Andra lagutskottets utlåtande Nr 36''.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändringar i lagen
den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
m. m.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Hult, Tjällgren, Linder, Frändén
Lindhagen,* Julin, Karlsson i Gasabäck, Hagman, Magnusson i Skövde,
Nilsson i Vibberbo, Hage, Carlsson i Solberga, Falk och Holmström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft
tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 82 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 124 i andra kammaren
av herr Lövgren i Nyborg och nr 212 i andra kammaren av herr Ericsson
i Arboga.

I herr Lindhagens motion hemställes,

»att riksdagen ville uttala sig för en effektiv jordreform för frigörelse
av de hundratusenden jordbruks- och bostadslägenheterna (hemmen)
med egna hus å annans grund samt tryggande tillika av framtida
egnahemsbildningars åtkomst till erforderlig mark, ävensom i sådant syfte
för sin del besluta ändringar och tillägg till de hitintills antagna två i
det stora hela verkningslösa, obstruktiva och mot varandra stridande
lagstiftningarna».

Herr Lindhagen yrkar fördenskull, att riksdagen ville:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 30 höft. (Nr 36.)

1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

A. Beträffande lagen den »28 juni 1908» (ensittarlagen)

1) besluta följande ändrade lydelse av 1 §:

»Har ett för viss tid eller på livstid till brukande eller för bostadsändamål
upplåtet jordområde bebyggts med nyttjanderättshavaren tillhörande
byggnader, innehållande nöjaktig bostad för honom och hans
familj, vare nyttjanderättshavaren berättigad lösa det upplåtna området.

Vid livstidsupplåtelse skall, evad änka njuter nyttjanderätten tillgodo
eller ej, lösningsrätt enligt denna lag tillkomma jämväl delägarna
i nyttjanderättshavarens bo;»

2) besluta följande ändrade lydelse av 2 §:

»Innehar någon, utan att avtal visas föreligga, annan tillhörigt
jordområde och finnas därå innehavaren tillhöriga byggnader, innehållande
nöjaktig bostad för honom och hans familj, vare lag som i 1 §
första stycket sägs.

Avlider innehavaren av området äga delägarna i hans bo lösningsrätt
enligt denna lag, även om dem förmenats att vidare kvarbo.

Har jordägaren efter den 22 januari 1921 vidtagit åtgärd för innehavarens
skiljande från området och har det skett utan rimlig orsak
eller sannolikt för att förekomma tillämpning av denna lag, vare åtgärden
och den påföljd vartill den kan leda utan verkan;»

3) besluta följande ändrade lydelse av 3 §:

1. Därest vid upplåtelse eller innehav av jordområde knutits
villkor att lösningsrätt enligt denna lag ej får äga rum, vare det villkor
utan verkan.

2. Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavare,
som övergått till jordägaren för lämnad hjälp, såsom till reparationsvirke
eller dylikt, eller föreligga eljest omständigheter, som jämlikt denna lags
grunder skäligen påkalla dess tillämplighet, oaktat lägen hetshav aren formellt
ej är ägare till byggnaderna, må lösningsrätt till området jämte
byggnader enligt denna lag ävenledes äga rum.

3. Skola enligt avtal de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna
vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren utan lösen eller mot
en oskäligt låg lösen, vare sådant avtal jämväl utan verkan till förhindrande
av lösningsrätt. Jordägaren må i ty fall endast kunna fordra ersättning
för byggnadernas värde eller viss del därav, i den mån sannolika
skäl föreligga, att avtalet skett med hänsyn till att nyttjanderättshavaren
under upplåtelsetiden eller eljest fått vederlag för byggnadernas
värde eller del därav. I annan händelse vare avtalet i sin helhet förfallet.

Andra lagutskottet* utlåtande Nr >16.

;s

4. Frånträdes området på den grund, att nyttj anderätten förverkats,
vare, där nyttjanderättshavaren det begär och gäldar eventuell skada,
uppkommen genom det förfarande, som föranlett förverkandet, jordägaren
skyldig lösa byggnaderna eller ock upplåta annat för nyttjanderättshavaren
lämpligt beläget område, dit byggnaderna kunna på nyttj an derättshavarens
bekostnad inom skälig tid flyttas.

5. Skulle lösningsrätts utövning i något fall uppenbarligen medföra
synnerlig olägenhet för jordägaren tillhörig fastighet, varå eller invid
vilken området är beläget, är jordägaren'' berättigad vägra inlösen.
I sådant fall vare, där nyttj anderättshavaren det begär, jordägaren skyldig
lösa byggnaderna eller ock upplåta annat för nyttj anderättshavaren
lämpligt område, dit byggnaderna kunna mot rimlig kostnad inom skälig
tid flyttas, och vare jordägaren tillika pliktig betala hälften av flyttningskostnaden
;

4) beluta att till 12 § tillägga ett tredje stycke så lydande:

»Förrättningsmännen äga ock avgiva utlåtande och meddela erforderliga
föreskrifter med anledning av de i 3 § omnämnda förhållanden;»

5) besluta att vad i 12 §, liksom i 5 §, sägs därom att viss ersättning
ej må överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad skall utgå;

6) besluta att till 12 § andra stycket skall läggas följande punkt
(motiv sid. 29 o. f.):

»Vidare skall avdrag göras med hälften av den stegring i jordens
värde, som anses utan jordägarens åtgörande uppkommit under den tid
lägenhetsinnehavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vilkas rätt
övergått å den förre, varit i besittning av jordområdet, dock att denna
tid ej må räknas längre tillbaka än tio år;»

7) besluta följande ändrade lydelse av 21 §:

»Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande område,
som tillhör kronan;»

8) besluta tillägg av en 22 § så lydande:

»Vad nyttjanderättshavare enligt denna lag äger iakttaga för inlösen
av det jordområde, varå hans byggnader äro uppförda, kan, där han det
begär, övertagas och fullgöras av kronan, kommun eller municipalsamhälle,
såsom målsman för honom i berörda avseende. Konungen äger
meddela närmare föreskrifter för denna verksamhet.»

B. Beträffande expropriationslagen den 12 mai 1917 {1 § 7 mom.
och 99—101 §§):

1) besluta följande ändrade lydelse av 1 § 7 mom.:

»för att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden»;

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36

2) besluta följande ändrade lydelse av 99 § första stycket:

— — om den skall utövas av kronan, som ock äger påkalla expropriation
för varje fall, — —;

3) besluta följande ändrade lydelse å 99 § andra stycket:

»Sådan expropriation må avse såväl område, som är bebyggt med

boningshus, tillhöriga annan än markens ägare, som ock annan för samhällets
utvidgning och enskildes behov erforderlig tomtmark;»

4) besluta följande tillägg till 100 §:

»Vid sådan uppskattning får hänsyn eller icke tagas till mer än
hälften av den stegring i jordens värde, som anses utan jordägarens
åtgörande uppkommet under den tid lägenhetsinnehavaren eller föregående
nyttjanderättshavare, vilkas rätt övergått å den förre, varit i besittning
av jordområdet; dock att denna tid ej må räknas längre tillbaka än
tio år.»

C. beträffande båda lagarna:

besluta de jämkningar, förändringar och tillägg i de olika paragraferna,
som må föranledas av förenämnda ändringsförslag och kunna
av lagutskottet föreslås efter eventuellt samarbete med justitiedepartementet
och jordkommissionen.

D. Beträffande det allmännas målsmanskap för effektivt genomförande
av ifrågavarande jordreform:

besluta hos regeringen anhålla att, med stöd av det i expropriationslagen
redan givna och i ensittarlagen nu jämväl enligt riksdagens
beslut erhållna bemyndigande, måtte ej mindre omedelbart skridas till
verket för organiserandet och inspekterandet av ifrågavarande jordreform
utan även, på det sätt, som i motiven ifrågasatts, bringas till intresserades
i orterna kännedom en berättelse med praktiska anvisningar om
ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning.

I herr Lövgrens i Nyborg motion hemställes,

att riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av § 1 i Lag
om rätt i vissa fall för nyttj anderättsinnehavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område:

Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet
över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren och har området så
bebyggts, att därå--— — — bostadslägenhet.

samt att i lagen inarbetas en bestämmelse, som tillerkänner nyttjanderättsinneb
avaren lösningsrätten även om området ligger på ett kortare

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

5

avstånd än 200 meter från huvudfastighetens boningshus, tomtplats eller
trädgård, när detta kan ske utan olägenhet för huvudfastigheten.

Slutligen hemställes i herr Ericssons i Arboga motion,

.att riksdagen måtte besluta, att lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område »den
28 juni 1918» skulle bliva gällande även beträffande de områden inom
Arboga stads jurisdiction, vilka för närvarande vore uppdelade på nämnda
stads tomter, dock med de jämkningar i denna lag, att befattning med
dithörande frågor, vilken tillkomme Konungens befällningshavande i länet,
måtte i stället överflyttas på magistraten i Arboga såsom överexekutor i
staden; ävensom att erforderliga förrättningar verkställas av stadens mätningsman
i överensstämmelse med stadgandena i författningarna om
fastighetsbildning i stad;

dels ock att ingå till Kungl. Maj:t med underdånig framställning
därom, att inom Arboga stads område belägen jord, vilken nu vore uppdelad
på och förenad med stadens tomter, skulle kunna under äganderätt
förvärvas utan sammanhang med överlåtelse av äganderätt till tomt i
staden, varmed jorden nu vore förenad.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina berörda
yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej här nedan lämnas,
hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av jordkommissionen. Det yttrande, som i
anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande.
Utskottet tillåter sig hänvisa till detsamma.

Vad först angår yrkandena i herr Lindhagens motion under A 1)—
A 8) och i herr Lövgrens i Nyborg motion samt det första yrkandet i
herr Ericssons i Arboga motion avse samtliga yrkandena ändringar i den
av riksdagen under år 1920 antagna lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den
s. k. ensittarlagen.) . *

Rätt för nyttjanderättshavare med egna hus å annans mark att
friköpa den av honom innehavda marken infördes i vår lagstiftning första
gången genom en lag den 28 juni 1918. Redan påföljande år avgav
emellertid jordkommissionen, som fann att den antagna lagen var i vissa
hänseenden behäftad med bristfällighet, ett förslag till revision av lagen.

Utskottet.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

I anledning av kommissionens betänkande framlade Kungl. Maj:t i proposition
till 1919 års riksdag en del av de föreslagna ändringarna. Propositionen
vann dock icke riksdagens bifall. Vid 1920 års riksdag framlades
förslaget ånyo och vann denna gång riksdagens gillande.

Av motionärerna och av jordkommissionen i dess yttrande till utskottet
framhålles nu, att jämväl den reviderade ensittarlagen är behäftad
med avsevärda brister. Även enligt utskottets uppfattning förefinnas hos
denna lag brister, vilkas avhjälpande i en snar framtid är önskvärt.
Utskottet kan dock icke till riksdagens antagande förorda jordkommissionens
till utskottet avgivna lagförslag. Omfattningen och arten av
jordkommissionens omarbetning av ensittarlagen göra nämligen erforderligt,
att lagförslaget underkastas sedvanlig förberedande prövning genom
Kungl. Maj:ts försorg. Då förslaget, enligt vad utskottet inhämtat, är
till Kungl. Maj:t inlämnat och föremål för dess uppmärksamhet, anser
utskottet, att proposition i ämnet bör avvaktas. Vid sådant förhållande
anser utskottet även olämpligt att nu föreslå smärre jämkningar i den
så nyligen antagna lagen.

Herr Lindhagens yrkande under B 1)—B 4) avse ändringar i lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. Beträffande de föreslagna ändringarna
har jordkommissionen anfört bland annat, att därest den utvidgning
av den enskildes rätt till friköpning och den förenkling av lösningsförfarandet,
som kommissionen föreslagit, vunne godkännande, torde på ett
nöjaktigt sätt blivit sörjt för att, såvitt på lagstiftningen ankomme, möjlighet
förelåge för lägenhetsinnehavarna med egna hus å annans mark
att friköpa marken. Då vidare de i expropriationslagen föreslagna
ändringarna stå i ett nära sammanhang med de föreslagna ändringarna
i ensittarlagen, anser utskottet i varje fall, att dessa frågor böra avgöras
samtidigt, och följaktligen yrkandena beträffande expropriationslagen för
närvarande icke böra bliva föremål för någon riksdagens åtgärd.

Med den uppfattning utskottet uttalat beträffande herr Lindhagens
yrkanden under A) och B) kan samme motionärs yrkande under C) icke
föranleda något yttrande från utskottet.

Herr Lindhagens yrkande under D) kan ej heller av utskottet
tillstyrkas.

Vidkommande slutligen yrkandet i herr Ericssons i Arboga motion
att riksdagen måtte ingå till Kungl. Maj:t med underdånig framställning
därom, att inom Arboga stads område belägen jord, vilken nu vore uppdelad
på och förenad med stadens tomter, skulle kunna under äganderätt
förvärvas utan sammanhang med överlåtelse av äganderätt till tomt
i staden, varmed jorden nu vore förenad, vill utskottet erinra om föl -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

7

jande. Ifrågavarande jordlotter torde beträffande den södra utmarken
till sin karaktär vara av donationsjords natur. För brytande av samhörigheten
mellan dessa jordlotter och respektive tomter i staden torde
erfordras särskilt medgivande av Kung]. Maj:t. Beträffande däremot
den norra utmarken ställer förhållandet sig annorlunda. Denna skogsmark
lärer nämligen icke vara av donationsjords natur, och vid sådant
förhållande torde hinder från det allmännas sida icke kunna möta mot
den ifrågasatta åtgärden. Föreliggande fråga har emellertid redan ansökningsvis
bragts under Kung!. Maj:ts prövning av ett åttiotal arrendatorer
av dylika skogslotter. Över berörda ansökan har kammarkollegium
den 29 december 1920 avgivit underdånigt utlåtande och däri hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte dels, vad anginge de på tomter indelade skogslotter
å Arboga stads norra utmark, förklara binder från det allmännas
sida icke möta för lotternas föryttring utan samband med vederbörande
tomter dels ock, i fråga om skogslotterna å södra utmarken, medgiva,
att sådana lotter finge skiljas från de tomter, med vilka de nu vore förenade,
dock under förbehåll, att dessa skogslotter skulle bibehålla sin
egenskap av donationsjord och förty vara underkastade alla de villkor
och förbindelser, som för den städerna donerade jord redan vore eller
framdeles kunde varda föreskriven. Vidare torde böra erinras om, att
herr Ericsson i motion nr 211 till innevarande riksdag hemställt, att
riksdagen måtte besluta att avstå den rätt kronan ägde till de delar av
de på stadens södra område belägna så kallade skogslotter, vilka vore
av donationsjords natur. Sistnämnda motion hänvisades till jordbruksutskottet,
som i utlåtande nr 20, under anförande att den av motionären
väckta frågan redan vore under Kungl. Maj:ts prövning, hemställde, att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utlåtandet
har godkänts av riksdagens båda kamrar. Då frågan sålunda i hela sin
omfattning ligger under Kungl. Maj:ts prövning och Kungl. Maj:t icke
lärer underlåta att bringa frågan inför riksdagen för det fall detta skulle
vara av nöden, anser utskottet, att motionen ej heller i denna del bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

•

1) att yrkandet under A 1) i motionen I: 82 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2) att yrkandet under A 2) i samma motion
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

3) att yrkandet under A 3) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

4) att yrkandet under A 4) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

5) att yrkandet under A 5) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

6) att yrkandet under A 6) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

7) att yrkandet under A 7) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

8) att yrkandet under A 8) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

9) att yrkandet under B 1) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

10) att yrkandet under B 2) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

11) att yrkandet under B 3) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

12) att yrkandet under B 4) i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

13) att yrkandet under C i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

14) att yrkandet under D i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

15) att motionen II: 124 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

16) att motionen II: 212 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 maj 1921.

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36,

9

Reservationer:

1) av herrar Linder, Julin, Hagman, Hage och Holmström;

2) av herr Lindhagen som anfört:

Genom det detaljerade påvisande av bristerna i ensittarlagen som
skett uti motionen nr 82 och jordkommissionens utlåtande, ytterligare
understrukna beträffande ett par detaljer i de övriga motionerna, samt
den statistik över ifrågavarande jordlägenheter, som nu omsider kommit
till stånd och bland annat avlivat en och annan dogm, med vilka lagstiftaren
hittintills rört sig, har numera vunnits det huvudsakliga, att
utskottet förklarat att »även enligt utskottets uppfattning förefinnas hos
denna lag brister, vilkas avhjälpande i en snar framtid är önskvärt».

Under sådana förhållanden har det synts mig, att utskottet bort
redan nu tillstyrka en definitiv ny lagstiftning, som i formulerat skick
framlagts för utskottet av jordkommissionen. Utskottet anser emellertid
omfattningen och arten av jordkommissionens omarbetning av ensittarlagen
göra det erforderligt, att lagförslaget underkastas sedvanlig förberedande
prövning genom regeringens försorg. Denna prövning kan dock
i sak av naturliga skäl knappast bliva annat än mindre insiktsfull och
mindre intresserad än jordkommissionens prövning. Det återstår då endast
utsikten att kunna från lagrådets sida erhålla några värdefulla formella
erinringar emot lagtextens avfattning. Om dessa mot varje förmodan
skulle bliva av den allvarliga betydelse, att riksdagens förslag
omöjligen kan upphöjas till lag, så bliver ingen skada skedd genom riksdagens
beslut i sakfrågan, som därigenom dock gjorts mer aktuell, vilket
är eu huvudsak. Äro de formella anmärkningarna åter inga eller oväsentliga,
kommer lagen på det sättet att kunna utfärdas nu i god tid och
därigenom förhjälpa många i rätt tid till deras rätt.

Ur dessa synpunkter anser jag:

att riksdagen bör godkänna jordkommissionens
förslag till ny ensittarlag med de av mig därutinnan
ifrågasatta förändringarna.

Anser man emellertid, att saken bör uppskjutas på grund av dess
omfattning och särskilt därför, att utskottets och riksdagens medlemmar

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 30 käft. (Nr 36.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

ej ansett sig hinna sätta sig in i saken i alla dess delar tillräckligt för
att kunna föreslå definitiva lagändringar, så bör emellertid den slutsats,
vartill utskottet kommit, föranlett en hemställan till riksdagen att hos
regeringen till nästa riksmöte begära ett definitivt förslag. Visserligen
har jordkommissionen även till regeringen inlämnat ifrågavarande förslag
såsom svar å en remiss till kommissionen på en av mig även till regeringen
inlämnad petition i ärendet och utskottet förmäler nu också, att
enligt vad det inhämtat, förslaget är inlämnat till regeringen och föremål
för dess uppmärksamhet och att proposition i ämnet därför bör avvaktas.
Detta hindrar emellertid icke, att även riksdagen understryker
behovet av ifrågavarande lagstiftning genom att också till regeringen ingiva
en framställning därom i anledning av de inom riksdagen i laga
ordning väckta motionerna. Därigenom skulle sannolikheterna av en propositions
avlämnande högeligen ökas.

Om således saken i hela dess vidd av riksdagen överlämnas till regeringen
för omprövning och proposition till nästa riksdag, återstår för
riksdagen i alla fall att ej förglömma utan noga undersöka, huruvida ej
den nya lagstiftningen skulle komma för sent i vissa fall och således en
provisorisk förändring redan nu måste vidtagas. Ett föredöme därtill
har riksdagen i år redan tagit genom den av riksdagen beslutade förbudslagen
för bolagsförvärv i avvaktan på en kommande lagstiftning för
jordförvärv i allmänhet.

Såsom av motionerna framgå förefinnas i de anmärkta ämnena
flera spörsmål, som knappast kunna uppskjutas utan äventyrande av
enskildes rätt enligt meningen med den ifrågavarande lagstiftningen. Om
riksdagen emellertid anser sig urståndsatt att icke heller ägna dessa en
omedelbar prövning på grund utav lagändringarnas omfattning och saknad
av ytterligare formell granskning utöver den, som jordkommissionen
ägnat saken, så kan detta dock icke förebäras vara fallet med den viktigaste
av de provisoriska ändringarna som redan nu påkallas, nämligen
den nu gällande lagens bestämmelser, att avlösning icke kan ske med
mindre än att det senaste upplåtelsekontraktet avser en upplåtelsetid
överskjutande 20 år. Denna bestämmelse kommer att kunna drabba hårt
upplåtelser på långa tider, varå senaste kontraktet lyder på 20 år och
därunder. Dels kunna nämligen innehavarna bliva uppsagda trots lång
besittningstid och dels kunna arrendena även oskäligt höjas och därigenom
möjligheterna till en rimlig lösningsrätt äventyras. Ett sådant
bekymmer har även från vissa orter blivit uttryckligen framfört. Den
förändring som bär åsyftas, föreslogs också redan år 1919 av j ordkom -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

11

missionen och har sedan undergått formell granskning men blev ej upptagen
i regeringens proposition.

Utskottet anmärker nu att då frågan i hela dess vidd bör undergå
sedvanlig förberedande prövning, anser utskottet det även olämpligt
att nu föreslå smärre jämkningar i den så nyligen antagna lagen. Således
på den grund att lagen möjligen kan under loppet av nästa år få
en rättvisare avfattning, så är det olämpligt att hjälpa dem, som behöva
detta bistånd senast den 14 mars 1922 och icke kunna erhålla bistånd
av den nya lagen. Det är endast intressepolitiken, som kan resonera på
detta sätt. Samvetspolitiken gör det icke. Vore riksdagens ledamöter
själva personligen intresserade i ett dylikt provisorium skulle de finna
det naturligt och nödvändigt. Nu äro de det icke och därför äro de ej
intresserade av att göra för andra vad de skulle vilja att dessa gjorde
för dem. Enligt min uppfattning bör således riksdagsskrivelsen kompletteras
med en provisorisk lag, åtminstone enligt 1919 års förslag,
utan att därmed får förglömmas, att jordkommissionens definitiva förslag
avser med fog slutligt borttagande av tjugu-årsbestämmelsen i sin
helhet.

I fråga expropriationslagen är det konstaterat, att den så gott som
fullständigt saknar tillämpning på sätt i motionen och i reservation till
jordkommissionens utlåtande närmare påvisats. Utskottet anser emellertid
och med fog, att dessa frågor böra avgöras samtidigt med de ifrågasatta
ändringarna i ensittarlagen. Här gäller det också icke blott expropriationslagens
effektivitet utan även vidgandet av det allmänna initiativ
som den velat skapa till att gälla hela landet vid sidan av ensittarlagens enskilda
initiativ. Även här synes mig därför riksdagen böra framföra
lagutskottets förväntan till regeringen genom en särskild skrivelse i
detta ämne.

Oavsett de ifrågavarande lagstiftningarnas slutliga lydelse, bör det
mindre eller större, som de kunna komma att innehålla av hjälp för ensittarna
organiseras genom det allmännas försorg, för vilket ändamål en
skrivelse enligt motionens nr 82 yrkande under D, är även i detta sammanhang
på sin plats.

Det hemställes således alternativt:

att riksdagen ville med anledning av ifrågavarande
motioner och jordkommissionens utlåtande åtminstone: A)

beträffande ensittarlagen:

1) i skrivelse hos regeringen anhålla om ett för -

12

Andra Lagutskottets utlåtande Nr 36.

slag till nästa riksdag för avhjälpande av nämnda lags
brister;

2) i avvaktan på denna lagstiftning besluta följande
provisoriska lydelse av första stycket i lagens
1 §:

Har en för viss tid till brukande upplåten del av
en fastighet över 20 år i följd innehafts av annan än
ägaren och har området--— stadgas.

B) beträffande expropriationslagen:

i skrivelse hos regeringen anhålla om ett förslag
till nästa riksdag för avhjälpande även av nämnda
lags brister i de delar av lagens tillämplighetsområde,
om vilka nu är fråga.

C) beträffande det allmännas målsmanskap för effektivt
genomförande av ifrågavarande jordreform:

i skrivelse hos regeringen anhålla om ett omedelbart
skridande till verket för organiserandet och
inspekterandet av den jordreform, som man velat inleda
genom förenämnda två lagstiftningar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Bilaga.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 25 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt Jordkommissionen
att till andra lagutskottet avgiva utlåtande över vissa till utskottet
remitterade motionera bland dem motionerna nr 82 i forsta kammaren av hr Lindhagenom
en effektiv jordreform till förmån för innehavare av lägenheter med
egna hus å annans grund m. in., nr 124 i andra kammaren av hr Lövgren i Nyborg
om ändrad lydelse av 1 § i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att in [osa under nyttjanderätt upplåtet område, samt nr 212 i andra kammaren
av hr Ericsson i Arboga om utsträckning av nämnda lag till att avse vissa områden
i Arboga stad m. m. I anledning härav får kommissionen anföra följande.

Kommissionen har i anledning av dels en av hr Lindhagen den 4 september
1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, vilken för yttrande remitterats till
kommissionen, och dels ovannämnda motioner utarbetat bilagda förslag till revision
av lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, vilket förslag jämte reservationer härmed överlämnas. Med
aetta förslag få anses behandlade de ändringsyrkanden ifråga om sagda lag, vilka
framställts i motionen nr 82 under A, samt i motionerna nr 124 och 212. I fråga
om motionen nr 212 torde det icke hava varit avsett, att kommissionen skulle
avgiva yttrande i annat hänseende än såvitt anginge frågan om friköpningslagens
eventuella tillämplighet inom stadsområden i allmänhet.

. i motionen nr 82 under B framställda yrkandena om vissa angivna
ändringar i expropriationslagen har kommissionen icke ansett sig böra biträda
Därest den utvidgning av den enskildes rätt till friköpning och den förenkling
av lösningsförfarandet, som kommissionen föreslagit, vinner godkännande, torde
pa ett nöjaktigt sätt bliva sörjt för att, såvitt på lagstiftningen ankommer, möilighet
föreligger för lägenhetsmnehavarna med egna hus på annans mark att friköpa
marken. Kör lägenhetsinnehavare, som vill utöva lösningsrätt, är genom
kungörelsen den 25 mars 1920 (S.F.S. nr 133) om bestridande i vissa fall med
„ Visual av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt uppfatet
område m. m., möjlighet redan beredd att erhålla biträde i ärende angående
lösningsrätt, varjämte enligt samma kungörelse kostnad för lantmäteriförrättning
??• ma bestridas av allmänna medel, därest lägenhetsinnehavaren icke äger
tillgång till gäldande av kostnaden eller efter dess utgivande skulle sakna medel ''
för eget och sin familjs uppehälle. Vid dessa förhållanden har det synts kommissionen
icke föreligga behov av att, på sätt hr Lindhagen under B 1) yrkat,
utvidga den i expropriationslagens 1 § under 7 omförmälda expropriationsrätt att
avse varje ort, där friköpningslagen äger tillämpning.

, I anledning av yrkandet under B 3) vill kommissionen erinra, att lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad medger rätt till expropriation av

Bihang till riksdagens -protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 30 käft. {Nr 36.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

obebyggd tomtmark, som är för samhällets utveckling oundgängligen erforderlig
och icke annorledes kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande.

Beträffande yrkandet under B 4) hänvisas till vad som anförts vid 9 § i
kommissionens förslag till reviderad friköpningslag.

Vidkommande slutligen hr Lindhagens yrkanden i motionen nr 82 under D
anser kommissionen något målsmanskap genom staten för tillämpning av friköpningslagen
icke erforderligt. Däremot synes det önskvärt, att lämpliga anordningar
vidtagas för bringande till vederbörandes kännedom av friköpningslagens
bestämmelser ävensom av föreskrifterna om förordnande av biträde i ärenden angående
lösningsrätt och om bestridandet i vissa fall med statsmedel av kostnader
för lantmäteriförrättning m. m. Att härom intaga något stadgande i friköpningslagen
torde ej vara erforderligt, utan synes syftemålet kunna ernås genom särskild
framställning därutinnan hos Kungl. Haj:t. _

Av förarbetena till gällande expropriationslag framgår, att man tänkt sig
att staten skulle kunna träda emellan för realiserande av den i expropriationslagens
1 § under 7 omförmälda expropriationsrätt. Därest svårigheter av ett eller
annat slag skrrlle möta att genom samhällets egen försorg åstadkomma sådan
expropriation, torde följaktligen hinder icke möta för de av saken intresserade att
påkalla statens medverkan för genomförande av expropriation. På grund härav
anser kommissionen några åtgärder av det slag som åsyftas i sistnämnda yrkande
icke vara erforderliga i fråga om expropriationslagen.

I ärendets avgörande hava kommissionens samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 28 april 1921.

På Jordkommissionens vägnar:
J. HANSSON.

S. Ekberg.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

3

Förslag

till

Lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

1 §•

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger
boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad
att i den ordning denna lag stadgar tilläsa sig marken under förutsättning,
dels att sådant boningshus fanns å marken uppfört den 1 januari 1921 och dels
att minst en fjärdedel av det värde, den mark, som skall lösas, med därå befintliga
byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader. Ändå att
avtal om nyttjanderätt icke visas föreligga, skall vad i föregående punkt stadgas
äga motsvarande tillämpning, därest marken den 1 januari 1921 sedan mer än fem år
innehafts av annan än jordägaren samt denne ej före nämnda dag för innehavarens
skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan
påföljd; och skall å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag
sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som
nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å
denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första
stycket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet nyttjanderätten
hava upphört med dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens make,
bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §•

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda
§ stadgar, följande gälla.

Lösningsrätt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens boningshus
kan, med hänsyn till läget och beskaffenheten av den tomt, varå det uppförts,
anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Omfattar nyttj anderätten mer en än tomt, äger lösningsrätt rum endast
till den tomt, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott del av tomt,
äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften av
vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten är obebyggd;
och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättsbavarens boningsbus uppfört i tomtgräns, skall lösningsrätten,
såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå största delen
av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren, därest det för honom
skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet att flytta boningshuset
helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad att hava huset kvar å den del av den
andra tomten, vara detsamma uppförts, intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner.
För det intrång, jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning,
såvida han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen
bestämmas vid förrättning, som i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det område,
där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall förrättning,
som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver fastställt.

3 §•

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning
ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet för buvudfastigbeten eller
därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas
därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den, varå
nyttjanderättsbavarens boningsbus är beläget, äge lösningsrätt rum till marken
i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,
som ovan sägs, må hänsyn icke tagas till anordning, som vidtagits i syfte
att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 §•

Har i nyttj ander ättsavtal stadgats, att nyttjanderättsbavarens byggnader
skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att lösen beloppet
skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande utan verkan,
därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättsbavarens byggnader skola tillfalla
jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas
fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva lösningsrätt, utan
annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren utgiva, förutom lösen för
marken, skälig got.tgörelse för avståendet av den förmån, som enligt avtalet sålunda
tillkommer jordägaren.

5 §•

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

Andra lagutskottets utlåtande, Nr 36.

5

« §•

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för
marken med vad därtill hör skall på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras
vid lantmäteriförrättning i den ordning nedan stadgas.

Ansökan om lantmäteriförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande
senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna § stadgas, nyttjanderättshavaren
är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren inom
sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord, huruvida han vill utöva lösningsrätt,
vare dock, vid äventyr av lösningsrättens förlust, skyldig att inom
nittio dagar efter det han tillspordes söka förrättning. Vill någon på grund av
stadgandet i 1 § tredje stycket utöva lösningsrätt, göre ansökan om förrättning
inom nittio dagar från den dag, nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande
fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande
förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare
än å den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.
Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar
utöver den dag, då nyttjanderätten upphör, njute jordägaren ersättning med belopp,
som, i fall överenskommelse ej träffas, bestämmes vid förrättningen eller,
därest så ej kan ske, av skiljemän på sätt i 17 § stadgas.

7 §•

Ifråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och
3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga
skifte,^ i tillämpliga deler lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen
är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt^ de för stad meddelade bestämmelser, skall vad denna lag innehåller i
avseende a lantmätare och förordnande för sådan gälla om mätningsman, som må
vara anställd i stadens eller samhällets tjänst.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten
avsändas sa tidigt,. att kallelserna kunna komma dem till hända minst fjorton
dagar före förrättningen, sa ock att föranstalta därom, att kungörelse angående
dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för
den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande
kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,
äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för
rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,
skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket
boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad
om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

8 §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga är
om område i stad, som ej lyder under landsrätt, hos rådhusrätten anmälan om
förordnande av lantmätare. Anteckning om förordnandet skall göras i inteckningsprotokollet
å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i intecknmgsboken,
eller, då fråga är om område i stad, som ej lyder under landsrätt, i
inteckningsprotokollet och i fastighetsboken å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

9 §•

Vill jordägaren under åberopande av förhållande,^ som i 3 § första stycket
sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det honom att vid
första sammanträdet under förrättningen antingen visa Jagakraftägande utslag,
att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom är anhängig;
och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i avbidan på lagakraftägande utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,
som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området varder sålunda bestämt, att
hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen^ ej möter; och äga- förrättningsmännen
förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som härav
kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskillingen skall avdrag göras för värdet av förbättring,
som i 1 § andra stycket sägs. Nyttj anderättshavaren skall tillgodoräknas
värdet av dylik förbättring å sådan ael av det innehavda området, som
icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är främmande för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, a karta,
upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, att
områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över
områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.
Därest karta, som nu sagts, finnes tillgänglig, vare upprättande
av särskild karta för förrättningen ej erforderligt.

10 §•

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de

flesta säga. .

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall vad
lantmätaren säger.

11 §•

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som är
missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja talan
mot densamma ävensom vad enligt 13 § åligger nyttj anderättshavaren. Avskrift

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens avslutande
eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen överlämnas
till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande
avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den
granska eller avskriva.

12 §.

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos
ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller dess ordförande
ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt
vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten
samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat
laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,
som i 3 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande
av nyttjanderättshavarens anspråk.

13 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft
hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen. Överexekutor äge dock,
när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande
fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit nyttja ndeävensom
karta över området, vid äventyr att det felande varder på laga kraft,
rättshavarens bekostnad anskaffat av myndighet, som enligt 14 § har att pröva
förrättningen.

Är i stad, som ej lyder under landsrätt, Konungens befallnings havande
eller viss ledamot av magistraten överexekutor, skola de ingivna handlingarna
med underrättelse om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd, som i
14 § sägs.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta.

14 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del av tomt eller
eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning äga
rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

Är fråga om område i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse meddelas, därest områdets
avskiljande överenstämmer med vad i 5 kap. 6 och 8 §§ i lagen den 12
maj 1917. om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas fastställelse,
skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt
namn.

Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder därav
att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits, fast -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

ställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad om jordavsöndring
är stadgat. Vid ärendets prövning skall så förfaras som vore området
av jordägaren avsöndrat och, därest till områdets avsöndrande särskilt tillstånd
skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må det utgöra hinder för fastställelse, att den fastighet, vari område,
som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

I denna § omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer som lyda
under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm på överståthållarämbetet
och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig,
vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöra det nyttjanderättsavtal,
som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet, som meddelat
beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren eller ifråga om
stad, som ej lyder under landsrätt, till rådhusrätten ävensom, därest myndigheten
ej själv är överexekutor, till denne.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst eller
annan förmån, varom i 7 §''sista stycket sägs. Angående inlöst områdes befriande
från ansvar för i stamfastighet intecknad gäld är särskilt stadgat.

15 §•

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale överexekutor
löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket
sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskillingen för
utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för fördelningen
varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet genom
överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren
och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,
om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren
tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed
skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,
åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren eller i fråga om område i
stad, som ej lyder under landsrätt, hos rådhusrätten samt tillika insända fördelnings]
ängden.

16 §•

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

17 §■

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket
sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och kommer på
grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig att vid nyttjande -

9

Andra lagutskottets utlåtande År 36.

rättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och för dem
därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår, utgiva full lösen, ävensom
ersätta honom värdet av förbättring, som i 1 § andra stycket sägs, i den
man denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen avsedda
ändamalet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,
tillställa jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den dag,
da skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse ei''
träffas orn vad i löseskilling eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå,
skall Iragan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av
vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera
parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ei förena sig om valet av den
tredje, äger domaren i orten förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de
flesta skiljemännen säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han
instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes
honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har
att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

År nyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader
och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad till
viss tid efter nyttianderättens upphörande, och är, då nyttjanderätten upphör,
framställning om inlösen av upplåtet område på prövning beroende, men kommer
inlösen ep till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då han
skall avträda området eller rätten till inlösen upphört.

19 §.

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande
lösningsrätt vare utan verkan.

20 §.

Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan eller som innehaves med tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1921, vilken dag lagen den
26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra, dock att ärende angående lösningsrätt,
i vilket sådant tillkännagivande, varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt
rum före den 1 september 1921, skall handläggas och prövas enligt äldre lag.

... 4.-11* * ^ kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttiander
t ill fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 30 käft. (Nr 36.) 2

Hemställan
av liv Lindhagen
i september
1930.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

å- landet inom Norrland och. Dalarna stadgas angående förlängning a\ arrendeavtal
skall ej tillämpas, då på grand av stadgandet i 6 § sista stycket denna
lag nyttjanderättshavare efter npplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom
i denna lag förmäles.

Allmän motivering.

I en den 4 september 1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse har borgmästaren
Carl Lindhagen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för 1921 års riksdag
framlägga förslag till revision av dels gällande expropriationslag i vad densamma
innefattar bestämmelser rörande den i lagens 1 § under 7 omförmälda expropriation
för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område
vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller a annan ort med större sammanträngd
befolkning, och dels lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (här nedan
benämnd friköpningslagen). Därefter har hr Lindhagen i en den 10 september.
1920 till Kungl. Maj:t ingiven skrift meddelat några kompletterande uppgifter.
Såsom skäl för sagda hemställan har hr Lindhagen anfört huvudsakligen följande.

Expropriationslagens berörda stadgande hade, ehuru ivrigt eftersträvat i
orterna, ännu icke kommit att tillämpas. Anledningarna närtill vore många. _ Da
rätt till expropriation icke kunde meddelas annan än kommun eller municipalsamhälle,
inom vars område den mark, expropriationen skulle avse, vore belägen,
hade följden blivit, att det mött svårigheter att .åstadkomma beslut om sökande
av expropriationsrätt. I ett samhälle vore manga eller kanske de flesta ej intresserade
av saken och motsatte sig därför att bidraga till infriande av de andras
önskemål, då detta kunde föranleda ekonomiska förpliktelser för samhälle!. Ävenledes
uppstode stor tvekau i följd av ovissheten om en expropriationsnämnds värdering,
vilken antoges lätt kunna bliva alldeles för betungande först för samhälle!;
och sedan för tomtinnehavarna. Vidare mötte vanskligheter beträffande anskaffandet
av lån på rimliga villkor för bekostande av expropriationen genom samhället
och därefter för tomternas överlåtelse eller upplåtelse till husägarna. Någon
lånefond funnes icke upprättad såsom skett för mänga andra ändamål. Där kommunalförvaltningen
hälst skulle vilja framdeles frigöra sig från lånet genom
tomternas försäljning till vederbörande, hade ock en viss betänksamhet yppats
därav att, såsom i fisklägen, många tomter besuttes av fattiga änkor, som ansages
ej hava råd att erlägga någon köpeskilling för dem. ..... , ., .

Beträffande friköpningslagen hade en ofantlig missräkning uppkommit i
följd av lagens bestämmelse, att friköpning finge äga rum först vid upplåtelsetidens
slut. Vidare hade, då lagen såsom villkor för friköpning stadgade en
upplåtelsetid av över 20 år, alla de husägare, som hade upplåtelsen på 20 ar
och därunder, icke kommit att omfattas av lagen. Sistnämnda upplåtelse!- vore
endast formellt begränsade till viss tid i sänder; i regeln hade de omfattat manga
årtionden, ja generationer för en och samma släkt. Det vore en brutalitet av
lagen att utesluta dessa husägare från rätten till friköpning av deras tomter.
Det vore svårt att förstå, varför enligt expropriationslagen tomter skulle fa
exproprieras oavsett upplåtelse t idens längd och utan avvaktan pa dess utgång,

11

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 36.

men enligt friköpningslagen en så stor hänsyn skulle fästas just vid dessa omständigheter.
Det förhållande som borde behjärtas vore, att en person och hans
familj på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet tillåtits och själv kunnat
därå uppföra byggnader. Om de sedan suttit i detta hem några dagar eller
längre tid, vore ingen konstitutiv skiljaktighet. Att berövas sitt hem och det
väsentliga värdet av sina byggnader vore en lika brutal framfart av livet i bägge
fallen. Detta vore tydligen expropriationslagens mening. Samma humanitet borde''
genomströmma friköpningslagen.

En brist hos friköpningslagen läge även däruti, att den icke ägde tillämpning
inom tomtindelade områden eller områden, för vilka stadsplan antagits. De
förhoppningar att få friköpa vid upplåtelsetidens slut, som lagen skänkte lägenhetsägaren,
ginge om intet, därest tomtindelning genomfördes eller stadsplan antoges
för det område, inom vilket lägenheten vore belägen.

I en inom första kammaren vid 1921 års riksdag väckt motion, nr 82, har
hr Lindhagen närmare angivit de olika hänseenden, i vilka expropriationslagen,
såvitt. den rör ifrågavarande slag av expropriation, samt friköpningslagen skulle
vara i behov av revision.

Rätt för lägenhetsinnehavare med egna hus å annans mark att friköpa den 1918 års friav
honom innehavda marken infördes som bekant genom »lag den 28 juni 1918 om köpningslag.
rätt i vissa fäll för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område». Ganska kort tid efter denna lags ikraftträdande visade det sig, att de
stora förväntningar, med vilka lagen mottagits, blivit grusade. Anledningarna
härtill voro huvudsakligen två, nämligen dels att friköpningsrätten begränsats till
att omfatta allenast lägenheter som för det närvarande voro upplåtna på viss
tid, överstigande 20 år, eller på livstid, och dels att markägaren i lagen tilhjrkänts
en ovillkorlig rätt att, därest nyttjanderättshavaren begärde att få friköpa den
upplåtna marken, i stället få tilläsa sig nyttjanderättshavarens byggnader.

Dessa bristfälligheter hos friköpningslagen gav kommissionen anledning att Kommissioutarbeta
och i mars 1919 till Kungl. Maj:t avgiva förslag till revision av lagen, ''»■ens förslag
Enligt förslaget skulle rätt till friköpning äga rum dels vid upplåtelser på livstid,
dels vid upplåtelser på viss tid, när det upplåtna markområdet i mer än ''20 år vision av
innehafts av annan än jordägaren, och dels — för den händelse upplåtelse för viss friköpning stid
eller livstid icke visades föreligga — därest markområdet den 1 januari 1919 lagen

i mer än 20 år. innehafts av annan än jordägaren. Jordägarens befogenhet att

omintetgöra nyttjanderättshavarens anspråk att få friköpa marken medelst yrkande
att i stället få tillösa sig nyttjanderättshavarens byggnader skulle inskränkas
till de fall, då en friköpning av marken kunde antagas medföra olägenhet
för huvudfastigheten. Kommissionen föreslog därjämte ändringar i ett par andra
hänseenden.

I anledning av kommissionens nämnda förslag framlade Kungl. Maj:t vid Ny friköp1919
års riksdag förslag till reviderad friköpningslag, i vilket förslag upptagits ningslag utde
av kommissionen föreslagna ändringarna med det undantag, att upp 1 åtel sea vtal fär^ad 193°.

på viss tid skulle, för att berättiga till friköpning, vara slutet på över 20 år.

Förslaget blev icke antaget av 1919 års riksdag. Det framlades ånyo vid 1920

Motion av
hr Lindhagen
vid
1921 års
riksdag.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

års riksdag och blev då godkänt, varefter Kungl. Maj:t den 26 mars 1920 utfärdade
den nu gällande friköpningslagen, som trädde i kraft den 1 september
samma år.

Kungl. Maj:ts berörda frånträdande av kommissionens förslag synes närmast
bava föranletts av erinringar, som vid förslagets behandling ^ i lagrådet
framställdes av tre ledamöter därstädes. Det anfördes därvid av två ledamöter
följande: »Att låta lösningsrätt inträda, då på grund av flera upplåtelser på
kort tid ett område innehafts av annan än ägaren under mer än tjugu år, synes
betänkligt av skäl, som egnabemssakkunniga anfört.» En tredje ledamot yttrade^ att
det kunde med skäl betvivlas, att en utvidgning av lösningsrätten i den omfattning
kommissionen föreslagit skulle få någon större socialpolitisk betydelse, samt
att i de fall, då avtal om upplåtelse på viss kort tid förekommer, åbyggnaderna
nog i regel tillhörde jordägaren.

De av egnabemssakkunniga åberopade skälen, vartill de två lagrådsledamöterna
hänvisade, återgåvos i Kungl. Maj:ts proposition nr 172 till^ 1918 års
riksdag sålunda: »De sakkunniga både sålunda ansett sig böra föreslå en upp låtelsetid,

överstigande tjugu år, såsom den kortaste för att berättiga lägenhetsinnebavare
till inlösen av jorden. En längre upplåtelsetid än den av de sakkunniga
föreslagna kunde icke fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri
grund skulle uteslutas. Å andra sidan vore en kortare tid än den föreslagna icke
tillrådlig, dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom alltför
tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, dels därför att på
sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge i alltför omedelbar förening med huvudgården
för att icke ett särskiljande med full äganderätt skulle kunna medföra
avsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande, som icke i närmelsevis så
hög grad gällde beträffande de på längre tid eller livstid upplåtna. Vidare torde
de fall, i vilka åbyggnader vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund,
höra till undantagen och antalet dylika lägenheter sålunda vara alltför obetydligt
för att hänsyn behövde tagas till dem. Maximitiden för arrendeupplåtelser
vore därjämte i allmänhet tjugu år. Det vore ju ingalunda sällsynt, att till en
lägenhetsinnehavare på verkligt arrende utlämnades jord, gränsande intill hans
lägenhet, och givetvis skulle det vara olämpligt, om dylik jord, som icke kunde
räknas tillhöra lägenheten i egentlig mening, skulle kunna bliva föremål för^inlösen,
vilket kunde bliva fallet, om inlösningsrätten finge tillämpas vid tjuguårsupplåtelser.
»

Allmänt om- Otvivelaktigt har 1920 års friköpningslag skapat möjlighet för ett bety döme

oml920 åande antal nyttjanderättshavare med egna hus att fä friköpa av dem innehavd
års lag. niari- qqP därmed bereda nödig trygghet åt sina hem. Lagens största förtjänst
torde ligga däruti, att den slopat den i 1918 års lag intagna bestämmelsen om
jordägarens ovillkorliga rätt att få tidlösa sig nyttjanderättshavarens byggnader.
Emellertid kan icke heller 1920 års lag anses på ett nöjaktigt sätt tillgodose de
socialpolitiska önskemål, som genom denna lagstiftning skulle vinna beaktande.
Enskilda ledamöter av kommissionen hava vid besök å orter, där lagen kunnat
tänkas skola vinna tillämpning i någon större omfattning, erfarit, att högst få
nyttjanderättshavare därstädes, ehuru de och anförvanter till dem i mycket lång
tid innehaft sina lägenheter, kunna begagna sig av den friköpningsrätt, som man genom
denna lagstiftning avsett att införa. Orsaken därtill är, att lagen fordrar

Andra lagutskottets utlåtande Nr . 36.

13

upplåtelseavtal för en tid av över 20 år, under det att mångenstädes de nu gällande
kontrakten angående markupplåtelsen äro på jämnt 20 år eller därunder,
och detta även för sådana fall att lägenheten innehafts av ny ttjanderättsha varen
och hans anförvanter i flera generationer. Likaledes har det, i de fäll då friköpningsrätt
enligt lagen föreligger, försports stor besvikelse däröver, att denna rätt
icke får utövas förrän vid upplåtelsetidens slut. Man har funnit det meningslöst,
att en lagligen fastslagen friköpningsrätt icke skall få utövas förrän om kanske
20 eller 30 ja 40 år och således i många fäll eventuellt icke alls kunna åtnjutas
av de nuvarande nyttjanderättshavarna. Särskit beträffande livstidsupplåtelserna
har man funnit det egendomligt, att friköpning icke alls tillerkänts den som är
innehavare av upplåtelsen. En annan egendomlighet hos friköpningslagen förefinnes
däruti, att den beträffande lägenhet, som den 1 januari 1919 i mer än 20
år varit skild från jordägarens innehav, medger friköpning för den händelse upplåtelseavtal
icke finns, men vägrar sådan, därest upplåtelseavtal för viss tid finns,
men detta endast är på jämt 20 år eller därunder, och det även för det fall
att närmast föregående upplåtelseavtal gällt för tid över 20 år. Man torde således
vara berättigad påstå, att en viss principlöshet behärskar friköpningslagens
regler rörande villkoren för inträdandet av rätt till friköpning.

För bedömande av frågan, huruvida friköpningslagen i sin nu gällande Statistik anavfattning
utesluter ett större antal lägenhetsinnehavare från åtnjutande av den rätt gående lagentill
friköpning, som med ifrågavarande lagstiftning åsyftats, är det givetvis av heter med„
betydelse att äga kännedom om de faktiska upplåtelseformer, som förekomma be- e9f? hws 1
träffande dessa lägenheter. Då denna lagstiftningsfråga var föremål för be- Vele skulledhandling
vid 1919 års riksdag, uttalades också inom lagutskottet den åsikten, att ningar ur
man borde genom länsvis gjorda undersökningar försöka skaffa sig en klar upp- statistiken.
fattning om ifrågavarande jordupplåtelser, innan man ginge till en revision av lagen.
Kommissionen har för den skull sökt åvägabringa en statistik rörande dessa
jordupplåtelser, för vilken härmed redogörelse skall lämnas.

Under hösten 1920 utsände kommissionen till kommunalnämnder, municipalnämnder
och magistrater blanketter, med anhållan att i blanketterna måtte
antecknas samtliga inom kommunen, municipalsamhället eller staden befintliga
lägenheter,_ vars innehavare ägde hus å lägenheten men arrenderade marken; dock
skulle dylika lägenheter å kronohemman, kronoparker och vissa boställen icke
redovisas i blanketterna. I blanketterna funnos kolumner för anteckning av vissa
särskilt angivna uppgifter rörande varje lägenhet. Sålunda skulle uppgift lämnas,
huruvida upplåtelseavtal förelåge, samt, därest så vore förhållandet, om upplåtelsetidens
längd. Vidare skulle uppgift meddelas rörande dels den sammanlagda
tid, lägenhet innehafts av annan än jordägaren, dels värdet av lägenhetsinnehavarens
byggnader och värdet av den upplåtna marken, och dels huruvida
upplåtelseavtalet stadgade skyldighet för lägenhetsinnehavaren att vid upplåtelsetidens
slut avstå sina byggnader till jordägaren. Från samtliga kommuner, med
undantag av 247 lantkommuner och 5 städer, har uppgifter inkommit. I uppgifterna
från 148 lantkommuner hava uppenbarligen icke redovisats samtliga inom
resp. kommuner befintliga lägenheter, varom uppgift bort lämnas.

Det sålunda anskaffade materialet har bearbetats inom kommissionen och
hava därvid uppgjorts de vid detta utlåtande fogade tabellerna. Givetvis kan
den sålunda uppgjorda statistiken, på grund av vad nyss anförts rörande det in -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

komna materialet, icke vara i det hänseendet fullständig, att den skulle omfatta
samtliga lägenheter av det slag, varom det varit fråga att genom blanketternas
ifyllande erhålla upplysning. Statistiken torde det oaktat vara till fyllest för
belysning av de förhållanden, varom det ansetts nödigt att vinna kännedom;
och man har genom densamma erhållit mera fasta utgångspunkter än som förut
stått lagstiftaren till buds för bedömande av frågan, vilka lägenhetsinnehavare
böra komma i åtnjutande av friköpningsrätt. Kommissionen skall här nedan lämna
en kortfattad redogörelse för de faktiska förhållanden, som kunna utläsas ur de
uppgjorda tabellerna.

Statistiken omfattar inalles 40,867 lägenher, därav 36,923 i lantkommuner
och 3,944 i stadskommuner. I tabellerna 1 och 12 hava dessa lägenheter uppdelats
med hänsyn till den upplåtelsetid som för närvarande gäller för var och en
av dem. Ifråga om 5,076 i blanketterna redovisade lägenheter, därav 4,686 i
lantkommuner och 440 i stadskommuner, har uppgift i nämnda hänseende ej lämnats.
Huruledes övriga 35,791 lägenheter för närvarande äro upplåtna lämna tabellerna
besked. En sammanställning, upptagande upplåtelser på viss tid till och
med 20 år, på viss tid över 20 år, på lägenhetsinnehavarens livstid och på obestämd
tid, får följande utseende:

Lägenheter nu upplåtna på viss tid till och med 20 år....... 3,502

» » » » » » över 20 år.............11.072

» » » > lägenhetsinnehavarens livstid........5,709

» » » » obestämd tid................15,508

Summa 35,791

Av redovisade 35,791 lägenheter äro således 3,502 eller ungefär 10 % nu
upplåtna på 20 år eller kortare tid och följaktligen icke föremål för friköpning
enligt gällande lag. Det ojämförligt största antalet sådana lägenheter förekomma
i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs,
Skaraborgs och Gävleborgs län. Såsom av specialtabellerna 2—-5 och 13—16 framgår
har ett synnerligen stort flertal av dessa 3,502 lägenheter varit ur jordägarnas
besittning i över 20 år.

Rörande de i sammanställningen upptagna dels 11,072 lägenheterna, upplåtna
på viss tid över 20 år, och dels 5,709 lägenheterna, upplåtna på lägenhetsinnehavarens
livstid, torde otvivelaktigt friköpningsrätt föreligga vid upplåtelsetidens
utgång.

Anmärkningsvärt är, att det om icke mindre än 15,508 lägenheter uppgivits,
att de innehavas på obestämd tid. Ganska antagligt torde vara, att denna
siffra i sig innesluter ett mycket stort antal lägenheter, om vilka det måste antagas,
att de på grund av muntlig överenskommelse äro upplåtna för ett år i
sänder. I fråga om nästan alla dessa lägenheter bär visserligen meddelats, att
upplåtelseavtal icke föreligger, men därmed torde i flertalet fall hava åsyftats
säga, att skriftligt kontrakt angående deras utarrendering icke finnes upprättat
mellan jordägarna och nyttjanderättshavarna. Troligt torde ock vara, att i dylika
fall parterna genom att muntligen överenskomma om visst årligt arrende
tillika menat, att lägenheten skulle upplåtas för ett år i sänder. Ifråga om sådana
lägenheter skulle alltså föreligga upplåtelse för viss tid, d. v. s. ett år, och
rätt till friköpning av dem icke tillkomma nyttjanderättshavarna.

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr Hd.

Beträffande dem av berörda 15,508 lägenheter, som kunna vara att hänföra
till jordbrukslägenheter, är dessutom följande att nlärka. Jämlikt stadgandet i 2
kap. 2 § av 1907 års nyttjanderättslag skall, därest upplåtelsetiden för dessa lägenheter
är mellan kontrahenterna obestämd, lägenheterna anses upplåtna på fem
år. Huruvida i sådant fall friköpningsrätt för arrendatorn föreligger, framgår
icke med full tydlighet av friköpningslagens bestämmelser. En tolkning efter
ordalagen av berörda bestämmelser synes närmast leda till ett förnekande av friköpningsrätt.
En tolkning i enlighet med lagens grund och syftemål synes däremot
höra leda till motsatt resultat. Beträffande ett mycket stort antal lägenheter
föreligger alltså ovisshet, huruvida gällande lag tillägger deras innehavare friköpningsrätt.

I specialtabellerna 2—11 och 13—22 angives, huru länge de i varje tabell
upptagna lägenheterna varit ur jordägarens besittning. Icke så få lägenheter
hava blivit för första gången upplåtna under de två sista decennierna. Ett överväldigande
flertal hava dock varit upplåtna i över 20 år. Beträffande det synnerligen
störa antal lägenheter, angående vilka det är obekant huru länge de inalles
varit upplåtna, torde det såsom sannolikt kunna antagas, att jämväl de varit ur
jordägarens besittning en mycket lång tidrymd. Denna slutsats gäller även de
lägenheter, som redovisats såsom numera upplåtna på endast 20 år eller kortare
tid.

Enligt vad de inkomna uppgifterna giva vid handen synes det vara ganska
vanligt, att lägenheter, som förut varit upplåtna på lång tid, 40 — 50 år, numera
antingen äro upplåtna genom kontrakt för kort tid, 1—20 år, eller också
innehavas utan kontrakt år från år. Det sistnämnda torde särskilt vara förhållandet
med ett stort antal av de lägenheter, som redovisats såsom upplåtna på
obestämd tid.

Såsom här ovan anmärkts avsågs vid uppgifternas insamlande att vinna kännedom
jämväl därom, i vilken omfattning gällande upplåtelseavtal stadgade skyldighet
för lägenhetsinnehavaren att vid upplåtelsetidens slut avstå sina byggnader
till jordägaren. Beträffande 865 lägenheter har det meddelats, att sådan skyldighet
föreligger. För 431 av dem har tillagts, att avståendet skall äga rum
mot lösen.

Den åvägabragta statistiken visar, att friköpningslagen från rätt till friköpning
fortfarande utestänger ett mycket stort antal lägenhetsinnehävare. Otvivelaktigt
skulle ett godkännande i hela dess vidd av det förslag, kommissionen
framlade i mars 1919, i betydligt större utsträckning hava tillgodosett det socialpolitiska
önskemål, varom här är fråga, nämligen åstadkommande av tryggade
bostadsförhållanden för alla lägenhetsinnehävare med egna hus på annans grund.
Det insamlade statistiska materialet har ådagalagt, att de skäl, som på sin tid
anfördes mot ett utsträckande av friköpningsrätten till den omfattning kommissionen
i mars 1919 föreslog och vilka skäl här ovan refererats, voro grundade på
antaganden, som icke vunnit bekräftelse i de insamlade uppgifterna.

Upplåtelserna på 20 år och kortare tid kunna icke anses såsom tillfälliga i
den mening, egnahemssakkunniga tänkt sig. Det har nämligen visat sig, såsom redan
förut framhållits, att det är synnerligen vanligt, att upplåtelser på lång tid, 40—50
år, vid kontraktstidens utgång övergå i upplåtelser antingen på kort tid, 1—20 år,
eller på obestämd tid. Dessa lägenheter kunna således endast ur formellt juridisk
synpunkt anses såsom korttidsupplåtelser; i verkligheten hava de en mycket lång

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

tid, ganska ofta i många generationer eller, såsom det understundom yttras i de
inkomna uppgifterna, »alltid» eller »över 100 år», innehafts av annan än jordägaren.
Det synes kommissionen förty saknas fog att beteckna alla dessa nu för
kort tid slutna upplåtelseavtal såsom alltför tillfälliga för att berättiga lägenhetsinnebavarna
att inlösa marken.

Ej heller synes fog finnas för antagandet, att just de lägenheter, som för
närvarande äro upplåtna på kort tid, skulle vara belägna i så omedelbar förening
med sina resp. huvudfastigheter, att deras friköpande skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvudfastigbeterna. Det största flertalet av dessa lägenheter hava
nämligen, såsom ovan framhållits, tidigare varit upplåtna på lång tid, vadan man av
upplåtelsetidens nuvarande längd icke synes kunna härleda något stöd för egnahemssakkunnigas
berörda antagande. För övrigt torde den inverkan, som ett
upplåtet markområdes större eller mindre närbelägenhet till huvudfastigheten hör
hava i friköpningsfrågan, vara fullt nöjaktigt beaktad genom lagens stadgande,
att jordägaren har möjlighet förhindra friköpning av område, vars skiljande
från hans fastighet skulle för denna medföra avsevärd olägenhet. _

Vidare Säde egnahemssakkunniga uttalat, att de fall, i vilka åbyggnader
vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund, torde höra till undantagen och
att antalet dylika lägenheter sålunda skulle vara alltför obetydligt för att hänsyn
behövde tagas till dem. Även i denna punkt synas de sakkunniga icke hava beaktat,
att de allra flesta nuvarande korttidsupplåtelser hänföra sig till lägenheter,
som vid tiden för deras bebyggande voro- upplåtna genom kontrakt på lång
tid, merendels 49 eller 50 år. Ej heller på lägenheter, som i senare tid bebyggts,
torde berörda antagande äga tillämpning. Av de inkomna uppgifterna framgår
nämligen, att det icke är ovanligt, att dylika upplåtits allenast för kort tid.

Slutligen hade egnahemssakkunniga anfört, att jord, som lägenhetsinnehavare
arrenderade för jordbruksändamål, i allmänhet vore upplåten på 20 år och att det
skulle vara olämpligt, om dylik jord, som icke kunde räknas tillhöra lägenheten
i egentlig mening, skulle kunna bliva föremål för inlösen. Av de inkomna uppgifterna,
som enligt de utsända blanketterna jämväl skulle innehålla meddelande
om lägenheternas areal, synes visserligen framgå, att till åtskilliga lägenheter
hör någon jordbruksjord. Det överväldigande flertalet lägenheter bestå dock endast
av tomtplats och nödigt område för trädgård eller potatisland. Genom lagens
stadgande om visst värdeförhållande mellan å ena sidan lägenhetsinnehavarens
åbyggnader och å andra sidan hela det upplåtna markområdet jämte samtliga därå
befintliga byggnader torde vara nöjaktigt sörjt för, att friköpningsrätt ej äger
rum till jordbruksjord av alltför stort omfång.

Kominis- Vad i det föregående anförts torde hava ådagalagt, att friköpningslagen,

sionensänd- därest den skall kunna anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose de syftemål,
ringsför- vjjpa föranlett lagens tillkomst, är i behov av revision i två mera väsentliga
'' 8 a^‘ punkter. Dels har utredningen visat, att lagen på ett mindre lyckligt sätt uppdragit
gränser beträffande de nyttjanderättshavare, som kunna tillgodogöra sig
friköpningsrätten, och dels kan det icke förnekas, att denna rätt, även då den
faktiskt enligt lagen föreligger, dock för ett mj^cket stort antal nyttjanderättshavare
måste te sig tämligen illusorisk, eftersom det är mycket ovisst, huruvida
de själva kunna komma i tillfälle att begagna sig av rätten.

Vidare har kommissionen funnit, att rätten till friköpning bör utvidgas

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

jämväl i ett par andra hänseenden, nämligen dels på det sätt att även mark,
som ingår i tomtindelning, och mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, må kunna lösas, och dels sålunda
att föreskrift om byggnaders hemfallande till jordägaren icke skall utgöra
hinder för nyttjanderättshavaren att utöva lösningsrätt.

De sålunda i korthet anmärkta huvudpunkter, beträffande vilka friköpslagen
enligt kommissionens åsikt bör underkastas revision, komma i den ordning,
de ovan angivits, att här nedan något utförligare behandlas.

Det i gällande lag såsom förutsättning för rätt till friköpning uppställda a) Viss Iconkravet,
att marken skall vara till nytjanderättshavaren upplåten genom kontrakt traktstid ej
på mer än 20 års tid, har, såsom ovan framhållits, utestängt ett synnerligen stort vilkor för
antal lägenhetsinnehavare från åtnjutande av friköpningsrätt. Att de skäl, som losnm9"råUegnahemssakkunniga
på sin- tid anförde för lämpligheten av att uppdraga denna
gräns, numera icke kunna tillmätas avgörande betydelse, har påvisats genom den
statistiska utredning, för vilken i det föregående redogjorts. Att draga gränsen
något längre ned och exempelvis såsom villkor för friköpningsrätt kräva upplåtelseavtal
på 20, 15 eller 10 år kan kommissionen ej heller förorda. Vafje gräns,
som tager hänsyn till längden endast av det sista upplätelseavtalet, tär nämligen
en prägel av godtycklighet över sig. Det må blott erinras om vad här förut
anförts, nämligen att ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare arrendera mark,
som synnerligen länge varit ur jordägarens besittning, men numera av dem innehaves
på grund av kontrakt på kort tid, ända ned till ett år.

Skall någon begränsning med hänsyn till upplåtelsetidens varaktighet
göras, anser kommissionen under alla omständigheter, att hela den tid, lägenheten
varit ur jordägarens besittning, bör tagas med i beräkningen. I sitt år 1919 avgivna
förslag hade kommissionen, såsom förut nämnts, också intagit denna ståndpunkt,
i det att kommissionen för lösningsrätts inträdande föreslagit det villkoret,
att lägenheten skulle i mer än 20 år hava innehafts av annan än jordägaren.
Kommissionen anser sig emellertid nu icke böra förorda uppställande av en så
beräknad tjuguårsgräns. Syftemålet med denna lagstiftning är att bereda skydd
och trygghet åt de egna hem, som inretts på annans mark. Med detta syftemål
torde icke stämma överens att såsom villkor för lösningsrätt uppställa fordran
på att lägenheten under viss tid varit ur jordägarens besittning. Det som konstituerar
lösningsrätt är själva förefintligheten av eget hem på annans mark. Att
därutöver kräva, att marken under viss sammanlagd tidslängd varit till annan
upplåten, leder till godtycklighet. Uppställandet av en dylik tidsgräns kan ej
heller antagas innebära någon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten.

Den huvudsakliga garantien härutinnan ligger däri, att lagen har tillämpning
endast på lägenheter, som vid viss tidpunkt före dess ikraftträdande voro bebyggda
med nöjaktigt boningshus, och stadgande härutinnan har förslaget bibehållit.
I det fall atT upplåtelseavtal icke visas föreligga, måste därjämte såsom
ytterligare säkerhet krävas, att lägenheten varit ur jordägarens besittning så
lång tid, att det kan antagas, att jordägaren åtminstone givit sitt tysta samtycke
till brukarens innehav av lägenheten. Kommissionen har härutinnan ansett sig
böra föreslå ett tidsmått av fem år.

Att friköpningslagen i synnerlig grad framkallat besvikelse hos den befolk-j) Lösnings
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 30 Käft. (AV 36.) 3 int^T

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

ning, till vars fromma den tillkommit, beror utan tvivel bland annat därpå, att
den medgivna lösningsrätten icke far utövas förrän vid den tidpunkt, da gällande
nyttjanderättsavtal upphör. För ett mycket stort antal lägenbetsinnehavare, nämligen
dem som hava livstidskontrakt och dem vilkas avtal utlöpa först om ett
avsevärt autal år, betyder detta uppskov med lösningsrättens inträde ett faktiskt
negerande av sådan rätt. Vad lagen ger med ena handen, tager den åter med
den andra. Visserligen kvarstår för lägenhetsinnehavaren utsikten, att hans barn
skola få njuta tillgodo den förmån, lagen vill skänka, men han skall tvivelsutan
säga sig, att lagstiftaren vid utformandet av de särskilda lagbestämmelserna varit
alltför försiktig och njugg. Och jordägaren till gagn kan denna lagstiftarens betänksamhet
näppeligen icke vara på annat sätt än att därigenom hos jordägaren
väckes och underhålles en förhoppning, att lägenhetsinnehavaren genom någon
uraktlåtenhet ifråga om sina kontraktsenliga åligganden skall gå förlustig sin

lösningsrätt. „

Kommissionen får i denna punkt framhålla, att da riksdagen ar 1918 skrev
till Kungl. Maj:t och begärde påskyndandet av en lagstiftning till betryggande
av ifrågavarande lägenhetsinnehavares ställning, man näppeligen hade tänkt sig
annat än att en framdeles beslutad friköpningsrätt skulle kunna göras gällande
utan avvaktan på kontraktens utlöpande. I motiveringen till riksdagens skrivelse
anfördes nämligen bland annat: »Otvivelaktigt befunne sig lägenhetsinnehavare,
som vore ägare till byggnader på ofri grund, i de flesta fall i en synnerligen
otrygg ställning. Även om de genom inteckning eller, enligt den nya lagen angående
nyttjanderätt till fast egendom, genom skriftlig avhandling kunde trygga
sin besittningsrätt till tomten eller lägenheten under upplåtelsetiden, äventyrade
de i allt fall att vid nyttjanderättstidens slut nödgas bortflytta sina byggnader
eller, för att undgå detta, på vida hårdare villkor än förut söka få upplåtelsen
förnyad, därest ej. såsom ofta torde vara fallet, åbyggnaderna vid besittningstidens
slut skulle jämlikt upplåtelseavtalet utan lösen tillfalla markägaren. Aven under
själva besinningstid,un kunde villkoren mången gång vara obilliga och värdet
av besittningen förringas genom varjehanda vid Jensamma fästade villkor eller

äventyr.» . , , , „

I Kungl. Maj:ts proposition till 1918 års riksdag angående den da antagna
friköpningslagen motiverades ifrågavarande stadgande sålunda, att^ då det nödläge
för lägenhetsinnehavaren, vilket lagstiftningen hade till ändamål att undanröja,
icke inträdde förrän vid nyttjanderättens upphörande, torde det knappast
vara befogat att låta tvångsrätt före denna tid utövas mot jordägaren.

Gentemot vad sålunda anförts i propositionen kan framhållas, att nödläge
för lägenhetsinnehavaren kan föreligga även under löpande kontraktstid, för den
händelse han, såsom i berörda riksdagsskrivelse framhållits, är underkastad obilliga
villkor och värdet av hans besittning är förringad genom varjehanda vid
densamma fästade villkor och äventyr, samt att friköpningslagstiftningen givetvis
varit tänkt att bringa skydd och hjälp jämväl å,t egna hem, som existera under
dylika mindre gynnsamma betingelser. Bortsett från vad sålunda anförts må det
framhållas, att då friköpningsrätt, ehuru till sitt utövande ställd så att säga på
framtiden, faktiskt föreligger, jordägarens intresse torde vara bättre betjänt av,
att denna rätt realiseras ju förr dess hällre. I flertalet fall torde nämligen fa
antagas, att köpeskillingen för den lilla jordbit, varom merendels är fråga, bereder
honom större nytta och avkastning än det ofta nog obetydliga belopp han

Andra lagutskottets utlåtande AV BO.

1!)

uppbär i arrende. Det enda gagn, som det nuvarande stadgandet i regel torde
bereda jordägaren, synes ligga däri, att, såsom redan anmärkts, lägenhetsinnehavaren
kan förverka kontraktet och därmed också friköpningsrätten, men detta förhållande
torde näppeligen kunna åberopas såsom skäl för stadgandets bibehållande
Kommissionen har förty formulerat föreliggande förslag så, att lägenhetsinnehavaren
icke behöver vänta till koutrakstidens utgång med att göra sitt lösningsanspråk
gällande.

Att friköpningslagen icke fått tillämpning på mark, som ingår i tomtin- c) Lösninat.
delning, och på mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de rätt till
för stad meddelade bestämmelser, bär, såsom också framgår av motiveringen till tomtindelad
1918 års lag, icke sin grund däri, att det beträffande ifrågavarande lägenhetermar m'' m''
skulle råda någon så väsentlig skillnad allt efter som de äro belägna inom eller
utanför statsomraden, att* endast i det senare fallet rätt till friköpning bör tillerkännas
lägenhetens innehavare.

Hos kommissionen har framhållits, hurusom inom stationsområden ofta nog
marken vore tomtindelad och att i anledning därav lägenhetsinnehavarna med egna
hus saknade möjlighet att få friköpa sina innehavda jordområden. Det bör också
beaktas, att till följd av nämnda begränsning av lagens tillämplighet en enligt
lagen bestående rätt till friköpning kan gå om intet därigenom att tomtindelning''
genomföres för det område, där lägenheter med friköpningsrätt äro belägna, eller
därigenom att dylikt område inkorporeras med stad. Med lagens syfte kan icke
anses överensstämma, att en redan i utsikt ställd rätt till friköpning skall gå om
intet till följd av dylika administrativa åtgöranden.

I sitt under år 1920 avgivna betänkande rörande skifteslagstiftningen har
Jordstyckningskommissionen föreslagit de ändringar i friköpningslagen, som föranledas
av samma kommissions förslag till lag om delning av jord å landet m. m.,
och därvid såsom föremål för friköpning medtagit jämväl mark i samhälle, för
vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

På grund av vad ovan anförts anser Jordkommissionen, att även mark, som ingår
i tomtindelning, bör vara föremål för friköpning, och har kommissionen utarbetat
föreliggande förslag i enlighet härmed. Härvid har dock av naturliga skäl måst

föras den viktiga inskränkningen, ett friköpning av tomt får äga rum endast för
en händelse tomtinnehavarens byggnader kunna, i förhållande till tomtens läge
och beskaffenhet, anses utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten.

Då således enligt förslaget även tomt kan friköpas, har därmed måst uppgivas
det i gällande lag uppställda kravet, att den mark, som kan komma i fråga
att friköpas, skall utgöra del av fastighet. Någon saklig betydelse torde den
begränsning av friköpningsrätten, som inneslutes i ett sådant krav, näppeligen hava.

Såsom ovan anmärkts föreslår kommissionen, att lösningsrätt får äga rumd) Lösninasäven
i det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader enligt avtal skola vid upp- rätt, da
låtelsetidens slut tillfalla jordägaren. Kontraktens detaljbestämmelser härutinnan na^enli^avkunna
vara av mycket skiftande innehåll. Två huvudfall kunna dock särskiljas, nCtal stola
det ena att byggnaderna skola mot full lösen tillfalla jordägaren och det andra tillfalla
att de skola tillfalla honom utan lösen eller mot lösen, som är lägre än byggna- jordägaren.
dernas värde. I sistnämnda fall är det icke ovanligt, att jordägaren i kontraktet
utfäst en viss låg penningsumma att erläggas vid kontraktstidens utgång.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Vad först beträffar det fall, att nyttjanderättshavarens byggnader skola
vid nyttjanderättens upphörande mot full lösen övertagas av jordägaren, torde ett
dylikt stadgande, därest detsamma innebär icke endast en rätt utan även en skyldighet
för jordägaren att lösa byggnaderna, i de flesta fall hava tillkommit i
nyttjanderättshavarens intresse. För att trygga denne mot den förlust, ett bortförande
av hans byggnader vid nyttj anderättens upphörande skulle förorsaka honom,
hava kontrahenterna i avtalet infört ett stadgande angående inlösande av
nyttjanderättshavarens byggnader. Stadgandet har alltså tillkommit ej för att
bereda jordägaren en förmån utan för att trygga nyttjanderättshavaren, och det bör
alltså icke möta några betänkligheter, att tillerkänna den senare rätt att friköpa
den åt honom upplåtna marken.

Ej heller i den händelse att bestämmelsen i avtalet angående byggnadernas inlösen
så avfattats, att densamma måste anses innebära en jordägaren ensidigt tillagd
rätt att, därest han det vill, mot full lösen övertaga byggnaderna, böra några
betänkligheter möta mot att låta rätt inträda för nyttj anderättshavaren att lösa
marken. En dylik avtalsbestämmelse innebär nämligen icke annat än vad jämväl
utan upptagande av densamma i kontraktet skulle enligt 2 kap. 18 § nyttj anderättslagen
eller beträffande äldre avtal enligt 24 § i lagen om hemmansklyvning
m. m. hava gällt. Det synes därför kommissionen som borde någon avgörande
vikt icke fästas därå, att i avtalet intagits en dylik likväl enligt lag gällande
bestämmelse.

Skola nyttjanderättshavarens byggnader tillfalla jordägaren utan lösen
eller mot lösen, som är lägre än deras fulla värde, föreligger, såsom ofta påpekats,
stor sannolikhet för att byggnaderna, då det lider mot slutet av upplåtelsetiden,
endast nödtorftigt underhållas av nyttjanderättshavaren, så att de, då nyttjanderätten
till marken upphör, befinna sig i ett mer eller mindre förfallet skick. Den
fördel, ett övertagande av dylika byggnader kan bereda jordägaren, är givetvis
ganska ringa. Under de första förberedelserna till friköpningslagstiftningen betonades
kraftigt, huru ringa förutseende statsmakterna visat i behandlingen av
egnahemsfrågan, i det att man beviljade anslag och företog många nyttiga åtgärder
för grundande av nya egna hem, men med likgiltighet åsåg, Huruledes
äldre bestående sådana, till följd av deras innehavares otrygghet i besittningen
av marken, gingo till spillo. Friköpningslagstiftningen skulle råda bot härutinnan,
men man ansåg sig böra respektera avtalsenliga bestämmelser, ehuru de voro
ägnade att medföra samma resultat för ett icke så litet antal egna hem. Kommissionen
förmenar, att steget nu bör tagas fullt ut och friköpningsrätt tillerkännas
även den nyttjanderättshavare, som i sitt kontrakt har förbehåll därom, att
hans byggnader skola vid kontraktstidens slut tillfalla jordägaren utan lösen eller
mot lösen, som är lägre än byggnadernas fulla värde. Genom ett dylikt stadgande
kommer förvisso icke så få egna hem att räddas undan förintelse. Och ett
stadgande härutinnan synes desto hällre böra införas, som det kan ske utan att
jordägarens ekonomiska intresse trädes för när, därest det nämligen samtidigt
stadgas, att han är berättigad till skälig gottgörelse för avståendet av den förmån,
som är honom tillförsäkrad i kontraktet.

Därest de av kommissionen sålunda föreslagna ändringarna i friköpningslagen
bliva genomförda, är det att antaga, att lagen skall i väsentlig mån komma
att infria de förhoppningar, som alla dessa mer eller mindre bekymmersamt
situerade lägenhetsinnehavare landet runt ställt till denna lagstiftning.

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att bestämmelserna rörande
sättet för genomförandet av ett lösningsanspråk blivit i någon mån förenklat; och
kommer redogörelse därför ävensom för en del andra ändringar av mindre betydelse
att lämnas i den härefter följande speciella motiveringen.

Speciell motivering.

1 §.

I denna § angivas de förutsättningar, under vilka lösningsrätt äger rum.
Föreligger avtal om nyttjanderätt på viss tid, obestämd tid eller livstid, inträder
på skäl, som i den allmänna motiveringen angivits, lösningsrätt utan avvaktan på
nyttjanderättstidens utgång och, därest avtalet avser viss tid, utan hänsyn till
huruvida denna är längre eller kortare. Förslaget har bibehållit fordran på att
det upplåtna området skall hava bebyggts viss tid före lagens trädande i tilllämpning.
önskvärt är nämligen, att lösningsrätten så mycket som möjligt göres
oberoende av åtgärder, som nyttjanderättshavare kan komma att vidtaga endast i
syfte att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt medgives
även i det fall, att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande,
torde man jämväl kunna befara, att jordägarna bliva mindre Denägna att upplåta
mark i de fall, då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde
för att åt sig uppföra bostad.

Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den tid,
då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den 1 januari
1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras. En liknande utvidgning
skedde genom 1920 års lag.

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har villkoret
att det upplåtna området skall utgöra del av fastighet, icke bibehållits, utan inträder
enligt förslaget lösningsrätt jämväl i det fall, att det upplåtna området utgör
en särskild fastighet för sig.

Då lagen avser, att lämna endast innehavare av mindre lägenheter möjlighet
att lösa den mark, varå deras hem uppförts, har kommissionen ej kunnat biträda
den i hr Lindhagens motion uttalade uppfattningen, att villkoret om ett
visst förhållande mellan markens och byggnadernas värde borde utgå ur lagen.
Såsom i motionen erinrats visar den av kommissionen föranstaltade utredningen,
att lägenheter av ifrågavarande slag hava en jämförelsevis ringa areal och ett i
förhållande därtill så högt taxeringsvärde å byggnaderna, att enligt gällande lag
i regel lösningsrätt förefinnes. Härtill kommer, att därest brukaren av ett större
jordområde skulle hava åt sig uppfört bostad av jämförelsevis ringa värde, det ej
kan, som ovan anförts, anses överensstämma med lagens grund att i dylikt fall
medgHa lösningsrätt. Att för sådant fall, såsom i motionen i andra hand förutsatts,
lämna befogenhet åt förrättningsmännen att begränsa det område, som skall
lösas, så att detsammas värde ej kommer att stå i missproportion till värdet av
de upplörda byggnaderna, synes ej heller tillrådligt. Att angiva några allmänna
normer för, hur en dylik begränsning av området skulle verkställas, torde näppeligen
låta sig göra, utan skulle man nödgas lämna förrättningsmännen frihet att
i de särskilda fallen förfara på sätt dem syntes lämpligast. Detta skulle lätt

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

kunna leda till tvister mellan parterna. Därtill kommer, att den bostad, en^ bru-^
kåre å det upplåtna området uppfört åt sig, ofta nog torde hava erhållit sådant
läge, att inlösen av området närmast densamma i väsentlig mån skulle försvåra
brukandet av området i övrigt.

Såsom i motionen framhållits förefinnes emellertid i 1920 ars lag den inkonsekvensen,
att ehuru markförbättringar i viss utsträckning vid bestämmandet
av löseskillingen tillgodoföras nyttjanderättshavaren, desamma vid den värdejämförelse,
som skall äga rum för att utröna, huruvida lösningsrätt överhuvud taget
föreligger, tillgodoräknas jordägaren. Detta kan uppenbarligen ej anses riktigt.
Att vid nämnda värdejämiörelse, såsom i motionen föreslagits, låta markförbättringarna
tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kan ej heller anses befogat, utan
bör enligt kommissionens uppfattning vid värdejämförelsen helt bortses från markförbättringarna.
Då nämligen den lösningsrätt, som enligt la^en tillerkännes
nyttjanderättshavare, grundar sig å det förhållandet, att han, å det upplatna området
åt sig uppfört ett eget hem, kan det ej anses överensstämma med lagens
grund, att han skulle kunna genom vidtagande av mera omfattande markförbättringar
tillförsäkra sig en lösningsrätt, som eljest ej enligt lagen skulle tillkomma
honom. Det är ej heller antagligt, att därest kommissionens förslag härutinnan
godtages, någon, nyttjanderättshavare, som skäligen kan anses därtill berättigad,
blir utesluten från rätt att lösa den mark, varå hans hem uppförts.

Stadgandet angående beräknandet av markförbättringsvärdet har formulerats
i överensstämmelse med 100 § i expropriationslagen. Anledningen härtill har,
såsom närmare angives vid 9 §, varit att bringa de bada lagarna i närmare överensstämmelse
med varandra.

Vid upplåtelse på livstid tillkommer enligt gällande lag, da den upplåtna
nyttjanderätten upphör, lösningsrätt nyttjanderättshavarens stärbhusdelägare. Med
den utsträckning av lösningsrätten, som kommissionen föreslagit, torde detta stadgande
förlora största delen av sin betydelse. Medgives nämligen, såsom enligt
förslaget skett, nyttjanderättshavaren rätt att redan, innan nyttjanderätten
upphört, utöva lösningsrätt, torde några vägande skäl icke kunna åberopas för
att, därest han avlider utan att hava begagnat sig av sin lösningsrätt;^ tillerkänna
hans stärbhusdelägare utan begränsning sådan rätt. Endast i fråga om
vissa närmare anhöriga torde billigheten kräva detta. . Med livstidsnpplatelse^ bör
enligt kommissionens åsikt i ifrågavarande hänseende jämställas sådana upplåtelser
å viss tid, vid vilka stärbhusen i händelse av nyttjanderättshavarens dödsfall
icke äga att njuta nyttjanderätten till godo.

2 §■

Av skäl, för vilka redogjorts i den allmänna motiveringen, har kommissionen
ansett, att den omständigheten att upplåtet område ingår i tomtindelning
ej i och för sig bör utgöra hinder för nyttjanderättshavaren att komma i åtnjutande
av förmånen att förvärva den mark, varå hans hem uppförts. Självklart
är emellertid, att man måste tillse, att nyttjanderättshavarens lösningsrätt ej
kommer att utövas på ett sådant sätt, att samhällets ordnade bebyggande därigenom
äventyras. På grund härav har för det fall, att upplåtet område ingår i
tomtindelning, utöver de allmänna villkoren för lösningsrättens utövande, vissa
speciella villkor måst uppställas. Dessa upptagas i denna §.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Skälet till det först uppställda villkoret har anmärkts i den allmänna motiveringen.

Då varje tomt enligt tomtindelningen är avsedd att särskilt för sig bebyggas,
bör nyttjanderättshavaren, även om upplåtelsen omfattar mark, som bildar
flera tomter, ej erhålla lösningsrätt till mer än en tomt och dä uppenbarligen
till den, varå hans boningshus är beläget. Lösningsrätt bör nämligen ej äga rum
till annan mark än den, som är nödvändig för tryggande av nyttjanderättshavarens
hem.

Då olika delar av samma tomt så vitt möjligt böra vara i samma ägares
hand, bör nyttjanderättshavaren ej tilläggas en lösningsrätt, som kan bidraga till
att en tomt i äganderättshänseende bliver splittrad i flera delar än vad redan
kan vara händelsen. Äger lösningsrätt rum, bör densamma alltså omfatta allt
vad jordägaren äger i tomten.- Denna grundsats skulle, därest lösningsrätt endast
medgåves till det upplåtna området, medföra, att lösningsrätt endast skulle bliva
tillerkänd den nyttjanderättshavare, som innehade jordägarens hela andel i tomten.
Kommissionen har emellertid ansett sig böra utsträcka nyttjanderättshavarens
lösningsrätt att i vissa fall omfatta mer än det upplåtna området. Har jordägaren
nämligen till nyttjanderättshavaren upplåtit mer än hälften av vad han
äger i tomten och är hans återstående andel i tomten obebyggd, synes det kommissionen
ej utgöra någon obillighet mot jordägaren, att nyttjanderättshavaren
tillägges lösningsrätt jämväl till jordägarens åt nyttjanderättshavaren icke upplåtna
obebyggda tomtdel.

En tomtindelning kan uppenbarligen understundom vara så genomförd, att
nyttjanderättshavarens boningshus kommit att ligga i tomtgräns. Enligt kommissionens
mening bör lösningsrätten i sådant fall, såframt parterna ej om annat
åsämjas, avse den tomt, varå största delen av boningshuset är beläget. Nyttjanderättshavaren
bär såsom regel, sedan sistnämnda tomt lösts, att dit flytta boningshuset.
Skulle emellertid vid lösningsförrättningen förrättningsmännen finna flyttning
av huset1 medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet fot nyttjanderättshavaren,
äga de, därest nyttjanderättshavaren vill ersätta jordägaren för det
intrång han lider, berättiga nyttjanderättshavaren att hava huset kvar, intill dess
byggnaden nedrives eller avbrinner. Vill jordägaren hellre avstå tomtdelen, är
nyttjanderättshavaren skyldig lösa densamma. Ersättning för intrång och lösen
bestämmas av förrättningsmännen.

Då tomtindelning utövar inflytande på lösningsrättens omfång, bör uppenbarligen
lösningsförrättning vila i avvaktan på avgörande av frågan om ny tomtindelning.
En bestämmelse härom har intagits i §:en.

3 §.

I denna § behandlas de fall, då på grund av särskilda omständigheter en
eljest förefintlig lösningsrätt bortfaller.

I likhet med vad för närvarande gäller har kommissionen ansett, att lösningsrätt
icke bör få, äga rum, då nyttjanderättshavare, innan förrättning för lösningsanspråkets
realiserande påkallats, låtit komma sig till last något sådant förhållande,
som enligt lag medför ett förverkande av nyttjanderätten. Att i sådant
fall, såsom hr Lindhagen i sin motion påyrkat, medgiva nyttjanderättshavaren
lösningsrätt mot skyldighet för honom att gottgöra jordägaren den förlust, denne

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

åsamkats till följd av nyttjanderättshavarens kontraktsbrott, har kommissionen
icke ansett lämpligt. Då jordägaren enligt nyttjanderättslagen allenast för det
fall att vad nyttjanderättsliavaren låtit komma sig till last icke är av ringa betydenhet,
äger påfordra avtalets upphörande, synes någon fara icke föreligga att,
därest kommissionens förslag härutinnan vinner gillande, någon nyttjanderättshavare,
som skäligen bör komma i åtnjutande av lösningsrätt, går miste därom.
Har nyttjanderättshavaren, först efter det han gjort ansökan om förrättning för
lösningsanspråkets förverkligande, låtit komma sig till last förhållande som ovan
omförmäles bör detta icke kunna mot honom åberopas till bestridande av hans
lösningsanspråk, enär eljest jordägaren lätteligen skulle kunna inledas i frestelse att
från nyttjanderättshavarens sida söka framprovocera åtgärder, vilka sedermera
skulle kunna av jordägaren åberopas såsom törverkandeskäl. I 9 § angives vad
jordägaren har att iakttaga, därest han vill till bestridande av nyttjanderättshavarens
lösningsanspråk göra gällande, att nyttjanderätten förverkats.

Kommissionen har vidare ansett, att lösningsrätt icke bör äga rum, därest
avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet.
Det i 3 § av 1920 års lag upptagna specialfallet av sådan olägenhet nämligen
att jordägaren å sin fastighet äger boningshus, tomtplats^ eller trädgård pa
mindre avstånd än 200 meter från det område, vars inlösen ifrågasätta, har kommissionen
ansett icke lämpligen böra bibehållas. Förnekas kan nämligen icke,
att i många fall någon olägenhet av områdets inlösen icke torde^ kunna uppstå
för jordägaren, även om området är beläget inom det angivna avståndet tran hans
boningshus, tomtplats eller trädgård. Kommissionen har därför ansett sig höra
avstå från att i lagtexten angiva exempel på fall, i vilka avsevärd olägenhet
genom områdets inlösen skall anses uppkomma.. Givet är emellertid, att det till
inlösen ifrågasatta områdets närbelägennet till jordägarens boningshus, tomtplats
eller trädgård bland andra utgör en omständighet, till vilken hänsyn bör tagas
vid bedömande av, huruvida områdets friköpande skulle medföra avsevärd olägenhet.

Då det i åtskilliga fall kan tänkas, att den olägenhet, som är förenad med
inlösandet av upplåtet område, kan undvikas genom att viss del av området
undantages från inlösen, har kommissionen föreslagit, att i sadana fall lösningsrätt
må äga rum till den övriga delen av området, fejälvfallet är dock, att det
för att lösningsrätt skall föreligga, erfordras, att den nyttjanderättshavaren tillhöriga
byggnaden är belägen å det område, som skall lösas. Uppenbart ar ock,
att vid bedömande- av huruvida utövande av lösningsrätt medför olägenhet för
jordägaren, hänsyn icke får tagas till anordning, som vidtagits i syfte att förhindra
utövandet av lösningsrätt. Ett påpekande härav har ansetts böra inflyta

i lagtexten. .... , ... .

Vill jordägaren åberopa olägenhet, som ovan nämnts, till bestridande av

nyttjanderättshavarens lösningsanspråk skall detta ske vid den förrättning, da
lösningsanspråket prövas. Härom stadgas i 12 § andra stycket. Har jordägaren
gjort sådant bestridande och kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga rum,
föreligo-er, därest nyttjanderättshavaren det påfordrar, plikt för jordägaren att
vid nyttj anderättens upphörande lösa nyttjanderättshavarens byggnader ävensom
att gottgöra honom värdet av förbättring, som han nedlagt å marken. Härom
skiljes närmare i 17 §.

TI Andra lagutskottet» utlåtande Nr 38. ;,«S

25

^ 4 §.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare omförmälts, har kommissionen
ansett, att bestämmelse i nyttjanderättsavtal därom att byggnader, som av nyttjanderättshavaren
uppförts å det upplåtna området, skola mot eller utan lösen
tillfalla jordägaren, icke får utgöra hinder för utövande av lösningsrätt. Stadgande
härom återfinnes i denna §.

Bestämmelse i nyttjanderättsavtal därom att nyttjanderättshavarens byggnader
skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger
dessas fulla värde, torde i allmänhet hava tillkommit i anledning därav,
att nyttjanderättshavaren fått av jordägaren åtnjuta viss motsvarande förmån}
i det att exempelvis arrendebeloppet bestämts lägre än eljest skulle hava skett
eller nyttjanderättshavaren utan ersättning av jordägaren mottagit virke eller
annat material till byggnaderna. På grund härav måste det anses skäligt, att
nyttjanderättshavaren, när han i ty fall vill utöva lösningsrätt, har att till jordägaren
utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den
förmån enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

5 §

motsvarar 4 § i 1920 års lag.

6 §•

Enligt 1920 års lag åligger det nyttjanderättshavare, som vill utöva honom
tillkommande lösningsrätt, vid äventyr av lösningsrättens förlust att dels inom
viss längre tid före nyttjanderättsavtalets upphörande, på sätt som om uppsägning
av arrendeavtal är stadgat, giva jordägaren tillkänna sin avsikt att lösa det
upplåtna området, dels ock sist å dagen för områdets avträdande påkalla förrättning
för lösningsanspråkets realiserande. Då det kommit till kommissionens
kännedom, att i ett flertal fall nyttjanderättshavare på grund av försummelse att
iakttaga dessa fatalietider gått förlustiga sm lösningsrätt, har kommissionen ansett
önskvärt, att lagen i detta avseende så mycket som möjligt förenklas och dess
bestämmelser om fatalietid så anordnas, att iakttagandet därav icke kommer att
vålla nyttjanderättshavarna några större svårigheter. Kommissionen har sålunda
funnit, att bestämmelsen om skyldighet för nyttjanderättshavaren att inom viss
tid och på visst sätt giva jordägaren tillkänna sin avsikt att lösa utan större
olägenhet torde kunna utgå ur lagen. Jordägarens befogade anspråk att inom
viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande få avgjort, huruvida nyttjanderättshavaren
kommer att begagna sig av sin lösningsrätt, torde bliva tillräckligt
tillgodosett, därest i lagen stadgas plikt för nyttjanderättshavaren att inom viss
tidj efter det han blivit av jordägaren därom tillspord, vid äventyr av lösningsrättens
förlust söka förrättning.

O

7 §

överensstämmer i princip med 10 § i 1920 års lag. I §:ens första stycke har,
med anledning av att enligt förslaget lösningsrätt medgivits jämväl beträffande
jord i städer och stadsliknande samhällen, införts bestämmelse därom, att vad i

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 30 käft. (Nr 36.) 4

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

lagen stadgas om lantmätare, skall, då fråga är om sådan jord, gälla om mätningsman,
som är anställd i stadens eller samhällets tjänst.

8 §•

Denna § motsvarar 11 § i 1920 års lag. Skiljaktigheterna hava föranletts
därav, att enligt förslaget lösningsrätt må äga rum jämväl i fråga om stadsjord.

9 §

ävensom följande §§ innehålla bestämmelser om vad som skall iakttagas vid förrättning
för realiserande av lösningsanspråk.

Såsom i det föregående framhållits, må lösningsrätt ej äga rum, därest
den upplåtna nyttj an der ätten förverkats. Då avgörandet härav, vilket ankommer
på domstol, bör vara trätfat, innan förrättringsmännen företaga de åtgärder, som
för områdets lösande och avskiljande äro erforderliga, har kommissionen ansett
nödigt stadga skyldighet för jordägaren att, därest han vill åberopa sådant förhållande,
vid första sammanträdet under förrättningen antingen visa laga kraftägande
utslag, att nyttj anderätten förverkats, eller ock styrka, att talan därom
är anhängig.

Det torde ligga i sakens natur, att det står rättsägarna fritt att överenskomma
om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas. Kan överenskommelse
om jämkning ej träffas, böra förrättningsmännen tillse, att gränserna
för området varda sålunda bestämda, att hinder för meddelande av fastställelse
å avsöndringen eller avstyckningen ej möter, samt förordna om sådan
jämkning av områdets gränser, som därav kan föranledas. Bestämmelse härom
nar införts i förevarande §.

Såsom redan vid 1 § anförts, har kommissionen vid angivandet av, vilka markförbättringar,
som skola tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, i förslaget upptagit
samma formulering, som finnes i 100 § expropriationslagen. Det synes nämligen
vara det riktigaste, att ifrågavarande lag och expropriationslagen i förevarande
avseende innehålla analoga bestämmelser. 1920 års lag och expropriationslagen
förete härutinnan den skiljaktigheten, att 1920 ars lag i motsats till expropriationslagen
begränsar den nyttj anderättshavaren tillkommande ersättningen för
markförbättringar till den för arbetets utförande nödiga kostnad. Beträffande
anledningen till den sålunda gjorda begränsningen anförde departementschefen
vid framläggandet av propositionen till 1918 års lag, som härutinnan överensstämde
med 1920 års lag, att brukaren vid arbetenas utförande icke hade haft någon
som helst utsikt att ens få sina egna kostnader ersatta av jordägaren, att jordägaren
icke begärt förbättringarna, och att förbättringarna ej sällan vore för
sitt fulla värde beroende av att området fortfarande för bleve självständigt bebyggt
och brukat, under det att deras betydelse minskades, därest området sammanlades
till gemensamt bruk med buvudfastigheten.

Kommissionen kan icke anse de sålunda anförda skälen vara avgörande.
En genom nedlagt arbete åstadkommen jordvärdeökning bör rätteligen tillkomma
den, som tillskapat densamma. Har ett jordområde- till följd av sin naturliga
beskaffenhet varit särskilt lätt att förbättra och har i anledning därav den av nyttjanderättshavaren
därå nedlagda kostnaden varit ringa, kommer jämväl med den

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. • 27

av kommissionen föreslagna formuleringen hänsyn att tagas härtill. Ty ett områdes
beskaffenhet att vara mer eller mindre lättodlat inverkar uppenbarligen
jämväl på dess värde i oodlat skick; och hava två oodlade områden bragts i
i samma kultur, blir värdet av den skedda förbättringen minst beträffande det
av områdena, som varit lättast att odla och vars odlande alltså dragit den minsta
kostnaden. Därest vid bestämmandet av värdet av markförbättringar behörig
hänsyn tages till dessa förhållanden, torde nyttjanderättshavaren icke på något
obehörigt sätt bliva gynnad på jordägarens bekostnad. Härtill kommer, att icke
så sällan svårighet torde möta att på ett tillfredsställande sätt beräkna den för
arbetets utförande nödiga kostnad.

Att, såsom br Lindhagen i sin motion yrkat, i lagen fastslå, att hälften
av den värdestegring, som den upplåtna marken undergått under de senaste 10
åren, skall tillgodoräknas nyttjanderättshavaren, kan kommissionen icke anse vara
överensstämmande med rättvisa och billighet.

I övrigt överensstämmer 9 § i huvudsak med 12 § i 1920 års lag.

10 §.

är lika med 13 § i 1920 års lag.

11 §•

Motsvarar 19 § i 1920 års lag, utom därutinnan, att i §:en intagits en
bestämmelse därom, att i samband med besvärshänvisning nyttjanderättshavaren
skall erhålla. erinran om sin skyldighet att inom viss tid hos överexekutor nedsätta
löseskillingen ävensom om det äventyr underlåtenhet härutinnan medför.

12 §.

Första stycket motsvarar 15 § 1 stycket i 1920 års lag.

Förrättningsmännen hava jämte annat att avgöra befogenheten av jordägarens

Eåstående, att inlösen av upplåtet område skulle medföra avsevärd olägenhet för
uvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. På
grund härav har ansetts lämpligt stadga, att hänsyn icke skall tagas till dylikt
påstående, som framställes senare än vid förrättningen.

13 §.

Denna § motsvarar 16 § i 1920 års lag. Kommissionen har ansett billigheten
kräva, att en nyttjanderättshavare skall kunna medgivas anstånd med nedsättandet
av löseskillingen, när särskilda skäl tala därför.

Paragrafen har därjämte, på grund av att lösningsrätt medgivits jämväl
beträffande mark i städer och därmed likställda samhällen, undergått en mindre
omarbetning.

14 §.

Denna § motsvarar 17 § i 1920 års lag. De ändringar, som vidtagits, äro
i huvudsak betingade därav, att lösningsrätt kan ifrågakomma även beträffande
tomter och annan mark i städer och därmed likställda samhällen.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. Kj

15 och 16 §§
motsvara 18 och 19 §§ i 1920 års lag.

17 §•

Såsom härovan under’ 3 § redan omförmälts, inträder, därest jordägaren,
under förmenande att upplåtet områdes inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet,
bestrider nyttjanderättshavarens lösningsanspråk och inlösen av området på grund
därav ej kommer till stånd, plikt för jordägaren att vid nyttjanderättens upphörande
lösa nyttjanderättshavarens byggnader ävensom att gottgöra honom värdet
av förbättring, som han nedlagt å marken. Härom meddelas närmare bestämmelser
i denna §. Uppenbart är, att, därest avtalet innehåller bestämmelser om att
nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla jordägaren antingen utan lösen
eller ock mot lösen, som understiger deras fulla värde, sådan bestämmelse skall
lända till efterrättelse och jordägaren sålunda icke kunna förpliktas för byggnaderna
ntgiva högre värde än i avtalet förutsatts.

Bestämmelserna i §:en angående verkställande av uppskattning av vad i
löseskilling för byggnaderna och ersättning för markförbättring skall utgå överensstämma
med 8 § i 1920 års lag.

18 §.

överensstämmer i huvudsak med 20 § i 1920 års lag. Den vidtagna ändringen
har betingats därav, att framställning om lösningsrätt enligt förslaget kan göras
jämväl under löpande arrendeperiod.

19 §.

Kommissionen har ansett, att det icke må lämnas parterna fritt att genom
avtal inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen
att lösa åt honom upplåtet område. Bestämmelse härom har influtit i denna §.

20 §.

I likhet med vad som stadgas i 21 § i 1920 års lag, har kommissionen
ansett, att lösningsrätt icke bör äga rum i fråga om område, som tillhör kronan.
Då nyttj anderättshavare, som innehar tomt med tomträtt, maste^ anse3 hava tillräcklig
trygghet i besittningen av tomten, bör lösningsrätt ej tillerkännas dylik
nyttjanderättshavare.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

29

Tabell 1. Antal lägenheter med egna hus å fri grund inom rikets lantkommuner.

Län

Lägenheter med mark

nu upplåten på

Lägen-

heter

om

vilka ej
är känt
huru de
äro upp-låtna

Summa

1—5

år

6—10

år

11—15

år

16—20

år

21—30

år

31—40

år

41 år
och
där-över

inne-

hava-

rens

livstid

obe-

stämd

tid

Stockholms ....

62

17

7

8

29

12

297

142

120

178

872

Uppsala......

86

2

5

3

3

0

167

172

245

99

782

Södermanlands . . .

22

7

2

16

6

21

312

181

169

34

770

Östergötlands . . .

28

13

2

19

21

36

616

502

524

514

2,275

Jönköpings ....

16

8

1

52

10

16

354

357

290

256

1,360

Kronobergs ....

15

17

5

40

37

39

628

237

307

142

1,467

Kalmar......

48

20

2

22

19

24

671

266

1,189

180

2,441

Gottlands.....

9

5

2

4

11

6

128

25

400

28

618

Blekinge.....

32

49

7

38

72

54

2,082

84

762

950

4,130

Kristianstads . . .

26

161

53

90

62

34

636

357

896

431

2,746

Malmöhus.....

91

191

131

122

82

56

509

149

314

162

1,807

Hallands.....

74

62

15

24

42

17

405

295

630

32

1,596

Göteborgs och Bohus

113

103

14

41

73

71

640

848

1,596

369

3,868

Älvsborgs .....

83

33

5

114

54

42

511

376

883

190

2,291

Skaraborgs ....

99

51

11

36

38

15

293

468

1,215

82

2,308

Värmlands ....

50

7

3

16

15

19

258

117

615

208

1,308

Örebro ......

27

0

0

1

34

3

102

116

261

81

625

Västmanlands . . .

5

1

0

3

6

6

183

168

311

53

736

Kopparbergs ....

1

5

3

2

2

9

28

21

321

18

410

Gävleborgs ....

16

36

2

20

43

9

73

200

1,257

384

2,040

Västernorrlands . .

X1

4

7

1

4

7

176

160

321

33

714

Jämtlands.....

2

3

5

4

6

0

17

123

221

43

424

Västerbottens . . .

10

1

0

0

7

0

24

82

321

22

467

Norrbottens ....

0

4

0

1 |

1

8

58

95

554

147

868

Hela riket

916

800 |

282 |

677 |

677 |

504 |

9,168 |

5,541

13,722

4,636

36,923

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Tabell 2. Lägenheter med mark nu upplåten på 1—5 år.

Län (lantkom.)

Ur jord-ägarens
innehav
1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav

11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

27

_

1

17

17

62

Uppsala ......

2

1

—

1

52

30

86

Södermanlands . . .

2

1

—

—

10

9

22

Östergötlands ....

5

—

4

—

18

1

28

Jönköpings.....

2

—

—

—

14

—

16

Kronobergs.....

—

—

1

1

11

2

15

Kalmar......

—

—

—

—

37

ii

48

Gottlands.....

1

—

—

—

8

—

9

Blekinge ......

7

2

3

4

9

7

32

Kristianstads . . . •

—

1

—

2

23

—

26

Malmöhus.....

7

3

—

—

76

5

91

Hallands......

1

1

1

1

59

11

74

Göteborgs och Bohus

6

3

6

9

56

33

113

Alvsborgs .....

9

5

4

5

42

18

83

Skaraborgs.....

11

4

1

7

53

23

99

Värmlands.....

7

1

3

5

22

12

50

Örebro .......

2

—

2

2

15

6

27

Västmanlands . . .

• -

—

—

—

4

1

5

Kopparbergs ....

1

—

—

—

—

—

1

Gävleborgs .....

2

1

4

1

6

2

16

Västernorrlands . . .

—

—

—

—

—

1

1

Jämtlands.....

—

—

—

—

—

2

2

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

10

10

Norrbottens ....

—

-

—

—

—

—

0

Summa

92

23

29

39

532

201

916

Tabell 3. Lägenheter med mark nu upplåten på 6—10 år.

Län (lantkom.)

Ur jord-ägarens
innehav
1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav

11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

10

1

_

_

6

_

17

Uppsala......

1

—

—

—

1

—

2

Södermanlands . . .

—

—

—

1

—

6

7

Östergötlands ....

1

1

1

1

9

—

13

Jönköpings .....

2

—

—

1

5

—

8

Kronobergs.....

3

1

—

—

12

i

17

Kalmar......

—

—

—

1

19

—

20

Gottlands.....

—

—

—

—

1

4

5

Blekinge ......

11

10

—

1

23

4

49

Kristianstads ....

22

12

4

6

115

2

161

Malmöhus.....

9

8

11

12

145

6

191

Hallands......

2

1

—

2

53

4

62

Göteborgs och Bohus

16

27

5

5

34

16

103

Alvsborgs .....

5

3

2

3

17

3

33

Skaraborgs.....

2

6

—

4

38

1

51

Värmlands.....

1

3

1

2

—

—

7

Örebro.......

—

—

—

—

—

—

0

Västmanlands . . .

—

1

—

—

—

—

1

Kopparbergs ....

—

1

—

3

1

—

5

Gävleborgs.....

3

10

2

2

19

—

36

Västernorrlands . . .

2

—

—

—

2

--

4

Jämtlands.....

—

—

2

—

1

—

3

Västerbottens ....

—

1

—

—

—

—

1

Norrbottens ....

2

2

—

—

—

—

4

Summa

92

88

28

44

501

47

800

31

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Tabell 4. Lägenheter med mark nu upplåten på 11—16 år.

1

Län (lantkom.)

Ur jord-ägarens
innehav
1—6 &r

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 är

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 är

Ur jord-ägärens
innehav
16—20 år

]Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

3

2

1

1

7

Uppsala......

—

—

5

6

Södermanlands....

1

—

_

__

1

2

Östergötlands ....

—

—

_

_

2

_

2

Jönköpings .....

—

—

—

_

1

__

1

Kronobergs.....

—

2

_

_

3

_

5

Kalmar......

—

_

_

2

2

Gottlands.....

—

_

_

_

2

2

Blekinge......

1

—

—

_

6

_

7

Kristianstads ....

7

10

5

2

25

4

53

Malmöhus.....

8

25

26

72

131

Hallands......

—

1

1

1

12

15

Göteborgs och Bohus

1

3

_

8

2

14

Älvsborgs .....

—

2

2

_

1

5

Skaraborgs.....

—

4

_

_

7

11

Värmlands.....

—

1

1

_

1

3

Örebro.......

_

_

o

Västmanlands....

—

—

_

_

_

o

Kopparbergs ....

1

1

1

_

_

_

3

Gävleborgs.....

—

—

_

_

2

2

Västernorrlands . . .

1

3

3

_

7

Jämtlands.....

—

_

1

3

1

5

Västerbottens ....

—

_

_

o

Norrbottens.....

—

—

—

—

—

0

Summa

28 |

62

41 |

6

162

9

282

Tabell 6. Lägenheter med mark nu upplåten på 16—20 år.

Län (lantkom.)

Ur jord-ägarens
innehav
1-5 år

Ur jord-ägarens
innehav

6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Urjordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

2

2

4

8

Uppsala......

—

—

_

_

3

3

Södermanlands . . .

1

4

2

3

6

16

Östergötlands ....

2

1

2

3

3

8

19

Jönköpings.....

39

4

1

2

4

2

52

Kronobergs.....

1

1

1

2

7

28

40

Kalmar......

4

2

2

3

11

22

Gottlands.....

—

_

_

4

4

Blekinge......

6

9

6

4

12

1

38

Kristianstads ....

2

4

10

1

71

2

90

Malmöhus.....

2

59

6

5

40

10

122

Hallands......

—

1

2

5

16

24

Göteborgs och Bohus

1

3

4

6

22

5

41

Älvsborgs .....

6

12

8

4

22

62

114

Skaraborgs.....

. 1

4

3

5

22

1

36

Värmlands.....

—

3

2

2

9

16

Örebro.......

—

1

_

_

1

Västmanlands . . .

—

—

_

1

2

_

3

Kopparbergs ....

1

—

1

_

2

Gävleborgs.....

1

6

6

1

6

_

20

Västernorrlands . . .

—

1

—

_

_

1

Jämtlands.....

1

1

_

1

.

1

4

Västerbottens ....

—

_

_

o

Norrbottens.....

—

—

1

—

—

—

1

Summa

70

118

67

62

258

127

677

32

Andra lagutskottets utlåtande ''Nr 36.

Tabell 6. Lägenheter med mark nu upplåten på 21—30 år.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

Län (lantkom.)

ägarens

ägarens

ägarens

ägarens

rens inne-

Obekant

Sömma

innehav

innehav

innehav

innehav

hav 21 år

1—5 år

6—10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

Stockholms.....

3

7

5

3

8

3

29

Q

Uppsala......

—

—

1

0

Södermanlands . . .

1

1

14

8

21

10

Östergötlands ....

—

1

4

2

Jönköpings .....

—

27

16

6

35

40

49

28

38

17

22

9

29

3

37

Kronobergs.....

Kalmar......

Gottlands.....

Blekinge......

Kristianstads ....

Malmöhns.....

Hallands......

Göteborgs och Bohns

Älvsborgs .....

Skaraborgs.....

Värmlands.....

Örebro.......

Västmanlands . . .

1

1

1

9

3

6

2

7

6

3

2

1

2

1

1

7

7

6

1

4

8

5

3

1

0

2

12

7

9

5

9

10

4

1

1

1

6

4

12

‘3

11

11

3

1

3

1

3

1

3

4

2

1

1

19

11

72

62

82

42

73

54

38

15

34

6

2

43

Kopparbergs ....

—

—

1

A

l

Gävleborgs.....

5

23

0

4

Västernorrlands . . .

—

2

—

c

Jämtlands.....

i

1

—

1

7

Västerbottens ....

i

—

—

1

Norrbottens ....

—

—

—

Summa

58

81

78

71

368

26

677

Tabell 7. Lägenheter med mark nu upplåten på 31—40 år.

Lan (lantkom.)

Ur jordägarens

innehav

1—5 år

Ur jordägarens

innehav
6—10 ar

Ur jordägarens

innehav
11—15 år

Ur jordägarens

innehav
16—20 år

Ur jordägarens
innehav
21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms .
Uppsala . .
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings .
Kronobergs .
Kalmar . .
Gottlands
Blekinge . .
Kristianstads
Malmöhns .
Hallands . .
Göteborgs och
Älvsborgs .
Skaraborgs .
Värmlands .
Örebro . . .
Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs .
Västernorrlands
Jämtlands .

V ästerbottens
Norrbottens

Bohns

Summa

18

3

1

8

5

6
1

4
4
1
2

43

2

4

3

3.

1

2

1

14

1

2

3.

1

3

50

6

1

8

4

10

4
7
3

10

5
1
1

1

1

1

67

10

15

20

7

27

12

2

28
24
28
11
44
26
10
13

3

4
1
6
7

298

4

2

3

1

3

11

2

1

28

12

0

21

36

16

39

24

6

54

34

56

17

71

42

15

19

3

6

9

9

7
0
0

8

504

33

Andra lagutskottets utlåtande. Nr 36.

Tabell 8. Lägenheter med mark nu upplåten på 41 år och däröver.

Län (lantkom.)

Ur jord-ägarens
innehav

1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav

6—10 år

Ur jord-ägarens
innehuv
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Sum ma

Stockholms.....

5

13

15

59

191

14

297

Uppsala......

4

7

16

12

115

13

167

Södermanlands . . .

8

20

14

20

240

10

312

Östergötlands ....

19

36

41

57

298

165

616

j Jönköpings .....

20

28

47

37

199

23

354

! Kronobergs.....

17

22

40

55

359

135

628

Kalmar......

34

46

68

64

416

43

671

Gottlands

2

2

5

5

113

1

128 |

Blekinge......

84

145

159

170

1,463

61

2,082

Kristianstads ....

12

33

44

51

480

16

636

Malmöhus.....

71

42

50

69

269

8

509

Hallands......

9

15

27

24

323

7

405

Göteborgs och Bohus

20

40

44

68

298

170

640

Älvsborgs .....

21

37

64

58

292

39

511

Skaraborgs.....

5

12

23

24

208

21

293

Värmlands.....

8

25

15

16

187

7

258

Örebro.......

—

2

5

6

81

8

102

Västmanlands....

6

14

28

18

113

4

183

Kopparbergs ....

—

1

4

3

20

28

Gävleborgs.....

—

2

3

4

58

6

73

Västernorrlands . . .

—

5

9

1

152

9

176

Jämtlands.....

2

—

_

2

2

11

17

Västerbottens ....

—

—

_

1

23

24

Norrbottens.....

6

12

—

9

30

1

58

Summa

853

559

721

833

5,930

772

9.168

Tabell 9. Lägenheter med mark nu upplåten på lägenhetsinnehavarens livstid.

Län (lantkom.)

Ur jord-ägarens
innehav
1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav

6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

2

2

10

11

74

43

142

'' Uppsala......

5

5

4

7

83

68

172

| Södermanlands . . .

4

2

11

9

93

62

181

Östergötlands ....

5

11

21

31

286

148

502

Jönköpings .....

7

19

15

27

207

82

357

Kronobergs.....

6

13

12

19

128

59

237

j Kalmar......

i

9

18

24

174

40

266

j Gottlands.....

—

—

_

1

13

11

25

Blekinge......

—

2

3

7

40

32

84

j Kristianstads ....

5

15

13

12

246

66

357

Malmöhus.....

—

—

1

3

102

43

149

Hallands......

5

21

22

15

188

44

295

Göteborgs'' och Bohus

9

28

27

33

260

491

848

Älvsborgs . . . . ;

22

29

36

33

146

no

376

Skaraborgs.....

8

19

16

31

282

112

468

Värmlands.....

6

5

14

3

59

30

117

Örebro.......

2

3

7

5

34

65

116

Västmanlands . . .

1

7

3

9

81

67

168

Kopparbergs ....

—

—

2

3

14

2

21

Gävleborgs.....

—

1

—

3

106

90

200

Västernorrlands . . .

8

7

10

10

89

36

160

Jämtlands.....

3

4

6

16

74

20

123

Västerbottens ....

1

1

1

1

48

30

82

Norrbottens « . . .

5

8

11

16

44''

11

95

Summa J

105

211

263

329

2,871

1,762

5,541

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 30 käft. (Nr 33). - 5

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Tabell 10. Lägenheter med mark nu upplåten på obestämd tid.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

Län (lantkom.)

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

ägarens

innehav

rens inne-hav 21 år

Obekant

Summa

1—5 år

6—10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

Stockholms.....

3

6

5

5

48

53

120

Uppsala......

Södermanlands . . .

1

4

t

1

5

5

10

167

53

67

96

245

169

Östergötlands ....

Jönköpings .....

Kronobergs.....

6

8

10

18

5

9

38

8

10

10

34

13

16

23

49

234

133

161

688

258

116

94

362

524

290

307

1,189

1

8

9

8

217

157

400

Blekinge......

Kristianstads ....

6

6

15

20

3

19

15

5

27

17

4

227

520

180

468

318

122

762

896

314

12

22

23

26

347

200

630

1 Göteborgs och Bohus

1 Älvsborgs .....

Skaraborgs.....

40

29

22

25

75

54

27

72

71

71

47

44

100

37

75

49

899

441

815

274

411

251

229

151

1,596

883

1,215

615

11

5

13

16

107

109

261

Västmanlands . . .

1

4

3

9

157

137

311 *

Kopparbergs ....

[ Gävleborgs.....

1 Västernorrlands . . .

14

12

19

20

24

20

11

26

21

19

31

18

142

600

139

115

564

104

321

1,257

321

Jämtlands.....

19

17

16

45

87

37

221

Västerbottens ....

12

18

21

20

168

82

321

Norrbottens.....

32

48

31

38

250

155

554

Summa

311

522

519

6(;0

7,054

4,656

13,722

Tabell 11. Lägenheter om vilka ej är känt huru de äro upplåtna.

Län (lantkom.)

Stockholms
Uppsala .
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings .
Kronobergs
Kalmar . .
Gottlands
Blekinge . .
Kristianstads
Malmöhus .
Hallands . .
Göteborgs och
Älvsborgs .
Skaraborgs .

Yärmlands .
Örebro . . .
Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs .
Västernorrlands
Jämtlands .
Västerbottens
Norrbottens .

Bohus

Summa

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-

1

ägarens

ägarens

ägarens

ägarens

rens inne-

Obekant

Summa 1

innehav

innehav

innehav

innehav

hav 21 år

1—5 år

6-10 år

11—15 år

16—20 år

o. däröver

178

178

1

_

2

53

43

99

_

_

—

34

34

8

9

9.

150

338

514

3

9

8

7

80

149

256

2

3

7

8

34

88

142

1

3

8

6

32

130

180

_

7

21

28

_

2

5

943

950

1

_

_

—

430

431

_

_

4

158

162

1

1

_

_

5

25

32

_

_

—

369

369

2

6

182

190

_

4

8

70

82

2

18

188

208

_

2

79

81

1

1

_

2

49

53

_

4

14

18

_

6

378

384

1

_

_

1

31

33

1

_

—

42

43

1

_

4

17

22

—

—

—

—

147

147

9

27

36

| 40

421

4,103

| 4,636

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

35

Tabell 12. Antal lägenheter med egna hus å ofri grund inom rikets

stad skoning mer.

1

Lägenheter med mark

nu upplåten j

ä

Lägen-

heter

om

Summa

Län

1—5

år

6—10

år

11—15

år

16-20

år

21-30

år

31-40

är

41 är
och
där-över

inne-

hava-

rens

livstid

obe-

stämd

tid

vilka ej
är kant
huru de
äro upp-låtna

Stockholms ....

4

15

3

2

73

i

5

11

114

j Uppsala......

3

14

'' —

—

—

—

1

—

23

—

41

Södermanlands . . .

39

2

i

i

7

1

28

10

5

—

94

Östergötlands . . .

42

5

—

8

47

1

42

25

6

6

182

Jönköpings ....

5

1

i

1

1

4

24

93

55

19

204

Kronobergs ....

—

—

—

—

—

—

—

—

2

—

2

Kalmar......

4

2

i

—

1

3

15

3

75

5

109

Gottlands.....

—

—

—

—

—

—

—

—

2

—

2

Blekinge .....

11

15

3

12

22

2

7

—

10

—

82

Kristianstads . . .

51

2

5

—

11

—

24

—

24

1

118

Malmöhus . . : . .

10

12

—

—

5

—

11

2

109

122

271

Hallands.....

27

7

2

11

14

1

1

1

31

12

107

Göteborgs och Bohus

3

132

—

—

11

—

39

—

245

175

605

Älvsborgs.....

7

1

—

2

1

—

71

4

54

16

156

Skaraborgs ....

1

—

—

—

—

—

91

2

33

4

131

Värmlands ....

1

2

—

—

—

—

—

—

21

—

24

Örebro......

2

3

—

—

—

—

7

—

3

—

15

Västmanlands . . .

6

47

4

17

10

1

4)

15

226

62

429

Kopparbergs ....

—

2

—

—

1

—

3

—

2

—

8

Gävleborgs ....

182

14

1

12

47

3

19

—

681

—

959

Västernorrlauds . .

70

—

—

1

—

—

18

6

165

3

263

Jämtlands län . . .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Västerbottens . . .

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

Norrbottens ....

—

—

—

—

5

—

4

6

9

4

28

Hel riket

468

276

18

65

186

18

519

168

1,786

440

3,944

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Tabell 18. Lägenheter med mark nu upplåten på 1—6 år.

Län (städer)

Ur jord-ägarens
innehav
1—5 är

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

1

1

1

_

1

_

4

Uppsala......

—

—

—

—

3

—

3

Södermanlands . . .

1

38

—

—

—

—

39

Östergötlands ....

_

—

1

1

40

—

42

Jönköpings .....

—

1

—

—

—

4

5

Kronobergs.....

—

—

—

—

—

—

—

Kalmar......

1

—

—

3

—

—

4

Gottlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Blekinge......

—

—

—

—

10

i

11

Kristianstads ....

5

—

—

—

46

—

51

Malmöhus.....

7

1

—

—

2

—

10

Hallands......

8

—

—

—

19

—

27

Göteborgs och Bohns

3

—

—

—

—

3

Älvsborgs .....

—

—

—

—

7

—

7

Skaraborgs.....

—

—

—

—

1

—

1

Värmlands.....

—

1

—

—

—

—

1

Örebro .......

2

—

—

—

—

—

2

Västmanlands ....

4

—

1

—

1

—

6

Kopparbergs ....

—

—

-''

—

—

—

—

Gävleborg.....

1

—

—

—

—

181

182

Västernorrlands . . .

—

* 5

6

22

36

1

70

Jämtlands.....

—

—

—

—

—

- .

—

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

Norrbottens.....

—

—

—

—

—

—

—

Summa

38

47

9

26

166

187

468

Tabell 14. Lägenheter med mark nu upplåten på 6—10 år.

Län (städer)

Ur jord-ägarens
innehav
1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Samma 1

Stockholms.....

4

2

1

8

_

_

15

Uppsala......

—

—

—

—

14

—

14

Södermanlands . . .

1

1

—

—

—

—

2

Östergötlands ....

—

1

—

—

4

—

5

Jönköpings .....

1

—

—

—

—

1

Kronobergs .....

—

—

—

—

—

—

—

Kalmar......

—

2

—

—

—

2

Gottlands i . . . .

—

—

_

—

—

—

—

Blekinge......

1

5

—

1

8

—

15

Kristianstads ....

—

2

—

—

—

—

2

Malmöhus.....

1

11

—

—

—

—

12

Hallands......

1

—

1

—

1 •

4

7

Göteborgs och Bohns

—

—

_

122

10

—

132

Älvsborgs . .

—

—

—

—

1

—

1

Skaraborgs.....

—

—

—

—

—

—

Värmlands.....

—

1

—

1

—

l

Örebro.......

1

1

—

—

1

—

Västmanlands . . .

43

4

—

—

—

—

47

Kopparbergs ....

—

1

1

—

—

—

2

Gävleborgs.....

8

6

—

—

—

* -

14

Västprnorrlands . . .

—

—

—

—

—

—

—

Jämtlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

Norrbottens ....

—

—

—

—

—

—

—

Samma

61

37

3

181

40

4

276 .

37

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Tabell 15. Lägenheter med mark nu upplåten på 11—15 år.

Län (städer)

--

Ur jord-ägarons
innohav
1—5 år

! Ur jord-

[ ägarens
innehav
j 6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

1 Stokholms.....

Uppsala......

—

—

_

_

i Södermanlands . . .

1

—

_

l

Östergötlands ....

—

—

_

_

Jönköpings .....

—

—

_

_

1

1

Kronobergs.....

—

—

_

_

Kalmar......

1

__

_

1

Gottlauds . . .

_

. _

_

| Blekinge......

1

_

1

_

1

3

Kristianstads . . .

—

4

_

1

5

Malmöhus.....

_

Hallands......

1

_

1

2

Göteborgs och Bohus

—

_

_

_

Älvsborgs .....

—

—

_

_

| Skaraborgs .....

—

—

_

_

Värmlands.....

_

_

_

Örebro.....

_

_

_

Västmanlands . .

2

1

_

1

4

Kopparbergs ....

—

—

_

_

Gävleborgs.....

—

—

'' 1

_

1

Västernorrlands . . .

—

_

Jämtlands.....

_

_

Västerbottens ....

_

_

Norrbottens ....

_

—

—

—

—

—

—

Samma

«

5

2

—

3

2

18

Tabell 16. Lägenheter med mark nu upplåten på 16—20 år.

Län (städer)

Ur jord-ägarens
innehav

1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

Uppsala......

—

_

_

Södermanlands . . .

1

_

_

l

Östergötlands ....

—

_

_

8

8

Jönköpings,.....

—

_

_

_

1

1

Kronobergs.....

—

_

_

_

Kalmar......

—

_

_

— r

Gottlands.....

_

_

*

Blekinge......

2

2

5

1 *

2

12

Kristianstads ....

_

Malmöhus . .

_

_

i

Hallands......

—

_

_

ii i

ii

Göteborgs och Bohus

—

—

_

Älvsborgs .....

—

_

_

i

1

2

Skaraborgs.....

—

_

_

Värmlands.....

_

_

Örebro......

—

_

_

Västmanlands....

11

5

1

17

Kopparbergs ....

—

Gävleborgs.....

—

_

8

4

12

Västernorrlands . .

—

_

1

1

Jämtlands.....

_

Västerbottens ....

_

Norrbottens.....

—

—

—

—

-•

—

Summa

14

7

14

17

13

—

65

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Tabell 17. Lägenheter med mark nu upplåten på 21—30 &r.

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jord-

Ur jordäga-l

1

Län (städer)

ägarens

ägarens

ägarens

ägarens

rens inne- |

Obekant

Summa

innehav

innehav

innehav

innehav

hav 21 år

1—5 år

6-10 åt

11—15 år

16—20 år

o. däröver

Stockholms.....

_

_

1

—

2

—

3

Uppsala......

—

—

~“

1

1

7

Södermanlands . . .

1

—

4

47

1

Östergötlands ....

2

45

—

Jönköpings ......

—

—

Kronobergs .'' . . . .

—

—

1

Kalmar......

1

—

Gottlands.....

Blekinge......

1

9

5

1

3

4

_

22

Kristianstads ....

1

—

4

Malmöhus.....

—

2

—

O

1

14

11

1

Hallands......

10

1

1

1

Göteborgs och Bohus

9

2

—

—

Älvsborgs.....

—

—

Skaraborgs.....

—

—

—

Värmlands.....

—

—

—

Örebro.......

—

—

—

—

10

Västmanlands . . .

5

2

2

—

1

Kopparbergs ....
Gävleborgs.....

1

7

13

7

15

5

—

47

Västernorrlands . . .

—

—

—

Jämtlands.....

—

—

—

—

Västerbottens ....

—

—

—

—

Norrbottens ....

—

1

1

3

38

75

*22

27

22

2

186

Tabell 18. Lägenheter med mark nu upplåten på 31—40 år.

Län (städer)

Ur jord-ägarens
innehav

1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11-15 år

Ur jord-ägarens |
innehav
16-20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

_

i

1

—

—

2

Uppsala......

—

—

—

1

Södermanlands . . .

—

—

—

Östergötlands ....

—

—

—

Q

4

Jönköpings.....

1

Kronobergs.....

—

3

Kalmar......

1

—

1

Gottlands.....

—

—

—

—

Blekinge......

—

1

—

Kristianstads ....

—

—

—

Malinöhns.....

—

—

—

—

—"

Hallands......

—

—

—

—

1

Göteborgs och Bohus

—

—

—

—

Älvsborgs.....

—

—

—

Skaraborgs.....

—

—

—

Värmlands.....

—

—

—

Örebro.......

—

—

—

—

i

Västmanlands . . .

—

—

1

—

Kopparbergs ....

—

—

—

1

3

Gävleborgs.....

2

—

Västernorrlands . . .

—

—

—

Jämtlands.....

—

—

—

—

Västerbottens ....

—

—

—

—

Norrbottens ....

—

—

—

—

3

2

4

2

«

1

18

Andra lay utskottets utlåtande AV 36. 39

Tabell 11). Lägenheter med mark nu upplåten på 41 år åch däröver.

Län (städer)

Ur jord-ägarens
innehav

1—5 är

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

1

71

1

73

Uppsala......

1

—

—

—

—

1

Södermanlands . . .

2

1

5

4

16

_

28

Östergötlands ....

1

18

2

2

19

_

42

Jönköpings .....

1

—

3

2

9

9

24

Kronobergs.....

—

—

—

—

—

_

Kalmar......

—

3

1

7

4

_

15

Gottlands.....

—

—

_

_

• —

_

Blekinge......

—

1

2

—

4

_

7

Kristianstads ....

—

—

6

3

11

4

24

Malmöhus . .

—

1

—

3

7

11

Hallands......

1

—

_

_

_

1

Göteborgs och Bohus

9

30

—

—

_

_

39

Älvsborgs .....

2

48

15

1

5

_

71

Skaraborgs.....

—

—

7

14

70

_

91

Värmlands.....

—

—

—

_

_

Örebro . ......

—

—

1

1

5

_

7

Västmanlands . . .

14

9

14

1

3

_

41

Kopparbergs ....

—

—

2

—

1

_

3

Gävleborgs.....

5

5

2

1

6

_

19

Västernorrlands . . .

—

—

1

_

17

_

18

Jämtlands.....

—

_

_

_

Västerbottens ....

_

_

^ _

_

_

Norrbottens.....

—

—

-

2

2

—

4

36

116

61

42

250

14

519

Tabell 20. Lägenheter med mark nu upplåten på lägenheteinnehavarens livstid.

Län (städer)

Ur jord-ägarens
innehav

1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav

6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år
o. däröver

Obekant

Summa

Stockholms.....

1

1

Uppsala......

—

—

—

—

_

Södermanlands . . .

3

_

2

3

2

10

Östergötlands ....

—

—

2

22

1

25

Jönköpings .....

1

10

13

10

58

1

93

Kronobergs.....

—

—

—

—

Kalmar......

—

—

_

_

1

2

* 3

Gottlands.....

—

_

_

_

Blekinge......

—

—

_

_

_

Kristianstads ....

—

_

_

_

Malmöhus.....

—

_

_

_

2

2

Hallands . . .

--

_

_

1

1

Göteborgs och Bohus

—

_

_

_

Älvsborgs .....

—

—

_

_

4

_

4

Skaraborgs.....

—

—

■ 1

1

_

2

Värmlands.....

—

_

_

_

_

Örebro......

—

_

_

_

_

Västmanlands . . .

2

2

2

3

6

15

Kopparbergs ....

—

—

_

_

Gävleborgs.....

—

—

_

_

_

_

_

Västernorrlands . . .

—

_

_

_

1

5

6

Jämtlands.....

—

_

_

_

Västerbottens ....

—

_

_

_

Norrbottens ....

—

—

—

—

—

6

6

6

12

18

20

97

15

168

40

Andra lagutskottets utlåtande AV 36.

Tabell 21. Lägenheter med mark nu upplåten på obestämd tid.

Ur jord-ägarens
innehav
1—5 år

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord- Ur jord äga-ägarens | rens inne-innehav [hav 21 år o.
16—20 år | däröver

Obekant

Summa

1

4

5

_

_

—

8

15

23

_

1

_

4

—

5

_

_

_

3

3

6

_

3

3

3

35

11

55

_

_

_

2

—

2

2

5

7

6

27 •

28

75

_

1

_

1

—

2

''1

_

2

5

2

10

_

1

—

23

—

24

_

_

_

30

79

109

4

_

1

4

22

31

_

37

1

207

245

_

_

_

_

54

54

_

3

3

3

11

13

33

12

2

—

2

1

4

21

_

_

_

3

—

3

6

3

4

1

16

. 196

226

_

_

2

—

2

_

_

3

678

681

—

3

10

5

142

5

165

—

—

1

—

3

5

9

21

23

31

61

324

1326

1786

Län (städer)

Stockholms .
Uppsala . .
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings .
Kronobergs .
Kalmar . .
Gottlands
Blekinge . .
Kristianstads
Malmöhns .
Hallands . .
Göteborgs och
Älvsborgs .
Skaraborgs .
Värmlands .
Örebro . . .
Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs
Västernorrlan
Jämtlands
Västerbottens
Norrbottens .

s

iohns

Tabell 22. Lägenheter om vilka ej är känt huru de äro upplåtna.

Län (städer)

Ur jord-ägarens
innehav

1-5 år

Ur jord-ägarens
innehav
6—10 år,

Ur jord-ägarens
innehav
11—15 år

Ur jord-ägarens
innehav
16—20 år

Ur jordäga-rens inne-hav 21 år o.
däröver

Obekant

1

Summa

Stockholms.....

_

_

—

—

— ''

11

ii

Uppsala......

—

—

—

—

—

Södermanlands . . .

—

—

—

—

Östergötlands ....

—

—

—

—

—

6

6

19

Jönköpings.....

Kronojoergs.....

_

—

—

—

3

16

Kalnrår......

—

—

—

—

—

5

5

Gottlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Blekinge ......

—

—

r -

—

—

—

—

Kristianstads ....

—

—

—

—

—

1

i

Malmöhns.....

—

—

—

—

—

122

122

Hallands......

—

—

—

—

—

12

12

Göteborgs och Bobus .

—

—

—

—

—

175

175

Ålvsborgs .....

—

1

—

1

10

4

16

Skaraborgs.....

—

—

—

—

—

4

4

Värmlands.....

—

—

—

—

—

—

Örebro.......

—

—

—

—

■ —

• —

—

Västmanlands . . .

—

—

—

—

—

62

62

Kopparbergs ....

—

—

—

—

—

—

—

Gävleborgs.....

—

—

—

—

Västernorrlands . . .

—

—

—

—

1

2

O

Jämtlands.....

—

—

—

—

—

—

—

Västerbottens ....

—

—

—

—

—

—

Norrbottens.....

—

—

—

—

—

4

4

—

1

—

1

14

424

440

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

41

Reservationer inom jordkommissionen:

A) av C. Lindhagen.

Sedan jag i två framställningar i september 1920 till dels regeringen och
dels jordkommissionen sökt översiktligt angiva behovet av en effektiv jordreform
till förmån för innehavare av lägenheter med egna hus å annans grund i stället
för den nuvarande enligt min uppfattning i det stora hela verkningslösa obstruktiva
och på stridiga grundsatser byggda lagstiftningen, så har jag i motionerna
nr 82 och 83 inom första kammaren närmare utvecklat detta ämne samt även till
regeringen framburit det i dessa motioner innefattade definitiva förslaget.

Uti motionen nr 82 gives först en historisk överblick (sid. 1—12) över det
förberedande arbetet i ärendet och den slutligen åstadkomna lagstiftningen i såväl
expropriationslagen som ensittarlagen. Därefter lämnas en jämförelse emellan
och kritik av dessa båda lagar med sina motsägande grundsatser och stora brister
de senare särskilt beträffande ensittarlagen (sid. 12-38). Slutligen har (sid. 38
—42) framställts. åtskilliga yrkanden om ändring och tillägg till de båda lagstiftningarna.
Uti motionen nr 83, som remitterats till statsutskottet, ha framlagts
yrkanden om den genom de båda lagarna inledda jordreformens finansiering.
Det hade varit önskligt, att denna framställning kunnat återgivas även här för
att den måtte komma till synes även i lagutskottets betänkande. Men då detta
bleve för vidlyftigt, nödgas jag hänvisa till motionens olika framställningar, över
vilka till lättnad för återfinnandet vidfogats motionen en innehållsförteckning
(sid. 43). Beträffande jordkommissionens utlåtande får jag därför med hänvisning
till motionens motiveringar nu ytterligare anföra allenast följande.

A. Beträffande lagen den 26 mars 1920.

1) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 12—13) och
i överensstämmelse med expropriationslagens motsvarande stadganden förordat, att
icke blott del av en fastighet utan även självständiga fastigheter må kunna avlösas,
såsom ock egnahemssakkunnige föreslogo.

2) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 13, 18) och i
Överensstämmelse med expropriationslagen förordat, att rätt att påkalla avlösning
skall äga rum, oavsett upplåtelsetidens längd. Den grundläggande hänsynen
är ju ock här, att en person och hans familj faktiskt på platsen skaffat sig ett
hem och för ändamalet tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader.
Kommissionen har emellertid föreslagit, att, då avtal om nyttjanderätt icke visas
föreligga, skall för lösningsrätt marken i över fem år hava innehafts av annan
än jordägaren. Detta är igen en schablon, ett oklart och opåkallat undantag enligt
min mening, I denna punkt är jag således skiljaktig.

3) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 19—20) och i
överensstämmelse med expropriationslagen förordat, att avlösningen må kunna äga

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 30 käft. (Nr 36.) 6

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

rum när som helst och ej behöva uppskjutas till besittningstidens slut. Därmed
är en av lagens kardinala brister avhjälpt.

4) Jordkommissionen har bibehållit villkoret om ett visst talförhållande
mellan markens och byggnadernas värde samt icke heller tillstyrkt motionärens
alternativa yrkande, att till byggnadernas värde även måtte läggas värdet av
nyttjanderättshavarens jordförbättringar. På de i motionen anförda skäl (sid. 18
— 19) hemställes, att detta talförhållande såsom godtyckligt och ej av några tvingande
förhållanden påkallat måtte utgå.

5) Jordkommissionen har föreslagit, att rätten för stärbhusdelägare att vid
livstidsupplåtelsers utgång lösa fastigheten skall utsträckas till utgången av all
upplåtelse som avses i lagen, men inskränker å andra sidan denna rätt till make,
bröstarvinge och adoptivbarn. Mot detta förslag har jag ej något att erinra dock
med någon tvekan, huruvida ej även syskon och syskons avkomling borde tul kännas

lösningsrätt. . on ,

6) Jordkommissionen har med bifall till motionen (motiv sid. 2y 6\j) och

i överensstämmelse med expropriationslagen ej bibehållit gällande lags föreskrifter,
att nyttjanderättshavares rätt att få från markvärvet avdraga värdet av egna
jordförbättring ar begränsas till den för arbetets utförande nödiga kostnad. Däremot
har kommissionen ej biträtt motionärens förslag att, på sätt 1913 års andra
kammare ock beslöt, vid värdering av själva jorden, då den löses av nyttjanderättshavaren,
måtte bestämmas, att hälften av jordvärdestegringen under senaste
tio åren tillgodoräknas honom. Detta förslag vidhålles. . ....

7) Jordkommissionen har bibehållit gällande föreskrift, att lösningsrätt ej
må göras gällande, då nyttjanderätten till marken förverkats. I motionen (sid. 40
mom. 4; motiv sid. 27 o. f.) har ifrågasatts ett visst hänsynstagande även i detta
fall till nyttjanderättshavaren. Detta yrkande vidhålles.

8) Jordkommissionen har i frågan om lösningsrätts olägenheter för jordägaren
med bifall till motionen förordat borttagande helt och hållet av någon
jordägarens rätt att lösa nyttjanderättshavarens hus — en rätt som står i uppenbar
strid med lagens syfte att värna om nyttjanderättshavarens hem ^— samt
även av den godtyckligt konstruerade gränsen av ett visst minimiavstånd från
jordägarens hus, tomt och trädgård såsom villkor för rätt till lösen.

Däremot har kommissionen ej tillstyrkt motionens förslag (sid. 40 mom. 5;
motiv sid. 20 o. f.) om skyldighet för jordägaren att, därest lösen ej får äga
rum, i stället lösa byggnaderna eller ock upplåta annat lämpligt område. Detta

förslag vidhålles. .

Enligt motionen skulle »synnerlig» olägenhet för jordägaren medföra lösningsrättens
förlust. Kommissionen åter föreslår i stället »avsevärd» olägenhet, vilket
är något mindre och mera svävande pa samma gång. Motionens yrkande

vidhålles. „ .

Det gives nämligen åtskilliga sätt, på vilka en social lag, den ma innehålla
hur många formella anvisningar som daelst, dock i tillämpningen kan bliva
verkningslös. Formuleringen av vad som skall anses vara tillräcklig olägenhet
för jordägaren för att lösningsrätten skall upphävas erbjuder ett sådant äventyr.
Faran ligger i förrättningsmännens subjektiva omdöme om vad som är avsevärt
och benägenhet att lyssna till jordägarens invändningar. I synnerhet föreligger
en sådan fara, då såsom här den ledande förrättningsmannen skall vara en självskriven
person och icke en för tillfället uppletad kvalificerad bedömare.

Andra lagutskottets utlåtande AV 36.

43

Ännu värre ställer det sig, om, på sätt jordkommissionen år 1919 på förslag
av hr Wohlin i en hastig vändning beslöt, även ordet avsevärd borttages.
Lägges då därtill, såsom vid nämnda tillfälle jämväl föreslogs, hänvisningar till
sådana förhinder, som pläga i allmänhet från jordägares sida resas mot social
jordlagstiftning, måste lagens bristande effektivitet vara med visshet att motse.
Sålunda ingav exempelvis uttrycket »intrång eller olägenhet för skogsskötsel» farhågor,
såvitt jag förstår, för att lagen mångenstädes skall bliva alldeles otillämplig.
De flesta lägenheter lära väl befinna sig inom eller i närheten av någon
skog. För den, som sysslat åtskilligt med jordfrågorna, är det väl bekant, att
ifrågasatta utbrytningar av jordlägenheter i allmänhet plägat mötas med de invändningarna,
att sådana lägenheter äro oundgängliga för jordägaren, som har
eller kan få behov av att där bosätta en skogsarbetare, ävensom att dylik avsöndring
alltid är vansklig även ur den synpunkten, att på lägenheten kunde,
när jordägare ej längre hade någon kontroll över densamma, komma någon familj,
som på olovligt eller vårdslöst sätt för illa med den omgivande skogen. Den
av kommissionen år 1919 sålunda i anslutning till torpkommissionens förslag
föreslagna förändrade lydelsen av gällande lag lämnade just genom sin specifikation
och sättet för formuleringen fritt fält för förrättaingsmännen att under jordägarnes
påtryckning avvisa en myckenhet ansökningar. Därigenom skulle jordägaren
dessutom beredas förmånen att vid upplåtelsens slut tilltvinga sig byggnaderna
för en ringa betalning. Riksdagen beslöt år 1919 på förslag av lagutskottet
i anledning av väckt motion lyckligtvis att bibehålla gällande lags formulering i
denna del.

Expropriationslagen innehåller ingen bestämmelse om att expropriation ej
får äga rum med hänsyn till olägenhet, som därav kan förorsakas jordägaren.
Det må ock härvid ej förglömmas, att lagen uppenbarligen avser endast sådana
fall, då husens uppförande skett med jordägarens uttryckliga eller tysta samtycke
eller varit en förutsättning i övrigt för nyttjanderättens upplåtelse. Vid sådana
upplåtelser har jordägaren givetvis tagit hänsyn till utväljandet av en sådan plats,
som ej vållar honom någon olägenhet. Upplåtelser från en jordägares sida, som
vålla honom olägenheter, äro högst osannolika.

I övrigt hänvisas i denna punkt till motionens motivering (sid. 20—27).

9) Jordkommissionen har med bifall till motionen ifrågasatt (motiv sid. 27
—28) bestämmelser, som skola till nyttjanderättshavarens förmån reglera även
sådana fall, då byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren,
för vilket fäll enligt nu gällande lag lösningsrätt icke äger rum. Den
formulering, som av kommissionen i sådant avseende föreslagits, tar dock icke
hänsyn till att avtal om att hus skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren
utan lösen mer eller mindre kan vara och sannolikt i de flesta fäll är ett
ockeravtal. Motionen vidhålles därför i den delen.

10) Jordkommissionen har ej tillstyrkt yrkandet i motionen (sid. 39 punkt
3) 2; motiv sid. 31): »Finnes på lägenhet hus, som tidigare tillhört lägenhetshavare,
som övergått till jordägaren för lämnad hjälp, såsom till reparationsvirke
eller dylikt, eller föreligga eljest omständigheter, som jämlikt denna lags grunder
skäligen påkalla dess tillämplighet, oaktat lägenhetshavaren formellt ej är ägare
till byggnaderna, må lösningsrätt till området jämte byggnader enligt denna lag
ävenledes äga rum.» Liksom man i denna lagstiftning, som närmast avser bostadslägenheter,
ansett sig skäligen kunna medtaga även en del jordbrukslägen -

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

heter, synes mig än mer ej böra från lösningsrätt undantagas sådana bostadslägenheter,
varom i ovannämnda formulering sägs. Detta är i full överensstämmelse
med lagens grund och ett synnerligen tillåtligt lagande efter lägligheten. Annars
kommer lagen även i dessa, låt vara sannolikt fåtaliga, fall att verka som eu
schablon och en orättvisa.

11) Jordkommissionen har tagit hänsyn till yrkandet i motionen (sid. 41
punkt 7; motiv sid. 31—32), att lagen skall äga tillämpning även å område, som
ingår i tomtindelning samt i fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser. Redan nu har, utan att
den så kallade lagstiftaren reflekterat därå, ensittarlagen vunnit tillämpning å
område med sammanträngd befolkning, så snart blott ej nämnda administrativa
förfoganden där vunnit tillämpning. Ensittarlagen äger därför tillämpning exempelvis
på Mölle och Arilds fisklägen i Skåne, men kan i alla fall ej därstädes
få någon verkan, därför att upplåtelserna där ske i regel på tio år i sänder. Det
finnes ingen mening att utesluta denna tillämpning, om administrativ tomtindelning
tillkommer. Saken är densamma och behovet så mycket större, som expropriationslagen
visat sig fullständigt ineffektiv. Egna hus på annans grund förekomma
i regeln endast i smärre samhällen och trädgårdsstäder. En mängd stationssamhällen,
exempelvis de vars förhållande gåvo första upphovet till ifrågavarande
lagstiftning, skulle på detta sätt bliva berövade dess fördelar.

12) Jordkommissionen har icke fästat något som helst avseende vid motionens
yrkande (sid. 41 punkt 8; motiv sid. 33—35), att till ensittarlagen måtte
läggas en paragraf så lydande: »Vad nyttjanderättshavaren enligt denna lag äger
iakttaga för inlösen av det jordområde, varå hans byggnader äro uppförda, kan,
där han det begär, övertagas och fullgöras av kronan, kommun eller municipulsamhälle
såsom målsman för honom i berörda avseende. Konungen äger meddela
närmare föreskrifter för denna verksamhet.»

Denna sociala lag, den må innehålla hur många formella anvisningar som
helst, kan dock i tillämpning, utom på sätt under punkt 8 härovan sägs, bliva
verkningslös även därigenom, att en vanlig liten medborgare utan juridiska kunskaper
och ekonomiska resurser ej kan bemästra alla former eller våga risken av
ett ovisst avgörande. Det borde dessutom någon gång uppmärksammas, att den
verkan en sådan social lagstiftning möjligen kan få just av nämnda omständighet
kommer att inskränka sig till de mera bemedlade av dem, som lagen skulle hjälpa.
Man kan därför fråga sig, när den tid kan komma, att man börjar med att räcka
en hjälpande hand främst åt dem, som stå hjälplösa, vilket nog merendels är det
stora flertalet.

En liten ansats till en sådan förnimmelse finnes dock i de kungörelser,
den senaste av den 26 mars 1920, som utfärdats »angående bestridande i vissa fall
med allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt
upplåtet område m. m.» Enligt denna kungörelse skall en, säger en, person i
varje län förordnas av befallningshavanden för att lämna nyttjanderättshavare
biträde i ärenden angående lösningsrätt. Vidare skall vid på visst sätt styrkt
medellöshet befallningshavanden äga att av allmänna medel bestrida kostnaderna
för lantmäteriförrättning, för fastställande av inlöst områdes avskiljande och för
löseskillings fördelning. Till dessa olika ändamål har på regeringens förslag av
riksdagen anslagits för hela riket 10,000, säger 10,000, kronor. Detta må vara
till fyllest för en lag, som icke kan få någon verkan. Men för en effektiv lag -

45

Andra lagutskottets utlåtande AV dtl.

stiftning bör man förstå, att dylika ansatser äro mycket otillräckliga. Den i
lagstiftningens och administrationens labyrinter bortkomne lille medborgaren behöver
då en effektiv vägledning och detta icke minst att föra talan vid förrättningen
gent emot den mäktigare jordägaren och inför de enväldige förrättningsmännen
samt dessutom möjligheter att få den ekonomiska sidan av saken ordnad
på ett överkomligt sätt genom ett rimligt amorteringslån, ställt på längre tids
avbetalning.

Dessa oavvisliga krav för lagens effektivitet och hjälp i synnerhet åt de
minst bemedlade kräva omsider ett det allmännas målsmanskap, när det begäres
och befinnes rimligt. Motionens yrkande i denna punkt förordas således fortfarande.

B. Beträffande expropriationslagen den 12 maj 11>17 (1 § 7 inom. och 99—101 §§).

Det har i motionen ådagalagts, att denna lagstiftning alldeles förfelat sitt
ändamål, och ändock anser jordkommissionen, att den ej bör förorda någon åtgärd
i anledning därav. I sådant fäll bör man väl angiva skälen därför och
eventuellt påkalla lagens upphävande.

13) I motionen har yrkats (sid. 41 B 1; motiv sid. 31—32), att, på samma
gång det enskilda initiativet enligt ensittariagen utsträckes till hela riket, så
skall även det allmänna initiativet enligt expropriationslagen utsträckas till hela
riket. Aven i landskommuner kan det vara av intresse, att det allmänna på en
gång inskrider till förmån för alla eller åtskilliga ensittare inom kommunen på
annans grund. Det yrkas bifall till motionen.

14) I motionen har yrkats (sid. 41 punkt B 2; motiv sid. 35), att ett förtydligande
skall äga rum i syfte, att icke blott kommun och municipalsamhälle
utan även kronan äger påkalla expropriation i lagens syfte. Detta särskilt för
det fall, att kommunens eller municipalsamhällets majoritet ej kunnat förmås inskrida,
ehuru skål därtill förefinnes. Möjligen kan redan gällande formulering
tolkas såsom innefattande en rätt i detta avseende för kronan, vartill även ett
yttrande i motiverna för lagen ger anledning. Kronan har emellertid icke på
något sätt inrättat sig för en sådan tydligen välbehövlig uppgift. Och är därför
åtminstone en påstötning från riksdagen synnerligen befogad. Det förordas bifall
till motionen och en riksdagsskrivelse i antytt syfte på- sätt under C) 17 här
nedan närmare påkallas.

15) I motionen har även tagits hänsyn till den lika viktiga angelägenheten
att bereda tomtmark för framtida behov av nya egna hem, där sådan mark
oskäligen undanhålles landets befolkning (yrk. sid. 41 B 3; motiv sid. 35-38).
Ifrågavarande jordreform till förmån för egna hemmen blir eljest endast halvgången.
Riksdagsskrivelsen av år 1907 förutsätter expropriation även för sådant
ändamål och regeringspropositionen 1918 diskuterade saken och erkände dess vikt,
ehuru den till sist avstod från handling. Lagen om fastighetsbildning i stad
innehåller ej tillräckliga bestämmelser och den bereder i varje händelse ej utvägar
för att skaffa tomtmark på landet från stora jordpossessioner, som vägra
sin medverkan till det nödvändiga. Genom lagens utliggning med omtanke även
lör framtida behov bortfaller ock kommissionens hemställan, att efter förebild av

46 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

gällande ensittarlag även den reviderade ensittarlagen endast skall avse hus, som
funnos uppförda den 1 januari 1921. (Jfr. motionens motivering.) Det hemställes
alltså om bifall till motionen.

16) I motionen har yrkats (sid. 42 punkt 4; motiv sid. 29—30), att vid
uppskattning enligt expropriationslagen av jordlösen hänsyn icke får tagas till mer
än hälften av jordvärdestegring under de senaste tio åren (jfr. ovan nr 7). Det
yrkas bifall till motionen även i denna del.

Rätteligen skulle i detta sammanhang påyrkats, att i detta fall sådan förenkling
skedde i formerna för jordlösens bestämmande, som påyrkats uti det lagförslag,
vilket framburits i motionen nr 84 år 1921 inom första kammaren. Detta
bortglömdes vid motionens författande, men lagutskottet är oförhindrat att upptaga
frågan.

C. Beträffande det allmännas ingripande för effektivt genomförande av ifrågavarande
jordreform.

17) I motiohen har därutinnan yrkats (sid. 42 punkt D; motiv sid. 33—
35), att regeringen måtte anmodas »att, med stöd av det i expropriationslagen
redan givna och i ensittarlagen nu jämväl enligt riksdagens beslut erhållna bemyndigande,
måtte ej mindre omedelbart skridas till verket för organiserandet
och inspekterandet av ifrågavarande jordreform utan även på det sätt, som i motiven
ifrågasatts, bringas till intresserades i orterna kännedom en berättelse med
praktiska anvisningar om ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning». Detta
yrkande vidhålles högeligen.

D. Lagarnas finansiering.

18) I motionen nr 82 (motiv sid. 32—33) har framhållits nödvändigheten
av att finansiera den påbörjade jordreformen för frigörelse av de hundratusenden
jordbruks- och bostadslägenheterna (hemmen) med egna hus å annans grund (expropriations-
och ensittarlag ärna.)

Uti motionen nr 83 har föreslagits anslag för åren 1921 och 1922 till det
mest brådskande ändamålet eller att anskaffa lånemedel för att kunna skydda de
många lägenhetshavare vilkas nyttjanderättskontrakt utgår åren 1921 och 1922,
ävensom lägenhetshavare, som sitta löst på obestämd tid och hotas att bliva uppsagda
under nämnda två år.

Denna senare motion är visserligen hänvisad till jordbruksutskottet, men
sammanhänger intimt med motionen nr 82. Frågan borde därför rätteligen behandlas
av sammansatt jordbruks- och lagutskott såsom ock skett med den vid
riksdagen väckta frågan om avlösning av ströängarna i lappmarken. Jordkommissionen
har i varje fall haft anledning att yttra sig även om motionen nr 83.
Då så ej skett återstår för mig att åtminstone för min del erinra om det intima
sammanhanget mellan de båda motionerna och påyrka frågans lösning
effektivt.

Det gives nämligen åtskilliga sätt, på vilka denna sociala lag, den må
innehålla hur många formella anvisningar som helst, dock i tillämpningen kan

47

Andra lagutskottetk utlåtande Nr 36.

hliva verkningslös. Ett sådant sätt är, utöver dem som ovan i punkterna 8 och
12 omförmälas, ett förbiseende av nödvändigheten av den ifrågavarande stora
jordreformens finansiering.

B) av O. Olsson.

Lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område har undergått omarbetning under år 1920. Att redan
nu ånyo företaga en bearbetning av sagda lag synes mig vara mindre tillrådligt
eller lämpligt utan torde enligt min mening med de ändringar däri, som kunna
visa sig vara av ett verkligt behov påkallade, bör anstå, till dess kommissionen
hunnit slutligen utforma sin ståndpunkt beträffande friköpningsfrågan i dess helhet
och framlägga definitivt förslag härutinnan. Fara torde eljest föreligga att i
anledning av sistnämnda förslag ändringar i den s. k. ensittarlagen ånyo måste
vidtagas.

Vidare vill jag i fråga om det av kommissionens majoritet förordade lagförslaget
framhålla, att en tillämpning därav skulle i många fall medföra en fastighetsbildning,
såväl för den utbrutna delen som för den återstående stamfastigheten,
vilken komme att stå i direkt strid mot de principer för en sund och för
framtiden gagnelig fastighetsbildning, som kommit till uttryck i det av jordstyckningskommissionen
framlagda betänkandet, i vars utarbetande jag deltagit. Med
mindre de principer för jorddelning, som däri uttalas, bliva lagfästa, torde en så
långt gående friköpning, som förevarande förslag innebär, icke utan största risker
kunna ske.

På nu anförda skäl får jag för min del avstyrka, att det av kommissionens
majoritet förordade förslaget blir upphöjt till lag, och har jag med den mening,
som jag sålunda hyser, icke ansett mig böra ingå på närmare granskning av förslagets
olika detaljer.

C) av N. Wohlin.

Då jordkommissionen den 7 mars 1919 avlät skrivelse till chefen för justitiedepartementet
med förslag till vissa ändringar i lagen den 28 juni 1918 om rätt
i ^ vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
(den s. k. ensittarelagen), gav jag till kommissionens protokoll samma dag
(intagit i Kungl. Maj:ts proposition nr 385 till 1919 års lagtima riksdag) uttryck
för någon tveksamhet med avseende å sagda förslag till lagändringar. Jag framhöll
sålunda bl. a., att frågan om lösningsrätt för ägare till byggnader å ofri
grund utgjorde en mindre de! av den större frågan om en mera omfattande friköpningslagstiftning
och att det framdeles skulle bliva nödvändigt att bringa den
förstnämnda speciallagstiftningen i överenstämmelse med de allmänna grundsatser
som borde komma till tillämpning vid den senare mera vidsträckta lagstiftningen.
I sammanhang härmed papekade jag flera stadganden i den av kommissionen
förordade reviderade ensittarelagen, vilka för vinnande av sagda enhetlighet och
konsekvens sannolikt skulle komma att behöva väsentligt omarbetas, om ej helt
upphävas, för att ersättas med i den allmännare friköpningslagstiftningen ingå -

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

ende nya bestämmelser. Bl. a. framhöll jag såsom osannolikt, att en lösningsrätt
för vissa grupper av arrendatorer och torpare skulle komma att göras beroende
av det förbehåll, att vidkommande jordområden över tjugu år i följd innehafts
av annan än ägare, samt att det vore ovisst, om jordkommissionen komme att
föreslå att lösningsrätten för arrendatorer och torpare först skulle inträda vid
nyttjanderättsavtalens utgång. Efter att hava berört vissa punkter i det av
jordkommissionen då framlagda lagförslaget förklarade jag mig emellertid, oaktat
de uttalade betänkligheterna, icke vilja för min del motsätta mig samma lagförslags
framläggande, enär jag delade kommissionens uppfattning om ensittarelagens
bristande effektivitet i dess dåvarande lydelse och gillade de viktigaste ändringar
som blivit föreslagna. Man borde, tilläde jag, icke overksamt åse, huru under
den tid, som komme att förflyta till dess att den allmännare friköpningslagstiftningen
förverkligades, ytterligare ett antal lägenheter å ofri grund i följd av en
uppenbart otillfredsställande lagstiftning återfölle till jordägarna och försvunne
såsom egna hem.

I anledning av jordkommissionens nu omförmälda skrivelse avlät Kungl.
Maj:t proposition till 1919 års lagtima riksdag med förslag till lag om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilken
propositionen icke av riksdagen bifölls. Sedan emellertid kungl. proposition
i samma ämne avlåtits till 1920 ars riksdag, godkändes denna proposition av riksdagen
och utkom i anslutning härtill den nu gällande lagen den. 26 mars 1920
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område. Med avseende å de delar, vari jordkommissionen i sin skrivelse den
7 mars 1919 föreslog ändringar i den då gällande ensittarelagen, samt den punkt,
vari Kungl. Maj:ts proposition till 1920 års riksdag och lagen den 26 mars 1920
väsentligen skilde sig från jordkommissionens förenämnda förslag, hänvisas till
historiken i jordkommissionens härvarande skrivelse.

Då fråga nu blivit väckt om ytterligare en revision av ensittarelagen,^ så
kan jag visserligen icke underlåta att gjva uttryck åt samma synpunkter i fråga
om sammanhanget mellan den förevarande lagstiftningen och en eventuell allmännare
friköpningslagstiftning, vilka jag anförde till jordkommissionens protokoll
den 7 mars 1919. Det hade obestridligen, varit lyckligast, om den nu föreslagna
revisionen av ensittarelagen hade kommit till stånd samtidigt med genomförandet
av den allmännare friköpningslagstiftningen. I sådan händelse hade
möjligheter förefunnits till att överblicka och i ett sammanhang taga ståndpunkt
till frågan om friköpning av under nyttjanderätt innehavda områden i denna
frågas hela vidd och endast i sådant fall hade garantier vunnits för ernående av
full enhetlighet och konsekvens på detta viktiga område av den sociala jordlagstiftningen.
Med hänsyn härtill måste jag givetvis förstå och respektera uppfattningen,
att med den av jordkommissionen nu tillstyrkta förnyade revisionen av ensittarelagen
borde anstå, intill dess att jordkommissionen blir i tillfälle att framlägga
sina utredningar och förslag till allmännare friköpningslagstiftning och dessa förslag
hinna bliva i vederbörlig ordning granskade och slutbehandlade. Avseende
bör även fästas därpå, att det av jordkommissionen nu framlagda förslaget till
ny lagstiftning i fråga om lägenheter på ofri grund föranletts av inom riksdagen
väckt motion och, därest det eventuellt skulle bliva av riksdagen bifallet, icke
dessförinnan kommer att remitteras till vederbörande myndigheter för yttrandens
avgivande.

49

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Då jag, oaktat dessa betänkligheter, liar funnit mig böra i vissa delar
biträda det bär framlagda förslaget, bar detta i första rummet berott på lika) tat
skäl, som var för mig bestämmande, när jag biträdde jordkommissionens förslag
den 7 mars 1919, nämligen att lagstiftningen även i dess nuvarande form visat
sig vara i väsentliga delar mindre effektiv för sitt syfte. Dels måste jag fortfarande
vidhålla uppfattningen, att det vid upplåtelser på viss tid icke kommer an på
huruvida slutna upplåtelseavtal på samma tid föreligga, utan på huruvida det
upplåtna markområdet under sagda tid varit ur jordägarens besittning. Jag kan
m. a. o. icke frångå den uppfattning på förevarande punkt, som jordkommissionen
enhälligt intog i mars 1919, men som icke lades till grund för Kungl. Maj:ts
propositioner vid 1919 och 1920 årens riksdagar och som icke funnit uttryck i
den nu gällande lagen. Härtill kommer emellertid vidare, att jag icke kan annat
än dela jordkommissionens här utvecklade mening, att den nu stadgade upplåtelsetiden
av tjugu år i själva verket är villkorligt vald och att bestämmelsen härom,
utan att betingas av några hållbara jordbruksekonomiska eller andra skäl, från
lösningsrätt utestänger ett icke ringa antal ägare av hus på ofri grund, vilkas
överförande till jordägare är ur social synpunkt lika önskvärt som beredandet av
friköpningsrätt åt husägare i motsvarande ställning, vilkas markområden längre
tid varit ur jordägarnes besittning. I denna del instämmer jag i vad jordkommissionen
anför i sin förevarande skrivelse. Dels slutligen har jag liksom jordkommissionen
den åsikten, att friköpningsrätt bör kunna inträda utan avvaktan på
kontraktens utlöpande och instämmer jämväl i denna del i jordkommissionens föreliggande
uttalanden. Det var också i första rummet dessa båda punkter, som jag
hade i tankarna, när jag under debatten i första kammaren om förevarande fråga
den 10 mars 1920 förklarade mig i själva verket i vissa punkter av ensittarelagens
1 § vilja gå längre än Kungl. Maj:t hade gjort i (len dåvarande propositionen.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört om sammanhanget mellan förevarande
lagstiftning och en allmännare friköpningslagstiftning har jag givetvis övervägt,
huruvida den nu omberörda, av jordkommissionen föreslagna ändringarna i den
gällande ensittarelagen skulle kunna i någon mån föregripa den ståndpunkt, som
jag kommer att intaga till ett eventuellt framtida förslag om friköpningsrätt för
vissa grupper av nyttjanderättshavare, vilka icke själva äga husen. Jag har emellertid,
i viss anslutning till mina anmärkningar till kommissionens protokoll den
7 mars 1919, funnit att -så icke kan bliva förhållandet. En friköpningsrätt för
brukare av jord, vilka icke heller äga därå uppförda hus, måste visserligen enligt
mitt förmenande omgärdas med starka garantier av annan art, nämligen så att
friköpningsrätt icke tillerkännes brukare av jordområden, vilkas frånskiljande
från huvudfastigheterna kunna lända dessa fastigheters jordbruk eller skogsbruk
till men, och ej heller sådana nyttjanderättshavare, av vilkas arbetsprestationer
huvudfastigheternas ekonomiska ställning är väsentligt beroende. Det blir på
dessa båda punkter, som inskränkningar i en framtida rätt till friköpning framför
allt bliva behövliga, och det är härmed förenade spörsmål ävensom frågorna om
vidkommande brukningsdelars lämplighet såsom självägda jordbruk, behovet av
mulbetesmark och skogsfångst m. m., vilka framför allt kräva ingående utredningar
och omsorgsfullt övervägande. Däremot kan jag icke tänka mig, att i ett
framtida förslag till friköpningslagstiftning beträffande arrendegårdar, utgårdar,
större torp etc. under bolagsdomäner, fideikommiss och andra större godskomplexer

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 30 höft. (Nr 36.) 7

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

rätten till friköpning bör göras beroende av om nyttjanderättshavarens mark under
minst tjugu år varit undandragen jordägarens självförvaltning, och jag tänker
mig icke heller, sedan jag under de gångna åren övervägt frågan, att friköpningsrätt
skall inträda först vid upplåtelsetidens utgång. För min del anser jag således
icke, att sammanhanget mellan förevarande lagstiftning och en allmännare
friköpningslagstiftning sönderbrytes genom nu omberörda, av jordkommissionen
här tillstyrkta ändringar i den gällande ensittarelagen.

Aven om man emellertid i detta hänseende hyser eu motsatt uppfattning,
vilket jag väl förstår kan vara fallet, torde dock den här föreliggande frågan om
rätt för innehavare av hus å ofri grund att inlösa marken utgöra ett ganska
starkt avgränsat område för lagstiftningen. Detta framgår redan därav, att statsmakterna
sedan flera år upptagit denna fråga till särskild behandling och här
vidtagit särskilda lagstiftningsåtgärder. Denna kategori av lägenheter är också
av väsenligt annan karaktär än vanliga arrendegårdar och torp, där jordägaren
även äger husen. De förra äro i regel bostadslägenheter med antingen endast
tomtområde eller ock något mindre, för självständiga jordbruk sällan tillräckligt, jordområde.
Några överväganden, huruvida dessa lägenheter kunna bestå såsom självständiga
jordbruk, äro sålunda obehövliga, och någon särskild tanke på att åt
dem tillförsäkra mulbete, skogsfångst och andra sådana rättigheter behöver i regel
icke finnas. Ej heller bruka innehavarna av sådana lägenheter på ofri grund utgöra
avgälden för jorden i form av arbetsprestationer, som äro för huvudfastigheterna
av nämnvärd betydelse. Det förefaller mig sålunda som kunde man, om
det även icke är ur alla synpunkter det lyckligaste, liksom hittills skett träffa
särskilda lagstiftningsåtgärder för ifrågakommande lägenheter, utan att därmed
binda sig i fråga om en senare eventuell friköpningslagstiftning för brukare av
jordområden, vilka varken äga marken eller de därå uppförda byggnaderna.

Är jag sålunda enig med kommissionens majoritet beträffande de viktigaste
ändringarna i ensittarelagens 1 §, så nödgas jag emellertid reservera mig mot
majoritetens ståndpunkt i tvenne andra punkter av betydelse.

Den nu gällande ensittarelagen är, såsom kommissionen i förevarande skrivelse
anför, icke tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning, ej heller mark i
samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister, enligt de för stad meddelade
bestämmelser. På av kommissionen anförda skäl finner jag hinder icke möta mot
att utsträcka lagens tillämplighetsområde till mark, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser och som icke ingår i tomtindelning,
men jag kan icke biträda förslaget om att lagen jämväl skall göras
tillämplig å mark, som ingår i tomtindelning. De av kommissionen till stöd för
sistnämnda utsträckning av lagen anförda skälen finner jag icke bärande och vill
dessutom erinra därom, att ensittarelagens utsträckning till att gälla mark, som
ingår i tomtindeining, såväl torde strida mot de grundtankar, som från början
varit vägledande för ifrågavarande lagstiftnings förespråkare, som även medföra
flera för ifrågavarande samhällen icke förutsedda konsekvenser. Man har med
ensittarelagen åsyftat att rädda en mängd på landsbygden förefintliga egna hem
på ofri grund, med utgångspunkt från att den jord, varom i sådant fall är fråga,
i regel har ett mindre värde såväl för ägaren som för andra personer än nyttjatiderättshavaren.
Mark åter, som ingår i tomtindelning, ligger ofta på platser
med högre jordvärden och det synes, ej minst med hänsyn till möjlig spekulation,
mindre lämpligt att, åtminstone genom en utvidgning av den förevarande lag -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 51

stift ningens tillämpningsområde, tillerkänna ägare till hus å sådan mark expropriationsrätt
till densamma. Jag är dessutom icke i tillfälle att överblicka följderna
av en sådan expropriationsrätt med hänsyn till stadsplaner in. in., förutom
att vissa bestämmelser i 2 § av kommissionsmajoritetens lagförslag, förefalla mig
invecklade och ur vissa synpunkter äventyrliga.

Den andra huvudpunkt, vari jag är skiljaktig gentemot kommissionens
majoritet, bär avseende å bestämmelserna i 3 § av majoritetens lagförslag. Jag
erinrar härvid därom, att jordkommissionen i sitt förslag till reviderad ensittarelag
av den 7 mars 1919 med alla röster utom en förordadö en närmare precisering
av" de förhållanden, som enligt kommissionens mening borde grunda lösningsrätt
för jordägaren till nyttanderättshavarens byggnader, och kommissionen följde därvid
den formulering, som den s. k. torpkomfnissiouen på sin tid i detta hänseende
använde. Ifrågavarande formulering, som nu är av betydelse som garanti mot att
lösningsrätt tillerkännes nyttjanderättshavare, när markområdenas frånskiljande
skulle bliva till olägenhet och skada för huvudfastigheterna, upptogs av Kungl.
Maj:t i propositionerna till 1919 och 1920 årens riksdagar, men ändrades av andra
lagutskottet vid sistnämnda riksdag i en riktning, som gör garantien i fråga avsevärt
svagare, och riksdagen följde på denna punkt utskottet, ehuruväl inom
första kammaren en stark minoritet röstade för den av Kungl. Maj:t föreslagna
formuleringen. Yar den av Kungl. Maj:t då föreslagna formuleringen enligt min
uppfattning lämpligare än den av riksdagen godkända, så måste jag givetvis anse
det såsom ännu viktigare att nu förorda den förra, eftersom lösningsrätten i flera andra
hänseenden föreslås väsentligen utvidgad. I detta sammanhang bör uppmärksamheten
även fästas därpå, att den s. k. jordstyckningskommissionen, vars förslag
till lag om delning av jord å landet för närvarande är föremål för granskning
inom justitiedepartementet,, föreslagit åtgärder med syfte att åvägabringa effektiva
garantier mot olämplig delning av jord och att man, därest sagda kommissions
förslag uti i huvudsak oförändrad form framdeles upphöjes till lag, torde
få. anpassa föreskrifterna i föreliggande 3 § så, att de icke komma i strid med den
blivande, nya skiftesstadgans bestämmelser. Såvitt jag kan döma, närmar sig den
formulering, som jag här förordar, mera grundtankarna i sagda förslag till ny
skiftesstadga än den av kommissionsmajoriteten här föreslagna.

En tredje mindre viktig punkt, vari jag är av olma åsikt mot kommissionens
.majoritet, gäller det i lagförslagets 1 § förekommande datum. Kommissionsmajoriteten
föreslår att detta datum, som i gällande lag är den 1 januari
1919, ändras till den 1 januari 1921. Det synes mig mindre lämpligt att gång
efter annan, när ensittarelagen revideras, framflytta sagda datum, och jag föreslår
alltså bibehållande av det nu gällande. Kommissionsmajoriteten har ej heller
enligt min uppfattning kunnat påvisa några nämnvärda olägenheter av att
bibehålla nu gällande datum.

Med anledning av vad jag sålunda anfört anser jag, att jordkommissionen
bort hos riksdagens andra lagutskott förorda följande

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

1 §■

— 1 § i kommissionsmajoritetens förslag utom att det på tva ställen i paragrafen
förekommande årtalet 1921 ändras till 1919.

2 §.

Lösningsrätt må icke äga rum, därest nyttj anderätten, da ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, är förverkad.

Ej heller må lösningsrätt äga rum, därest å huvudfastigheten den 1 januari
1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt av nyttj ander ättsha var en göres
gällande, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd
än tvåhundra meter från området, eller området eljest har sådant läge i
förhållande till huvudfastighetens ägor eller å densamma befintlig anläggning
eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel
eller eljest kan genom områdets frånskiljande tillskyndas huvudfastigheten.

3 §•

= 4 § i kommissionsmajoritetens förslag.

4 §•

= 5 § i kommissionsmajoritetens förslag.

5 §•

= 6 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 17 §
utbytes mot hänvisning till 16 §.

6 §.

= 5 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 6 §
utbytes mot hänvisning till 5 §.

7 §•

= 8 § i kommissionsmajoritetens förslag.

8 §•

— 9 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 3 §
utbytes mot hänvisning till 2 §.

9 §■

= 10 § i kommissionsmajoritetens förslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

53

10 §.

. T„ 11 § * kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till
12 och 13 §§ utbytas mot resp. 11 och 12 §§.

11 §•

= 12 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 11
och 3 §§ utbytas mot resp. 10 och 2 §§.

12 §.

= 13 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till 14
§ utbytas mot 13 §.

13 §.

• j finnes område, som skall lösas, ej utgöra särskilt avskild fastighet, skall
i den ordning nedan sägs prövning äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande
må meddelas.

. Efterföljande stycken av paragrafen = motsvarande stycken i 14 § av
kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 7 § utbytes mot 6 §.

14 §.

= 15 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningarna till
14 och 7 §§ utbytas mot resp. 13 och 6 §§.

15 §.

= 16 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 6 8
utbytes mot 5 §.

16 §.

= 17 § i kommissionsmajoritetens förslag, utom att hänvisningen till 3 8
utbytes mot 2 §. o o

17 §.

= 18 § i kommissionsmajoritetens förslag.

18 §•

= 19 § i kommissionsmajoritetens förslag.

19 §.

Vad i denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande område, som tillhör
kronan eller ingår i tomtindelning.

övergångsbestämmelserna.

= övergångsbestämmelserna i kommissionsmajoritetens förslag.