgärderna, såsom övervakning,
varning, ombyte av verksamhet och vistelseort in. m., som i största utsträckning
torde behöva tillgripas.
Vad sedan angår nykterhetsnämndernas uppgift med hänsyn till rusdrycksförordningen,
torde en större verksamhetslust här förspörjas. Att
döma av de konferenser, som under det gångna året anordnats med
nykterhetsnämnder inom ett tiotal olika län, är intresset för denna del
av nämndernas verksamhet på sina håll ganska livligt. Man har där
tagit sin uppgift mera på allvar och nedlagt ett betydande arbete, som
redan visat resultat.
För att stärka intresset och få enhetlighet i arbetet har man på
några håll gått i författning om att sammansluta nykterhetsnämnderna
länsvis eller enligt försäljningsområde; så har exempelvis skett i Stockholm,
Västmanlands, Norr- och Västerbottens samt Örebro län.
Erfarenheten liar dock visat, att vissa omständigheter övat ett mycket
Statsutskottets utlåtande Nr 228.
15
hämmande inflytande på denna verksamhet. Flerstädes har man sålunda
svävat i okunnighet om nykterhetsnämndens uppgifter. För avhjälpande
av denna har en muntlig upplysningsverksamhet kommit till stånd, bland
annat genom fattigvårdskonsulenterna, som under sina besök i kommunerna
göra sig underrättade om nykterhetsnämndernas verksamhet och
lämna råd och anvisningar beträffande densamma.
Genom att tillita den föreläsningsverksamhet, som numera under
skolöverstyrelsens överinseende anordnats i nykterhetsfrågan och även
beträffande nykterhetsnämndernas uppgifter m. m. torde dessutom en
effektiv hjälp i detta avseende kunna erhållas.
Om sålunda upplysningsverksamheten har börjat ordnas, så är det
så mycket svårare att få till stånd en tillfredsställande organisation av
arbetet. I stora kommuner har fattigvårdsstyrelsen i regel så mycket
att göra, att föga tid linnes till övers för denna verksamhet. Det torde
där vara lämpligast att utse särskilda nykterhetsnämnder. Men även där
man så gjort, visar det sig i de vidsträckta kommunerna svårt att ordna
arbetet, beroende på de stora avstånden och den tidsutdräkt, som vållas
av sammanträdena. Det torde där visa sig såsom fallet redan är i de
städerna, att det är lämpligt att utse en särskild delegation, bestående
av några få medlemmar, som utför en del av nämndens uppdrag. På
åtskilliga håll har det emellertid visat sig nödvändigt att anställa avlönade
personer att utföra en del av nämndens åligganden, särskilt gäller
detta den viktiga uppgiften att undersöka de personers förhållanden, som
äro anmälda till nämnden på grund av dryckenskap, samt beträffande
övervakning av sådana personer, som nämnden ansett sig höra taga vård
om. Men även kontrollen i övrigt torde i större samhällen, såväl städer
som landskommuner, kräva att ersättning i någon mån kan beredas för
den tidsförlust och kostnad, som med arbetet äro förbundna.
På ett och annat håll har man tänkt sig, att enskilda föreningar,
t. ex. avdelningar av Skyddsvärnet, skulle kunna tjäna som organ för
denna verksamhet.
Den största svårigheten ligger dock däri, att de på de allra flesta
platser inga medel stå till förfogande för en sådan verksamhet. Kommunerna
ha i regel visat ytterst litet intresse att ekonomiskt säkerställa
denna nya kommunala institution, och även där anslag beviljats äro
medlen i de flesta fall alldeles otillräckliga för att möjliggöra ett tillfredsställande
arbete. Det är otvivelaktigt, att om staten på: det ena
eller andra sättet lämnade kommunerna ett bidrag för denna verksamhet,
betydligt större möjlighet att få arbetet utfört skulle uppstå.
Åven av en annan anledning är ett statsbidrag till nykterhets -
16
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
nämnderna önskvärt. För att kunna utföra sitt arbete tillfredsställande
måste nämnderna intaga en självständig ställning. Erhålla de — såsom
nu ofta är fallet — i någon form bidrag av systembolagen komma de
lätt i en beroende ställning till dessa bolag och riskera därigenom sin
ställning såsom övervakande organ.
Ur skilda synpunkter synes det sålunda vara i hög grad önskligt,
att nykterhetsnämnderna komma i åtnjutande av statsbidrag för sin verksamhet.
Att ett dylikt bidrag också lämnas, torde väl knappt möta
något praktiskt hinder, då staten förfogar över den såkallade rusdrycksmedelsfonden,
vilken just är avsedd att användas för sådana uppgifter,
för vilka nykterhetsnämnderna äro instiftade.
Emellertid är det av största vikt att statsbidraget, då det gives,
kommer till en god användning. Utan att i detalj försöka angiva de
villkor, som böra uppställas för detsammas utbekommande — riksdagen
torde ju för övrigt efter angivande av de viktigare principerna kunna
överlämna ärendets vidare utformning till Kungl. Maj:t — skall här
nedan blott antydnings vis lämnas några riktlinjer.
Endast sådana nykterhetsnämnder, som tillsatts för sin speciella
uppgift, böra ifrågakomma för erhållande av statsbidrag. Men därjämte
torde krävas, att nämnden visar sig vara organiserad på ett så betryggande
sätt, att verkligt resultat kan förväntas av dess arbete. Att uppställa
en och samma organisationsform för hela vårt vidsträckta land, är
givetvis omöjligt. Funktionärer av olika beskaffenhet bliva säkerligen å
olika håll lämpliga. Å större platser finge dessa särskilt inriktas på
uppgiften, att efter nämndens anvisningar och på dess ansvar utföra förberedande
undersökningar angående personer, som till nämnden anmälts
såsom hemfallna i dryckenskap. Övervakningen av sådana personer, som
nämnden funnit falla under lagen om behandling av alkoholister, samt
det personliga arbetet för återupprättande av i dryckenskap hemfallna
individer skulle även höra hit; detsamma är förhållandet med de ganska
omfattande och invecklade åtgärder, som måste föregå interneringen av
alkoholister å anstalt samt likaså deras övervakning efter interneringstidens
slut, varvid dock bör uppmärksammas, att beslut angående ansökan
om internering bör fattas av nämnden i sin helhet. I händelse av
brådska, såsom i fråga om farliga alkoholister, torde såsom i Stockholm
är fallet, beslut kunna fattas av särskilda nämndens delegerade, vilka i
övrigt böra ha den närmaste tillsynen och kontrollen över arbetet.
Jämväl det mångskiftande arbete, som betingas av det nuvarande
försäljningssystemet, bör enligt nämndens anvisningar utföras av nämnda
organ. Hit hör sålunda den ömtåliga uppgiften att företaga undersök
-
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
17
ningar beträffande personer, som nppgivits förverkat sina motböcker antingen
på grund av spritmissbruk eller genom olaglig överlåtelse av
motbok. Vidare hör hit kontrollen över de s. k. ombudens verksamhet
och i allmänhet övervakning av försäljningssystemets tillämpning. Det
samarbete mellan nämnden och systembolagef, som åsyftar förbättring
av nykterhetstillståndet, bör i främsta hand vila på ifrågavarande organ.
Första gången anslag beviljas, bör nykterhetsnämnd uppvisa eu
detaljerad plan för sin verksamhet samt därefter vara skyldig att årligen
avgiva en redogörelse för arbetet.
Utöver vad nu är sagt torde statsbidrag efter prövning kunna lämnas
för särskilda ändamål. 1 våra större städer liksom i stora landskonD
muner kunna vissa förhållanden, såsom förekommande olaglig försäljningav
rusdrycker, missbruk av försäljningsrätten, övervakning av alkoholister
etc. föranleda, att nykterhetsnämnden anställer särskilda ombud i skilda
delar av kommunen för att biträda med övervakande av nykterhetstillståndet.
I den mån sådana anordningar efter prövning befunnits
lämpade för sitt syfte böra de kunna understödjas genom statsbidrag.
För de respektive nykterhetsnämndernas verksamhet är det av
största betydelse att de få tillfälle rådföra sig med varandra, utbyta
erfarenheter, åhöra instruerande föredrag och överenskomma om vissa
enhetliga principer i arbetet. Hittills har detta kunnat ske i någon mån
antingen genom ekonomisk uppoffring från enskilda ledamöters sida eller
genom anslag från systembolagen. Det synes ej mer än rimligt, att
statsbidrag bör kunna erhållas för anordnandet av dylika möten. Om
bland annat som villkor för bidrag fordras, att planen för mötet skall
godkännas av tillsynsmyndigheten, att bidrag endast kan erhållas för
ett årligt möte, som anordnas länsvis eller för försäljningsområde, samt
att bidraget utgår till representanter för nykterhetsnämnder enligt lämplig
klass i resereglemente^ torde något missbruk ej behöva befaras.
Såsom förut framhållits kräves på detta arbetsområde en kraftig
upplysningsverksamhet. Endast en början kan anses vara gjord. Det
torde därför vara nödvändigt att anställa en person, vilken i egenskap
av konsulent kan biträda de många nykterhetsnämnderna och deras
sammanslutningar med råd och anvisningar, upplysande föredrag o. s. v.
För att göra det möjligt för konsulenten att nå nämnderna i största möjliga
utsträckning, bör det uppdragas åt honom att regelbundet till dessa
utsända ett tryckt meddelande, innehållande instruktiva uppsatser, svar
på frågor o. s. v.
Åven kostnaderna för detta upplysningsarbete bör bestridas av
statsmedel.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 93 höft. (Nr 220—226.)
3
18
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
I detta sammanhang vilja vi dock öppet uttala, att, då vi förorda
anslag på sätt i denna motion sker, vi icke tro att ens därmed tillfredsställande
resultat skola ernås. Men då i den allmänna diskussionen
i nykterhetsfrågan man gång på gång möter försäkringar, att stora samhällsgrupper
tro på vårt restriktionssystem såsom den bästa tänkbara
anordning för rusdryckshanteringens ordnande och äro intresserade för
dess rationella tillämpning, så ha vi velat medverka till att tillfälle beredes
dem att under så gynnsamma betingelser som möjligt i gärning
bestyrka detta förhållande. Vi utgå nämligen ifrån att om och i den
mån dylika grupper finnas, särskilt de skola känna det såsom en ofrånkomlig
plikt att på här berört område nedlägga ett effektivt arbete. I
varje fall bör genom ett statsunderstöd av här föreslagen art den ödeläggelse,
rusdryckstrafiken åstadkommer, kunna minskas och återhållas,
varjämte restriktionssystemets både förmåga och begränsning bör fullständigt
bliva ådagalagd.
Då det här gäller en såväl omfattande som betydelsefull uppgift,
vilken ställer störa krav på statsbidrag, är det naturligtvis av stor vikt,
att överledningen och kontrollen av verksamheten i hela landet blir den
lämpligast möjliga. Kungl. Maj:t bör således dels fastställa närmare
villkor för erhållande av statsbidrag, dels ock i sista hand besluta om
fördelning av detsamma. Beträffande överledningen av verksamheten,
granskning av ansökningar om statsbidrag o. s. v. torde socialstyrelsen,
som redan nu är tillsynsmyndighet över alkoholistvården och därjämte
har att lämna nykterhetsnämnderna ledning i deras arbete, vara den
myndighet, som närmast bör ifrågakomma för nämnda -viktiga uppgift.
För den händelse socialstyrelsen erhåller nämnda uppdrag, torde det
falla sig naturligt, att styrelsen träder i förbindelse med dem, som på
detta område i övrigt förvärvat erfarenhet och insikt, i första hand
kontrollstyrelsen och fattigvårdsinspektionen. Jämväl nykterhetsorganisationerna
torde icke vägra att för detta arbetets planläggning lämna medverkan.
Skulle det befinnas lämpligare att för ändamålet tillsätta en
särskild delegation, bestående av exempelvis socialstyrelsens chef samt
representanter för kontrollstyrelsen, fattigvårdsinspektionen, nykterhetsorganisationerna
och den alkoholistvårdande verksamheten, torde ej heller
en sådan anordning behöva möta några hinder.
Beträffande slutligen det belopp, som kan komma att krävas för
den nu skisserade verksamheten, är det naturligtvis omöjligt att ens tillnärmelsevis
ännu kunna företaga någon beräkning. Skall emellertid
kommunerna erhålla ett verksamt stöd i sitt arbete på detta område, bör
det belopp som ställes till förfogande, ej tilltagas för knappt. Ur denna
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
10
synpunkt synes det ej gärna kunna bliva fråga om ett mindre belopp
än 150,000 kronor för innevarande och nästa år. Ehuru detta belopp
kan anses stort, utgör detsamma blott en ringa bråkdel av do summor,
som inflyta till statsverket genom rusdrycksförsäljningen. Och då beloppet,
enligt vad ovan anförts borde utgå ur rusdrycksmedelsfonden,
kommer ett bifall till framställningen ej att medföra några, ökade bördor
för de skattdragande under nuvarande ekonomiskt svåra tider. Tvärtom
torde nykterhetsnämndernas genom statsbidraget stegrade verksamhet
vara ägnat att minska och .begränsa rusdrycksmissbruket och därigenom
även bereda en lindring i det ekonomiska betrycket inom stora folklager.
Då nykterhetsnämnderna just under detta år, på grund av de
reformförsök, som nu igångsatts på initiativ av kontrollstyrelsen, äro i
behov av ett kraftigt stöd för att kunna fullgöra sina åligganden, är det
särdeles önskvärt, att de snarast möjligt komma i åtnjutande av statsunderstöd,
varför av ovan angivna belopp 50,000 kronor måste begäras
på 1921 års tilläggsstat. I särskild motion hemställes om ett anslag å
100,000 kronor på 1922 års stat.»
Vid den prövning, utskottet ägnat motionärernas ovanberörda
förslag, har utskottet funnit det vara synnerligen tvivelaktigt, huruvida
ett genomförande av detsamma kan komma att gagna nykterhetssaken.
Dåv härtill kommer, att det statsfinansiella läget bjuder till den yttersta
försiktighet i fråga om samtliga statsutgifter, i främsta rummet nya
sådana, samt det synes utskottet icke vara tillrådligt att tillstyrka framställningar
av förevarande slag enbart på enskilda motionärers yrkande,
får utskottet hemställa,
att herr C. G. Ekmans m. fl. och herr Sävströms
m. fl. ovanberörda motioner icke må vinna
riksdagens bifall.
Stockholm den 10 juni 1921.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Utskottets
yttrande.
Närvarande; se under utlåtandet nr 220.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
Reservationer:
av herrar S. H. Kvarnzelius, H. F. Lamm, H. M. Bäckström, C.
• G. Ekman, K. A. Tengdahl, C. B. Jansson i Falun, L. J. Carlsson-Frosterud,
W. Bäckström, F. T. Hamrin och J.- E. Andersson i Ofvanmyra,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Med hänsyn till den ökade utsträckning, rusdryckskonsumtionen
efter upphävandet av de särskilda kristidsrestriktionerna erhållit, har
utskottet icke kunnat undgå att finna motionärernas framställning beaktansvärd
och alltså av beskaffenhet att böra bifallas.
Genom de senare årens beskattningsåtgärder beträffande rusdrycker,
varigenom staten i stegrad omfattning för fyllande av budgetära inkomstbehov
använder dessa drycker såsom skatteobjekt, synes staten
äga en uppenbar förpliktelse att använda åtminstone någon del av inkomsterna
från rusdryckshanteringen för att minska rusdryckskonsumtionens
skadeverkningar. Då enligt principerna för det av staten tilllämpade
restriktionssystemet nykterhetsnämnderna torde få betraktas
såsom ett av de mest effektiva hjälpmedlen för sådan skyddsverksamhet,
har utskottet funnit sig böra tillstyrka, att de av motionärerna begärda
anslagen, 100,000 kronor å 1922 års stat och 50,000 kronor å 1921
års tilläggsstat, beviljas. Utskottet förutsätter dock därvid, att en ändamålsenlig
fördelning av anslagen må kunna åstadkommas utan anordnande
av en särskild institution för detta ändamål, varjämte utskottet
vill uttala, att de till nämnderna lämnade bidragen icke i något fall må
tillmätas i sådan omfattning, att de kunna bereda i och för sig eftersträvansvärd
förtjänstmöjlighet utan endast avse att betänka med nämndernas
verksamhet förbundna oundgängliga kostnader.
Mot förslaget att rusdrycksmedelsfonden för ifrågavarande ändamål
tages i anspråk har utskottet intet att erinra, och kommer utskottet
att i annat sammanhang göra framställning härom.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må till understöd åt nykterhetsnämnderna
samt till åtgärder, avseende att främja den
uppgift, som åligger dessa nämnder i enlighet med
i ovanberörda motioner angivna grunder och de när
-
Statsutskottets utlåtande Nr 223.
21
maro bestämmelser, som må av Kungl. Maj:t fastställas,
bevilja
a) på itilläggsstat för år 1921 ett förslagsanslag,
högst, 50,000 kronor; samt
b) å 1922 års stat ett förslagsanslag, högst,
100,000 kronor.»
av herr Ollas A. Ericsson.
%