Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1921 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående tillstånd till
försäljning av fideikommissjord m. m.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Oarl E. Svensson,* Hult,* Boberg,
Lindhagen,* Julin, Andersson i Knäppinge,* Karlsson i Gasabäck, -Hage, Carlsson i Solberga, Holmström, Persson i Trången, Svensson i
Skönsberg och Svensson i Långelaijda.*
* Ej närvarande vid utl&tandets justering.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 87, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville:
1) förklara, att tillstånd .till försäljning av fideikommissjord, utöver
vad den av riksdag och Konung antagna förordningen den 5 februari 1810
uppenbarligen medgåve, icke finge i administrativ väg utan riksdagens
samtycke för varje fall eller genom en ny av riksdag och Konung stiftad
lag äga rum, ävensom underrätta regeringen om denna sin uppfattning
med anhållan om det av riksdagen begärda lagförslaget rörande jordfideikommiss
snarast möjligt;
2) redan nu medgiva, att försäljning av jord för egnahem, småbruk
och liknande ändamål finge tillstädjas, därest det sociala ändamålet befunnes
genom försäljningen och därvid fästade villkor vara tillbörligen
tillgodosett, varvid även borde göras det förbehåll, att ändamålet med
försäljningen ej finge genom jordens återgång till jordägaren eller annorledes
upphävas utan tillstånd därtill, i den ordning Konungen bestämde;
8) besluta, att det kapital, som erhölles för försåld fideikommissfastighet,
skulle vara underkastat enahanda bestämmelser, som i en framtida
lagstiftning angående fideikommiss kunde varda meddelade i fråga om
fideikommissfastigheter.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 20 höft. (Nr 25.) 1
Utskottet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda förslag, tillåter
sig utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av jordkommissionen. Det yttrande, som i
anledning härav inkommit, finnes fogat som bilaga vid detta utlåtande.
Fideikommissfrågan har vid fyrfaldiga tillfällen varit föremål för
behandling inom riksdagen. Sålunda beslöt 1909 års riksdag, efter framställning
av enskild motionär, att i skrivelse till Kung]. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser, på vilka lantfastighet, som utgjorde fideikommiss,
finge av innehavaren helt eller delvis säljas, mot det att köpeskillingen i
stället sattes såsom fideikommiss. Då denna riksdagens skrivelse icke
föranledde något förslag till riksdagen, anhöll 19.14 års senare riksdag i
skrivelse till Konungen, att Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning
rörande de i riket bestående fideikommisstiftelser i såväl fast som lös
egendom, taga under övervägande, dels på vilka villkor bestående fideikommisstiftelser,
där ej särskild anledning till undantag förelåge, kunde
upphävas, dels ock huruvida och på vad sätt bestämmelser, innefattande
förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom, kunde meddelas,
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Den 9 oktober 1914 ''tillkallade chefen för justitiedepartementet
enligt nådigt bemyndigande en sakkunnig att inom departementet biträda
vid behandling av frågan om ändring i gällande bestämmelser angående
fideikommiss. Denne sakkunnige verkställde sedermera en utredning i
ämnet.
Den 29 november 1918 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
i vissa angivna hänseenden rörande bland annat frågan om upphävande
av fideikommisstiftelser i fast egendom och därmed sammanhängande spörsmål,
särskilt med hänsyn till denna frågas bedömande ur sociala och
ekonomiska synpunkter, ävensom avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. I anledning härav tillkallade nämnde departementschef
den 10 januari 1919 vissa personer att i sagda avseende biträda inom
justitiedepartementet. Till dessa sakkunniga (den s. k. jordkommissionen)
överlämnades ovannämnda utredning.
Grundläggande för frågan om upphävande av fideikommisstiftelser i
fast egendom är emellertid fideikommissinstitutets egenskap att reglera
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
3
vissa arvsrättsliga förhållanden. Denna sida av frågan kommer att upptagas
till behandling under lagberedningens pågående utarbetning av ny
ärvdabalk.
Fideikomraissfrågan är således nu föremål för en ingående och sakkunnig
utredning. Vidare är att märka, att vid Kungl. Maj:ts handläggning
av frågan om tillstånd till försäljning av fideikommiss på senare tid en
ökad uppmärksamhet torde hava ägnats åt sociala och ekonomiska synpunkter,
som inom ramen för -gällande lagstiftning vid dessa ärendens handläggning
kunna läggas. Under sådana förhållanden och då någon större olägenhet
genom det uppskov med ny lagstiftning i ämnet, som den anbefallda
utredningen givetvis måste medföra, knappast kan befaras, anser utskottet
det icke vara lämpligt att, i anledning av en ledamots av jordkommissionen
motionsvis framställda förslag, nu vidtaga lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande
område. Huruvida Kungl. Maj:t vid de lämnade medgivandena
till försäljning av fideikommissjord överskridit sin befogenhet är en fråga,
som icke faller under lagutskotts bedömande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att det under 1) uti ifrågavarande motion
framställda yrkandet icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
B) att det under 2) i samma motion framställda
yrkandet icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda
;
C) att det under 3) i samma motion framställda
förslag icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 april 1921.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDEKN.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Reservation.
av herr Lindhagen, som anfört:
Beträffande punkt A.
Uti motionen har utförligt utvecklats, hurusom regeringen, enligt
motionärens mening, på senare tider i sin tillämpning av den av Konung
och riksdag stiftade författningen av den 5 april 1810 överskridit sin
befogenhet. Det har vidare erinrats, hurusom därigenom äventyras, att,
när lösningen av fideikommissfrågan blir slutförd, den jord, på vilken
denna lösning är avsedd att vinna tillämpning, i stor omfattning minskas
i omfång.
Jordkommissionen har ansett sig icke böra inlåta sig på denna fråga,
vilket ju må kunna vara dess rättighet. Ku har emellertid även lagutskottet
i denna punkt inskränkt sig till det uttalandet, att frågan huruvida
Kungl. Maj:t vid de lämnade medgivandena till försäljning av fideikommissjord,
överskridit sin befogenhet, vore en fråga, som icke föll under
lagutskottets bedömande.
Detta uttalande står uppenbarligen i strid mot grundlagarna. Det
utgör enligt min uppfattning ett betänkligt ingrepp i riksdagens rättigheter,
vilka tyvärr under det parlamentariska systemet, synas bli allt mer förbisedda.
Förmodligen avser utskottet, att denna sak faller under konstitutionsutskottets
granskning av statsrådsprotokollen. Denna granskning avser
emellertid att göra gällande ett konstitutionellt ansvar och icke en omedelbar
rättelse i sak. Detta är en helt annan fråga, än den som underställts
riksdagen genom motionen. Riksdagen har rätt att besluta vilka petitioner
som helst och sålunda även rörande lagars och författningars tillämpning.
Mer än en gång har lagutskottet till och med föreslagit riksdagen att
antaga såsom lag en författning, vilken regeringen ansett tillhöra dess
ensamma beslutanderätt. Uti riksdagsordningen är dessutom uttryckligen
föreskrivet, att lagutskottet åligger att avgiva utlåtande över de från kamrarna
dit hänvisade förslag till bland annat förklaring av lagar, däribland
civillag. Här har motionären nu begärt riksdagens förklaring av en lag,
stiftad av Konung och riksdag gemensamt. Utskottets yttrande innebär
således även i detta hänseende en överträdelse av grundlagen, som riksdagen
ej borde tillstädja, i fall den fortfarande såsom i forna tider är
genomträngd av plikten att värna om svenska folkets representativa rättigheter.
På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen måtte bi -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
falla motionens yrkande under denna punkt eller, om detta ej anses kunna
omedelbart ske, återremittera ärendet till utskottet, för att utskottet må
bliva i tillfälle att däröver avgiva lagligt utlåtande.
Beträffande punkt B:
Uti motionen har ock hemställts, att riksdagen, utan avvaktan å fideikomissfrågans
lösning, måtte för tillgodoseende av under väntetiden trängande
behov giva regeringen en vidsträcktare befogenhet än som innefattas
i 1810 års författning, utan att regeringen skall behöva hänvända sig till
riksdagen för varje fall.
Utskottet har ej yttrat något särskilt om denna punkt i vidare mån,
än att utskottet ansett ej någon större olägenhet vållas genom att avvakta
den definitiva lagstiftningen. Därmed har utskottet emellertid på samma
gång indirekt medgivit, att de ifrågavarande, trängande sociala behoven
under väntetiden skola få tillgodoses på olagligt sätt, under det utskottet
i fråga om motionens första punkt förklarat sig icke ega befogenhet att
uttala sig i ett dylikt ämne. Utskottet erinrar, att vid regeringens prövning
»på senare tid en ökad uppmärksamhet torde egnats åt sociala och
ekonomiska synpunkter, som inom ramen för gällande lagstiftning vid
dessa ärendens handläggning kunna läggas». Häremot må betonas, att i
motionen tämligen utförligt erinras om de stora bristerna i denna s. k.
sociala hänsyn samt att där uttryckligen ådagalagts, att denna hänsyn
visst icke egt rum »inom ramen för gällande lagstiftning», vilket ju utskottet
enligt ett följande uttalande icke ville inlåta sig på. Utskottet
har därtill förmenat, att riksdagen icke borde — till kränkning förmodligen
av någon jordkommissionens diktatur — vidtaga lagstiftningsåtgärder
i detta ärende »i anledning av en ledamots av jordkommissionen motionsvis
framställda förslag». Häremot måste bestämt betonas, att .förslaget är
väckt av mig i min egenskap av riksdagsman, och såsom en fullföljd
av ett mer än tjugoårigt riksdagsarbete i jordfrågan.
På grund av vad sålunda anförts hemställes om bifall till det under
pnnkten B. behandlade yrkandet i motionen.
Beträffande punkt C.
I denna punkt åberopas i tillämpliga delar, vad som av mig anförts
i föregående punkt. Här föreligger dessutom, att regeringen, som såvitt
jag förstår uppenbarligen anser sig kunna frångå 1810 års författning
nästan så mycket som helst, däremot förklarat sig sakna befogenhet att
i dessa överträdelser åtminstone göra den lilla inskränkning och begräns
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
ning, som jordkommissionen till förekommande av överträdelsernas äventyrligheter
i någon del åtminstone ansett böra ega rum. Det synes då
böra vara för riksdagen angeläget och för regeringen efterstävansvärt, att
regeringen erhåller nu omsider den befogenhet, som den här skyndat att
frånsåga sig.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
7
Jordkommissionen.
Bilaga.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 25 februari 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen
att till utskottet avgiva utlåtande över vissa till utskottet remitterade
motioner, bland dem motionen nr 87 i första kammaren av br Lindhagen
angående tillstånd till försäljning av fideikommissjord m. m.
Kommissionen får i anledning härav meddela, att Kungl. Maj:t sedan mars
1920 plägat inhämta kommissionens yttrande över ansökningar om försäljning
av fideikommissjord samt att kommissionen vid behandling av dylika ärenden
intagit den principiella ståndpunkten, att ifrågasatta försäljningar, avseende
arrendegårdar och lägenheter, tillstyrkts, därest de ske till därå varande arrendatorer
för pris, som icke överstiga gårdarnas och lägenheternas skäliga värde,
sådant detta utrönts vid värdering genom några för sakkunskap och trovärdighet
kända personer. En dylik friköpning av jordbruksfastigheter på frivillighetens
väg har kommissionen ansett sig böra tillstyrka, enär därigenom för ett ganska
stort antal merendels mindre jordbrukare skapas gynnsamma förutsättningar för
höjande av deras jordbruk.
Tillika har kommissionen i sina yttranden i dylika ärenden uttalat, att vid
bifall till en föreliggande ansökan bör knytas det förbehåll, att det kapital, som
erhålles för försåld fideikommissfastighet, skall vara underkastat de bestämmelser,
som i en framtida lagstiftning angående fideikommiss kunna varda meddelade
i fråga om fideikommissfastigheter. Däremot har kommissionen icke ansett
det tillkomma densamma att göra något uttalande i den av hr Lindhagen vid
behandlingen av dylika ärenden inom kommissionen väckta frågan, huruvida
kungl. förordningen den 3 april. 1810 huruledes rättelse och förklaring uti gjorde
fideikommissförfattningar må sökas m. m., kan anses innefatta bemyndigande
för Kungl. Maj:t att meddela bifall till ansökningar av ifrågavarande slag.
Vidare får kommissionen meddela, att dess uppdrag beträffande fideikommiss
innebär utredning av frågan om upphävande av fideikommjsstiftelser i fast
egendom och därmed sammanhängande spörsmål, särskilt med hänsyn till frågans
bedömande ur sociala och ekonomiska synpunkter, samt avgivande av de förslag,
vartill^utredningen kan föranleda.
I ärendets behandling hava kommissionens samtliga ledamöter utom hr
Ingeström deltagit och har därvid icke anmälts någon meningsskiljaktighet.
Stockholm den 7 april 1921.
, På jordkommissionens vägnar:
J. HANSSON.
Seve Ekberg.