Första lagutskottets utlåtande Nr 115.

I

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1921 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med forsla,q
Ull lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen om reglering
av prästerskapets avlöning den 9 december 1910. dels
ock en i ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Alexanderson, Rogberg, Edw.

Larson*, K. G. Westman*, greve Spens, J. T. Larsson*, Carl Johansson*,
Engberg*, Svedberg, Strid. Rehn*. Söderberg, Svensson i Betingetorp* och
Thore*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 25 februari 1921 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 191, vilken behandlats av första lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av i
statsrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning

den 9 december 1910.

Härigenom förordnas, att 9 § i lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Finner Konungen prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller
inrättande framställning blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga
handhavande nödig, må Konungen likväl medgiva, att sådan tjänst
bibehålies eller inrättas, därest församling med minst tre fjärdedelar av
de i omröstningen deltagandes röster beslutat utgöra, vad utöver de i
19 § 2, 3 och 4 mom. omförmälda tillgångar erfordras till bestridande
av den lön, Konungen enligt denna lag bestämmer.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 26 käft. (Nr 35.) 1

Motionen
I: 212.

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

1 fall varom nu är sagt, må, där så skäligt prövas, det i lönen
för kyrkoherde ingående grundbelopp miilskas med 500 kronor.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft motionen nr 212 i första kammaren av herr IAnder, vari hemställes,
att den kungl. propositionen ej måtte av riksdagen bifallas.

Till stöd för sin motion har motionären anfört följande:

»Vid det löneregleringsarbete, som sedan åtskilliga år pågått
beträffande fastställandet av lönerna för rikets prästerskap, förekommer
beständigt i fråga om varje pastorat en prövning, huruvida i pastoratet
anställda prästerliga krafter kunna anses tillräckliga för de syften
prästerskapet är satt att tjäna, eller huruvida samma krafter kunna helt
eller delvis minskas såsom icke erforderliga. Finner Kungl. Maj:t vid
en dylik prövning prästerlig tjänst ej vara för själavårdens behöriga
handhavande nödig, indrages tjänsten. Ej så sällan händer dock att
från församlingars sida framställning göres, att en prästerlig tjänst
måtte bibehållas, änskönt i ärendet förebragt utredning närmast skulle
föranleda Kungl. Magt att indraga tjänsten. Enligt 9 § prästlöneregleringslagen
må Konungen likväl för sådant fall medgiva, att en
dylik tjänst bibehålies, därest församlingen med minst ®/4 av dess hela
röstetal efter röstvärdet beslutar åtaga sig enligt närmare angivna
grunder därmed förenade utgifter. — Enahanda bestämmelser gälla i
fråga om inrättandet av prästerlig tjänst, vilken Kungl. Maj:t ej finner
vara för själavårdens behöriga handhavande nödig.

Den nu föreliggande kungl. propositionen nr 191 innefattar förslag
till sådan ändring i nämnda §, att orden »minst 3/4 av dess
hela röstetal efter röstvärdet» utbytas mot orden »minst SU av de i
omröstningen deltagandes röster». Ifrågavarande ändringsförslag har
tillkommit efter skrivelse från 1920 års kyrkomöte, som biföll en i
kyrkomötet väckt motion i samma riktning som det nu föreliggande
förslaget.

Behovet av en ändring i antydd riktning förmenar man ligga
däri, att nu gällande lags bestämmelse om minst 7* av församlingens
hela röstetal efter röstvärdet vore allt för sträng. Åven med det allra
största intresse inom församlingen vore en dylik röstmajoritet nästan
omöjlig att uppbringa, vadan den församlingarna tillerkända rätten

:s

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

enligt 9 § i prästlöneregleringslagen vore så gott som illusorisk. —
.Jämväl frarnhålles såsom skäl för lagändringen, att riksdagen år 1920
beslutat sådan ändring i 10 § prästlöneregleringslagen, att församling
med minst SU av de i omröstningen deltagandes röster kan besluta att
höja den lön, som lvungl. Magt enligt prästlöneregleringslagen bestämt
för viss prästerlig tjänst. Det frarnhålles, att ovannämnda 9 § borde
bringas i överensstämmelse med sagda 10 § enligt dess nyss beslutade
lydelse. Skälen för överensstämmelse mellan nämnda §§ voro enahanda
eller desamma, som här ovan vidkommande 9 § anförts.

Det må beträffande den möjlighet, som 10 § giver att höja den
med en viss prästerlig tjänst förenade lönen vara nog att påminna, att
mången i enlighet med gällande prästlöneregleringslag fastställd prästlön
synts liten, ej minst mot bakgrunden av den svåra dyrtid, som vårt
land måst genomleva. Visserligen har dyrtidstillägg i avsevärd omfattning
tillerkänts prästerna liksom andra löntagare, och tillfredsställelsen
därmed bland prästerna varit allmän, men det får väl dock hava
ansetts ligga i sakens natur, att, även om lön och dyrtidstillägg blivit
tillagda en prästman, det likväl ej ansetts lämpligt att resa någon
större opinion emot, att en församling i en osedvanlig dyrtid ville tillerkänna
sin präst någon ytterligare ökning av hans avlöningsförmåner.
Ur denna synpunkt torde det väl i stört sett vara, som man har att
betrakta riksdagens villighet till lagändringen beträffande 10 §.

Helt annorlunda förhåller det sig med betydelsen av den 9 §.
Denna paragraf skall ses mot bakgrunden av den omgestaltning av den
kyrkliga indelningen och organisationen, som är förbunden med tillämpningen
av 1910 års prästlöneregleringslag. När denna lag framlades,
yttrades i den kungl. propositionen av den dåvarande ecklesiastikministern
beträffande de krav på en effektiv och grundlig omreglering av den
kyrkliga indelningen och organisationen, som framställts av de särskilda
utskotten vid 1908 och 1909 års riksdagar: ’Riktigheten av dessa uttalanden
synes mig obestridlig. Väl lärer en viss och icke ringa hänsyn
böra tagas till bestående, kanske månghundraåriga förhållanden
och församlingarnas lätt förstådda önskningar att bibehållas vid det,
som av ålder varit, men detta hänsynstagande får givetvis icke drivas
för långt. Den kyrkliga organisationens förmåga att med användningav
befintliga tillgångar verka i avsedd riktning är naturligtvis ett kyrkligt
intresse av så dominerande beskaffenhet, att detsamma icke genom
obehörig eftergivenhet i enskilda stycken får äventyras. Jag anser därför,
att med fasthållande av denna synpunkt en effektiv och grundlig
omreglering av den kyrkliga indelningen och organisationen bör äga

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

rum i samband med fastställandet av de nya löneregleringarna för
prästerskapet, och det är under en sådan förutsättning de nu utarbetade
förslagen till ordnande av de prästerliga avlönings- och beskattningsförhållandena
blivit uppgjorda’.

Uti den skrivelse, vari 1910 års riksdag hos Kungl. Maj:t anmälde
riksdagens beslut i anledning av förutnämnda proposition nr 85, gjorde
riksdagen följande uttalande: ''Nödvändigheten av en genomgripande
omreglering av den kyrkliga indelningen och organisationen i samband
med ordnandet av prästerskapets avlöningsförhållanden enligt de nya
grunderna har från alla håll så kraftigt betonats, ej minst från departementschefens
sida, att riksdagen icke funnit något att tillägga till de i
det föregående återgivna uttalandena i ämnet, vilkas innebörd riksdagen
till fullo gillar och velat ytterligare understryka.’

Det lider således icke det ringaste tvivel om det allvar, som Kungl.
Magt och riksdagen åsyftat beträffande sagda kyrkliga indelning och
organisation vid prästlöneregleringslagens tillämpning. Ett talande bevis
på den stränghet, som statsmakterna ansågo böra iakttagas, utgör
bland annat den i 9 § föreskrivna röstmajoriteten. En rubbning i den
av Kungl. Maj:t tilltänkta kyrkliga indelningen och organisationen ansågo
statsmakterna ej böra medgivas annorledes än där en så otvetydigt
uttalad mening förelåge, som sagda röstmajoritet gåve vid handen. —
Att lagstiftaren stannade för just denna majoritet, var ingen tillfällighet.
I de av Kungl. Magt vid riksdagarna 1908 och 1909 framlagda förslagen
till prästlöneregleringslagen var motsvarande stadgande så avfattat,
att för uppnående av bindande beslut erfordrades allenast, precis
som nu, 3/i av de i omröstningen deltagandes röster (efter röstvärdet).
Anledningen till att denna bestämmelse förkastades, utgjorde, att ett
sådant beslut ej borde komma till stånd utan att det uppbures av en
mera allmän mening inom hela församlingen; minst 3U av församlingens
hela röstetal efter röstvärdet ansågs utgöra tillfyllestgörande bevis därom.

Uppfattningen, att sagda röstmajoritet skulle vara nästan omöjlig
att uppbringa, är felaktig. Under det nu snart nog avslutade prästlöneregleringsarbetet
har dylik majoritet i åtskilliga fall ernåtts inom
skilda delar av riket. Det må villigt medgivas, att bestämmelsen är
sträng, men sådan har också avsikten varit med densamma. De församlingar,
där omröstning enligt 9 § förekommer, äro i allmänhet små
och i stort sett av ringa ekonomisk bärkraft. Ett beslut enligt 9 §
innebär därför mestadels för dem en ej ringa ekonomisk uppoffring,
därvid det dock i detta sammanhang ej bör underlåtas att nämna, att
dyrtidstillägg åt prästerna jämväl i dessa pastorat utbetalas av kvrko -

Första lagutskottets utlåtande Nr 35. •">

fonden. Ett beslut enligt 9 § är således ej heller utan betydelse för
staten.

Val ligger prövningen av ett beslut enligt 9 § ytterst i Kungl.
Maj:ts hand. Ogärna frångår Kungl. Maj:t församlingens uttalade önskemål.
I fall där sådant likväl skett, uppväcker det starkt missnöje, vadan
man väl framdeles så gott som alltid torde hava att räkna med ett
bifall från Kungl. Maj:ts sida till församlingens beslut.

Till sist må framhållas, att om än en annan till äventyrs tillförlitlig
maj orite t ssiffra skulle kunna efter utredning visa sig tillfyllestgörande,
■ så måste dock nu sägas, att det ligger ett oerhört sprang
emellan en bestämmelse, som stadgar för giltigt beslut 74 av en församlings
hela röstetal samt ett stadgande, som låter samma beslut
fattas med allenast 3U av de i omröstningen deltagandes röster. _ Att
tillåta att ett så betydelsefullt spörsmål, som det, vilket innefattas i 9 §
prästlönereglermgslagen, avgöres pa sätt, som nu föreslagits, synes mig
vara att taga saken för lätt.»

9 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910 (nr 141 sid. 27) är av följande lydelse:

»Finner Konungen prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller
inrättande framställning blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga
handhavande nödig, må Konungen likväl medgiva, att sådan
tjänst bibehålies eller inrättas, därest församling med minst tre fjärdedelar
av dess hela rösttal efter röstvärdet beslutat utgöra, vad utöver de
i 19 § 2, 3 och 4 mom. omförmälda tillgångar erfordras till bestridande
av den lön, Konungen enligt denna lag bestämmer.

I fall, varom nu är sagt, må, där så skäligt prövas, det i lönen
för kyrkoherde ingående grundbelopp minskas med 500 kronor.»

10 § samma lag lydde ursprungligen sålunda:

»Beslutar församling med den röstövervikt, som i 9 § för där angivet
fall stadgas, att höja lön, som Konungen enligt denna lag för
viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft,
underställas Konungens prövning och fastställelse.»

I anledning av en vid 1919 års riksdag väckt motion om ändringav
sistnämnda paragrafs föreskrift om erforderlig röstövervikt för beslut
om löneförhöjning beslöt riksdagen antaga följande lydelse av 10 §
prästlöneregleringslagen:

»Beslutar församling med minst tre fjärdedelar av de i omröstningen
deltagandes röster att höja lön, som Konungen enligt denna lag
för viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft,
underställas Konungens prövning och fastställelse.»

Utskottet.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

Riksdagens berörda beslut, som erfordrade godkännande av kyrkomötet,
föranledde, då kyrkomötet icke sammanträdde år 1919," icke
någon Kungl. Maj:ts åtgärd; men framlade Kungl. Maj:t samma förslag
i proposition till 1920 års riksdag och, sedan riksdagens godkännande
därå erhållits, jämväl för det år 1920 församlade kyrkomötet. Sedan
kyrkomötet gillat lagändringen i fråga, utfärdades lag därom den 19
november 1920 (nr 769).

I anledning av en inom kyrkomötet väckt motion antog kyrkomötet
vidare för sin del ett förslag till lag om ändrad lydelse av 9 §
prästlöneregleringslagen av samma lydelse som det i förevarande proposition
framlagda förslaget.

Såsom av den föreliggande propositionen framgår, bär som skäl
för den föreslagna lagändringen åberopats, att den i 9 § i lagen om
reglering av prästerskapets avlöning föreskrivna röstövervikten ej stode
att uppbringa, samt att, då sistnämnda förhållande föranlett ovan omförmälda
ändring i 10 § av förevarande lag, samma skäl kunde anföras
för en ändring av den nu förevarande paragrafen.

Vad först angår sistnämnda omständighet vill utskottet framhålla,
att i 9 § omhandlas ett helt annat fall än det i 10 § omförmälda.
Genom stadgandet i 10 § har möjlighet beretts församling att fatta
beslut om höjning av den med viss prästerlig tjänst förenade lönen,
h ör att den för ett sådant beslut förut erforderliga röstövervikten ej
skulle lägga alltför stora hinder i vägen för församlingen att bereda
sin präst en av rådande dyrtid motiverad ökning av lönen fann 1920
års riksdag skäligt godkänna det då framlagda förslaget om ändring i
den dittills gällande bestämmelsen om viss röstövervikt för dylikt fall.
I 9 § åter är det fråga om inrättande eller bibehållande av en prästerligtjänst,
som Kungl. Maj:t vid löneregleringens fastställande funnit icke
vara för själavårdens behöriga handhavande nödig. För dylikt fall har
det vid tillkomsten av ifrågavarande lag ansetts, att någon ändring i
det av Kungl. Maj:t fattade beslutet ej borde komma till stånd, med
mindre den omfattades av en allmän mening inom hela församlingen.
I det utlåtande (nr 36), som av utskottet vid 1920 års riksdag avgavs
i anledning av den då framlagda propositionen om ändring i 10 § av
förevarande lag, underströk också utskottet den nu påpekade skillnaden
mellan 9 och 10 §§ samt uttalade, att någon ändring av 9 § ej visat
sig vara av behovet påkallad. Den år 1920 vidtagna ändringen av
10 § kan således icke tagas till intäkt för en motsvarande ändring av

Första lagutskottets utlåtande Nr 35. 7

På grund av vad sålunda aulorts hemställer utskottet,

1) att ifrågavarande proposition icke måtte av
riksdagen bifallas;

2) att herr Linders förevarande motion måtte
anses genom utskottets hemställan under 1) besvarad.

Stockholm den 29 april 1921.

. På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation

av herr Högberg, som ansett, att utskottet bort hemställa,

l:o) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen
bifallas;

2:o) att herr Linders motion måtte anses besvarad
genom vad under l:o) blivit föreslaget.

Till stöd för sin uppfattning har herr Rogberg anfört:

Då det förutsågs, att genomförandet av den kyrkliga nyindelningen
och organisationen enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning
i enskilda fall kunde leda till en viss obillighet emot en församling,
föreslogs uti propositionerna i ämnet vid 1908 och 1909 års riksdagar,
att Kungl. Magt skulle äga rättighet att tillmötesgå önskan hos en församling
att få behålla eller nyinrätta prästerlig tjänst, som eljest funnits
icke vara nödig, om församlingen, med sådan röstmajoritet, som i förevarande
proposition nu föreslagits, beslöte utgöra bestämda erforderliga
avlöningsbelopp. I den uppkomna frågan uttalade emellertid riksdagen
1909 den uppfattningen, att dylikt beslut ej borde komma till stånd,
utan att det uppbures av en mera allmän mening i församlingen, således
icke allenast hos de i omröstningen vid tillfället deltagande. Följaktligen
borde den fordran uppställas, att -beslutet skulle fattas med minst
tre fjärdedelar av församlingens hela röstetal efter röstvärdet. Lag -

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

rummets slutliga lydelse bestämdes efter riksdagens uppfattning. Enär
vid tiden för prästlöneregleringslagens antagande rösträtten å kyrkostämma,
frånsett främmande trosbekännare och dem, som anmält sig till
utträde ur svenska kyrkan, i övrigt var så tillvida begränsad, att rösträtt
endast tillkom den, som var medlem av kommunen, förbunden att till
densamma erlägga skatt och ej häftade för oguldna kommunalutskylder,
samt röstvärdet i övrigt beräknades efter viss skala, så kunde även efter
den skärpning, som riksdagen bestämt, beslut å kyrkostämma om de
nödvändiga löneförmånernas utgivande dock åstadkommas. Annorlunda
ställer sig saken numera sedan jämlikt särskilda under år 1918 utfärdade
lagar rösträtten å kyrkostämma, fortfarande frånsett främmande trosbekännare
och dem som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, utsträckts
till alla i kommunen mantalsskrivna män och kvinnor, som under
nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års ålder, samt tillika varje
olikhet i rösttal upphävts. Var möjligheten att till enigt beslut å kyrkostämma
få fram tre fjärdedelar av församlingens hela rösttal efter röstvärdet
år 1910 ringa, så kan numera samma möjlighet anses vara så
gott som utesluten.

Om en viss lag öppnat utväg för medborgare att på angivna villkor
kunna ernå en förmån inom ett visst område,, men genom ändring av
lag, berörande annat område, villkorens fullgörande så gott som omöjliggjorts,
synes lättnad i villkoren böra stadgas. Det lär förekommit fall,
då en bestämd och allmän mening velat pålägga en församling nödig
utgift för bibehållande av prästerlig tjänst, men misslyckats, enär det
ej gått att få fram det lagstadgade antaiet av församlingens hela röstetal.
Mot utskottet synes mig därför den föreslagna lagändringen vara av
behovet påkallad. Följaktligen har jag hemställt om bifall till propositionen.

Vidare har jag ansett, att vid ett tillstyrkande av propositionen i
utskottets motivering borde införas ett uttalande att riksdagen förväntade,
att vid prövning av petitioner i förevarande ämne Kungl. Maj:t, när
vederbörande församlings beslut angående kostnadernas utgörande tillkommit
med den svagare majoritet, som propositionen medgiver, skulle
iakttaga all varsamhet, särskilt i de fall, då det ej gjorts tydligt, att
bakom forsamlingsbeslutet stode en synnerligen stark och allmän folkmening.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG-, 1921.