Statsutskottets utlåtande Nr 189.
1
Nr 189.
Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt statens järnvägar för genom taxenedsättning
förorsakad inkomstminskning.
(4:e avd.)
I eu till riksdagen avlåten, den 30 april 1921 dagtecknad proposition
(nr 358) har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat
utdrag av protokollet över kommunikationsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen, att till beredande av ersättning åt statens järnvägar
för genom taxenedsättning förorsakad inkomstminskning undei
verkliga utgifter på tilläggsstat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag,
högst, 10,000,000 kronor. .
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget har departementschefen
anfört bland annat, följande:
»Som skäl mot en allmän taxesänkning framhåller järnvägsstyrelsen,
att, om en dylik åtgärd vidtoges nu, då enligt styrelsens förmenande de
ekonomiska förutsättningarna härför icke förefunnes, detta skulle innebära
ett avsteg från de grundsatser för statens järnvägars ekonomiska
skötsel, vilka under gjorda allvarliga erfarenheter utbildat sig och ännu
äro i kraft. Styrelsen erinrar härvid, hurusom 1918 års lagtima riksdag
i fråga om statens järnvägars taxepolitik uttalat, att förräntning borde
erhållas å det i statsbanorna nedlagda kapitalet och att även under rådande
extraordinära förhållanden förlust a statsbanerörelsen om möjligt
borde undvikas.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 78 Käft. (Nr 189.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 189.
Härvid vill jag till en början framhålla, att den nu ifrågasatta
taxesänknmgen givetvis endast är att betrakta som en tillfällig extraordinär
åtgärd, vidtagen under den förhoppningen, att trafiken snart nog
skall så att säga växa in i de nya taxorna. Det i sig berättigade kravet
på att järn vägsdriften ° skall förränta sig skulle alltså endast tillfälligtvis
undanskjutas för att åter komma i tillämpning så fort näringslivet återtagit
den stadga, det nu saknar. Icke heller får en allmän taxesänkning
för godstrafiken, på sätt järnvägsstyrelsen befarar, i och för sig prejudicera
till sänkning av persontaxorna. En sådan sänkning torde icke böra ifrågakomma
förr, än de ekonomiska förutsättningarna härför föreligga.
Enligt järnvägsstyrelsens beräkningar synes icke uteslutet utan
snarast sannolikt, att därest ej den nuvarande krisen skulle under år
1922 ytterligare förvärras — statsbanornas driftkostnader då skola så
sjunka, att även ur järnvägsekonomisk synpunkt förutsättningar inträda
för den nu ett halvt år tidigare föreslagna nedsättningen.
Vidare vill jag som min uppfattning uttala, att då en taxenedsättmng
för närvarande ej synes förenlig med rent järnvägsekonomiska synpunkter,
utan är betingad av näringslivets och det allmännas intressen,
förhållandena synas böra så anordnas, att åt statens järnvägar genom särskilt
anslag beredes en inkomst, motsvarande den beräknade försämringen
i driftresultatet genom sänkningen av taxenivån. Genom ett dylikt
förfarande kommer formellt sett kravet på en affärsmässig skötsel av
statsbanPrörelsen som sådan att upprätthållas.
Efter noggrant övervägande av de skäl, som tala för och emot eu
nedsättning av statens järnvägars godstariffer, har jag därför kommit
till den uppfattningen, att en dylik nedsättning i enlighet med de grunder,
som av mig nu angivits, måste vara att föredraga framför ett fortsatt
bibehållande tillsvidare av de nuvarande höga taxorna.
Beträffande storleken av den taxenedsättning, som jag sålunda anser
mig böra förorda, har jag redan förut yttrat mig. Även om det ur
åtskilliga synpunkter varit önskvärt, om man kunnat gå än längre, har jag
sålunda ansett mig böra stanna vid att nedsättningen, vilken synes höra
avse alla slag av godstrafik, för närvarande begränsas till omkring 20 %
a nu gällande fraktsatser. Förutom härför tidigare anförda skäl vill jag i
detta avseende framhålla önskvärdheten av att i möjligaste mån bibehålla
relationen mellan statens och de enskilda järnvägarnas taxor, till vilken
fråga jag i det följande återkommer.
Givetvis bör det tillkomma Kungl. Maj:t att vid fastställande av de
särskilda taxebeloppen vidtaga de jämkningar beträffande den angivna
huvudregeln för taxereduktionen, som kunna finnas påkallade. Den ifråga
-
Statsutskottets utlåtande Nr 189.
3
Kritt.ii nedsättningen torde, då riksdagens beslut i ärendet måste avvaktas
och omfattande förberedande åtgärder krävas för förslagets genomförande,
ej kunna träda i tillämpning före den tidigare angivna tidpunkten eller
den 1 juli 1921.
Om vad jag sålunda föreslagit vinner bifall, erfordras, enligt vad
tidigare berörts, att särskilt anslag beviljas som ersättning åt statens
järnvägar för genom taxenedsättningen förorsakad inkomstminskning, och
torde detta anslag i enlighet med förut angivna beräkningsgrunder böra
bestämmas till 10 miljoner kronor att utgå av andra statsinkomster än
lånemedel. Då, som jag förut nämnt, åt statens järnvägar bör beredas den
inkomst, som svarar mot förlusten av taxesänkningen, och det i sådant
avseende ifrågasatta beloppet, 10 miljoner kronor, får anses som lågt beräknat,
bör järnvägsstyrelsen äga att oberoende av driftresultatet för åi
1921 lyfta hela förenämnda anslag med förslagsvis en sjättedel under
vardera av årets sex sista månader.»
Enligt propositionen skulle ifrågavarande anslag endast komma
statens järnvägar och icke landets enskilda banor till del. Såsom skäl
härför åberopar departementschefen följande.
»Om en nedsättning av godstaxorna å statens järnvägar äger rum, vore
det tydligen synnerligen önskvärt, att motsvarande nedsättning kunde ske i
de enskilda järnvägarnas tariffer. För transporter i samtrafik skulle föi
övrigt en sådan sänkning, om kompensation ej på annat sätt beredes, komma
att ske rent automatiskt. Beträffande de enskilda järnvägarna torde det
emellertid ej böra ifrågasättas, att, om förlust skulle uppstå å rörelsen, denna
förlust täckes av statsmedel, utan äro dessa järnvägar.helt beroende av sina
inkomster och den kredit, som kan erhållas. Av de yttranden, som styrelsen
för svenska järnvägsföreningen och järnvägsstyrelsen avgivit, framgår även,
att för ett flertal enskilda järnvägar en nedsättning av tarifferna skulle kunna
helt äventyra deras ekonomiska ställning. Det lärer därför ej kunna utan vidare
fastslås, att en motsvarande nedsättning skall äga rum av taxorna för
ifrågavarande järnvägar, utan synes frågan härom och om taxebeloppens
storlek böra avgöras efter ytterligare utredning och prövning för varje särskilt
fall. Att märka är dervid även, att verkningarna av samtrafiktaxans
sänkning kunna, i den omfattning så skulle visa sig nödvändigt, kompenseras
genom särskilda extra frakttillägg eller vidtagande av andra
dylika anordningar, och förutsätter jag sålunda, att en utredning i nu
ifrågavarande avseende omedelbart igångsättes.
Järnvägsstyrelsen har framhållit de olägenheter, som uppkomma
för trafikanterna genom en olika tariffering vid statens och de enskilda
4
Statsutskottets utlåtande Nr 189.
Utskottets
yttrande.
järnvägarna, varvid styrelsen betonat, hurusom den vid de enskilda järnvägarna
bosatta befolkningen och verksamma industrien skulle försättas
i ett ogynnsamt läge gent emot dem, som finge tillgodoräkna sig den
genom statssubvention möjliggjorda frakta edsättningen vid statens järnvägar.
Härvid är emellertid att märka, att olika tangering alltid, om
an i mindre kännbar män än vad som nu skulle bliva fallet, torde hava
förelegat mellan icke blott de enskilda järnvägarna å ena sidan och
statens järnvägar å den andra, utan jämväl de .enskilda järnvägarna
sins emellan. Härtill kommer, att den skillnad i tarifferingen, som nu
skulle uppkomma, givetvis endast är avsedd såsom tillfällig. Efter hand
som trafiken ökas, torde möjligheter skapas för ett utjämnande av taxorna
Det synes mig fullt riktigt, att statens järnvägar under nuvarande förhallanden
härvid gå före, även om detta icke kan ske utan understöd
från statens sida.»
Att, på sätt här föreslagits, genom anvisande av särskilda anslagsmedel
möjliggöra genomförandet av lägre järnvägsgodstariffer än som
ur trafikekonomisk synpunkt vore befogat, synes visserligen vara ägnat
att ingiva vissa principiella betänkligheter. Med hänsyn till det sällsynt
betryckta läge, vari det svenska näringslivet för närvarande befinner
sig, vill utskottet dock icke motsätta sig en dylik tillfällig åtgärd
varigenom i många fall en välbehövlig lättnad i fråga om avsättningsmöjligheterna
och de därav beroende möjligheterna att uppehålla driften
skulle kunna beredas vissa företag, industriella och andra, och sålunda
åtminstone de tillfälliga verkningarna av den för hela samhället allvarliga
kris, vårt ekonomiska liv för närvarande är underkastad, komma
att i viss mån förminskas.
Av departementschefen har förutsatts, att ifrågavarande genom
särskilda statsmedel möjliggjorda taxenedsättning — avseende det senare
halvaret 1921 — genomgående skulle sättas till omkring 20 %, vilken
procentsats alltså skulle tillämpas på alla slag av godstrafik. Det synes
utskottet kunna ifrågasättas om ett generellt bestämmande av taxenedsättningarna
till en och samma procentsats kan anses vara det lämpligaste
sättet för vinnande av det med anslaget avsedda syftet. Såsom
av järnvägsstyrelsen i dess utlåtande framhållits, erfordras beträffande
vissa näringsgrenar, att en större taxereduktion företages för att denna
kunna bliva till någon verklig hjälp för desamma i deras ur samhällelig
synpunkt betydelsefulla ansträngningar att uppehålla driften. Å
andra sidan måste det hållas för sannolikt att en dylik generell taxereduktion
skulle komma att medföra ett opåkallat statsingripande till
Statsutskottets utlåtande Nr 189.
5
förmån för vissa företag, för vilkas fortsatta uppehållande ett sådant
icke är av nöden. Enligt utskottets mening kan icke en dylik taxereduktion
lämpligen genomföras efter en och samma, beräkningsgrund och
beträffande alla varuslag, utan anser utskottet, att olika normer härvid
böra tillämpas, anpassade efter det föreliggande behovet och möjligheterna
att på detta sätt åstadkomma ett verkligt stöd åt respektive näringsgrenar.
Om utskottet således utgått ifrån att de taxereduktioner, varom
här är fråga, böra anpassas efter de skiftande förhållandena inom näringslivet,
har emellertid utskottet icke ansett det böra ankomma på
riksdagen att angiva de närmare grunder, efter vilka dessa tariffnedsättningar
böra äga rum. I överensstämmelse med vad som gäller beträffande
järnvägstariffärenden i allmänhet, torde det böra anförtros åt
Kungl. Maj:t och vederbörande administrativa myndighet, järnvägsstyrelsen,
att med iakttagande av de föreliggande behoven och möjligheterna
i varje särskilt fall att bereda en effektiv hjälp åt näringslivet
utforma de närmare bestämmelserna för användningen av ifrågavarande
anslag.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet
hemställa,
att riksdagen må, till beredande av ersättning åt
statens järnvägar för genom taxenedsättning förorsakad
inkomstminskning, under verkliga utgifter på tilllägg.
sstat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst,
10,000,000 kronor.
Stockholm den 3 juni 1921.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, C. J. G. Swartz, Ollas A. Ericsson,
N. A. Nilsson, H. F. Lamm, J. Nilsson i Skottlandshus, H. M. Bäckström, J. L. Widell,
O. U. B. Olsson, C. G. Ekman, E. A. Hallin och C. I. Asplund samt
från andra kammaren: herrar O. H:son Waldén, P. Nilsson i Bonarp, C. R. Jansson
i Falun, P. B. Nilsson i Landeryd, L. J. Carlsson-Frosterud, S.E. J. Lubeck, W. Bäckström,
O. Osberg, E. E. W. Söderhielm, A. E. Ljungberg och J. E. Andersson i Ovanmyra.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 189.
Reservation
av herrar S. H. Kvarnzelius, 0. A. Ericsson, J. Nilsson i Skottlandshus,
P. Nilsson i Bonarp och J. E. Andersson i Ovanmyra, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa om avslag å Kung]. Maj:ts förevarande
proposition.
Stockholm 1921. Kung! Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
211724