Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1921 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av vackt motion om utsträckt skyldighet för
landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för
vård av sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av
fattigvård.
Närvarande: herrar von Snéidern, von Sydow, Carl E. Svensson*, Petrén, Boberg,
von Kock, Ivar Pettersson*, Julin, Magnusson i Kalmar*
Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck*, Hagman, Magnusson
i Skövde, Nilsson i Vibberbo* Carlsson i Solberga och
Holmström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 119, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olsson i Blädinge
hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta sådant tillägg till eller
ändring uti 40 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, att gottgörelse
för vård av sinnessjuk eller sinnesslö, som enligt 1 § av lagen om fattigvården
förklarats vara i behov av vård å anstalt för sinnessjuka eller
sinnesslöa, skall lämnas av landsting och utgå med belopp motsvarande
3. betalningsklassen från den dag beslutet meddelats, att den sjuke i mån
av utrymme å anstalten intages.
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
»I 40 § av lagen om fattigvård den 14 juni 1918 stadgas om bidrag
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 9 käft (Nr 11.) 1
Utskottet.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
av landsting för å sinnessjukvårdsanstalt intagen person, som enligt 1 §
ovannämnda lag åtnjuter fattigvård.
Det är emellertid ett känt förhållande, att det råder stor brist på
utrymme å statens anstalter för sinnessjuka, och att i följd härav dessa
sjuka ofta få vänta kortare eller längre tid, ja åratal, innan plats kan
beredas dem å dessa anstalter.
De kommuner, som hava sådana sjuka, vilka en längre tid få vänta
på att bliva intagna å sjukvårdsanstalt, utsättas ©förvållande för stora
kostnader för deras vård under denna väntetid utan möjlighet att erhålla
något bidrag av landsting, vars betalningsskyldighet inträder först efter att
de sjuka intagits å sjukvårdsanstalt. Detta synes vara ett missförhållande,
som bör ändras därhän, att landstingets betalningsskyldighet intrader från
den dag, då vederbörande hospitalsdirektion beslutat, att den sjuke i mån
av utrymme må intagas å sådan anstalt, varom här är fråga. En sådan
förändring synes vara så mycket mera befogad, som bestämmelsen om landstingets
betalningsskyldighet uteslutande tillkommit i skatteutjämningssyfte.»
I riksdagens skrivelse den 12 maj 1905, som gav anledning till
fattigvårdslagstiftningskommitténs tillsättande och sedermera till den nya
fattigvårdslagens antagande, påyrkades bland annat, i syfte att lätta trycket
av fattigvården, att fattigvårdssamhälle skulle berättigas till »gottgörelse av
staten för kostnader i anledning av fattigvård åt sinnesslöa personer och
fallandesjuke och med dylika personer jämförliga». Fattigvårdslagstiftningskommittén
yttrar i sitt 1915 avgivna utlåtande härom: »Uppenbart är, att
ett avlyftande eller väsentligt lättande av utgifterna för vård av sinnessjuka
skulle i fråga om utjämnande av fattigvårdstrycket på kommunerna
hava en ej ringa betydelse. Yad beträffar sättet för lättande av kommunernas
bördor för vård av dessa personer synes riksdagen närmast hava
tänkt sig denna lättnad så, att staten skulle lämna kommunerna gottgörelse
för deras kostnader för vården av sinnesslöa, fallandesjuka och ''med dylika
personer jämförliga''. Mot ett sadant sätt att ordna saken föreligger emellertid
den mycket viktiga betänkligheten, att någon norm för ett rättvist
bestämmande av denna ersättning icke kan angivas. Detta är så mycket
mera av vikt med avseende å de kategorier, om vilka här är fråga, som
erfarenheten giver vid handen, att den vård, varav de äro i behov, är av
mycket växlande beskaffenhet, något som också gäller om den våld, vilken
bestås dem och som på många håll ännu lämnar mycket övrigt att önska.
Tydligen är det ej lämpligt, att staten utgiver gottgörelse för en vård,
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Horn är av underhaltig beskaffenhet, och detta kanske med belopp, som i
allt fall kunna bliva ganska dryga.» Kommittén föreslår vidare — vilket
av Kungl. Maj:t oeh riksdagen godkändes — ett system för fattigvårdssamhällenas
understödjande, som vilar dels därpå, att det är landstingen,
som lämna ersättningen, dels ock därpå, att kontrollen över den lämnade
vården ej avser beskaffenheten av vården beträffande det enskilda sjukdomsfallet
utan att vården lämnats å anstalt, som uppfyller vissa uppställda
betingelser. T överensstämmelse härmed äro fattigvårdslagens
40—42 §§, som handla om ersättning för vård åt såväl sinnessjuka och
sinnesslöa som tuberkulösa, vanföra och kroniskt sjuka, avfattade. Den
ändring, som av 1920 års riksdag vidtogs i 40 §, avsåg ej heller något
annat än att till vården vid ett nytt slags anstalter — kommunala, av
Kungl. Maj:t godkända sinnessjukanstalter — utsträcka landstingens skyldigheter
att ersätta fattigvårdssamhällenas kostnader.
Ett bifall till den föreliggande motionen skulle tydligen helt bryta
mot den angivna grunden för 40—42 §§. Antingen skulle ersättning
lämnas fattigvårdssamhällena utan kontroll över den vård, som lämnades,
eller också, vilket givetvis vore riktigare, skulle någon slags kontroll av
vården i det enskilda fallet anordnas. Svårigheterna att anordna en sådan
kontroll, att den, på samma gång som den blir i tillfredsställande mån
enhetlig och effektiv, ej uppställer fordringar, vilka av de smärre kommunerna
ej kunna fyllas och varigenom den för dessa i utsikt ställda ekonomiska
fördelen blir illusorisk, torde vara uppenbara.
En följd av ett bifall till motionen skulle vidare vara, att krav suart
nog kunde ställas och att till prövning måste upptagas frågan, huruvida
ej beträffande övriga i 40—42 §§ omnämnda sjuka kravet på anstaltsvård
bör släppas och ett bifall till ingiven ansökan om anstaltsvård vara tillfyllest.
Utskottet anser sig redan på grund av vad nu anförts böra avstyrka
motionen.
Men härtill kommer, att själva motivet för lagändringen genom
vidtagna eller väntade samhälleliga åtgärder nu gör sig svagare gällande
än när samma motiv år 1918 ledde till antagandet av 40—42 §§ fattigvårdslagen.
Som motionären framhåller har bestämmelsen om landstingens
betalningsskyldighet tillkommit i skatteutjämningssyfte. Men trots att denna
synpunkt lades på frågan, ansåg man dock år 1918, att kravet på eu tillfredsställande
vård fordrade, att ersättning endast lämnades för eu betryggande
anstaltsvård och ej till en för kommunerna ofta dyrare vård på
annat håll.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Andra särskilda utskottet vid 1918 års lagtima riksdag yttrade härom
följande: »Ehuru genom antagande av det nu föreliggande förslaget väsentliga
lättnader komma att beredas kommunerna, åstadkommes därigenom ingen
direkt utjämning mellan kommunerna, utan torde även fortfarande kvarstå
det missförhållandet, att en del kommuner hava oproportionerligt stora omkostnader
för fattigvården. Denna olägenhet kan ej anses avhjälpt genom
den provisoriska skatteutjämning, som beslöts vid 1917 års riksdag. Frågan
om en mera omfattande skatteutjämning lärer komma att tagas under
övervägande i sammanhang med den utredning av den kommunala beskattningen,
som för närvarande beror på Kungl. Maj:ts prövning. Då
den del av denna utredning, som hittills föreligger, avsett andra delar av
beskattningsfrågan och skatteutjämningen skulle tillhöra ett senare skede
av reformarbetet, har något förslag om åtgärder för en sådan ännu icke
framkommit. Då genom den nya fattigvårdslagstiftningen ökade förpliktelser
särskilt i avseende å anstaltsvården lagts å kommunerna, lärer ett
ökat behov av utjämning uppstå. Under sådana förhållanden har utskottet
ansett sig böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag om en utjämning av de kommunala skattebördorna, i den
mån en dylik utjämning bör äga rum.»
Kiksdagarna under åren 1917—1920 anslogo för skatteutjämning
åren 1918—1921 förslagsanslag: de tre första åren 600,000 kronor per
år, det sista året 3 miljoner kronor. Anslaget för år 1918 överskreds med
1,055,888 kronor och för år 1919 med 1,651,765 kronor. I budgeten för
år 1922 tinnes intet belopp upptaget för detta ändamål, enär den år 1920
beslutade progressiva kommunalskatten då beräknas lämna medel till ändamålet.
Enligt andra särskilda utskottets vid 1920 års riksdag utlåtande
beräknas de 25 % av progressivskatten, som skola stå till Kungl. Maj:ts
förfogande för skatteutjämning, komma att uppgå till 11 miljoner kronor.
Alltså har, sedan riksdagen avlät sin skrivelse år 1905 och fattigvårdslagstiftningskommittén
framlade sitt betänkande år 1915, avsevärda belopp
anslagits och använts i samma skatteutjämnande syfte, som avsågs med
överflyttandet av vissa fattigvårdskostnader på landstingen, och möjligheter
till användning av eu flerdubbelt större årlig summa för detta ändamål
föreligger genom förra riksdagens beslut. Vidare erhålla kommunerna numera
bidrag till vårdkostnaderna för fattiga sinnessjuka genom dem tillkommande
pension från allmänna pensionsföräkringen.
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Till sist vill utskottet erinra om, att motionären i sin framställning
uteslutande fäster uppmärksamheten vid skatteutjämningsfrågan, under det
att en minst lika viktig synpunkt är att åt ifrågavarande beklagansvärda
sjuka beredes en lämplig vård. Denna synpunkt kan emellertid ej på ett
tillfredsställande sätt tillgodoses genom att följa den väg, som motionären
anvisar, utan endast genom att åt alla, som äro i behov av anstaltsvård,
så småningom beredes sådan vård genom utökning av antalet vårdplatser,
varigenom även de kommunala kostnaderna under en långvarig
expektanstid komma att bortfalla.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1921.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEDJERN.
Reservation:
av herrar Boberg, Andersson i Knäppinge, Magnusson i Skövde, Nilsson
i Vibberbo och Carlsson i Solberga, vilka anfört följande:
»Föreliggande utskottsutlåtande ha vi för vår del ej kunnat biträda.
De skäl, som av utskottsmajoriteten anförts för ett avslag å motionen, äro
enligt vår uppfattning i flera hänseenden uppkonstruerade och ej tillräckligt
bärande.
Inom ett stort antal mindre och fattiga kommuner finnes en proportionsvis
stor procent sinnessjuka och sinnesslöa, vilkas vård är för kommunerna
ekonomiskt synnerligen betungande, emedan vanligen mycket lång
tid förflyter, innan de sjuka kunna beredas sådan anstaltsvård, att kommunen
äger av landstinget uppbära någon ersättning för vårdkostnaderna. Vid
ett bifall till motionen skulle sådan ersättning vinnas betydligt tidigare och
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
därigenom icke blott en rättvis utjämning av kostnaderna inträda, utan än
mer åt fattiga kommuner beredas ökade ekonomiska möjligheter till båttre
vård av ifrågavarande sjuka. — Utskottets farhåga, att vid bifall till motionärens
framställning ersättning av landstingsmedel skulle utgå utan att
nödig kontroll över vårdnaden vinnes, är överdriven, ty givetvis föreligger
med litet god vilja möjlighet att i här ifrågasatta fall anordna behövlig
kontroll. Förutom andra möjligheter till sådan torde man väl kunna hysa
det förtroendet till fattigvårdskonsulenterna, att de även härutinnan bli
verksamma.
Yi hålla alltså före, att ett bifall till motionen skulle bli till nytta
för vården av sinnessjuka och sinnesslöa samt därjämte åstadkomma en
behövlig utjämning av kommunernas kostnader för denna vård och att
motionen sålunda bort bifallas.»
#
ii!*
. ,.
; • • Yi.KfY. )i /* ! ’ t * ’
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.