Statsutskottets utlåtande Nr 120.

3

Nr 120.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1921 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majts proposition angående
den framtida användningen av Västmanlands regementes
knéktelegomedelslcassa.

(l:a avd.)

I en till riksdagen avlåten, den 18 mars 1921 dagtecknad proposition
(nr 302) bär Kungl. Magt under åberopande av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över försvarsärenden föreslagit riksdagen
medgiva,

att hälften av Västmanlands regementes knektelegomedelskassas
tillgångar indrages till statsverket för att under namn av »indelningsverkets
besparingsfond» förvaltas av statskontoret,

att räntan av denna fond må jämlikt Kungl. Maj:ts bestämmande
tagas i anspråk för understöd åt f. d. indelt manskap eller, sedan någon
del av fonden icke vidare erfordras för sådant understöd, för enahanda
ändamål som Vadstena krigsmanshuskassa, beväringsmanskapets invalidoch
pensionsfond och invalidhusfonden,

att Konungens befallningsliavande i Västmanlands län fortfarande
må hava hand om de från kassan beviljade lån med biträde därvid på
hittills tillämpat sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvoden, som
på befallningshavandens förslag bestämmas av Kungl. Maj:t, samt

att andra hälften av ifrågavarande kassas tillgångar må tillkomma
Västmanlands län samt Fällingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro
län för att förvaltas och till länens fromma användas enligt av Kungl.
Maj:t meddelade bestämmelser.»

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Genom brev den 13 december 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att
därefter till Västmanlands regementes knektelegomedelskassa inflytande

Kungl. Maj:ts
förslag.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

medel, efter avdrag av behöriga förvaltningsutgifter, skulle, i den ordning
arméförvalningens civila departement ägde bestämma, av Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län inlevereras till nämnda
departement och därstädes särskilt bokföras. Samtidigt förklarade Kungl.
Maj:t sig vilja framdeles, efter verkställd utredning, meddela beslut i
fråga om den framtida förvaltningen av kassans tillgångar och dispositionen
av dessa.

I sistnämnda hänseende har länsstyrelsen i Västmanlands län hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte utverka riksdagens samtycke därtill,

att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa hädanefter måtte
under namn av Västmanlands knektelegomedelskassa få användas som
lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt FelJingsbro,
Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och för ändamålet
förvaltas av Konungens befallningshavande i Västmanlands län,

att varje år högst 80 procent av kassans avkastning närmast föregående
år måtte få användas för åtgärder till näringslivets främjande
och, i mån av tillgång, jämväl det kulturella livets höjande, för underlättande
av underbefälsrekryteringen vid Västmanlands regemente samt
för att bereda nytta och trevnad ävensom sedlig och andlig vård åt
värnpliktige vid samma regemente,

att därvid vad beträffade Västmanlands län, på vilket av omförmälda
80 procent skulle falla högst 15/»«, beslutanderätten över denna
tillgång skulle tillkomma en styrelse, bestående av landshövdingen i Västmanlands
län såsom ordförande, chefen för Västmanlands regemente samt
två av länets landsting och två av dess hushållningssällskap årligen
valda ledamöter jämte suppleanter för dem,

att vad anginge Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro
län, på vilka av omförmälda 80 procent skulle falla högst Vie, beslutanderätten
över denna tillgång, som icke finge användas till fromma
för Västmanlands regemente, skulle utövas av en styrelse, bestående av
landshövdingen i Örebro län såsom ordförande samt en av detta läns
landsting och en av dess hushållningssällskap årligen vald ledamot jämte
suppleant för en var av dem,

att, vad av dessa styrelser utav tillgängliga medel icke bleve under
varje särskilt år för ovan angivna ändamål anväut eller särskilt reserverat,
skulle läggas till knektelegomedelskassans kapital,

samt att Kungl. Maj:t skulle äga meddela de närmare föreskrifter,
som i övrigt kunde varda erforderliga.

I ett med anledning av länsstyrelsens ifrågavarande förslag avgivet
utlåtande har arméförvaltningens civila departement hemställt,

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

5

att av ifrågavarande medel måtto bildas en fond, benämnd »indelningsverkets
besparingsfond»,

att räntan av denna fond måtte tagas i anspråk för understöd åt
f. d. indelt manskap enligt därom givna bestämmelser eller, sedan någon
del av fonden icke vidare erfordrades för sådant understöd, för enahanda
ändamål, som Vadstena krigsmanshusfond, beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond och invalidhusfonden.

att fonden måtte läggas under statskontorets förvaltning,
att fondens nu utlånade medel måtte infordras genom amortering
av lånen under högst 20 år med viss del om året, samt

att Konungens befallningshavande i Västmanlands län fortfarande
måtte hava hand om berörda utlåning med biträde därvid på hittills
tillämpat sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvoden, som med
ledning av vad ovan anförts finge bestämmas av befallningshavanden.

Statskontoret, som den 28 februari 1921 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört följande:

Konungens befallningshavandes förslag innebure, att knektelegomedelskassan
skulle allt fortfarande såsom för närvarande förvaltas av
befallningshavanden och användas såsom lånekassa för det mindre jordbruket
inom Västmanlands län och vissa delar av Örebro län samt att
större delen av kassans avkastning skulle få användas för näringslivets
höjande med flera angivna ändamål inom nämnda län och länsdelar.
Arméförvaltningen däremot hemställde, att av kassan måtte bildas en
fond benämnd »Indelningsverkets besparingsfond», som skulle förvaltas
av statskontoret och vars avkastning skulle användas till understöd åt
f. d. indelt manskap.

Arméförvaltningen grundade sin ståndpunkt i frågan på sin uppfattning
därom, att av Kungl. Maj:ts i ärendet omhandlade dom den
30 maj 1918, varigenom rotehållarnes yrkanden att få äganderätten till
kassan sig tillerkänd samt att utbekomma alla dess tillgångar, blivit
ogillade, framginge, att statsverket vore rätt ägare till kassan och ägde
att med densamma efter gottfinnande förfara. Denna uppfattning måste
statskontoret dela. Visserligen ville befallningshavanden göra gällande,
att av den omständigheten, att rotehållarne förklarats icke äga utbekomma
kassans tillgångar, icke följde, att kronan ägde befogenhet att
göra med kassan som den behagade, i vilket avseende befallningshavanden
åberopade vissa av Kungl. Maj: t samt av Riksens Ständer under
senare hälftan av 1700-talet vid olika tillfällen gjorda uttalanden angående
rätt för rotehållare att ur kassan erhålla lån; men statskontoret
kunde för sin del icke finna, att dessa uttalanden kunde betraktas som

6

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

sådana från kronans sida gjorda utfästelser, vilka skulle kunna leda till
inskränkning i statsverkets dispositionsrätt till kassan. På grund av
denna sin ståndpunkt i själva rättsfrågan och med den ställning, statskontoret
intoge såsom speciell representant för statsverkets ekonomiska
intressen, kunde statskontoret icke framställa någon principiell erinran
mot att kronan nu, på sätt arméförvaltningen föreslagit, med begagnande
av sin domfästa rätt införlivade kassan med statsmedlen och använde
dess avkastning för visst statsändamål. Därest Kungl. Maj:t skulle
finna, att så borde ske, syntes ej heller något vara att erinra mot den
av arméförvaltningen föreslagna fondbildningen och sättet för avkastningens
disponerande.

Beträffande förslaget, att den nya fonden skulle förvaltas av statskontoret,
kunde ämbetsverket jämväl biträda detsamma, dock med det
oeftergivliga förbehållet att, såsom även av arméförvaltningen förutsatts,
handhavandet av inteckningslånerörelsen allt fortfarande skulle åligga befallningshavanden
i Västmanlands län. Någon möjlighet för statskontoret
att med nu till buds stående arbetskrafter ombesörja denna lånerörelse,
enligt uppgift omfattande över 400 lån, förefunnes nämligen icke.
I statskontoret, som skulle handhava fondens övriga tillgångar, skulle
alltså fondens bokföring verkställas och dit inlevereras ränteavkastningen
å inteckningslånen samt å dessa eventuellt inflytande kapital för omplacering
genom statskontorets försorg, varjämte fondens avkastning
skulle av statskontoret tillhandahållas vederbörande enligt de närmare
föreskrifter, som därom kunde varda meddelade.

Arméförvaltningen både föreslagit, att fondens nu utlånade medel
skulle infordras genom amortering av lånen under högst 20 år med viss
del om året. Mot en dylik åtgärd måste statskontoret inlägga sin bestämda
gensaga. Ivnektelegomedelskassan hade av ålder varit av Kungl. Maj :t
och riksdagen avsedd att vara en lånekassa för jordbruket inom vederbörande
län, och även om numera statsverket kunde anses äga formell
befogenhet att med densamma förfoga efter gottfinnande, syntes likväl
den gamla hävd, som rådde i avseende å dispositionen av kassan, böra
påkalla så pass mycket billighetshänsyn, att vederbörande fastighetsägare
finge, så länge de utan anmärkning fullgjorde sina skyldigheter
beträffande lånen, tillgodonjuta desamma. Omplacering av det i lånen
nedlagda kapitalet borde således icke ifrågakomma annat än i den mån,
detsamma inflöte på grund av konkurs, utmätning eller andra dylika
orsaker. Låneräntan, för närvarande 4 å 41/* procent*), måste, särskilt

•>■'') Enligt inhämtad upplysning är låneräntan sedan några år tillbaka bestämd till Va procent
under gällande bankränta.

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

7

under nuvarande ekonomiska situation, anses synnerligen låg och torde
utan obillighet kunna något höjas, exempelvis till 5 procent. Statskontoret
utginge härvid från att räntan under alla omständigheter, med
hänsyn till de särskilda förhållanden, som rådde ifråga om knektelegomedelskassan,
borde vara väsentligt lägre än den för samma slags lån
å den allmänna lånemarknaden gällande räntefoten. Denna fråga torde
lämpligast kunna ordnas genom att Kungl. Maj:t för viss tidsperiod i
sänder bestämde räntefoten. I detta sammanhang ville statskontoret icke
underlåta att såsom stöd för sin uppfattning i lånefrågan erinra om,
att statsutskottet vid 1919 års riksdag vid behandlingen av vissa i nu
förevarande ämne väckta motioner, vartill statskontoret här nedan återkomme,
uttalat, bland annat, att statsutskottet förutsatte, att någon uppsägning
till återbetalning av i jordbruksfastigheter inom Västmanlands
län bundna lån, å vilka givetvis skälig låneränta borde beräknas, icke
ägde rum allenast på den grund, att kassan dåmera övertagits av staten.
Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Såsom ovan antytts, hade statskontoret ur mera formell synpunkt
icke ansett sig kunna motsätta sig att, på sätt arméförvaltningen föreslagit,
kassan indroges till statsverket, och hade statskontoret i anslutning
härtill avgivit det yttrande beträffande detaljerna av förslaget, som
statskontoret ansett av omständigheterna påkallat.

Emellertid kunde statskontoret icke frigöra sig från den uppfattningen,
att en sådan åtgärd, om än liggande helt inom den formella rättens
gränser, likväl vore synnerligen sträng, för att icke säga obillig, mot
de i saken intresserade länen. Statskontoret torde icke här behöva upprepa
alla de skäl, som talade för, att staten i denna fråga borde gå
fram med den största varsamhet. Dessa skäl vore på ett fullständigt
och enligt statskontorets förmenande övertygande sätt utvecklade av
befallningshavanden. Statskontoret ville också erinra om, att samma
åsikt gjort sig gällande i två vid 1919 års riksdag i ämnet väckta likalydande
motioner (nr 54 i första kammaren och nr 212 i andra kammaren).
I dessa hade föreslagits, att riksdagen ville dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t behagade taga under omprövning,
huruvida icke — i avbidan på slutligt beslut i anledning av
Konungens befallningshavandes i Västmanlands län förslag till framtida
disposition av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa — med
verkställighet av de i kungl. brevet den 13 december 1918 beträffande
kassan föreskrivna åtgärder borde anstå, dels ock förklara, att riksdagen
för sin del icke hade något att erinra mot bifall till befallningshavandens
ifrågavarande förslag.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

I sitt Över motionerna avgivna utlåtande gjorde statsutskottet, bland
annat, ovan angivna uttalande angående inteckningslånen, med hänsyn
vartill utskottet icke kunde finna, att några starkare skäl talade för ett
anstånd med inlevererandet av disponibla medel — huvudsakligen räntemedel
— till arméförvaltuingen, varefter utskottet fortsatte: »Vad därefter
beträffar det av länsstyrelsen i Västmanlands län framställda förslaget
om bildande av en särskild lånefond utav kassans tillgångar,
vilken fonds avkastning skulle för vissa olika ändamål disponeras, har
utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att, såsom av motionärerna
ifrågasatts, nu uttala sin anslutning till detsamma, varvid utskottet
likväl förutsätter, att riksdagen framdeles beredes tillfälle att
yttra sig över ifrågavarande medels blivande användning».

Utskottet hemställde härefter, att motionerna icke måtte av riksdagen
bifallas, vilket ock blev riksdagens beslut.

I trots av denna utgång av ärendet torde dock av statsutskottets
sistberörda uttalande, som av riksdagen lämnats utan erinran, få anses
framgå, att riksdagen icke ställt sig helt avvisande till tanken att kassan
skulle få bevaras åt länen, utan ansett, att detta vore eu fråga, som
borde tagas under övervägande vid riksdagens slutliga prövning av
ärendet.

På grund av de synpunkter på frågan statskontoret ovan anfört och
med stöd jämväl av vad vid riksdagen i ärendet förekommit, ansåge
sig statskontoret kunna ifrågasätta, om icke befallningshavandens framställning
borde, åtminstone i viss mån, vinna beaktande. Statskontoret
hade därvid tänkt sig, att ett skiljande emellan statsverkets och länens
intressen skulle billigtvis kunna ske på så sätt, att hälften av kassans
tillgångar indroges till statsverket för att disponeras på sätt arméförvaltningen
föreslagit, och andra hälften överlämnades till länen att användas
i huvudsaklig överensstämmelse med befallningshavandens förslag.
De närmare bestämmelserna angående genomförandet av fördelningen
av kassan samt förvaltningen och användningen av den för länen avsedda
delen torde Kungl. Maj:t vilja förbehålla sig att meddela, vadan
endast frågan om själva uppdelningen av kassan samt huvudgrunderna
för förvaltningen och användningen av statsmedelsfonden torde behöva
underställas riksdagens prövning.

Departementschefen har anfört följande:

»Såsom av arméförvaltningens civila departement och statskontoret
framhållits synes någon tvekan icke vidare förefiunas därom, att Kungl.
Maj:t och kronan är rätt ägare till ifrågavarande kassa och äger förfoga
över densamma efter gottfinnande. Arméförvaltningens förslag, att

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

9

kassan nu i sin helhet skulle indragas till statsverket och fonderas samt
att ränteavkastningen av densamma skulle användas i första hand till
understöd åt förutvarande indelt manskap, synes mig därför och med
hänsyn jämväl till kassans ursprungliga ändamål hava mycket goda skäl
för sig.

Statskontoret, liksom tidigare Konungens befallningshavande i Västmanlands
län, hava emellertid i sina utlåtanden med styrka framhållit
de billighetsskäl, som talade för att kassan icke utan vidare frånhändes
sagda län och vissa i kassan intresserade delar av Örebro län,
inom vilka län den i snart 200 år utgjort en lånekassa för det mindre
jordbruket. Befallningshavanden har i sådant hänseende föreslagit, att
kassan skulle få förbliva inom de orter, där densamma uppkommit, och
att räntan därav i huvudsak skulle på närmare angivet sätt få användas
till sagda orters lyftande i ekonomiskt hänseende. Statskontoret har
icke velat gå så långt, utan alternativt hemställt om en delning av
kassan i två hälfter, varav den ena delen skulle indragas till statsverket
och avkastningen av densamma användas i enlighet med arméförvaltningens
förslag, medan den andra delen skulle kvarstanna i länen och,
efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande, användas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad befallningshavanden förordat.

För egen del anser jag mig böra biträda statskontorets ifrågavarande
förslag, varigenom å ena sidan staten skulle erhålla en betydande
tillgång till understöd åt före detta indelt manskap, medan å
andra sidan de billighetens krav, som icke heller staten bör åsidosätta,
skulle bliva behörigen tillgodosedda. Jag utgår därvid från, att i kassans
tillgångar skola inberäknas jämväl de medel, som från densamma inlevererats
till arméförvaltningen jämlikt kungl. brevet den 13 december
1918, ävensom från att förluster, som kunna uppkomma därigenom, att
låntagare i kassan brista i betalningsskyldighet, skola drabba uteslutande
länens andel av kassan.

Statskontorets uppfattning, att låntagarna i kassan icke böra föreläggas
någon viss förkortad amorteringstid, utan få utan inskränkning
åtnjuta sina ursprungliga lånevillkor, delar jag till fullo.

De närmare bestämmelserna angående genomförandet av fördelningen
av kassan samt förvaltningen och användningen av den för länen
avsedda delen därav torde på sätt statskontoret hemställt böra meddelas
av Kungl. Maj:t.»

På de av departementschefen anförda skäl har utskottet ansett sig
böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. 53 käft. (Nr 118—120.) 1119 21 2

Utskottets

yttrande.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva,

a) att hälften av Västmanlands regementes knektelegomedelskassas
tillgångar indrages till statsverket för
att under namn av »indelningsverkets besparingsfond»
förvaltas av statskontoret,

b) att räntan av denna fond må jämlikt Kungl.
Maj:ts bestämmande tagas i anspråk för understöd åt
f. d. indelt manskap eller, sedan någon del av fonden
icke vidare erfordras för sådant understöd, för enahanda
ändamål som Vadstena krigsmanshuskassa, beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond och invalidhusfonden,

c) att Konungens befallningshavande i Västmanlands
län fortfarande må hava hand om de från kassan
beviljade lån med biträde därvid på hittills tillämpat
sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvoden, som
på befallningshavandens förslag bestämmas av Kungl.
Maj:t , samt

d) att andra hälften av ifrågavarande kassas tillgångar
må tillkomma Västmanlands län samt Fällingsbro,
Ervalla och Näsby socknar av Örebro län för att
förvaltas och till länens fromma användas enligt av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Stockholm den 12 maj 1921.

På statsutskottets vägnar:

H. S. KVARNZEL1US.

Närvarande: se under utlåtande nr 118.

Reservationer:

av herrar J. L. Widell, J. Jönsson i Revinge, J. Er lansson och
K. E. W. Söderhielm, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hava följande lydelse:

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

11

»Med hänsyn till att Västmanlands regementes knektelegomedelskassas
tillgångar för närvarande äro placerade i lån till jordbrukare inom
Västmanlands län och angränsande delar av Örebro län, anser sig utskottet
böra tillstyrka, att dessa medel allt fortfarande ^ må göras räntebärande
på samma sätt, under förutsättning att räntan å lånen fastställes
i huvudsaklig överensstämmelse med i allmänna marknaden gällande
räntesatser för likartade lån.

Att hälften av kassans tillgångar såsom av Kungl. Mapt föreslagits
skola överlämnas till Västmanlands län och nämnda socknar av Örebro
län, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Kassans tillgångar i sin helhet höra enligt utskottets mening in
dragas till statsverket för att såsom särskild fond av statskontoret för Handhavandet

av utlåningen synes dock kunna överlåtas till Konungens
befallningshavande i Västmanlands län, vilken hittills skött densamma.

Fondens ränteavkastning synes emellertid böra disponeras för beredande
av understöd åt f. d. indelt manskap i överensstämmelse med
vad som av Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagits.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, i vad den avser överlämnande
av en del av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa
till Västmanlands län och vissa socknar
av Örebro län, må besluta,

a) att tillgångarna i kassan skola till statsverket
indragas och därav bildas en av statskontoret förvaltad
fond, vars kapital må placeras i lån mot säkerhet
av inteckningar i jordbruksfastighet inom nämnda
län och socknar och mot ränta, som av Kungl. Maj:t
fastställes,

b) att avkastningen av denna fond må jämlikt
Kungl. Maj-.ts bestämmande tagas i anspråk föl- understöd
åt f. d. indelt manskap eller, sedan någon del
av fonden icke vidare erfordras för sådant understöd,
för enahanda ändamål som Vadstena krigsmanshuskassa,
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
och invalidhusfonden,

c) att Konungens befallningshavande i Västmanlands
län fortfarande må hava hand om de från fon -

12

Statsutskottets utlåtande Nr 120.

av

den beviljade lån med biträde därvid på hittills tilllämpat
sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvoden,
som på befallningshavandens förslag bestämmas
av Kungl. Maj:t.»

herrar J. Nilsson i Skottlandshus och A. Anderson i Råstock.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1921.