Statsutskottets utlåtande Nr 184.
1
Nr 184.
Ankom ill riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
omläggning av budgetåret.
(4:e avd.)
I en till riksdagen avlåten, den 11 mars 1921 dagtecknad proposition
(nr 201), vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling,
har Kung]. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen besluta, att budgetåret skall från och med den 1 juli
1923 omläggas till tiden 1 juli—30 juni.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Av den i propositionen lämnade redogörelsen för frågans förberedande
behandling inhämtas, bland annat, följande:
För undvikande av förskott å anslag i det påföljande årets riksstat
föreslog kassaförlagskommittén i sitt den 20 mars 1917 avgivna
betänkande, bland annat, att sådana utgifter, vilka dittills bestritts
medelst förskott av nämnda slag, dädanefter borde, i den mån anslag
på riksstat i vanlig ordning icke i tid kunde beredas, upptagas å en
tilläggsstat för det löpande året. Redan 1917 års riksdag beslöt att å
tilläggsstat uppföra vissa större utgifter för samma år. Sedan nämnda
betänkande varit föremål för yttrande av vissa myndigheter, avgav
Kungl. Maj:t i samband med den till 1918 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen
jämväl proposition med förslag till tilläggsstat för
samma år. Särskilda tilläggsstater hava sedermera på förslag av Kungl.
Maj:t upprättats jämväl för åren 1919 och 1920, och föreligger till
provning av innevarande års riksdag förslag till sådan stat för år 1921.
Ändamålet att undvika ovan berörda förskott ansågs av kassaförlagsBihang
till riksdagens protokoll 1921. 6 saml. 76 käft. (Nr 184.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
kommittén kunna vinnas antingen genom utgifternas upptagande å en
tilläggsstat för det löpande året eller genom en omläggning av budgetåret,
eventuellt medelst en kombination av bägge dessa utvägar. I
frågan om en omläggning av budgetåret erinrade kassaförlagskommittén
jämväl, hurusom redan 1910 års riksstatssakkunniga i sitt utlåtande
berört detta spörsmål och bland annat framhållit, att uppgiften att få
budgetens beräkning så nära som möjligt att överensstämma med bokslutets
resultat i hög grad skulle underlättas genom att budgetåret flyttades
närmare intill tiden för riksstatens fastställande av riksdagen. Riksstatssakkunniga
hade emellertid ansett en sådan förändring ligga utanför
ramen av deras uppdrag, så mycket mer som den förutsatte en särskild
undersökning, som de sakkunniga icke medhunnit; och hade de därför
icke ansett sig kunna därom framställa förslag.
Icke heller kassaförlagskommittén fann sig böra framlägga något
förslag i berörda syfte, då en dylik förändring med alla därav uppkommande
konsekvenser måste kräva en ganska grundlig undersökning av
dithörande förhållanden, och då det för övrigt kunde ifrågasättas, huruvida
det ens kunde anses ingå i kommitténs uppgift att upptaga eu så
vittutseende fråga, vars utredande i varje fall måste betydligt försena
framläggande av kommitténs betänkande.
Då det likväl, med hänsyn till frågans oförnekliga sammanhang
med spörsmålet om ifrågavarande förskott, ansetts önskligt, att förutsättningarna
för en eventuell omläggning av budgetåret bleve belysta, i
den mån sådant kunde utan fördröjande av kommitténs arbete i övrigt
äga rum, anmodade kommittén en av sina tillkallade sakkunniga, professorn
Gr. Cassel, att göra ett uttalande i frågan; och framförde denne
i en till kommittén avgiven promemoria en del synpunkter, till vilka
jämväl kommittén anslöt sig. Särskilt framhöll kommittén, att kommittén
delade den i promemorian uttalade mening, att någon närmare utredning
rörande de med en övergång till ett nytt finansår förknippade
förhållanden knappast syntes böra komma till stånd, förr än riksdagen
i princip uttalat sig för en reform i sådan riktning.
Såsom slutresultat av sin utredning i frågan om budgetårets omläggning
uttalade kassaförlagskommittén bland annat, att, därest framdeles
budgetåret bleve förlagt närmare tiden för riksstatens fastställande,
behovet av att anlita en tilläggsstat bleve i väsentlig mån minskat.
Nämnda fråga borde därför enligt kommitténs mening snarast möjligt
upptagas till behandling.
I sin skrivelse nr 368 av den 15 juni 1917 uttalade sig också
riksdagen i frågan, i det riksdagen däri anhöll, att Kungl. Maj:t ville
Statsutskottets utlåtande Nr 184. 3
låta verkställa utredning angående frågan om omläggning av budgetåret
till tiden den 1 juli—30 juni eller annan i förhållande till tiden för
riksdagens normaia avslutande lämplig tidsperiod ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, vartill sagda utredning kunde föranleda. I skiivelsen
framhöll emellertid riksdagen, att fragan icke ännu kunde anses
så klarlagd, att riksdagen redan då kunde i princip uttala sig för reformen.
Så mycket syntes dock riksdagen den redan föreliggande utredningen
giva vid handen, att fragan vore av sa stor betydelse, att densamma
borde göras till föremål för den grundliga undersökning, som tydligen
erfordrades, innan definitiv ståndpunkt till reformen kunde intagas.
Efter remiss den 9 oktober 1917 avgav därefter statskontoret
utlåtande i frågan, och överlämnade statskontoret därvid yttranden, som
av ämbetsverket i frågan inhämtats från fullmäktige i riksgäldskontor et,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt ett flertal andra penningförvaltande
ämbetsmyndigheter. Statskontoret hemställde i sitt utlåtande,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt särskilt tillkallade sakkunniga att
verkställa utredning dels angående möjligheten och bästa sättet att för
framtiden häva de med en omläggning av budgetåret förenade svårigheter
med särskilt beaktande av möjligheten att omlägga arbetet mom
riksdagen och Kungl. Maj:ts kansli samt hos den militära förvaltningen
och i avseende å uppbördsväsendet, dels angående önskvärdheten och
möjligheten att, under genomförande av reformen i övrigt, bibehålla
kalenderåret såsom budgetår för en del verk, dels slutligen angående
den budget för ett halvt år, som, enligt statskontorets åsikt, vid övergången
till det nya systemet borde beslutas.
Den 16 maj 1919 uppdrog Kungl. Maj:t åt f. d. statssekreteraren
L. Rabenius, marinöverkommissarien B. Boalt, professorn G. Cassel och
dåvarande extra bjrråchefen i statskontoret, numera expeditionschefen i
jordbruksdepartementet E. Stridsberg att verkställa utredning angående
möjligheten av en sådan förändring av budgetåret, att det förlädes till
tiden 1 juli—30 juni eller annan i förhållande till riksdagens normala
avslutning lämplig tidsperiod samt, därest det av utredningen framginge,
att en sådan reform lämpligen borde genomföras, utarbeta de
förslag, som därför kunde befinnas erforderliga.
På föranledande av budgetårskommittén framlade Kungl. Maj:t i
proposition den 12 mars 1920 (nr 254) till riksdagens prövning förslag
till ändrad lydelse av 61 och 109 §§ regeringsformen samt 72 § riksdagsordningen.
Budgetårs
kommitténs
tillsättning.
Orundlags
ändringar.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
Nämnda förslag till grundlagsändringar, som av 1920 års riksdag
antagits såsom vilande i grundlagsenlig ordning, hava numera av 1921
års riksdag, enligt vad som framgår av dess skrivelse nr 25, slutligt
godkänts. 6
Budgetårs
kommitténs
förslag.
Efter ^ det budgetårskommittén avgivit ovanberörda förslag till de
av den ifrågasatta budgetårsreformen påkallade grundlagsändringarna
hai kommittén fullföljt sitt arbete enligt de givna direktiven, och föreligger
resultatet av detsamma i ett den 30 november 1920 avgivet betänkande,
vari kommittén tillstyrkt, att budgetåret snarast möjligt måtte
omläggas till tiden 1 juli—30 juni.
Beträffande förutsättningarna för reformen ifråga och sättet för
dess genomförande har kommittén, som ansett, att den nya budgetårsordningen
borde träda i kraft den 1 juli 1923, särskilt framhållit,
att den förberedande behandlingen av budgetärendena borde göras
så fullständig, att i allmänhet riksdagens budgetbeslut kunde utan omgång
bringas i verkställighet;
att tidpunkten för avgivande av riksdagspetita borde framflvttas
till den 1 oktober; J
att statsverkspropositionen borde göras i möjligaste mån fullständig;
att riksdagens budgetbehandling borde så planläggas, att besluten
rörande statsregleringen i allmänhet kunde vara Kungl. Maj:t tillhanda,
beträffande försvarsdepartementet senast den 15 maj och i övrigt den
1 juni;
att Kungl. Maj:ts föreskrifter rörande statsregleringens tillämpande
borde. utarbetas och, där så funnes erforderligt, expedieras efterhand
som riksdagens beslut anmäldes;
att riksstaten borde komma de förvaltande myndigheterna tillhanda
i god tid före budgetårets ingång;
att länsstaterna borde avskaffas, därest desammas bibehållande
skulle försena utgivandet _ av statsliggaren, i samband varmed denna
publikation borde fullständigas i erforderlig mån; samt
att beträffande tiden och sättet för övergången till det nya budgetårssystemet
borde iakttagas vad kommittén i betänkandet förordat.
Bland de fördelar, som, enligt kommitténs åsikt, vore att vinna
av ett, på sätt kommittén föreslagit, omlagt budgetår, vore först att
märka, att förskott å anslag i ett påföljande års riksstat skulle kunna
undvikas, utan att tilläggsstater skulle behöva — åtminstone i hittillsvarande
omfattning — komma till användning. Det torde, anför kommittén,
icke behöva närmare utvecklas, att behovet av förskott av nämnda
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
slag minskades, ju noggrannare utgifterna i en riksstat kunde beräknas;
och det vore givet, att, ju närmare i tiden riksstaten läge ej blott de
beslut, som fattades angående densamma, utan även alla de utredningar,
som måste föregå uppgörande av förslag därtill, desto säkrare kunde
den bliva, och desto större utsikter hade man, att de i densamma upptagna
anslagsposterna skulle motsvara verklighetens krav.
En begränsning av användningen av tilläggsstater hade ock för
kommittén framstått såsom ett av de viktigaste önskemål, som vore att
vinna med budgetårets omläggning, detta så mycket mera som tilläggsstaterna
— även bortsett från övergångsåret 1918 — kommit att erhålla
en omfattning, som näppeligen varit vid deras införande åsyftad eller
beräknad. Visserligen torde det vara att förvänta, att med ett mera
stabiliserat penningvärde anslag å tilläggsstat icke skulle för framtiden
bliva erforderliga i samma utsträckning som under de senaste åren.
Men om kalenderåret komme att bibehållas såsom budgetår, torde dock
tilläggsstaterna alltfort erhålla en betydande omfattning, detta jämväl
av den anledning, att införandet av tilläggsstaterna såsom ett mera
normalt led i budgetsystemet syntes hava föranlett en viss benägenhet
dels att av riksdagen äska anslag att utgå från en tidigare tidpunkt,
än vad eljest skulle hava varit fallet, dels ock att anlita tilläggsstaten
för erhållande av fyllnad i riksstatsanslag, som tillmätts allt för knappt,
bland annat emedan man ansett sig kunna utgå från, att genom anslag
å tilläggsstaten rättelse skulle kunna ernås i den ursprungliga beräkningen.
De olägenheter, som följde med tilläggsstatssystemet, komme visserligen
att minskas, därest tilläggsstaterna erhölle mindre omfång, men
svårigheterna minskades ej i samma mån, som tilläggsstaternas slutsummor
sänktes. De vore i allt fall betydande.
Den största nackdelen av användandet i större utsträckning av
tilläggsstater vore förbunden med upprättandet av finansplanen. Den
årliga finansplanen komme faktiskt att sönderfalla i två: en för riksstaten
för det kommande året och eu för det löpande årets tilläggsstat.
Det sade sig självt, att överblicken över det finansiella läget därigenom
försvårades. Men även reella svårigheter uppstode. För normala fall
toge man givetvis i anspråk alla de inkomstkällor, som lämpligen kunde
utnyttjas för riksstaten. Då sedan tilläggsstat skulle upprättas, gällde
det att söka nya inkomstkällor eller höja avkastningen av redan förefintliga.
Ännu hade finansieringen av tilläggsstaten ej mött svårigheter,
framförallt emedan betydande behållningar å statsverkets kassafond stått
till buds. Sistnämnda förhållande kunde och borde man emellertid ej
6
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
räkna med för framtiden. Då komme följaktligen tilläggsstaternas
finansiering att bliva ett problem av helt annan och mera svårlöst natur,
än som varit förknippat med de tillförene upprättade tilläggsstaterna.
Systemet med vidlyftiga tilläggsstater vore ock i och för sig svårhanterligt
och opraktiskt. Redan upprättandet av statsverkspropositionen
och den därmed korresponderande propositionen om tilläggsstaten
krävde åtskilligt mera tid och arbetskraft, än om allenast en proposition
skulle avfattas. Motsvarande gällde i än högre grad beträffande
riksdagsarbetet. I tillämpningen medförde tilläggsstaterna ävenledes besvär
och osäkerhet. Särskilt gällde detta bokföringen och vad därmed
ägde sammanhang. Även ur rent statistisk synpunkt kunde systemet
med tilläggsstater lätt giva anledning till misstag och förbiseenden.
Att helt avskaffa tilläggsstaterna ansåg kommittén ej låta sig göra,
därest man ville undvika förskottssystemet. En undersökning, som kommittén
med utgångspunkt från 1920 års tilläggsstat utfört, hade emellertid
givit vid handen, att med eu förläggning av budgetåret till
tiden 1 juli—30 juni tilläggsstaten för normala fall borde kunna inskränkas
till ett minimum och måhända för ett eller annat år helt
undvaras. Denna sin åsikt har kommittén närmare utvecklat å sid.
26 — 28 i betänkandet, vartill jag tillåter mig hänvisa.
För att den av kommittén åsyftade begränsningen av tilläggsstatssystemet
skulle kunna komma till stånd, fordrades, yttrar kommittén,
beträffande kapitalökningsanslagen liksom ifråga om de verkliga utgifterna,
att såväl regering som riksdag strängt motsatte sig varje onödig
användning av tilläggsstat. Särskilt av vikt vore att förhindra, att den
föreställningen vunne insteg, att de anslag, som äskades å tilläggsstat,
bleve föremål för mindre noggrann prövning än de anslagskrav, som skulle
tillgodoses å riksstaten.
Det sade sig vidare självt, att genom en förläggning av budgetåret
till exempelvis tiden 1 september—31 augusti möjligheten att
undvika användningen av tilläggsstater skulle bliva väsentligt mindre
än med ett budgetår 1 juli—30 juni, enär behovet av tilläggsstat
växte med tiden mellan statsregleringens fastställande och dess ikraftträdande.
En vinst av budgetårets förläggning till tiden 1 juli—30 juni
skulle, såsom redan framhållits i den av professor Cassel till kassaförlagskommittén
avgivna promemorian i ämnet, bliva, att inkomst- och
förmögenhetsskatten komme att inflyta före mitten av budgetåret. Detta
hade också i avgivna utlåtanden såväl av statskontoret som av fullmäktige
i riksgäldskontor blivit framhållet.
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
7
Statskontoret hade därvid anfört, bland annat, att, då de i riksstaten
uppförda utgifterna skulle bestridas med de inkomster, som i
samma riksstat upptagits, och då eu huvudpost å inkomstsidan, nämligen
inkomst- och förmögenhetsskatten, icke inflöte förrän i november och
december eller i slutet av det nuvarande budgetåret, man för utgifternas
bestridande under tidigare delar av året måste anlita andra tillgångar
än dem, vilka därför upptagits i riksstaten, och om icke under
särskilda år i kassafonden eller av andra medel förelåge stora överskott,
som kunde disponeras såsom kassaförlag, nödgades statskontoret hos
Kungl. Maj:t göra framställning om bemyndigande att hos riksgäldskontoret
lyfta kassaförstärkning. Det vore givetvis för statskontoret och
riksgäldskontor önskvärt, om behovet av kassaförstärkning under normala
tidsförhållanden kunde hävas eller åtminstone väsentligt minskas.
Fullmäktige i riksgäldskontor, vilkas utlåtande ansluter sig till vad
statskontoret sålunda anfört, hade särskilt framhållit, att med finansåret
förlagt till en tid, som läge nära tiden för riksdagens normala avslutning,
skulle de under november—december inflytande skatteinkomsterna
bliva tillgängliga redan före mitten av finansåret, vilket väsentligt skulle
bidraga till att kassaförstärkningar kunde undvikas och till att i allmänhet
förläna stadga åt budgeten i dess helhet.
För egen del underströk kommittén, att en förutsättning för, att
berörda vinst av budgetårets omläggning ur kassaförlagssynpunkt
skulle ernås, givetvis vore, att den nuvarande terminen för uppbörden
av inkomst- och förmögenhetsskatten i huvudsak bibehölles oförändrad.
Någon ändring därutinnan kunde icke heller med hänsyn till den föreslagna
budgetårsreformen anses vare sig behövlig eller lämplig.
Slutligen skulle sagda reform ur kassasynpunkt bliva till nytta
jämväl så till vida, att den skulle tvinga till, att åtskilliga utgifter,
vilka för närvarande bestredes under förra hälften av kalenderåret, men
som kunde anstå till efter den 1 juli, skulle skjutas över på budgeten
för senare halvåret.
Därefter övergår kommittén till att bemöta vissa allmänna erinringar,
som anförts mot en förläggning av budgetåret till tiden den
1 juli—30 juni.
Det hade sålunda gjorts gällande, att, därest budgetåret började
så tidigt som den 1 juli, det stundom skulle bliva ogörligt att besätta
nya tjänster med ordinarie innehavare från och med befattningarnas
uppförande å ordinarie stat.
Denna anmärkning vore, yttrar kommittén, i och för sig riktig,
men uppenbarligen komme efter omläggningen nya tjänster att i regel
8 Statsutskottets utlåtande Nr 184.
tillsättas avsevärt tidigare, än tillförene varit fallet, och för befattningshavarna
själva spelade numera en försening av en utnämning till inpå
det nya budgetåret mindre roll än tidigare på grund av de förändringar
av bestämmelserna rörande intjänande av ålderstillägg, som på senare
tid genomförts.
En annan invändning hade riktats mot det förhållandet, att större
reformer eller omorganisationer icke skulle hinna genomföras från och
med budgetårets början på grund av svårigheten att efter riksdagens
beslut medhinna erforderliga verkställighetsföreskrifter.
Det vore emellertid, anser kommittén, till en början givet, att
omläggningen av budgetåret i allmänhet borde underlätta möjligheten
att snabbt genomföra förändringar inom förvaltningen eller eljest, men
omläggningen lämnade också den möjligheten öppen, att en dylik förändring
kunde träda i kraft efter början av budgetåret, exempelvis den
1 oktober eller 1 januari, vilket ej hindrade, att erforderliga anslag kunde
beräknas för budgetår, eventuellt efter olika grunder för olika delar av
aret. Exempel på ikraftträdandet av en omorganisation vid annan tidpunkt
än finansperiodens början funnes redan.
En anmärkning av allmän innebörd vore även den, att med en
budgetperiod 1 juli—30 juni den personal, som hade att taga befattning
med boksluten inom de medelsförvaltande myndigheterna, skulle
få möjligheten till sommarsemester i hög grad beskuren. Denna anmärkning
hade dock jämväl av myndigheter, som framfört densamma, ansetts
ej vara av den vikt att på grund därav reformen borde hindras, en ståndpunkt,
som kommittén också måste för sin del intaga.
Departe
mentschefen.
För egen del bär departementschefen anfört, bland annat, följande:
»De av kommittén framhållna väsentligaste fördelarna av den föreslagna
omläggningen av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni, nämligen
att inkomstberäkningen skulle bliva mera tillförlitlig än förut, att utgifterna
skulle kunna bättre överskadas och beräknas, att användningen
av till äggsstater med ty åtföljande olägenheter i omförmälda avseenden
skulle kunna nedbringas i högst betydlig grad, samt att genom inkomstoch
förmögenhetsskatteuppbördens inträffande före mitten av budgetåret
hittillsvarande kassaförlagssvårigheter skulle kunna, om icke helt
avlägsnas, så dock högst väsentligt minskas, synas mig ligga i öppen
dag och måste enligt min mening skattas synnerligen högt.
Av de i ämnet hörda verk och myndigheter, för vilkas utlåtanden
tidigare redogjorts, har också allenast marinförvaltningen ansett sig böra
principiellt motsätta sig nu föreliggande reformförslag, och beträffande
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
9
detta ämbetsverks ståndpunkt till frågan är dessutom att märka, att
chefen för ämbetsverkets civilavdelning icke omfattat densamma, utan
ansett sig böra förorda bifall till kommitténs förslag. De invändningar,
marinförvaltningen rest mot förslaget i fråga, synas icke heller vara av
större betydelse för spörsmålet, lmruvida en omläggning av budgetåret
bör komma till stånd. Såvitt jag kan finna, äro de av ämbetsverket
framhållna olägenheterna av den föreslagna budgetårsomläggningen av
natur att kunna övervinnas.
En av de av kommittén framhållna fördelarna av budgetårsreformen
anser jag mig böra i detta sammanhang något närmare beröra, nämligen
fördelen av, att uppbörden av inkomst- och förmögenhetsskatten
skulle komma att inträffa ungefär i mitten av det nya budgetåret. För
närvarande sker ju denna uppbörd på en gång under loppet av november
och december månader. Det har emellertid ifrågasatts att fördela
nämnda uppbörd å terminer. Utan att för närvarande göra något uttalande
i denna fråga vill jag framhålla, att, under förutsättning att jämväl
med en sådan fördelning av inkomst- och förmögenhetsskatteuppbörden
den första uppbördsterminen kom me att förläggas till ungefärligen samma
tid, varunder för närvarande kronouppbörden pågår, härav skulle följa,
att, om budgetåret icke varder på föreslaget sätt omlagt, uppbörden
av den för respektive budgetår beräknade inkomst- och förmögenhetsskatten
delvis komme att inflyta först under det påföljande budgetåret,
en anordning, som enligt mitt förmenande måste betecknas såsom otillfredsställande.
Blir däremot budgetårsomläggningen verklighet, kommer
skatteuppbörden, även om den uppdelas på flera terminer, att helt infalla
under budgetåret.
Vidkommande de av budgetårskommittén omförmälda allmänna
erinringarna mot en förläggning av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni
vill jag som min mening uttala, att samtliga berörda erinringar synas
mig hava blivit av kommittén tillfredsställande bemötta.
En fråga av principiell innebörd vilken — om ock närmast att
hänföra till spörsmålet om de åtgärder för statsregleringens utförande,
vilka betingas av den nu föreslagna omläggningen av budgetåret —
dock redan i detta sammanhang synes böra upptagas till behandling,
är frågan om förläggningen av statens räkenskapsår efter genomförandet
av budgetårsreformen. Självfallet är ju, att budgetredovisningsåret
fortfarande måste sammanfalla med budgetåret. Detta är ock den åsikt,
som företrätts av såväl kommittén som av det ämbetsverk, vilket har
sig sagda redovisning anförtrodd, nämligen riksräkenskapsverket, som i
sitt förut återgivna utlåtande även meddelat, att några hinder för att
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 saml. 76 höft. (Nr 184.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
Övergångs
budgeten.
till riksdagens den 1 oktober sammanträdande revisorer avlämna fullständig
budgetredovisning för det nästförflutna budgetåret icke förefunnes.
Annorlunda ställer sig emellertid sagda ämbetsverk till frågan om
förläggningen av kapitalbokslutsåret, vilket, enligt vad ämbetsverket på
anförda skäl förklarar, fortfarande måste vara kalenderåret.
Härutinnan står således riksräkenskapsverkets åsikt i strid mot deri
mening, som slutligen omfattats av kommittén, nämligen, att även kapitalbokslutsåret
bör sammanfalla med budgetåret. Mynt- och justeringsverket.
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen åter hava, i vad angår dem åvilande
räkenskaper, uttalat sig för kalenderåret såsom kapitalbokslutsår.
Andra penningförvaltande ämbetsmyndigheter hava, om ock ej så
positivt, yttrat sig till förmån för att kapitalredovisningen, helt eller
delvis, måtte få fortfarande avslutas för kalenderår.
De skäl, riksräkenskapsverket anfört för kapitalbokslutets hänförande
till kalenderår, hava synts mig så övertygande, att jag icke ansett mig1
kunna annat än biträda nämnda ämbetsverks ståndpunkt härutinnan,
hälst som en dylik anordning, om ock rent principiellt sett mindre tilltalande,
dock enligt vad ämbetsverket framhållit, långt ifrån att åstadkomma
några reella olägenheter, i stället skulle föra med sig högst avsevärda
fördelar icke minst ur synpunkten av lämplig fördelning å olika
tider av arbetet inom de medelsförvaltande verken och myndigheterna.
Jag finner mig alltså böra förorda kommitténs förslag rörande budgetoch
budgetredovisningsårets förläggning till tiden 1 juli—30 juni, men
anser i likhet med riksräkenskapsverket, att man bör vid kalenderåret
bibehålla statens kapitalredovisning, d. v. s. rikshuvudboken, vilken
synes böra utvidgas på av nämnda verk föreslaget sätt.
Med avseende å möjligheten att statsrevisorernas arbete skulle utan
ytterligare ändring av § 72 i riksdagsordningen kunna anpassas efter
de förhållanden, som bleve en följd av en sådan anordning, anser jag
i likhet med riksräkenskapsverket, att med den avfattning, sagda paragraf
numera erhållit, hinder härför icke bör möta.
Att, såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen satts ifråga, möjliggöra
upprättandet av statens kapitalredovisning för budgetår genom
att framskjuta dess granskning av riksdagens revisorer till påföljande
år synes mig icke vara att förorda.»
Beträffande finansieringen av det övergångsbalvår, som tiden 1
januari—30 juni 1923 ansetts böra utgöra, anför departementschefen:
»Såsom förut nämnts har Kommittén med avseende å övergången
till det nya budgetåret till en början framhållit, att förändringen borde
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
11
ske från och med år 1923, och att alltså 1921 års riksdag borde i
vanlig ordning fastställa statsreglering för år 1922. Jag delar denna
kommitténs uppfattning, och tillåter mig i detta sammanhang erinra,
att Kungl. Magt i statsverkspropositionen till innevarande års riksdagframlagt
förslag till riksstat för år 1922, vilket förslag i vissa delar redan
blivit av riksdagen antaget. Likaså ansluter jag mig till kommitténs
åsikt, att själva övergångsbudgeten bör fastställas av 1922 års riksdag.
Vidkommande frågan om omfattningen av övergångsbudgeten har
jag av den uttömmande utredning, kommittén beträffande denna fråga
förebragt, för min del blivit övertygad om att den ur alla synpunkter
bästa lösuingen är att låta sagda budget omfatta första halvåret 1923.
Statskontoret har också redan i sitt förut omförmälda utlåtande
av den 14 januari 1919 förordat en dylik anordning, och har statskontoret
i sitt på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 10 december 1920 avgivna
utlåtande över budgetårskommitténs nu föreliggande betänkande
vidhållit denna sin ståndpunkt. Icke heller har från någon annan av
de i ämnet hörda statsmedelsförvaltande ämbetsmyndigheter i sådant
avseende gjorts någon erinran.
Vad sedan angår frågan om övergångsstatens finansiering måste
jag för min del vitsorda* riktigheten av kommitténs åsikt, att varje försök
att redan nu söka uppkonstruera en riksstat för övergångsåret måste
betecknas såsom synnerligen vanskligt. Kommittén har emellertid med
1921 års riksstat såsom utgångspunkt sökt åstadkomma en beräkning
av det belopp, som utöver de för övergångsbudgeten påräkneliga inkomster
skulle erfordras för bestridande av de utgifter, vilka komma
att belasta samma budget. Kommittén har därvid framhållit vikten av,
att sagda budget befrias från alla utgifter, som utan olägenhet kunna
överskjutas på en följande lielårsriksstat. T likhet med statskontoret
finner jag mig böra understryka angelägenheten härav.
För att ytterligare nedbringa det belopp, varmed utgifterna å övergångsbudgeten
oaktat alla reduceringar måste antagas komma att överskjuta
inkomsterna å densamma, bland vilka ju komme att saknas eu
så betydande post som inkomst- och förmögenhetsskatten, har kommittén
vidare ifrågasatt, att i nämnda budget skulle å inkomstsidan upptagas
reserverade behållningar å riksstatsanslag, vilka antingen icke vore
erforderliga för de löpande utgifterna eller syntes icke komma att anlitas
för de med vederbörande anslag ursprungligen avsedda ändamålen.
Jag finner detta kommitténs uppslag böra följas.
Emellertid kvarstår enligt kommitténs utredning ändock en betydande
brist att täcka, och föreslår kommittén att härför anlita stats
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
verkets kassafond. Någon principiell invändning mot ett djdikt tillvägagångssätt
synes mig icke kunna anföras. Såsom kommittén framhållit,
inträffar nämligen i själva verket icke härigenom någon som
helst försämring i statsverkets ställning, utan lägges fastmera en säkrare
grundval för framtiden för statsregleringen. Enligt vad framgår
av det utdrag av statsrådsprotokollet, som åtföljde propositionen nr 437
till 1920 års riksdag med förslag angående inkomstberäkningar för 1920
års tilläggsstat och 1921 års riksstat in. m., har en dylik anordning
redan förutsatts av dåvarande chefen för finansdepartementet. Till
samma mening har även min företrädare i ämbetet anslutit sig, såsom
framgår av hans uttalande till statsrådsprotokollet rörande inkomstberäkningen
i samband med framläggandet av årets statsverksproposition.
Beträffande det belopp, varmed kassafonden skulle behöva bidraga
till övergångsstatens finansiering, har kommittén kommit till det
resultatet, att, därest för ändamålet beräknades omkring 150 miljoner
kronor, man i varje händelse syntes befinna sig på den säkra sidan.
Statskontoret, som för spörsmålets vidare utredning anmodats yttra
sig i frågan, har i ett den 17 december 1920 avgivet yttrande anfört
bland annat följande: »Kungl. statskontoret har icke något att erinra
mot, att en beräkning, därest den behöver göras så långt på förhand,
utföres efter i huvudsak de av kommittén angivna grunder, dock möjligen
med någon jämkning. Kommitténs utgångspunkt har nämligen
varit 1921 års riksstat, i vilken inkomst- och förmögenhetsskatten, som
är av avgörande betydelse för förevarande fråga, upptages till 238
miljoner kronor, under det att denna skatt, såsom kungl. statskontoret
framhållit i sin underdåniga skrivelse den 13 innevarande månad med
inkomstberäkning för år 1922, för sistnämnda år icke torde kunna beräknas
högre än till 212,450,000 kronor. I ungefärlig proportion härmed
torde det nu ifrågavarande beloppet kunna nedsättas från 150
till 135 miljoner kronor.»
Min företrädare i ämbetet anförde i sitt nyssberörda 1921 års
statsverksproposition bilagda anförande till statsrådsprotokollet, att
han för egen del funnit sig böra vid föreliggande frågas bedömande
utgå från de av budgetårskommittén angivna och av statskontoret i
stort sett accepterade grunder. Då han emellertid ansett sig böra beräkna
inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1922 till ett något
högre belopp än det av kommittén förutsatta, hade han trott försiktigheten
bjuda, att av kassafondens medel ett belopp av 150
miljoner kronor beräknades såsom erforderligt för övergångsbudgetens
finansiering.
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
13
Efter övervägande av de omständigheter, som på denna fråga
kunna antagas utöva inflytande, liar jag för min del i likhet med budgetårskommittén
och min företrädare i ämbetet kommit till det slut,
att, om för nu ifrågavarande ändamål beräknas ett tillskott från kassafonden
av 150 miljoner kronor, man fullt tillgodosett försiktighetens
krav. Påpekas må emellertid, att, för den händelse det i Kungl. Maj:ts
förslag till riksstat för år 1922 beräknade beloppet av inkomst- och
förmögenhetsskatten, 244 miljoner kronor, vid det slutliga bedömandet
skulle reduceras, i samband därmed en nedsättning i nyssnämnda till
150 miljoner kronor uppskattade belopp måhända kan komma ifråga.
Jag anser mig dessutom böra i detta sammanhang omnämna,
att den beräkning av kassafondens ställning, som finnes intagen i nyssomförmälda
anförande till statsrådsprotokollet, synes kunna komma att
undergå någon justering i för fonden gynnsam riktning. Sagda beräkning,
vid vilken avdrag gjorts ej mindre för förutberörda 150 miljoner
kronor än även för de i förslagen till tilläggsstat för år 1921 och riksstat
för år 1922 av fonden i anspråk tagna kapitaltillgångar, respektive kronor:
83,708,742: — och kronor: 60,285,998: —, utmynnar i, att fonden, oberäknat
utfallet av statsregleringen för år 1921, vid sistnämnda års slut
skulle hava en odisponerad tillgång av i runt tal 128.5 miljoner kronor.
Det i denna beräkning ingående överskottet å 1920 års statsreglering, som
approximativt upptagits till 170 .miljoner kronor, torde emellertid, sedan
man nu med tillgång till fullständigare räkenskapsår!aterial är i tillfälle
att beträffande utfallet av sagda statsreglering göra en säkrare beräkning
än tillförene varit möjlig, komma att ej obetydligt höjas. Jag är
dock för närvarande ej beredd att med avseende härå framlägga några
siffror.
Vidkommande sedan det förut omförmälda, numera i grundlagsenlig
ordning antagna övergångsstadgandet till regeringsformen, enligt
vilket vid omläggning av statsregleringsåret därav betingade ändringar
må genom beslut av Konung och riksdag vidtagas i redan fastställd riksstat
eller staten regleras och bevillningen fastställas för annan tid än
kalenderår, förutsätter, såsom av kommittén framhållits, detta stadgande
icke, att särskilt beslut rörande tiden och sättet för omläggningen skall
av statsmakterna fattas, utan kunna förhållandena ordnas så, att Kungi.
Maj:t för 1922 års riksdag utan vidare framlägger statsverksproposition
för tiden 1 januari—30 juni 1923, och att riksdagen uppgör statsregleringen
på sådan grundval. Till följd härav lärer något formligt beslut
härutinnan icke nu vara behövligt.»
14
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
Utskottets
yttrande.
Det föreliggande förslaget är, såsom av det ovan anförda framgår,
resultatet av en av 1917 års riksdag begärd utredning angående omläggning
av budgetåret till tiden 1 juli—30 juni. Riksdagen uttalade
därvid att frågan vore av så stor betydelse, att densamma borde göras
till föremål för den grundliga undersökning, som tydligen erfordrades
innan definitiv ståndpunkt till reformen kunde intagas De huvudsakliga
fördelar, som en omläggning enligt den nu verkställda undersökningen
skulle medföra, äro: att behovet av tilläggsstat väsentligt minskas,
eventuellt alldeles bortfaller, att inkomst- och förmögenhetsskatten kommer
att inflyta i mitten av budgetåret i stället för såsom nu i slutet av
samma år, samt att beräkningen av det kommande budgetårets inkomster
och utgifter kan göras med större tillförlitlighet med hänsyn å ena
sidan till att beräkningen kan grunda sig på en budgetredovisning,
avseende en senare tid än vad nu är fallet, och å andra sidan att tiden
för riksstatens tillämpning kommer att inträda ett halvt år tidigare
än nu.
Utskottet vill ingalunda underkänna betydelsen av dessa omständigheter,
och utskottet vill ej heller förneka, att utredningen kan anses
giva vid handen att den föreslagna omläggningen av budgetåret, rent
budgettekniskt sett, torde vara önskvärd. Emellertid möta, såsom ovan
antytts, vissa svårigheter vid reformens genomförande. Dessa svårigheter
bestå huvudsakligen i nödvändigheten av att alla på budgeten
inverkande ärenden jämte statsregleringen och riksstaten varda behandlade
och avgjorda samt riksdagens beslut i dessa ämnen Kungl. Maj:t tillhandakomna
i så god tid före budgetårets början att tillräckligt rådrum beredes
Kungl. Maj:t och vederbörande ämbetsverk att vidtaga nödiga verkställighetsåtgärder.
Statskontoret har också uttalat att det syntes uppenbart att
vissa icke oväsentliga olägenheter vore förbundna med omläggningen av
budgetåret, såsom risken att onödigt arbete finge nedläggas på utarbetande
av bestämmelser för genomförande av förslag, som sedermera icke bifölles,
samt arbetsforceringen såväl inom riksdagen som för budgetens
realiserande i Kungl. Maj:ts kansli och hos ämbetsverk och myndigheter.
Såväl kommittén som departementschefen hava emellertid ansett dessa
svårigheter överkomliga, därvid den senare dock icke inlåtit sig på frågan
om riksdags arbetets ordnande i vidare mån än att han ansett det vara
ett oeftergivligt villkor för reformens genomförande att riksdagens beslut
rörande statsregleringen i regel komme Kungl. Maj:t tillhanda, i vad de
avse försvaret, senast den 15 maj och i övrigt före den 1 juni. Kommittén
har däremot i avseende å riksdagsarbetet åberopat en i ämnet
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
15
utarbetad promemoria, i vilken framläggas åtskilliga synnerligen genomgripande
förslag för ernående av erforderlig skyndsamhet i behandlingen
av budgetärendena.
Utan att vilja bestrida att den sålunda hävdade uppfattningen om
svårigheternas överkomlighet kan vara riktig, vill utskottet dock framhålla,
att då en väsentligt tidigare avslutning av riksdagens behandlingav
budgetärendena än vad åtminstone under de senare åren varit fallet,
uppställes såsom en nödvändig förutsättning för reformens genomförande,
det icke lärer vara tillrådligt besluta omläggningen, innan genom en
ingående undersökning utrönts att denna förutsättning också kan fyllas.
En dylik undersökning synes särskilt av behovet påkallad då man granskar
de i ovanberörda promemoria framlagda förslag, av vilka åtskilliga innebära
alldeles nya, från vår nuvarande utskottsindelning och arbetsordning
inom utskotten fullkomligt avvikande anordningar. Det har icke vant
möjligt för utskottet att så ingående inlåta sig på dessa frågor, att utskottet
kunnat bilda sig ett bestämt omdöme i saken.
Ett sådant omdöme är också svårt att för närvarande vinna, då
de abnorma tidsförhållanden, varunder vi nu leva, satt sin prägel även
på riksdagsarbetet i form av en stark ökning av arbetsmängden och
ofta framställda krav på vissa frågors framdrivande till avgörande i
sådan ordning, att handläggningen av andra, måhända i och för sig lika
viktiga frågor få stå tillbaka. Att under sådana förhållanden nu besluta
en åtgärd, som ovillkorligen kräver att en viss art av ärenden, budgetärendena,
skola vara avgjorda icke oväsentligt tidigare än vad under
de senare åren även med en oerhörd forcering av arbetet varit möjligt,
synes utskottet icke tillrådligt.
Jämväl en annan fråga torde härvid göras till föremål för en mera
ingående undersökning, nämligen huruvida en omläggning av budgetåret
skulle framkalla oundgängligt behov av ökade arbetskrafter inom
vissa ämbetsverk. Statskontoret har för sin del ställt i utsikt sådana
krav. Det torde icke vara uteslutet att motsvarande anspråk komma att
resas från andra förvaltningsmyndigheter samt Kungl. Majrts kansli.
Vid nu angivna förhållanden och då omläggningen av budgetåret
icke kan anses vara en så trängande fråga, att den kräver omedelbar
lösning, anser utskottet, utan att i princip ställa sig avvisande till en
sådan omläggning, att med beslut om densamma bör åtminstone vid
denna riksdag anstå.
Utskottet hemställer alltså,
16
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 3 juni 1921.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarmelius, C. J. G. Schmarts, Ollas A. Ericsson,
N. A. Nilsson, H. F. Lamm, J. Nilsson i Skottlandshus, H. M. Bäckström, J. L. Widell, 0. U. B.
Olsson, C. G. Ekman, 0. Bergqvist och C■ J. Asplund samt
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, J. Jönsson i Revinge,
O. H:son Waldén, C. B. Jansson i Falun, P. B. Nilsson i Landeryd, L. J. Carlsson-Frosterud,
S. E. J. Lilbeck, W. Bäckström, J. D. Norman, L. Olsson i Hov och J. E. Andersson i Ovanmyra.
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
17
Reservation:
av lierrar C. J. G. Swartz, II. F. Lamm, 0. U. B. Olsson, C. I.
Asplund, C. R. Jansson i Falun, L. J. Carlsson-Frosterud, S. E. J. Lubeck
och W. Bäckström, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hava följande lydelse:
»Under det att i flertalet andra länder budgeten fastställes omedelbart
före eller i vissa fall även så sent som efter ingången av det
finansår, för vilket densamma är avsedd att gälla, tillämpas för närvarande
inom vårt land sådana grunder för riksstatens uppgörande och
fastställande, att en avsevärd tidrymd mellan fattandet av de riksdagsbeslut,
å vilka budgeten är uppbyggd, och dessas genomförande måste
förflyta. Så komma exempelvis de riksstatsärenden, som äro föremål
för innevarande års riksdags behandling, att bringas till verkställighet
först efter ingången av år 1922. Den förberedande utredningen rörande
dessa ärenden utfördes inom respektive ämbetsverk redan under
sommaren och hösten 1920 vid en tidpunkt, då riksbuvudboken för år
1919 ännu icke förelåg avslutad. I de icke sällan förekommande fall
då ledning för beräkningen av ett anslag, avsett att uppföras å förslaget
till 1922 års riksstat, bort sökas i belastningen av motsvarande
anslag för ett tidigare år, har alltså i regel inga andra riksboksslutsuppgifter
funnits tillgängliga än de för år 1918. Först efter det sedermera
de olika myndigheterna till departementen inkommit med sina anslagsäskanden
för år 1922 blevo riksbokslutssiffrorna för år 1919 tillgängliga,
och utgjorde 1919 års riksbokslut med däri förekommande
budgetredovisning det sista, som kunde tjäna till ledning vid utarbetandet
inom de olika departementen av 1922 års statsverksproposition.
Enligt nu tillämpade grunder måste således riksstaten uppbyggas
på högst ovissa förutsättningar, och det torde få anses uppenbart, att
det nuvarande systemet är i hög grad otillfredsställande och i behov av
omläggning och förbättring. De sålunda på detta område föreliggande
högst väsentliga missförhållandena, vilka under de senast förflutna åren
varit särskilt framträdande — varom det stora antalet tilläggsstatsärenden
bär vittne — skulle genom det nu framlagda förslaget visserligen
icke helt undanröjas, men såsom ett sista led i de åtgärder, som under
den senaste tiden vidtagits för att bringa reda i svenska statens budBihang
till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 76 höft. (Nr 184.) 3
18
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
get- och räkenskapsväsen, torde ifrågavarande reform bliva av stor
betydelse.
Den föreliggande utredningen har tillkommit på riksdagens eget
initiativ. Vid uppgörandet av inkomstberäkningarna i de finansplaner,
som förelagts senaste riksdagen till prövning, har också hänsyn tagits
till eu förestående omläggning av budgetåret. Det nu i sådant syfte
framlagda förslaget, som vid 1920 och 1921 års riksdagar föregåtts av
beslut om vissa grundlagsändringar, har utarbetats av särskilt för ändamålet
tillkallade sakkunniga och har jämväl i huvudsak tillstyrkts av
så gott som samtliga centrala förvaltningsmyndigheter och länsstyrelser.
Åven utskottet har efter verkställd granskning av förslaget och efter
övervägande av de konsekvenser, detsamma på olika områden och särskilt
med avseende å riksdagens arbete kan tänkas komma att medföra,
ansett sig kunna ansluta sig till detsamma, sådant det i propositionen
framlagts.
Eu bland de väsentligaste fördelarna av den nu föreslagna omläggningen
av budgetåret synes vara, att inkomst- och utgiftsberäkningen
skulle bliva mera tillförlitlig än hittills vant fallet. Utöver vad
tidigare härutinnan anförts, vill utskottet särskilt framhålla, att, därest
budgetredovisningarna hädanefter kunna bringas till fullbordan inom
den jämförelsevis korta tidrymd, varom tillkomsten av riksräkenskapsverket
bör kunna ingiva grundade förhoppningar, till grund för de anslagsberäkningar,
som ingå såsom en betydelsefull del av förarbetena
för det förslag till riksstat, som förelägges ett visst års riksdag, torde
kunna läggas de i senast avgivna budgetredovisning framkomna siffrorna
rörande belastningen av olika anslag för det budgetår, som närmast
före dessa förarbeten tilländalupit. Till grund för anslagsberäkningen
för ett tänkt budgetår 1 juli 1925—30 juni 1926 kan alltså
läggas budgetredovisningen för året 1 juli 1923—30 juni 1924. I jämförelse
med de nuvarande förhållandena innebär detta en avsevärd förkortning
av ifrågavarande mellantid.
Med hänsyn särskilt till nödvändigheten av att för varje räkenskapsår
fullt avslutade riksräkenskaper och fullständigt utarbetad rikshuvudbok
— vars färdigställande hittills i regel dragit en tid av över
9 månader — skola kunna föreläggas riksdagens revisorer till granskning,
skulle enligt Kungl. Majrts förevarande förslag kalenderåret bibehållas
såsom räkenskapsår. Budgetredovisningen åter — vilken till och
med år 1919 ingick såsom en del av rikshuvudboken, men som numera
framlägges i särskild ordning — skulle givetvis avse själva budgetåret.
Utskottet har ansett sig även i denna del kunna giva sin anslutning
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
19
till propositionen. Det bör uppmärksammas, hurusom rikslmvudboken
och budgetredovisningen fylla två från varandra skilda huvuduppgifter.
Medan rikslmvudboken innefattar eller åtminstone bör innefatta en redovisning
av hela statskapitalet ävensom storleken av de värdeförändringar,
som detsamma under vederbörande räkenskapsår undergått, utgör budgetredovisningen
en räkenskapsmässig uppställning, utvisande utfallet av
ett visst års budget i jämförelse med de i riksstaten beräknade olika
inkomst- och utgiftsposterna. Enligt utskottets mening synes något
principiellt eller praktiskt hinder icke föreligga för att de tidsperioder,
för vilka rikslmvudboken och budgetredovisningen uppgöras, icke sammanfälla.
Tvärtom synas vissa fördelar därigenom stå att vinna. På
detta sätt kunna de affärsdrivande verkens huvudböcker, vilka äro eller
åtminstone under normala förhållanden böra kunna vara grundläggande
för bestämmande av storleken av den nettobehållning, som skall tillföras
budgeten, hinna föreligga avslutade i så god tid, att denna behållning
kan, som sig bör, helt tillföras statskassan inom det budgetår, för vars
utgifter den är avsedd att tagas i anspråk.
Ett missförhållande, som genom den ifrågasatta reformens genomförande
skulle komma att undanröjas, är, att inkomstskatten, vilken
som bekant uppbäres först under november och december månader, icke
såsom för närvaiande är fallet skulle inflyta alldeles mot slutet av det
budgetår, vars utgifter den till stor del är avsedd att täcka. Det bör
uppmärksammas, att den enda utvägen för vinnande av rättelse i detta
enligt utskottets mening synnerligen betänkliga missförhållande, vars
ofördelaktiga verkningar tack vare det under krigstiden inträffade opåräknade
rikliga tillflödet till kassafonden blivit mindre framträdande,
synes vara en omläggning av budgetåret. Något tillbakaflyttande i avsevärdare
grad av tidpunkten för inkomstskattens inflytande torde väl
näppeligen låta sig genomföra. Bestämmande härför är nämligen det
förhållandet, att de inkomster från enskilda och andra, varpå denna skatt
grundas, böra beräknas för kalenderår; den tid, som därefter åtgår för
deklarationers avgivande, deras granskning, skatteuppbörd, redovisning
m. m. och som för närvarande uppgår till nära ett år, torde icke i
någon avsevärdare grad låta sig förkortas. — Genom den nu föreslagna
budgetformen skulle inkomstskatten komma att stå till förfogande redan
innan halva budgetåret förflutit.
Med avseende å själva riksdagsbehandlingen av budgetfrågorna
medför icke ifrågavarande förslag några mera genomgripande förändringar.
Den omständigheten, att budgeten skall träda i tillämpning redan den
1 juli samma år den beslutas och icke såsom nu först den nästföljande
20
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
1 januari, nödvändiggör en redan ur synpunkten av arbetets behöriga
gång inom riksdagen önskvärd successiv och skyndsam behandling av
de olika budgetärendena med därefter omedelbart skeende expedition av
dessa. Verkställigheten av riksdagens beslut rörande ifrågavarande
ärenden kräver nämligen en del förberedande åtgärder från Kungl. Maj:ts
och jämväl från vederbörande verks sida. Dessa åtgärder måste i regel
verkställas före det nya finansårets ingång, och till undvikande av anhopning
av arbetet i departementen och ämbetsverken måste därför riksdagsbesluten
i de olika ärendena så tidigt som möjligt under riksdagen
och snarast möjligt efter beslutens fattande komma Kungl. Maj:t till del.
Utskottet anser sig i detta sammanhang icke böra helt förbigå
ett spörsmål, som på den senaste tiden med de^s hastiga förändringar i
den allmänna ekonomiska situationen framträtt, nämligen huruvida icke till
vinnande av större överblick över budgeten och ett bättre anpassande
av densamma efter för tillfället rådande statsfinansiella läge den definitiva
behandlingen inom riksdagen av de olika delarna av budgeten
kunde företagas på en gång, sedan dessa tidigare provisoriskt genomgått
s. Utskottet vill framhålla, att genom ett antagande av det nu
föreliggande förslaget, vilket såsom ovan nämnts förutsätter en successiv
handläggning av de olika budgetärendena, ett genomförande av
ovan antydda tillvägagångssätt för beslutandet av statsregleringen torde
få anses uteslutet. Ulan att i övrigt uttala sig om genomförbarheteu
av ett dylikt projekt, vill utskottet framhålla, att den allmänna finansplan,
vilken bör ligga till grund för riksdagsbehandlingen av budgeten,
redan förefinnes i statsverkspropositionen. Utskottet anser sig också
böra fästa uppmärksamheten på, att ett uppgörande av fortlöpande
planer för budgetens genomförande icke torde vara möjligt utan ett
allvarligt försenande av riksdagsarbetet, åtminstone icke med de organ,
som för närvarande härför stå riksdagen till buds. Och då härtill kommer
att en dylik omläggning av sättet för budgetbehandlingen inom riksdagen
icke torde kunna genomföras utan verkställandet av omfattande
förarbeten och vidtagandet av vissa grundlagsändringar, har utskottet
ansett, att den omständigheten, att den reform med avseende på budgetårets
omläggning, varom bär är fråga, skulle kunna föregripa genomförandet
av ett eventuellt projekt i ovan antydd riktning, icke bör utgöra
hinder för ett bifall till det nu behandlade förslaget.
Såsom utskottet ovan anfört, förutsätter ifrågavarande förslag, att
budgetärendena inom riksdagen behandlas utan dröjsmål. Ett oeftergivligt
villkor för införandet av ett budgetår 1 juli—30 juni har departementschefen
ansett vara, att riksdagens beslut rörande statsregleringen
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
21
i regel komme Kungl. Magt tillhanda beträffande försvaret senast den
15 maj och i övrigt före den 1 juni. I anledning härav vill utskottet
erinra, att med riksdagsarbetets nuvarande omfattning det i vissa fall
torde komma att inträffa att riksdagens beslut i vissa budgetfrågor först
efter ovan angivna tidpunkter kunna från riksdagen expedieras. Emellertid
håller utskottet före, att de svårigheter, som härav kunde tänkas uppkomma
för arbetets bedrivande inom respektive områden av statsförvaltningen,
med iakttagande av nödig förtänksamhet skola kunna låta sig
undanröjas. I varje fall torde ifrågavarande olägenheter icke kunna sägas
vara av sådan art, att av denna anledning hela reformens genomförande
bör få äventyras. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten
av dels att statsverkspropositionen i möjligaste mån innefattar alla de
budgetfrågor, som äro avsedda att föreläggas riksdagen till omprövning,
dels ock att de olika ärendena framkomma till riksdagen i ett genomarbetat
och fullständigt skick, så att tidsödande kompletterande utredningar
under ärendenas förberedande behandling inom riksdagens vederbörande
utskott kunna undvikas.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang omförmäla, att utskottet
under sin behandling av frågan haft under övervägande, huruvida
icke, till vinnande av något längre mellanrum mellan tiden för
avslutandet av riksdagen och det nya budgetårets inträde, än som skulle
uppkomma, om detta toge sin början den 1 juli, detsammas förläggande
till tiden 1 augusti—31 juli vore att föredraga. Med hänsyn till de
betänkligheter, som från olika av utskottet hörda sakkunniga personer
anförts mot en dylik förskjutning av tiden för budgetårets början, har
utskottet icke ansett sig kunna förorda en dylik jämkning i Kungl.
Maj:ts förslag. Det torde böra framhållas, att även om det måste
framstå såsom ett viktigt önskemål, att riksstat för det nya budgetåret
föreligger tillgänglig vid dettas inträde den 1 juli, det förhållandet, att
riksstatens färdigsställande fördröjes något utöver nämnda tidpunkt visserligen
komme att medföra vissa svårigheter med avseende å medels
utanordnande, men att dessa svårigheter genom tillfälliga föreskrifter
dock synas kunna låta sig övervinnas.
Genom den sålunda föreslagna omläggningen av budgetåret till
tiden 1 juli—30 juni kommer otvivelaktigt behovet av anslags anvisande
på tilläggsstat att avsevärt förminskas. För alla ändamål, vilka icke
äro av mera brådskande natur än att utbetalningen av medel för deras
tillgodoseende kan anstå till efter juli månads ingång, böra nämligen
anslag beredas å det då inträdande budgetårets riksstat. En ytterligare
utväg att undgå användningen av tilläggsstatssystemet, om vilkens före
-
22
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
fintlighet utskottet nu vill erinra, föreligger jämväl. Såsom i vissa
enstaka undantagsfall redan tidigare av riksdagen ägt rum, står nämligen
också den möjligheten till buds, att medgivande lämnas av riksdagen
att till täckande av utgifterna för visst angivet brådskande ändamål
erforderligt belopp må utbetalas från det till bestridande av oförutsedda
utgifter under samma tid å riksstaten uppförda och till Kungl. Maj:ts
disposition ställda anslag. Med utgångspunkt från vad riksräkenskapsverket
i detta hänseende anfört, får utskottet — utan att i övrigt ingå
på ett bedömande av de uppslag, som i detta hänseende från riksräkenskapsverket
framkommit — därför uttala, att det enligt utskottets
mening synes böra tagas under övervägande, huruvida icke utgifter,
vilkas företagande före den 1 juli anses av behovet påkallat, kunna i
större utsträckning än hittills förekommit, efter medgivande av riksdagen
i varje särskilt fall, bestridas från anslaget för oförutsedda utgifter eller
annat särskilt för ändamålet uppfört liknande anslag.
Något förslag till närmare bestämmelser med avseende å själva
sättet för omläggningen av budgetåret föreligger icke ännu, utan skulle
dessa komma att utarbetas först i sammanhang med reformens genomförande.
I anledning av vad i propositionen anförts rörande behovet
av att därvid en komplettering i visst avseende av instruktionen för
riksdagens revisorer äger rum, får utskottet uttala, att utskottet förutsätter,
att även i detta hänseende förslag utarbetas genom Kungl. Maj:ts
försorg.
Själva övergången till det nya budgetsystemet skulle ske genom
införande av en övergångsbudget för tiden'' 1 januari—30 juni 1923,
varefter ett budgetår 1 juli 1923—30 juni 1924 skulle följa. Mot ett
sådant förfaringssätt synes intet vara att invända. Beträffande finansieringen
av övergångshalvåret möter en svårighet, som enligt utskottets
mening dock endast är skenbar, därigenom, att för genomförandet av
budgeten under detta halvår inkomst- och förmögenhetsskatten icke står
till förfogande. Inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1923, vilken
med nuvarande system skulle kunna anlitas för bestridande av utgifterna
å samma kalenderårs riksstat, skulle nämligen i stället komma att avses
för täckandet av utgifterna för budgetåret 1 juli 1923—30 juni 1924.
På grund härav bleve det nödvändigt att vid uppställandet av övergångsbudgeten
i betydande utsträckning räkna med kassafonden.
Utskottet vill emellertid erinra, att en omläggning av budgetåret
i verkligheten icke medför att kassafonden behöver anlitas i större utsträckning
än som eljest bleve fallet. Skiljaktigheten består endast
däri, att med det nya systemet det ingrepp, som i allt fall under första
Statsutskottets utlåtande Nr 184.
23
halvåret 1923 måste göras i kassafonden, kommer till synes i övergångsbudgeten,
under det att med bibehållande av kalenderåret såsom budgetår
detta ingrepp komme att utanför budgeten balanseras för att sedermera
täckas med de mot slutet av år 1923 inflytande inkomstskattemedlen.
Den föreliggande svårigheten är, såsom av statskontoret framhållits,
endast en svårighet på papperet och icke någon svårighet med avseende
å anskaffning av medel. Tvärtom skulle genom en omläggning av
budgetåret en åtminstone tillfällig lättnad i fråga om bestridande av
statens utgifter komma att inträda. Verkställandet av vissa utgifter,
som hittills bestritts under förra hälften av kalenderåret (exempelvis utbetalandet
av statsbidrag för olika ändamål), skulle nämligen i icke ringa
utsträckning, utan äventyrande av de intressen, för vilkas befrämjande
vederbörande anslag tillkommit, kunna uppskjutas till senare halvåret
och alltså framdeles komma att upptagas i en budget, som trädde i
kraft och för vars realiserande inkomster i stort sett behövde anskaffas
först ett halvt år senare än som med nuvarande förhållanden är fallet.
Utskottet vill slutligen framhålla, att då utskottet ansett sig kunna
tillstyrka förevarande förslag, detta skett under den bestämda förutsättningen,
att en verkställd omläggning av budgetåret icke må föranleda
några anspråk på utökning av personalen inom olika delar av
statsförvaltningen med därav följande ökade krav på den särskilt i detta
hänseende redan nu hårt ansträngda budgeten.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet
hemställa,
att riksdagen må besluta, att budgetåret skall
från och med den 1 juli 1923 omläggas till tiden
1 juli—30 juni.»