Andra lagutskottet* utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring, dels väckt motion om förlängd giltighetstid
för berörda lag, dels ock väckt motion om förlängd
giltighetstid för och utvidgad tillämpning av samma lag.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson, Hult, Tjällgren,
Linder, Boberg, Sigfrid Hansson, Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck,
Nilsson i Yibberbo, Carlsson i Solberga*), Johanson i Stockholm.
Holmström, Sundling och Svensson i Skönsberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 25 februari 1921 dagtecknad proposition, nr 92,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa
bestämmelser mot oskälig arrendestegring.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring, vilken lag gäller till den 1 juni
1921, skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juni 1922; dock skall
från och med den 1 juni 1921 1 § hava följande lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 31 höft. (Nr 37.) 1

Utskottet.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober
1917, är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande
av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag
efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät
sig beräkna, och finnes den utfästa legan i följd härav uppenbart oskälig;
äge arrendatorn rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under tiden från
och med den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1922, påfordra, att skälig
andel i prisstegringen kommer honom till godo. Här ej annorlunda
åsämjes, må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

Beträffande beslut, som av i lagen omförmäld nämnd fattats före
den 1 juni 1922, skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande gälla.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag får utskottet
hänvisa till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft
två i samma ämne inom andra kammaren väckta motioner, nämligen
nr 12 av herr Olsson i Ramsta och nr 21 av herr Persson i Tofta.

Herr Olsson i Ramsta har i sin motion hemställt, att riksdagen
för sin del ville besluta, att ifrågavarande lag i dess nuvarande lydelse
ytterligare förlänges på ett år till den 1 juni 1922.

Herr Persson i Tofta har i sin motion hemställt, att riksdagen
måtte besluta dels att giltighetstiden för omförmälda lag skall förlängas
på ytterligare ett år, dels ock att giltighetsområdet för tillämpning av
lagen skall utvidgas att omfatta även dagsverken samt körslor och andra
liknande prestationer.

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina
framställningar, tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

Över herr Perssons i Tofta motion har utskottet i den ordning
§ 46 riksdagsordningen föreskriver infordrat yttrande från de sakkunniga,
vilka inom socialdepartementet tillkallats för utredning rörande
viss reglering av gällande torpkontrakts bestämmelser angående torpares
skyldighet att utgöra dagsverken m. m. Det yttrande, som de sakkunniga
i anledning härav avgivit, finnes fogat såsom bilaga vid detta
utlåtande. Utskottet tillåter sig hänvisa till detsamma.

De föreliggande motionerna hava väckts vid en tidpunkt då man
ännu saknade kännedom om, huruvida någon proposition i ämnet vore

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. :!

att förvänta. Båda motionerna avse förlängning på ytterligare ett år
av den nu gällande lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.
Herr Perssons i Tofta motion åsyftar dessutom en utvidgning
av lagens giltighetsområde. De skäl, som i den kungl. propositionen
och i motionerna anförts till stöd för den förstnämnda åtgärden, anser
utskottet bärande. Då utskottet emellertid i anledning av herr Perssons
i Tofta motion här nedan kommer att tillstyrka ett av torpkontraktssakkunniga
upprättat förslag till lag om jämkning i vissa fäll av arrendator
åliggande dagsverksskyldighet, har utskottet, då den nu gällande
arrendestegringslagen upphört att gälla den 1 juni 1921, ansett lämpligast
att föreslå riksdagen att antaga en ny lag angående oskälig
arrendestegring.

I likhet med herr Persson i Tofta och de sakkunniga finner utskottet,
att icke blott sådana arrendatorer, som helt eller huvudsakligen
fullgöra sitt arrende genom levererande av mjölk, smör, fisk eller annat
naturalster, utan även de, som fullgöra arrendet medelst dagsverken,
körslor och liknande arbetsprestationer, kunna vara i behov av lindring
i arrendevillkoren. Det har såväl inom utskottet som reservationsvis
hos de sakkunniga framkastats den förmodan, att det icke under nuvarande
förhållanden med dess tendens till sänkning av den allmänna
prisnivån kan vara lämpligt att utvidga ifrågavarande kristidslag. Då
det emellertid är otvivelaktigt, att denna utvidgning avser avtal, som i
lika hög grad som de s. k. mjölkarrendeavtalen äro värda att beaktas,
och som bort inrymmas i lagen redan vid dess tillkomst, bör det förhållandet
att så icke skett icke utgöra något hinder för att nu utsträcka
lagen till att gälla jämväl dessa avtal, i all synnerhet som
ifrågavarande arrendatorers ställning på senare tid i ganska avsevärd
mån försämrats därigenom, att priserna på lantbruksprodukter sjunkit
under det att priserna på jordbruksredskap och arbetskraft fortfarande
äro höga.

Lika med de sakkunniga anser utskottet lämpligt föreslå en särskild
lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet,
utformad i överensstämmelse med stadgandena i den gällande
arrendestegringslagen. Utskottet biträder jämväl de sakkunnigas
förslag att de ifrågasatta lagbestämmelserna allenast skola gälla avtal,
som ingåtts före den 1 januari 1918 och sådana prestationer, som skola
fullgöras efter den 14 mars 1921.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

att riksdagen i anledning av propositionen nr 92
och motionerna i andra kammaren nr 12 och 21 måtte
för sin del antaga följande lagar, nämligen

A) lag

med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.

Härigenom förord nas som följer:

1 §. Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet
före den 1 oktober 1917, är pliktig att helt eller
huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande av
mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag
efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring,
som därvid icke lät sig beräkna, och finnes den utfästa
legan i följd härav uppenbart oskälig; äge arrendatorn
rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under
tiden från och med den 1 oktober 1917 till den 1
juni 1922, påfordra, att skälig andel i prissteringen
kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes,
må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

2 §. Kunna jordägaren och arrendatorn icke
enas om storleken av den andel i prisstegringen, som,
efter vad i 1 § säges, må tillkomma arrendatorn, eller
om sättet för dess tillgodonjutande, skall saken avgöras
av en nämnd, bestående av tre personer, av
vilka parterna välja var sin och Konungens befallningshavande
i det län, där fastigheten är belägen, utser
den tredje, vilken tillika skall vara ordförande. Tredskas
part att utse ledamot i nämnden, äge domaren eller
utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Beträffande
jäv emot ledamot i sådan nämnd gälle vad
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar angående
jäv mot skiljemän.

3 §. Nämnden sammanträder å tid och ort, som
av ordföranden bestämmes. Ej må nämnden till avgörande
företaga ärende, där ej parterna beretts tillfälle
att yttra sig inför nämnden. Denna må ej fatta
beslut med mindre den är fulltalig. Har var röstande
sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas,
gäller ordförandens.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

4 §. År jordägaren eller arrendatorn missnöjd
med nämndens beslut, äge efter stämning klandra detsamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom
trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt
avskrift delgavs honom.

5 §. Nämndens beslut gånge efter överexekutors
förordnande i verket lika som domstols laga kraft
ägande dom, där ej av domstol annorlunda förordnas.

6 §. Ersättning till nämndens ordförande skall
enligt av Konungen fastställda grunder utgivas av allmänna
medel.

7 §. De närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpning av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då
lagen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit
i Svensk författningssamling, och gäller till
den 1 juni 1922; dock skall beträffande beslut, som
av nämnd fattats före nämnda dag, vad i 4 och 5 §§
är stadgat fortfarande gälla.

B) Lag

om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.

Härigenom förordnas som följer:

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före
den 1 januari 1918, är pliktig att helt eller huvudsakligen
utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken,
körslor eller andra arbetsprestationer eller att
mot ersättning utgöra visst antal prestationer av nyssnämnda
slag, å dylika prestationer efter avtalets ingående
inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät
sig beräkna, och finnes i följd härav, att värdet av
vad arrendatorn enligt avtalet har att utgöra står i
uppenbart missförhållande till de honom genom avtalet
tillförsäkrade förmåner, äge arrendatorn rätt att,
såvitt angår arbetsprestationer, vilka skola fullgöras
under tiden från och med den 14 mars 1921 till den
1 juni 1922, påfordra, att skälig andel i prisstegringen

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes,
må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om
storleken av den andel i prisstegringen, som efter vad
ovan sägs må tillkomma arrendatorn, skall vad i 2—6 §§
i lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
för där avsett fall stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då
lagen, enligt därå meddelad uppgift, utkommit från
trycket i Svensk författningssamling och gäller till
den 1 juni 1922; dock skall beträffande beslut, som
av sådan nämnd, som avses i ovannämnda lag med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, fattats
före den 1 juni 1922, vad i 4 och 5 §§ i samma
lag är stadgat äga motsvarande tillämpning jämväl
efter den 31 maj 1922.

Stockholm den 2 juni 1921.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Andra lag utskottets utlåtande Nr ->7.

7

Bilaga /.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 15 april 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt de sakkunmga,
vaka inom socialdepartementet tillkallats för utredning rörande viss reglering
av gällande torpkontrakts bestämmelser angående torpares skyldighet att utgöra
dagsverken m. m., att till utskottet avgiva utlåtande över en inom andra kamma rex+ta\hw

Peff°nJ T,°ft<? väckt moti°n nr 21, däri föreslagits, att riksdagen
mätte besluta dels att giltighetstiden för lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring skall förlängas med ytterligare ett år dels
oek att giltighetsområdet för tillämpning av ifrågavarande lag skall utvidgas att
omfatta aven dagsverken samt körslor och andra liknande prestationer.

Med anledning härav få de sakkunniga, som torde hava att avgiva yttrande
allenast over det sista av dessa båda förslag, anföra följande.

lagen • de„n 14 Juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom hava torpama.
erhållit en i flera avseenden väsentligt bättre ställning än förut. Sålunda
i arV 1 ,n110!:sats mot förhållandet förr, då vid saknad av uttryckliga bestämmelser i
kontraktet jordagaren ofta ansågs äga rätt att när som helst uttaga honom tillkommande
dagsverken, genom nämnda lag stadgats, att dagsverkena skola jämnt
fordelas pa årets veckor, i den mån detta kan ske. Enligt samma lag skall jordägaren
vidare, antingen för varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift
om utgörande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid
1 S, lämnf föraren uppgift å de dagar, då han har att utgöra dags verken.

Ej heller är torparen, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, pliktig att
tor arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det uppgift, som nu
“tf* meddelats honom. Slutligen stadgas förbud mot att i avtalet intaga förbehåll
om skyldighet för arrendatorn att, utöver fastställt antal dagsverken på tillsägelse
av jordägaren utgöra sådana; har dylikt förbehåll skett, skall det vara utan
verkan. Sistnämnda bestämmelse utgör emellertid, enligt vad lagberedningen i sin
motivering framhållit, icke hinder att i arrendeavtalet stadga skyldighet för arrendatorn
att utgöra dagsverken mot ersättning, blott antalet sådana tillika fastställes.

Etter nyttjanderättslagens tillkomst har torparnas ställning ur olika synP-f-
vant föremål för utredning av bland annat emigrationsutredningen (Nils
Wohhn: torpare-, backstuga och inhysesklasserna 1908) samt torpkommissionen
(betänkande angående torpareklassens tillbakagång 1911). Sistnämnda betänkande
innehåller bland annat vissa statistiska uppgifter angående den övergång från dagsverksskyldighet
till penmngarrende, som under senare tid varit kännetecknande för
torpinstitutionens utveckling.

Vidare må nämnas, att frågan om beredande av en mera tryggad ställning
åt torpare och deras vederlikar genom jämkning i nyttjanderättslagen är enligt

8

Andra lagutskottet $ utlåtande År 37.

Kungl. Maj:ts beslut föremål för utredning inom jordkommissionen. Denna har
genom utsända frågeformulär infordrat upplysningar från samtliga kommuner angående
torparnas förhållanden. I dessa formulär hava bland annat framställts frågor,
huruvida legan för mindre arrendegårdar eller torp utgår enbart med pengar,
enbart med dagsverken eller annat arbete, enbart med naturalster eller på två eller
alla de angivna sätten; huruvida det förekommer, att det pris, för vilket arrendatorn
(torparen) förbundits att fullgöra sin arbetsskyldighet, numera understiger
det i orten gängse (exempelvis därigenom att arbetspriset fortfarande utgår efter
före krigsåren uppgjord beräkningsgrund); huruvida det förekommer, att arrendatorn
(torparen) enligt arrendeavtalet tillförbundits att utöver den bestämda legan efter
tillsägelse eller eljest förrätta vissa arbeten åt jordägaren och i så fall vilka ; huruvida
arrendatorn (torparen) är förbjuden att arbeta åt andra; samt huruvida det
förekommer, att dagsverken eller annan arbetsskyldighet uttagas på sådant sätt
eller å sådan tid. att arrendatorn (torparen) hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.
Det såsom svar på de framställda frågorna inkomna materialet är synnerligen
omfattande och då detsamma ej ännu varit föremål för bearbetning inom
jordkommissionen, har det ej varit de sakkunniga möjligt att inom tid, som står
de sakkunniga till buds för avgivande av förevarande utlåtande, i vidare mån tillgodogöra
sig berörda material än att uppgifterna från vissa län blivit mera flyktigt
genomgångna av de sakkunnigas ordförande och sekreterare.

Därjämte må erinras om att Kung]. Maj:t genom proposition till innevarande
års riksdag nr 92 framlagt förslag, att lagen den 28 juni 1918 med vissa
bestämmelser mot oskälig arrendestegring skall äga fortsatt tillämpning till den
1 juni 1922.

Slutligen må här, till upplysning om de förhållanden, som föranlett de sakkunnigas
tillkallande, införas det uttalande, som den 19 oktober 1920, då bemyndigande
i sådant hänseende lämnades dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Eriksson, av nämnde departementschef gjordes till statsrådsprotokollet:

»I en till mig den 17 oktober 1920 överlämnad skrivelse har ordföranden i
den av Kungl. Maj:t för medling i vissa tvister mellan arbetsgivare och arbetare å
lantbrukets område tillsatta kommissionen, professorn Paul Hellström anfört bland
annat följande:

Vid de förhandlingar, som under förra och innevarande ars sommar förts
inför kommissionen, hade från arbetarsidan payrkats, att i de kollektiva arbetsavtalen
skulle intagas bestämmelser för reglerande av torparnas löne- och arbetsförhållanden.
Då dessa förhållanden emellertid i väsentliga delar vore reglerade
genom kontrakt och således folie under den gällande arrendelagstiftningen, hade
desamma icke ansetts lämpligen kunna regleras genom kollektiva avtal. I de kollektiva
avtal, som framgått såsom resultat av de innevarande ar förda förhandlingarna i
lantarbetarfrågan, hade torparnas lönefråga därför ej blivit på annat sätt berörd än
att de avtalsslutande parterna i vissa fall enat sig om att låta kollektivavtalet
åtföljas av ett uttalande till protokollet, innehållande bestämmelse om att i de fall,
där torparen utförde arbete utöver de i arrendekontraktet bestämda dagsverkena,
han för dessa överskjutande dagsverken skulle betalas efter samma grunder, som
avtalet fastställts för arbetare, som icke åtnjuta några naturaförmåner.

Enligt vad som upplysts vid de inför medlingskommissionen förda förhandlingarna,
torde det emellertid i vissa av torparekontrakten finnas bestämmelser

Andra lagutskottets utlåtande Nr dl.

!)

darom ait torparen skulle för de dagsverken, han utgjorde åt jordägaren, utöver
den dagsverksskyldighet, som han iklätt sig såsom arrende för torpet, åtnjuta ersättning
emot viss dagspenning, som i regel fastställts till ett mycket lågt belopp
1 vissa fall vore denna bestämmelse icke förbunden med någon direkt skyldighet
tor torparen att utgöra dessa dagsverken; i andra fall vore han däremot skyldig
att etter tillsägelse från huvudgården utgöra dylika dagsverken.

Då dessa och andra pa torparnas arbets- och löneförhållanden inverkade bestämmelser
emellertid vore av mycket växlande beskaffenhet och givetvis i de olika
lailen stode i nära samband med det större eller mindre värdet av det torp för
vilket dagsverksskyldigheten helt eller delvis skulle utgöra arrende, så mötte det

svårigheter att genom de mera summariska bestämmelserna i ett kollektivavtal
fa hithörande förhållanden reglerade. Men det hade å andra sidan visat sm
att missförhållandena pa detta område vore så framträdande, särskilt på grund av
■de andnngar i penmngevärdet, som under den senaste tiden inträffat, och att missnöjet
med det nuvarande tillståndet på många håll vore så starkt, att det för att
vinna och bibehålla arbetsfred mom jordbruket måste anses vara ett viktigt önskemal
att torparnas arbets- och löneförhållanden bleve föremål för en sakkunnig utredmng,
pa grundval av vilken utredning en överenskommelse emellan parterna
därefter möjligen skulle kunna erhållas.

I anledning av vad professor Hellström sålunda anfört vill jag erinra om
att den viktiga fråga om beredande av en mera tryggad ställning åt torpare och
deras vederlikar genom jämkning i gällande arrendelag redan enligt Kungl Makts
beslut den 29 november 1918 är föremål för utredning genom jordkommissionen.
De spörsmål, varom nu ar fråga, avse i första hand torpares och vederlikars genom
redan ingångna arrendeavtal reglerade arbets- och löneförhållanden, frågor som äro
av stor betydelse och lämpligen synas böra bli föremål för särskild utredning av
inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga.»

På grund härav hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t täcktes bemyndiga
honom att tillkalla högst sex personer att i egenskap av sakkunniga inom
narnnda departement biträda med utredning rörande de åtgärder, som kunde finnas
pakallade för astadkommande av sådan reglering av gällande torpkontrakts bestämmelser
angående torpares sky dighet att utgöra dagsverken eller andra naturaprestation
att ersättningen för dessa prestationer bringades i skälig överensstämmelse
med nu rådande penmngevärde.

tjuder det att lega för torp tidigare i övervägande utsträckning utgjordes
gen»1» dägsverksprestationer har under senare år en förändring i detta hänseende
arrende 1 '' ^ ^a§sverksskyldigheten '' betydande omfattning utbytts mot penning r,

o nn- Säl™df0 inhf,mtas av Torpkommissionens statistik, avseende år 1910, att av
ed,000 i de 18 sydligaste länen redovisade torp ej mindre än 30,195 d v s 57 o
procent voro upplåtna mot kontant arrende, medan 5,095 eller 9.6 procent voro
upplåtna mot både dagsverksskyldighet och penningarrende samt 17,715 eller 33 4
Procent mot enbart dagsverksskyldighet. Övergången till penningarrende var enligt
samma statistik minst framskriden mom Skaraborgs och Stockholms län, där respektive
It.9 och 39.3 procent utgjordes av penningarrende. Ej heller i Uppsala, Söder
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 31 höft. (Nr 37 J ’ o

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

manlands, Kalmar och Blekinge län överskred penningarrendenas antal 50 procent.
Däremot hade dagsverksskyldigheten inom vissa västsvenska lan bortfallit i sådan
utsträckning, att de ännu återstående dagsverkstorpen utgjorde en ganska ringa del
av hela antalet. De enbart mot penningarrende upplåtna torpens procentiska antal
utgiorde nämligen inom .Västmanlands län 62.5 procent, inom Göteborgs och Bohus
län 75.4 procent, inom Örebro län 80.9 procent och inom Värmlands lan ej mindre

an 86‘7-D^r0g=“*m förut antytts, de till jordkommissionen inkomna uppgifterna, avseende
år 1920, ej ännu varit föremål för bearbetning, kan det ej avgöras, huruvida
berörda övergång från dagsverksskyldighet till penningarrende fortgått aven
under det senaste decenniet, men det vill synas de sakkunniga sannolikt att så
varit förhållandet. En liknande uppfattning uttalas även i socialstyrelsens publikation
»Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk år 1919»
Stockholm 1920, sid. 45. I varje fall förefinnes allt]amf ett betydligt antal torp
med dagsverksskyldighet. Frågan om jämkning i ett eller annat hänseende av
gällande torpkontrakts bestämmelser om dagsverksskyldighet har darfor en ganska
betydande räckvidd. Härtill kommer, att denna fråga, i motsats till de forhållanden
som regleras genom lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring,
icke är lokalt begränsad till vissa län i mellersta Sverige, utan, i större eller
mindre grad, har betydelse för riket i dess helhet. ... „

Ur »Sociala meddelanden» 1921 nr 3 sid. 204 o. ff. må har meddelas några
uppgifter angående dagsverkslönernas stegring sedan år 1913

Beträffande tillfälliga daglönare, varmed, i motsats till fasta sådana, av socialstyrelsen
förstås lantarbetare, vilka, utan att vara bundna av för la"fre tjd ingångna
muntliga eller skriftliga arbetsavtal, mot dags- eller timpenning utföra arbete
åt jordbrukare, framgår stegringen i daglöner av följande uppställning, avseen e
riksmedeltal för dylika daglönare i egen kost och grundad på uppgifter från kommunalstämmoordförande: -

Sommardaglön......

Vinterdaglön ........

Sommardaglön..........

Vinterdaglön.

1913

A

1914

b s o 1
1915

u t a
1916

tal, k
1917

ron

1918

o r

1919

1920

...... 2.97

3.0 2

3.13

3.7 7

5.oo

7.14

8.58

9.30

...... 2.19

2.24

2.3 4

3.02

4.oo

5.6 2

6 72

7.2 2

1913

1914

1915

I n d e
1916

x t a 1
1917

1918

1919

1920

...... 100

102

105

127

168

240

289

316

...... 100

102

107

138

183

257

307

330

Härav framgår, att dagspenningen för tillfälliga daglönare från 1913 till
1920 stigit med 216—230 procent samt att år 1918 företett den starkaste lönestegringen
eller omkring 40 procent av föregående års daglön.

8 Socialstyrelsen framhåller beträffande förhållandena år 1920, efter att hava
meddelat uppgifter för olika delar av landet, att i fråga om dagfönens stodek or
manliga daglönare norra Sverige kommer i första rummet, ostra Sverige i andra
och södra Sverige i tredje rummet. I fjärde rummet kommer Småland med oarna.
Lägst är daglönen i västra Sverige. Under år 1919 började skillnaden mellan Norrland
och övriga landsdelar förminskas och denna utjämning framträder ännu tyd -

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ligare i 1920 års lönesiffror. Sistnämnda år synes liven hava medfört en stark ökning
av lönerna i södra Sverige.

Det torde finnas icke få fall, då torp fortfarande äro upplåtna enligt avtal,
upprättade innan priserna å dagsverken börjat stiga till sin nuvarande höga nivå, och
innefattande skyldighet för torparen att utgöra legan i dagsverken eller andra
arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst antal dagsverken. I eu del
sådana fall har med hänsyn till de ändrade prisförhållandena genom godvillig överenskommelse
jämkning i de avtalade villkoren skett. Så är emellertid långt ifrån
alltid fallet, utan det förekommet. att torparen får såsom lega utgöra ett antal
dagsverken, vilkas sammanlagda värde icke står i proportion till nuvarande värdet
ä de förmåner, som åtfölja torpet, eller att torparen får utgöra dagsverken mot
ersättning, som, även om hänsyn tages till att torparens förmåner enligt kontraktet
jämväl stigit i värde, måste anses oskäligt låg. För bedömande av, om legan
respektive ersättningen för dagsverkena är oskälig, måste emellertid hänsyn tagas
till en mängd olika omständigheter i fråga om kontraktens innehåll och förmånernas
värde i de särskilda fallen. Där med hänsyn till sådana ändringar i prisförhållandena,
som inträtt efter avtalets ingående, och då icke kunnat beräknas eller förutses,
bristande överensstämmelse råder mellan de förmåner, som å ömse sidor åtnjutas,
måste det emellertid anses såsom ett befogat önskemål att, så framt godvillig
uppgörelse ej kan trälfas, rättelse i annan form vinnes.

Såsom framgår av professor Hellströms ovan refererade skrivelse och även
av de sakkunniga är känt, har frågan om torparnas dagsverksskyldighet spelat en
viss roll vid förda förhandlingar rörande konflikter å lantbrukets område. Ur
arbetsfredens synpunkt skulle det därför vara önskligt, om detta tvisteämne kunde
i största möjliga män bortfalla.

1 torpkontrakt förekommer icke sällan den mot nyttjanderättslagen stridande
bestämmelsen, att torparen skall vara skyldig att, utöver fastställt antal dagsverken,
på tillsägelse av jordägaren utgöra sådana mot särskild ersättning. Denna har ofta,
särskilt då kontraktet slutits före nu rådande kristid, satts till ett ganska lågt belopp.
Det kunde tilläventyrs ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang söka
råda bot på missförhållande, som uppstått därigenom, att torparen, till följd av den
inträffade prisstegringen på dagsverken, kommit i en ogynnsam ställning genom sin
på kontraktet grundade skyldighet att till uppenbart underpris arbeta åt jordägaren.
Då emellertid underlåtenhet från torparens sida att ställa sig en dylik olaglig bestämmelse
till efterrättelse icke berättigar jordägaren att häva avtalet, torde något
ingripande i lagstiftningsväg på denna punkt till torparens skydd ej böra ifrågakomma.
Visserligen intar torparen i många fall en i förhållande till jordägaren
mycket beroende ställning, vartill kommer att han ofta är okunnig om vad i lagen
i detta fall innehåller. Stundom blir han därför faktiskt icke i stånd att tillvarataga
sin rätt i förevarande avseende. Häremot torde för närvarande ej finnas annat
botemedel än att sprida kännedom om lagens innehåll på denna punkt.

Beträffande åter sådana i det föregående berörda fall, då legan utgöres i
form av dagsverken eller andra arbetsprestationer eller då torparen är skyldig att
mot ersättning utgöra fastställt antal dagsverken, och de prestationer han har att
utgöra stå i uppenbart missförhållande till honom enligt avtalet tillkommande förmåner,
föreligger däremot enligt de sakkunnigas uppfattning behov av särskilda
lagbestämmelser med syfte att, där godvillig uppgörelse ej kommer till stånd, åstad -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

komma rättelse. Någon betänklighet mot att genom dylika lagbestämmelser ingripa
i fråga om bestående avtal synes så mycket mindre kunna göra sig gällande
som lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, om vars förlängning
på ännu ett år Kungl. Maj:t avlåtit proposition till riksdagen, anvisat denna
utväg för liknande fall och denna lag i stort sett torde hava haft goda verkningar
dels direkt genom lagens tillämpning, och dels indirekt genom att lagens tillvaro
föranlett frivilliga överenskommelser.

Vad angår de ifrågasatta lagbestämmelsernas innehåll, torde nämnda lags
stadganden kunna i huvudsak tagas till förebild. Det synes sålunda vara lämpligt,
att jämkningen sker icke genom att dagsverksskyldigheten helt eller delvis bortfaller
och ersättes med skyldighet att utgiva penningar, utan genom att åt
torparen inrymmes rätt att tillgodonjuta andel i den vinst, som för jordägaren
uppkommer till följd av prisstegringen, dock med den i omförmälda lag stadgade
begränsningen, att jordägaren icke annorledes än godvilligt må behöva till arrendatorn
avstå mer än 50 procent av vinsten. De ifrågasatta lagbestämmelserna synas
böra gälla allenast avtal, som ingåtts, innan den nu rådande prisstegringen inträtt,
och torde ifrågavarande tidpunkt böra bestämmas till den 1 januari 1918. Lagbestämmelserna
synas vidare höra gälla allenast sådana prestationer, som skola utgöras
efter den 14 mars 1921. Att giva lagen tillbakaverkande kraft utöver nu
löpande arrendeår skulle enligt de sakkunnigas mening vara ägnat att ingiva allvarliga
betänkligheter ur principiell och icke minst ur praktisk synpunkt. Liksom
fallet är med arrendestegringslagen synas bestämmelserna böra erhålla allenast provisorisk
karaktär och fastställas att gälla exempelvis till den 1 juni 1922. Beträffande
sättet för avgörande av frågan, om och i vad mån andel i prisstegring
bör komma torparen till del, torde stadgandena i arrendestegringslagen likaledes kunna
komma till användning. Med hänsyn till sammansättningen av den nämnd, som
enligt berörda lag har att upptaga fråga av förevarande slag, och möjligheten att
överklaga nämndens beslut hos domstol, torde båda parternas anspråk på fullt betryggande
bestämmelser vara på nöjaktigt sätt tillgodosedda.

I fråga om formen för de ifrågavarande lagbestämmelserna torde man kunna
antingen, på sätt motionären ifrågasatt, utvidga giltighetsområdet för arrendestegringslagen
till att omfatta även dagsverken, körslor och andra arbetsprestationer
eller ock meddela bestämmelserna i fråga i en särskild lag, däri i så fall i tilllämpliga
delar hänvisning göres till arrendestegringslagens stadganden om sättet för
uppskattningen m. m. De sakkunniga anse den sista utvägen vara mest lämplig
och hava förty uppgjort ett förslag till sådan lag.

Utdrag ur de sakkunnigas protokoll, utvisande av vissa av de sakkunniga
uttalade skiljaktiga meningar, bifogas.

Stockholm den 24 maj 1921.

På de sakkunnigas vägnar:
RAGNAR v. KOGH.

Georg Martin.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 117.

13

Förslag

till

Lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.

Härigenom förordnas som följer:

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918, är
pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken,
körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst antal
prestationer av nyssnämnda slag, å dylika prestationer efter avtalets ingående inträtt
sådan prisstegring, som därvid icke lät sig beräkna, och finnes i följd härav,
att värdet av vad arrendatorn enligt avtalet har att utgöra står i uppenbart missförhållande
till de honom genom avtalet tillförsäkrade förmåner, äge arrendatorn
rätt att, såvitt angår arbetsprestationer, vilka skola fullgöras under tiden från och
med den 14 mars 1921 till den 1 juni 1922, påfordra, att skälig andel i prisstegringen
kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes, må denna andel ej
överstiga hälften av prisstegringen.

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om storleken av den andel i
prisstegringen, som efter vad ovan sägs må tillkomma arrendatorn, skall vad i
2—6 §§ i lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
för där avsett fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till den 1
juni 1922; dock skall beträffande beslut, som av sådan nämnd, som avses i ovannämnda
lag den 28 juni 1918, fattäts före den 1 juni 1922, vad i 4 och 5 §§ i
samma lag är stadgat äga motsvarande tillämpning jämväl efter den 31 maj 1922.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bilaga. II.

Utdrag ur protokoll, hållet i Stockholm nedannämnda dagar vid sammanträden
med sakkunniga för utredning rörande viss reglering av gällande torpkontrakts
bestämmelser angående torpares skyldighet att utgöra dagsverken
m. m.

Den 24 maj 1921.

Närvarande: Revisionssekreteraren Ragnar von Koch, ordförande, direktören A.

H. Carell, förtroendemannen Albin Hansson, riksdagsmannen Oscar
E. Sjölander, godsägaren K. R. Thesen och byråchefen Georg von
Zweigbergk samt vid protokollet undertecknad Martin.

§ 7.

Fortsattes behandlingen av frågan om utlåtande över den av herr Persson i
Tofta inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 21 och beslöts utlåtande
(se bilaga).

Mot beslutet anmäldes reservation av herrar Carell och Thesen, vilka yttrade:

»Då majoriteten av sakkunniga, med anledning av det i Kungl. Maj:ts skrivelse
den 15 april 1921 avfordrade utlåtande beträffande en inom andra kammaren av
herr Persson i Tofta väckt motion nr 21, i ändamål att åvägabringa jämkning
beträffande sådana arrenden, som utgöras genom dagsverken eller körningar, beslutat
tillstyrka antagandet av en lag, jämlikt grunderna för lagen den 28 juni 1918, med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, vilja undertecknade för sin del
reservera sig emot detta beslut och få till stöd för sin reservation anföra.

Det till de sakkunniga lämnade uppdraget skulle enligt vårt förmenande
bestå däruti, att sakkunniga skulle yttra sig om huruvida sådan disproportion i
värdet mellan nyttjanderätt till jord och därför utgående arrende i form av dagsverken
m. m. kan anses föreligga, att lagstiftningen i detta avseende behöver ingripa
till reglerande av nu gällande arrendeavtal.

Endast särskilt exceptionella förhållanden hava enligt svensk rättspraxis ansetts
kunna berättiga till att lag skulle bryta avtal. Det av kriget framkallade
tillståndet har dock på en hel del områden medfört sådana förhållanden, att till
reglerande av desamma och därur uppkomna konsekvenser påkallats en avtalsfriheten
skarpt beskärande lagstiftning, som varit icke blott av tvingande natur
utan även i viss omfattning haft retroaktiv verkan, sa att de tvingande bestämmelserna
blivit tillämpliga på redan ingångna avtal.

Andra lagutskottets utlåtande Nr ‘17. I")

Vi iiro emellertid icke övertygade om att den för handen varande situationen
i ovanberörda hänseenden oundgängligen påkallar ett förfarande, som hittills ansetts
motiverat endast såsom ett led till förhindrande av rena absurditeter.

Den depression på alla näringslivets områden, som nu låter sig konstatera,
har bland annat medfört, att den öppna marknadens arbetspriser avsevärt gått nedåt,
och torde desamma snart hava sjunkit till en nivå, som med hänsyn till gällande
penningvärde ej avsevärt kommer att avvika från förhållandena före kristiden. Detsamma
torde gälla även beträffande relationen mellan arbetspriser och lantbruksprodukter.
De föreslagna lagbestämmelserna torde därför endast av denna anledning
komma att sakna något större område för sin tillämpning.

Med hänsyn vidare därtill, att torpkontrakten i regel äro femåriga, och då
endast sådana kontrakt skulle beröras av den föreslagna lagen, vilka äro uppgjorda
före den 1 januari 1918, så skulle rent matematiskt sett endast omkring två femtedelar
av kontrakten komma att beröras av lagstiftningen ifråga.

Vi få härjämte erinra om att arrendedagsverkena alltjämt, då förhållandena
därtill föranlett, utbytts mot kontantarrenden samt dels att torparrendena under
årens lopp minskats genom inskränkning av arrende- och överdagsverken, dels att
under kristiden i de ojämförligt flesta fallen på frivillighetens väg åstadkommits
efter tidsläget avpassade förändringar i arrendeprestationerna.

I den mån som missförhållanden icke desto mindre i vissa fall ägt rum, äro
dessa så att säga genomlidna och stå icke numera att ändra. Eventuella lagbestämmelser
kunna nämligen av praktiska skäl ej givas någon retroaktiv verkan utom
möjligen för tiden efter den 14 mars i år.

Vi vilja slutligen hålla före, att de möjliga fördelarna av den föreslagna lagen
ej skulle komma att stå i rimlig proportion till allt det arbete och all den oreda,
som dess antagande komme att medföra.

Vi anse alltså, att tidsläget och omständigheterna numera ej kunna anses
vara sådana, att tillräckliga skäl skulle finnas för tillstyrkande av den del av herr
Perssons i Tofta inom riksdagens andra kammare i år väckta motion nr 21, som
avser utsträckandet av lagen mot oskälig arrendestegring att omfatta även dagsverken
samt körslor och andra liknande prestationer.»

Herr Hansson anförde:

»Då undertecknad biträtt majoritetens förslag i föreliggande ärende, har det
skett under tydligt betonande av, att jag i vissa punkter hyser en från majoriteten
avvikande mening.

Sålunda anser jag, att i den händelse den föreslagna lagen skall medföra
verklig lindring i och gottgörelse för arrendator för oskälig arrendestegring, bör
den givas retroaktiv giltighet från till exempel 1917 års början. Vid denna tidpunkt
började den verkliga stegringen i daglönerna och härigenom kom den dagsverksskyldige
arrendatorn-torparen att erlägga ett oskäligt högt arrende.

De svårigheter som komme att yppa sig — vid utkrävandet av tillerkänd
gottgörelse — på grund av att egendomarna skiftat ägare, bleve kanske många,
men böra, för att uppnå största möjliga rättvisa, icke få lov att avskräcka. I de
fall då arrendator lämnat sitt arrende, men reser krav på gottgörelse, vore det en
enkel gärd av rättvisa om gottgörelse erhölles.

Dessutom avviker min mening från majoritetens även därvidlag, att jag anser,
att i dagsverksskyldighet och annan naturaprestanda. som arrendeavgift, borde kunna

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ske jämkning i viss mån, så, att dagsverksskyldigheten, där så kunde finnas rättvist,
borde kunna inskränkas eller helt bortfalla. En form av arrendelindring, som naturligtvis
blott kunde äga tillämpning för kommande tid.

Det torde nämligen icke behöva betvivlas, att dagsverksskyldigheten i många
fall är så betungande för arrendatom, att skötseln av det egna jordbruket härigenom
blir lidande.»

Som ovan

In fidem:
Georg Martin.

Justerat

Ragnar v. Kock.

Rätt utdraget betygar
Ex officio:

Georg Martin.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921