Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1921 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om viss ändring i gällande bestämmelser om
laga domstol i brottmål.

Närvarande: Herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson, Rogberg, Edw. Larson,
K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson, Carl Johansson, Pettersson
i Bjälbo*, Engberg, Hederstierna, Svedberg*, Strid, Löfgren i
Stockholm och Billqvist.

• Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
207, som behandlats av första lagutskottet, hava herrar Björkman i Norrköping,
Kant, Falk och af Ekenstam hemställt, att riksdagen måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av bestämmelserna i avseende å laga domstol i brottmål, att under
i huvudsak i motiveringen angivna förutsättningar rannsakning och dom
må kunna ske vid annan domstol, än där den brottsliga gärningen ägt rum.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört
följande:

”De allmänna bestämmelserna om laga domstol i brottmål upptagas i
kap. 10 § 21 Rättegångsbalken och äro av följande lydelse:

»Brott och missgärningsmål, svårare och mindre, rannsakas och dömes,
där gärningen gjord är, ehvad rätt han eljest hörer till, som brutit. Häfver
någon å flera ställen gjort enahanda missgärning, rannsake och pröfve
domaren å hvarje ort, om han till gärningen saker är, men varde dömd för

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 saml. 1 avd. 19 käft. (Nr 28.)

Motionen.

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

alltsammans af den rätt, där han sist lagföres. Häfver han flera slags missgärningar
å särskilda orter gjort, som svåra äro, eller å lif gå, då skall om
hvardera rannsakas, där det skett och gånge sedan dom öfver den brottslige.
Äro alla brotten ringa, dömes för vardera, där det skett, och varde där dom
i fullbordan ställd.»

Genom vissa kungliga kungörelser, brev och förordningar äro närmare
stadganden och förklaringar givna i fråga om rannsakningsförfarandet
angående dem, som äro för brott eller delaktighet däruti tilltalade.

Bestämmelserna därom, att rannsakning angående för brott tilltalade,
bör ske inför den domstol, där gärningen gjord är, torde enligt vår åsikt
dock böra i viss mån modifieras. Vår uppmärksamhet har nämligen varit
fästad därå, att det allt oftare förekommer att personer inom olika rätters
domvärjo förövat vissa slags brott, särskilt tillgreppsbrott, förfalskningsbrott
eller bedrägeribrott, härför häktas och sedermera forslas från en domstol
till en annan. I de flesta fall hava dessa personer, så fort de vid den
första domstolen erkänt sig skyldiga, även vidgått sin skuld till de liknande
brott, för vilka de angivits inom andra domstolars domvärjo. Den utredning
— oftast en polisrapport —, som härefter lämnas vid de efterföljande domstolarna,
är i de flesta fall av den beskaffenhet att densamma kunnat skriftligen
tillhandahållas den första domstolen. Målsägande låter sig vanligen
företrädas på grund av fullmakt, som lämnats till polismyndigheten. Endast
sällan förekomma olika meningar angående skadestånd mellan den tilltalade
och målsägandens ombud, oftast av den anledning att den tilltalade ej har
någon möjlighet att ersätta skadan och således frågan om ersättning har
föga betydelse för någondera av parterna.

I dessa nu angivna, synnerligen ofta förekommande fall synes det oss
att rannsakningsmålets överlämnande från en domstol till en annan icke är
lämpligt. Den för brott tilltalade får icke sin dom och således ej möjlighet
att avtjäna sitt straff så fort, som såväl ur straffets som den sakfälldes synpunkt
vore att önska. Domstolar bliva nödsakade att hålla sammanträden,
vilka, särskilt då det gäller lantdomstolarna, kunna vara för såväl domstolens
ledamöter som åklagare betungande och vilka sammanträden medföra
avsevärda kostnader. Härtill komma de synnerligen dyrbara och besvärliga
fångtransporterna.

Vi anse därför att härvidlag en möjlighet borde givas att under vissa
förutsättningar kunna vid första domstolen slutligen bedöma hela den tilltalades
skuld. Såsom sådana förutsättningar torde böra angivas, att den tilltalade
erkänner de uppgivna brotten, att icke det oaktat åklagare, målsägande
eller den tilltalade yrkar på rannsaknings verkställande inför dom -

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

3

stol å de orter, där övriga brott skett, eller att första domstolen anser att
rannsakningcn bör i vanlig ordning fortgå, alt utredning och yttrande infordras
från vederbörande åklagare vid de domstolar, där eljest brottet skolat
rannsakas, att förfarandet må äga rum endast i avseende å bedömandet
av vissa brott och att i varje fall vissa grövre brott undantagas från möjlighet
att avdömas annat än vid den domstol, inom vars domvärjo de blivit
begångna. Jämväl kan ifrågasättas, huruvida förfarandet skulle tillämpas
endast efter yrkande av högre åklagaremyndighet än den vid första domstolen
fungerande.

Då vi nu funnit oss böra framlägga de nu angivna synpunkterna, har
det varit i förhoppning att en ändring skulle kunna ske utan sammanhang
med det förslag, som kan förväntas i avseende på straffprocessen i övrigt.
Skulle det dock anses att en ändring i nu avsedd riktning bör anstå i avvaktan
på berörda förslag, hålla vi dock före, att intet hinder bör föreligga för
ett uttalande i ämnet.”

Såsom av det i motionen återgivna stadgandet i 10 kap. 21 § rättegångsbalken
framgår, är enligt gällande svensk rätt laga domstol eller forum
i brottmål, som handläggas i första instans, i allmänhet underrätten i den
ort, där den brottsliga gärningen blivit begången. Denna huvudregel gäller
jämväl för det fall, att den tilltalade på en gång lagföres för flera brott, som
förövats inom olika underrätters domvärjo. Äro samtliga brotten ringa, varmed
enligt numera antagen tolkning torde förstås sådana brott, för vilka
straffsatsens maximum är böter, har varje domstol att både rannsaka och
döma i målet. Om däremot brotten icke äro av nämnda beskaffenhet, hava
domstolarna att i tur och ordning pröva, huruvida den tilltalade gjort sig
skyldig till brott inom domstolens område, varefter den tilltalade slutligen
dömes för samtliga förbrytelserna vid den domstol, där han sist lagföres.
Motionärernas förevarande yrkande riktar sig nu emot sistberörda förfarande,
som förklaras i åtskilliga hänseenden hava visat sig medföra olägenheter
ur såväl samhällets som den tilltalades synpunkt.

Förevarande spörsmål har år 1912 varit föremål för riksdagens prövning
i anledning av en av herr Klefbeck väckt motion (I : 48), vari hemställdes
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till sådan ändring
i 10 kap. 21 § rättegångsbalken, att de olägenheter, som vore förbundna med
gällande bestämmelser angående en brottslings rannsakande och dömande på
flera olika platser, kunde undanröjas. Berörda motion blev av riksdagen
på hemställan av lagutskottet avslagen.

I sitt utlåtande över motionen yttrade lagutskottet bland annat:

Utskottet

4

Företa lagutekottete utlåtande Nr 28.

Lagutskottet
'' 1912.

”Den gemensamma grunden för såväl civil- som straffprocessens bestämmelser
om forum är uppenbarligen strävandet att lägga utredningen och avgörandet av varje
mål hos den domstol, som ur olika synpunkter är bäst skickad att i domen tillgodose
sanning och rättvisa. Den svenska rätten, alltifrån landskapslagarna till 1734 års lag,
som i detta stycke bibehåller förut gällande princip orubbad, har i fråga om brottmål
ansett nämnda syfte bäst vinnas genom dylika måls behandling av domstolen i gärningsorten,
där den bästa utredningen i allt vad med målet äger sammanhang vanligen
lättast kan erhållas. Även i andra länders lagstiftning har samma grundsats i
allmänhet gjort sig gällande. Den utveckling, som flerstädes genomfört modernare
former för straffprocessen i dess helhet, har emellertid övat inverkan även i det hänseende,
varom här är fråga. Äldre allmängiltiga och likformiga föreskrifter om forum
hava jämkats i ändamål att möjliggöra behandling av brottmål vid den domstol,
som i varje särskilt fall befinnes vara den lämpligaste.”

Efter att hava lämnat eu översikt av några utländska processlagars
ställning till frågan fortsatte utskottet:

”Reglerna om forum stå i all processlagstiftning i nära sammanhang såväl
med rättegångsförfarandets allmänna grunder och den därefter inrättade domstolsorganisationen
som med åklagarväsendets ställning och utveckling. I de främmande länder,
för vilkas hithörande lagstiftning ovan redogjorts, är straffprocessen ordnad efter
moderna principer och därmed det nödvändiga underlaget skapat för en tidsenlig lösning
även av processuella detaljfrågor. I vårt land däremot saknas ännu denna förutsättning
för att fristående förändringar av nämnda slag skola medföra åsyftat gagn.
Såsom jämväl inom riksdagen vid åtskilliga tillfällen framhållits, är processen det
rättsområde, som minst ägnar sig för partiella reformer, även om sådana i och för
sig kunna befinnas önskvärda. Utskottet har även funnit en lagändring i den riktning,
motionären föreslagit, icke kunna med fördel inpassas i vårt i så många hänseenden
föråldrade rättegångssystem.

Gemensam handläggning av åtal för flera brott, som förövats inom olika underrätters
domvärjo, ställer sålunda enligt utskottets mening på den part, som i rättegången
har att bevaka det offentliga intresset, större krav än under nuvarande förhållanden
kan anses tillrådligt. Det lärer för närvarande icke kunna ifrågasättas annat
än att den förberedande utredningen och därmed sammanhängande anskaffning av
bevismaterial skall utföras av åklagaren i gärningsorten. Då i vårt land saknas en i
omförmälda fall verksam överordnad åklagarmyndighet eller åklagare med högre
kompetens, skulle det uppenbarligen möta svårighet att låta åtalet vid domstolen utföras
av en annan åklagare, än den som med målet i första hand tagit befattning. En
dylik anordning skulle för övrigt helt visst snarare vara ägnad att befordra uppskov
i rättegången, än verka i motsatt riktning.

Även med hänsyn till de bevismedel, som i den nuvarande svenska straffprocessen
användas, möta emot ett antagande av den föreslagna lagändringen avgörande
betänkligheter. Då i detta hänseende vittnesbeviset intager det ojämförligt viktigaste
rummet, skulle en överflyttning av ifrågavarande mål från domstolen i gärningsorten
för varje särskilt brott till annan domstol vara i hög grad ägnad att försvåra laga
bevisnings förebringande inför domstolen. De olägenheter, som det nuvarande förfarandet
innebär för den tilltalade, skulle genom förändringen i viss mån överflyttas

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

5

på vittnen och andra personer som måste höras i målet såsom målsägande m. fl. De
ökade utgifterna för dessa personers inställelse vid domstol på stort avstånd från
hemorten torde därjämte komma att fullt ut motväga den kostnadsbesparing, som skulle
vinnas genom borttagandet av den häktades förpassning från en domstol till en annan.

Motionären, som icke förbisett de svårigheter, som möta för genomförande av
hans förslag i fråga om större eller mera invecklade mål, har alternativt påyrkat en
reform av begränsad omfattning och i sådant hänseende framhållit, att i sådana mål,
där den tilltalade vid en domstol erkänt de brott, som lagts honom till last, och behov
av vidlyftigare utredning sålunda ej förefunnes, vidare rannsakning skulle vara överflödig.
Häremot får utskottet anmärka, att det i vårt land lärer vara ytterligt sällsynt,
att i ett brottmål av den beskaffenhet, att den tilltalade hålles häktad, domstolen kan
grunda sitt utslag allenast på den tilltalades eget erkännande. För prövning av möjligen
uppkomna skadeståndsanspråk eller för utrönande av omständigheter, som inverka
på straffmätningen, torde även i dylika fall målsägandes eller vittnens hörande
oftast vara av nöden. Med sålunda angiven begränsning, även om en sådan begränsning
läte sig praktiskt genomföras, vilket icke torde vara fallet, skulle därför den
ifrågasatta förändringen erhålla synnerligen ringa praktisk räckvidd.

Det torde vidare böra framhållas, att den olägenhet, som det nuvarande förfarandet
kan medföra för den tilltalade, i viss mån lindras därigenom, att domstolen
vid straffets bestämmande äger befogenhet att från strafftiden medgiva avdrag för
den tid, som den tilltalade hållits häktad.

Slutligen får utskottet erinra, att frågan om fullständig ombildning av vårt
rättegångsväsen numera återupptagits, i det att förarbeten till en sådan reform med
detta år tagit sin början. Då det icke lärer kunna betvivlas, att den i motionärens
förevarande framställning berörda frågan därvid kommer att bliva föremål för allsidigt
övervägande, och utskottet, på sätt förut utvecklats, i allt fall håller före, att denna
fråga endast i dylikt sammanhang kunde lösas, finner utskottet sig nu icke kunna
tillstyrka någon riksdagens åtgärd i ämnet.”

Att svåra olägenheter från såväl samhällets som den tilltalades synpunkt
vidlåda den nu gällande ordningen i förevarande avseende lärer ej
kunna bestridas. Vanligen är det i bär förekommande fall fråga om sådana
brott som tjuvnad och bedrägeri, förövade inom ett flertal olika underrätters
domvärjo. Då den häktade nu måste undergå rannsakning vid var och
en av dessa domstolar, blir det ofta nödvändigt att för målets utredning före
taga långa och tidsödande fångtransporter. Exempel har sålunda givits på
att den häktade för omedelbart erkända bedrägeribrott undergått rannsakning
vid 27 olika domstolar och nödgats å järnväg tillryggalägga 400 mil. Domens
avkunnande blir i sådana fall oskäligt fördröjt. Brottslingen åsamkas genom
den långa häktningstiden onödigt lidande, och domstolarnas arbetsbörda ökas
onödigtvis. Statsverket åsamkas såväl genom de långa fångtransporterna som
genom de extra sammanträden med domstolarna, som särskilt å landet vanligen
bliva erforderliga, dryga kostnader. Att en ändring i dessa missförhållanden
är önskvärd ligger i öppen dag.

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Yäl torde, på sätt lagutskottet vid 1912 års riksdag gjort gällande, en
gemensam handläggning av åtal för inom olika underrätters domvärjo begångna
brott med hänsyn till vårt nuvarande rättegångsförfarande vara
iörenat med slöra vanskligheter i åtskilliga hänseenden. En allmän bestämmelse
om gemensam handläggning av mål i dylika fall lär följaktligen för närvarande
näppeligen vara möjlig att genomföra. En dylik allmän regel för mål
av ifrågavarande slag föreslås emellertid ej i den nu förevarande motionen.
Densamma avser allenast, att under vissa i motionen närmare angivna förutsättningar
en gemensam handläggning må äga rum. Med en begränsning i
av motionärerna angiven riktning bliva svårigheterna för den föreslagna reformen
enligt utskottets mening uppenbarligen mindre framträdande. Att
märka är vidare, att de mål, varom här är fråga, i regel äro av skäligen enkel
beskaffenhet, och under förutsättning att erkännande från den brottslige föreligger
lärer rannsakning vid allenast en domstol i regel vara till fyllest för
vinnande av erforderlig utredning.

Utskottet har ej förbisett, att processkommissionen för närvarande har
frågan om straffprocessens omgestaltning under utredning. Det är säkerligen
att antaga, att nu förevarande fråga därvid kommer att tagas under övervägande.
Enligt utskottets mening bör emellertid denna reform om möjligt
ej uppskjutas i avvaktan på berörda omgestaltning av straffprocessen i dess
helhet. Utskottet föreställer sig emellertid, att en utredning av ifrågavarande
spörsmål ej behöver föregripa eller komma att verka hindrande för processkommissionens
arbete.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte, i anledning av ifrågavarande motion,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida och under vilka förutsättningar
vid sammanträffande av brott, begångna inom
skilda domstolars domvärjo, rannsakning och dom må äga
rum vid allenast eu av dessa domstolar, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen må giva anledning.

Stockholm den 5 april 1921.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

7

Reservation '' >

av herr Hederstierna, som, med instämmande av herrar Högberg och
Engberg, anfört: ”1 likhet med utskottets majoritet anser jag det vara önskvärt
att en ändring äger rum i fråga om det i motionen berörda förfaringssättet.
Men däremot kan jag icke finna att behovet av samma ändring är av
så brådskande natur, att icke densamma kan uppskjutas till dess frågan om
hela straffprocessens omgestaltning föreligger till avgörande. Att göra småfrågor
av förevarande art till föremål för behandling av processkommissionen
måste komma att verka förryckande på kommissionens arbete och synes endast
böra ifrågasättas i trängande undantagsfall. Något sådant föreligger
icke enligt min mening uti förevarande avseende, och hemställer jag därför,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.”