Statsutskottets utlåtande Nr 148.

1

Nr 148.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1921 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1919.

• (2:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Magt avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga
upplysningar, underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blivit iakttagen.

Arméförvaltningen.

§ i (Rev.

ber. sid. 113; uti. sid. 786.)

I berättelsen angående arméförvaltningen hava revisorerna under
§ 10, efter förmälan, att de hava besökt Norrbottens regementes kasernbyggnader
i Boden, anfört följande:

»Regementets arrestlokaler syntes revisorerna vara otillräckliga,
enär det ofta inträffat, att värnpliktiga, som ådömts arreststraff, först
långt efter tjänstgöringstidens slut kunnat beredas tillfälle att avtjäna
straffen. Detta förhållande synes revisorerna innebära en icke avsedd
straffskärpning.»

I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalande har arméBihang
till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 65 käft. (Nr 148). 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

förvaltningens fortifikationsdepartement i utlåtande den 18 december
1920 meddelat, att förslag om utökade arrestlokaler vid Norrbottens
regemente av fortifikationsdepartementet avgivits till Kungl. Maj.t i
samband med medelsbehovet för åren 1918 och 1919, men har Kungl.
Magt icke ansett sig kunna av riksdagen äska några medel för ändamålet,
samt att ärendet komme att underställas förnyad utredning inom
fortifikationsdepartementet.

Vad i ärendet sålunda förekommit, har utskottet velat för riksdagen -

omförmäla

Statskontoret.

§ 2.

(Rev. ber. sid. 231; uti. sid. 799 samt 802—804.)

I berättelsen angående statskontoret hava revisorerna anfört följande: »Enligt

de grunder, som i riksbokslutet för år 1918 och närmast
föregående år vunnit tillämpning, hava statsverkets inkomster från de
affärsdrivande verken upptagits med de belopp, vartill de särskilda
verkens driftöverskott för året uppgått.

Det nu föreliggande bokslutet för år 1919 företer en väsentlig
omläggning i förevarande avseende, i det att vid upprättandet av sagda
bokslut den principen hävdats, att i rikshuvudboken såsom statsverkets
inkomster redovisas endast de belopp, vilka under redovisningsåret till
statsverket inlevererats.

Utan att ingå på en prövning av den innebörd, som det tillämpade
förfarandet ur principiell synpunkt kan äga för budgetsbehandlingen,
vilja revisorerna framhålla, att den nu vidtagna åtgärden står i strid
med Kungl. Maj:ts och riksdagens beräkning av riksstaten för ifrågavarande
år.

1 nämnda riksstat hava nämligen överskotten å statens affärsverksamhet
beräknats till inalles 47,784.000 kronor, vadan alltså, då
några överskott å berörda verksamhet icke inlevererats till statsverket
under år 1919, statsverkets kassafond fått täcka hela det beräknade
överskottsbeloppet. Hade däremot i enlighet med förut tillämpade
principer överskotten å statens affärsverksamhet för år 1919, tillhopa

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

3

30,615,409 kronor 53 öre, redovisats i rikshuvudboken för nämnda år,
både kassafonden i förevarande fall endast behövt belastas med ett belopp
av 17,168,590 kronor 47 öre.

Tillika finna revisorerna sig föranlåtna att framhålla, att den ordning,
i vilken en så betydelsefull åtgärd med avseende å redovisningen
i rikshuvudboken vidtagits, torde giva rum för erinran. Enligt vad
revisorerna inhämtat, stöder sig nämligen denna åtgärd varken på något
Kung!. Maj:ts eller ens statskontorets beslut.

Väl har Kungl. Maj:t i samband med fastställandet av det nu
tillämpade formuläret för rikshuvudboken bemyndigat riksbokslutsbyrån
att vidtaga erforderliga jämkningar, som kunde påkallas av förändrad
lagstiftning eller andra tillkommande omständigheter, men dessa jämkningar
hava begränsats sålunda, att de skola ske i enlighet med formulärets
plan och så att dess huvudgrunder icke rubbas.

Det, torde ej med fog kunna hävdas, att en förändring, som i
betydelsefulla delar omlägger grunderna för medelsredovisningen, hållits
inom den sålunda angivna gränsen.»

1 anledning av denna anmärkning har statskontoret från chefen
för statskontorets riksbokslutsbyrå infordrat och emottagit yttrande i
ärendet samt därefter i utlåtande den 28 december 1920 — med erinran
att det vore riksbokslutsbyrån, som jämlikt nådiga brevet den 9 maj
1913 angående nytt formulär för rikshuvudboken m. m. erhållit dels
uppdrag att årligen upprätta rikshuvudbok, dels ock bemyndigande att
i den mån sådant av förändrad lagstiftning eller andra tillkomna omständigheter
påkallas vidtaga erford"rliga jämkningar i nämnda formulär,
— inskränkt sig till att åberopa chefens för riksbokslutsbyrån berörda
yttrande; varande detta av följande lydelse:

»Vid budgetreformens genomförande år 1911 infördes å riksstatens
inkomstsida en särskild avdelning B »Inkomster av statens produktiva
fonder», under vilken rubrik överskotten å dessa fonder ställas till disposition
för statsregleringen. Emellertid gjorde sig ända från början
två olika uppfattningar gällande om betydelsen av ordet »överskott»,
nämligen dels en mera formell och bokföringsmässig, enligt vilken med
detta ord skulle avses det överskott, som respektive fonds bokslut utvisade.
oavsett om detsamma under året verkligen kommit statsregleringen
till godo eller icke, och dels en mera reell, till verkligheten sig
närmare anslutande uppfattning, enligt vilken såsom överskott till statsregleringen
endast fördes vad som verkligen blivit för statsregleringen
disponibelt.

I statskontoret anslöt man sig till den formella uppfattningen,

4

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

vilken överensstämde med det inom statsförvaltningen hävdvunna bokföringssättet.
Att därigenom blev såsom tillgång för statsregleringen
bokfört vad som ännu icke var för densamma disponibelt, tänkte man
sig försvarat med att det dock inom kort blev disponibelt.

Den mera reella uppfattningen hävdades däremot av riksgäldskontoret,
som från de två av detsamma förvaltade produktiva fonderna,
järnvägslånefonden och allmänna byggnadslånefonden, bokförde såsom
tillgång för statsregleringen under ovannämnda rubrik B endast de under
löpande budgetsår verkligen influtna räntorna.

I rikshuvudboken har, utom i fråga om de av riksgäldskontor! förvaltade
fonderna, bokföring av överskott från statens produktiva fonder
skett i enlighet med den formella uppfattningen ända till och med räkenskapsåret
1918. Vid riksbokslutet för år 1919 hade emellertid flera omständigheter
tillkommit, som gjorde tydligt, att man förr eller senare
måste övergiva denna väg, om icke det formellt riktiga skulle urarta
till formalism. Sedan allt större delar av de affärsdrivande verkens bokföringsmässiga
överskott blivit placerade på sådant sätt, att de icke kunnat
under budgetåret eller den närmaste tiden därefter inlevereras till statsverket,
kunde de icke längre betraktas såsom för statsregleringen disponibla
tillgångar och borde icke heller i rikshuvudboken bokföras såsom
sådana. Att det visade sig, att vederbörande ämbetsverk icke eller åtminstone
icke alltid inhämtat Eders Kungl. Maj:ts medgivande till dylik
placering och att den i de statistiska tablåerna lämnade redogörelsen för
ifrågavarande placeringar icke blivit allmännare uppmärksammad, talade
i sin mån för ett mera verklighetstroget bokföringssätt, genom vilket
förhållandet med dessa överskott ställdes i skarp dager. Härtill kom
såsom det mest avgörande motivet för att övergå till kassabokföring den
omständigheten, att statsbokföringskommitténs förberedande arbete för
ett allmänt införande av detta bokföringssätt och för därigenom möjliggjorda
snabbare bokslut nu närmade sig sin fullbordan.

Då det av dessa skäl blev klart, att man icke längre kunde i rikshuvudboken
vidhålla det traditionella bokföringssättet, framstod också
år 1919 såsom ett synnerligen lämpligt övergångsår för förändringens
genomförande. Dels hade nämligen det förut jämförelsevis rikliga tillflödet
av inkomster från affärsfonderna beträffande ett par av dem begynt
att sina, så att en nu genomförd förändring skulle komma att
avse mindre belopp än den skulle hava gjort tidigare och även än vad man
kunde hoppas skulle bliva fallet ett senare år, dels voro övriga tillgångar
för kassafonden ännu så avsevärda, att vid sidan därav ett uteblivande
av affärsfondernas odisponibla överskott hade mindre betydelse. När

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

5

därför på våren innevarande år genom riksdagens bifall till Eders Kungl.
Maj:ts proposition om inrättande av ett riksräkenskapsverk syntes vara
fastställt, att det nu gällde att draga ut konsekvenserna av statsbokföringskommitténs
arbete, för vilket nämnda verk utgjort en slutpunkt liksom
kassabokföringsprincipen varit eu hörnsten, fanns inom riksbokslutsbyrån
ingen tvekan om att tiden var inne att tillämpa samma princip även i
fråga om rikshuvudboken.

Någon tvekan förefanns icke heller om, att det tillkom riksbokslutsbyrån
själv att utan att påkalla beslut av Eders Kungl. Maj:t eller
statskontoret genomföra den nödvändiga reformen. Denna var utan någon
som helst betydelse för statskontorets förvaltning. Av statsrevisorernas
framställning kan man visserligen få det intrycket, att reformen i realiteten
skulle innebära, att tidpunkten för ifrågavarande medels användbarhet
för statsregleringen framskjutes; men i själva verket blir den
endast riktigare annoterad. För dylika bokföringsfrågor av rent formell
innebörd hade dittills, mig veterligt, aldrig statskontorets beslut påkallats.
Oförtydbart syntes också det uppdrag Eders Kungl. Maj:t lämnat riksbokslutsbyrån
i nådigt brev den 9 maj 1913 angående nytt formulär för
rikshuvudboken m. m. Genom detta brev bemyndigades statskontorets
riksbokslutsbyrå icke blott att årligen upprätta rikshuvudboken utan
även att, i den mån sådant av förändrad lagstiftning eller andra tillkomna
omständigheter påkallades, vidtaga erforderliga jämkningar i nämnda
formulär, dock i enlighet med dess plan och så att dess huvudgrunder
icke rubbades. Den jämkning, varom här var fråga, avsåg, såsom i det
föregående framhållits, endast en övergång från en tolkning av ordet
»överskott» till en annan, vilken närmare anslöt sig till verkligheten.
Att en sådan tolkning står i överensstämmelse med formulärets plan och
icke rubbar dess huvudgruuder, framgår redan därav, att den, långt
ifrån att vara ny, redan länge delvis tillämpats i rikshuvudboken.
Härtill kommer, att kassabokföringsprincipens tillämpning i fråga om
statsverkets inkomster väl kan anses vara en konsekvens av samma princips
tillämpning i fråga om utgiftssidan, vilken senare tillämpning stöder
sig på Eders Kungl. Maj:ts i nådigt brev den 13 februari 1920
lämnade bemyndigande till statskontoret att i nästkommande års räkenskaper
avföra utgifter, som icke hunnit utbetalas och bokföras under
det år de avse.

Under dessa förhållanden fann jag det tillkomma riksbokslutsbyrån
att på egen hand genomföra den av omständigheterna påkallade
förändringen. För all säkerhets skull uppsökte jag dock dåvarande
chefen för finansdepartementet, statsrådet F. V. Thorsson, vilken sade

6

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Utskottets yttrande.

sig till fullo dela min åsikt i fråga om bokföringsåtgärden och dess genomförande.

Genom vad nu anförts torde vara ådagalagt,

att kassabokföringsprincipens tillämpning i fråga om de aflfärsdrivande
verkens överskott, i stället för att stå i strid med Eders Kungl.
Maj:ts och riksdagens beräkning av riksstaten, tvärtom för vederbörande
verk utgör en stark maning att realisera denna beräkning, eftersom numera
direkt av rikshuvudboken framgår, om och när det verkligen disponibla
överskottet står i strid med nämnda beräkning; och

att i fråga om den ordning, i vilken ändringsåtgärden vidtagits,
rikstfokslutsbyrån endast gjort sin plikt, då den följt av Eders Kungl.
Maj:t givna föreskrifter.))

I anledning av vad i ärendet förekommit, vill utskottet erinra om
de genomgripande reformer, som under den senaste tiden vidtagits med
avseende å statens räkenskapsväsen. Det torde få förväntas, att genomförandet
av dessa reformer skall ske på ett sådant sätt, att en förändring
till det bättre skall kunna åstadkommas beträffande de av statsrevisorerna
med rätta påtalade missförhållanden, som för närvarande
föreligga med avseende å sättet för redovisningen och bokföringen av
de affärsdrivande verkens överskott.

I detta sammanhang vill utskottet med avseende å den nyligen
framlagda budgetredovisningen för år 1920 framhålla angelägenheten
av att den på kassabokföringen grundade redogörelsen för inkomst- och
utgiftstitlarnas ställning kompletteras med uppgifter angående dessa
titlars respektive fordringar och återstående utgifter. Riksräkenskapsverket
har även antytt möjligheten av en sådan komplettering.

Under framhållande av vikten av att intet underlåtes till vinnande
av den tillförlitlighet med avseende å statens budget- och räkenskapsväsen,
som måste framstå såsom ett oeftergivligt önskemål och för vilket
ändamål omfattande och kostsamma organisatoriska anordningar redan
vidtagits, har utskottet velat vad revisorerna i förevarande avseende
meddelat för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

7

Telegrafverket.

§ 3.

(Rev. ber. sid. 589—592.)

I berättelsen angående telegrafverket hava revisorerna under § 3
anfört följande:

»I riksstaten för år 1919 beräknades telegrafverkets inkomster till
44,900,000 kronor och driftkostnaderna till 33,716,000 kronor, vadan
rörelsen antogs komma att lämna ett överskott av 11,184,000 kronor.

Enligt vad av räkenskaperna för nämnda år framgår, hava emellertid
kostnaderna för underhållsarbeten till följd av höjda löner för därmed
sysselsatt personal stigit med omkring 2 miljoner kronor. Vidare har
avlöningen för ordinarie och extra ordinarie telefonister uppgått till omkring
9 miljoner kronor högre belopp än för motsvarande antal telefonister
under år 1918. Med en sådan merutgift på tillhopa omkring 11 miljoner
kronor uppkom för år 1919 endast ett obetydligt överskott, i
räkenskapen bokfört till ett belopp av 931,218 kronor 60 öre.

För år 1920 har telegrafstyrelsen beräknat telegrafverkets inkomster
till 88 miljoner kronor och driftkostnaderna till 80 miljoner
kronor, vadan rörelsen antagits för nämnda år komma att lämna ett
överskott av 8 miljoner kronor. Sedan bokslut upprättats för första
halvåret, har emellertid ny beräkning verkställts, och har därvid överskottet
för året beräknats utgöra 7,400,000 kronor och 600,000 kronor
mindre än förut antagits.

För år 1921 hava inkomsterna beräknats till 90 miljoner kronor
och driftkostnaderna till 87 miljoner kronor, vadan telegrafverkets rörelse
under nämnda år skulle lämna ett överskott av 3 miljoner kronor. I
denna beräkning upptogs såsom dyrtidstillägg åt personalen ett belopp
av 25 miljoner kronor. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 september
1920 har emellertid telegrafstyrelsen meddelat, att med de belopp, varmed
berörda kostnader faktiskt utginge, dyrtidstillägget för år 1921
kunde beräknas uppgå till minst 28 miljoner kronor eller 3 miljoner
kronor mera än vad den tidigare beräkningen utvisade. Hela överskottet
för år 1921 skulle således åtgå för att täcka omförmälda utgiftsökning.

I enlighet härmed skulle alltså telegrafverket för år 1920 lämna
ungefär det överskott, som beräknats, men för år 1921 icke lämna något
överskott alls.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Redan inför denna utsikt fann telegrafstyrelsen det vara klart, att
en förhöjning måste vidtagas i telegrafverkets taxor, och i sin ovannämnda
skrivelse den 23 september 1920 gjorde styrelsen framställning
i sådant syfte. Styrelsen framhöll därvid, att i förenämnda beräkningar
icke upptagits någon nämnvärd förhöjning av den extra ordinarie personalens
avlöningar, då nämligen styrelsen ansett och fortfarande ansåge
att en dylik förhöjning icke vore vare sig behövlig eller ekonomiskt
klok. Icke heller hade medtagits någon höjning av lokal- och landstelefonisternas
samt telegrambärarnas avlöningar. Eventuella förhöjningar
i nu nämnda avseenden måste givetvis leda till ett än ogynnsammare
resultat av telegrafverkets rörelse.

Med anledning av denna telegrafstyrelsens framställning har Kungl.
Magt den 25 september 1920 utfärdat kungörelser angående ändringar
i telegraf- och telefonreglementena, innefattande förhöjning av telegrafverkets
taxor. Ifrågavarande kungörelser hava trätt i kraft den 1 nästlidna
oktober och gälla tills vidare till och med den 30 juni 1921.

Det i ekonomiskt hänseende mindre gynnsamma resultat, som
telegrafverkets rörelse under senare tider haft att uppvisa och som än
vidare kan vara att motse, finner i väsentlig man sin förklaring i de
våldsamt stegrade kostnaderna för personalens avlöning.»

Vad särskilt anginge avlöningarna till den talrika grupp av personal,
som utgjordes av telefonister och telegrafister, meddela revisorerna,
att de från telegrafverket erhållit en utredning med därvid fogad tabell.

I avseende å denna utredning tillåter sig utskottet hänvisa till
sid. 590—592 i revisionsberättelsen.

Då frågan om telegrafverkets taxor i annat sammanhang lärer
bliva föremål för utskottets och riksdagens prövning, nämligen i samband
med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 143 angående
telefon- och telegramavgifterna för tiden från och med den 1 juli 1921
m. m., har utskottet icke nu velat ingå på spörsmålet härom, utan
allenast velat vad revisorerna i förevarande avseende meddelat för riksdagen -

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

9

Statens domäner.

§ 4.

(Rev. ber. sid. 624—627; uti. sid. 830—833.)

I berättelsen angående statens domäner hava revisorerna under
§ 1 anfört följande:

»I anledning av förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1916 års riksdag
att för anordnande av tretton bostadslägenheter åt jägmästare i vissa
revir inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker anvisa 337,600
kronor. Bland dessa bostadshus upptogs byggnad för jägmästarna i
Vettasjoki och Porjus revir, avsedd att uppföras i Gällivare. Under
det att för övriga bostäder förutsattes hus av enfamiljstyp, enligt föreliggande
ritning, hade för ifrågavarande två bostadslägenheter lör besparings
vinnande föreslagits en gemensam byggnad, vilken anordning
ansetts ej vålla avgörande olägenheter, då bostaden förlädes till tätare
bebyggt samhälle. Ritning förelåg ej vid ärendets avgörande. Kostnaden
beräknades till 53,000 kronor, därav 5,000 kronor för tomt och
48,000 kronor för byggnad m. m. oberäknat virket.

Då anslaget visade sig otillräckligt för de avsedda bostadslägenheterna,
medgav 1917 års riksdag, att anslaget finge användas för
uppförande av de bostäder, som närmast erfordrades, utan hinder därav
att det beräknade beloppet befunnes ej förslå för respektive lägenheter.
Bostadsbyggnaden i Gällivare uppfördes under åren 1917 —1918 för en
entreprenadsumma — såvida avses själva byggnadsarbetet — av 47,100
kronor. Samtliga kostnader hava uppgått till kronor 81,439: 0 4.

Den ritning, som legat till grund för byggnaden, har uppgjorts
av slottsbyggmästaren Emil Johansson och har av Kungl. Maj:t fastställts
den 2 september 1916. Överintendentsämbetet hade i underdånigt
utlåtande den 28 juli 1916 anmärkt, bland annat, att det vore fördelaktigt,
att åt lägenheterna bereddes skilda köksingångar, »vilket säkerligen
utan svårigheter torde kunna låta sig göra». Efter det domänstyrelsen
i yttrande den 12 augusti 1916 bestämt avstyrkt den ifrågasatta
förändringen, blev ritningen i denna del oförändrad av Kungl.
Maj:t fastställd.

Revisorerna, som för sin del funnit anordningen av gemensam
köksingång innefatta en olägenhet, förmena, att densamma utan avsevärd
kostnad kunnat avhjälpas.

Vid revisorernas besök pågick en omfattande reparation, som med
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. 65 höft. (Nr 148.) 2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

hänsyn därtill att huset nyligen färdigställts, föreföll anmärkningsvärd.
Rörande densamma har inhämtats, att Kungi. Maj:t innevarande år för
ändamålet anvisat 12,300 kronor med anledning av underdånig framställning
av domänstyrelsen den 22 maj 1920, vilken synts böra i huvudsakliga
delar återgivas:

»Sedan Eders Kung! Maj:t genom nådigt beslut den 7 augusti
1917 bemyndigat domänstyrelsen att ombestyra uppförandet av bostäder
åt jägmästarna i bland andra Vettasjoki och Porjus revir enligt den 2
september 1916 fastställda ritningar, uppfördes i enlighet härmed under
tiden augusti 1917 — september 1918 i Gällivare kyrkby å enligt nådigt
medgivande inköpta lägenheten Wåhlberga en tvåvåningsbyggnad inrymmande
bostadslägenheter för sagda två jägmästare, ävensom nödiga
uthus. Vid arbetets bortsättande på entreprenad föreskrevs, såsom varit
vanligt vid andra liknande byggnadsarbeten, bland annat, att den inre
målningen skulle utföras allenast medelst spackling och grundning, att
tapeter av endast enklaste slag skulle uppsättas samt att manbyggnadens
yttre brädfodring skulle tillsvidare anstå, allt i avsikt att dessa
arbeten skulle fullbordas först sedan byggnaden efter några år satt sig
och tillräckligt uttorkat.

Styrelsen har haft för avsikt att vid avgivande av generalförslag
för 1921 begära för sistnämnda arbeten erforderliga medel. Nu har
emellertid t. f. över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt den 20 sistlidna
april överlämnat en från jägmästaren i Porjus revir, vilken alltsedan
hösten 1918 bebott den ena av de två bostadslägenheterna, till
styrelsen ställd framställning med begäran att, då bostadslägenheterna
visat sig vara så kalla, att det syntes omöjligt kunna bebo dem under
nästkommande vinter, åtgärder måtte vidtagas för lägenheternas bättre
ombonande m. m. redan innevarande sommar. För frågans närmare
utredning och för uppgörande av kostnadsförslag beträffande de arbeten,
som ansågos böra utföras, har jägmästaren tillkallat två byggnadserfarna
män, vilka besiktigat byggnaden. Dessa hava uttalat, att byggnadsarbetet
syntes i allt hava utförts på ett sakkunnigt och noggrant
sätt samt i överensstämmelse med ritningar och arbetsbeskrivning.
Orsaken till att bostäderna icke förty äro synnerligen kalla och dragiga
samt nära nog måste betecknas såsom hälsovådliga, ansp besiktningsmännen
böra sökas huvudsakligen däri, att dels byggnadsvirket varit
rått, dels ock ytterväggarnas innersidor icke äro försedda med panel
utan med allenast papp. Genom att vid husets upptimring använts
rått timmer hade detta krympt så, att dels tomrum uppstått mellan
stockarna och inlagd drev lossnat, dels timret erhållit sprickor, som

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

11

ofta voro mycket betydande och g''ingo nära nog tvärs igenom hela
stocken. Då på innersidorna ej funnos panel utan allenast ett lagpapp
förutom tapeten, vore under sådana förhållanden ej annat att
vänta än att byggnaden skulle vara kall. Synemänuen funno för sin
del, att det vore nödvändigt, att arbeten, som avhjälpte nämnda bristfälligheter,
företogos instundande sommar, varvid samtidigt borde utföras
nytapetsering av rummen samt oljemålning av samtliga snickerier
m. in. Väggarnas förseende med ytterpanel ansågos böra anstå ännu
något år.

Jägmästaren har ock överlämnat en av byggnadsingenjören J.
Josephson i Malmberget uppgjord, härmed i avskrift följande kostnadsberäkning
över de av förenämnda besiktningsmän föreslagna reparations-
och målningsarbeten, slutande på en summa av 12,000 kronor,
vartill skulle komma kostnader för frakter av virke från kronans såg i
Porjus 300 kronor. Värdet på från sågen hämtat, erforderligt virke är
ej häri inräknat.

Styrelsen får för egen del meddela, att virke till nu ifrågavarande
byggnader avverkades och framkördes till byggnadsplatsen vårvintern
1916, men att det försågades och togs i anspråk till byggnaden först
vintern 1917—1918. Att ytterväggarna icke försetts med panel på
innersidorna, har varit beroende på de därmed förenade avsevärt ökade
kostnaderna, varjämte sådan panelning icke gärna kan företagas, förrän
de liggtimrade väggarna haft möjlighet att under något år sjunka ihop
och byggnadsvirket tillräckligt uttorka. Styrelsen får emellertid i fråga
härom erinra, att ingenstädes vid uppförande av bostadshus åt skogsstatspersonalen
i Norrland panel anbringats på ytterväggarnas innersidor.
Sådant förfarande skulle rätt avsevärt öka de redan nu betydande
byggnadskostnaderna. Erfarenheten har ock visat, att även utan sådan
panel kan i bostäderna, även under köldperioden, hållas en temperatur,
vilken bör kunna tillfredsställa rimliga anspråk, synnerligast sedan
byggnaderna efter några års sättning och fullständiga uttorkande diktats
och försetts med ytterpanel. På grund av sättet för nu ifrågavarande
byggnads upptimring, varvid använts s. k. »plattdrag)) i stället för »håldrag»
eller »runddrag», vilket senare medgiver inläggning av mera drev
mellan stockarna samt effektivare diktning, anser sig styrelsen dock i
detta fall ej böra motsätta sig den ifrågasatta inre panelningen, vilkens
utförande ingår i förenämnt kostnadsförslag.

Då nu överjägmästaren vitsordat det trängande behovet av de
föreslagna arbetenas snara utförande och meddelat, att han under den
gångna vintern varit i tillfälle att vid sina besök i Gällivare konstatera,

12

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

att bostäderna äro så kalla, att de knappast torde vara beboeliga nästkommande
vinter, finner styrelsen sig böra underställa ärendet Eders
Kungl. Maj:ts nådiga prövning och i underdånighet hemställa att Eders
Kungl. Maj:t täcktes i nåder medgiva, att till utförande innevarande
sommar av de å ingenjör J. Josephsons bilagda kostnadsberäkning upptagna
reparations- och målningsarbeten å jägmästarbostadslägenheten
Wåhlberga i Gällivare må av domänfondens avkastning användas innevarande
år ett belopp av 12,300 kronor.»

Av förestående framställning framgår, att ifrågavarande byggnad
uppförts på sådant sätt, att densamma inom två år efter dess uppförande
befunnits »nära nog hälsovådlig och knappast beboelig».

Enligt domänstyrelsens uppfattning synas anledningarna till bristfälligheterna
väsentligen vara att söka, dels däri att rått virke använts,
dels däri att vid upptimringen använts s. k. plattdrag i stället för
håldrag.

Då timret lämnats genom domänstyrelsens försorg torde det hava
ålegat vederbörande tjänsteman att tillse, att torrt virke använts. Tillämpning
av plattdrag vid timringen har föreskrivits i den av domänstyrelsen
tillhandahållna arbetsbeskrivningen. Anmärkningsvärda förbiseenden,
som vålla statsverket utgift synas således hava förelegat.

Vid besöket i Gällivare iakttogo revisorerna, hurusom en betydande
backsluttning, enligt uppgift belägen å gatumark, på ett såväl ur vindskydds-
som trevnadssynpunkt ändamålsenligt sätt begränsade bostadsplatsen
mot själva farvägen. Då denna väg i befintligt skick för nuvarande
trafik uppgavs vara fullt tillräcklig samt bortschaktandet av
backen — vilket arbete lär åligga kronan såsom tomtägare — torde
draga betydande kostnad, synes det kunna ifrågasättas, om ej en överenskommelse
med Gällivare kommun vore önskvärd med syfte att tillsvidare
inställa planeringen av antydda gatumarksområde.»

Uti med anledning härav den 16 december 1920 avgivet yttrande
har byggnadsstyrelsen förklarat, att revisorernas anmärkning icke givit
anledning till någon erinran från styrelsens sida.

Vidare har domänstyrelsen den 27 december 1920 avgivit infordrat
yttrande och därvid i denna sak anfört följande:

»Domänstyrelsen får meddela, att det för byggnaden använda
timret avverkades och framkördes till byggnadstomten vårvintern 1916.

Då det förväntades, att byggnadsarbetet skulle kunna bortackorderas
senare under samma år eller åtminstone så tidigt, att en blivande entreprenör
skulle kunna taga hand om virket i början av 1917, nedlades

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

13

ej vidare kostnad på virkets beredning. På grund av alltjämt stegrade
anspråk på arbetsersättning kunde emellertid slutlig uppgörelse om
arbetets utförande träffas först hösten 1917 och virkets behandling av
entreprenören ske först vintern 1917—1918. Vederbörande jägmästare
hade visserligen erhållit order att taga sådan vård om virket, att detsamma
icke skulle förfaras, men då för undvikande av kostnader, som
icke kunde påräknas bliva annat än till eu mindre del ersatta av en
blivande entreprenör, virket förvarats oarbetat i cirka 1 Va år, var det
givetvis, då det togs i användning, mindre väl uttorkat. Då vid starkare
kyla en fuktig stock lättare blir genomkyld än eu torr stock avkyles
ett med väggar av rått virke uppfört rum hastigare än ett rum
med väggar av torrt timmer och erfordras således i förstnämnt tall
kraftigare eldning. Den fuktigare luften kännes därjämte kallare och
erfordrar fördenskull högre värmegrad för att verka lika varm som
torrare luft av även lägre temperatur. Domänstyrelsen är förvissad om
att, sedan väggarna fullständigt uttorkat och ytterväggarna panelats,
bostäderna skola bliva fullt ut så varma som vilka som helst andra
byggnader i ifrågavarande kalla klimat.

Det anmärkta förhållandet att vid timringen använts plattdrag —
som i stället för runddrag flerstädes användes även i Norrland och som
till användning föreslagits av vederbörande arkitekt vid arbetsbeskrivningens
uppgörande — torde, om timret varit fullt torrt, knappast bidragit
till att rummen blivit kallare, men, då nu timmervirket varit väl
rått, har det mellan de avplanade stockarna inlagda drevet vid torkningen
förskjutits och mångenstädes krupit ut. Den använda plattdragsmetoden
synes efter den utredning, som i frågan gjorts, hava i visst
avseende tillämpats på ej fullt ändamålsenligt sätt, i det att avfasningen
på den fyrskurna stockens hörn gjorts för stor med den påföljd, att
cirka 3 cm. av timmerväggens tjocklek mitt för fogarna bortgått. Det
är huvudsakligen av denna anledning, som domänstyrelsen i förberörd
underdånig framställning tillstyrkt medels anvisande även till ytterväggarnas
inre panelning, varigenom givetvis byggnaden i värmehänseende
avsevärt vunnit och vilken panelning vid uppförande av bättre
privata bostäder i Norrland allmänt användes.

Styrelsen får slutligen i nu ifrågavarande avseende erinra att då
vid byggnadens uppförande inredningen — beträffande målning, tapetsering
och dylikt — utförts, såsom alltjämt varit brukligt, allenast provisoriskt,
avsikten alltjämt varit att, så snart byggnaden tillräckligt
uttorkat och satt sig, företaga den av statsrevisorerna omförmälda reparationen.
Såsom styrelsen i förberörda underdåniga framställning

14

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Utskottets

yttrande.

meddelat, hade styrelsen avsett att i general förslaget för 1921 begära
anvisande av medel för arbetena i fråga, men på grund av skogsförvaltningens
därom gjorda framställning ansåg sig styrelsen böra bos
Eders Kungl. Maj:t anhålla om medgivande till arbetets utförande redan
innevarande år.

Revisorerna hava beträffande nu ifrågavarande byggnad ansett, att
skilda köksingångar för de båda bostadslägenheterna hade bort anordnas
och förmenat, att detta kunnat ske utan avsevärd kostnad.

I fråga härom får styrelsen erinra, att ändring å ritningen i sådant
avseende både kunnat ske, men att dylik ändring givetvis i sin mån
både bidragit till byggnadens ytterligare fördyring samt att behovet av
skilda köksingångar å ett tvåfamiljshus i ett sådant stadsliknande samhälle
som Gällivare icke synes trängande.

Mot vad statsrevisorerna uttalat beträffande önskvärdheten av att
planeringen av backsluttningen invid nuvarande färdvägen intill jägmästarbostadens
tomt tillsvidare måtte inställas, har styrelsen intet att
erinra. Planeringsarbetet åligger kronan enligt tomtköpekontraktet, men
styrelsen veterlig! har kommunen ännu icke påyrkat dess utförande.»

I fråga om förevarande byggnadsföretag hava enligt utskottets
mening vederbörande gjort sig skyldiga till ett förfarande, som åsamkat
staten onödigt höga kostnader. Utskottet har härvid särskilt uppmärksammat,
att rått virke kommit till användning vid bostadens uppförande,
vilket förhållande medfört, att byggnaden i värmehänseende blivit otillfredsställande
och att fördenskull panelning och andra reparationer måst
vidtagas, vilka eljest icke varit erforderliga.

Utskottet, som sålunda funnit ovan angivna åtgärder vittna om
en anmärkningsvärd brist på omtanke i avseende å handhavandet av
allmänna medel, har velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

§ 5.

(Rev. ber. sid. 635—638; uti. sid. 834—835).

I § 2 under berättelsen angående statens domäner hava revisorerna
omförmält bland annat, hurusom de under sin resa besett å skilda platser
utförda skogsföryngringsarbeten. Dessa arbeten hade omfattat dels hyggesrensningar
för beredande av återväxt genom självsådd, dels hyggesrensningar
med åtföljande kulturarbeten, rutsådd eller sådd med den Widénska
kulturplogen.

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

15

Efter att hava lämnat åtskilliga meddelanden angående utförda
skogsföryngringsarbeten och därav uppkomna kostnader, framhålla revisorerna,
att dessa arbeten i och för sig måste betecknas som skäligen
obetydliga i förhållande till de arealer skogsmark i Norrland, som behöva
föryngras.

Därefter anföra revisorerna följande:

»Statens skogar inom Norrbottens län omfatta 3,490,466 hektar,
varav 1,925,188 hektar utgöras av skogsprodukt^ marker.

Enligt 1918 års officiella statistik — det sista år för vilket sådan
föreligger färdig — hade dessa skogar under året lämnat en bruttoinkomst
av 8,604,533 kronor. Under samma år utbetalades för skogsföryngringsåtgärder
(hyggesröjningar för självsådd och skogskulturarbeten)
sammanlagt 56,944 kronor, varav 23,231 kronor för självföryngrings-
och 33,713 kronor för kulturåtgärder.

Den skogskultiverade arealen — bortsett från hjälpkultiverad sådan
— belöpte sig härvid till 535 hektar och, om man förutsätter, att
hyggesrensningarna i medeltal ej kunnat utföras för billigare kostnad
än 8 kronor per hektar — å kronoparken Görgeå, varest revisorerna
besågo dylika hyggesröjningar, hade kostnaderna för desamma stigit till
13 kronor 70 öre per hektar — kunna sålunda knappast 3,000 hektar
genom dessa hyggesröjningar ha blivit beredda för självsådd. Tillhopa
skulle sålunda sammanlagda arealen inom statens skogar i Norrbotten,
som för året beretts för föryngring, kunna antagas högst belöpa sig
till cirka 3,500 hektar. Detta utgör sålunda blott Vsbo eller 0.1 8 procent
av totala arealen skogsproduktiv mark, vilket ger en föreställning om
den tid, som skogarnas föryngring i detta tempo skulle draga. De å
föryngringsarbeten nedlagda kostnaderna belöpa sig till cirka 0.6 procent
av bruttoinkomsten från skogarna.

För dikningar och bäckrensningar ha under samma år utbetalts
34,663 kronor samt för andra grundförbättrande åtgärder och vägbyggnader
på samma statsskogar 90,686 kronor, motsvarande respektive 0.4
och 1.05 procent av samma skogars bruttoavkastning.

Under år 1917 utgjorde bruttoinkomsten från samma skogar
7,998,704 kronor, medan för grundförbättrande åtgärder användes: för
skogsföryngringsarbeten 17,394 kronor, för avdikningar 5,605 kronor
samt för vägbyggnader 36,050 kronor eller respektive 0.2, 0.0 7 och
0.4 5 procent av bruttoinkomsten.

Revisorerna äro fullt medvetna om att avsättnings förhållandena
inom dessa trakter mångenstädes lägga oöverkomliga hinder i vägen
för fullt rationella avverkningsmetoder eller för avverkningsbeloppens

ro

Statsutskottets utlåtande ''Nr 148.

uttagande på sådant sätt, att verkliga föryngringsytor härigenom uppkomma.

Inför den abnorma proportionen å ena sidan mellan föryngrad
skogsareal och totalareal skogsprodukt^ mark, som nu till avsevärdaste
delen upptages av äldre och mindre växtlig skog, och å andra sidan
mellan bruttoinkomsten och vad som därav för skogsföryngringsåtgärder
återbördats, kunna revisorerna dock ej underlåta att i varje fall framhålla
betydelsen ej mindre av att de avverkningsbelopp, som nu uttagas
från dessa skogar, i största möjliga mån bli uttagna på sådant sätt, att
de ge upphov till verkliga föryngringsytors uppkomst, än även av att
speciella skogsföryngringsåtgärder enligt lämpligaste metoder företagas
med så uppkomna föryngringsytor.

Det torde nämligen vara uppenbart, att en mera betydande del
utav värdet av de nu anhopade gamla naturförråden av virke i dessa
skogar i framtiden måste återbördas till skogarna i form av kostnader
för skogsföryngrings- och andra grundförbättrande åtgärder. Och då
torde det även vara av största betydelse, att detta sker, innan ännu
det gamla skogskapitalet genom dimensionsblädningar, som nu mångenstädes
är den enda avverkningsform avsättningsförhållandena medgiva,
i alltför hög grad förskingrats, eller innan inkomsterna från dessa skngar
börjat sina.»

1 anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalanden har domänstyrelsen
i sitt ovanberörda utlåtande av den 27 december 1920 anfört
följande:

»I anledning av detta statsrevisorernas allmänna uttalande får
styrelsen erinra bland annat, att det är ej allenast den areal av cirka
3,500 hektar eller 0.18 procent av totala arealen skogsprodukt^ mark,
vilken areal statsrevisorerna beräknat hava inom Norrbottens län år 1918
genom hyggesrensning eller kultur beretts för föryngring, som vid en
jämförelse mellan den föryngrade skogsarealen och totalarealen skogsprodukt!^
mark bör komma i beaktande. Då fråga gäller de ofantliga
skogsarealerna i särskilt övre Norrland måste i avseende på dessas föryngring
avverkningar företagas på sådant sätt, att den utan jämförelse
största delen av avverkningsytorna må kunna föryngras genom självsådd.
Nödvändigheten härav har under de senare åren framgått särskilt
tydligt av de avsevärda skador som genom snöskytte uppkommit
å synnerligast genom kultur och större hyggen uppdragen plautskog.
Med hänsyn till markens beskaffenhet, beståndens gleshet och sammansättning
m. m. är därjämte i allmänhet endast en mindre del av föryngringstrakterna,
även de som skola skogsodlas, i behov av särskilda

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

17

hyggcsrensningsåtgärdcr. En jämförelse mellan sammanlagda bruttoinkomsten
från ifrågavarande skogar och de kostnadsbelopp, som å desamma
nedlagts i föryngringsåtgärder, torde ej heller hava annat intresse
än möjligen då jämförelsen avser att visa omfattningen av sistnämnda
arbeten under skilda år.

Domänstyrelseu vill emellertid icke bestrida, att arbetena för skogskultur
och liknande arbeten under 1918 och övriga kristidsår varit av
mindre omfattning än som med hänsyn till behovet vederbort, men får
styrelsen i fråga härom allenast erinra om de under dessa tider rådande
förhållandena såsom brist på arbetare, de orimligt högt uppdrivna arbetsprisen,
statsverkets behov av inkomster samt slutligen den under senare
åren alltsedan år 1917 stora bristen på skogsfru. Styrelsen får ock
erinra om den för skogsodlings- och dikningsarbeten avsatta förnyelsefonden,
vilken vid 1918 års utgång uppgick till 3,671,124 kronor och
som avsatt under tiden då statsverket tillförts stora inkomster från
skogarna, är avsedd att i den utsträckning, som förhållandena i övrigt
medge, tagas i anspråk för ökade kulturarbeten under tider, då bättre
tillgång på arbetskrafter för rimliga kostnader stå till buds.»

Vad revisorerna i förevarande avseende uttalat, har utskottet med
hänsyn till betydelsen och värdet av de tillgångar, statens skogsproduktiva
mark representerar, funnit vara värt allt beaktande. I likhet med
revisorerna vill utskottet påpeka vikten av att speciella skogsföryngringsåtgärder
snarast företagas, och vill utskottet tillika framhålla, att dessa
åtgärder böra i möjligaste mån avpassas efter de erfarenheter och rön,
de vetenskapliga undersökningarna på området kunna hava lämnat. En
av orsakerna till den under krisåren minskade omfattningen av arbetet
med skogsföryngringen har varit att söka i brist på arbetare; då numera
på grund av tidsförhållandena tillgången på arbetskraft blivit större,
torde man kunna förvänta, att skogsföryngringsarbetet kan upptagas
och bedrivas i förökad omfattning.

Vad i ärendet sålunda förekommit har utskottet velat för riksdagen omförmäla.

§ «•

(Rev. ber. sid. 639—652; reservation sid. 774—775; uti. sid. 835—863.)

Rörande kolonisationsförsöken i Norrland lämna revisorerna under
§ 3 i berättelsen angående statens domäner en redogörelse för vad i
sådant hänseende från statens sida åtgjorts.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 65 höft. (Nr 148.) 3

Utskottets

yttrande.

18

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

För att utröna, huru kolonisationsförsöken hittills avlupit, huru
långt arbetena med desamma fortskridit och vilka kostnader varit därmed
förenade, hava revisorerna från kolonisationsnämnden införskaffat
uppgifter i berörda hänseenden. Revisorerna meddela därefter, hurusom
av dessa uppgifter framgår bland annat följande:

»Den direkta ledningen av kolonisationsföretagen bär allt ifrån
verksamhetens begynnelse handhafts av överjägmästaren A. H. Holmgren.

Såsom arbetsledare å de skilda områdena hava fungerat dels särskilda
byggmästare och dels, där så ansetts lämpligt och behövligt,
kronojägaren i den bevakningstrakt, inom vilken kolonisation sområdet
varit beläget. Kronojägare har dock anlitats endast i den mån så kunnat
ske med hänsyn till honom åliggande ordinarie göromål och i regel å
sådana områden, där staten ej bedriver egen byggnadsverksamhet.
Byggmästarna hava åtnjutit en månadsavlöning av 300 å 400 kronor
jämte gottgörelse för resor efter sjätte klassen i resereglemente!. Ersättningen
till kronojägarna har i allmänhet utgått med 50 kronor för
månad. Under innevarande år hava till årets slut anställts fem byggmästare,
varjämte under året sju kronojägare haft mera tillfällig anställning.

På kolonisationsnämndens expedition hade i början ej använts
andra än tillfälliga biträden i mån av behov. Sedan slutet av 1919
har varit anställd en kamrerare mot en årlig lön av 5,000 kronor för
en arbetstid av 5 å 6 timmar samt ersättning för övertidsarbete efter
3 kronor 50 öre per timme. Sedan mitten av maj 1920 är kontorspersonalen
tillökad med en assistent och ett skrivbiträde. Den förre
erhåller jämlikt kungl. brev den 23 april 1920 en årlig avlöning av
4,700 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg; för skrivbiträdet betalas
275 kronor i månaden och vid övertidsarbete 1 krona 50 öre i
timmen.

Anskaffandet av erforderliga arbetskrafter för bedrivandet av arbetena
ute å marken hade inom de mer avsides, i folkfattiga trakter liggande
kolonisationsområdena städse erbjudit vissa svårigheter. Endast undantagsvis
hade dock nämnden varit nödsakad anskaffa arbetsfolk från
andra orter. I regel har nämligen strävats efter att bedriva arbetena
med till kolonister antagna personer, vilket för dessa varit en god hjälp
under de första för dem svåraste åren. Arbetsprisen uppgingo under
år 1918 till 9 kronor för mansdagsverke och 20 kronor för kördagsverke.
Under vintern 1919 stego dessa pris till respektive 12—15 och
45—55 kronor för att under sommaren nedgå till respektive 10 och 25
—35 kronor. Under år 1920 hava dagsverksprisen nedgått till 20 å 25

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

19

kronor. Arbetsprisen hava under hela tiden varit avsevärt högre inom
Djupsjö, Ljusåtraktens samt Hamra kolonisationsområden än inom andra
områden.

Hittills har upplåtelsen av kolonat fortskridit på sätt framgår av
följande sammanställning, varvid inom parentes upptagna siffror angiva
antalet till upplåtelser avsedda kolonat. I

Mindre kolonat

Kronopark

Större kolonat
utan

byggnader.

, med av staten

. uta“ uppförda

byggnader. by^nader

Summa.

W18 års kolonisationsområden.

Djupsjö.......................................

18

(18)

3

(4)

5 (5)

26

(27)

Metseken.....................................

13

(19)

3

(6)

8 (8)

24

(33)

Rönnlidens och Luspberget ...

6

(10)

1

(17)

19 (19)

26

(46)

1919 års kolonisationsområden.

Ångeså ......................................

2

(10)

3

(10)

—

5

(20)

Ö. o. V. Jörnsmarken ............

15

(20)

1

(19)

—

16

(39)

Aronsjökullarna...........................

19

(19)

7

(9)

—

26

(28)

Ansjö.............................................

—

6

(10)

—

6

(10)

Hamra (Tandsjö)........................

—

—

12 (12)

12

(12)

1920 års kolonisationsområden.

Ljusåtrakten................................

3

(13)

2

(12)

14 (17)

19

(42)

Vaksliden ....................................

(4)

2

(2)

4 (8)

6

(14)

Siksjö.............................................

i

(6)

6 (6)

7

(12)

Pite............................................

(11)

(12)

—

(23)

Aborrträskliden.......................

7

(15)

1

(6)

5 (11)

13

(32)

Hamra (Fågelsjö).......7...............

13 (13)

13

(13)

Summa

84

(145)

29

(107)

86 (99)

199

(351)

I fråga om de kostnader, som hittills varit förenade med företagen
i fråga samt för år 1920 kunna beräknas, har nämnden meddelat
följande.

»Kostnaderna för expeditionen i Stockholm och arbetsledningen i
orten framgå av nedanstående tablå.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Expeditionen i

Stockholm

Arbetsledninge

n i orten

Expeditionskostnader.

|

Avlöningar

År

Porton,

telefon, i Annon-tele- ser.

gram

Skriv-material,
blanket-ter och
annat
tryck.

Diverse.

Summa.

1

Avlö- j c,

Summa.

nmgar. ;

i

All-

männa

om-

kost-

nader

Arvoden.

Rese-

ersätt-

ningar.

Summa.

Summa.

i

Summa.

1918

|

365 60; 1,443 43

2,144[o8

332 76

4,285 8 7

1,405— 5,690 8 7

1

154 3 5

4,205 —

1,058:60

5,263 fio 5,417

95

11,108 82

1919

1,781 —; 2,283 56

2,847; 76

1,313;61

8,225 93

■

6,768 25 14,994: is

162 10 17,11.3 3 4

1,989 65

19,102 o» 19,265

09

34,259; 2 7

i 1920i 1,630—11,100 —

1,340 —

2,680 —

6,750;—

19,880 —1 26,630 —

660 —

23,250 —

1,800 —

25,050 — 25,710

—

52,340—

S:a

3,776|eo 4,826 99

6,331184

4,326 3 7

19,26liso

28,053^25147,315 05

*976 10

44,568 34

4,848; 25

49,416|59 50,393

04

97,708|oo

Till de i förestående tablå upptagna belopp böra läggas de till
nämndens ledamöter utgående traktamenten och reseersättningar, vilka
utbetalas i statskontoret och enligt dess räkenskaper uppgå till sammanlagt
21,909 kronor 7 öre.»

Efter att hava redogjort föf de genom kolonisationsnämnden ävensom
de av kolonisterna för egen räkning utförda arbetena beröra revisorerna
kostnaderna för kolonisationsföretagen.

Uti nedanstående tabell hava revisorerna sammanställt de av Kungl.
Maj:t beräknade kostnaderna för de kolonisationsföretag, som alltsedan
år 1918 igångsatts, samt de medel, som av riksdagarna anvisats för
desammas fullgörande.

1918 års kolonat.

Enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 198 till 1918 års riksdag
beräknades kostnaderna för de kolonisationsförsök, som då
planlades. på följande sätt:

Byggnadskostnad för 46 kolonat jämte avlöning till den
närmaste arbetsledningen samt inköp och drift av vissa erforderliga
maskiner....................................... 317,700:

Byggnadshjälp för 60 kolonat........................... 270,000

Avlopps- och avledningsdiken ........................... 159,300

Vägar ......................................................... 31,300

Odlingshjälp ................................................... 23,500

Säger 801,800

Beräknade

kostnader

Av riksdagen
beviljade
anslag

I

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

21

Härtill komma kolonisationsnämndens administrationskostnader
................................................

För ändamålet har riksdagen beviljat:

År 1918 för samma år ............................

» 1918 » år 1919 ..................................

> 1919 » » 1920 ....................

» 1920 » » 1921 ......................

03,100: —

150.000

225.000

320.000

145.000

1919 års kolonat.

Uti statsverkspropositionen till 1919 års riksdag (IX sid. 341)
beräknades kostnaderna för föreslagna nya kolonat sålunda:
Byggnadskostnader för 12 kolonat jämte en del allmänna avbyggnadsverksamheten
betingade omkostnader 93,000:

Byggnadslån till 97 kolonat.............................. 436,500

Avlopps- och avledningsdiken ........................... 110,700

Odlingshjälp .................................................. 24,500

Vägar............................................................ 77,000

Säger 744,700

Härtill komma ökade administrationskostnader för

kolonisutionsnämnden....................................

För ändamålet har riksdagen beviljat:

År 1919 för samma år ..............................

31,900:

1919

1920

år 1920
» 1921

167.000

170.000

252.000

1920 års kolonat.

Enligt statsverkspropositionen till 1920 års riksdag (IX sid. 405)
beräknades kostnaderna för ytterligare nya kolonat till följande
belopp: i

Byggnadskostnader för 61 kolonat jämte en del allmänna av!
byggnadsverksamheten betingade omkostnader 427,000:

Byggnadshjälp för 75 kolonat........................... 337,500

Avlopps- och avledningsdiken ........................ 145,800

Vägar ......................................................... 125,300

Odlingshjälp ................................................ 24,500

Säger 1,060,100

Härtill komma ökade kostnader för kolonisationsnämnden.
.....................................................

För ändamålet har 1920 års riksdag beviljat:

för år 1920.............................. .......*

och för år 1921 .............................................

159,400:

339,000:
351,000: -

Summa

Beräknade

kostnader

Av riksdagen
beviljade
anslag

864,900

776,600 j —

1,219,500 j -

840,000 -

589,000

J_ 690,000

2,861,000 )—| 2,119,000 |—

22

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Därefter meddela revisorerna följande:

»Utav de sålunda av riksdagen anvisade anslagen har kolonisationsnämnden,
enligt vad i statskontoret förda räkenskaper utvisa, lyftat
följande belopp, nämligen under år 1918 144,569 kronor 10 öre, under
år 1919 459,194 kronor 7 öre och intill utgången av oktober 1920
508,145 kronor 90 öre eller tillsammans 1,111,909 kronor 7 öre.

Såsom i det föregående nämnts, hava hittills upplåtits dels 84
större och 29 mindre kolonat, vilka 113 kolonat kolonisterna själva
skola bebygga, och dels 86 mindre kolonat, a vilka staten åtagit sig
viss byggnadsskyldighet. De kostnader, som för dessa kolonats bebyggande
och uppodling komma att lalla pa staten, torde kunna beräknas
till följande belopp:

byggnadslån å 4,500 kronor till 113 kolonister kronor

odlingskjälp å 500 kronor till 84 kolonister ......... »

byggnadskostnader för 86 kolonat, vilka kostnader,
såsom bär ovan angivits, växlat mellan 6,000
och 7,000 kronor per kolonat, men näppeligen
torde komma att i medeltal understiga 7,000
kronor .......................................................................

kronor 1,152,500: —

eller till i medeltal för vart och ett av ovansagda 199 kolonat 5,791
kronor 46 öre.

De redan igångsatta allmänna arbetena lör kolonisationsförsöken
hava, såsom förut visats, ådragit staten utgifter med 173,071 kronor t
öre för avdikningar och 261,383 kronor 91 öre för väganläggningar.
Läggas härtill kolonisationsnämndens administrationskostnader (97,708
kronor 9 öre + 21,909 kronor 7 öre) 119,617 kronor 16 öre, uppgår den
utgift, som staten vidkänts för kolonisationsväsendet, till ytterligare
554,072 kronor 14 öre eller till i medeltal 2,784 kronor 28 öre för vart
och ett av berörda 199 kolonat.

Därest samtliga de 351 för närvarande ifrågasatta kolonaten bliva
upplåtna, komma de på staten vilande kostnaderna för dessa att, efter
ovan angivna grunder, ställa sig sålunda:

byggnadslån till 252 kolonister ................................ kronor 1,134,000:

odlingshjälp till 145 kolonister.................................. » 72,500:

byggnadskostnader å 99 kolonat .............................. »____693,000:

508,500: —
42,000: —

602,000: —

kronor 1,899,500: —

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

23

Läggea härtill den förut angivna utgiftssumman för dikning m. m.
554,072. kronor 14 öre, uppgår den sammanlagda kostnaden för kolonaten
till 2,453,572 kronor 14 öre eller, fördelat å 351 kolonat, till
5,990 kronor 23 öre i medeltal för varje. Härvid må dock erinras, att
staten utan ersättning lämnar byggnadsvirke, som för varje kolonat
torde kunna beräknas enligt 1917 års pris till 1,200 kronor och enligt
1920 års pris till 2,000 kronor eller sammanlagt till respektive 421,200
kronor och 702,000 kronor.

För jämförelse erinras därom, att Kungl. Maj:t beräknat kostnaderna
till 2,861,000 kronor eller således i medeltal för kolonat till 8,151
kronor samt att 1918—1920 årens riksdagar för ändamålet i fråga beviljat
anslag om tillhopa 2,119,000 kronor. Erinras må vidare, att, i
den mån kolonisationen kan äga bestånd, staten kan påräkna att återbekomma
byggnadslånen samt beträffande de genom kolonisationsnämnden
bebyggda kolonaten byggnadskostnaderna till ett belopp av 5,000
kronor för varje kolonat, till vilken summa vid blivande försäljning
värdeto av de av staten uppförda byggnaderna skall beräknas.

A andra sidan bör beaktas, att staten får vidkännas en betydande
uppoffring .genom de anslag av virke för särskilda behov samt det
bränsle i medeltal 30 kubikmeter för år — som för trettio år framåt
utfästes.»

För egen del anföra revisorerna följande:

»Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, är det en
avsevärd utgift, som statsverket iklätt sig för ifrågavarande kolonisationsförsök.
Den nationalekonomiska och sociala betydelsen av en framgångsrik
verksamhet enligt angivna riktlinjer torde med fog hava uppskattats
av regering och riksdag. Att i det begynnelsens skede, vari
arbetet ännu befinner sig, söka vinna en tillförlitlig uppfattning om dess
utsikter till framgång lärer vara lönlöst. Emellertid torde i fråga om
det syftemål, som avser befrämjande av tillgång till arbetskrafter för
skogsvården, böra nämnas, att från fackmän inom skogsförvaltningen,
med vilka revisorerna hade tillfälle till meningsutbyte i frågan, yppades
starka tvivel, huruvida detta syfte skulle i nämnvärd mån ernås. Närbelägenheten
i vissa fall till järnvägslinjer komme att föranleda konkurrens
från järnvägsförvaltningen, som vore i tillfälle att betala högre
timlön än skogsförvaltningen. Vidare förmenades, att berörda syfte
jämväl motverkades därav, att kolonaten i för stor utsträckning utlagts
med tillämpning av den större typen, vilken komme att i sådan utsträckning
kräva kolonistens arbetskraft, att föga därav bleve övrigt för
lönearbete å kronoparken.

24

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

För egen del hava revisorerna funnit det böra ifrågasättas, om ej
en verksamhet, som i hög grad har egenskap av ovisst försök och
tillika betingar betydande kostnad för varje särskild anläggning, borde
till sin omfattning hava trängre begränsats, än som skett. Då nu,
enligt förut intagen sammanställning, 152 kolonat äro oupplåtna, synes
det — särskilt med hänsyn till den nuvarande nödvändigheten av synnerlig
sparsamhet — böra övervägas, om ej med åtgärdei för ordnande
av dessa kolonat finge tillsvidare anstå i avvaktan pa den erfarenhet,
som kan vinnas av de hittills upplåtna kolonat eu.

Vad angår de utlagda kolonaten, syntes besöket å Jörnsmarken
giva anledning till övervägande, huruvida all önskvärd uppmärksamhet
ägnats däråt, att icke skogsbestånd av yppersta beskaffenhet utan
trängande behov för detta ändamål tagits i anspråk. Jämväl har det
svnts kunna befaras, att en anhopning av stort antal kolonat komme
att medföra vissa svårigheter vid ordnande av bränslefångst och bete
för kolonister.

Slutligen hava revisorerna funnit det kunna ifrågasättas, huruvida
ej administrationen av ifrågavarande verksamhet skulle kunna oiganiseras
till mindre omfattning och med mindre kostnad, än som nu skett.»

Vid denna paragraf i revisionsberättelsen bar avgivits reservation
av herrar Hellström, Oscar Olsson i Linköping, Johan Jönsson i Revinge

och Lindqvist, vilka anfört följande:

»Revisorerna hava med lika röster mot lika beslutat att göra löl iande

uttalande beträffande den norrländska kolonisationen:

''För egen del hava revisorerna funnit det böra ifrågasättas, om
ej en verksamhet, som i hög grad har egenskap av ovisst försök och
tillika betingar betydande kostnad för varje särskild anläggning, borde
till sin omfattning hava trängre begränsats, än som skett. Då nu, enligt
förut intagen sammanställning, 152 kolonat äro oupplåtna, synes det —
särskilt med hänsyn till den nuvarande nödvändigheten av synnerlig
sparsamhet — böra övervägas, om ej med åtgärder för ordnande av
dessa kolonat finge tillsvidare anstå i avvaktan på den erfarenhet, som
kan vinnas av de hittills upplåtna kolonaten.

Detta uttalande innebär ej blott ett underkännande av den ståndpunkt,
som riksdagen hittills intagit till den norrländska kolonis ationsfrågan,
utan även en hemställan om inställande tillsvidare på obestämd
tid av upplåtandet av de 152. kolonat, som riksdagen redan beslutat
upplåta, men som ej ännu hunnit utlämnas.

Då varken den av revisorerna gjorda sammanställningen av kost -

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

25

naden för de av riksdagen i vederbörlig ordning beslutade kolonatupplåtelserna,
ej heller de iakttagelser, som revisorerna voro i tillfälle
att göra vid ett kort besök å några av de nyligen för kolonisationsförsöken
anvisade kronoparksområdena, synas oss giva fog för ett sådant
uttalande från revisorernas sida, hava vi ansett oss böra däremot anföra
vår reservation.

Anledningen till att de ifrågavarande kolonatupplåtelserna år från
år blivit av Kungl. Maj:t föreslagna och av riksdagen beslutade, oaktat
den för frågans utredning tillsatta kolonisationskommittén ännu ej hunnit
avgiva sitt slutliga betänkande, är ett av 1918 års riksdag gjort uttalande,
att det ville synas riksdagen, som om det vore önskvärt, att
försöket icke behövde stanna vid det då av Kungl. Maj:t föreslagna antalet
kolonat utan att detsamma, utan förändring av dess för sökskar aktör,
utvidgades till ett antal ytterligare lägenheter.

Att nu, då arbetslöshet och emigration åter synas komma att hota
de norrländska bygderna, ej blott avbryta den av staten påbörjade
kolonisationsverksamheten utan till och med inhibera verkställandet av
redan beslutade kolonatupplåtelser, har synts oss vara en åtgärd av så
betänklig art, att vi oaktat den nuvarande nödvändigheten av synnerlig
sparsamhet med statens medel icke kunnat biträda majoritetens därom
gjorda hemställan.»

Med anledning av revisorernas anmärkning hava infordrade utlåtanden
avgivits av åtskilliga myndigheter. Domänstyrelsen anför i
sitt utlåtande den 28 december 1920 dagtecknade yttrande följande:

»I ett den 15 februari 1918 avgivet underdånigt utlåtande över
det av kolonisationskommittén framlagda förslaget till nu ifrågavarande
kolonisationsförsöks påbörjande, avseende upplåtande av 106 stycken
kolonat, därav 47 av en större och 59 av en mindre typ, å vissa kronoparker
i Norrbottens och Västerbottens län, har domänstyrelsen bland
annat uttryckt vissa betänkligheter mot det föreslagna upplåtandet av
så många kolonat av den större typen, d. v. s. sådana med en areal
odlingsmark av cirka 15 hektar. De då av kommittén ifrågasatta 47
sådana upplåtelser ansåg styrelsen böra begränsas till 35 stycken. Mot
övriga upplåtelser å lcronoparker i Norrbottens och Västerbottens lön har
styrelsens ansett sig icke hava något att erinra om ock styrelsen, under
framhållande av de betydande kostnader, som härigenom åsamkas statsverket,
velat bestämt påyrka att genom nu ifrågavarande upplåtelseform
icke borde uppställas hinder för ett fortsatt upplåtande av odlingslägenheter
i enlighet med bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 18 juni
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 saml. 65 käft. (Nr 148.) 4

26 Statsutskottets utlåtande Nr 148.

1909 med däri sedermera under skilda tider meddelade tilläggsbestämmelser.

Under det att styrelsen sålunda funnit sig icke hava något att
väsentligt erinra emot de föreslagna kolonatupplåtelserna i de två nordligaste
länen med deras betydande kronoparker och den därstädes jämförelsevis
ringa tillgången på arbetskraft för skogarnas skötsel, i mån
som denna på grund av ökade kommunikationer och ökat värde på
skogsprodukterna kan göras mera intensiv, har styrelsen ställt sig mera
betänksam emot omfattningen av de av kolonisationskommittén under
skilda tider föreslagna kolonatupplåtelserna å kronoparker inom sydligare
delar av Norrland. Kronoparkerna äro härstädes av jämförelsevis mindre
omfattning, och har det visat sig i allmänhet ej vara förenat med större
svårighet att till dessa parkers skötsel erhålla nödig arbetskraft från
ortsbefolkningen. Att försök dock göres med ett mindre antal kolonatupplåtelser
har styrelsen ansett välbetänkt. Styrelsen har sålunda i
underdånigt utlåtande den 4 innevarande månad över kolonisationskommitténs
förslag till upplåtande av ytterligare 95 stycken kolonat inom
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län på anförda skäl hemställt
bland annat, att av kommittén föreslagna 16 kolonat å Eder kronopark
i Jämtlands län måtte begränsas till 8 stycken.

Beträffande de ännu ej upplåtna 152 kolonat av det maximiantal,
vartill hittills anvisats medel av riksdagen och med vilkas upplåtande
statsrevisorerna ifrågasatt uppskov i avvaktan på den erfarenhet, som
kan vinnas av de hittills upplåtna kolonaten, erinras att samtliga ifrågavarande
kolonat, så när som på 4 stycken å Ansjö kronopark av Jämtlands
län, äro avsedda till anläggning inom de två nordligaste länen,
och har styrelsen för sin del intet att erinra emot att desamma komma
till anläggning i den mån som det visar sig att efterfrågan på dylika
lägenheter finnes på skilda orter. Härvid anser sig styrelsen dock fortfarande
böra oframhålla lämpligheten av att upplåtande av större kolonat
begränsas. Å de kronoparker, där kolonisationsnämnden av senaste
årens erfarenhet insett, att intresset för erhållande av kolonat är ringa,
lärer väl nämnden tillsvidare ej vidtaga åtgärder för ytterligare kolonats
upplåtande. Styrelsen får ock erinra att nu ifrågavarande kolonisation
har tillkommit ej allenast i avsikt att därigenom vinna arbetskraft för
skogsbrukets behov, utan jämväl och måhända i första hand i avsikt
att därigenom främja ökacl bosättning inom därtill ägnade delar av
Norrland och därvid lägga under odling nya områden av därför lämpad jord.

\ ad statsrevisorerna anfört därom, att uppmärksamhet bör ägnas
däråt, att icke skogsbestånd av yppersta beskaffenhet utan trängande

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

27

behov tages i anspråk för kolonisationsändamål, vilket de synas förmena
hava ägt rum å kronoparken Jörnsmarken i Västerbottens län,
ävensom att det bör tillses att ej sådan anhopning av ett större antal
kolonat, sker att svårigheter uppstå för ordnandet av kolonisternas
bränslefångst och kreatursbeten, bör givetvis beaktas vid kolonisationsförslagens
uppgörande.))

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar sig i ett den 29 december
1920 dagtecknat utlåtande på följande sätt:

»Statsrevisorernas utlåtande i nu förenämnda del synes länsstyrelsen
icke tillräckligt beakta betydelsen för hela Norrlands utveckling av det
fortgående uppodlandet och bebyggandet av de ofantliga odlingsmarkerna
i denna landsända och det viktiga led i dess kolonisationsarbete,
som utläggande av kolonat å kronoparkerna utgör. Huvudsyftet med
dessa kolonat har icke varit och kan ej heller bli att anskaffa arbetare
åt statens skogsförvaltning. Den har främst till uppgift, denna kolonisationsverksamhet
å kronoparkerna, liksom andra liknande kolonisationsåtgärder
i Norrland, att skapa tillfälle till fast bosättning för den jordhungrande
befolkningen, att bereda jordsökande tillfälle att förvärva
jord för odling och brukning på villkor, som kunna möjliggöra en tryggad
bärgning. Kolonisationens huvudsyfte är således att bryta bygd, att taga
förut ouppodlade och obrukade marker i anspråk för sädesodling och
boskapsskötsel och att därmed vidga möjligheterna för landets självförsörjning.
Allt detta har hitintills ansetts såsom viktiga och nödiga
åtgärder, och statsmakterna hava alltjämt på olika sätt och å olika områden
frikostigt understött och främjat Norrlands kolonisation. Allenast
med detta fortsatta uppodlande och bebyggande kan Norrland också
tillföras den arbetskraft, varpå under normala förhållanden brist råder
på nästan alla närings- och verksamhetsområden i denna landsända, och
utan vilken Norrland icke kan gå den utveckling till mötes, varav det
är mäktigt. Varje åtgärd, som hämmar kolonisationen därstädes, måste
därför anses i hög grad olycklig och menlig. Skulle statsrevisorernas
uttalade mening, att med anordnande av de 152 kolonat, som utlagts,
men ännu ej upplåtits, borde anstå i avvaktan på den erfarenhet, som
kunde vinnas av de hittills upplåtna kolonaten, vinna statsmakternas
anslutning, gåves därmed åtminstone ett sken av att statsmakterna icke
längre ansåge kolonisationsarbetet i Norrland vara av den betydelse,
som de förut antagit, och därför ej heller hade för avsikt att så kraftigt
som hittills understödja detta arbete. En sådan förmodan skulle utan
tvivel väcka stark misstämning och oro hos det stora antalet jordbe -

28

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

hövande och jordsökande och därmed också ge en kraftig impuls till
utvandring till främmande land.

Alltför kort tid har ännu förflutit, sedan kolonisationsverksamhet
under nu förevarande former påbörjats, för att säkra erfarenheter skola
redan nu kunna vinnas av denna kolonisationsform. Antalet kolonat är
också ännu alltför ringa, och de hittillsvarande hava tillkommit under
högkonjunktur med starkt stegrade arbets- och materialpris och stor
brist över huvud på arbetskraft. Först om denna kolonisation i ungefär
samma omfattning som hittills får fortgå ännu några år och således
jämväl pågå under nedåtgående konjunkturer som de nuvarande, lärer
vara möjligt att fälla ett slutgiltigt och rättvist omdöme om densamma.
Såvitt länsstyrelsen varit i tillfälle bedöma, kan ifrågavarande kolonisation,
vad Västerbottens län beträffar, anses hava i stort sett utfallit
gynnsamt och motsvarat förväntningarna. Länsstyrelsen, som i övrigt
ansluter sig till vad reservanterna inom statsrevisionen anfört, uttalar
därför den mening, att ifrågavarande kolonisationsverksamhet bör i
ungefär oförändrad omfattning fortgå även under de närmast följande
åren, och hemställer således, att Eders Kungl. Maj:t, utan avseende å
statsrevisorernas förslag, måtte jämväl av 1921 års riksdag äska medel
härför, icke understigande de senast för ändamålet anvisade.

Med vad länsstyrelsen sålunda anfört vill emellertid länsstyrelsen
icke hava sagt, att icke vissa av statsrevisorerna gjorda erinringar kunna
hava fog för sig, och att icke tveksamhet kan råda, huruvida de villkor
och bestämmelser, som gälla kolonatupplåtelserna, äro de i allo lämpligaste,
liksom ock huruvida det sätt, varpå administrationen ordnats,
är det bästa möjliga. Men erforderliga ändringar i dessa avseenden, i
vad man redan nu kan härom bilda sig ett tillförlitligt omdöme, synas
.böra och kunna komma till stånd, utan att det fortsatta upplåtandet av
kolonat upphör eller undanskjutes. I det betänkande, som den 10
augusti 1920 avgivits av de särskilda kommitterade, vilka av Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs läns landsting tillsatts
för utredande av vissa norrlandsspörsmål (»Landstingens norrlandskommitté»),
och i vilket betänkande innehållna förslag av nämnda landsting
biträtts, yttras, beträffande ledningen av ifrågavarande kolonisation å
kronoparkerna, följande:

»Trängande är också, att bland den ledning, som är tillsatt för
övervakande och ordnande av denna kolonisation, beredes utrymme för
praktisk blick och tillräcklig kännedom om de förutsättningar, under
vilka kolonisterna leva. Det är därför önskvärt, att inom denna ledning
beredes plats åt med lappmarkernas och nybyggarnas förhållanden

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

29

förtrogna mindre jordbrukare.)) Sistnämnda synpunkt vill länsstyrelsen
för sin del understryka. Med dess tillgodoseende torde också bliva
möjligt att omlägga och förenkla administrationen, så att den blir mindre
kostsam än för närvarande. Härigenom skulle också kunna vinnas den
decentralisation av ledningen, som enligt länsstyrelsens mening är önskvärd
och gagnande för kolonisationens framgång.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i utlåtande av den 14 december
1920 följande:

»Utav de i revisorernas uttalande omnämnda 152 kolonaten äro ej
mindre än 75 belägna i Norrbottens län. Detta jämte den omständigheten,
att kolonisationskommittén, enligt vad länsstyrelsen bär sig bekant,
avgivet underdånigt förslag om upplåtande av än ytterligare 48
kolonat i länet, nämligen på Vargisåvattnets kronopark 10, på Västra
Limingojärvi kronopark 10, på Ohtanajärvi kronopark 12 samt på Pajala
östra kronopark 16, föranleder länsstyrelsen att, ehuru därom ej anmodad,
för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet framlägga de synpunkter, efter
vilka kolonisationsarbetet inom länet enligt länsstyrelsens mening bör
bedömas. Den fråga, som riksdagens revisorer här upptagit till behandling,
är av så stor betydelse, att det endast bör vara till gagn för
dess lyckliga lösande, om den belyses även från andra sidor än från
dem, som revisorerna ansett det vara sin skyldighet att skärskåda densamma.

Närmast före det här ovan citerade yttrandet hava revisorerna i
sin berättelse anfört vissa uttalanden från fackmän inom skogsförvaltningen,
av vilka framgått dessa tjänstemäns tvivel, huruvida genom
kolonisationen kunde vinnas ökad tillgång på arbetskrafter till skogsvården.
»Närbelägenheten i vissa fall till järnvägslinjer komme att föranleda
konkurrens från järn vägsförvaltningen, som vore i tillfälle att
betala högre timlön än skogsförvaltningen. Vidare förmenades, att
berörda syfte jämväl motverkades därav, att kolonaten i för stor utsträckning
utlagts med tillämpning av den större typen, vilken komme
att i sådan utsträckning kräva kolonistens arbetskraft, att föga därav
bleve övrig för lönearbete å kronoparken.»

Då dessa uttalanden anföras i omedelbart sammanhang med revisorernas
härovan angivna allmänna slutomdöme rörande lämpligheten
av ett fortsatt bedrivande utav kolonisationsförsöken, finner länsstyrelsen
det troligt, att desamma innehålla en del av motiveringen till detta
omdöme, varför länsstyrelsen ansett sig böra något närmare ingå på
en granskning av dess bärighet.

30

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

I förbigående vill länsstyrelsen tillåta sig göra den nära till hands
liggande reflexionen, att, då såväl järnvägs- som skogsförvaltningen
äro grenar av statens verksamhet, en förvaltningarnas gemensamma
lönepolitik ej borde vara omöjlig. Jämföras de ekonomiska resultaten
av de båda förvaltningarnas arbete, vill det även synas, som om skogsförvaltningen
i avseende på möjligheten att med framgång konkurrera
om arbetskraften vore järnvägsförvaltningen fullt jämbördig.

Dessa förhållanden beröra emellertid områden, där länsstyrelsen
ej kan med sakkunskap uttala sig. Men vad som icke kunnat undgå
att vid sig fästa länsstyrelsens uppmärksamhet är att av de av revisorerna
förbehållslöst åberopade uttalandena synes framgå, att såväl de själva
som deras interlokutörer ansett kolonisationsförsöken till viss grad mindre
lyckade, därför att kolonisterna åtagit sig annat arbete åt staten än
skogsarbete. Enligt denna uppfattning vore således kolonisationens
huvudsakliga ändamål att skaffa statens skogsförvaltning tillgång på
arbetskraft. Att en växelverkan äger rum mellan å ena sidan statens
kolonisationsarbete och å andra sidan dess verksamhet som stor skogsägare
finner länsstyrelsen både nyttigt och nödigt. Båda dessa verksamhetsgrenar
måste nämligen otvivelaktigt stödja varandi-a. Men därutav
kan dock knappast dragas den slutsatsen att, om en eller annan
kolonist funnit det för sin utkomst behövliga, avlönade arbetet inom en
annan statens verksamhetsgren än skogsförvaltningen, kolonisationsförsöket
därför i detta eller andra liknande fall får anses hava utfallit
mindre tillfredsställande. Snarare torde av en sådan omständighet

ö

kunna dragas den slutsatsen att, om behovet av arbetare inom båda
verksamhetsområdena är konstant, ytterligare ett antal kolonat böra
upplåtas i trakten.

Länsstyrelsen, som alltså icke kan ansluta sig till den meningen,
att kolonisationens huvudsyfte är att anskaffa arbetare åt statens skogsförvaltning,
ser i stället dess förnämsta uppgift vara att skaffa tillfälle
till fast bosättning för dem, som sådant begära, och som för att tillfredsställa
denna sin önskan äro beredda att nedlägga ett mödosamt
arbete på en för det närvarande improduktiv och ofta långt från bebyggd
ort belägen mark. Enligt länsstyrelsens mening står staten
alltså inför alternativet att antingen skänka detta arbete sitt ekonomiska
och kraftiga stöd eller ock se dessa jordsökande män och kvinnor vända
sig till andra länder för att få sin önskan tillfredsställd. I detta sammanhang
tror sig länsstyrelsen böra anföra några siffror, vilka synas
giva vid handen, aft den emigration till Nordamerikas förenta stater
och Canada, som under krigsåren var i tillbakagång, nu åter börjat

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

31

taga fart. Från länet emigrerade till dessa länder år 1916 — 139 personer,
1917 — 86, 1918 — 24 och 1919 — 38. Under år 1920 hava
till och med november månad av länsstyrelsen utfärdats pass för 195
emigranter.

Riksdagens revisorer åberopa, synbarligen med gillande, gjorda
uttalanden, att kolonat av större typ utlagts i allför stor utsträckning.
Länsstyrelsen finner sig visserligen sakna anledning att ingå på en
närmare undersökning, huruvida förhållandet mellan kolonat av de olika
typerna må vara väl avvägt eller ej och anser sig även för en sådan
undersökning sakna förutsättningar, om genom den skulle utrönas, huruvida
skogsförvaltningens behov av arbetskrafter blivit genom kolonisationsförsöken
på ett tillfredsställande sätt tillgodosett. Men länsstyrelsen
vill tillåta sig framhålla nödvändigheten av att denna sak icke bedömes
ensidigt som en skogsarbetare fråga. En väl avvägd sammansättning av
länets befolkning fordrar visserligen, att i den ingår ett icke obetydligt
antal män, som hava tillfälle att ägna sig åt det för ett rätt tillvaratagande
av länets naturtillgångar nödvändiga skogsarbetet i dess olika
yttringar, såsom avverkning, skogsvård, flottning o. s. v. Men dessa
arbetare kunna icke, om de skola fylla sin uppgift som skogsarbetare,
samtidigt ägna sig åt den för samhället ej mindre viktiga produktionen
av livsmedel. Att denna produktion inom länet behöver uppmuntras
och stödjas torde knappast tarva bevis. I detta avseende behöver länsstyrelsen
endast hänvisa på det önskvärda i att livsmedelstillförseln till
de stora gruvsamhällena kunde bliva rikligare. Kunde detta vinnas
genom att de större kolonaten å de invid järnvägen Boden—Gällivare
belägna kronoparkerna Djupsjö och Ljusåtrakten utlagts, så förmenar
länsstyrelsen, att beslutet härom måste betraktas såsom uteslutande till
fördel för befolkningen och därigenom även för staten. För sin del
saknar länsstyrelsen anledning att närmare ingå på en utredning om
den uppgift, som innehavare av större kolonat väl dock hava att fylla
i skogsbruket.

I en underdånig skrivelse av denna dag har länsstyrelsen sökt .
visa nödvändigheten av att särskilda åtgärder vidtagas för att skaffa de
inom den finsktalande delen av länet talrikt förekommande så kallade backstugusittarna
en fastare och tryggad ställning genom att bereda dem
möjlighet att erhålla egen jord. En av de utvägar, som syntes länsstyrelsen
stå öppna till förverkligande av detta mål, fann länsstyrelsen
vara, att åt en del av dem upplätes kolonat å kronoparkerna. De här
ovan omnämnda på kronoparkerna Västra Limingojärvi, Ohtanajärvi och
Pajala östra utlagda 38 kolonaten, vilka, enligt vad länsstyrelsen har

82

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

sig bekant, av kolonisationskommittén föreslagits till upplåtande under
kommande år, äro belägna inom denna del av länet. Det är även för
länsstyrelsen känt, att intresset för denna kolonisation varit synnerligen
livligt bland den del av befolkningen, som genom dessa upplåtelser
skulle få sina önskningar om erhållande av ett eget hem tillfredsställda,
och det vore enligt länsstyrelsens mening att i hög grad beklaga, om
följden av riksdagens revisorers uttalande skulle bliva, att denna möjlighet,
om ock endast tillfälligt, avskures. Här skall länsstyrelsen icke
upprepa alla de skäl, som i den berörda underdåniga framställningen
andragits för ett snabbt och kraftigt ingripande till backstugusittarfrågans
ordnande, men länsstyrelsen kan ej underlåta att understryka
sin där uttalade mening, att det i arbetet för denna befolknings höjande
är av en synnerligen stor betydelse, om den finner besluten snabbt följa
på planläggningen. För den vore det en missräkning, vilken det helt
säkert vore klokt att bespara den, om den funne den nu öppnade
möjligheten till bosättning å kronoparkernas stora, obrukade marker för
sig avstängd.

Riksdagens revisorer yttra i sin nu avgivna berättelse följande
rörande kolonisationsförsöken: »Den nationalekonomiska och sociala betydelsen
av en framgångsrik verksamhet enligt angivna riktlinjer torde
med fog hava uppskattats av regering och riksdag.» För länsstyrelsen
står det även klart, att fortsatta kolonisationsförsök i båda dessa avseenden
fylla en så stor uppgift, att den knappast kan överskattas.
Därför vågar ock länsstyrelsen i underdånighet hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t ville även för den stundande riksdagen framlägga förslag
härom och därigenom underlätta möjligheterna till fast bosättning för
den jordlösa, norrbottniska befolkningen.»

Statens kolonisationsnämnd har i frågan avgivit yttrande, dagtecknat
den 29 december 1920.

Efter att hava erinrat, hurusom beträffande försökskolonisationen
och i viss mån även rörande dess administration kolonisationskommittén,
därtill anmodad, i underdånig skrivelse den 29 december 1920 avgivit
yttrande i anledning av de av statsrevisorerna gjorda erinringar, redogör
nämnden, som beträffande försökskolonisationen säger sig ej hava något
att anföra utöver vad kommittén därvid framhållit, något närmare för
sin verksamhet. Beträffande denna redogörelse tillåter sig utskottet
hänvisa till sid. 845—849 i revisiousberättelsen. Nämnden meddelar
vidare vissa upplysningar och uppgifter rörande dess administrationskostnader
samt anför härutinnan följande:

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

33

»Härav framgår sålunda, att administrationskostnaderna per kolonat,
som under nämndens första verksamhetsår ställde sig relativt höga, i
det de uppgingo till 180 kronor, året därpå sjönko till 159 kronor för
att under år 1920 stiga till 164 kronor. Under förutsättning att kolonisationskommittén
i förut omnämnda förslag till fortsatt kolonisation
under år 1921 av statsmakterna godkännes, beräknas administrationskostnaderna
detta år nedgå till omkring 148 kronor per kolonat. Att
emellertid kostnaderna år 1920 något överstiga kostnaderna för 1919
förklaras av det förhållande, att från mitten av maj månad år 1920 anställdes
en assistent på nämndens expedition, vilket föranledde en ökad
utgift av omkring 7,500 kronor.

Anledningen till att nämndens administrationskostnader under
första året av verksamheten jämfört med under senare år varit så höga,
som fallet är, ligger givetvis i det förhållandet, att de tre från varandra
mycket långt avlägsna kolonisationsområdena, som detta år kommo till
anläggning, vart och ett fordrade sin lokala arbetsledare, varjämte personalen
i den centrala ledningen under det första året var starkt upptagen
särskilt med arbetets organiserande. Först i och med anläggande
av nya kolonisationsområden på ej alltför stort avstånd från äldre områden
blev det möjligt att använda en och samma arbetsledare inom
till en början två, sedermera till och med tre områden.

Skulle emellertid, som statsrevisorerna föreslagit, kolonisationsverksamheten
inskränkas i så hög grad, att till och med redan beslutade
kolonat ej skola upplåtas, komma utan tvivel administrationskostnaderna
per kolonat att avsevärt stiga. Att, som statsrevisorerna tänkt sig,
minska kolonisationsverksamhetens omfattning och samtidigt därmed
nedbringa administrationskostnaderna per kolonat är under sådana förhållanden
en ren omöjlighet.

Statens kolonisationsnämnd vill sålunda uttala såsom sin bestämda
mening, att kolonisationsverksamhetens administration ej kan under nuvarande
förhållanden förenklas och inskränkas utan allvarlig skada för
verksamhetens bedrivande, varjämte kostnaderna för denna verksamhet,
vilka i väsentlig mån påverkas av kolonisationsområdenas vitt spridda
förläggning, ej kunna i nämnvärd män minskas.»

Slutligen anför kolonisationskommittén i utlåtande den 29 december
1920 följande:

»Vad till en början angår den av statsrevisorerna framlagda ekonomiska
kalkylen, som avsett att visa statens uppoffringar för kolonisationsförsöken,
synes denna kalkyl enligt kommitténs mening kunna
giva anledning till åtskilliga erinringar.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 saml. 65 höft. (Nr 148.) 5

34

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Om emellertid en något så när tillförlitlig utredning rörande
statens kostnader för de beslutade kolonisationsförsöken redan nu skall
kunna verkställas, bör man enligt kommitténs mening utgå från de vid
företagens planerande uppgjorda beräkningarna rörande byggnadslån,
odlingshjälp, odlingspremier och byggnadsarbeten, värdet å upplåten
jord och utlämnat virke, samtliga kostnader för diknings- och vägarbeten
ävensom administrationskostnaderna till den tid, då kolonisationsföretagen
beräknats vara slutförda. Vid en sådan kalkyl torde man även böra
utgå ifrån att samtliga eller de flesta kolonat komma att upplåtas och
kolonisationen i framtiden äga bestånd, varför från den på förut nämnt
sätt erhållna utgiftssumman bör avgå dels beloppet å byggnadslånen
och den del av statens byggnadskostnader, som skall av kolonisterna
amorteras, dels ock kostnaderna för de vägar, som bekostas av domänfonden,
enär dessa vägar ansetts nödvändiga för skogsvården. Om
emellertid beräkningen skall bliva fullständig, böra även i statens utgifter
för kolonisationsföretagen ingå kostnaderna för kolonatens utläggande
ävensom för möjligen gjorda inköp av enskilda tillhöriga ströängar.

En på nu angivna förutsättningar uppgjord kalkyl skulle ställa
sig på följande sätt.

Statens kostnader för kolonisationen:

byggnadslån

för 252 kolonat å 4,500 ... kr. 1,134,000

byggnadskostnader »99 » å 7,000 ... »

odlingshjälp » 145 » å 500... »

odlingspremier » 145 » å 500 .. »

dikning efter avdrag av det belopp, som varje
jordägare i Norrland kan erhålla från norrländska
avdikningsanslaget .............................

vägar efter avdrag av de kostnader, som belöpa

sig på skogsförvaltningens vägar .................. 233,600

3,180 har odlingsmark å 50 kr............................ 159,000

3,030 » skogsmark å 20 » ...........................

1,052 » impediment å 10 » ...........................

undersökningskostnader.................................... c:a

inköp av ströängar............................................ »

administrationskostnader.................................... »

byggnadsvirke ävensom virke till hägnader o. d.

för 351 kolonat å 1,500 kr............................... 526,500 kr. 3,485,120

693,000

72,500

72,500

207,900

60,600

10,520

90.000

35.000
190,000

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

35

Avgående poster:
återknytande

byggnadslån för 252 kolonat å 4,500 kr. ... 1,134,000 kr.

och byggnads kostnader.

........» 99 » å 5,000 » ..... 495,000 ))

mot markvärdet svarande köpeskilling............... 230,120 » 1,859,120

Återstod kr. 1,626,000.

Om den sålunda erhållna summan delas med antalet utlagda kolonat,
erhållas i runt tal 4,600 kronor, som sålunda skulle utgöra statens genomsnittliga
uppoffringar för kolonaten under förutsättning att samtliga
kolonat upplåtas och kolonisationen i framtiden äger bestånd. Emellertid
är det sålunda beräknade beloppet ej att betrakta som exakt, då en
del faktorer, som dock äro obestämbara, tillkomma. Till den erhållna
summan av 4,600 kronor bör nämligen läggas den förlust, staten beräknas
lida dels genom att kolonaten under de första 5 åren upplåtas
arrendefritt, dels genom att räntan å byggnadslån och byggnadskostnader
i likhet med vad fallet före år 1920 var beträffande egnahemslån bestämts
till allenast 3.6 procent. Därjämte tillkommer dels värdet å vedbrand
till kolonisterna under 30 år, dels den förlust, staten lider genom
att ståndskogen, som vid kolonatets övertagande med äganderätt medföljer
detta, överlämnas åt kolonisten till ett mycket lågt pris. Å andra
sidan böra från kostnaderna avgå inflytande arrendebelopp.

Om man nu jämför dessa uppoffringar med statens uppoffringar
för nuvarande odlingslägenheter i Norrland och Dalarna, som utgöras
dels av 2,000 kronor i byggnads- och odlingsbidrag, dels av fritt byggnadsvirke,
finner man, att ett kolonat åsamkar staten omkring 1,100
kronor högre utgift än en odliugslägenhet. Å andra sidan torde staten
på grund av de gynnsamma upplåtelsevillkor, som äro förenade med
kolonaten, hava större utsikt att genom upplåtande av sådana framkalla
en livskraftig kolonisation på statens vidsträckta, öde skogstrakter i
Norrland och Dalarna än vad fallet skulle bliva genom upplåtande av
odlingslägenheter. Det lider ej heller tvivel, att staten genom kolonatupplåtelse
kan påräkna att av dessa lägenheters innehavare fortare erhålla
ett vida större och värdefullare tillskott i arbetskraft för skötseln av sina
skogsdomäner än vad redan visat sig hava varit fallet genom upplåtande
av odlingslägenheter. Anledningen härtill ligger givetvis i de betydligt
större svårigheter odlingslägenheternas innehavare hava att kämpa emot
vid iordningställandet av sina lägenheter i jämförelse med kolonisterna.

Statsrevisorerna ifrågasätta, som nämnt, om ej den av kommittén

36

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

föreslagna och av statsmakterna beslutade kolonisationsverksamheten bort
begränsas och att med åtgärder för upplåtande av återstående kolonat
tillsvidare borde anstå i avvaktan på den erfarenhet, som kunde vinnas
av hittillsvarande kolonatupplåtelser.

Härvid må erinras, att då kolonisationskommittén år 1916 tillsattes,
vederbörande departementschef framhöll lämpligheten av att till en början
gripa sig an med kolonisationsförsök i mindre omfattning. Det borde,
yttrade han, vara icke blott kommittén obetaget utan till och med önskvärt
att kommittén, innan dess slutliga betänkande framlades, avgåve
förslag, som kunde föranleda omedelbar upplåtelse av mark å en eller
annan trakt. Inom ett så vidsträckt område av landet som det ifrågavarande
vore naturförhållanden och andra betingelser för kolonisation
påtagligen så växlande, att det näppeligen vore fullt lyckligt, ifall
överallt endast samma åtgärder skulle tillgripas. Åtgärderua syntes
snarare böra så naturligt som möjligt anpassa sig efter de lokala förutsättningarna.
För övrigt ville det förefalla, som om i valet mellan att
låta alla positiva åtgärder i kolonisationsfrågan anstå i avbidan på frågans
fullständiga utredande eller att vidtaga ett mindre antal upplåtelser efter
grunder, som man till äventyrs sedermera beträffande det återstående
flertalet funne sig böra frångå, någon tvekan knappast borde behöva
råda om det senare alternativets företräde. Angelägenheten av att staten
under en närmare framtid skrede till handling i avseende å kolonisationen
syntes till fullo motivera, att man före avslutande av den vidlyftiga och
tidsödande utredning, som erfordrades, gjorde början med upplåtelser i
den mån omständigheterna sådant medgåve.

I anledning härav yttrade kommittén i sitt den 15 december 1917
avgivna betänkande med förslag till anordnande av kolonisationsförsök
å vissa kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län följande:

»Den sålunda lämnade anvisningen har föranlett kommittén att
vid sidan av arbetet å övriga inom dess uppdrag fallande spörsmål ägna
särskild uppmärksamhet åt frågan om omedelbart anordnande av sådana
mindre omfattande kolonisationsföretag som departementschefen åsyftat.
Såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas, måste enligt kommitténs
tanke förutsättningar anses vara för handen att genom en klokt
anordnad kolonisation å de nordligare länens kronomarker bereda utkomst
åt eu ej obetydlig befolkning och därigenom motverka den ur
flera synpunkter beklagliga emigrationen samt på samma gång lämna
staten möjlighet att långt bättre än för närvarande tillvarataga sina högst
värdefulla skogstillgångar. Åtskilliga tecken tyda ock på att bland de
folkelement, som kunna påräknas för en dylik kolonisation, och särskilt

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

37

bland en del av den norrländska lantbefolkningen, förefinnes ett intresse
för saken, som utan tvivel skulle vidmakthållas och stimuleras av att
verksamma statsåtgärder snart komme till stånd, låt vara till en början
inom en mindre omfattande ram. Härtill kommer att ett kolonisationsförsök
i mindre skala kan bliva av stor betydelse för den vidare behandlingen
av kolonisation sfrågan i dess helhet. Ett dylikt på rationella
grunder byggt försök torde nämligen i hög grad vara ägnat till vägledning
på ett område, där om någonsin den praktiska erfarenheten
utgör den enda säkra ledstjärnan. Om än resultaten av ett försök av
denna art ej komma att fullt framträda förrän i en mera avlägsen framtid,
torde man dock snart nog hava att påräkna en mängd rön och
erfarenheter, vilka kunna bliva till gagn vid den mera omfattande lösning
av den viktiga frågan, som måste eftersträvas.»

Härav framgår sålunda att avsikten med försökskolonisationen var
dels att bereda den norrländska befolkningen tillfälle till bosättning å
kronoparkerna under gynnsammare betingelser än som hittills skett,
vilken åtgärd sålunda ej borde uppskjutas till den tid, då kolonisationskommitténs
vidlyftiga och tidskrävande utredningsarbete kunde avslutas,
dels under den tid kommitténs utredningsarbete påginge vinna vissa

praktiska erfarenheter, vilket kunde bliva av stor betydelse för utarbetande
av kommitténs slutliga förslag.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av kommitténs berörda förslag
framhöll vederbörande departementschef, hurusom frågan om ett
mera målmedvetet och energiskt arbete för främjande av ökad bosättning
inom därtill ägnade delar av Norrland länge varit föremål för

såväl statsmakternas uppmärksamhet som allmänhetens livliga intresse.
Den stora vikten av att lägga under odling nya områden av därtill

ägnad jord läge i öppen dag. Härtill komme betydelsen av att erhålla
väl kvalificerad arbetskraft för skogsbrukets behov. Det förslag, som
förelåge, hade föregåtts av en utredning, som i första hand haft till syfte
att undersöka tillgången på odlingsbar mark i de norrländska, ofta långt
inne i landet belägna kronoparkerna. Utredningen hade framskridit så
långt, att kommittén ansett sig kunna tillstyrka, att åtgärder vidtoges
för en begynnande kolonisation efter delvis nya grundlinjer. Visserligen
vore det blott fråga om ett försök i mindre omfattning, men det vore
av vikt, att detta försök utan dröjsmål sattes i verket. Med ledningav
den erfarenhet, som härigenom vunnes, kunde man sedan gå vidare,
och det vore att hoppas, att därur kunde så småningom växa fram ett
ganska vittomfattande kolonisationsarbete.

Den i anslutning härtill framlagda propositionen blev av riksdagen

38

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

bifallen. I sin skrivelse i ämnet den 2 maj 1918 anförde riksdagen
bland annat, att den nuvarande formen för upplåtelse av odlingslägenbeter
å kronoparker i de nordliga länen i flera hänseenden lämnade
mycket övrigt att önska. På en dylik åskådning hade ock såväl år 1914
i ämnet väckta motioner som riksdagens i anledning av desamma till
Kung!. Maj:t avlåtna skrivelse vilat. Att den i följd härav år 1916 tillsatta
kolonisationskommittén, innan dess uppdrag blivit slutfört, framlagt
ett förslag till en partiell lösning av det synnerligen omfattande
och betydelsefulla spörsmålet om en mera rationell kolonisation å statens
odlingsmarker i Norrland, eller, som kommittén själv benämnde sitt förslag,
till en försökskolonisation, syntes riksdagen mycket beaktansvärt.
Såväl kommittén som departementschefen hade framhållit, att de grunder,
på vilka förslaget vilade, icke vore att anse som definitiva utan närmast
hade karaktär av försök, som tilläventyrs kunde komma att i ett slutligt
förslag i större eller mindre grad undergå förändringar. Riksdagen, som
fördenskull saknade anledning att närmare uttala sig om de särskilda
bestämmelser, som för de ifrågasatta försöken föreslagits, fann dock de
nya synpunkterna, som av kommittén upptagits, och som i det allra
väsentligaste vunnit Kungl. Maj:ts gillande, värda synnerligt beaktande
och väl ägnade att prövas samt av beskaffenhet att böra leda till ett
långt bättre resultat än förut gällande tillvägagångssätt.

Riksdagen framhöll vidare, att då förevarande försök avsåge upplåtelse
av allenast omkring ett hundratal lägenheter och det väl kunde
tänkas, att ansökningar till erhållande av dessa bleve så många, att
antalet icke försloge för tillgodoseende av alla sökande, det syntes riksdagen
önskvärt, att försöket icke behövde stanna vid nämnda antal
utan att detsamma, utan förändring av dess försökskaraktär, utvidgades
till ett antal ytterligare lägenheter. Detta syntes riksdagen lämpligen
kunna ske i sammanhang med de undersökningar, som genom kommitténs
försorg även under det löpande året ko turné att äga rum å kronoparker
i de nordligaste länen.

På grund av dessa direktiv har kommittén även 1918 och 1919
föreslagit anläggande av nya försök, vilka förslag vunnit statsmakternas
gillande. Slutligen har kommittén i ett den 30 oktober 1920 avgivet
betänkande föreslagit Kungl. Maj:t att kommande år bringa till utförande
ytterligare kolonisationsförsök å trenne kronoparker inom finnbygden
i Norrbottens län samt å fyra kronoparker inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län. Detta förslag, i vad det avser kolonisation
inom finnbygden, är föranlett av de iakttagelser, som kommittén
under en sistlidne sommar på initiativ av landshövdingen i Norr -

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

39

bottens län företagen resa gjort rörande den i ifrågavarande trakter
talrika förekomsten av så kallade backstugusittare. Dessa leva under
synnerligen betryckta och svåra förhållanden och äro därför i behov av
ett snart och kraftigt stöd från statens sida för att komma i åtnjutande
av drägliga existensvillkor, något vartill kolonisationsföretagen ansetts
kunna verksamt bidraga. Förslaget till upplåtelse av kolonat inom
övriga kronoparker, som ingå i kommitténs nyssnämnda framställning,
grundar sig på kommitténs strävan att småningom anordna kolonatupplåtelser
inom olika delar av Norrland och Dalarna, för att på så sätt
åtminstone i någon mån tillgodose den obesuttna befolkningens behov
av jord inom skilda trakter.

Om emellertid statsrevisorernas förslag skulle vinna statsmakternas
gillande, skulle kommitténs sistnämnda förslag ej komma till utförande.
Backstugusittarna i finnbygden skulle sålunda ’ ännu åtskilliga år få
vänta på lösningen av den för dem så ytterst viktiga jordfrågan. Att
detta skulle verka ytterst nedslående på denna befolkningsgrupp, som
med oro och spänning avvaktar statsmakternas beslut i frågan, säger
sig självt. Att intresset för saken i de orter, dit de ifrågasatta kolonisationsförsöken
äro förlagda, och där sistlidne sommar 36 kolonat
utlagts, är stort, var kommittén vid sin resa i finnbygden i tillfälle
konstatera, vilket för övrigt även framgår av de talrika förfrågningar
och till och med ansökningar om erhållande av kolonat å dessa områden,
som redan, enligt uppgift, ingått till kolonisationsnämnden.

Skulle därtill av statsmakterna redan beslutade kolonisationsföretag
så till vida begränsas, att ännu ej upplåtna kolonat skulle behållas i
statens hand, och upplåtelserna sålunda inskränkas till de kolonat, som
hittills blivit utlämnade, skulle detta enligt kommitténs mening verka
i hög grad menligt på hela kolonisationssaken.

.Det skäl, som statsrevisorerna anföra för sin hemställan, är att
kolonisationsverksamheten i hög grad har egenskap av ovisst försök,
samt att den betingar betydande kostnad för varje särskild anläggning.
Visserligen kan det medgivas, att anläggningarna i fråga betinga icke
oväsentliga kostnader, men kommittén hyser dock den bestämda uppfattningen,
att dessa ej äro högre, än som är nödvändigt för att framkalla
en livskraftig kolonisation. Kommittén kan ej heller biträda
statsrevisorernas uppfattning om kolonisationsföretagens karaktär av
»ovisst försök».

Visserligen kunna meningarna i denna fråga vara delade, men
kommittén, som i sitt slutliga betänkande vill föreslå statsmakterna att
vid lösande av frågan om kronoparkernas kolonisation i hela dess vidd

40

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

i huvudsak följa de vid försökskolonisationen tillämpade riktlinjerna, är
sålunda av den uppfattningen, att denna verksamhet ej längre kan betecknas
som ovisst försök. Det ligger i sakens natur, att resultaten av
försöksverksamheten ej kunna förväntas fullständigt föreligga förrän
långt fram i tiden, men vissa resultat hava det oaktat redan vunnits,
och äro av den beskaffenhet, att de giva stöd för de med principerna
för försökskolonisationen nära överensstämmande förslag som kommittén
i sitt slutliga betänkande ämnar framlägga. Att emellertid, som statsrevisorerna
föreslagit, nu avsluta försöksverksamheten och avvakta de
slutliga resultaten av densamma, skulle till eu oviss framtid uppskjuta
kolonisationsfrågans lösning och medföra betänklig skada såväl för
kolonisationen som för skogsbruket. Då det ligger i sakens natur att,
vilka förslag som än framläggas till kolonisationsfrågans lösning, dessa
alltid komma att bliva sådana, att de ej kunna anses leda till frågans
fullständiga lösning för all framtid utan endast bilda led i den utveckling,
som inom detta, liksom inom alla andra områden, är att förvänta,
anser kommittén även principiellt oriktigt, att i avvaktan på försökens
slutliga resultat, uppskjuta genomförande av redan nu erforderliga reformer
på området.

Visserligen vore vid tiden för avgivande av revisorernas berättelse
199 kolonat av 351 utlagda ännu ej upplåtna, men dels äro sedan den
tiden ytterligare 14 kolonat redan upplåtna, dels har kommittén skäl
att antaga, att inom loppet av nästa år detsamma skall vara förhållandet
med större delen av ännu kvarvarande kolonat. Det har nämligen visat
sig att, innan erforderliga vägar anlagts till kolonisationsområdena,
efterfrågan på mera avsides belägna kolonat varit ringa, under det att,
i samma mån som dylika vägar anlagts och kommunikationerna med
kolonaten sålunda blivit bättre, efterfrågan även ökats. Likaså hava,
så snart kolonisationsledningen gått i författning om virkes framdrivning
och försågning inom kolonisationsområdet, spekulanter på kolonat
anmält sig i allt större antal. Slutligen må framhållas, att kolonisationsverksamheten
efter nu tillämpade riktlinjer är av så pass ungt
datum, att den jordsökaude allmänheten knappast kan förväntas ännu
hava erhållit tillräckligt ingående kännedom om densamma. Då i allmänhet
nya kolonisation sområden anlagts långt ifrån äldre sådana, har kännedomen
om de fördelar, som de nya upplåtelserna medföra, ej så lätt
spritt sig från det ena området till det andra, varför nya kolonisationsföretag
måste så att säga tala vart för sig och någon tid alltså förgå,
innan befolkningen i orten får ögonen öppna för de fördelar, som genom
denna form av upplåtelser beredas egnahemssökande.

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

41

Med anledning’ av statsrevisorernas erinran om att nödig uppmärksamhet
bör ägnas däråt, att icke skogsbestånd av yppersta beskaffenhet
utan trängande behov tagas i anspråk för kolonisationen, vilket enligt
revisorernas mening varit fallet på kronoparken Östra Jörnsmarken, vill
kommittén framhålla följande.

Det skogsbestånd, som statsrevisorerna vid ett därstädes avlagt besök
sett utlagt till kolonat, kan vid närmare undersökning knappast betecknas
såsom varande av yppersta beskaffenhet. Den av domänstyrelsen
år 1902 fastställda hushållningsplanen för skogen visar, att skogsbeståndet
i fråga, som omfattar cirka 35 har, för 18 år sedan utgjordes
av i huvudsak gammal skog med växtlighetsgrad och slutenhetsgrad
obetydligt över medelmåttan och med en kubikmassa av 48 kubikmeter
per har. Av den dåvarande kubikmassan befunnos 25 procent vara av
skadad beskaffenhet, Beståndet var även i hushållningsplanen upptaget
bland dem, som under närmaste 20 år skulle undergå så kallad förhuggning,
varigenom 800 kubikmeter virke, eller nära en fjärdedel av
hela kubikmassan, skulle uttagas. Om emellertid områden, beväxta
med bestånd av denna beskaffenhet, ej skulle få tagas i anspråk för
kolonisationen, så torde detta komma att medföra en mycket stark begränsning
i kolonisationens omfattning, en begränsning, som visserligen
från en synpunkt sett kan anses vara till fördel för kronoparkernas
avkastning, men som i det stora hela säkerligen kommer att visa sigill
skada ej blott för kolonisationen utan även för skogsvården genom
de svårigheter, som uppstå att bereda bosättningsmöjligheter åt erforderliga
skogsarbetare.

Beträffande denna fråga må i övrigt påpekas, att, då viss areal
fast mark vid kolonatets bildande ovillkorligen bör ingå såsom odlingsmark
i detsamma, och då sådan mark bör vara av bördig beskaffenhet,
skogsmark, som äger förmåga att även producera skog av god beskaffenhet,
kommer att för ändamålet disponeras. Under sådana förhållanden
ligger det i sakens natur, att kolonisationen i viss mån kan komma i
strid med skogsintresset, men med hänsyn till de relativt små arealer
det gäller, torde därvid åt kolonisationsintresset böra givas företrädet.
Vad som däremot kan ifrågasättas är, huruvida mark, beväxt med i sin
största växtkraft stadda unga och medelålders bestånd, bör tagas i anspråk
för kolonisationen, innan skogsbestånden nått avverknings mogen ålder.
Denna fråga torde kommittén komma att taga under närmare behandling
i sitt slutliga betänkande.

I detta sammanhang vill kommittén begagna tillfället att i största
korthet behandla de synpunkter, som av vissa fackmän inom statens
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 65 höft. (Nr 148.) 6

42

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

skogsförvaltning anförts vid samtal med statsrevisorerna. Dessa fackmän
hava dragit i starkt tvivelsmål, huruvida det syftemål, som avser
befrämjande av tillgången till arbetskraft för skogsvården, även skulle
genom kolonisationen ernås. »Närbelägenheten i vissa fall till järnvägslinjer
komme att föranleda konkurrens från järnvägsförvaltningen, som
vore i tillfälle att betala högre timlön än skogsförvaltningen. Vidare
förmenades, att berörda syfte jämväl motverkades därav, att kolonaten
i för stor utsträckning utlagts med tillämpning av den större typen, vilken
komme att i sådan utsträckning kräva kolouistens arbetskraft, att föga
därav bleve övrigt för lönearbete å kronoparken.»

Till en början vill då kommittén framhålla, att syftet med kolonisationen
i främsta rummet är att bereda den obesutna lantbefolkningen
möjlighet till erhållande av sin utkomst av jordbruk på kronoskogarna
och så medelst motverka emigrationen. Därjämte avser verksamheten
att anskaffa den för kronoskogarnas rationella skötsel erforderliga arbetskraften.
Emellertid vill kommittén uttala den övertygelsen, att staten
för sin skogsvård ej uteslutande har att påräkna innehavarna av de
mindre kolonaten utan även, och detta kanske i lika hög grad särskilt
under upplåtelsens första tid, innehavarna av de större kolonaten. Visserligen
komma dessa senare kolonister efter hand och i den mån deras
arbetskraft i allt högre grad kräves för skötseln av kolonatet, att inskränka
sitt skogsarbete under sommaren i mesta möjliga omfattning,
men under vintern, då behovet av arbetskraft för kolonatet av naturliga
skäl är mycket begränsat, torde staten hava att påräkna även dessa
kolonister för virkesdrivningar, kolningar o. d. Därtill kommer att de
större kolonaten alltid komma att spela en mer indirekt men därför ej
mindre betydelsefull roll för frambringande av livsförnödenheter och
tillhandahållande av bostäder åt de lösa arbetare, som städse i viss omfattning
måste komma till användning vid arbetena på statens skogar.

Visserligen torde det äga sin riktighet att inom de kolonisationsområden,
som äro belägna intill järnvägslinjerna, ett visst konkurrensförhållande
kan tänkas komma att uppstå om kolonisternas arbetskraft
mellan järnvägsförvaltningen och skogsförvaltningen; staten torde dock
hava medel i sin hand att ordna arbetsförhållandena på det för båda
dessa intressen bästa sättet.

Statsrevisorerna hava vidare ansett fara värt, att en anhopning
av större antal kolonat kan komma att medföra vissa svårigheter vid
ordnande av bränslefångst och bete för kolonister.

Dessa förhållanden har kommittén redan haft under ingående
diskussion, och det föreligger enligt dess mening ej vid något av de

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

43

redan beslutade kolonisationsförsöken grundad anledning till att befara
sådana svårigheter. Vad vedfångsten angår kommer denna att företrädesvis
täckas med avverkningsavfall och mindervärdigt virke, som
på de norrländska kronoparkerna förekommer i riklig mängd. Rörande
kolonisternas förseende med kreatursbete utom kolonatets gräns har
kommittén föreslagit att rätt härtill skall upphöra, så snart den första
upplåtelsetiden av 15 år gått till ända. Då den ytvidd odlingsbar mark,
som tillagts kolonaten, avpassats bland annat med hänsyn till behovet
av betesmark, komma kolonisternas kreatur att i framtiden betas inom
respektive kolon ats områden.

Slutligen hava statsrevisorerna funnit det kunna ifrågasättas, huruvida
ej administrationen av kolonisationsverksamheten skulle kunna organiseras
till mindre omfattning och med mindre kostnad, än som nu skett.

Visserligen är detta en erinran, rörande vilken det i främsta rummet
torde ankomma på statens kolonisationsnämnd att yttra sig, men då
kommittén vid sina föregående förslag angivit vissa riktlinjer i denna
fråga, anser kommittén sig även böra upptaga den till behandling i
detta sammanhang.

1 sitt förenämnda förslag till försökekolonisation den 15 december
1917 har kommittén uttalat den meningen, att kolonisationsföretagets
ledning borde för den närmaste tiden uppdragas åt en för ändamålet
tillsatt nämnd. Denna nämnd skulle äga anställa de biträden, som kunde
anses erforderliga. Att i förväg fastslå dessas antal och uppgifter ansåg
kommittén vara mindre lämpligt. Kommittén föreställde sig emellertid
att åtminstone under första tiden ett biträde med jämförelsevis hög avlöning
borde under nämndens ledning och ansvar utgöra det egentliga
verkställande organet, varjämte tilläventyrs borde anställas en person med
bokförares och kassörs åliggande samt vissa ortsombud och extra biträden.

Vad beträffar den lokala ledningen har kommittén, utan att därom
göra direkt uttalande i sitt förenämnda betänkande, tänkt sig att å varje
kolonisationsområde, där staten bedriver byggnadsverksamhet, en byggmästare
borde anställas som ledare av densamma. I sitt förenämnda
förslag har kommittén även upptagit ett belopp av 63,100 kronor för
administration. I detta belopp ingår även avlöning åt trenne byggmästare.

I sitt den 20 november 1918 avgivna betänkande rörande fortsatta
kolonisationsförsök uttalade sig kommittén för att det borde vara
kolonisationsledningen angeläget att i möjligaste mån understödja de
självbyggande kolonisternas byggnadsarbete även å de kronoparker, där
staten ej bedreve sådana arbeten. Kommittén hyste även den uppfatt -

44

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

ningen, att statens arbetsledare borde åtminstone i viss mån vara att
påräkna såsom rådgivare för kolonisterna även inom sådana kolonisationsområden,
där staten ej bedreve egen byggnadsverksamhet. Arbetsledarna
hade sålunda en uppgift att fylla ej blott inom de områden,
där staten bedreve byggnadsverksamhet, utan även inom övriga kolonisationsområden.
Dessa sålunda uttalade åsikter hava även vunnit statsmakternas
gillande.

Under sådana förutsättningar har den av kommittén föreslagna,
av regering och riksdag godkända formen för administration av kolonisationsförsöken
i praktiken kommit till tillämpning. Den centrala ledningen
består sålunda av en nämnd, som av Kungl. Maj:t bestämts
skola utgöras av tre personer. I stället för den av kommittén föreslagna
arbetschefen har en av nämndens ledamöter mot ringa ersättning
åtagit sig den direkta ledningen. En bokhållare och kamrerare har i
enlighet med förslaget antagits samt därtill ett skrivbiträde. Sedan
nämndens verksamhet utökats med 1919 och 1920 års kolonisationsförsök,
omfattande 11 nya kronopark^-, spridda från övre Norrbotten till
Gävleborgs län, har med Kungl. Maj:ts medgivande anställts en assistent
åt arbetsledaren.

Den lokala ledningen har i överensstämmelse med kommitténs förslag
och statsmakternas beslut utgjorts dels av byggmästare, dels av
andra mera tillfälliga biträden. I stället för att tre byggmästare jämte
lika många lokalombud, som enligt den ursprungliga av statsmakterna
godkända planen ansågos erforderliga för genomförande av 1918 års
kolonisationsförsök, omfattande tre områden, har under år 1920 den
lokala ledningen lör samtliga kolonisationsföretag, som omfatta fjorton
kronoparker, utgjorts av fem byggmästare och sju tillfälligt anställda
kronojägare. Någon ytterligare inskränkning i kolonisationsförsökens
administration finner ej heller kommittén möjlig att genomföra, och
kommittén har, när den i sitt förslag till fortsatt kolonisation under år
1921 beräknat den ökning av de för kolonisationsföretagens administration
anvisade medlen, som kunde anses av behovet betingad, utgått från
att administrationskostnaderna icke kunna nedbringas.

Slutligen vill kommittén obetingat instämma med reservanterna inom
statsrevisionen i deras uttalande, att en inskränkning av kolonisationsföretagens
omfattning synes vara en mycket betänklig åtgärd, då arbetslöshet
och emigration åter synas hota de norrländska bygderna.

Den stagnation, som nu inträtt på det industriella området och
som hotar att inom närmaste tiden drabba industrien i allt större omfattning,
torde kunna förväntas medföra en allt större arbetslöshet i

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

45

förening med ökad emigration. Skola under sådana förhållanden möjligheterna
för den obesutna norrländska lantbefolkningen att bryta bygd
och odla jord inom statens vidsträckta, öde domäner för att där erhålla
sin utkomst, inskränkas till och med i den grad, att ej ens redan beslutade
kolonisationsanläggningar skola komma till utförande, måste detta
enligt kommitténs mening betecknas som en åtgärd av den mest betänkliga
art. Kommittén hyser i motsats mot majoriteten bland statsrevisorerna
den uppfattningen, att det under sådana förhållanden är en
trängande nödvändighet, att dessa kolonisationsföretag ej blott fullföljas
i av statsmakterna redan beslutad utsträckning utan även snarast möjligt
ännu mer utvidgas.»

Beträffande den av revisorerna uppställda frågan, om ej med åtgärder
för ordnande av ifrågavarande kolonisation borde kunna anstå i
avvaktan på den erfarenhet, som kunde vinnas av de hittills upplåtna
kolonaten, har utskottet ej kunnat dela den uppfattning, som av revisorerna
härutinnan gjorts gällande. Om utskottet således anser, att ett
inställande av kolonisationsarbetet icke bör ske, utan att man bör fortgå
på den hittills av riksdagen anvisade vägen, har utskottet dock ansett
det kunna ifrågasättas, huruvida icke arbetet borde bedrivas i något
långsammare tempo, i syfte att med ledning av de erfarenheter, som
kunna dragas av den hittillsvarande verksamheten, kunna tillföra kolonisationsarbetet
möjligheter till en från alla synpunkter tillfredsställande
utveckling i såväl praktiskt som ekonomiskt hänseende.

I avseende å administrationskostnaden har utskottet i likhet med
revisorerna ej kunnat undgå finna dessa anmärkningsvärt höga. En
förenklad förvaltning skulle givetvis bidraga att hålla utgifterna härför
inom rimliga proportioner.

Vad i ärendet sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra
för riksdagen

omförmäla.

Särskilda uttalanden beträffande de affärsdrivande verken m. m.

§ »•

(Rev. ber. sid. 661—664; uti. sid. 799—801 samt 816.)

I § 2 under ovannämnda rubrik hava revisorerna anfört följande:

»Av i berättelsen återgivna tabeller rörande statens affärsverk framgår,
att vid utgången av år 1919 innestodo hos sagda verk driftöverskott
för nedannämnda år till följande belopp, nämligen hos:

Utskottets

yttrande.

46

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Postverket:

För år 1919................................................................................... 1,047,999: 76.

Telegrafverket:

För år 1916 ....................................

.............. 4,000,000: —

» » 1917 ...................................

.............. 14,496,879: 16.

» » 1918 ....................................

.............. 8,076,545: 33.

» » 1919 ....................................

.............. 931,218: 60.

27,504,643: 09.

Statens vattenfallsverk:

För år 1917 ....................................

.............. 321,856: 22.

» » 1918 ....................................

.............. 3,530,282:81.

» » 1919 .....................................

.............. 6,321,618:96.

10,173,757: 99.

Statens domäner:

För år 1918 ....................................

.............. 20,307,799: 44.

» » 1919 ....................................

.............. 22,343,963: 30.

42,651,762: 74.

Summa kronor 81,378,163: 58.

Driften vid statens järnvägar utföll år 1919 med ett underskott
av 11,070,939 kronor 50 öre.

Av ovanstående driftöverskott å 81,378,163 kronor 58 öre hava
intill den 15 november 1920 till statsverket levererats följande belopp,
nämligen från:

Telegrafverket:

För år 1916 .................................................. 4,000,000: —

» » 1919 931,218: 60. 4,931,218: so.

Statens vatten falls verk:

För år 1918 ................................................... 2,830,000: —

» » 1919 6,052,612: 96. 8,882,612: 9 6.

Statens domäner:

För år 1918 .................................................. 20,307,799: 44.

» » 1919 5,429,122: 59. 25,736,922: 03.

Summa kronor 39,550,753: 59.

Således återstod nämnda dag av meromförmälda driftöverskott att
leverera för:

Postverket:

För år 1919

1,047,999: 76.

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

47

Telegrafverket:

För år 1917 .................................................. 14,496,879: 16.

» » 1918 .................................................. 8.076.545: 33. 22,573,424: 49.

Statens vattenfallsverk:

För år 1917 ................................................. 321,856: 22.

3) » 1918 ................................................... 700,282:81.

® » 1919 ................................................ 269,006: — 1,291,145:03.

Statens domäner:

För år 1919 ................................................................................. 16,914,840: 71.

Summa kronor 41,827,409: 99.

Även om från sistnämnda summa, 41,827,409 kronor 99 öre, dragés
det hos statens vattenfallsverk balanserade överskottsbeloppet, 1,291,145
kronor 3 öre, vilket belopp utgör tvistig fordran av statens järnvägar
för levererad elektrisk energi, återstod alltså den 15 november 1920 att
leverera till statsverket av 1917—1919 årens driftöverskott för statens
affärsverk ett sammanlagt belopp av icke mindre än 40,536,264 kronor
96 öre.

Att vissa affärsdrivande verk på detta sätt utan riksdagens medgivande
förskaffat sig temporär förstärkning av sina respektive rörelsekapital
till men för statsverkets allmänna kassaförlag, bär synts revisorerna
i hög grad anmärkningsvärt.

Vad beträffar telegrafstyrelsens åtgörande i förevarande avseende,
hava revisorerna funnit detsamma föranleda närmare omnämnande.

Med förmälan att styrelsen sett sig nödsakad att såsom rörelsemedel
innehålla av vinsten för ar 1916 4,000,000 kronor samt hela
vinsten för åren 1917 och 1918, respektive 14,496,879 kronor 16 öre
och 8,076,545 kronor 33 öre, eller tillhopa 26,573,424 kronor 49 öre,
hemställde styrelsen i underdånig skrivelse den 17 november 1919 om
medgivande att för förstärkning av rörelsekapitalet tillsvidare behålla
vad av verkets överskottsmedel för åren 1916—1919 icke kunde med
användande av tillgängliga medel inlevereras till statsverket. Anledning
till det ökade behovet av rörelsekapital hade förnämligast varit nödtvånget
att, med hänsyn till de under kriget rådande svårigheterna för
materialanskaffning, begagna sig yppande tillfällen att köpa varor i förråd.
Lagret av material hade vid 1918 års utgång uppgått till ett
värde av 27,943,700 kronor. Vidare hade, då anslagen för nyanläggningar
varit knappt tilltagna, i ändamål att tillgodose oundgängliga

48

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

behov av nyanläggningar, för vilka anslagen ej räckt till, medel till
dylika arbeten måst förskotteras ur rörelsekapitalet.

I därefter med anledning av kungl. remisser uppkommen skriftväxling
uttalade statskontoret den uppfattning, att telegrafstyrelsens förfarande
vore synnerligen otillfredsställande och ägnat att förrycka översikten
över statsverkets finansiella ställning. Telegrafstyrelsen erinrade
härvid, att det tillkommit statskontoret, som ägt kännedom om medlens
innehållande och som i första hand kunde överblicka statsverkets finansiella
tillstånd, att bedöma, huruvida förhållandet krävde särskild åtgärd,
och i sådant fall giva styrelsen anvisning därom.

Statskontoret har häremot genmält, att dess instruktion i förevarande
avseende endast innehölle åliggande att »emottaga och redovisa statsverkets
inkomster» men icke att utöva någon kontrollerande verksamhet
gentemot de affärsdrivande verken. Icke ens vederbörande tjänstemän,
som verkställde riksbokslutet och som därvid vunne kännedom om
innestående överskottsmedel, kunde i saknad av föreskrift, anses hava
skyldighet att vidtaga åtgärd i anledning av vad de inhämtat.

Vad först angår telegrafstyrelsens åtgörande i denna sak, vilja
revisorerna -— som i förevarande sammanhang lämna åsido frågan,
huruvida bindandet av så betydande kapital i materialinköp varit ekonomiskt
lämpligt — erinra, dels att styrelsen enligt sin instruktion är
pliktig att årligen till statsverket inleverera det belopp, varmed telegrafverkets
inkomster för året enligt verkställt bokslut överskjuta driftkostnaderna,
dels ock att telegrafverkets rörelsekapital enligt särskilda
riksdagsbeslut utgör tillsammans 3,237,833 kronor 87 öre.

Styrelsens förfarande innebär ett under loppet av tre år fortsatt
åsidosättande av dess tjänsteplikt. Förfarandet ej endast innefattar
formell oegentlighet, utan innebär jämväl en obehörig disposition av
statsmedel till mycket betydande omfattning och motsvarande åsidosättande
av riksdagens rätt över budgeten.

Anmärkningsvärd synes revisorerna även statskontorets ståndpunkt
i fråga om dess tjänsteplikt i anledning av telegrafstyrelsens förfarande.
Statskontoret menar sig ej hava ägt skyldighet att på något som helst
sätt inskrida, enär dess instruktion endast innefattar åliggande att emottaga
och redovisa ifrågavarande inkomster. Aven om instruktionen
varit sålunda begränsad, torde statskontorets påstående vittna om en
formalism, som, om den bleve inom ämbetsverken allmän, skulle kunna
leda till för riksstyrelsen betänkliga följder.

Men statskontoret har återgivit sin instruktion med en ofullständighet,
som är ägnad att ingiva en i viss mån vilseledande föreställning.

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

49

Statskontoret skall nämligen vid sin uppbörd och redovisning av
statsinkomsterna tillse, att kronans rätt och bästa städse iakttaga, och
att de allmänna författningar, som redan äro eller framdeles kunna varda
i berörda avseende gällande, bliva noggrannt iakttagna. Det svnes fördenskull
ej lida tvivel, att statskontoret, som ägt kännedom om ifrågavarande
obehöriga dispositioner, efter det att respektive bokslut blivit
tillgängliga, bort i samband med rikshuvudbokens upprättande förvissa
sig om, huruvida telegrafverket till sitt innehållande av överskottsmedlen
käft Kungl. Maj ds tillstånd och, därest så icke varit förhållandet, vidtaga
åtgärder för rättelse.

Vad vidkommer det av domänstyrelsen icke levererade överskottsbeloppet,
hava revisorerna inhämtat, att berörda överskott till övervägande
del utgöres av likvider för å auktioner försålt virke m. m.,
vilka likvider i regel förfalla efter sex till nio månader, men för vilka
i avsevärd omfattning kredit av domänstyrelsen beviljats ända till den
15 december innevarande år, så att inleverering av det den 15 november
1920 ej levererade beloppet till huvudsaklig del ej kan ske förr än efter
årsskiftet.

Det vill emellertid synas revisorerna, som om Kungl. Maj:ts medgivande
till dylik utsträckt kreditgivning bör inhämtas, ävensom att,
när sådant medgivande lämnas, statskontoret bör därom underrättas.»

Med anledning av den gjorda anmärkningen har statskontoret i
utlåtande den 28 december 1920 anfört följande:

»Vad revisorernas anmärkning i § 2 beträffar, vill statskontoret
först erinra om lydelsen av den av revisorerna åberopade första paragrafen
i statskontorets instruktion. Denna börjar sålunda:

''Statskontoret har till åliggande:

att, där ej för särskilda fall annorledes är förordnat, emottaga och
redovisa statsverkets inkomster och bestrida statsutgifterna i överensstämmelse
med de av Kungl. Maj:t fastställda stater, allmänna författningar
eller särskilda nådiga föreskrifter samt, på sätt redan är eller
framdeles må bliva förordnat, i kronans kassor jämväl låta emottaga
andra verks och myndigheters särskilt ingående uppbörd, för att vederbörande
tillhandahållas.’

Sedan därefter omförmälts statskontorets skyldighet att förvalta
vissa fonder och ombesörja viss lånerörelse, föreskrives, att statskontoret
har till åliggande:

''att över allt detta verkställa erforderlig bokföring samt för övrigt
uti vad på statskontoret kan ankomma tillse, att kronans rätt och bästa
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 65 käft. (Nr 148.) 7

50

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

städse iakttages och att de allmänna författningar, som redan äro eller
framdeles kunna varda i berörda avseenden gällande, bliva noggrant
iakttagna.’

Sistnämnda stadgande har av revisorerna återgivits sålunda:

''Statskontoret skall nämligen vid sin uppbörd och redovisning av
statsinkomsterna tillse, att kronans rätt och bästa städse iakttages och
att de allmänna författningar, som redan äro eller framdeles kunna varda
i berörda avseende gällande, bliva noggrant iakttagna.’

Då statsrevisorerna här använt ordet ''uppbörd,’ anser sig statskontoret
böra fästa uppmärksamheten därpå, att de från telegrafverket
mottagna medlen icke äro att hänföra till den löpande kronouppbörd,
varå statskontoret enligt särskilt stadgande haft att utöva kontroll.
Vidare vill statskontoret framhålla, att revisorerna tydligen ansett orden
’uti vad på statskontoret kan ankomma’ vara utan betydelse i förevarande
sammanhang, och de hava också i sitt citat utelämnat dem.
Statskontoret anser för sin del, att genom berörda tillägg en avsiktlig
och helt naturlig begränsning av statskontorets åligganden ägt rum,
innebärande bland annat, att statskontoret icke i andra avseenden än vad
som uttryckligen på statskontoret ankommer äger skyldighet eller befogenhet
att ingripa på sådana myndigheters förvaltningsområden, som
icke sortera under statskontoret. I förevarande fall har frågan gällt,
icke uraktlåtenhet att till statsverket inleverera ett disponibelt överskott,
utan av telegrafstyrelsen vidtagna förvaltningsåtgärder, som föranlett
därtill, att överskottsmedel blivit odisponibla. Statskontoret kan därför
icke anses äga befogenhet till något inskridande mot telegrafstyrelsen
i fråga om dessa förvaltningsåtgärder.

Nu synas emellertid statsrevisorerna hålla före, att det åtminstone
ålegat vederbörande tjänstemän, som verkställa riksbokslutet, att fästa
statskontorets uppmärksamhet på förhållandet, varefter och sedan vid
undersökning visat sig, att telegrafstyrelsen icke inhämtat Eders Kungl.
Maj:ts medgivande till sina ifrågavarande dispositionsåtgärder, anmälan
om förhållandet bort göras hos Eders Kungl. Maj:t. I avseende härå
vill statskontoret framhålla, att då vid riksbokslutet för år 1918 av
telegrafstyrelsens räkenskaper framgick, att telegrafstyrelsen placerat
överskottsmedel på ett sätt, som omöjliggjorde deras inleverering till
statsverket, anledning saknats till annat antagande än att telegrafstyrelsens
åtgärd vidtagits med vederbörandes goda minne. Redan den
av riksdagens år 1918 församlade revisorer framlagda berättelsen (sid.
536) utvisar nämligen, att samma förhållande ägt rum under föregående
år beträffande överskotten från 1916 och 1917, respektive 4,000,000 kronor

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

51

och ]4,496,879 kronor 16 öre; och vidare hade upplysning om förhållandet
lämnats i de statistiska tablåer, som till belysning av statens
affärsverksamhet och förvaltningen av vissa statens utlåningsfonder i
mars 1919 sammanställts av statskontorets riksbokslutsbyrå och enligt
gällande nådiga föreskrifter i tryckta exemplar överlämnats till finansdepartementet
(se sid. 9). Härtill kommer, att statskontoret omedelbart
efter avslutandet av rikshuvudboken för 1918 överlämnade såväl denna
bok som de omslut, vilka ligga till grund för densamma och av vilka
nu ifrågavarande förhållande framgår, till riksdagens på hösten 1919
sammanträdande revisorer, vilka lika litet som de året förut församlade
statsrevisorerna gjorde anmärkning mot saken, ehuru den framlades i
deras redogörelse för telegrafverkets ställning vid 1918 års slut (sid. 579).
Först sedan telegrafstyrelsen i underdånig skrivelse den 17 november
1919 hemställt om medgivande att för förstärkning av rörelsekapitalet
tillsvidare behålla vad av verkets överskottsmedel för åren 1916—1919
icke kunde med användande av tillgängliga medel inlevereras till statsverket,
fick statskontoret genom remiss å denna skrivelse kännedom om,
att telegrafstyrelsen dittills saknat sådant medgivande, och fick då
tillfälle att hävda de vid budgetsreformen fastslagna grundsatserna i
avseende på kapitalökning för statens affärsfonder.

Statskontoret kan alltså icke finna, att statskontoret i denna sak
underlåtit något, som på ämbetsverket ankommit, och statskontoret vill
framhålla, att innan telegrafstyrelsens ovanberörda underdåniga skrivelse
den 17 november 1919 blivit bekant, icke ens statsrevisorerna funnit
anledning att ingripa, ehuru, såsom ovan omnämnts, redogörelse för
telegrafstyrelsens åtgärd att behålla sina överskottsmedel återfinnes redan
i föregående revisionsberättelser.»

Vidare har telegrafstyrelsen i utlåtande den 15 december 1920 i
denna fråga anfört följande:

»Angående denna fråga så vitt den berör telegrafstyrelsen har
styrelsen förut yttrat sig i skrivelser den 17 november 1919, den 30
december 1919 samt den 31 augusti 1920 i samband med förslag i fråga
om erforderliga anslag till utgifter för kapitalökning under år 1921. I
dessa skrivelser har telegrafstyrelsen framhållit att det till styrelsens
förfogande stående kassaförlaget, som i sig innefattar hela det disponibla
rörelsekapitalet inklusive förrådsbehållning för en kreditgivande affär
med anläggningsarbeten av betydande omfattning, aldrig varit tillräckligt
men att inga olägenheter på denna grund uppstått, så länge telegrafverket
hade betydande och stigande överskott, av vilka det löpande

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Utskottets

yttrande.

52

årets kunde användas till inleverering av vinsten för det föregående.
När årsvinsten ej längre lämnade möjlighet till detta förfarande, blev
det omöjligt att inleverera föregående års vinst, särskilt som omständigheterna
under krigsåren jämte inköpet av A. B. Stockholmstelefons nät
nödvändiggjort, att ovanligt mycket medel måste nedläggas i materiel.

Det var de abnorma förhållandena under blockadåren, som tvingade
telegrafstyrelsen att såsom ovan relaterats binda överskottet i materiel.
Något sådant hade ej kunnat komma i fråga under normala tider. Det
skulle ej heller hava hänt under dessa år, om icke telegrafstyrelsen,
som varit van vid en år för år stigande vinst, fullföljt samma praxis
som förut att av de ökade inkomsterna inleverera överskott.

När nu plötsligt på grund av förhållandena överskottet sjönk,
ställdes telegrafstyrelsen inför nödvändigheten att i stället begära ökat
kassaförlag. Telegrafstyrelsen dröjde dock att göra anmälan härom till
år 1919, emedan styrelsen först då kunde få någon överblick över huru
stort kassaförlaget verkligen behövde vara.

Telegrafstyrelsen har aldrig förnekat, att det varit riktigare att
redan förut göra en dylik anmälan, även fastän styrelsen kunde förutse,
att styrelsen snart nog måste återkomma i samma ärende.»

Att, på sätt revisorerna erinrat, vissa affärsdrivande verk underlåtit
att inleverera å driften uppkomna överskott och dymedelst förskaffat sig
tillfällig förstärkning av sina rörelsekapital, har utskottet ej kunnat undgå
finna anmärkningsvärt. Visserligen hava, särskilt vad telegrafverket
beträffar, de under kriget rådande svårigheterna för materialanskaflfning
framkallat behov av rörelsekapital till osedvanligt högt belopp för att
bereda möjlighet till att vid lämpliga konjunkturer anskaffa varor i
större partier, men det hade i allt fall otvivelaktigt ålegat telegrafstyrelsen
att innan styrelsen vidtog åtgärder av sådan betydelse inhämta
Kungl. Maj:ts medgivande härtill. Under alla omständigheter vill utskottet
framhålla, att, om också ett dylikt bindande av överskotten må hava varit
under rådande abnorma förhållanden i viss mån förklarligt, en dylik
anordning uppenbarligen icke bör inom de affärsdrivande verken få
vinna hävd. Då emellertid genom revisorernas erinringar berörda missförhållande
blivit föremål för vederbörandes uppmärksamhet, lärer vara
att förvänta, att ett riktigare förfaringssätt varder för framtiden iakttaget;
och har utskottet vid sådant förhållande allenast velat vad i
ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

53

§ 8.

(Rev. ber. sid. 670 — 672; uti. sid. 810—813.)

1 § 4 under ovannämnda rubrik hava revisorerna anfört bland
annat följande:

»Med bifall till Kungl. Maj:ts framställning beviljade innevarande
års riksdag för uppförande å statens järnvägar tillhörig mark i Krylbo
av en posthusbyggnad ett belopp av 350,000 kronor, varav hälften anvisades
å tilläggstat för år 1920 och hälften såsom reservationsanslag
för år 1921.

Av handlingarna i ärendet hava revisorerna inhämtat, hurusom uti
en vid 1919 års lagtima riksdag väckt motion förslag framställdes om
uppförande å tilläggsstat för samma år av ett anslag å 100,000 kronor
att användas för inköp för postverkets räkning av lägenheten Ålvhem i
Krylbo, i vilken lägenhet postkontoret för närvarande är inrymt. Riksdagen
fann visserligen behov av förbättrade lokalförhållanden föreligga,
men ansåg det böra närmare undersökas, huruvida icke lämplig tomtmark
kunde erhållas från statens järnvägar eller statens domäner. Efter
föregående förhandlingar ställdes av statens järnvägar en tomt till postverkets
förfogande, varefter förslag om dess bebyggande uppgjordes.
Kungl. Maj:t avlät sedermera till riksdagen framställning i ämnet, vilken
framställning, som nämnt, vann riksdagens bifall.

Enligt de uppgjorda ritningarna är avsett, att byggnaden skall
uppföras i två våningar jämte en vindsvåning. Bottenvåningen skulle
uteslutande disponeras för postverkets räkning. De övriga våningarna
skulle innehålla bostadslägenheter.

Revisorerna hava genom delegerade besökt platsen för ifrågavarande
posthusbygge. Tomten, vilken omfattar omkring 500 kvadratmeter,
ligger inom själva bangårdsområdet söder om stationsbyggnaden
i omedelbar närhet av huvudspåren.

Som nämnt förhyr postverket för närvarande lokaler inom lägenheten
Älvhem, belägen strax norr om stationsbyggnaden på andra sidan
om landsvägen. Hyran, som tidigare utgick med 1,200 kronor om året,
har nu höjts till 2,000 kronor och är hyresavtalet gällande till den
1 oktober 1921. För paketposten disponerar postverket en mindre
byggnad å stationsområdet i närheten av de nuvarande lokalerna.

Enligt revisorernas mening bör den planerade posthusbyggnaden
icke komma till utförande å den därför avsedda tomten. Redan läget
torde få anses vara mindre tillfredsställande. Den blivande byggnaden
skulle nämligen komma att med ena gaveln gränsa till järnvägsstationens

54

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

avträdesbyggnad. Ena långsidan skulle ligga tätt invid järnvägsspåren
och den andra alldeles intill allmänna landsvägen. Det torde ligga i
sakens natur, att tomten icke är ändamålsenlig för ett bostadshus åt
familjer med barn i uppväxtåldern. Enligt vad revisorerna inhämtat,
lärer annan och mera lämplig tomtmark kunna erhållas från statens
järnvägar, därest för tillgodoseende av postverkets behov av förbättrade
lokaler, en nybyggnad ovillkorligen behöver uppföras. Det synes emellertid
ånyo böra undersökas, huruvida icke erforderliga lokaler fortfarande
skulle kunna inom samhället förhyras eller möjligen erhållas genom förändring
av de nuvarande. Måhända torde det icke heller vara uteslutet
att för postverkets räkning förvärva någon lämplig fastighet.

Vad behovet av bostadslägenheter angår, skulle, om detta visar
sig oundgängligt, jämväl detsamma möjligen kunde tillgodoses vid berörda
inköp av fastighet. Skulle det åter icke låta sig göra att erhålla
någon lämplig fastighet, utan nödiga lokaler fortfarande av postverket
förhyras, synes ett mindre bostadshus böra, om förhållandena på platsen
så skulle kräva, uppföras.

Därest en nybyggnad ovillkorligen anses böra komma till utförande,
torde det tillika böra undersökas, huruvida det kunde vara för statsverket
ekonomiskt fördelaktigt att inom densamma bereda utrymme jämväl
åt telegrafverket.

Enligt revisorernas mening bör därför frågan i hela dess vidd
upptagas till förnyad prövning.

Med hänsyn till den utomordentliga omfattning, som de av lånemedel
anvisade riksstatsanslagen för kapitalökning tagit — vilken fråga
revisorerna i annat sammanhang behandlat — ävensom riksdagens uttalade
uppfattning, att de anslag, som förbrukas för ifrågavarande ändamål,
böra av vederbörande verk förräntas, hava revisorerna velat framhålla
önskvärdheten därav, att i fråga om nybyggnader för post- och
telegrafverken möjligaste återhållsamhet bleve iakttagen.

Härvid torde böra beaktas icke allenast, att vid de nybyggnader,
som oavvisligen krävas, sparsamhet och enkelhet må råda, utan jämväl
att vid prövning av själva lokalanskaffningen, särskilt inom mindre
samhällen, förhyrande eller köp av befintlig fastighet — därest så utan
betydande men för bostadstillgången kan ske — i främsta rummet tages
under övervägande, samt att endast vid tvingande behov uppförande av
nybyggnad må ifrågakomma.))

Med anledning av den gjorda anmärkningen har generalpoststyrelsen
i utlåtande den 29 december 1920 anfört följande:

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

»I fråga om detta på grund av byggnadskonflikten ännu icke igångsatta
byggnadsföretag, vartill riksdagen beviljat medel, hava revisorerna
framställt vissa erinringar och ansett det ånyo böra undersökas, huruvida
icke erforderliga lokaler fortfarande skulle kunna inom samhället förhyras
eller möjligen erhållas genom förändring av de nuvarande. Revisorerna
hava även uttalat, att det måhända icke heller vore uteslutet att
för postverkets räkning förvärva någon lämplig fastighet.

Såsom revisorerna meddelat, forhyres för närvarande lokal för
postkontoret i ICrylbo i lägenheten Älvhem, belägen mitt emot stationshuset
pa andra sidan om den genom samhället löpande huvudgatan.
Från och med den 1 oktober 1921 har hyresvärden fordrat en årshyra
av 4,000 kronor; underhandlingarna därom äro emellertid ännu ej slutförda.
Lokalen är ur flera synpunkter mindre tillfredsställande. Postkontoret
i fråga har vid sidan av sin lokala uppgift till åliggande att
i stor omfattning verkställa omsortering av poster till och från andra
postanstalter. I syfte att bespara personal och utrymme inom vissa
ambulanta postanstalter har sålunda bland annat till Krylbo förlagts
omsortering av paketpost från södra Sverige till större delen av mellersta
postdistriktet och vissa delar av norra postdistriktet. Planer äro
å bane att öka denna omsortering genom att till Krylbo även förlägga
sortering av icke brådskande trycksaker och dylikt. Den omsortering,
varom nu är fråga, är förlagd till eu inom själva bangårdsområdet uppförd
kiosk. Den omständigheten, att postkontorets arbete sålunda försiggår
på två olika platser, medför naturligen vissa olägenheter beträffande
arbetsledningen och tillåter givetvis ej heller samma utnyttjande av
befintlig personalstyrka, som om arbetet vore förlagt till gemensamma
eller omedelbart intill varandra gränsande lokaler. Denna olägenhet
skulle försvinna, om postkontoret, i enlighet med den av riksdagen godkända
planen, förlädes till en inom själva bangårdsområdet belägen
bygg''na<^- Till och från denna byggnad skulle posten även kunna föras
mellan postkontoret och postkupéerna direkt på perrongvagnar, vilket
givetvis betydligt underlättar och förbilligar posttransporterna.

Fn annan olägenhet är ock förbunden med den nuvarande anordningen,
att en så väsentlig del av postkontorets arbete är förlagd till
omsorteringskiosken å bangården. Denna kiosk har visserligen ombonats,
så gott sig göra låtit, men givetvis kan den aldrig bliva tillfredsställande
såsom arbetslokal. Denna olägenhet försvinner även, om allt arbete kan
koncentreras till en inom bangårdsområdet förlagd postkontorslokal.

Först efter upprepade förhandlingar med järnvägsstyrelsen har
generalpoststyrelsen kunnat erhålla förfoganderätt över den tomt, å vilken

56

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

posthuset i fråga är avsett att uppföras, och vilken tomt, enligt generalpoststyrelsens
förmenande, är den ur postal synpunkt lämpligaste, som
kan erhållas till förläggning av postkontoret i Krylbo. Dessförinnan
hade generalpoststyrelsen lutat åt den åsikten, att ett inköp av fastigheten
Ålvhem vore förmånligast, enär densamma hade gynnsammare läge
än de tillförene av järnvägsstyrelsen erbjudna tomterna, vilka äro belägna
å längre avstånd från stationshuset. I skrivelse till statsutskottet
vid 1919 års lagtima riksdag har generalpoststyrelsen också förordat
inköp av fastigheten Älvhem och samtidigt meddelat, vilka andra för
ändamålet lämpliga fastigheter, som vid dåvarande tidpunkt vore till
salu, samt de priser desamma betingade. Förslaget blev emellertid icke
av riksdagen godkänt. Denna gav i stället det direktivet, att det borde
ytterligare utredas, huruvida icke för posthusbyggnad lämplig tomtmark
kunde erhållas från statens järnvägar eller statens domäner.

Till grund för förslaget om uppförande av en posthusbyggnad i
Krylbo har ej blott legat önskvärdheten av att erhålla bättre lokal för
postkontoret därstädes utan även — och i minst lika hög grad — nödvändigheten
av att till lättande av bostadsbristen inom samhället skaffa
bostäder åt postpersonalen å platsen. Vid sådant förhållande och då
samhällets municipalnämnd i skrivelse till generalpoststyrelsen framhållit,
att den inom samhället rådande bostadsbristen hotade att utveckla sig
till verklig bostadsnöd, hade generalpoststyrelsen sedermera icke ansett
sig kunna lämpligen framställa förslag om inköp av bebyggd fastighet,
då därigenom ett eventuellt avhjälpande av bostadsnöden för postpersonal
skulle komma att ske på andra samhällsmedlemmars bekostnad.

Vid nu gjorda undersökningar om möjlighet till förvärvande för
postverkets räkning av bebyggd fastighet i Krylbo har utrönts, att ovannämnda
fastigheten Ålvhem fortfarande torde kunna få inköpas. Ägaren
till fastigheten har emellertid icke nu velat avgiva något definitivt anbud
på densamma. Priset torde dock kunna beräknas något understiga det
tidigare fordrade, 100,000 kronor. Genom inköp av denna fastighet
skulle visserligen postkontorets lokalfråga kunna tillsvidare ordnas genom
vissa ej billiga ändringar inom den nuvarande lokalen, och genom uppförande
å den till fastigheten hörande tomten av ett bostadshus skulle
även bostadsfrågan för den i Krylbo stationerade och överliggande postpersonalen
kunna lösas. En dylik lösning av frågan skulle emellertid
icke medföra någon förbättring i nu rådande olägenheter beträffande
posttransporterna m. m. Dessa olägenheter skulle fortfarande kvarstå;
och den å bangården uppförda omsorteringskiosken måste fortfarande
bibehållas. Förutom sagda fastighet finnes för närvarande ingen annan,

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

57

a vilken för ändamålet kan reflekteras, än en intill lägenheten Älvhem
gränsande fastighet, som disponeras såsom annex till järnvägshotellet.
För denna fastighet, som tidigare salubjudits för 75,000 kronor, fordras
nu ett pris av 200,000 kronor. Med hänsyn till det fordrade priset i
förhållande till fastighetens beskaffenhet anser generalpoststyrelsen, att
inköp av densamma icke kan ifrågakomma.

Revisorerna hava vidare framställt vissa anmärkningar mot den
planerade posthusbyggnadens läge med hänsyn därtill, att i densamma
jämväl skulle inrymmas bostadslägenheter. Sålunda uppgives byggnaden
komma att med ena gaveln gränsa intill järnvägens avträdeshus. Avståndet
till det sistnämnda är emellertid i det närmaste 60 meter, om
byggnaden förlägges till den plats, som ursprungligen varit tänkt. Då
byggnaden på denna plats skulle komma att ligga väl nära järnvägens
vattentorn, vilket med betydligt mera fog torde kunna anses vålla vantrevnad
för vissa av bostadsinnehavarna, är generalpoststyrelsen betänkt
på att utverka järnvägsstyrelsens tillstånd att förlägga huset cirka 10
meter närmare järnvägsstationen. Sker detta kommer ändock norra
gaveln av posthuset att befinna sig på omkring 50 meters avstånd från
avträdeshuset. Vidare har framhållits, att tomten icke är ändamålsenlig
för familjer med barn i uppväxtåldern, enär ena långsidan ligger tätt
invid järnvägsspåren och den andra intill allmänna landsvägen. Vad
närheten till järnvägsspåren beträffar, vidhäftar1 nog samma olägenhet
ett mycket stort antal av de hus, varuti statens järnvägars funktionärer
hava sina bostäder, och vidkommande belägenheten invid landsvägen
lärer trafiken å densamma näppeligen vara av den omfattning, att den
därav uppkommande faran och olägenheten kan vara av beskaffenhet
att få öva inflytande vid planläggning av en byggnad av nu ifrågavarande
art. Därvid bör, enligt generalpoststyrelsens bestämda övertygelse»
det lämpligaste läget för postkontoret vara det avgörande. Av
sistnämnda skäl kan generalpoststyrelsen ej heller förorda användningen
av den andra statens järnvägar tillhöriga tomtmark, som av revisorerna
lärer åsyftas och som av dem anses mera lämplig. Denna tomt, som
förut icke blivit av statens järnvägar erbjuden, är belägen på andra
sidan vägen, snett emot stationshuset. Väl medgives, att denna tomt
vore trevligare för bostadsinnehavarna i posthuset, men på ovan närmare
utvecklade skäl anser generalpoststyrelsen för sin del, att densamma med
hänsyn till postkontoret icke kan förordas framför den tomt, varå posthuset
nu är avsett att förläggas.

Slutligen hava revisorerna ansett det böra undersökas, huruvida
det kunde vara för statsverket ekonomiskt fördelaktigt att inom posthusBihang
till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. 65 höft-, (Nr 148.) 8

58

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

byggnaden bereda utrymme jämväl åt telegrafverket. Härom har generalpoststyrelsen
vid upprepade tillfällen förhandlat med telegrafstyrelsen,
men denna har icke kunnat biträda ett dylikt förslag. Senast i skrivelse
den 30 oktober 1920 har telegrafstyrelsen framhållit, att telegrafverkets
nuvarande lokal är förhyrd till den 1 januari 1929 och under denna tid
är fullt tillräcklig. Dessutom ansåges det med hänsyn till blivande
elektrifiering av järnvägen komma att medföra avsevärda svårigheter att
förlägga en telegrafstation av stationens i Krylbo betydelse intill järnvägens
spårsystem.

Med hänsyn till vad ovan anförts, håller generalpoststyrelsen före,
att posthusbyggnaden i Krylbo bör komma till utförande i enlighet med
av Kungl. Maj:t och riksdagen godkänd plan.»

Under åberopande av vad i ärendet förekommit får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte upptaga ifrågavarande
ärende i hela dess vidd till förnyad prövning samt
därefter till riksdagen inkomma med det förslag som
härav kan föranledas.

Utdelande av revisorernas berättelse.

§ 9.

(Rev. ber. sid. 764—766).

I berättelsen angående bristen å förslagsanslagen hava revisorerna
under § 3 anfört följande:

»Enligt den för revisorerna gällande instruktion sammanträda revisorerna
varje år den 1 oktober eller, om helgdag då inträffar, dagen
därefter och skall revisionsförrättningen jämlikt grundlagens bestämmelser
inom två månaders tid vara fullbordad.

över revisionsförrättningen avgivas berättelser, särskilt angående
statsverket, särskilt angående riksbanken och särskilt angående riksgäld
skontoret. Den förstnämnda berättelsen upprättas i tva exemplar,
av vilka det ena skall överlämnas till Kungl. Maj:t och det andra till
fullmäktige i riksgäldskontoret. De båda övriga berättelserna överlämnas
till respektive fullmäktige.

Samtliga dessa berättelser avlämnas samma dag, som revisionsförrättningen
avslutats.

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

59

I riksgäldskontorets reglemente är föreskrivet, att efter varje revisions
slut fullmäktige hava att föranstalta om tryckning av berättelserna
över revisionen av statsverket och riksgäldskontoret jämte därtill hörande
förklaringar, vilka handlingar även genom fullmäktiges försorg böra till
näst sammanträdande riksdag överlämnas.

Vad angår berättelsen rörande riksbanken, innehåller bankoreglementet
motsvarande bestämmelser om dess tryckning och överlämnande
till riksdagen.

Beträffande slutligen de förklaringar och yttranden, som i anledning
av de utav revisorerna i berättelser angående statsverket framställda
anmärkningar och erinringar skola av vederbörande verk avgivas, har
Kungl. Maj:t i cirkulär den 3 december 1898 föreskrivit, att desamma
skola till Kungl. Maj:t inlämnas senast den 20 januari näst efter berättelsens
avlämnande.

Någon motsvarande föreskrift i fråga om de till de övriga berättelserna
hörande förklaringar har icke ansetts erforderlig. Dessa berättelser
föreligga också i färdigt skick så gott som undantagslöst vid varje
riksdags början.

Vad åter angår den tryckta berättelsen över revisionen av statsverket,
kan densamma med nuvarande bestämmelser rörande tiden för
förklaringarnas avgivande helt naturligt icke föreligga i slutgiltigt skick
vid nyss angivna tidpunkt. Under de senaste åren har dess överlämnande
till riksdagen alltmera försenats, så att den i allmänhet icke blivit
för riksdagens ledamöter tillgänglig förrän tidigast omkring den 20
februari. Enär själva berättelsen tryckes redan under december månad,
lärer försenandet helt naturligt vara beroende av de infordrade förklaringarna
och deras överlämnande till riksgäldskontoret.

Revisorerna hava funnit, att de framställda anmärkningarna icke
omedelbart efter berättelsens emottagande remitteras till vederbörande
verk och myndigheter för förklaringars avgivande. Det stora flertalet
remisser förlidet år har sålunda dagtecknats först den 11 december och
ett ärende (i anledning av erinringar rörande vissa kasernetablissemang)
remitterades den 22 december. Härvidlag synes utan svårighet rättelse
kunna ske. Det torde även höra tillses, att icke onödigt dröjsmål uppkommer
vid förklaringarnas avgivande och överlämnande till riksgäldskontoret.

Den av revisorerna avgivna berättelsen om verkställd granskning
av statsverkets styrelse och förvaltning är otvivelaktigt den fullständigaste
redogörelse för de förvaltande verkens inkomster och utgifter,
som för en var av riksdagens ledamöter tinnes i tryck tillgänglig, och

60

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Utskottets

yttrande.

således av värde vid bedömande av de anslagsäskanden, som göras i
statsverkspropositionen. Det torde därför vara av stor vikt, att berättelsen
finnes att tillgå samtidigt med nämnda proposition. Revisorerna
hava under sådana förhållanden ansett sig böra ifrågasätta, huruvida
icke utan olägenhet tiden för förklaringarnas avgivande skulle kunna
framflyttas till exempelvis första helgfria dagen i januari eller alltså
den 2 januari. Om remiss av anmärkningarna äger rum omedelbart
efter berättelsens avlämnande till Kungl. Maj:t, synes det vara tillfyllest,
att vederbörande verk och myndigheter erhålla en månads tid för förklaringarnas
avgivande.

Då enligt vad revisorerna inhämtat, tryckningen av nämnda förklaringar
jämte upprättat register lärer erfordra en tid av något mer
än två veckor, skulle berättelsen kunna föreligga i färdigt skick åtminstone
några dagar före kamrarnas remiss av statsverkspropositionen.

Berättelserna angående riksbanken och riksgäldskontoret böra såsom
hittills vara tillgängliga vid riksdagens början.»

Utan att vilja yttra sig om i vad mån någon viss tidpunkt lämpligen
kan eller bör fastställas, inom vilken förklaringar över revisorernas
anmärkningar böra vara till Kungl. Maj:t ingivna, har utskottet dock
velat framhålla önskvärdheten av att revisionsberättelsen må kunna så
tidigt sig göra låter vara i färdigt skick för riksdagen tillgänglig.

Vad revisorerna i berörda hänseende anfört, har utskottet ansett
sig böra för riksdagen

omförmäla.

Kostnader för kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

§ io.

(Rev. ber. sid. 706—729; res. sid. 775—776.)

Vid revisorernas redogörelse över kostnader för kommittéer och
utredningar genom sakkunniga har reservation avgivits av herr Olsson i
Broberg, som anfört följande:

»Jag har ansett, att revisorerna bort påpeka det anmärkningsvärda
överskridandet av 1919 års förslagsanslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. För jämförelse mellan de i riksstaten upptagna
anslagen och de under år 1919 gjorda utgifterna för ifrågavarande
ändamål hänvisas till nedanstående å rikshuvudboken grundade tablå.

Statsutskottets utlåtande Nr 148. 61

Huvudtitel

Anvisat på
1919 års
riksstat

Inkomster för
anslaget sär-skilda upp-bördsmedel

Merutgifter
som ersatts
av kassa,
fonden

Summa
utgifter för
anslaget

Andra ..........................................

190,000

__

2,563

01

534,394

69

696,957

70

Tredje ........................................

150,000

—

—

—

121,142

98

271,142

93

Fjärde ...................................

200,000

—

6,293

61

125,042

69

331,336

3 0

Femte ..........................................

65,000

—

134

—

159,008

80

224,142

so

Sjätte .............................................

280,000

—

2,605

47

545,268

66

827,874

18

Sjunde ..................................

375,000

—

3,997

IS

844,051

18

1,223,048

3 6

Åttonde ............................................

180,000

—

1,004

SO

368,517

15

549,521

45

Nionde .............................................

150,000

—

13,789

56

639,933

74

803,723

30

Summa

1,560,000

—

30,387

18

3,337,359

84

4,927,746

9 7

Som härav framgår hava kostnaderna i sin helhet — kronor
4,927,746: 9 7 — uppgått till mera än tre gånger det anvisade beloppet
— kronor 1,560,000.

Jag har icke förbisett, att det här gäller förslagsanslag, samt att
dylika . anslag äro av den natur att de få överskridas, men förslagsberäkningar
böra dock äga den betydelse, att ett överskridande icke må
ske. i hur stor utsträckning som helst; särskilt betänkligt förefaller överskridandet
under andra och nionde huvudtitlarna här ovan, där det uppgått
till mera än 4, respektive 5 gånger det anvisade beloppet.

Enär vårt kommitté- och sakkunnigeväsende under de senare åren
tagit en sådan omfattning, att de årliga kostnaderna därför uppgått till
belopp som överstiga, vad flera av våra större ämbetsverk tillsammans
årligen kräva, och då riksdagen noggrant prövar och bestämmer avlöningarna
till statens ämbete- och tjänstemän, så lärer det väl få anses
såsom synnerligen inkonsekvent, att riksdagen icke äger något inflytande
på de avlöningar och arvoden, som beviljas åt de ledande och särskilt
arbetande krafterna uti här ifrågavarande delegationer, belopp som säkerligen
i många fall motsvara avlöningar till ämbets- och tjänstemän med
mycket krävande arbetsuppgifter.

Revisorerna hava vid flera paragrafer uti sin berättelse med rätta
betonat nödvändigheten att iakttaga sparsamhet i anledning av det
ekonomiska läget, och en dylik erinran synes mig även i detta sammanhang
vara väl motiverad.»

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr A. Lindman m. fl. väckt motion nr 75, dåra

Utskottets

yttrande.

62 Statsutskottets utlåtande Nr 148.

hemställts, att riksdagen måtte besluta att anmoda statsrevisorerna att
hädanefter gå i författning om upprättande av en detaljerad redogörelse
för kommitté- och utredningsomkostnader under det hushållsår revisionen
omfattar och för de kostnader, som av samma kommittéer och utredningar
redan därförinnan äskats, samt till revisionsberättelsen foga den
sålunda upprättade redogörelsen med de anmärkningar, vartill densamma

befunnits föranleda. ..... .

Beträffande de av motionärerna till stöd för denna framställning
andragna skälen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

På sätt av revisionsberättelsen sid. 706—729 framgår, hava revisorerna
lämnat en detaljerad redogörelse över ifrågavarande kostnader
för kommittéer och utredningar genom sakkunniga, såväl sådana, vilkas
uppdrag under revisionsaret avslutats, som dem, vilkas uppdrag under
samma år icke slutförts. Det önskemål, motionärerna framhålla, är sålunda
i revisionsberättelsen tillgodosett, och vill utskottet framhålla
önskvärdheten, att en dylik redogörelse även för framtiden varder i
revisionsberättelsen intagen. Därest fog för anmärkningar^ i ett eller
annat hänseende kan anses föreligga, lära revisorerna, såsom skett
beträffande övrig medelsredovisning, ej underlåta att framlägga de
erinringar, vartill sagda redogörelse kan föranleda. Vad angar den i
motionen berörda frågan om den snabba stegringen av de s. k. kommittékostnaderna,
är utskottet med motionärerna fullt ense om nödvändigheten
av, att största möjliga sparsamhet härvid jakttages, liksom
ock att så effektiva kontrollåtgärder som möjligt till vinnande av detta
ändamål vidtagas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Lindmans m. fl. ovanberörda motion må
anses besvarad med vad utskottet här ovan uttalat.

§ U.

Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara
av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt,
att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava vant

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

63

av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket
utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 30 maj 1921.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvamselius, N. A. Nilsson, H. F. Lamm, J. Nilsson
i Skottlandshus, H. M. Bäckström, J. L. Widell, O. U. B. Olsson, O. Bergqvist, C. P. V. Nilsson,
J. P. Jesperson och Olaus Pettersson samt

från andra kammaren: herrar J. Jönsson i Revinge, C. R. Jansson i Falun, P. B. Nilsson
i Landeryd, L. J. Carlsson-Frosterud, S. E_ J. Liibeck, IV. Bäckström, J. Erlanson, S. E.
Tijungkvist, F. T. Hamrin, J. D. Norman, A. E. Ljungberg och J. E. Andersson i Ovanmyra,
med undantag därav att herr A. Pers i stället för herr H. F. Lamm deltagit i behandlingen
av §§ 8—11.

Reservationer:

av herr J. D. Norman, samt
vid §8 av herr A. Pers.