Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1921 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar
i lagen om adoption.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson*), Högberg, Edw. Larson*),
K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson, Carl Johansson*), Pettersson
i Bjälbo*), Engberg, Hederstierna, Svedberg*), Strid, Löfgren*) i Stockholm
och Billqvist.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 209, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Kant
hemställt, att riksdagen för sin del måtte besluta dels sådan ändring i
gällande adoptionslag, att andra släktingar till ett adoptivbarn än bröstarvingar
uteslutas från arvsrätt till förmögenhet, som adoptivbarn bekommit
från adoptant, samt att härvid i stället adoptantens släktingar
förklaras arvsberättigade efter adoptivbarn, dels ock att vid arvsrätt i
andra fall efter adoptivbarn adoptanten och hans make, om denne är
medadoptant, erhålla rätt till arv före andra adoptivbarnets släktingar än
bröstarvingar.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sina ifrågavarande
yrkanden, får utskottet hänvisa till motionen.
Genom lagen om adoption den 14 juni 1917 har frågan, huruledes
och med vad verkan någon må upptaga annan såsom sitt barn vunnit
rättslig reglering. Beträffande adoptionens rättsverkan i arvsrättsligt
hänseende gäller enligt berörda lag, att adoptivbarn lika med äkta barn
tager arv efter adoptanten, dock utan att inkräkta på bröstarvinges
laglott (14 §). Denna arvsrätt, som övergår på adoptivbarnets bröstarvingar,
är ock förenad med rätt till laglott (15 §). Adoptanten tager
däremot ej arv efter adoptivbarnet utom i det fall, att detta ej efterlämnar
någon arvsberättigad släkting (17 § 2 st.). Denna regel är dock
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 9 Käft, (Nr 15.) 464 21
2
Första lagutslcottets utlåtande Nr 15.
i ett fall av stor praktisk betydelse underkastad modifikation. Det
stadgas nämligen (17 § 1 st.), att, om adoptivbarn på grund av arv
eller testamente erhållit egendom efter adoptant och barnet dör utan att
efterlämna bröstarvinge, så äger, där barnet är adopterat av makar och
en av dem lever efter, denne samt eljest adoptantens bröstarvingar rätt
att före arvsberättigade släktingar taga arv efter barnet till så stor del
av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter
''adept au ten.
I den nu förevarande motionen hemställes om ändring i två hänseenden
i ovan omförmälda bestämmelser. Motionären yrkar sålunda,
dels att andra släktingar till ett adoptivbarn än bröstarvingar skola uteslutas
från arvsrätt till förmögenhet, som adoptivbarn bekommit från
adoptant, samt att härvid i stället adoptantens släktingar må förklaras
arvsberättigade efter adoptivbarn, dels ock att vid arvsrätt i andra fall
efter adoptivbarn adoptanten och hans make, om denne är medadoptant,
skola erhålla rätt till arv före andra adoptivbarnets släktingar än bröstarvingar.
Beträffande förstnämnda yrkande framhåller motionären, att ovannämnda
stadgande i 17 § första stycket adoptionslagen kan medföra, att ett
adoptivbarns köttsliga föräldrar samt andra släktingar till detsamma,
vilka personer i allmänhet ej tagit annat än den nödtorftigaste vård om
barnet och som önskat bliva sin försörjningsskvldighet kvitt, kunna få
ekonomisk fördel av adoptionsförhållandet. Att dylika personer skulle
kunna komma i besittning av större eller mindre del av adoptantens
förmögenhet, anser motionären ej överensstämma med billighet och rättvisa,
och han framhåller, att personer med förmögenhet, som skulle vara
benägna att adoptera barn, med hänsyn till berörda bestämmelse i stor
utsträckning droge sig för detta.
Enligt det för 1917 års riksdag framlagda förslaget till adoptionslag
skulle adoptant äga att taga arv efter adoptivbarnet blott i det fall,
att barnet saknade arfberättigad släkting. Någon modifikation för här
ovan berörda fall, då fråga är om egendom, som adoptivbarnet bekommit
efter adoptanten, fanns däri ej upptaget. I en vid nämnda års riksdag
av herr Alexanderson väckt motion (I: 95) framhölls emellertid, att förslagets
arvsregler medförde vissa betänkliga konsekvenser, och anförde
motionären till utveckling härom bland annat:
»Det vanligaste fallet av adoption torde bliva det, att barnlösa _ makar
gemensamt adoptera ett spätt fosterbarn. Dör nu efter skedd adoption ena
maken, tager adoptivbarnet arv; dör kanske snart därpå adoptivbarnet, går detta
Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
:s
arv, liälften av de adopterande makarnas bo, till barnets släkt, kanske till ganska
avlägsen släkting. Eu sådan sakernas utveckling kan adoptanten ej ens genom
testamente förebygga annat än delvis. Laglottsrätten liigger hinder härför. Har
-— för att taga ett praktiskt viktigt exempel — den avlidne maken i testamente
förordnat, att den efterlevande skall sitta i orubbat bo, kan detta bliva omintetgjort.
På helt andra förutsättningar är onekligen de naturliga egna barnens
arvs- och laglottsrätt uppbyggd. — Det inträffar vidare som bekant ej sällan, att
makar, som upptagit fosterbarn, sedermera få ett eller flera egna barn. Aven
för detta fall framstår det som en till adoption föga uppmuntrande utsikt, att
en del av boet skall frångå familjens kvarlevande medlemmar och tillfalla helt
utomstående med rätt för dessa att påkalla skifte.
Dessa allt annat än tilltalande konsekvenser hava icke heller kunnat undgå
att ådraga sig uppmärksamhet. Sålunda blevo de föremål för överläggning vid
Sveriges advokatsamfunds årsmöte år 1914 och framkallade hos talrika deltagare
i diskussionen betänkligheter samt yrkande om ändring. Det är ej heller ovanligt
att höra praktiserande jurister, vilkas råd vid ordnande av adoptionsfrågor
kan förväntas ofta bliva inhämtat, uttrycka den uppfattning, att man i regel måste
ställa sig avrådande från steget att adoptera, om förslagets arvsregler i sitt nuvarande
skick upphöjas till lag.
Fråga blir då huru ifrågavarande olägenheter bäst kunna undanröjas. Vid
advokatsamfundets nyssnämnda årsmöte samlade man sig kring den tanken, att
adoptivbarns laglottsrätt borde bortfalla. Detta synes dock vara att kasta ut barnet
med badvattnet. Det är tvivelsutan en riktig tanke, att åtgärden att genom
adoption införliva ett fosterbarn med en ny familj ock bör medföra åt barnet en
tryggad och med de egna barnens närmast jämförlig ställning inom denna nya
familj, även i arvshänseende. Å andra sidan har laglottsrättens borttagande
ingen verkan i åsyftad riktning i andra fall, än då adoptanten verkligen upprättat
testamente, som utesluter adoptivbarnet från arvsrätt eller som förbinder
den med vissa villkor.
Däremot vill det synas, att inga avgörande betänkligheter kunna anföras
mot eu bestämmelse, som föreskriver, att i den mån adoptivbarn på grund av
lag eller testamente tagit arv efter adoptant, skall ur adoptivbarnets eget dödsbo
utgå motsvarande värde till den ännu kvarlevande av två. adopterande makar och
till adoptantens bröstarvingar, om sådana vid adoptivbarnets frånfälle finnas.
Ett dylikt stadgande medgiver vidmakthållande av de grundsatser, varpå det
kungl. förslaget i arvsfrågan är uppbyggt, och innebär blott en mindre modifikation
däri, vilken emellertid enligt mitt förmenande är både rättvis och ägnad att
medverka till förtroendefullt anlitande av adoptionsinstitutet. Konsekvensen
kunde måhända synas fordra att stadgandet utsträckes att gälla även det fall,
att adoptivbarns bröstarvingar enligt 14 § 2 stycket bekommit arv efter adoptanten.
För detta fall gälla dock ej med nämnvärd styrka de ovan anförda synpunkterna.
Det kungl. förslaget har ej heller för sin del tagit motsvarande konsekvens
i det undantagsfall, där enligt 17 § adoptant tager arv efter adoptivbarn.»
Lagutskottet (utlåtande nr 29) förklarade sig vara ense med motionären
därom, att en ändring i förslaget i det syfte, som i motionen
angivits, borde komma * till stånd. Därigenom torde, yttrade utskottet,
de olägenheter, som, på sätt i motionen påvisats, vore förenade med
förslagets bestämmelser i arvsrättsligt hänseende, bliva avhjälpta. Och
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 15.
på hemställan av utskottet antog riksdagen det nuvarande första stycket
av 17 §, för vars innehåll ovan redogjorts.
Av vad sålunda anförts framgår, att ifrågavarande av motionären
framställda spörsmål så sent som år 1917 varit föremål för en ingående
prövning. Om också, på sätt motionären anfört, någon gång skulle
förekomma, att personer underlåta att adoptera barn av fruktan, att deras
kvarlåtenskap skall komma att tillfalla andra adoptivbarnets arvingar
än bröstarvingar, finner utskottet dock vid angivna förhållande tillräcklig
anledning ej föreligga att nu företaga ändring i en bestämmelse, som
av statsmakterna vid lagens antagande ansetts ägnad att på ett tillfredsställande
sätt reglera ifrågavarande spörsmål.
Till stöd för sitt bär ovan intagna yrkande, att adoptanten — i
andra fall än dem, som avses i 17 § 1 stycket — skall äga taga arv
efter adoptivbarn före andra barnets släktingar än bröstarvingar, anför
motionären, att adoptivbarn ofta ej äga kännedom om sina verkliga föräldrar
och i allt fall sällan torde komma att göra anspråk på arv efter
dem samt att dessutom adoptivbarnets uppfostran påkostas och ombesörj
es av adoptanten.
Beträffande denna del av motionen får utskottet erinra därom, att
man vid tillkomsten av ifrågavarande lagstiftning ansåg angeläget att
söka förebygga, att adoption skulle komma till stånd på grund av beräkning
bos adoptanten att därigenom för egen del vinna någon ekonomisk
fördel. Om sådan beräkning skulle komma att spela någon mera
avgörande roll, vore det nämligen att befara, att adoptionen icke komme
att motsvara vad därmed främst borde avses, eller att bereda barnet ett
gott föräldrahem. Av förnämligast dessa skäl ansågs adoptanten böra
såsom regel uteslutas från arvsrätt efter adoptivbarnet.
Enligt utskottets uppfattning är ifrågavarande lagbestämmelse sålunda
väl motiverad, och någon ändring i densamma synes förty ej böra
ifrågakomma.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1921.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1921.