Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1921 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående begränsning av
fastighetslåneräntan.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Alexanderson*, Rogberg, Edw. Larson ,
K. G. Westman, greve Spens, J. T. Larsson, Carl Johansson*, P. A.
Hansson, Pettersson i Bjälbo*, Svedberg*, Strid och Billqvist.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 79, som behandlats av första lagutskottet, har herr Karl Johan Ekman
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, efter verkställd utredning, låta utarbeta samt för riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser därom, att ingen må taga eller låta förskriva
sig större ränta än sex för hundra om året vid lån mot säkerhet av
inteckning i fast egendom eller pant av i sådan egendom intecknat skuldebrev.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande
hemställan får utskottet hänvisa till motionen.
I överensstämmelse med den kanoniska rättens grundsatser innehöllo
våra gamla lagar förbud mot allt tagande av ränta. Förbudet kunde emellertid
icke upprätthållas, och med reformationen samt den närmare bekantskapen
med den romerska rätten följde omsider ett övergivande av den kanoniska
rättens grundsatser i ämnet. Man erkände sålunda lagenligheten i ränteutfästelse
och sökte stävja ocker genom att föreskriva ett maximibelopp för
räntan. Denna ståndpunkt intogs jämväl av 1734 års lag, som stadgade ett
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 1 avd. 8 käft. (Nr 13—14.)
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
räntemaximum av sex procent. Då försöken att underkasta långivares och
låntagares överenskommelser om räntans storlek tvånget av ett i lag fixerat
maximum emellertid visade sig stå emot det praktiska livets krav, uppstod
en allt starkare tendens till upphävande av förbudet ifråga. I vårt land sattes
sålunda genom en kungl. förordning den 18 september 1864 föreskrifterna
om räntans storlek ur kraft ifråga om förskrivningar på sex månader eller
därunder utan säkerhet av inteckning i fast egendom eller av i sådan egendom
intecknat skuldebrev. I utlandet hade redan dessförinnan stadgandena
om räntemaximum mer eller mindre fullständigt blivit upphävda.
Sedan räntan sålunda i stort sett frigivits, utbildades ett nytt ockerbegrepp,
enligt vilket ocker karaktäriserades såsom ett förfarande, varigenom
någon begagnar sig av medkontrahentens brydsamma ställning till
att förskaffa sig oskälig vinst på hans bekostnad. Med svensk rätt införlivades
det moderna ockerbegreppet genom lagen den 14 juni 1901, vilken
emellertid gäller allenast s. k. kreditocker. I samband med nämnda lags
behandling var ifrågasatt att upphäva räntebegränsningen även i berörda
då ännu kvarstående hänseende. Ett dylikt upphävande kom emellertid till
stånd först år 1907.
Därefter hava bestämmelser mot ocker givits i lagen den 11 juni 1915
om avtal m. m. Där föreskrives nämligen, att, om någon begagnat sig
av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande
till honom till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i
uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt
eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, rättshandling,
som sålunda tillkommit, icke skall vara gällande mot den förfördelade
(31 §). Detta lagrum likställer alltså sakocker och kreditocker. Även andra
bestämmelser avseende skydd mot missbruk av ekonomisk övermakt hava
meddelats genom 1915 års avtalslag (se 36 och 37 §§).
Det framgår av den nu lämnade redogörelsen, att sättet att genom
i lag bestämda maxima söka hålla räntan nere visat sig ineffektivt
och att detsamma därför allmänt övergivits. Att nu, på sätt i motionen
föreslagits, i viss utsträckning återgå till det gamla och olämpligt befunna
systemet synes utskottet ej böra ifrågakomma. Det är dessutom att befara,
att en bestämmelse av i motionen angivet slag skulle, i den mån den komme
att efterlevas, verka motsatsen till det av motionären avsedda syftet att
skydda fastighetsägarklassen. Då nämligen det föreslagna räntemaximet
av sex procent skulle gälla endast vid lån mot säkerhet av inteckning, medan
för lån mot andra säkerheter en högre räntefot tillätes, skulle sannolikt
svårighet uppstå att belåna även mycket goda inteckningar. Och på
Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 3
grund därav kunde inträffa, att stora ekonomiska svårigheter uppstå just för
den samhällsklass, motionären velat hjälpa. Ej heller torde den föreslagna
bestämmelsen, på sätt motionären antagit, komma att verka därhän,
att det kapital, som nu söker placering mot hög ränta i fastigheter,
i stället i form av försträckning skulle komma industrien till godo. Tvärtom
är det ju ett känt förhållande, att den säkerhet, som av våra stora
industriföretag vid upptagande av obligationslån lämnas långivarne, till
stor del består just av inteckningar i företagens fasta egendom. Även
dessa lån skulle förty drabbas av det föreslagna räntemaximet med alla
därav följande olägenheter.
På grund av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1921.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.