Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1921 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av vädd motion om antagande av förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.
Närvarande: herrar von Sneidern, Carl E, Svensson*, Hult*, Linder, Boberg,
Frändén, Lindhagen*, Magnusson i Kalmar, Andersson i Knäppinge,
Hagman*, Hage, Carlsson i Solberga, Ödström, Sundling och Persson
i Trången.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 85, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen anhållit,
att riksdagen ville för sin del antaga det av regeringen vid 1920 års riksdag
genom propositionen nr 397 framlagda och av andra lagutskottet i utlåtandet
nr 39 behandlade förslaget till lag om förlängning av vissa
arrendeavtal.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver infordrat yttrande från jordkommissionen. Detta yttrande, som
jämväl avser herr Lindhagens motion nr 84, är såsom bilaga fogat vid
utskottets utlåtande.
Det med motionen avsedda lagförslag är av följande lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 24 käft. (Nr 30.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Förslag
till
Lag
om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 inom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt
i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss tid,
skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran av
arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda
år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.
Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,
vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör
del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen utan att,
om han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet
eller å fastighet, som därmed är i sambruk.
Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.
Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga
tillämpning å upplåtaren.
2 inom. Vårder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall
beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§''stadgas.
2 §.
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke
äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;
eller
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra, avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
3
3 §. ‘
Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna
lag, give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens
utgång. Påkallar arrendator!! tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet
innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar,
som äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen
eller med vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.
4 §.
Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av
arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill
jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan
avgöras av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna
välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.
Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.
5 §•
Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna
lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn
påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles
i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta
tvisten till skiljenämnd. Försummas det, galle, därest förlängning
av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med
de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.
Jordägarén skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han
meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom
äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.
6 §•
Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt
denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor
skall tillämpas, så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.
Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke
givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i
ärendet.
Mot Konungens befallningshavandes eller domarens beslut, varigenom
skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.
7 §•
Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.
Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts
tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa
förlikning mellan parterna. Sådan förlikning'' skall upprättas skriftligen
samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.
Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande
sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.
8 §•
År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge
han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan
inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift
delgavs honom.
9 §•
Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,
lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej
av domstol annorlunda förordnas.
Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande
villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett
eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för
arrendatorn efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet
stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.
Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att
det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda
förordnas.
10 §.
År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall
upphöra, avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag
skall äga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas
Andra-lagutskottets utlåtande Nr 30.
5
i andra stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta
tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst
efter det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn
på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till
den dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.
Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver
den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den
mån han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning
med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.
Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande
nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§
sägs äga motsvarande tillämpning.
Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall
domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må
domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss
tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget
må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant
förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §
utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget
talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
icke må äga rum.
11 §•
Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att
få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens
utlöpande må tillkomma jordägaren.
12 §.
. Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av
jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något
fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller
på förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september
1920.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,
skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade
uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall
uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.
Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 ''om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å-den
arrenderade egendomen.
Förslaget ifråga tillstyrktes av andra lagutskottet vid 1920 års riksdag
men blev av riksdagen avslaget. Emot utskottets hemställan hade
emellertid anförts ett flertal reservationer, bland annat av herrar von
Sneidern, Hult och Ödström — med instämmande i huvudsak av herrar
von Sydow och J. B. Johansson — vilka ansett, att utskottet bort hemställa
om avslag å propositionen och såsom motivering härför anfört följande:
»I
jordkommissionens uppdrag ingår att verkställa utredning rörande
en hela riket omfattande social arrendelagstiftning ävensom huruvida och
i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål,
utöver vad för närvarande stadgas, bör på lagstiftningens väg genomföras.
Kommissionen föreslår nu som en förberedande åtgärd för lagstiftning på
ifrågavarande områden, att. föreliggande förslag till lag om förlängning av
vissa arrendeavtal skall antagas. Detta förslag motiveras därmed, att man
måste förebygga, att jordägare, genom uppsägning av arrendeavtal före den
nya tvångslagstiftningens införande, skola kunna undandraga sig dennas
verkningar. Utskottet kan ej finna denna motivering bindande, utan anser
fastmer, att den vilar därpå, att kommissionen missuppfattar den
ifrågasatta sociala arrendelagens uppgift och lägger en felaktig grund .för
den eventuella tvångsavlösningen av jord för tillgodseende av jordbruksändamål.
Enligt utskottets förmenande avser nämligen en social arrendelagstiftning
att, utöver vad gällande arrendelag innehåller, vid vissa arrendeupplåtelser
bereda ökat skydd och ökade förmåner åt arrendator. Däremot
torde skäligen ej kunna avses, som justitierådet Améen i motiveringen
till sin i lagrådet gjorda avstyrkan av lagförslaget uttalar, att tvinga
en jordägare »att mot sin vilja arrendera ut honom tillhörig jord». Ur
den sociala arrendelagens synpunkt synas därför inga skäl föreligga för
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.
7
lagförslagets antagande, lika litet som dylika åtgärder varit föreslagna som
förberedelse för föregående omarbetningar av arrendelagar, vilka gemenligen
även avsett åstadkommande av ökat skydd för arrendatorer.
Vad åter beträffar frågan om tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål,
säger sig kommissionen komma att i »sinom tid söka lösa denna
uppgift genom framläggande av förslag till lagstiftning, varigenom i viss
omfattning jord, som brukas av annan än ägaren, må lösas från denne
samt särskiljas för bildande av självständiga jordbruk». För att förhindra
att jordägare genom underlåtenhet att utarrendera sin jord skall undandraga
sig tvångsinlösning, anser jordkommissionen behövligt, att tvångsvis
åstadkomma förlängning av bestående arrendeavtal till tid, då den åsyftade
lagen om tvångsinlösen kan vara antagen. Utskottet medger, att från
kommissionens utgångspunkt skäl kunna anföras för den föreslagna lagen.
Så gör ock lagrådets majoritet, som visserligen ej tillstyrker men säger
sig ej anse sig böra avstyrka lagen, då en blivande lagstiftning skulle
kunna i någon mån försvåras, om arrendeförhållandena nu lämnas oreglerade.
Men utskottet anser, att till grund för tvångsinlösen ej kan eller
bör läggas den omständigheten, att jorden är utarrenderad. På så sätt
skulle rena tillfälligheter kunna bli avgörande för, om jordägaren tvångsvis
skall berövas sin egendom. Enligt utskottets förmenande bör, i den
mån en tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål visar sig behövlig,
denna så anordnas, att sådan jord avlöses, som på samma gång den lämpar
sig för ändamålet åstadkommer minsta skada för de brukningsdelar,
varifrån avlösning sker. Att anläggandet av denna synpunkt ofta leder
till avlösning av jord, som är eller varit utarrenderad, är en sak för sig.
Men själva fastslåendet av principen, att det är den utarrenderade jorden,
som skall avlösas, är på samma gång, som den enligt utskottets uppfattning är
felaktig, även farlig just för de intressen, som man med den nu föreslagna lagen
vill skydda. Härvidlag hjälper ej, att, som jordkommissionen säger, jordägaren
även efter arrendets upphörande ej »helt kan undgå verkningarne
av exempelvis en blivande friköpningslagstiftning». Efter antagande av nu
föreliggande lagförslag och med den snart spridda kännedomen om dess motivering
kommer för landets jordägare stå klart, att möjligheten att undgå
en icke önskad tvångsavlösning av jord ligger i att indraga arrendejord
och torp under eget bruk och avhysning av arrendatorer och torpare.
Föredragande departementschefen säger, att lagförslaget tillkommit för att
»förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt, som måste vara förenade
med en indragning i större omfattning av arrenden». Utskottet
anser av samma skäl, att det är av synnerlig vikt, att lagförslaget avslås
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
och att därmed underkännes den grund, som jordkommissionen tänkt sig
för den blivande lagen om tvångsavlösning.
Sker icke detta, har man nämligen att befara, att jordägarne komma
att söka på olika vägar bli utav med sina arrendatorer och torpare.
Detta kan ske genom frivilliga överenskommelser, genom åtgärder
enligt nuvarande arrendelag och genom uppsägningar, sedan arrendatorer
eller torpare underlåtit att utnyttja de möjligheter, som förslaget lämnar
till arrenderättens bevarande. I det senare avseendet vill utskottet erinra
om herr Lindhagens reservationsvis till jordkommissionens utlåtande framförda
betänkligheter mot lagförslagets processuella föreskrifter, vilka herr
Lindhagen anser vara för arrendatorerna för betungande, varför herr Lindhagen
påyrkar, att förlängningen skall inträda automatiskt. Herr Lindhagen
anser, att en sådan åtgärd skulle vara så mycket mindre betänklig, »som
de flesta av dessa arrenden, utan hotet om en ingripande lagstiftning, säkerligen
skulle utan vidare förlängts». Då hotet ligger i det sätt, varpå jordkommissionen
förklarat sig komma att lägga sin lag om tvångsinlösen, anser
utskottet, att detta hot bör undanröjas genom underkännande av jordkommissionens
uttalade princip för tvångsinlösen, varigenom, som herr Lindhagen
säger, arrendena utan vidare komma att förlängas.
Då utskottet således finner de intressen, som lagen vill skydda, av
densamma hotade, måste utskottet ställa sig avvisande till de ingrepp i
äganderätt och avtalsfrihet, som lagen innebär. Jordkommissionen säger:
»upphävandet av jordägarens frihet, att vid löpande arrendeperiods utgång
få efter sitt gottfinnande antingen ånyo på arrende upplåta eller ock i en
eller annan form för egen räkning disponera över den honom tillhöriga
brukningsenheten, måste ovillkorligen framstå såsom ett synnerligen långt
gående ingrepp i den enskildes rätt att råda över sin egendom.» Ehuru
utskottet givetvis ingalunda vill motsätta sig betydande inskränkningar i
äganderätten för främjande av socialt väl, anser det dylika inskränkningar
otillåtliga, då sådana eller likartade skäl icke föreligga.
Jordkommissionens jämförelse i detta sammanhang av lagförslaget
med ensittarlagen finner utskottet ej bärande. Ensittarlagen avser att åt
ägare av hus och hem bereda möjlighet att friköpa tomt, som på grund
av hinder i äldre lagstiftning eller folkvana endast upplåtits med nyttjanderätt.
Då tomt numer allmänt upplåtes med äganderätt, förelåg beträffande
ensittarlagen ej den fara, att lagens retroaktiva karaktär skulle verka hämmande
på blivande tomtupplåtelser. En retroaktiv lagstiftning beträffande
arrenden av nu föreslagen art skulle verka hämmande på blivande upplåtelser
av jord till bedrivande av jordbruk, vilka upplåtelser i motsats
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 9
mot tomtupplåtelser under nyttjanderätt fortfarande äro socialt och ekonomiskt
betydelsefulla.
Beträffande vissa av lagens detalj bestämmelser, vill utskottet göra
följande erinringar.
Genom formuleringen av lagens 1 § har åt lagen givits en omfattning,
som ej kan anses förenlig med dess ändamål eller att vara en förberedelse
för en social arrendelagstiftning och lag om expropriation för jordbruksändamål.
Under lagen skulle nämligen komma att falla alla även de minsta
upplåtelser av jord, för vilka någon form av lega erlägges. Men dessa
smärre jordupplåtelser hava ofta karaktären ej av jordbruksarrenden utan
av arbetarebostäder med tillhörande mindre jordområden. De äro ofta
resultatet av strävanden att åt skogs- och jordbrukets arbetare skapa gynnsammare
levnadsförhållanden och på så sätt åstadkomma en bättre och
socialt högre stående arbetareklass. Att då vidtaga åtgärder, varigenom
dessa smärre jordupplåteiser skulle göras oberoende av arbetsavtalet och
varigenom arbetarebostäder skulle kunna komma att upptagas av innehavare,
som icke äro att påräkna för det avsedda arbetet, synes orimligt.
I detta sammanhang kan förtjäna att omnämnas, att den befintliga sociala
arrendelagen för Norrland undantager arrenden, där inrösningsjord en understiger
fyra hektar.
De missförhållanden, som kunna bli följden av lagens stora omfattning,
bli särskilt framträdande genom bestämmelsen i 2 §, att jordägaren mot
tvångsförlängning av arrende endast kan göra invändning på grund av att
skada kan förorsakas honom genom fortsatt utarrendering, men ej på grund
av fortsatt utarrendering till nuvarande innehavaren. Även beträffande
verkliga jordbruksarrenden kommer denna inskränkning att verka ogynnsamt.
Departementschefen har avvisat lagrådets enhälliga anmärkning på
denna punkt med hänvisning till möjligheten av rättsligt förfarande enligt
arrendelagen för arrendatorns skiljande från arrendet. Denna utväg synes
utskottet emellertid föga tillfredsställande.
Vad beträffar lagens processuella föreskrifter, ha ovan anförts de av
herr Lindhagen gjorda anmärkningarna, som gå ut på att visa de svårigheter,
som möta en svagt ställd arrendator att göra sin rätt enligt lagen
gällande. Men även ur andra synpunkter äro en del av dessa bestämmelser
ej lyckliga. Genom dem skapas ett osäkerhetstillstånd, som är menligt
för båda parterna ävensom för produktionen. Departementschefen har vidhållit
kommissionens av lagrådet avstyrkta förslag att lämna arrendator
möjlighet att så sent som 90 dagar före arrendetidens utgång meddela
jordägaren sin önskan om tvångsförlängning. Jordägaren har sedan 30
dagar på sig att besluta om påkallande av skiljedom. Resultatet blir att
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 24 käft. (Nr 30.) 2
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
i regel skiljedomen ej kommer att falla, innan arrendetiden utgår, och sker
så, blir ingen tid övrig för vare sig jordägaren eller arrendatorn att ordna
sina förhållanden, i händelse att arrendet upphör. Det kan påpekas för
att bedöma den tid, som anses skälig för avveckling av ett arrende, att
enligt gamla J. B. 16: 5 ett arrende skulle uppsägas 15V2 månader före
dess upphörande och enligt nya arrendelagen 6 månader före fardag. Faller
åter skiljedomen efter arrendetidens utgång, får arrendatorn sitta kvar till
nästa fardag. Ett års förlängning av arrendet kan således arrendator
nästan alltid tilltvinga sig. Vidare få båda parterna draga tvisten inför
domstol, varigenom uppskov med det slutliga avgörandet kan uppskjutas
flere år.
Om det nu endast gällde arrenderätten, skulle man ju kunna hoppas,
att antalet tvister ej skulle behöva bli så stort, Men genom vad som förväntas
skola följa på detta lagförslag, kommer arrendatorn att fatta tvisten
som gällande ej blott arrenderätten utan en blivande äganderätt — en
förhoppning, som visserligen kan medföra besvikelse — och jordägaren ej
blott några års fortsatt arrende utan förlusten av jorden för alltid. Detta
gör, att man har att befara ett otal rättstvister på grund av såväl denna
lag som arrendelagen, om ej lagen avvisas och därmed jordkommissionens
principer för expropriation. Dessa rättstvister komma att medföra en
olycklig skärpning av motsättningen mellan jordägare och arrendatorer.
Men de komma även att medföra, såväl på grund härav som på grund av
det osäkerhetstillstånd, som skapas av pågående tvister, skadliga följder för
jordens brukning och ''produktionen.
Lagen avser att åstadkomma tvångsförlängning av tiden för bestående
arrenden. Däremot avses ej, att bestående arrendevillkor skola fastlåsas
för den förlängda arrendetiden. I händelse att frivillig överenskommelse
om dessa villkor ej kan träffas mellan parterna, är möjlighet lämnad för
båda att få sina anspråk prövade och villkoren fastställda av skiljedom
eller domstol. En arrendator, som fordrar tvångsförlängning, kan således
bli nödgad att inneha ett arrende och en jordägare att upplåta jord på
villkor, som ingendera skulle vara hågad för i händelse av avtalsfrihet.
Under nuvarande förhållanden torde, då ändring av villkoren företages, vid
penningarrenden arrendatorn löpa den större risken att få legan höjd och
vid arrenden mot natura- eller arbetsprestationer jordägaren att få legan
sänkt. I den senare omständigheten eller möjligheten att på legal väg
reglera arrenden, som kunna vara ofördelaktiga för arrendatorn, har på en
del håll den föreslagna lagens största förtjänst ansetts vara att finna.
Under kristiden har antagits och är fortfarande gällande en lag om oskälig
arrendestegring, beroende på höjda priser å arrendatorernas naturapresta
-
11
Andra lagutskottets utlåtande ATr HO.
tioner. Men däremot har intet ingripande skett mot arrendestegring på
grund av arrendator arbetsprestationer, vilket påstådda missförhållande
förmenas skola bli rättat genom den nu föreslagna lagen.
Utskottet vill då erinra, att denna eventuella fördel endast kommer
att vinnas av dem, vilkas arrenden utgå under de närmaste åren och som
äro beredda att under de former, lagen föreskriver, söka förlängning av
sina arrenden till dag under år . 1925, varken längre eller kortare tid.
Enligt utskottets uppfattning bör därför, om efter prövning ett ingripande
på detta område skulle visa sig önskvärt, ett sådant ske genom en därför
avpassad lagstiftning och ej genom en lag tillkommen för ett helt annat
ändamål och som endast i mycket inskränkt omfattning kan tillgodose,
vad som åsyftas.»
Förslaget om tvångsförlängning av arrendeavtal i avvaktan på ett Utskottet.
blivande lagförslag om tvångsavlösning av jord blev vid 1920 års riksdag
avslaget av båda kamrarna. Då frågan nu ånyo genom herr Lindhagens
motion föreligger till prövning hava inga nya skäl, vare sig av motionären
eller av jordkommissionen i dess infordrade yttrande, anförts, vilka kunna
giva anledning till en förändrad hållning från riksdagens sida. Fastmer
torde vara att beakta, att från intet håll ens föreburits att någon uppsägning
av arrendeavtal i anmärkningsvärd utsträckning förekommit, sedan
riksdagen förra året avvisade föreliggande lagförslag, vars framläggande då
motiverades med eu befarad massuppsägning av dessa avtal. Då utskottet
sålunda icke funnit sådana skäl föreligga, som nödvändiggöra en provisorisk
lagstiftning i berörda hänseende, utan anser att riksdagen må kunna
utan vidare invänta den fullständiga utredning, som jordkommissionen i
anbefallt hänseende kommer att utföra, och de förslag, som ined anledning
härav kunna komma att av Kungl. Maj:t till riksdagens prövning
framläggas, får utskottet hemställa,
att herr Lindhagens förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 maj 1921.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Reservation:
av herrar Linder, Carl E. Svensson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,
Hagman och Hage, vilka anfört:
Enahanda skäl, som år 1920 talade för framläggande av förslaget
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, synas oss alltjämt vara för
handen.
E nligt utlåtande, som andra lagutskottet låtit inhämta från jordkommissionen,
har kommissionen, med hävdande av sin förut i ämnet intagna
ståndpunkt, på ytterligare, närmare angivna skäl hemställt, att utskottet
måtte även i år tillstyrka lagförslagets antagande.
Vid sålunda upptagna förhållanden hava vi ansett oss böra hemställa
om bifall till ifrågavarande motion.
211 591 — Kartong med ändring i rad 8 uppifrån.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
13
JORDKOMMISSIONEN.
Bilaga.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 25 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen
att till andra lagutskottet avgiva utlåtande över vissa till utskottet
remitterade motioner, bland dem motionerna nr 84 och 85 i första kammaren av
herr Lindhagen, den förra om antagande av förslag till provisorisk lag om expropriation
av jord för vissa sociala ändamål m. m., den senare om antagande av
förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. I anledning härav får kommissionen
anföra följande.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då hemställan
gjordes om tillkallande av sakkunniga för verkställande av den utredning av jordfrågan,
som sedermera anförtroddes åt jordkommissionen, erinrade chefen för justitiedepartementet,
dels därom att andra kammaren vid liera tillfällen, senast år 1918, för sin
del på förslag av enskilda motionärer uttalat sig för, att Kungl. Maj:t ville efter
verkställd utredning taga under övervägande, i vad mån 1907 års lag om nyttjanderätt
till fast egendom kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,
torpare och med dem socialt jämställda arrendatorer en i rättsligt avseende mera
tryggad ställning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda,
dels därom att redan Norrlandskommittén upptagit spörsmålet om tvångsavlösning
såsom medel att skapa nya självständiga jordbruk, där en för långt
driven monopolisering av jorden skett eller eljest starka samhälleliga skäl talade
för ett dylikt ingripande i den bestående jordfördelningen, och att kommittén i
sitt år 1904 avgivna betänkande framlagt förslag till lag angående åtgärder för
beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter,
i vilket förslag tvångsavlösen ingick såsom yttersta medel,
dels därom att de sakkunniga för utredning angående jordförhållandena i
Värmlands län i sitt år 1915 avgivna betänkande hemställt, att frågan om användningen
av legala tvångsmedel för tillgodoseende av jordbruks- oqJi bostadsändamål
måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts
ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla betryggande
villkor, och
_ dels slutligen därom att andra kammaren vid 1918 års riksdag för sin del
antagit en skrivelse till Kungl. Maj:t av den innebörd, att Kungl. Maj:t ville låta
utreda och, i den mån utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga
förslag om ytterligare åtgärder i ändamål att för jordbrukets upprätthållande
och utveckling och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga fall och under
för framtiden betryggande villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers
och vederlikars jordbruk på enskilda domäner.
Det erinras, att andra kammarens sist omförmälda beslut fattades i sam -
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
band med antagandet av då föreliggande förslag till lag om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k.
ensittarlagen), samt att till grund för beslutet låg en motion, vari hemställdes
om vissa ändringar i det föreliggande lagförslaget och tillika uttalades, att det
icke förelåge tillräckliga skäl att ställa det stora antalet torpare och arrendator
på bolags- och andra större domäner, som ej hade egna hus, utanför rätten
att få friköpa den jord de brukat i lång tid och att det utan tvivel skulle verka
i hög grad uppmuntrande för denna grupp av jordbrukare, om statsmakten beredde
även dem möjlighet att friköpa sin jord.
Det uppdrag, som i ovanberörda ämnen skulle lämnas de sakkunniga, sammanfattades
i statsrådsprotokollet sålunda, att de sakkunniga skulle verkställa
utredning rörande dels i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom^ den
14 juni 1907 kunde jämkas i syfte att bereda b olagsarr endator er, torpare och deras
vederlikar en mera tryggad ställning, och dels huruvida och i vad mån tvångsavlösning
av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för närvarande
vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras, ävensom avgiva
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Såsom en förberedande åtgärd för den sociala arrendelagstiftning och den
lagstiftning om tvångsavlösning, som kommissionen sålunda har att utarbeta,
framlade kommissionen i januari 1920 det förslag till lag om förlängning av vissa
arrendeavtal, varom förmäles i hr Lindhagens ovanberörda motion nr 85. I den
vid lagförslaget fogade motiveringen framhölls, att syftet med den föreslagna
lagen var att förhindra, att utarrenderade brukningsdelar, å vilka en blivande
social arrendelagstiftning eller friköpningslagstiftning kunde antagas komma att
vinna tillämpning, skulle, innan en sådan lagstiftning kommit till stånd, i större
omfattning vid nuvarande arrendens upphörande under de närmaste åren av sina
ägare indragas. Förslaget blev som bekant av Kungl. Maj:t förelagt samma års
riksdag, tillstyrktes av andra lagutskottet, men avslogs av båda kamrarna, av
den andra under hänvisning till en inom utskottet av herrar von Sneidern, Hult
och Ödström avgiven reservation.
Genom herr Lindhagens motion är sagda lagförslag nu åter föremål för
riksdagens behandling. Då andra lagutskottet anhållit om jordkommissionens
yttrande i anledning av motionen, torde därmed hava avsetts bereda kommissionen
tillfälle dels att till granskning upptaga de skäl, som i herr von Sneiderns
med fleras berörda reservation anförts för avslag å kommissionens lagförslag och
dels att uttala sig i frågan, huruvida en lagstiftning av den innebörd som med
förslaget avses fortfarande kan antagas vara behövlig.
I reservationen har gjorts gällande, att förslaget utvisade, dels att
kommissionen missuppfattat den ifrågasatta sociala arrendelagens uppgift, och
dels att kommissionen vore på väg att lägga en felaktig grund för den eventuella
tvångsavlösningen. Kommissionen skulle nämligen ifråga om arrendelagstiftningen
hysa den uppfattningen, att en jordägare skulle kunna tvingas att mot
sin vilja arrendera ut honom tillhörig jord,, och beträffande tvångsavlösningen
skulle kommissionen hava-uttalat, att till grund därför borde läggas den omständigheten,
att jorden vore utarrenderad. Det vore förty av synnerlig vikt, att
lagförslaget, såsom vilande på felaktiga grunder, avsloges. Reservanterna hava
till och med tilltrott sig kunna påstå, att de intressen, som den föreslagna lagen
ville skydda, skulle av densamma bliva hotade.
Andra lag utskottets utlåtande Nr 30.
15
Yad först angår den sociala arrendelagstiftningens innebörd har kommissionen
i motiveringen till berörda lagförslag antytt, efter vilka ungefärliga riktlinjer
kommissionen tänkt sig en lagstiftning för tryggande av mindre arrendatorers
och torpares rättsliga ställning. Däremot har kommissionen icke anfört
något som kunnat giva reservanterna anledning förmoda, att den sociala arrendelagstiftningen
enligt kommissionens åsikt borde innehålla bestämmelser om tvång
för jordägaren att utarrendera av honom själv innehavd jord. Då jämväl denna
lagstiftning angivits såsom krävande en preventiv lag om tvångsförlängning av
de arrenden, som kunde tänkas bliva reglerade genom en social arrendelagstiftning,
har därmed endast åsyftats framhålla, att farhågorna hos jordägaren angående
en sådan lagstiftnings större eller mindre stränghet icke borde i förtid
få föranleda avhysning av arendatorer, till vars förmån samma lagstiftning anordnades.
I fråga om tvångsavlösningen vill det synas som om reservanterna missförstått
vad kommissionen därutinnan anfört såsom skäl för sitt förslag om tvångsförlängning
av arrenden. Denna missuppfattning torde framför allt bero därpå,
att reservanterna icke gjort fullt klart för sig tvångsavlösningens innebörd. Kommissionen
har för den skull här ovan mera i detalj redogjort för vad vederbörande
statsråd anförde, då beslut fattades om tillkallande av sakkunniga för behandling
av jordfrågan. Av denna redogörelse torde framgå, att begreppet tvångsavlösning
av jord för jordbruksändamål i sig innesluter dels friköpning av redan bestående
utarrenderade självständiga brukningsdelar, som sortera under bolags- och
andra större enskilda domäner, och dels tvångsavlösning av mark för bildande av
nya jordbruk, varjämte tvångsavlösning kan tänkas komma ifråga jämväl för komplettering
av bestående brukningsdelar, som med hänsyn till sina ägors omfattning,
beskaffenhet och läge kunnä anses vara i behov av någon utökning i eller
avrundning av sitt markinnehav.
Nu hade kommissionen vid avgivande av sitt ifrågavarande lagförslag
givetvis icke anledning att omnämna annat slag av tvångsavlösning än den som
inneslutes i begreppet friköpning av arrendeställen. Lagförslaget avser ju tvångsförlängning
av arrenden och kommissionen förmodade, att den begränsning av
ämnet, som sålunda var angiven i och med rubricerandet av själva lagförslaget,
skulle vara tillfyllest och att följaktligen ingen skulle kunna av kommissionens motivering
draga den ingalunda befogade slutsatsen, att kommissionen tänkte begränsa
tvångsavlösningen till att omfatta endast utarrenderade brukningsdelar.
Icke nog med att de tre reservanterna sålunda missuppfattat kommissionens
motivering, de synas till och med icke vilja vara med om att ifråga om en blivande
friköpning såsom huvudprincip fastslå, att arrendatorer å bolags- och andra
större enskilda domäner skola äga friköpa sina torp och arrendeställen. Härvid
torde de göra sig till målsmän för åsikter, som stå i strid mot andra kammarens
år 1918 fattade, här ovan omförmälda beslut, vilket av vederbörande statsråd
åberopades vid kommissionens tillsättande. Nu har visserligen andra kammaren
vid 1920 års riksdag under anslutning till berörda reservation avslagit ifrågavarande
lagförslag, men kommissionen förmodar, att kammaren icke avsett att
därmed uttryckligen frånträda sitt beslut år 1918.
Reservanterna hava försökt precisera de fall, då enligt deras åskådning
tvångsavlösning bör komma i fråga, och anföra därutinnan följande: »Enligt ut
skottets
förmenande bör, i den mån en tvånsgavlösning av jord för jordbruksän -
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
damål visar sig behövlig, denna så anordnas, att sådan jord avlöses som på samma
gång den lämpar sig för ändamålet åstadkommer minsta skada för de brukningsdelar,
varifrån avlösning sker.» Vid närmare granskning av detta uttalande torde
man finna, dels att det icke alls utsäger, när tvångsavlösning bör komma ifråga,
och dels att det endast hänför sig till sättet för genomförande av en eljest såsom
önsklig ansedd tvångsavlösning och härutinnan endast framhåller vad som kan
anses självklart.
Här ovan har framhållits, hurusom reservanterna förmenat, att den ifrågasatta
lagen om tvångsförlängning av arrenden så långt ifrån skulle vara arrendatorerna
till gagn och skydd, att den fastmera skulle svårt hota dem sålunda,
att jordägarna skulle söka att på alla upptänkliga sätt bliva av med dem. Kommissionen
delar icke dessa farhågor och är i tillfälle att såsom bevis för lagens
gagnelighet åberopa, att tre arrendatorsföreningar och ett flertal enskilda arrendatorer
inför kommissionen framhållit önskvärdheten och nödvändigheten av att
arrendeförlängningslagen ånyo måtte bliva underställd riksdagens prövning. Dessa
opinionsyttringar inför kommissionen torde följaktligen ådagalägga, att den av
reservanterna uttalade farhågan, att lagen skulle vara arrendatorerna till skada,
saknar stöd i de faktiska förhållandena.
Kommissionen finner alltså de av reservanterna anförda skälen mot lagens
antagande vila på en oriktig uppfattning av tvångsavlösningens innebörd och en
mindre klar blicn för de intressen lagen avsett att skydda; och då talrika representanter
för den jordbruk arklass, som skulle hava gagn av lagen, inför kommissionen
betygat, att hos dem föreligger en livlig önskan att lagen måtte ånyo
komma under riksdagens prövning och bliva antagen, får kommissionen hemställa,
att utskottet måtte även i år tillstyrka lagförslagets antagande.
Den av herr Lindhagen i motionen nr 84 väckta frågan angående en provisorisk
lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål avser dels friköpningsrätt
för torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande sätt beroende
jordbrukare och dels expropriation för beredande av jordbruk åt den jordlösa obemedlade
befolkningen. Båda dessa ämnen falla, såsom framgår av vad ovan anförts,
inom det för kommissionen uppdragna arbetsfältet, och hr Lindhagen åsyftar
med sin motion ett provisoriskt lösande av dessa lagstiftningsfrågor.
Antages en lag om tvångsförlängning av arrenden, blir därigenom ett tillfredsställande
provisorium anordnat för säkerställandet av friköpningslagstiftningen,
och det synes kommissionen som kunde i sådant fall med lagstiftningen
om tvångsavlösning i dess helhet anstå, till dess kommissionen hunnit taga definitiv
ställning i denna fråga.
Utdrag av kommissionens protokoll, utvisande av hr Lindhagen uttalad
särskild mening, bifogas.
Stockholm den 22 april 1921.
På Jordkommissionens vägnar:
J. HANSSON.
Seve Ekberg.
Andra lagutskottet» utlåtande Hr 30.
IT
Utdrag ur Jordkommissionens protokoll
nedannämnda dagar år 1921.
Den DS april.
Närvarande: Herrar Hansson, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson,
Johansson, Lindhagen, Olsson och Wohlin.
Diskuterades herr Lindhagens motioner i första kammaren vid innevarande
riksdag nr 84 med förslag till provisorisk lag om expropriation av jord för vissa
sociala ändamål m. m. och nr 85 om antagande av förslag till lag om förlängningav
vissa arrendeavtal, över vilka motioner jordkommissionen genom Knngl. Maj:ts
skrivelse den 25 februari 1921 anbefallts avgiva utlåtande till riksdagens andra
lagutskott.
Som ovan.
In lidem:
Seve Ekberg.
Justerat den M/« 1921.
J. Hansson.
Den 22 april.
Närvarande: Herrar Hansson, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson,
Johansson, Lindhagen, Olsson, Pettersson och Wohlin.
Beslöts utlåtande i det under § 2 i protokollet för den 18 april 1921 antecknade
ärendet angående hr Lindhagens motioner i första kammaren vid innevarande
riksdag nr 84 med förslag till provisorisk lag om expropriation av jord
för vissa sociala ändamål in. in. och nr 85 om antagande av förslag till lag om
vissa arrendeavtal. (Se registratur.)
Hr Lindhagen anförde:
»För ifrågavarande ändamål har jag ansett den även av kommissionen nu
förordade lagen om förlängning av vissa arrendeavtal icke vara ett tillräckligt
provisorium utan att den bör kompletteras även med en provisorisk tvångsavlös
Bihavg
till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 24 käft. (Hr 30.) 3
18
Andra Lagutskottets utlåtande Nr 30.
nirigsförfattning, Det finnes nämligen åtskilliga fall, då av skilda anledningar
brukaren icke kan bliva betjänt med att vänta på jordbrukets frigivande medelst
en definitiv lagstiftning även om riskerna av en sådan väntan mildras genom en
legal förlängning av arrendet. För att bereda dessa brukare tillfälle att omedelbart
få sin jord utbruten i det för dem lägliga ögonblicket har jag således ansett
mig böra framlägga det förslag som innefattas uti motionen nr 84. Detta förslag
är icke någon nyhet. Det har förut vid flera tillfällen även för lång tid tillbaka
framförts i andra kammaren i sammanhang med ett begärt skrivelseförslag om
definitiv lagstiftning rörande social jordexpropriation. För min del får jag såledestillstyrka
den väckta motionen.»
Denna paragraf justerades omedelbart.
Som ovan.
In fidein:
Seve Ekberg.
Rätt utdraget betygar
Ex officio:
Seve Ekberg.
Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt Jc Söner.
2 tass