Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1921 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet för
fastighetsägare, vilkens egendom vinner i värde genom
framdragande av en koncessioner ad järnväg, att teckna
aktier i lolag för järnvägens byggande.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson*, Tjällgren, Boberg, von
Koch, Julin, Lundberg, Magnusson i Kalmar*, Karlsson i Gasabäck*, Hagman,
Magnusson i Skövde, Nilsson i Vibberbo*, Hage*, Carlsson i Solberga
och Falk. * I
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 75, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Rune hemställt''
att.riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl!
Maj: t måtte efter verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag i syfte att fastighetsägare, vars egendom vunne i värde
genom framdragande av en koncessionerad järnväg, måtte förpliktas att
uti det bolag, som bildats eller bildades för järnvägens byggande, teckna
aktier till belopp, svarande mot viss del av den uppskattade värdeökning,
fastigheten skulle genom järnvägens framdragande vinna.
Beträffande de skal, som ligga till grund för berörda förslag, tillåter
sig utskottet hänvisa till motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avel. 8 käft. (Nr 10).
1
Dansk lagstiftning.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
Enligt motionen skulle såväl i Danmark som i flera andra länder bestämmelser
uti av motionären föreslaget syfte vara införda.
Såvitt angår Danmark torde härmed hava avsetts Lov af I8de April
1910 om Jernbaneskyld.
I Danmark har det länge varit allmän regel, att staten för sina järnvägsanläggningar
haft bidrag av de kommuner, som haft fördel av anläggningarna.
Dessa bidrag hava utgått med visst belopp pr banmil, vilket
belopp fastställts av staten.
I »Lov af den 27de Maj 1908 om nye Jernbaneanlmg m. v.» har denna
princip jämväl följts. Sistnämnda lag innehåller därjämte bestämmelser
om bidrag, som skola utgå av den av företaget berörda fasta egendomen
efter särskild uppskattning av den värdestegring, som till följd av järnvägsanläggningen
tillkommit marken. De närmare bestämmelserna härom
äro reglerade genom ovannämnda »Lov om Jernbaneskyld». Genom sistnämnda
bidrag skulle^ staten få ytterligare en del av sina anläggningskostnader
betäckta. A andra sidan skulle kommuner, som lämnat staten
bidrag till järnvägsanläggningen, kunna få dessa bidrag helt eller delvis
täckta genom kommunerna proportionellt tillfallande andelar av jordägarnas
bidrag. Även för de järnvägar, som helt och hållet skulle byggas
med privat kapital, skulle bidrag till förmån för det enskilda järnvägsbolaget
efter tillstånd av ministern för de offentliga arbetena kunna påläggas
de intresserade fastigheterna.
Denna »Jernbaneskyld» utgör en tidsbegränsad avgift. När en ny
banas sträckning och stationernas läge blivit godkända av ministern för
offentliga arbeten, bliva egendomarna utan avgitt för ägarna omvärderade
samtidigt med den närmast följande halvår svärderingen till den allmänna
fastighetsskatten, som enligt »Lov af den 15de Maj 1903 om Ejendomsskyld»
påvilar fastigheterna. Denna värdering, vid vilken värdestegringen
i anledning av järnvägsanläggningen bestämmes särskilt för sig, lägges till
grund för beräkningen av den »Ejendomsskyld», som skall utgå enligt
härför gällande regler. Vidare sker sådan värdering var gång egendomen
enligt de för »Ejendomsskylden» gällande regler bliver omvärderad. Sedan
30 år förflutit efter den första värderiugen till »Jernbaneskyld», äger
ingen ytterligare värdering rum. Vid värderingen fastställes såväl egendomens
handelsvärde som den genom järnvägsanläggningen uppkomna
värdestegringen, båda till belopp i kronor, delbara med hundra. »Jernbaneskyld»
utgår årligen med l1/* ^ av värdestegringen och betalas i
50 år räknat från tiden för den första värderingen. Avgiften inbetalas
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10. 3
till statskassan samtidigt med den »Ejendomsskyld», som påvilar egendomen.
Ursprungligen fanns därjämte den bestämmelsen, att »Jernbanoskyld»
allenast utgick, för så vitt värdestegringen översteg 10 % av egendomens
värde, sådant detta var före järnvägens anläggande, och utgick
allenast för det överskjutande beloppet. Denna bestämmelse, tillkommen
i avsikt att tjäna som säkerhetsmarginal för möjlig otillförlitlighet i beskattningen,
medförde emellertid, att lagen i finansiellt hänseende blev
betydelselös. Nettoinkomsten blev nämligen för året 1911 —12 allenast
7,504 kronor 46 öre, för året 1912—13 14,962 kronor 85 öre, för året
1913 —14 13,962 kronor 50 öre, för året 1914—15 16,197 kronor 96
öre, för året 1915 —16 20,906. kronor 24 öre och för året 1916—17
31,723 kronor 10 öre. Därjämte medförde bestämmelsen, att avgiften
drabbade de små egendomarna hårdare än de större, då det kunde hända,
att ägaren av en mindre egendom fick betala *Jernbaneskyld», oaktat
värdestegringens belopp icke var större, ja till och med mindre än den
värdestegring, som tillfördes en större egendom, vilken blev skattefri på
grund av avdraget.
I anledning härav antogs en lag, som upphävde ifrågavarande bestämmelse.
Denna lag utfärdades den 4 oktober 1919.
Uppslaget till denna »Jernbaneskyld» torde hava kommit från järnvägsanläggningen
Köpenhamn—Slangerup. Denna bana går genom en trakt,
som väl ägnade sig för anläggande av egnahems- och villastäder. Efter
banans tillkomst kunde alltså en väsentlig prisstegring väntas för jord,
som utstyckades till tomter och trädgårdar, men även för jord, som behölls
under jordbruk, dä både priser och avsättningsmöjligheter skulle gestalta
sig förmånligare för jordbrukarna till följd av den bekväma förbindelsen
med huvudstaden. Företaget finansierades helt och hållet på enskild väg.
För att möjliggöra aktieteckning överenskommo jordägarna inom banans
intressesfär att till en banans förräntningsfond betala 30 % av den värdestegring
å deras jord, som vid en blivande försäljning inom de närmaste
30 åren kunde komma att realiseras; dock utan att jordägarna därvid
erhöllo några aktier i företaget.
Ovanstående redogörelse för den danska lagstiftningen i ämnet ut- Utskottet.
visar, att de bidrag, som i Danmark utgå till järnvägsbyggnader, påläggas
i form av värdeökningsskatt och icke, såsom motionären förmenat, genom
tvångsteckning av aktier. Såvitt utskottet härom kunnat förskaffa sig
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
kännedom, har icke heller i något annat land hithörande frågor reglerats
genom lagstiftning i den av motionären föreslagna riktning.
Utskottet tror ej heller, att ett genomförande av motionärens förslag
skulle vara lyckligt för vårt lands räkning. Vid de former av tvångsdelaktighet,
som vår lagstiftning känner till, exempelvis i vattenlagen, står
man på betydligt säkrare grund vid värdering av de fördelar, som företagets
genomförande kan komma att tillförsäkra den, som skall tvingas att
deltaga däri. Betydande försiktighet har också iakttagits för att förhindra,
att tvångsdelaktigheten skall medföra förlust för deltagarna. Om motsvarande
försiktighetsåtgärder skulle tillämpas vid järnvägar, exempelvis genom
strängare ekonomisk kontroll vid beviljande av koncession, skulle
säkerligen många nyttiga järnvägsanläggningar förhindras och bestämmelserna
sålunda motverka sitt eget syfte. Tvångsaktieteckningen skulle även
i många fall uppväcka ett starkt motstånd mot hela företaget.
Utskottet tror därför, att, i händelse särskild avgift av fastighet
med anledning av järnvägsföretag skulle befinnas lämplig, varom delade
meningar emellertid finnas, detta bör ske genom värdestegringsskatt.
Härigenom kan även vinnas likställighet mellan fastighetsägare vid enskilda
banor och vid statsbanorna, ty någon särskild anledning att ställa de senare
gynnsammare än de förra finnes naturligtvis ej.
Frågan om skatt på värdestegring tillföljd av järnvägs framdragande
är emellertid föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Utskottet vill
erinra om vad föredragande departementschefen anförde om värdestegring
i följd av järnvägsanläggning vid föredragning i statsrådet av
frågan om framläggande av proposition till 1919 års lagtima riksdag med
förslag till förordning om uppskattning av mark i och för framdeles
skeende taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt. Departementschefen
yttrade nämligen, bland annat, följande: * Vidare är att taga
under övervägande vilken jord, som bör ingå i en taxering. Den utan
tvivel mest omfattande frågan i detta sammanhang är, huruvida eu stegring
av fastighets jordbruksvärde bör underkastas beskattning eller ej.
Meningarna härom äro ganska delade. 1 ena sidan har man velat göra
gällande, att om ett fastighetsvärde ökas till följd av exempelvis en järnvägsanläggning,
det ej bör vara någon skillnad, om värdestegringen har
sin grund i möjligheten att försälja tomter eller i lättare avsättning av
jordbruksprodukter. Å andra sidan har man framhållit, att under det
jordvärdetaxeringen i fråga om jordbruksfastigheter skulle medföra synnerliga
svårigheter och kostnader, eu skatt å värdestegring av dylik jord så
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
o
som sådan skulle giva jämförelsevis ringa utbyte. För egen del är jag
icke nu beredd att taga slutlig ståndpunkt till frågan, huruvida dylik
värdestegring bör inbegripas under en blivande skatt. Svårigheterna att
utan föregående erfarenhet på området omedelbart företaga den omfattande
värderingen av dessa fastigheters mark utan byggnader och skog synas
mig tala för att för det närvarande ej ifrågasätta en ingångsvärdering av
desamma. Då skattefrågan skall slutligen lösas, bör emellertid detta spörsmål
ånyo tagas upp till prövning.» Proposition i ämnet framställdes till
nämnda riksdag, men avslogs. I proposition nr 22, till 1920 års riksdag
återkom Kungl. Maj:t med i stort sett samma författningsförslag. Denna
gång blev förslaget av riksdagen godkänt, varefter förordningen i ämnet
utfärdades den 28 maj 1920.
1 förordningen omförmäld uppskattning verkställes för närvarande av
särskilda uppskattningsnämnder. Sedan uppskattningen fullbordats och
överarbetning ägt rum, torde man kunna förvänta slutgiltigt förslag till
jordvärde- eller jordräntestegringsskatt. I detta sammanhang torde jämväl
frågan om jordvärdestegring i anledning av järnvägs framdragande komma
under omprövning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1921.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL VOX SNEIDEEX.
Stockholm 1921. Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.