Farstu lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1921 kl. 2 e. m

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Rogberg, Edw. Larson*,
K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson, A. W. Johansson,
Carl Johansson*, P. A. Hansson, Engberg, Hederstierna, Svedberg,
Strid, Rehn*, och Thore.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 11 februari 1921 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition nr 71, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagda utdrag av i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

LAG

om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 22, 23, 24, 25, 26 och 27 §§
strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse blivit havande, vid födseln
eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 29 käft. (Nr 38.) 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

eller underlåtenhet av det, som till fostrets bibehållande vid liv nödigt
var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet till sex år höjas: äro de synnerligen mildrande;
må till fängelse, dock ej under sex månader, dömas.

23 §.

Har kvinnan med berått mod gjort försök att döda fostret, och blev
endast genom omständigheter, som voro av hennes vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt fostret eller det uppsåtligen från
sig skilt och i hjälplöst tillstånd försatt; varde hon dömd till fängelse
eller till straffarbete i högst ett år. Fick fostret svår kroppsskada, eller
ljöt det, utan moderns uppsåt, döden; dömes till straffarbete eller fängelse
från och med sex månader till och med två år. Sättes fostret ut å sådant
ställe eller under sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare straffet
böter eller fängelse i högst sex månader, men, om barnet fick svår kroppsskada
eller död, fängelse eller straffarbete i högst ett år.

24 §.

Har kvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död, utan
hennes uppsåt, orsakad av det hjälplösa tillstånd, vari hon sig försatt;
dömes till fängelse'' eller straffarbete i högst två år.

25 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse havande varit, fött i enslighet
och fostret förstört eller å lönn lagt; dömes, om hon den enslighet sökt,
till fängelse, och, om hon den ej sökt, till sådant straff i högst sex månader,
där ej i något av dessa fall utrönes, att fostret omkommit utan
moderns vållande, eller att det varit dödfött eller så ofullgånget, att det
ej med liv framfödas kunnat.

26 §.

Kvinna, som, i uppsåt att döda eller fördriva sitt foster, nyttjar invärtes
eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan, varde dömd, om
fostret kommer utan liv eller ..ofullgånget fram, till fängelse, och, i annat
fall, till fängelse i högst sex månader eller böter.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

3

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, söker döda eller fördriva hennes foster,
på sätt i 26 § sägs, varde dömd, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med sex månader till och med två
år eller till fängelse i minst sex månader, och, i annat fall, till fängelse
i högst ett år.

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att därmed
bereda sig vinning; dömes, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med ett till och med sex år, och, i annat
fall, till sådant arbete i högst ett år.

Därjämte har till utskottet överlämnats ett vid remissen av den kungl.
propositionen inom andra kammaren hållet anförande.

Sedan Kungl. Maj:t den 13 februari 1920 uppdragit åt särskilda
sakkunniga att verkställa utredning och inkomma med förslag i vissa till
strafflagstiftningen hörande frågor, däribland den om straffnedsättning vid
barnamord och fosterfördrivning, hava nämnda sakkunniga den 10 januari
1921 framlagt ett förslag rörande ändring i 14 kap. 22—27 §§ strafflagen.

Den nu framlagda propositionen ansluter sig i huvudsak till de sakkunnigas
förslag. I fråga om barnamord innebär propositionen, bortsett
från en i redaktionellt syfte företagen jämkning i lydelsen av 23 §, endast
nedsättning av de nu gällande straffsatserna. För fullbordat barnamord
(22 §), nu belagt med straffarbete 1—6 år och, vid synnerligen försvårande
omständigheter, straffarbete i högst 10 år, föreslås sålunda straffarbete 6
månader—4 år, resp. upp till 6 år. Därjämte föreslås för det fall, att
omständigheterna äro synnerligen mildrande, införandet av en särskild latitud,
nämligen fängelse, dock ej under 6 månader. För försök till barnamord
och för därmed jämställt utsättande av barn (23 §), vilka brott nu
äro belagda med straffarbete i högst 2 år, samt, då fostret får svår kroppsskada
eller, vid fall av utsättande, ljuter döden utan moderns uppsåt, straffarbete
6 månader—4 år, föreslås nedsättning av straffet till fängelse eller
till straffarbete i högst ett år samt, vid svår kroppsskada eller död, till
straffarbete eller fängelse 6 månader—2 år. För det fall, att fostret utsatts
å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att fara för dess
liv eller hälsa ej syntes vara för handen, men fostret ändock fått svår

Det kungl.
förslagets
innehåll.

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

kroppsskada eller död, föreslås nedsättning i straffet från straffarbete i
högst 2 år, resp. 6 månader-—4 år, till fängelse eller straffarbete i högst
1 år. För vållande av fosters död (24 §), nu belagt med straffarbete i
högst 2 år, föreslås fängelse eller straffarbete i högst två år. För förstörande
eller läggande å lönn av i enslighet fött foster (25 §), nu belagt
med straffarbete i högst 2 år, om ensligheten sökts, och eljest med sådant
arbete eller fängelse i högst 6 månader, föreslås, om ensligheten sökts,
fängelse och eljest sådant straff i högst 6 månader.

Beträffande fosterfördrivning bibehåller det nu framlagda förslaget gällande
lags metod att genomgående hava olika stränga straffskalor för fullbordat
brott och för försök. Straffsatserna hava emellertid sänkts. För
kvinna, som å sig själv använder foster fördrivande medel (26 §), föreslås
straffet nedsatt, för fullbordat brott från straffarbete 1—6 år till fängelse
och för försök från straffarbete eller fängelse i högst 6 månader till fängelse
i högst 6 månader eller böter. För foster för drivning med kvinnans
medgivande av annan än kvinnan själv (27 §) föreslås nedsättning av
straffet, för fullbordat brott från straffarbete 2—6 år till straffarbete 6
månader—2 år eller till fängelse i minst 6 månader och för försök från
straffarbete i högst ett år till fängelse i högst ett år. För de svårartade
fäll, där fosterfördrivning begåtts vanemässigt eller för vinnings skull, hava
däremot nu gällande straff bibehållits med allenast den förändring, att
straffminimum i det fall, att fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram,
föreslås nedsatt från två till ett års straffarbete.

A. Barnamord.

Gällande ratt. j fråga om den gällande svenska rättens bestämmelser om barnamord
lämna de sakkunniga följande översikt:

»Privilegieringen i barnamordsstadgandet grundar sig på det egenartade
motivläget hos modern. Dels har man fäst sig vid vissa positiva motiv till
brottet, omständigheter, vilka i synnerligt hög grad driva henne att begå detsamma
och till sin verkan kunna närma sig en straffuteslutande intressekollision:
ett sådant motiv är det sociala tryck, vilket ofta driver kvinna, som blivit
havande av olovlig beblandelse, att söka dölja detta förhållande genom att undanröja
barnet; ett annat motiv, ofta kombinerat med det förra, härf!}''ter därur,
att kvinnan, i och med barnsbörden, kanske övergiven av barnafadern, står inför
ekonomiska svårigheter, som synas henne oöverkomliga. Dels har lagstiftaren
ägnat sin uppmärksamhet åt vissa andra omständigheter, som äro ägnade att
psykologiskt neutralisera avhållande motiv. Härvid framträder särskilt barnaföderskans
starka depression under och närmast efter förlossningen, framkallad

Första lagutskottets utlåtande Nr ,38. 5

redan av fysiologiska orsaker och för ifrågavarande kvinna stegrad av de ogynnsamma
förhållanden, varunder förlossningen antagits merendels äga rum. »Om
den med omsorg», heter det i lagkommitténs motivering, »vårdade och av inga
näringsbekymmer plågade äkta makan icke vid sin nedkomst kan bibehålla lugn
och redig sinnesförfattning, kan man ännu mindre antaga full besinning hos
den oäkta barnaföderskan, vilken, utom kroppens smärtor, är blottställd för alla
själens lidanden, som väckas av föreställningen om följderna av hennes nedkomst.
Hon befinner sig i ett tillstånd, där tanken på mord lätteligen kan uppkomma
och i handling övergå». Ytterligare har åberopats, att kvinnan, som i
nio månader burit på barnet, bar svårt att under och närmast efter förlossningen
fullt frigöra sig från den uppfattningen, att barnet är en del av hennes
kropp, över vilken hon förfogar. Straffet för barnamord, som trots benämningen
kan begås såväl i hastigt mod som i berått mod, är lägst ett års straffarbete
samt stiger endast vid synnerligen försvårande omständigheter över sex
års, upp till högst tio års straffarbete. Allenast inom ramen för detta straff får
således hänsyn tagas till sådana fall, där den rationella förutsättningen för barnamordsbrottets
privilegiering visar sig icke vara för handen: där varken fruktan
för vanära eller nöd har förefunnits. Påföljd enligt S. L. 2: 19 är utesluten.
Barnamörderskans medbrottsling straffas efter vanliga regler.

Under samma betingelser som vid vanligt mordförsök, att gärningen skett
med berått mod och att utgången varit oberoende av brottslingens vilja, straffas
försök till barnamord. Straffet är straffarbete i högst två år samt, vid komplikation
med svår ouppsåtlig kroppsskada, straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år.

Samma regler som för bestraffning av barnamordsförsök gälla, då modern
utan att försöka döda barnet skiljer detsamma från sig och försätter det i hjälplöst
tillstånd. Skulle barnet lida döden genom dylikt förfarande av modern, ett
fall, varom lagen icke uttalar sig, får detta, där »eventuellt uppsåt» ej föreligger,
anses falla under bestämmelsen rörande svår kroppsskada. Där barnet
utsattes å sådant ställe eller under sådana omständigheter, att fara syntes utesluten,
behandlas brottet enligt allmänna regler om utsättning (14: 32), som för
detta fall synts lagstiftaren tillräckligt milda för att onödiggöra ytterligare privilegiering.
Härigenom har emellertid lagen kommit att, oegentligt nog, för kvinnan
stadga samma straff (sex månaders till fyra års straffarbete), oavsett graden
av fara, så snart barnet fått svår kroppsskada eller död genom utsättningen.

Sedan själva förlossningstillståndet upphört, hemföll, enligt lagens ursprungliga
lydelse, modern under vanliga straffbestämmelser. Numera finnes — genom
stadgandet i 14: 34 — möjlighet att nedgå under eljest gällande minimum, för
såvitt moderns gärning prövas vara förövad »under inflytande av den övergivna
eller nödställda belägenhet», vari hon befunnit sig i följd av barnets födelse.
För dessa fall har domstolen att operera med synnerligen vidsträckta strafflatituder:
vid mord från två års straffarbete upp till maximum av vanligt mordstraff
o. s. v. Påföljd enligt 2: 19 är emellertid även här obetingat utesluten.

Angående delaktighet i barnamord må här, till vad ovan är sagt, erinras,
att föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare eller för -

sakkunnis
motivering.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

myndare äro under straffhot ålagda att från utförande av brott, varom de vetskap
äga, hindra den, som står under deras vård och lydnad (3: 7); samt att
andra än nyss nämnda personer, så framt de veta brott, därav någons liv eller
hälsa i synnerlig fara sättes, å färde vara, hava skyldighet, vid äventyr av
straff, att, såvitt sådant kan ske utan angivelse till åtal, i tid »upptäcka
brottet» (3: 8).

Barnafader, som undandrager sig att giva kvinnan nödig hjälp i anledning
av havandeskapet eller barnets födelse, belägges med straff, från böter upp till
två års straffarbete, för det fall att kvinnan, under inflytande av den övergivna
eller nödställda belägenhet, vari hon i följd härav befinner sig, begår brott, varigenom
fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för fara (14: 35).

De bestämmelser, varom ovan varit tal, grunda sig på en av lagen, utan
tillåtelse till motbevisning, fastställd presumption angående behjärtansvärda motiv
hos den moder, som under beskrivna omständigheter förgriper sig på
sitt barn.

Men i andra fall uppställes tvärtom en presumtion till nackdel för denna
moder. Om det bevisas, att sådan kvinna genom att undandraga sig hjälp vid
förlossningen vållar sitt barns död, belägges hon icke med vanligt straff för
vårdslöst dödande — vilket kan stanna vid böter eller fängelse — utan skall,
tydligen med hänsyn till misstanken om hennes uppsåt att bringa barnet om
livet, ovillkorligen dömas till straffarbete upp till två år (14: 24). Kan det
visserligen bevisas, att hon sökt enslighet vid födseln, men däremot icke, att
ensligheten haft något orsakssamband med barnets död, ådrager hon sig likafullt
enahanda straff, såvida hon företager den misstänkta åtgärden att gömma
undan eller förstöra fostret. Och slutligen, om det icke kan styrkas, att hon
sökt enslighet utan blott att hon fött i enslighet och därefter undangömt eller
förstört fostret, dömes hon till straffarbete eller fängelse upp till sex månader
(14: 25). I sistberörda båda fall tillåtes emellertid motbevisning därom, »att
fostret omkommit utan moderns vållande, eller att det varit dödfött eller så
ofullgånget, att det ej med liv framfödas kunnat» — med vilket sista något
oegentliga uttryck lagen tydligen avser det fall, att fostret, ehuru icke dödfött,
saknat livsduglighet (»viabilitet»).»

De sakkunniga anföra uti sin motivering följande:

»Den gällande svenska rättens ovan anförda bestämmelser om barnamord
kunna otvivelaktigt föranleda berättigade anmärkningar. Särskilt synes önskvärt,
att, med begagnande av en annan formulering än den nuvarande av själva
brottsbegreppet, en smidigare anslutning kunde ernås till vad som får anse3
vara lagens förnuftiga mening vid förevarande privilegiering.

Redan under förarbetena till 1864 års strafflag framhölls av lagkommittén
år 1832, hurusom »de bevekelsegrunder, som allmännast föranleda den av olovlig
beblandelse havande kvinnan att avhända sitt foster livet, äro fruktan för vanära,
med alla därav för henne själv uppkommande följder, och bekymmer över
förlägenhet för barnets skötsel och underhåll». Ifrågavarande bevekelsegrunder,
hette det vidare, vore icke »av neslig beskaffenhet, såsom de, vilka vanligen

7

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

föranleda annat mord». På grund härav och framför allt med hänsyn till det
»tillstånd av kropps- eller själslidande, vari barnaföderskan sig befinner», vore
det rättfärdigt att för dessa fall uppställa eu särskild, lindrigare straffskala.

Då det emellertid föreslogs, såsom ock sedermera blev gällande lag, att
nämnda mildring skulle utan åtskillnad tillgodoföras varje »oäkta barnaföderska»
men frånkännas varje annan barnaföderska, torde detta, förutom av historiska
grunder, hava föranletts av önskan att, med hänsyn tagen allenast till sakens
vanliga förlopp, vinna erforderlig enkelhet och lättillämplighet åt lagens bestämmelse.
I förbigående kan här förtjäna framhållas, att även den valda formuleringen
i fråga om säkerhet i tillämpningen ej går fri från anmärkning,
bland annat därför, att den visat sig lämna rum för tvekan rörande omfattningen
av begreppet olovlig beblandelse, rörande inverkan av misstag från kvinnans
sida o. s. v.

Emellertid fick mildringen på detta sätt å ena sidan en onaturligt vid
omfattning, inneslutande fall (t. ex. då modern är en notoriskt lösaktig kvinna),
där svårligen vare sig fruktan för vanära eller andra särskilt urskuldande omständigheter
vid brottets begående kunna anses föreligga. Och ju mer den ogifta
moderns sociala och ekonomiska ställning i våra dagar förbättras, desto mindre
välgrundad blir denna förbehållslösa eftergift. Det måste ihågkommas, att allvarliga
skäl tala för att icke förfara släpphänt i fråga om skyddet av nyfödda
barn i deras ytterligt hjälplösa läge och således i fråga om det strafflidande, som
bör drabba eu moder, då hon driver pliktförgätenheten emot barnet utöver den
yttersta gränsen. Icke alldeles utan grund, ens för nutida åskådning, stod barnamord
i forna tider under strängare straff än åtskilliga andra former av uppsåtligt
dödande.

A andra sidan kan det med lagkommitténs säkerligen principiellt riktiga
utgångspunkt knappast anses förenligt att alltid utesluta straffmildringen, så
snart ingen olovlig beblandelse förevarit. Det är icke otänkbart, att, oberoende
av beblandelsens lovlighet eller olovlighet, vid förlossningen sådana omständigheter
kunna föreligga, att det måste befinnas mindre straffbart än vanligt, om
modern, då hennes motståndskraft är av fysiologiska orsaker i hög grad nedsatt,
giver vika för en impuls att låta barnet omkomma.

En mera rationell reglering av berörda stadganden lärer emellertid ej kunna
vinnas utan att ingå på strafflagens allmänna bestämmelser i fråga om dödande.
Då ett förslag om revidering av hela det fjortonde kapitlet i strafflagen på grund
av det sakkunniga härom meddelade uppdrag är under utarbetande, synes det
önskvärt att, intill dess detsamma hinner framläggas, lämna de nuvarande
brottsbeskrivningarna orubbade. I denna del föreslå sakkunnige för den skull
icke nu annan ändring än att i 23 § ett där befintligt, uppenbart fel aflägsnas.
Såsom ovan nämnt, har lagen, i fråga om utsättning av nyfött barn, en straffskärpningsregel
för det fall, att gärningen medför svår kroppsskada för barnet,
men den saknar en bestämmelse för det fall, att barnet, utan moderns uppsåt,
omkommer. Tolkningsvis har detta senare fall ansetts inbegripet under straffet
för det förra, och torde genom en obetydlig jämkning av lagtexten, på sätt förslaget
innehåller, nu uttryckligen böra bestämmas, att så skall vara förhållandet.

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Vad åter angår straffshalorna för barnamord och försök därtill samt de i
samband därmed behandlade utsättningsförbrytelser, torde hinder icke föreligga
att, utan avvaktan på ett mera utförligt ändringsförslag, omedelbart företaga en
viss jämkning i mildrande riktning. Det torde vara eu allmän och befogad uppfattning
— redan antvdd i lagkommittéus ovan citerade yttrande av 1832 —
att man av barnamordsbrotten i långt mindre utsträckning än av de flesta andra
svårt bestraffade brott kan sluta till ett i djupare mening brottsligt sinnelag.
Om denna reflexion gällt redan i äldre tider, så torde i vår tid än mer kunna
sägas, att den procent av ogifta barnaföderskor, som begår barnamord, ingalunda
utgöres av de till karaktären mest förkastliga. Snarare utmärkes denna
typ därav, att antingen kvinnan själv är känsligare i fråga om den kvinnliga
könsäran, eller hennes föräldrar eller överhuvud närmare omgivning har en
strängare uppfattning i fråga om olovlig beblandelse än den numera vanliga;
och att sålunda kvinnan, vid frestelsen att dölja födseln genom att taga barnets
liv, befinner sig i en svårare intressekollision än den nu gemenligen förekommande.
Ur individualpreventiv synpunkt lärer därför, för de flesta fall av barnamord,
icke någon längre behandling i straffanstalt kunna anses nödig och torde
icke någon mera allvarlig invändning kunna göras mot att sänka straffet så
långt ned, att villkorlig dom kan komma till användning. Kanske kan till och
med ifrågasättas, om icke användningen av villkorlig dom — alltjämt ur indivudualpreventiv
synpunkt betraktat -— i det hela möter mindre betänkligheter
vid detta brott än vid vissa andra, där det redan kan förekomma.

Om sålunda individualpreventionen icke lärer utgöra ett hinder för nedsättning
av straffminimum, är det visserligen en annan fråga, huru saken ställer
sig ur allmänpreventiv synpunkt. Det läte ju tänka sig, att en mildhet från lagstiftarens
sida skulle kunna verka till ökande av brottsfrekveusen. Detta göres
emellertid a priori mindre sannolikt redan av nyss anförda resonnemang: just
därför att den utomäktenskapliga födseln nu mestadels ses med helt andra ögon
än förr, ävensom därför, att mycket blivit gjort från det allmännas sida för att
skydda kvinnan mot de ekonomiska följderna av födseln — förändringar, som
måste tänkas alltjämt fortgå i samma riktning — bliva de fall, där kvinnan
känner sig frestad att genom ett sådant brott dölja sin vanära, allt färre. Erfarenheten
bekräftar också på ett omisskännligt sätt denna förmodan. Samtidigt
med att domstolarnes utslag visa.en ständigt ökad mildhet, visar statistiken
en ständigt minskad frekvens. Minimum sänktes 1890 från 4 år till 2 år och
1907 från 2 år till 1 år. Maximum försvagades 1890 genom bestämmelsen, att
sex års straffarbete finge endast vid synnerligen försvårande omständigheter
överskridas. De senare årens rättspraxis visar nu, att domstolarne i så hög
grad begagnat sig av straffnedsättningen, att, ifråga om fullbordat barnamord,
under åren 1913—1919 för mera än en tredjedel utav fallen (44 av 127) straffet
ej överskridit minimum (1 år), och att det endast i en ringa minoritet av fallen
(9 av 127) överstigit vad som ända till 1907 var minimum (två års straffarbete).
Mycket anmärkningsvärt är i detta sammanhang, att domstolarne i så betydande
utsträckning (jfr ned.) tillämpa 25 §; en omständighet, som säkerligen samman -

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 88.

hänger med eu strävan att finna utväg för lindrigare straff, eventuellt villkorlig
dom, vid brottet i fråga.

Trots denna ytterst påfallande mildhet i lagtillämpningen visar statistiken
ett stadigt sjunkande av antalet sakfällda ända sedan strafflagens tillkomst och
detta bortsett från relationen till den undér tiden växande befolkningssiffran.
Under åren 1879 — 1912 äro siffrorna för barnamord (14: 22—25) sammanslagna
med dem för fosterfördrivning. Det absoluta medeltalet pr år för dessa båda
brottsgrupper är för de fem tioårsperioderna från och med 1866 följande:

1866—1875 :

70,0.

1876—1885 :

65,0.

1886—1895 :

62,0.

1896—1905 :

56,8.

1906—1915:

55,7*

Samma årliga medeltal är under fyraårsperioden 1916—1919 51,3 — således
alltjämt sjunkande.

Kravet på mildring av barnamordsstraffet gör sig särskilt kännbart i fråga
om minimum. Med hänsyn till de omständigheter, varunder brottet ej sällan
förövas, bör, såsom redan framhållits, domstolen icke uteslutas från att använda
villkorlig dom, ej heller nödgas att under alla förhållanden ådöma straffarbete.
Med beaktande härav hava sakkunnige funnit sig höra föreslå, att minimum
från ett års straffarbete sänkes till sex månaders frihetsstraff, att utgå, för vanliga
fall, i straffarbete, men, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, i
fängelse. Aven maximum torde, på sätt sakkunnige föreslagit, böra göras till
föremål för eu viss nedsättning: av de 127 fallen av sakfällda under åren
1913—19 har blott ett enda (och detta på grund av sammanläggning utav straff
för tvenne barnamord) belagts med så högt straff som fyra års straffarbete (under
det att det legala maximum är tio år).

Det kunde ifrågasättas att efter t. ex. den norska strafflagens föredöme
medgiva straffrihet för vissa lindriga fall av barnamordsförsök (eller utsättning),
något som läte motivera sig särskilt därmed, att, sedan tillbudet lyckligen avvärjts
och modern återvunnit sin jämvikt och sin normala moderskänsla, det
måste anses motbjudande att vare sig skilja henne från barnet eller inspärra
barnet tillsammans med henne i fängelset. Ett proklamerande av straffrihet för
dylikt fall kan dock icke undgå att väcka betänklighet (särskilt, så länge försök
till fosterfördrivning straffas) och skulle konsekvent fordra samma eftergift även
i andra fall, så snart frihetsstraff (för vad brott det vara må) skall undergås av
en moder, som har nyfött barn. Vid tillgång till villkorlig dom enligt förslaget
kan för övrigt tydligen i stor utsträckning undvikas, att avtjänande äger rum
av det ådömda frihetsstraffet. Förgätas må ej heller, att enligt svensk rätt
barnamordsförsöket såsom sådant är straffbart, endast då gärningen sker med
berått mod.

* Årliga medeltalet av brott enligt 14: 22, som för åren 1866—1876 var 39,7, utgjorde för
åren 1913—1919 18,2.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. lavd. 29 käft. (Nr 38.) 2

Gällande rätt.

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Medan huvudstadgandena om barnamord i 14: 22, 23 vila på en presumtion
till moderns förmån, är förhållandet motsatt i fråga om nästföljande två
paragrafer. Den ofta inträffande svårigheten eller omöjligheten, särskilt om bevisprövningen
är bunden av formella bestämmelser, att lagligen fastställa, huruvida
ett nyfött barn omkommit med moderns vilja eller icke, har föranlett lagstiftaren
att för dylika fall eftergiva vanligen gällande bevisförutsättningar, men
till gengäld mildra skärpan av eljest gällande straff. Huru vanligt det i praxis
ännu är att straffa särskilt efter 25 § framgår av 1913—1919 års brottmålsstatistik.
Medan sammanlagt 135 (127 + 8) personer dömdes enligt 22 och 23
§§ samt 11 personer efter 24 §, fälldes ej mindre än 172 personer till straff
efter 25 §.

I trots av de anmärkningar, som otvivelaktigt äro att framställa emot
själva grunden för berörda lagstadganden, hava sakkunnige ansett sig böra, även
här, för det närvarande stanna vid en mildring av hittills gällande straffskalor.
Upphävande av bestämmelserna torde förutsätta nya straffsanktionerade föreskrifter,
t. ex. rörande skyldighet att tillkalla hjälp vid förlossning och att i
övrigt därom iakttaga visst anmälningsförfarande; rörande förbud emot att hemligen
begrava lik o. s. v. Dessutom torde bestämmelsernas utpräglat straffprocessuella
natur göra önskvärt, att förslag till deras upphävande framlägges
först efter samråd med den för processreformen tillsatta kommissionen.

Ifråga om brott enligt 24 § torde genom inskjutande av fängelse i latituden
densamma böra bringas i närmaste överensstämmelse med den allmänna regeln
i S. L. 14: 9 om vållande till annans död, så vitt sistnämnda regel icke avser
de lindrigaste, med allenast böter straffbelagda fallen. Sänkning av maximum
i 24 § lärer icke kunna ske, eftersom modern, för allt annat vårdslöst dödande
av fostret än det i 24 § nämnda fall, står under 9 §:s maximum.

Beträffande 25 § visar sig, att av de under åren 1913—1919 enligt detta
lagrum dömda 172 kvinnor ej mindre än 78 dömdes allenast till fängelsestraff,
ned till en månads tidslängd, samt att av de övriga endast nio dömdes
till mera än sex månaders straffarbete och endast fyra till straffarbete i mera
än ett år. I ganska nära överensstämmelse med vad sålunda synes vara i praxis
brukligt hava sakkunnige avfattat sitt förslag om straffnedsättning.»

B. Fosterfördrivning.

I fråga om gällande rätts bestämmelser om fosterfördrivning lämna de
sakkunniga följande översikt:

»Från det ögonblick då, rent biologiskt sett, ett människoliv börjar, alltså
från befruktningens inträdande, och till dess det slutar med döden, är detsamma
av svensk strafflag skyddat emot godtycklig förgripelse. Emellertid göres härvid
en i flera avseenden vitt gående skillnad emellan foster och självständig
människa; i de flesta hänseenden till nackdel för fostrets straffskydd. Fostret
åtnjuter sålunda icke strafflagens skydd emot vårdslöst förfarande, där icke sådant
fall är för handen, att någon förövar misshandel å kvinna, den han vet

11

Första lagutskottets utlåtande Nr d8.

havande vara. I detta fall (14: 29) är straffet, om fostret förgås eller kommer
fram ofullgånget, utan att gärningsmannen hade sådant uppsåt, straffarbete från
och med två till och med fyra år, för så vitt misshandeln skedde med berått
mod, och straffarbete från och med sex månader till och med två år, för så
vitt den skedde av hastigt mod; dock att, där brottet är förenat med synnerligen
mildrande omständigheter, straffet må nedsättas, i förra fallet till straffarbete
i sex månader och i senare fallet till sådant arbete i två månader eller
till fängelse.

Icke ens emot allt slags uppsåt att döda har strafflagen tagit fostret i sitt
hägn. Dels erfordras, att uppsåtet tager sig uttryck i anbringande av särskilt
»invärtes eller utvärtes medel», vilket tolkas så, att från straff för fosterfördrivning
eller försök därtill uteslutes ej blott sådan åtgärd, då en havande kvinna
för att bliva fostret kvitt utsätter sig för ytterlig ansträngning, utan också det
fall, att någon genom skrämsel eller annan psykisk påverkan söker föranleda
missfödsel; icke ens uppsåtligt orsakande i dylikt syfte av sjukdom hos modern
hemfaller under gällande fosterfördrivningsbestämmelser, t. ex. om barnafadern
påför henne syfilis för att framkalla missfall. Dels förutsattes, att det använda
medlet skall vara sådant, som »sådan verkan hava kan», vilket så tolkats, att,
om exempelvis eu havande kvinna i fosterfördrivningsuppsåt intagit fosfor, men
det befinnes, att den intagna mängden varit för ringa för att kunna hava sådan
verkan, eller det ej kan utredas, huru härmed förhåller sig, straff är uteslutet.

Vidare finnes intet straffstadgande till skydd emot sådan handling, som
går ut på allenast skadande av fostret. Slutligen äro straffsatserna väsentligt
mildare för fosterfördrivning än för annat dödande.

Å andra sidan äro de i fråga om fosterfördrivning följda grundsatserna i
vissa hänseenden strängare än eljest. För att fullbordat dödande skall prövas
vara för handen, erfordras, när saken rör en självständig människa, att bevisning
förebringas ej blott om viss företagen angreppsåtgärd från gärningsmanmannens
sida och om offrets inträffade död utan även därom, att döden varit
en följd av angreppet. Men en fällande dom å fullbordad fosterfördrivning får
avkunnas utan uppvisande av dylikt orsakssamband. Det skall antagas vara
förhanden, om icke den tilltalade själv uppvisar, att fostrets död eller förtidiga
avgång har en annan förklaringsgrund.

Försök till dödande av en självständig människa straffas allenast för den
händelse berått mod prövas hava varit för handen samt under förutsättning, att
misslyckande! varit oberoende av gärningsmannens egen vilja. Dessa inskränkningar
gälla icke, när fråga är om straff för försök till fosterfördrivning.

I fråga om straffet särskiljer lagen trenne grupper av fosterfördrivning och
försök därtill, nämligen allt efter som gärningen förövas av kvinnan själv eller
med hennes begivande av någon annan eller slutligen begås av någon, som icke
har hennes tillstånd. För de först nämnda båda brottsgrupperna äro straffskalorna,
som ursprungligen voro alldeles identiska, ännu tämligen lika. I vad
saken rör fullbordad "förbrytelse, skilja de sig endast däruti, att straffet, som i
maximum har sex års straffarbete samt i minimum för annan än den fosterfördrivande
kvinnan själv har två års straffarbete, kan för hennes vidkommande

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

nedgå till ett års straffarbete, därmed möjliggörande, att häktningsåtgärd icke
nödvändigt behöver tillgripas emot henne. Vid ofullbordad fosterfördrivning är
maximum för kvinnan sex månaders, för annan person ett års straffarbete; för
kvinnan kan straffet även utgöra fängelse i högst sex månader. Eu väsentlig
olikhet i behandlingen av kvinnan och annan person ligger däri, att varje
straff enligt 27 § å minst sex månaders straffarbete drager med sig påföljd enligt
2: 19.

I rättspraxis förekommer icke sällan den uppfattning, att den, som utan
att själv företaga någon gärningsmannahandling lämnar kvinnan hjälp till avhenne
själv verkställd fosterfördrivning, bör straffas efter 26 och icke efter 27 §
— således i rak strid med den regel, som allmänneligen anses gälla i fråga om
barnamord (där under inga omständigheter privilegieringen kommer någon annan
än kvinnan själv till godo). Nämnda uppfattning lärer dock vara avgjort oriktig.
En dylik skillnad mellan barnamord och fosterfördrivning skulle endast så kunna
förklaras, att sistnämnda brott, företaget av annan än kvinnan själv, inneslöte
angrepp mot två objekt, nämligen dels fostret, dels kvinnan själv, varvid angreppet
mot kvinnan skulle upphöra att vara straffbart, så snart själva gärningen
företages av henne själv (överensstämmande med straffriheten, enligt
svensk rätt, för delaktighet i självmord). Men att denna dubbelhet i angreppet
icke av vår lag erkännes i fråga om 27 §, framgår tydligt vid en jämförelse
med 28 §: förstnämnda § har nämligen, i motsats till den sistnämnda, inga
särskilda bestämmelser för de fall, att kvinnan av gärningen får svår kroppsskada
eller död; eu skillnad, som vore fullkomligt obegriplig, om man icke finge
förklara den så, att lagstiftaren anser den för kvinnan framkallade faran förlora
sin rättsstridighet, därmed att hon samtyckt till gärningen. Brottet enligt 27 §
maste därför anses rikta sig uteslutande mot fostret och således ingen anledning
finnas till att behandla fosterfördrivningen annorlunda än barnamordet; m. a. o.
ingen anledning att principiellt skilja mellan gärningsmannaskap och delaktighet.
Privilegieringen i 26 § bör, liksom den i 22 §, i intet fall komma någon
annan än kvinnan själv till godo.

Den tredje gruppens brott har en vida mer brutal karaktär än de övriga
och belägges med betydligt strängare straff. Kompliceras fördrivningsåtgärden
med vållande till kvinnans död eller till svår kroppsskada, skarpes straffet, och
kan i förstnämnda händelse stiga till dödsstraff. Påföljd enligt 2: 19 är för
detta brott oundviklig.

Angående barnafader, som genom sin försumlighet ådrager sig medansvar
för kvinnans förgripelse emot fostret, gälla de bestämmelser, som omtalats vid
barnamord.»

De sakkunnigas
motivering.

Såsom motivering för de föreslagna straffnedsättningarna anföra de
sakkunniga följande:

»Liksom i fråga om barnamord hava sakkunnige i fråga cm fosterfördrivningsbrottets
beskrivning icke ansett sig för det närvarande böra föreslå någon
ändring. Sådan kunde väl ifrågasättas i vissa punkter, bland annat i fråga om
fördrivningshandlingen (»nyttjar invärtes eller utvärtes medel») ävensom i fråga

13

Första lagutskottets utlåtande Nr ö‘8.

om åtskiljandet mellan fullbordad och ofullbordad fosterfördrivning. Men även
här gäller, att dylika ändringar icke böra företagas till prövning förr än i samband
med behandlingen av hela fjortonde kapitlet i strafflagen.

Sakkunnige hava därför nu inskränkt sig till att föreslå en mildring i
straffet, framför allt för kvinnan själv men även för den, som med hennes vilja
begår brottet mot hennes foster. Jb''ör kvinnan själv inträder enligt sakkunniges
förslag en stark sänkning av såväl minimum som maximum. Minimum föreslås
nedsatt, för det fall, att fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram (fullbordad
fosterfördrivning), från ett års straffarbete till en månads fängelse samt
vid annat fall (försök till fosterfördrivning) från eu månads fängelse till böter.
Maximum föresläs nedsatt i förra fallet från sex års straffarbete till två års
fängelse, i senare fallet från sex månaders straffarbete till sex månaders fängelse.
För den utanför stående, som handlar med kvinnans vilja, föreslås även eu avsevärd
sänkning av minimum men ingen egentlig sänkning av maximum. Minimum
skulle enligt förslaget vid fullbordad fosterfördrivning utgöra sex månaders
fängelse i stället för två års straffarbete och vid försök en månads
fängelse i stället för två månaders straffarbete. Maximum skulle fortfarande
utgöra sex, resp. ett års straffarbete. Dock skulle de högre graderna (upp till
sex års, resp. ett års straffarbete) förbehållas den gärningsman, som begår brottet
vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning. Denne skulle även ställas
under ett högre minimum än andra, nämligen vid fullbordad fosterfördrivning
ett års och vid försök två månaders straffarbete.

Beträffande skälen för en straffnedsättning, så vitt det rör kvinnan själv
(26 §), må först framhållas den uppenbara, genom lagändring uppkomna, oegentligheten
i nu gällande lag, att samma minimum som för barnamord (ett års
straffarbete) stadgas för fullbordad fosterfördrivning, företagen av kvinnan själv.
Det är dock oemotsägligt, att eu fördrivning måste för kvinnan själv framstå
i en helt annan dager, särskilt om, såsom förhållandet vanligen är, det gäller
ett ingrepp i början av havandeskapet, än gärna någonsin kan bliva fallet, så
snart saken rör sådant dödande, som låter rubricera sig såsom barnamord. Även
om barnamordets straffskala behölles oförändrad, vore därför en sänkning av
minimum vid detta fall utav fosterfördrivning fullt befogad. Desto mer måste,
om nu eu reducering sker av barnamordsstraffets minimum, redan konsekvensen
härav bliva en avsevärd nedsättning av minimum vid fosterfördrivning. Sätter
man för barnamord gränsen vid sex månaders fängelse, kan den för fosterfördrivning
ej gärna sättas högre än vid eu månads fängelse.

Det lärer även få anses såsom en oegentlighet i nu gällande lag — om
ock mindre stor än den nyss berörda — att fosterfördrivning enligt 26 § belägges
med ett maximum, sex års straffarbete, lika högt som det, vilket gäller
för barnamord, så snart icke sistnämnda brott begås under synnerligen försvårande
omständigheter. Nämnda oegentlighet är så mycket större, som 26 §,
enligt vad ovan framhållits, icke rätteligen är tillämplig på annat brottssubjekt
än den havande kvinnan själv, således icke å hennes medhjälpare eller medgärningsman.
Finner man med sakkunnige, att för barnamord fyra års straffarbete
må anses vara tillräckligt högt maximum, där icke synnerligen försvå‘

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

rande omständigheter föreligga, bör således, vid ifrågavarande fall av fosterfördrivning,
maximum understiga nämnda straffsats.

Även bortsett från nu framställda jämförelse med barnamordsstraffet, synes
det emellertid ligga i öppen dag, att, enligt rådande rättsuppfattning, straffet
för lindrigaste fall av fosterfördrivningsbrott ej kan kvarstå vid nuvarande minimum
av ett års straffarbete. Brottsstatistiken talar här ett särdeles tydligt språk.
Det visar sig nämligen, att, sådan lagen nu är, åtal och fällande dom, så vitt
saken rör den fosterfördrivande kvinnan själv, endast i få fall årligen förekomma.
i trots av fosterfördrivningsförbrytelsens veterliga vanlighet, samt att
fällda domar genomgående hålla sig vid eller nära straffminimum, oberoende
av om särskilt mildrande omständigheter äro för handen. Av 77 för brott enligt
26 och 27 §§ under åren 1913—1919 åtalade personer sakfälldes 55, däribland
för brott enligt 26 § ett antal av 28 kvinnor. Endast 6 av dessa kvinnor erhöllo
för ett enstaka fosterfördrivningsbrott högre straff än minimum. Där talan
förts emot den fosterfördrivande kvinnan själv, har det vanligast skett i samband
med rättegång emot annan person, som gått tillhanda vid fördrivningen;
ej sällan såsom en följd av utredningen i s. k. fosterfördrivningsaffärer av mer
eller mindre vittgripande natur. Exempelvis i ett vid Stockholms rådstuvurätt
anhängigt mål dömdes år 1916 sammanlagt 16 personer för fosterfördrivning
eller delaktighet däri.

Uppenbart är, att hela frågan om lagens förhållande till fosterfördrivningen
bör, så snart ske kan, från grunden underkastas eu sorgfällig omprövning. Men
huru denna än kan komma att framdeles utfalla, synes önskvärt, att för kvinnans
vidkommande straffminimum nu sänkes på sätt sakkunnige föreslagit, sålunda
för fullbordad fördrivning ned till en månads fängelse och för försök ned
till böter, ävensom att åtal i dessa fall uteslutes, sedan viss tid förflutit efter
brottets begående, samt slutligen att häktningsåtgärd icke må, enligt regeln,
kunna ifrågakomma. För att vinna sistberörda båda önskemål hava sakkunnige
uteslutit straffarbete ur latituden och förty föreslagit såsom maximum två års
fängelsestraff. För vad angår frihetsstraffets tidslängd står, såsom av nyss anförda
statistiska siffror framgår, detta maximum även i överensstämmelse med nuvarande
rättspraxis.

Det är välbekant, att, enligt gällande svensk rätt. avbrytande av havandeskap
kan, på grund av konflikt emellan olika hänsyn (intressekollision), framför
allt hänsyn till livsfara för modern, vara straffritt. Vid den kommande allmänna
utredning, varom ovan talats, synes närmast påkallat att undersöka, dels
huruvida det straffria området genom ett eller annat uttryckligt stadgande lämpligen
låter sig närmare fixeras, möjligen utvidgas (med avseende på andra medicinska
hänsyn än till moderns livsfara; vid fall, där fostret avlats i våldtäkt,
eller där abnormitet hos fostret måste antagas, eller där andra fall av svåra
intressekollisioner föreligga, dels också huruvida bestämda former böra fastställas
(exempelvis, vid fördrivning på grund av medicinska skäl: handlingens
företagande av läkare efter konsultation, däri tjänsteläkare deltagit, i den mån
sådant kan ske; skyldighet att till medicinalstyrelsen göra anmälan om åtgärden
o. s. v.).

Första lagutskottets utlåtande Nr 38. 15

Vad angår fosterfördrivning, företagen med kvinnans begivande av annan
än kvinnan själv, synes en skarp skillnad böra göras mellan de fall, där gärningen
begås mer eller mindre yrkesmässigt (»vauemässigt eller för att därmed
bereda sig vinning») och övriga fall. Rörande brottslingar av förstnämnda slag
hava sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon sänkning av nu fastställda
straff. Beträffande åter de övriga, har straffet sänkts, men stannar dock väsentligt
över det för kvinnan föreslagna. Den betydliga skillnaden i straffbarhet
mellan även en brottsling av sistnämnda slag och kvinnan själv förklaras dels
av analogien med barnamordet, där, enligt allmän uppfattning, varje annat
brottssubjekt än kvinnan själv faller under de vanliga bestämmelserna om mord
och dråp, dels därav, att ganska elakartade fall ofta kunna förekomma, även
bortsett från brott, förövade av vinningslystnad, t. ex. när kvinnans älskare, för
att för egen del undgå obehag, själv företager fosterfördrivningen eller övertalar
kvinnan att låta den företagas av tredje man.

Nämnas bör slutligen, att, vad angår 28 och 29 §§ (under åren 1913—1919
ej någon gång tillämpade) samt 34 och 35 §§, någon anledning icke synes föreligga
att nu ingå på frågan om önskvärdheten av deras omgestaltning eller
jämkning i det ena eller andra avseendet. Även sådana frågor som angående
regleringen vid förevarande förbrytelser av påföljd enligt S. L. 2: 19, av straffskärpning
enligt S. L. 2: 6, 7 m. m. torde höra först i annat sammanhang upptagas
till prövning*.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har redan i nu
gällande lag straffet för barnamord ansetts böra väsentligt understiga det
för uppsåtligt dödande i allmänhet stadgade. Anledningen till den privilegierade
ställning barnamordsbrottet sålunda erhållit har varit dels att de
bevekelsegrunder, som i allmänhet driva till brott av ifrågavarande slag,
ej härröra från ett i djupare mening brottsligt sinnelag men å andra sidan
äro av beskaffenhet att verka med synnerlig styrka, dels ock att det tillstånd
av fysisk och psykisk depression, vari en kvinna vid förövande av
dylikt brott befinner sig, i viss mån förlamar de krafter, som eljest verka
avhållande från brott.

Nu angivna skäl för en privilegiering av barnamordsbrottet hava givetvis
alltjämt giltighet. A andra sidan är det emellertid enligt utskottets
mening uppenbart, att de från denna utgångspunkt bestämda straffsatserna
för närvarande måste anses för höga och stå i strid med den nuvarande
rättsuppfattningen hos vårt folk. Särskilt gäller detta i fråga om straffminimum.
Att eu moder, som i ett tillstånd av djup depression och utsatt
för det starkaste sociala och ekonomiska tryck oöverlagt dödar sitt

* För de senaste åren från och med 1915 grunda sig här ovan anförda statistiska siffror på
uppgifter, vilka i statistiska centralbyrån ännu icke undergått slutlig granskning. De äro sålunda i
viss mån preliminära.

Utskottet.

16

Första lagutskottets utlutande Nr 38.

nyfödda barn, ej kan ådömas mindre straff än ett års straffarbete, torde
ej kunna anses rimligt. En sänkning av straffminimum är därför av behovet
påkallad. Detsamma gäller, om ock i mindre grad, i fråga om gällande
straffmaximum. Det har också visat sig, att domstolarna vid straffets
utmätande tillämpa en avsevärt mildare straffmätningsmetod än eljest och
i allmänhet söka hålla straffet vid eller strax intill minimum. Trots denna
påfallande mildhet i lagtillämpningen är frekvensen av ifrågavarande brott
i stadigt sjunkande.

Yad angår fosterfördrivning är det, på sätt de sakkunniga påpekat,
en uppenbar oegentlighet, att samma minimum som för barnamord (ett
års straffarbete) stadgas för fullbordad fosterfördrivning, företagen av kvinnan
själv. För den allmänna rättsuppfattningen torde nämligen ett dödande
av det ännu ej framfödda fostret i regel framstå såsom mindre straffvärt
än ett dödande av det framfödda barnet. Redan härav följer, att en
mildring i straffet för barnamord måste leda till, att straffet för fosterfördrivning
nedsättes i ännu högre grad, så att det kommer att understiga barnamordsstraffet.
Men alldeles oavsett'' denna omständighet, måste det anses
vara av behovet påkallat och med den allmänna rättsuppfattningens krav
överensstämmande, att fosterfördrivning företagen av kvinnan själv eller av
annan med hennes samtycke bör kunna sonas med ett väsentligt lägre straff
än det för närvarande gällande.

Utskottet finner alltså starka skäl föreligga för en sänkning av de
gällande straffsatserna för såväl barnamord som fosterfördrivning, och utskottet
har vid granskning av de föreslagna strafflatituderna funnit desamma
väl avvägda.

Särskilt har utskottet med tillfredsställelse antecknat, att med de föreslagna
straffsatserna häktning åtminstone i regel icke skulle behöva ifrågakomma
vid fosterfördrivningsbrottet samt att i fråga om detsamma den i
5 kap. 14 § strafflagen stadgade preskriptionstiden av två år skall komma
till tillämpning. Såsom en vinst må slutligen framhållas, att enligt förslaget
villkorlig dom skulle kunna komma till användning i fråga om såväl
barnamord som fosterfördrivning.

Utskottet har ansett sig böra i detta sammanhang framhålla några
omständigheter, som enligt utskottets mening äro av beskaffenhet att vid
den fortsatta strafflagsrevisionen påkalla särskild uppmärksamhet.

I fråga om barnamord synas sålunda enligt utskottets mening liknande
skäl, som föranlett brottsprivilegieringen för ogift moder, i viss mån kunna

17

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

åberopas jämväl beträffande gift kvinna, som gör sig skyldig till barnamord.
Särskilt synes den lekamliga och andliga drepression, vari en barnaföderska
befinner sig och som minskar hennes förmåga att motstå de motiv,
som driva till brottet, i många fall kunna anföras som straffnedsättningsgrund
även för den gifta modern.

Utskottet har vidare, i samband med -behandlingen av de föreslagna
straffnedsättningarna för fosterfördrivning, även dryftat frågan om straffbarheten
överhuvud av fosterfördrivning, företagen av kvinnan själv eller, med
hennes begivande, av annan.

I detta hänseende lärer enligt svensk rätt straffriket inträda allenast
om det under rannsakningen styrkes, att det för att rädda moderns liv
eller för att undanröja en allvarligt hotande fara för hennes hälsa befunnits
nödvändigt att avbryta havandeskapet. Däremot torde kvinnan ej gå
fri från straff, om hon exempelvis söker fördriva sitt foster, sedan hon
blivit havande till följd av våldtäkt, eller förövar sådant brott under
trycket av ett svårt socialt eller ekonomiskt nödläge.

Frågan huruvida och i vad mån lagen bör uttryckligen stadga strafffrihet
för dylika ömmande fall kan enligt utskottets förmenande icke avgöras
utan en ingående och allsidig utredning. Med hänsyn till räckvidden
av ifrågavarande spörsmål samt den stora vikten ur social synpunkt
av att detsamma med det snaraste bringas till en tillfredsställande lösning,
har utskottet emellertid velat i detta sammanhang uttala som ett önskemål,
att vid den fortsatta revisionen av 14 kapitlet strafflagen frågan om
fosterfördrivnings straffbarhet i hela dess vidd upptages till prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 3 maj 1921.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTEBSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1021. 9 sand. 1 avd. 29 käft. (Nr 38.) 3

Utslcottet.

18 Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

Reservation

av lirr TVcstman, Bogberg, greve Spens, Hederstierna och Thore, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Såsom (s. 15) — — brott.

Nu angivna — — — stadigt sjunkande.

Vad angår fosterfördrivning — — — närvarande gällande.

Utskottet finner alltså starka skäl föreligga för en sänkning av de
gällande straffsatserna för såväl barnamord som fosterfördrivning, och utskottet
bar vid granskning av de föreslagna strafflatituderna funnit desamma
i fråga om barnamord väl avvägda. Utskottet bar emellertid ej
kunnat undgå att finna det betänkligt att bestämma straffiatituderna vid
vissa fall av fosterfördrivning på sätt i den framlagda propositionen föreslås.

För kvinna, som å sig själv använder fosterfördrivande medel med
den verkan, att fostret omkommer, stadgas i gällande rätt straffarbete 1—6
år. I propositionen (26 §) föreslås straffets nedsättning till fängelse d. v. s.
enkelt frihetsstraff i högst 2 år. Utskottet anser det ej vara lämpligt, att
straffmaximum, som ju är avsett att komma till användning i de svåraste
fallen, sättes så lågt, som i propositionen föreslås, och finner skäligt, att
den i propositionen föreslagna strafflatituden något vidgas, så att den kommer
att omfatta förutom fängelse även straffarbete i högst ett år. Såsom
skäl till att utskottet ej kunnat anse, att det nu gällande höga straffmaximum
bör nedsättas så lågt, som av Kungl. Maj:t föreslås, får utskottet
anföra, att utskottet ej blivit övertygat om riktigheten därav, att fosterfördrivning
av här ifrågavarande slag betecknas såsom en av de förbrytelser,
vilka äro av den mindre betydelse, att de ej äro belagda med straffarbete.
Utskottet har för övrigt ej funnit tillräckliga skäl förebragta för
att föranleda den omklassificering av ifrågavarande brott, vilken skulle angivas
genom ett fullständigt ombyte av straffart, nämligen från uteslutande
straffarbete till uteslutande fängelse.

I samma lagrum (^6 §) behandlas även det fall, att kvinna å sig
själv med fosterfördrivande medel anställer försök till fosterfördrivning. Utskottet
finner visserligen den nu gällande strafflatituden ligga för högt,
men kan likväl ej biträda förslaget om dess nedsättning så lågt som till
fängelse i högst 6 månader eller böter. Utskottet anser nämligen, att bötesstraff
i detta fall ej är lämpligt och bör utgå. Straffet bör alltså enligt
utskottets mening bestämmas till fängelse i högst 6 månader.

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

19

Med do av utskottet föreslagna straffsatserna skulle häktning åtminstone
i regel ej behöva ifrågakomma vid fosterfördrivningsbrottet, och villkorlig
dom skulle kunna komma till användning i fråga om fosterfördrivning
liksom förhållandet även är vid barnamord.

A andra sidan har utskottet ej förbisett, att det av utskottet föreslagna
bibehållandet av straffarten straffarbete såsom maximum vid fullbordad
fosterfördrivning av här omtalat slag medför, att den i 5 kap.
14 § strafflagen stadgade preskriptionstiden av två år ej skulle komma
till tillämpning. Preskriptionstiden skulle i stället bliva 5 år. Utskottet
vill emellertid framhålla, att frågan om preskriptionstiden lämpligast löses i
samband med den förestående reformen av straffrätten i dess helhet.

Vad slutligen angår strafflatituden för fosterfördrivning, som verkställes
av person, vilken begår sådant brott vanemässigt eller för att därmed
bereda sig vinning (27 § 2 st.) har utskottet ansett, att den i propositionen
föreslagna nedsättningen av nu gällande straffminimum 2 års straffarbete
till 1 års straffarbete ej bör vidtagas.

Vid bestämmande av den ståndpunkt utskottet borde intaga med anledning
av föreliggande kungl. proposition har utskottet givetvis icke kunnat
undgå att känna olägenheten av att nödgas behandla de genom propositionen
väckta lagstiftningsfrågorna utan att kunna upptaga dem till lösning i det
större sammanhang och med den vägledning, som kunnat föreligga, därest
de för riksdagen framlagts såsom led i den förestående reformen av straffrätten
i dess helhet. Att nu ifrågavarande delar av straffrätten komma
att ånyo genomgås och granskas .vid arbetet på den stora straffrättsreformen
anser utskottet givet. Utskottet finner emellertid icke anledning föreligga
att söka i detta avseende binda det pågående lagstiftningsarbetet genom att
meddela särskilda direktiv.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förslag ej kunnat av riksdagen i eförändrat skick bifallas,
måtte för sin del antaga följande:

LAG

om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 22, 23, 24, 25, 26 och 27 §§
strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

22 §.

Har kvinna — — sex månader, dömas.

23 §.

Har kvinnan — — i högst ett år.

(Utskottets förslag
enligt reservationen:)

24 §.

Har kvinnan — — i högst två år.

25 §.

Har kvinna, — — framfödas kunnat.

26 §.

Kvinna, som, i uppsåt att döda
eller fördriva sittfoster, nyttjar invärtes
eller utvärtes medel, som sådan verkan
hava kan, varde dömd, om fostret
kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till fängelse, och, i annat fall,
till fängelse i högst sex månader eller
böter.

■ 26 §.

Kvinna, som, i uppsåt att döda
eller fördriva sitt foster, nyttjar invärtes
eller utvärtes medel, som sådan
verkan hava kan, varde dömd,
om fostret kommer utan liv eller
ofullgånget fram, till straffarbete i
högst ett år eller till fängelse, och, i
annat fall, till fängelse i högst sex
månader.

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, söker döda eller fördriva hennes foster,
på sätt i 26 § sägs, värde dömd, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med sex månader till och med två
år eller till fängelse i minst sex månader, och, i annat fall, till fängelse

i högst ett år.

Begår någon brott, som här sägs,
vanemässigt eller för att därmed bereda
sig vinning; dömes, om fostret
kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med
ett till och med sex år, och, i annat
fall, till sådant arbete i högst ett år.

Begår någon brott, som här sägs,
vanemässigt eller för att därmed bereda
sig vinning; dömes, om fostret
kommer utan liv eller ofullgånget
fram, till straffarbete från och med
två till och med sex år, och, i annat
fall, till sådant arbete i högst ett år.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1921.