Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1921 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
förekommande av bondejords övergång i främmande
händer.

Närvarande: herrar von Sneidern, van Sydow, Hult, Tjällgren, Frändén, Lindhagen,
Julin, Lundberg, Magnusson i Kalmar*, Karlsson i Gasabäck,
Hagman*, Magnusson i Skövde*, Nilsson i Vibberbo, Falk*, Sundling
och Johansson i Sollefteå*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
nr 86 i första kammaren av herr Lindhagen samt nr 122 i andra
kammaren av herr Olsson i Golwasta.

Herr Lindhagen har i sin motion hemställt, att riksdagen ville:

A) för sin del antaga:

1) det av jordkommissionen under loppet av 1920 års riksdag till regeringen
avlämnade förslag till koncessionslag för bolagsförvärv i södra och
mellersta delarna av riket, vilket förslag enligt motionärens antagande bleve
av regeringen i någon form framlagt för riksdagen och sålunda bragt till
riksdagens kännedom;

2) det förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person
att besitta fast egendom, som av herr Lindhagen i motionen nr 135 i första
kammaren väcktes vid 1920 års riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 17 käft. (Nr 22.) 1

(

Herr

Lindhagens

motion.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

B) för den händelse denna hemställan ej kunde bifallas, för sin del
antaga följande förslag till provisorisk lagstiftning eller åtminstone det först
nedan intagna, nämligen

1. Lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom.

Vad i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom den 4 maj 1906 är stadgat med därtill senare gjorda tilllägg,
skall, med undantag för vad i lagens 3 § föreskrives, äga tillämpning
även på övriga delar av riket.

Denna lag äger tillämpning på förvärv, tillkommet efter den 21 januari
1921, samt gäller tillsvidare intill den 1 juli 1922.

eller, om detta icke bifölles, antaga en lag av i övrigt enahanda lydelse
för Vedbo och Sundals fögderier av Älvsborgs län.

2. Lag angående förbud i vissa fall för enskild person att förvärva

fast egendom.

1 §•

Enskild person må ej i andra fall än nedan sägs med äganderätt besitta
fast egendom å landet, utan att vara eller inom två år från äganderättens förvärvande
bliva och sedan fortfarande vara mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma.

Detta förbud gäller ej förvärv genom arv eller giftorätt.

Vad i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom den 4 maj 1906 är stadgat rörande ovillkorliga undantag
från berörda lags tillämpning och rätt att på grund av särskilda omständigheter
söka Konungens tillstånd (koncession) till förvärv, skall gälla även
besittning, varom i denna lag stadgas.

Även i andra delar än i 1 § sägs skall lagen den 4 maj 1906, med
undantag för vad i 3 § föreskrives, i tillämplig mån gälla för de fall, som i
denna lag avses.

Har enskild person, som i 1 § sägs, ej inom två år från äganderättens
förvärvande blivit eller har han sedan upphört att vara mantalsskriven å
fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, skall fastigheten
åter avyttras på sätt i 6 § av lagen den 4 maj 1906 föreskrives.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 3

3 §.

Denna lag äger tillämplighet å förvärv, som äga rum efter den 21
januari 1921. Den gäller även för alla förvärv, som tillkommit efter det lagen
den 4 maj 1906 eller senare tillägg till densamma vunnit laga kraft, när den.
som förvärvat och fortfarande besitter fastigheten, vid tiden för förvärvet varit
ledamot i styrelsen för bolag, vars verksamhet omfattar utnyttjande av eller
handel med skog och skogsprodukter, eller eljest deltagit i dess ledning eller
varit anställd i sådant bolags tjänst. Denna lag gäller tillsvidare intill den
1 juli 1922.

3. Lag angående provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906 med
därtill senare gjorda tillägg rörande förhud för bolag och förening att

förvärva fast egendom.

Vad i 3 § av lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom den 4 maj 1906 med därtill senare gjorda tillägg är
stadgat, skall tillsvidare upphöra att gälla.

Denna lag äger tillämpning på förvärv, tillkommet efter den 21 januari
1921, samt gäller tillsvidare intill den 1 juli 1922.

Herr Olsson i Golwasta har i sin motion föreslagit, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla vikten av att lagen av den 4 maj 1906
om förbud i vissa fall mot bolags jordförvärv i Norrland och Dalarne måtte
skyndsamt utsträckas till övriga delar av landet.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av jordkommissionen. Det yttrande, som i anledning
härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande. Utskottet
tillåter sig hänvisa till detsamma.

Förevarande spörsmål förelågo till behandling av riksdagen senast
sistlidet år i anledning av motionerna nr 135, 136 och 137 i första kammaren
av herr Lindhagen. Av dessa motioner motsvarades nr 135 av A) 2., nr 136
av B) 1. och nr 137 av B) 3. i herr Lindhagens nu föreliggande motion nr 86.

Andra lagutskottet, som till förberedande behandling förehade omförmälda
motioner nr 135—137, anförde i sitt i anledning av motionerna avgivna
utlåtande nr 43 bland annat följande:

Herr Olssons
i Golwasta
motion.

1920 drs
riksdag.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Utskottet.

”1 uppdraget för den i januari 1919 tillsatta jordkommissionen ingick
bland annat att verkställa utredning rörande omfattningen av bolags jordförvärv
och enskilda personers större jordinnehav särskilt i mellersta och
södra delarna av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden
kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
berättigade intressen ävensom avgiva de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. I det angående kommissionens tillsättande förda
statsrådsprotokollet har kommissionens uppdrag i denna del närmare angivits
vara att utreda, vilka medel över huvud kunde befinnas lämpliga och
erforderliga för att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens
hand.

Den 22 januari 1920 har kommissionen såsom ett första resultat av
den utredning, kommissionen uti ifrågavarande ämne verkställt, framlagt
förutnämnda betänkande med förslag till lag angående inskränkning under
viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och
mellersta Sverige.

Vidare har kommissionen den 9 mars 1920 avgivit betänkande med
förslag till lag om åtgärder till upphävande av bulvanförhållande i fråga om
fastighet. Sistnämnda förslag åsyftar att förhindra kringgående av bestämmelser
om inskränkning i bolags och förenings rätt att förvärva fast egendom.

De yrkanden, herr Lindhagen framställt uti förevarande motioner,
återfinnas i av honom vid jordkommissionens förstnämnda betänkande avgiven
reservation.

Då, enligt vad utskottet har sig bekant, Kung! Maj:t ännu icke hunnit
avsluta prövningen av jordkommissionens omförmälda förslag samt proposition
i ämnet förty icke kommer att framläggas för innevarande riksdag,
anser utskottet det icke vara lämpligt att i anledning av enskild reservants
motionsvis framställda förslag vidtaga lagstiftningsåtgärder på ett område,
som är av så genomgripande betydelse som det ifrågavarande, utan anser
att riksdagen bör lämnas tillfälle att intaga sin ställning till frågan på
grund av det förslag, som från Kungl. Maj ds sida kan förväntas bliva framlagt
vid kommande riksdag.”

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagens båda kamrar.

Av jordkommissionens ovanberörda utlåtande framgår, att samtliga i
nu ifrågavarande motioner omförmälda lagstiftningsfrågor äro föremål för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

5

behandling inom kommissionen samt att arbetet därmed torde vara slutfört
inom den närmaste tiden. Då emellertid lagrådets yttrande över kommissionens
förslag torde komma att infordras, synes det uppenbart, att proposition
i ämnet icke kali föreläggas nu pågående riksdag. De erfarenheter, som
vunnits till och med under nu rådande tryckta förhållanden på det ekonomiska
området, äro emellertid sådana, att det synes utskottet icke vara välbetänkt
att längre låta samtliga nu berörda frågor vila i avbidan på proposition
i ämnet. Utskottet anser sig härvid böra erinra om, att en av de viktigaste
anledningarna till antagandet av den s. k. Norrlandslagen var den, att
bibehållandet av ett självägande bondestånd ansågs vara av stor betydelse
för samhället i såväl socialt som ekonomiskt hänseende.

Vad då först angår bolagens jordförvärv framgår av jordkommissionens
utlåtande att det är ej allenast i den nordligaste delen av vårt land,
som man bör söka förhindra bolagen att förvärva jord till förfång för bondeståndet.
Jämväl beträffande övriga delar av riket föreligger ett oavvisligt
behov att sätta en gräns för bolagens fortgående jordförvärv, varigenom bondeståndets
bestånd och oberoende allvarligt hotas och dess utvecklingsmöjligheter
förhindras eller begränsas. Sedan lång tid tillbaka har detta behov
även på olika sätt sökt göra sig gällande. Bland annat har andra kammaren
flera gånger uttalat sig för en sådan lagstiftning, jämväl för mellersta och
södra delarne av riket.

Under sådana förhållanden hade det säkerligen varit önskligt, att en
definitiv lagstiftning i ämnet för länge sedan kommit till stånd eller, då så
ej skett, kunnat åtminstone vid denna riksdag antagas. Därtill syftar herr
Lindhagen med det i sin motion under A) 1. framställda yrkande, att nu
måtte antagas det av jordkommissionen i januari 1920 avgivna förslag till
lag angående inskränkning under viss tid i bolags och föreningars rätt att
förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige. För en sådan mera invecklad
lagstiftning bör riksdagen dock enligt utskottets uppfattning helst
hava ledning av ett från regeringen framfört förslag, som emellertid ännu
icke föreligger. Det synes utskottet därför icke tillrådligt, att riksdagen nu
inlåter sig på detta ämne utan bör Kungl. Maj ds proposition avvaktas, innan
frågan om en definitiv lagstiftning företages till avgörande inom riksdagen.

Detta kan så mycket mer tillrådas, som det nödläge, vilket otvivelaktigt
uppkommer genom ett dylikt oavlåtligt framskjutande av en definitiv lagstiftning,
kan redan nu tillräckligt avhjälpas genom en provisorisk lag av
det huvudsakliga innehåll, som innefattas under herr Lindhagens hemställan i
punkt B) 1. första alternativet. Jordkommissionen har också livligt tillstyrkt
en sådan lagstiftning, vilken utskottet ock för sin del vill förorda. Utskottet

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

vill härmed särskilt erinra om de allmänt kända missförhållanden, som förorsakats
i de av norrländska förbudslagen omfattade trakterna genom förhalandet
med denna lags antagande därstädes. Bolagsförvärven ha nämligen
till obotlig skada för lagstiftningens ändamål fått fortgå under tiden
och även ytterligare påskyndats genom vetskapen om att en lagstiftning i ämnet
dock tillämnades. Såsom jordkommissionen erinrat är det icke heller
försvarligt att slå sig till ro med några förespeglingar om, att de nuvarande
konjunkturerna skulle utesluta bolagsförvärv under de närmaste tiderna. Till
vad kommissionen i sådant avseende yttrat liksom till i övrigt kända och
belysta förhållanden tillåter sig utskottet härmed allenast hänvisa.

Det har ifrågasatts, att möjligen låta en provisorisk lag gälla endast
vissa delar av södra och mellersta Sverige. I likhet med jordkommissionen
måste utskottet avstyrka en sådan begränsning och således än mer herr Lindhagens
alternativa yrkande under punkt B) 1. om förbudslagens utsträckande
åtminstone endast till Dalsland. Om därigenom skulle falla under lagen
trakter, som icke alls behöva den, kommer lagen å andra sidan icke heller
att göra dessa trakter någon skada. Flera sådana trakter exempelvis i norrländska
kustlandet ha därför i alla fall inbegripits under norrlandslagen.
Att undantaga trakter, där man föreställer sig att bolagsförvärven möjligen
endast i ringare mån skulle förekomma, betyder åter att man icke har någonting
emot, att bondeståndet försvagas därstädes, om det blott sker i ringare
mån. Genom sådana undantag komma dessutom med åtskilliga trakter,
större eller mindre, där bolagsförvärv i hög grad hota och som därigenom
skulle tillspillogivas för bondeståndet. Man kan dessutom befara, att genom
dylika undantag för vissa landsdelar skulle bolagen uppmuntras att söka
inom dessa trakter överkomma så mycket bondejord som möjligt, innan den
definitiva lagstiftningen kommer till stånd.

Att, såsom förslaget innehåller och jordkommissionen tillstyrkt, från
norrlandslagens provisoriska tillämpning å övriga delar av riket undantaga
3 § synes utskottet påkallad av både praktiska och principiella skäl. Den
skillnad, som denna § uppdrager mellan stödskog till jordbruket, som ej får
av bolagen förvärvas, och utskog, som fortfarande skulle stå bolagen till buds,
bär säkerligen ringa betydelse för kanske de största delarna av södra och
mellersta Sverige. I många trakter kan den emellertid sannolikt ha samma
vikt som i norra delarna av riket. Men då möter svårigheten att redan nu i
en provisorisk lag uppdraga grundlinjerna för den zonindelning med olika
mått av stödskog, som norrlandslagen för olika trakter påbjuder.

Enligt motionärens förslag skulle lagen även få retroaktiv verkan, på
sätt förslaget närmare innehåller. Detta uppslag grundar sig på den uppfatt -

■indra lagutskottets utlåtande Nr 22.

riingen, att man måste skydda bondeståndet mot de bemödanden att åstadkomma
bolagsförvärv, som redan framläggandet av en sådan lag kan vara
ägnat att framkalla. Genom lagens framläggande med en sådan bestämmelse
skulle ock en varning vara gjord, så att förvärv i god tro icke kunde antagas
skola förekomma under mellantiden från någon viss tidpunkt för lagförslagets
publicerande och lagens definitiva promulgerande. Utskottet anser emellertid,
att lagen, med hänsyn till de konsekvenser en retroaktivitet skulle kunna
medföra, icke bör träda i kraft förrän dagen efter den, då lagen från trycket
utkommit i Svensk författningssamling.

Det synes utskottet lämpligt på sätt föreslagits inskränka provisoriets
giltighet tills vidare till den 1 juli 1922. Till nästkommande riksdag synes
att döma åtminstone av jordkommissionens utlåtande frågan om en definitiv
lagstiftning kunna komma till behandling. Skulle ytterligare uppskov bliva
nödigt, torde riksdagen, såsom i liknande fall plägar ske, hava att emotse
en proposition om provisoriets förlängning på lämplig tid.

Förslaget avser emellertid nu förvärvsförbud icke blott för bolag utan
även för föreningar på sätt norrlandslagen ock innehåller. I detta avseende
tillåter sig utskottet en erinran.

Norrlandslagen avsåg som bekant i sin ursprungliga lydelse endast
ekonomiska föreningar utom sådana, som dreve bank- eller annan penningrörelse
samt försäkringsrörelse. I samband med vissa föreslagna ändringar
på föreningslagstiftningens område, varigenom möjlighet skulle beredas en
ideell förening att övergå till ekonomisk, föranleddes Kungl. Maj:t att förelägga
riksdagen år 1911 förslag om utsträckning av norr landslagen att avse
jämväl andra föreningar än ekonomiska, för så vitt de dreve sådan rörelse,
som ovan nämnts. Ehuru berörda ändringar i föreningslagstiftningen icke
vunno riksdagens gillande, antogs likväl den föreslagna ändringen av förbudslagen.
Ideella föreningars inbegripande under norrlandslagen synes sålunda
mera hava tillkommit av förbiseende från den lagstiftande maktens sida,
än i följd av något på vunna erfarenheter grundat behov. Någon fara från
ideella föreningars sida kan svårligen väntas, och genom deras inbegripande
under lagen skulle beredas dessa föreningar, med sina oftast mycket begränsade
tillgångar, endast onödiga besvär och omkostnader. Under sådana förhållanden
anser utskottet det icke vara lämpligt att under det nu ifrågasatta
provisoriet medtaga även ideella föreningars jordförvärv.

Genom ett bifall till vad utskottet sålunda förordat, kommer jämväl
syftet med herr Olssons i Golvvasta motion att vinnas.

Beträffande härefter enskilda spekulanters obehöriga jordförvärv till

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

skada för bondeståndet, jordbruket och även skogsskötseln, måste även
utskottet finna, att det vore önskligt, att ju förr dess hellre få till stånd
en definitiv lagstiftning även emot sådana skadliga förvärv. Detta har
för övrigt länge varit erkänt, och många framställningar därom ha framkommit
under senaste tiderna, icke minst inom riksdagen. Även jordkommissionen
delar denna mening, såsom framgår av det förslag i sådant syfte,
som förmäles vara under behandling inom kommissionen. Det är av denna
anledning, som herr Lindhagen under A) 2. yrkat antagande av det
av honom i motionen nr 185 i första kammaren vid 1920 års riksdag framlagda
utförliga förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person
att besitta fast egendom.

Även i detta fall synes det utskottet, att riksdagen, för att kunna gå till
en definitiv lagstiftning, bör hava ledning av en för riksdagen framlagd regeringsproposition.
Detta så mycket hellre, som den ifrågasatta lagstiftningen
mot enskilda spekulanters förvärv anses vara särdeles invecklad och förbunden
med mångahanda formella svårigheter.

Ett talande skäl att redan nu ingå på denna sak kan visserligen sägas
ligga i det uti förslaget även upptagna drabbandet av s. k. bulvanförvärv,
varmed kringgås lagstiftningen mot bolags och utlänningars fastighetsförvärv.
Sådana förvärv genom bulvaner ha på senare tider börjat yppas mångenstädes,
och en lagstiftning häremot är ju ett naturligt komplement till en
lagstiftning mot bolagsförvärv. De formella svårigheterna äro emellertid här
minst lika stora som ifråga om lagstiftning mot andra enskilda spekulanter.
Därtill kommer en omständighet, som gör behovet i detta avseende redan vid
denna riksdag mindre trängande. Samtliga förslag emot bulvanförvärv, nämligen
såväl det som på justitiedepartementets uppdrag utarbetades av häradshövding
Östergren, som de inom jordkommissionen därefter uppgjorda särskilda
förslagen lära nämligen, enligt vad utskottet inhämtat, ostridigt anses
böra drabba även tidigare bulvanförvärv och således icke blott de, som
komma till stånd efter det en bulvanlagstiftning trätt i kraft. Om en dylik
lagstiftning blir byggd på dylika grunder, kunna även tidigare missförhållanden
rättas och jorden fråntagas bulvanen för att återföras i den jordbrukande
befolkningens besittning. Det skadar icke, att förslagens innebörd
i detta avseende kommer till allmänhetens kännedom. Därigenom böra åtskilliga
försök till lagstiftningens kringgående genom bulvaner kunna avstyras
på grund av insikten om hopplösheten av förvärvens framtida bestånd.

Av dessa skäl anser sig utskottet icke böra tillstyrka riksdagen något
definitivt beslut vid denna riksdag i fråga om de enskilda spekulanternas
förvärv.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

9

Det ligger då nära till hands, att riksdagen även i detta fall skrider till
en provisorisk lagstiftning i avvaktan på den definitiva för att förhindra obehöriga
enskilda förvärv under väntetiden. Detta är ock syftet med herr Lindhagens
yrkande under B) 2. om antagande av ett sådant provisorium. I detta
fall saknas emellertid den förebild i lagstiftningen, som beträffande bolagsförvärven
finnes i norrlandslagen. Jordkommissionen uttalar ock, att någon
provisorisk anordning icke bör vid riksdagen komma till stånd, då denna
lagstiftningsfråga är av mera invecklad natur och betydligt svårlöstare än
frågan om bolagsförvärven. Utskottet kan därför i fråga om enskilda spekulanters
jordförvärv icke ens tillstyrka antagandet vid denna riksdag av en
provisorisk lagstiftning.

Faran för ett uppskov synes här icke heller vara lika överhängande
som i fråga om bolagsförvärven. Genom de senare skiljes jordbruk med tillbehör
från bondeståndet på ett för framtiden varaktigt sätt. De enskilda spekulanternas
förvärv sönderbrytas förr eller senare av arvslagarna och hava
även därförinnan vida mer än bolagsförvärven visat sig vara en konjunktursak
och bära tillfällighetens prägel över sig. I detta avseende har det sitt
intresse taga del av den preliminära översikt över svaren å vissa i jordkommissionens
enquéte förekommande frågor, som den 6 september 1919 avgavs
av förste aktuarien Sven Odén. Enligt översikten, som befordrats till trycket,
synes framgå av de inkomna svaren i stort sett, att inom de län, där norrlandslagen
ej gäller, ökas bolagsförvärven inom stora områden år ifrån år.
Det är företrädesvis trävarubolag av olika slag, som på detta sätt förvärva
jordbruksjord, men även andra industribolag och i vissa län jordstyckningsbolag
lägga under sig fastigheter. I regel uttalas, att bolagens jordförvärv
ske i ungefär samma omfattning före som under krisåren samt att de omfatta
såväl stora som små egendomar.

Beträffande enskilda spekulanters förvärv åter meddelas, att i allmänhet
inberättas sådana förvärv hava förekommit i flera socknar än bolagsförvärv
ägt rum. Någon jämförelse angående det faktiska antalet köp samt
de köpta egendomarnas sammanlagda storlek oavsett antalet socknar, i vilka
de olika köpen ägt rum, förekommer icke. Författaren av översikten synes
emellertid fått det intrycket, att försäljningar till enskilda spekulanter, särskilt
skogsspekulanter och jobbare, skett i många flera och understundom i ojämförligt
många fler fall än försäljningar till bolag. Från de flesta län inrapporteras
dock samtidigt till skillnad från vad som uttalas om bolagsförvärven,
att de enskilda förvärven fått sin egentliga omfattning under krisåren. Från
många län inrapporteras, att skogsspekulanterna i regel efter skogens uttagande
så hastigt åter överlåta egendomen åt en jordbrukare, att någon van Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 17 käft. (Nr 22.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

hävd å odlad jord och byggnader ej hinner uppkomma. Med dessa upplysningar
böra jämföras länsstyrelsernas yttranden år 1919 över behovet av den
s. k. femårslagens förlängning. De uttalade i regel såsom sin mening, att
femårslagen ej vidare behövdes därför, att de under krisperioden tillströmmande
enskilda spekulationsförvärven av jordbruksegendom i det närmaste
upphört.

Beträffande till sist herr Lindhagens förslag under B) B. om antagande
provisoriskt av ett upphävande av 3 § i norrlandslagen med dess rätt för bolag
att förvärva, vad som ej är att hänföra till stödskog, anser utskottet övervägande
skäl tala för att avvakta jordkommissionens i dess yttrande bebådade
ställningstagande till det i sagda yrkande inneslutna spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att yrkandet under A) 1. i motionen I : 86 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

B) att yrkandet under A) 2. i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

C) att riksdagen i anledning av dels yrkandet under
B) 1. i motionen 1:86 dels ock motionen II: 122 för sin del
måtte antaga följande

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening
att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom i dess nuvarande lydelse, utom 3 § och de hänvisningar
till denna § som i lagen förekomma, skall äga tilllämpning
jämväl i de delar av landet, där lagen för närvarande
icke gäller; dock skall vid denna tillämpning med förening
förstås allenast ekonomisk förening, som ej driver
bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,
samt vad i 7 § stadgas hänföras till tiden för denna lags trädande
i kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk
författningssamling, samt gäller tills vidare intill den 1
juli 1922.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

11

D) att motionen II: 122, i den man den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet ovan under C) hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

E) att yrkandet under B) 2. i motionen 1:86 icke
inåtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

F) att yrkandet under B) 3 i motionen I : 86 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 april 1921.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNE1DERN.

Reservationer:

1) av herr von Sneidern.

2) av herrar von Sydow, Hult, Frändén, Magnusson i Skövde och
Sundling, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

”Av jordkommissionens ovanberörda yttrande framgår, att samtliga
i nu ifrågavarande motioner omförmälda lagstiftningsfrågor äro föremål
för behandling inom kommissionen samt att arbetet därmed torde vara slutfört
inom den närmaste tiden. Då emellertid lagrådets yttrande över kommissionens
förslag torde komma att infordras, synes det uppenbart, att proposition
i ämnet icke kan föreläggas nu pågående riksdag.

Att, såsom herr Lindhagen i sin motion under A) 1 yrkat, nu antaga
det av jordkommissionen i januari 1920 avgivna förslag till lag angående
inskränkning under viss tid i bolags och föreningars rätt att förvärva fast
egendom i södra och mellersta Sverige synes utskottet icke tillrådligt, utan
torde proposition i ämnet böra avvaktas, innan frågan om dylik lagstiftning
företages till behandling inom riksdagen.

Vad därefter beträffar herr Olssons i Golvvasta yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utsträckande av Norrlandslagen till övriga delar
av landet samt herr. Lindhagens under B) 1 framställda alternativa yrkande
om ett provisoriskt utsträckande av Norrlandslagen, med undantag av bestämmelserna
i dess 3 §, till riket i övrigt eller till vissa delar därav, anser
utskottet desamma ej heller kunna tillstyrkas. Att, utan att avvakta den
vidare behandlingen av jordkommissionens betänkande, på hemställan av
enskild motionär provisoriskt godkänna eller förorda en del av kommissio -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

nens lagförslag, anser utskottet synnerligen betänkligt. I varje fall borde
det icke ske utan att utredning förelåge därom, att de mest tvingande skäl
nödga till en dylik åtgärd. Sådan utredning föreligger emellertid icke. Jordkommissionens
utredning giver, enligt utskottets uppfattning, icke stöd för
motionärernas påstående, att ett verkligt behov föreligger att utsträcka Norrlandslagen
till alla delar av riket. Kommissionen yttrar sig icke om omfattningen
av bolagens jordförvärv i vissa av rikets län. Och under nuvarande
lågkonjunktur torde det ligga i sakens natur, att några större fastighetsköp
endast undantagsvis förekomma. För den händelse emellertid att
en lagstiftning med samma syfte som Norrlandslagen skulle anses böra genomföras
för hela riket, är det väl troligt att den för de delar av landet, där
jordbruket är huvudnäring, borde givas ett annat innehåll än den nu gällande
Norrlandslagen. I anledning härav och då tanken att låta den nya
provisoriska lagstiftningen omfatta endast vissa delar av mellersta och södra
Sverige icke vunnit någon anslutning inom utskottet, anser utskottet motionärernas
nu ifrågavarande yrkanden höra avslås.

Herr Lindhagen har vidare under A) 2 i sin motion yrkat antagande
av det av honom i motionen nr 135 i första kammaren vid 1920 års riksdag
framlagda förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person att
besitta fast egendom. Herr Lindhagen har därjämte under B) 2 yrkat, att,
för den händelse nyssberörda yrkande icke skulle bifallas, ett förslag till lag
angående förbud i vissa fall för enskild person att förvärva fast egendom
måtte antagas. Frågan om kontroll å enskilda personers fastighetsförvärv
torde emellertid vara synnerligen invecklad och svårlöst, och ett provisoriskt
lösande av frågan torde därför icke vara lämpligt. Utskottet anser det därför
tillrådligt att avvakta jordkommissionens förslag i ämnet. Ej heller
anser sig utskottet kunna förorda samme motionärs yrkande under B) 3 om
upphävande tillsvidare av 3 § i Norrlandslagen utan anser att jämväl i
denna fråga jordkommissionens förslag bör avvaktas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att yrkandet under A) 1 i motionen I : 86 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

B) att yrkandet under A) 2 i samma motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

C) att yrkandena under B) 1 i samma motion icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

D) att motionen II : 122 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

13

E) att yrkandet under B) 2 i motionen I : 86 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

F) att yrkandet under B) 3 i samma motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.”

3) av herr Lindhagen beträffande:

Punkt C.:

På de i utskottets utlåtande återgivna grunderna för mitt yrkande om
lagens retroaktiva verkan och då förvärv, uppenbarligen ingånget i god tro,
kan genom dispens undantagas från nämnda verkan, hemställer jag, att med
jämkning av tiden 21 januari till 31 januari övergångsbestämmelsen i den
provisoriska lagen erhåller följande lydelse:

Denna lag äger tillämpning på förvärv tillkommet efter den 31 januari
1921 samt gäller tillsvidare intill den 1 juli 1922.

Punkt E.:

På de i motionen anförda skäl hemställer jag, att riksdagen — oavsett
den åtskillnad, som på sätt utskottet även enligt min uppfattning riktigt yttrat
äger rum ifråga om varaktigheten av bolags och enskilde spekulanters förvärv
samt svårigheten att formulera en lagstiftning — dock till förekommande
redan nu även av det senare måtte antaga den i motionen under B) 2
föreslagna provisoriska lagstiftningen med endast den förändringen, att i
1 § orden ”två år” utbytas mot ”ett år”, samt att i 3 § orden ”den 21 januari
1921” utbytas mot ”den 31 januari 1921”.

Punkt F.:

Redan vid tiden för norrlandslagens antagande var det en omstridd
fråga, om det vore befogat att tudela skogen i stödskog och annan skog för
att möjliggöra fortfarande bolagsförvärv till den senare. Denna fråga ställes
numera av tidsförhållandena, såvitt jag förstår, än mer under debatt. Mången
anser, att jordbruket väl behöver dessa utskogar, och mångenstädes hyser
man den uppfattningen, att dylika skogar hellre borde omvandlas till sockenallmänningar
och i andra hand till kronoparker än överföras i bolagsbesittning.
För en ändring av norrlandslagen i sådant syfte har ock andra kammaren
mer än en gång uttalat sig. Jordkommissionen meddelar ock, att den
i sitt kommande betänkande kommer att taga ställning till förevarande principfråga.
Under sådana förhållanden synes mig övervägande skäl tala för
att hålla denna fråga öppen jämväl för de trakter, där norrlandslagen äger
tillämpning, genom ett provisoriskt upphävande av dess 3 §.

På dessa i motionen ock anförda skäl hemställer jag att, i huvudsaklig
anslutning till motionens yrkande, av riksdagen antages följande:

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

”Lag angående provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906
angående förbud för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas, att vad i 3 § av lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom i dess nuvarande
lydelse är stadgat och de hänvisningar till nämnda §, som i lagen förekomma,
skola tills vidare upphöra att gälla. Denna lag äger tillämpning
på förvärv, tillkommet efter den 31 januari 1921, samt gäller tills vidare intill
den 1 juli 1922.”

J ordkommissionen.

Till riksdagens andra lagutskott.

Bilaga I.

Genom skrivelse den 25 februari 1921 har Kung! Maj:t anbefallt Jordkommissionen
att till utskottet avgiva utlåtande över vissa till utskottet remitterade mo -tioner, bland dem motionen 86 i första kammaren av hr Lindhagen om antagande av
vissa lagförslag till förekommande av bondejords övergång i främmande händer samt
motionen 122 i andra kammaren av hr Olsson i Golvvasta om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående skyndsamt utsträckande av lagen om förbud i vissa fall mot bolags
jordförvärv i Norrland och Dalarna till övriga delar av landet.

Kommissionen får i anledning härav först erinra därom, att den i januari
1920 avgav förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och
föreningars rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige. Den
föreslagna lagen överensstämde i huvudsak med den norrländska förbudslagen.
För giltighet av bolags och föreningars förvärv av lantfastigheter fordrades
Konungens tillstånd, och lagen skulle gälla till den 1 oktober 1922, till vilken tid
hela det lagstiftningskomplex, som berörde frågan om inskränkningar i den fria
handeln med fast egendom, antogs kunna hava definitivt ordnats. Kommissionen
framhöll i motiveringen till förslaget, att den icke hyste tvekan därom, att frågan
om bolags och föreningars fastighetsförvärv borde för framtiden regleras huvudsakligen
på det sätt som i förslaget upptagits, men att den tekniska behandlingen
av detta lagstiftningsämne kunde komma att gestalta sig annorlunda, då det gällde
att i en enhetlig lag inordna sagda jämte andra därmed sammanhängande lagstiftningsfrågor.
Att för framtiden tillståndsplikt skulle gälla för bolags och
föreningars fastighetsförvärv, var, såsom påpekats, kommissionen på det klara
med. Den föreslagna lagen var således endast ur formell synpunkt av provisorisk
natur. Till sitt principiella innehåll var den definitiv.

Sedan länsstyrelsernas m. flis yttranden över förslaget inhämtats, remitterades
det den 16 april 1920 till lagrådet, som den 14 maj 1920 avgav utlåtande.
Den 11 juni 1920 beslöt Kungl. Maj:t, att då förslaget åsyftade en provisorisk
lagstiftning och kommissionen inom den närmaste tiden torde komma att ånyo
upptaga frågan för avgivande av definitivt förslag i ämnet, förslaget skulle återställas
till kommissionen.

Kommissionen har nu utarbetat förslag till ”lag med bestämmelser angående
rätt att förvärva och besitta fast egendom”, vilket förslag omfattar följande
lagstiftningsämnen, nämligen dels utländska rättssubjekts förvärv av fast egen -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

15

dom här i riket, dels svenska bolags och föreningars fastighetsförvärv, dels kontroll
å enskilda svenska medborgares fastighetsinnehav, och dels bestämmelser
till förhindrande av bulvanskap ifråga om äganderätt till fast egendom. Kommissionen
hade hoppats, att detta förslag skulle kunnat avgivas så tidigt, att det
eventuellt hunnit framläggas för årets riksdag. Emellertid har arbetets slutförande
försenats, så att förslagets avlämnande kan äga rum först om några veckor.

Samtliga de i ovannämnda två motioner omförmälda lagstiftningsfrågor
äro, såsom torde framgå av vad här ovan anförts, föremål för behandling i kommissionens
sistberörda lagförslag. Då detta förslag, därest det vinner statsmakternas
godkännande, kan bliva lag tidigast under 1922, framställer sig det spörsmålet,
huruvida, såsom i motionen nr 86 yrkas, provisoriska lagbestämmelser böra
utfärdas att gälla under mellantiden.

Vad då först beträffar bolagens fastighetsförvärv vill kommissionen framhålla
följande. Huvudsyftet med den norrländska förbudslagstiftningen var att
bevara och stärka den självägande bondebefolkningen, så att den icke allt mer
och mer förminskades genom bolagens fria förvärv av bondhemman. I vissa
delar av landet utanför förbudslagens tillämpningsområde har bolagsväldet nått
en utveckling, som är minst lika så kraftig som på sina håll inom sagda område.
Detta gäller vissa delar av Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs och Skaraborgs län samt framför
allt Örebro och Västmanlands län samt de delar av Kopparbergs och Gävleborgs
län, i vilka förbudslagen icke tillämpas. I motionen nr 122 har erinrats om de
utomordentligt stora bolagsförvärv, som under åren 1918 och 1920 gjorts i norra
delen av Uppland. Till belysande av den omfattning, vari bolag förvärvat fast
egendom i de delar av landet, som ligga utanför förbudslagens område, må här
lämnas några kortfattade uppgifter ur en för kommissionens räkning utarbetad
statistik, som kommer att bifogas kommissionens blivande betänkande.

Av Sveriges landareal, vilken i runt tal uppgår till 41 milj. hektar, ägde
bolag år 1918 l''A milj. hektar*) eller mer än Ve av hela landarealen. Huruledes
i ovannämnda län och delar av län utanför förbudslagens område proportionen
mellan bolagsinnehavets areal och resp. läns eller länsdels totalareal ställer sig,

framgår av följande tablå:

Bolagsinnehavets
areal i hektar.

Hela länets eller läns-delens totalareal
i hektar.

Stockholms län..................

106,850

738,982

Uppsala » ..................

107,192

512,087

Södermanlands » ..................

51,238

623,755

Östergötlands » ..................

115,961

997,166

Jönköpings > ..................

53,479

1,061,688

Kronobergs » ..................

97,474

890,666

Kalmar » ..................

67,399

1,095,845

Älvsborgs » ..................

Valbo, Vedbo och Tössbo härader på

59,283

1,167,811

Dalsland..........................

28,419

274,107

*) I denna och följande för bolag uppgivna siffror ingår

även ekonomiska förenin-

gars jordinnehav. Föreningarnas innehav är dock en försvinnande liten del, varför de angivna
siffrorna praktiskt taget kunna anses gälla bolagen ensamt.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Bolagsinn ehavets lida länets eller länsareal
i heldar. delens totalareal
i hektar.

Skaraborgs län ..................

48,402

Örebro > ..................

306,897

Västmanlands » ..................

147,908

Kopparbergs län utanför förbudslagens
område .........................

167,397

Gävleborgs län utanför förbudslagens
område (= Gästrikland) ..........

168,362

807,496

834,323

643,819

638,904

411,945

Det förtjänar framhållas, att bolagsinnehavet i de delar av Kopparbergs
och Gävleborgs län, där förbudslagen gäller, är proportionsvis mindre än i ovanberörda
delar, nämligen:

Kopparbergs län.................... 482,954 2,181,004

Gävleborgs » .................... 517,906 1,395,251

Beträffande de nu och i det följande återgivna siffrorna för bolagsinnehavet
är att märka, att de möjligen äro för låga, I den statistik, varur de hämtats,
hava redovisats flera särskilda ägaregrupper, bland dem en grupp benämnd
”större enskilda jordägare” till ett antal av 981 och med en areal för hela riket
om 1,337,860 hektar, taxeringsvärderad till 471 miljoner kronor. Det är troligt,
att till denna grupp förts fastigheter, som bort inräknas i bolagsgruppen; det
bär nämligen ej varit möjligt kontrollera, i vad mån större enskilda industriidkare
använt sig av handelsbolagsformen för sin rörelses drivande.

Den nu refererade statistiken återgiver länssiffror och innehåller således mera
grova tal. En mera detaljerad kännedom om bolagsinnehavet vinnes, om man har
tillgång till siffror för mindre områden än länen. Specialsiffror för häraderna föreligga
också. En undersökning, i huru många härader utanför förbudslagens område
bolag sinnehavets areal i varje särskilt härad uppgår till eller överstiger Vio resp. V»
av häradets totalareal, ger följande resultat:

Bolagsinnehavet Bolagsinnehavet
minst 1/10 av härå- minst 115 av häradets
totalareal. dets totalareal.

Stockholms

län ..................

10 härader

4 härader

Uppsala

3

2

>

Södermanlands

» ..................

3

1

»

Östergötlands

4

4

>

Jönköpings

2

Kronobergs

2

1

»

Kalmar

2

Malmöhus

1 »

Älvsborgs

1 >

Skaraborgs

2

Örebro

11

9

>

Västmanlands

7

4

»

Del av Kopparbergs län ............

4

3

»

Gästrikland ..

2

2

»

Summa antal härader

54 härader

30 härader

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

17

I icke mindre än 54 härader uppgår således bolagsinnehavet till mer än l/l0
av respektive härads landareal, och i 30 av dessa härader stiger bolagsinnehavet till
V» °ch däröver. I 6 av sistnämnda härader uppgår bolagsinnehavet till ungefär
hälften och i 4 överstiger det betydligt hälften.

Ställes bolagsinnehavet i relation till enskilda mindre jordägares sammanlagda
innehav, varvid till enskilda mindre jordägare hänföras dem, vilkas fastigheter
hava ett taxeringsvärde under 200,000 kronor, erhålles följande resultat. Bolagsinnehavet
överstiger avsevärt enskilda mindre jordägares innehav i icke mindre än 13
härader, är ungefär lika stort i 6 härader samt understiger men uppgår till minst ungefär
hälften i 9 härader.

Hos kommissionen föreligger också statistik över landets jordbruksfastigheters
taxeringsvärde år 1919 med fastigheterna uppdelade i fyra olika slag av ägaregrupper,
nämligen 1) stat och kommun, 2) bolag och ekonomiska föreningar, 3) fideikommiss
och större enskilda jordägare samt 4) övriga enskilda jordägare, vartill
räknats dem, vilkas fastigheters taxeringsvärde understiger 200,000 kronor. Ur denna
statistik må några siffror till upplysning meddelas.

Taxeringsvärdet å landets alla jordbruksfastigheter uppgick till i runt tal 6
miljarder kronor, varav på bolagsgruppen kommo 933 miljoner kronor, således icke
fullt Ve av siffran för hela riket. I ovannämnda län och delar av län utanför förbudslagens
område ställer sig proportionen mellan bolagsinnehavets taxeringsvärde och
resp. läns eller länsdels hela taxeringsvärde på följande sätt:

Bolagsinnehavets

Hela länets eller läns■

taxeringsvärde i

delens taxeringsvärde

t,000 kronor.

i 1,000 kronor.

Stockholms län ..................

36,015

224,665

Uppsala » ..................

17,673

145,653

Södermanlands > ..................

12,689

189,157

Östergötlands » ..................

27,554

377,362

Jönköpings » ..................

13,412

235,056

Kronobergs > ..................

21,865

178,454

Kalmar » ..................

17,239

249,212

Älvsborgs > ..................

20,186

293,524

Valbo, Vedbo och Tössbo härader på
Dalsland ........................

9,635

66,565

Skaraborgs län ..................

15,088

284,814

Örebro » ..................

54,186

227,949

Västmanlands » ..................

29,085

169,858

Kopparbergs län utanför förbudslagens
område..........................

32,428

122,838

Gävleborgs län utanför förbudslagens
område (= Gästrikland)..........

31,426

82,761

Inom förbudslagens område är bolagsinnehavets taxeringsvärde relativt
lägst i Norrbottens län, där siffrorna äro för hela länet 181 milj. kronor och för
bolagsinnehavet 17V2 milj. kronor, således för bolagsinnehavet knappt Vio av den
totala länssiffran. Såsom av ovanstående tablå framgår föreligger en ogynnsammare
proportionssiffra för Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Örebro och Yäst Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 2 avd. 17 haft. (Nr 22.) 3

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

manlands län, för Valbo, Vedbo och Tössbo härader på Dalsland samt för de delar
av Kopparbergs och Gävleborgs län, som ligga utanför förbudslagens område.

Sistberörda statistik angående taxeringsvärden å jordbruksfastigheter föreligger
jämväl för härads- och sockenområden och kan givetvis giva anledning till
många jämförelser av intresse. En sammanställning, motsvarande den här ovan
ifråga om arealsiffrorna för häradsområden gjorda, ger följande resultat. I

Bolagsinnehavets

Bolagsinnehavets

taxeringsvärde minst

taxeringsvärde minst

1110 av hela häradets

1/5 av hela häradets

taxeringsvärde.

taxeringsvärde.

Stockholms län ..........

...... 8 härader

6 härader

Uppsala > ..........

...... 3 »

2

Södermanlands > ..........

...... 2

Östergötlands » ..........

...... 4

3

Jönköpings » ..........

...... 1

Kronobergs > ..........

...... 3

1

Kalmar > ..........

...... 6 *

Malmöhus » ..........

......i

Göteborgs och Bohus län......

...... 4 *

1

Älvsborgs län ..........

...... 3 »

Skaraborgs » ..........

...... 1

Örebro > ..........

...... 9

9

Västmanlands » ..........

...... 7

4

Del av Kopparbergs län ......

...... 5

3 >

Gästrikland ..........

...... 2

2

Summa antal härader 59 härader

31 härader

I 59 härader uppgår således bolagsinnehavets taxeringsvärde till mer än Vi®
av respektive härads hela taxeringsvärde och i 31 av dessa härader stiger taxeringsvärdet
å bolagsinnehavet till V® och däröver. I 12 av sistnämnda härader utgör
taxeringsvärdet å bolagsinnehavet ungefär V®, i 2 ungefär hälften samt i 3 betydligt
över hälften av respektive härads taxeringsvärde. Det bör observeras, att de härader
som förekomma i denna jämförelse icke i allo äro desamma som antecknats i den här
ovan gjorda jämförelsen ifråga om arealen. Härader, som vid arealjämförelsen kommo
ganska nära men icke nådde fullt upp till det uppställda jämförelsetalet, hava således,
på grund av bolagsegendomens relativt högre taxeringsvärde, vid värdejämförelsen
överskridit jämförelsetalet och förty kommit med i tablån över taxeringsvärdena.
Och omvänt hava några härader, som kommit med i tablån över arealjämförelsen,
utelämnats i tablån över värdejämförelsen. De flesta i de båda tablåerna
upptagna häraderna äro dock desamma.

Ställes med avseende d taxeringsvärdet bolagsinnehavet i relation till enskilda
mindre jordägares sammanlagda innehav, varvid till enskilda mindre jordägare hänföras
dem, vilkas fastighet har ett taxeringsvärde under 200,000 kronor, erhålles följande
resultat. Bolagsinnehavets taxeringsvärde överstiger avsevärt taxeringsvärdet
å enskilda mindre jordägarnas innehav i 7 härader, är ungefär lika stort i 3 härader
samt understiger men uppgår till minst ungefär hälften i 19 härader. En liknande
jämförelse utförd på socknar giver till resultat respektive 63, 28 och 97 socknar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

10

De sålunda anförda siffrorna visa oförtydbart, att bolagsväldel vunnit en
ganska stark utbredning på många håll utanför förbudslagens område. Den upp
fattningen har emellertid gjorts gällande, att med nu rådande lågkonjunktur på nä
ringslivets nästan alla områden ingen fara är för handen, att bolagen under don
allra närmaste tiden skola eftertrakta att inköpa lantfastigheter. Kommissionen kan
icke dela denna uppfattning. Den vederlägges av fjolårets här ovan omnämnda stora
bolagsförvärv i Norra Uppland, och dylikt kan när som hälst uppropas. De stora
industribolagens resurser torde nämligen ingalunda vara så begränsade, att de skulle
avstå från fördelaktiga inköp, när tillfälle till sådana yppas; och det är att märka,
att lågkonjunkturen i mycket kännbar grad drabbat jordbruksyrket, vadan det med
fog kan antagas, att under den närmaste tiden jordbruksfastigheter bliva lättare åtkomliga
än vad händelsen skulle varit under normala förhållanden.

Enligt kommissionens åsikt måste det därför anses såsom både lämpligt och
nödvändigt att snarast möjligt ställa bolagens fastighetsförvärv även i de delar av
landet, där förbudslagen icke gäller, under statlig kontroll. Huruvida detta bör ske
genom antagande av en sådan lag, som kommissionen framlade sistlidet år, eller
genom en utsträckning av norrlandslagen att gälla även det övriga Sverige, är kanske
närmast en smakfråga. Då här är fråga om en provisorisk anordning och då norrlandslagens
bestämmelser utom dess 3 § synas användbara för fyllandet av det behov
som skulle tillgodoses, förmenar kommissionen, att frågan, med användande av
minsta möjliga lagstiftningsapparat, lämpligen bör kunna lösas på det sätt, att, såsom
hr Lindhagen alternativt föreslagit, norrlandslagen utom dess 3 § förklaras skola
äga tillämpning även i det övriga Sverige. Därest, såsom hr Lindhagen tänkt sig,
åt lagen gives återverkande kraft, bör tillses, att åt redan gjorda förvärv, som i ty
fall komma under lagen, beredes skälig tid för tillstånds sökande.

Att, såsom hr Lindhagen subsidiärt yrkat, utsträcka norrlandsiagen endast
till Dalsland, skulle motiveras därmed, att bolagsinnehavet vuxit starkare där än
annorstädes i riket utanför sagda lags tillämpningsområde. Så kan ingalunda anses
vara fallet. Icke blott i de delar av Kopparbergs och Gävleborgs län, där förbudslagen
ännu icke gäller, utan även inom vissa områden av Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands och Kronobergs län samt framför allt i Örebro och Västmanlands
län är bolagsinnehavet proportionsvis större än på Dalsland. Möjligt är,
att på Dalsland bolagsförvärven under de allra sista åren skett i raskare tempo än
annorstädes. Kommissionen har dock för närvarande icke tillgång till statistik för
belysande av detta spörsmål.

Med vad sålunda anförts har kommissionen avgivit yttrande över dels motionen
nr 122 och dels motionen nr 86, i vad densamma har avseende å bolags
fastighetsförvärv. Sistnämnda motion innebär därjämte förslag till ordnande av kontrollen
å enskilda personers fastighetsförvärv. Såsom här ovan framhållits innefattar
kommissionens under uppsättning varande betänkande äveA denna lagstiftningsfråga.
Då densamma är av mera invecklad natur och betydligt svårlöstare än frågan om
bolagsförvärven, vill kommissionen såsom sin åsikt uttala, att någon provisorisk anordning
därutinnan icke bör komma till stånd. De i motionen under A. 2) och B. 2)
omförmälda lagförslagen äro icke av beskaffenhet att kunna förordas till antagande.

Vad slutligen beträffar det i motionen nr 86 framställda yrkandet angående
upphävande av 3 § i norrlandslagen får kommissionen meddela, att densamma i sitt
betänkande kommer att taga ställning till det i sagda yrkande inneslutna spörsmålet.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Korrekturexemplar av de statistiska tabeller, varur de i detta yttrande förekommande
uppgifter hämtats, ävensom utdrag av kommissionens protokoll, utvisande
inom kommissionen uttalade meningsskiljaktigheter, bifogas.

Stockholm den 3 mars 1921.

På Jordkommissionens vägnar:

J. HANSSON.

Seve Ekberg.

Bilaga II.

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde
med jordkommissionen den 3 mars 1921.

Närvarande: Herrar Hansson, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson, Johansson,
Lindhagen, Olsson, Pettersson och Wohlin.

§ 4.

Diskuterades motionen nr 86 i första kammaren vid innevarande års riksdag
av hr Lindhagen om antagande av vissa lagförslag till förekommande av bonde
jords övergång i främmande händer samt motionen nr 122 i Andra kammaren av
hr Olsson i Golwasta om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skyndsamt utsträckande
av lagen om förbuå i vissa fall mot bolags jordförvärv i Norrland och Dalarna
till övriga delar av landet, över vilka motioner jordkommissionen genom Kungl. Maj :ts
skrivelse den 25 februari 1921 — omförmäld under § 3 här ovan — anbefallts att till
riksdagens andra lagutskott avgiva utlåtande.

Hr Wohlin yrkade därvid, att kommissionen måtte till antagande förorda det
förslag till provisorisk lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings
rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige, som av kommissionen
under förra året avlämnats till Kungl. Maj:t, kompletterad med förbud för en -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

21

skild person, som yrkesmässigt idkade trävaru- eller träförädlingsrörelse, att under
andra betingelser än de för bolag gällande förvärva jordbruksfastigheter i riket, vilket
förslag borde inom kommissionen utarbetas.

Vid anställd omröstning blev detta yrkande ej biträtt av någon av kommissionens
övriga ledamöter.

Härefter beslöts skrivelse. (Se registratur.)

Hr Olsson var skiljaktig och ansåg, att, då kommissionen inom den närmaste
tiden komme att avgiva definitivt förslag i ärendet, någon provisorisk lagstiftning icke
vore oundgängligen av nöden.

Hr Wohlin anmälde sin reservation mot kommissionens utlåtande, då det av
honom framställda förslaget till annan provisorisk lagstiftning med enahanda syfte
blivit av kommissionen avslaget.

Hr Lindhagen förbehöll sig öppen talan i de delar, vari kommissionen icke
förordat de av honom väckta förslagen.

Som ovan.

In fidem:

Seve Ekberg.

Justerat den

Rätt utdraget betygar

Ex officio:
SEVE EKBERG.