Andra lagutskottets utlåtande Nr
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1921 kl. 11 f. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj;t i fråga om ändring av i lagen om fattigvården
meddelade stadganden rörande förvärv av hemortsrätt.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson*), Petrén, Boberg,
von Kock, Ivar Pettersson, Julin, Magnusson i Kalmar, Andersson i
Knäppinge*), Karlsson i Gasabäck, Hagman, Magnusson i Skövde, Nilsson
i Vibberbo, Carlsson i Solberga och Holmström.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 13, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Jonsson i
Risinge och Westman i Brobygård hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för åstadkommande av ändring i nu gällande stadganden i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården rörande förvärv av hemortsrätt i syfte att
bringa dessa stadganden i närmare överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i riksdagens skrivelse den 12 maj 1905.
Angående motiven för berörda hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Spörsmålet om hemortsrätten har städse ansetts vara ett av de mest
svårlösta inom fattigvårdslagstiftningen. Såväl den svenska som den
utländska lagstiftningen i ämnet hava under tidernas lopp undergått de
mest skiftande förändringar. Före den nu gällande lagen om fattigvården
gällde en av Kung]. Maj:t den 9 juni 1871 utfärdad fattigvårdsförordning.
Denna innehöll följande huvudbestämmelse angående hemortsrätten,
nämligen att svensk medborgare ansåges hava hemortsrätt i
det fattigvårdssamhälle, varest han senast författningsenligt blivit eller
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 4 käft. (Nr 5—6.) 37221
Historik.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
bort bliva mantalsskriven. Vidare stadgades bland annat, att, därest
någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i behov av fattigvård
innan ett år förflutit, sedan han, till följd av inflyttning, blivit eller
bort bliva mantalsskriven inom visst fattigvårdssamhälle, eller därest
någon, som med avseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits inom
visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat, han icke skulle anses hava hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han sålunda blivit eller
bort bliva mantalsskriven, utan behölle den hemortsrätt, han näst därförut
ägde. Detsamma gällde, där någon, som till följd av inflyttningblivit
eller bort bliva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskriven,
under loppet av ett år näst därförut eller näst därefter för sig, hustru
eller minderårigt barn av annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.
Förordningens bestämmelser om hemortsrätt blevo under de följande
åren inom riksdagen föremål för ett flertal i olika riktningar gående
ändringsförslag. Av alla dessa förslag blev dock allenast ett lagfästat.
Vid 1894 års riksdag föreslogs nämligen, att den fattigvård, som enligt
25 § uteslöt förvärv av hemortsrätt i den kommun, där vederbörande
blivit eller bort bliva mantalsskriven, skulle hava lämnats under det
första kalenderåret, för vilket mantalsskrivning skett eller bort ske, i
stället för inom ett år från mantalsskrivningen. Detta förslag antogs,
och Kungl. Maj:ts förordning härom utfärdades den 31 december 1894.
Vid 1905 års riksdag väcktes av enskilda motionärer förslag om
revision av fattigvårdslagstiftningen. I anledning av berörda motioner
anhöll riksdagen i skrivelse den 12 maj 1905, att Kungl. Maj:t måtte
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till bland annat
ändrade bestämmelser beträffande hemortsrätt i fråga om fattigvård och
rörande förhållanden, som därmed ägde sammanhang, vilka bestämmelser
borde upptaga strängare villkor för hemortsrätts uppkomst än de då i
ämnet gällande och vara ägnade att såvitt ske kunde inskränka och förenkla
tvisterna mellan kommunerna om ersättning för lämnad fattigvård.
Såsom motivering härför anfördes i skrivelsen bland annat. Den
även i 1871 års förordning upptagna grundsatsen, att en var enligt
regeln borde i avseende å fattigvård höra till den kommun, dit han i
allmänhet i borgerligt avseende hörde, syntes riksdagen ej vidare böra
upprätthållas. Från den i enlighet med densamma uppställda huvudregeln
i fråga om förvärvande av hemortsrätt gjordes visserligen undantag,
bland annat genom stadgande, att under viss tid åtnjuten fattigvård
hindrade hemortsrätts uppkomst. Men därigenom undvekes ej de
menliga verkningarna av huvudregeln. Vid då gällande bestämmelsers
tillämpning t. ex. å en person, som mantalsskreves i ett samhälle, men
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
3
kort därefter åter utflyttade samt tillbringade större delen av det år, för
vilket mantalsskrivning skett, i annan kommun utan att åtnjuta fattigvård,
komme det att inträffa, att han i fråga om dels näst därpå följande
år och — om ny hemortsrätt ej bevisligen förvärvades — dels
även senare åtnjuten obligatorisk fattigvård folie förstnämnda kommun
till last. Grunderna för hemortsrätt borde enligt riksdagens åsikt fastställas
så, som omsorgen för en rättvis fördelning av ansvaret anbefallde.
Men i den mån sådant läte härmed förena sig, borde de bestämmas
på ett sätt, som vore ägnat att till antal och vidlyftighet inskränka
tvisterna mellan kommunerna.
Sedan Kung]. Maj:t genom nådigt brev den 21 juni 1907 uppdragit
åt en kommitté att utarbeta förslag till den förändrade lagstiftning angående,
bland annat, fattigvården, som kunde finnas erforderlig och
lämplig, överlämnade kommittén den 19 februari 1915 betänkande med
förslag till lag om fattigvården m. fl. författningar.
1 45 § av nämnda lagförslag föreslog kommittén, att svensk medborgare
skulle i fråga om fattigvård hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att hava
under det år, som mantalsskrivningen avsåge, kommit i åtnjutande av
fattigvård, som, enligt vad i 49 § i samma lagförslag sades, utövade
inverkan på förvärv av hemortsrätt.
Som anledning till att riksdagens direktiv icke följts anförde kommittén,
bland annat, följande. Med hänsyn till de såväl av riksdagen
som från annat håll uttalade önskemålen om strängare villkor för förvärv
av hemortsrätt ansåg sig kommittén emellertid böra göra ett försök
att anordna hemortsrätten på grundvalen av viss tids vistelse i en
kommun. Kommittén utarbetade därför ett förslag till lagbestämmelser
om hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställdes, att en person förvärvade
hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han under en
tid av ett år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade föreskrifter
måste lämnas om de förhållanden, som konstituerade en bosättning.
Trots det fullständigare uttryck detta förslag g av åt samhörighetssynpunkten
framstod det för kommittén såsom i hög grad tvivelaktigt,
huruvida detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen
såsom utgångspunkt. Tillkomsten av lagen om allmän
pensionsförsäkring den SO juni 1913 hade även givit kommittén anledning
att taga under övervägande, huruvida och i vad mån hemortsrättsspörsmålet
därigenom kommit i förändrat läge. I den mån personer,
som vore i behov av det allmännas hjälp, finge sitt behov tillgodosett
genom pension i stället för fattigvård, komme stadgandena om hemorts
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
Utskottet.
rätt att få minskad användning. Om tvekan förut kunnat råda, huruvida
en omläggning av hemortsrätten enligt ovan angivna grunder borde
äga rum, hade det efter pensionsförsäkringens införande synts kommittén
klart, att tidpunkten ej vore lämplig att föreslå eu dylik omläggning
av hemortsrätten, utan att hemortslagstiftningen hos oss allt fortfarande
borde ställas i förbindelse med mantalsskrivningen.
I proposition nr 135 till 1918 års lagtima riksdag med förslag till
lag om fattigvården m. m. upptogs kommitténs förslag med vissa smärre
ändringar i hithörande paragrafer. Enligt propositionen hade föredragande
departementschefen — under anförande, bland annat, att sakläget
syntes hava i någon mån ändrats sedan 1905 års riksdag formulerade
sin ståndpunkt i hemortsrättsfrågan — förklarat, att han ansåge sig
böra tillstyrka kommitténs förslag om mantalsskrivningen såsom grundläggande
för hemortsrätten.
Andra särskilda utskottet, som till förberedande behandling förehade
förevarande proposition, gjorde i sitt utlåtande häröver icke någon
erinran mot propositionens förslag om hemortsrättsbestämmelserna. Endast
en ledamot var skiljaktig.
Propositionen blev av riksdagen på denna punkt i oförändrat skick
bifallen.
Genom att år 1918 antaga fattigvårdslagstiftningskommitténs ifrågavarande
principer för hemortsrättsfrågan, har riksdagen frångått sitt år
1905 fattade beslut i ämnet. I det förhållandet, att så utan nämnvärd
meningsskiljaktighet skedde, finner utskottet bevis för, att riksdagen
blivit övertygad av de skäl, som av kommittén och Kungl. Maj:t anförts
för deras från 1905 års riksdagsskrivelse skiljaktiga ståndpunkt.
Av motionärerna hava nu inga nya, vid frågans avgörande 1918
obeaktade synpunkter framförts. Att, såsom motionärerna framhållit,
fall kunna förekomma, då det rådande systemet kan vara obilligt, har
aldrig förnekats och kan ej heller förnekas. Men med ett system, som
försvårar förvärvet av hemortsrätt, följer andra olägenheter. Antagas
bestämmelser, som bereda kommunerna större möjligheter att undgå
fattigvårdsberättigades hemortsrättsförvärv av sådan art, att de kunna
verka obilligt, komma samma bestämmelser att försvåra det för kommunerna
att i fattigvårdshänseende bliva utav med personer, vilkas
bristande samhörighet med kommunen är lika uppenbar. Fordran på
ökad samhörighet mellan kommunen och den fattigvårdsberättigade för
förvärv av hemortsrätt torde vidare svårligen kunna lösas utan mera invecklade
bestämmelser än de nuvarande enkla och på den faktiska man
-
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.
tal sskri vin ngen grundade, varigenom även ökade möjligheter öppnas
för tvister om hemortsrätt mellan kommunerna. Men inskränkningar
och förenklingar av dessa tvister var även ett önskemål, som framhölls
i 1905 års riksdagsskrivelse.
Utskottet finner därför inga övertygande skäl framförda för upprivande
av 1918 års riksdags beslut. Endast en längre tillämpning av
den gällande fattigvårdslagen kan lämna möjlighet till nya erfarenheter
på detta invecklade och svåra område.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 februari 1921.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.