Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 4 e. m

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av vackt motion om
upphävande av bostadsbandet i fråga om valbarhet till
riksdagens andra kammare.

Närvarande-, Herrar Clason, Klefbeck *, Hellberg, Johansson i Kälkebo, Strömborg,
K. J. Ekman, Reuterskiöld, Lyberg*, Larsén, Bruhn *, Jansson i Edsbficken*,
Hallén, af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund, Sävström, Hansson i
Gårda, Persson i Fritorp, Andersson i Igelboda, Gustafson i Kasenberg *
och Carlström i Helgagård *.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 269, har herr Vennerström
hemställt, »att riksdagen måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande ändrade lydelse av § 19 riksdagsordningen: ''Till

ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och
kvinnor, som äga valrätt inom riket’.»

Beträffande den till stöd för detta yrkande förebragta motiveringen
får utskottet hänvisa till motionen.

Förslag om upphävande av det s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens
andra kammare hava varit föremål för riksdagens behandling
vid såväl 1919 års lagtima som 1920 års riksdag. Vid det förra tillfället
avstyrktes förslaget av konstitutionsutskottet och avslogs av båda
kamrarna. Vid 1920 års riksdag tillstyrkte visserligen konstitutionsutskottet
ett härom väckt förslag, men båda kamrarna avslogo denna utskottets
hemställan i enlighet med en av nio ledamöter inom utskottet
avgiven reservation, vari hemställdes om avslag å förslaget. Såsom skäl
för bostadsbandets bibehållande har man, i huvudsak anfört följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 35 höft. (Nr 50.) 1

U ttkottets
yttrande.

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

I ett land som vårt med så betydande geografisk utsträckning
och så vitt skilda förhållanden i olika bygder är det av synnerlig vikt,
att personer med ingående kännedom och erfarenhet om förhållandena
i rikets olika delar hava säte i riksdagen. Till främjande av detta önskemål
har bostadsbandet utan tvivel medverkat. Om tidigare några
olägenheter av detsamma kunna hava förekommit — varom meningarna
kunna vara delade — hava dessa i varje fall numera blivit väsentligt
förminskade genom införande av det proportionella valsättet och valkretsarnas
förändring från enmansvalkretsar till valkretsar med flera
representanter. Införandet av gemensam valdag kommer åter givetvis
att motverka den möjlighet till förflyttning av representanter från en
ort till en annan, som förslagets anhängare mena skulle bliva en fördel
av bostadsbandets upphävande. Däremot skulle förslagets genomförande
säkerligen leda till en ytterligare allt annat än önskvärd mekanisering av
valarbetet och till ett skarpare betonande däri av politiska partisynpunkter.
Beaktas bör ock, att bland valmännen icke någon önskan
kommit till synes om förslagets genomförande.

Dessa skäl för bostadsbandets bibehållande äga enligt utskottets
mening full giltighet; deras betydelse framgår också därav att, såsom
utskottet ovan framhållit, riksdagens båda kamrar avslagit förslag om
bostadsbandets avskaffande. Utskottet vill till de anförda skälen endast
tillägga, att om ett system med större valkretsar vid val till riksdagens
andra kammare inom en nära framtid genomföres, de olägenheter, som
bostadsbandet för närvarande i vissa fall till äventyrs kan orsaka, ytterligare
förlora i betydelse.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 maj 1921.

På konstitutionsutskottets vägnar:

SAM. CLASON.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

3

Reservatione r:

1) av herr Hellberg;

2) av herrar Strömberg, Larsén, Hallén och Sävström mot motiveringen
;

3) av herrar Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som
ansett, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Det i föreliggande motion framställda förslaget om avskaffande
av det s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare har
vid upprepade tillfällen och senast vid 1920 års riksdag varit föremål
för prövning. Vid sistnämnda riksdag förelåg en motion, nr 36, av
herrar Vennerström och Hage, vari samma yrkande gjordes som i den
nu föreliggande motionen. Utskottet tillstyrkte motionen med följande
motivering:

»Det i föreliggande motion framställda förslaget om avskaffande av
det s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare är av
samma innehåll som det vid fjolårets riksdag i motion nr 327 av herrar
Vennerström, Hage och Johansson i Sollefteå framlagda. Vid konstitutionsutskottets
i anledning av denna motion avgivna avstyrkande utlåtande
var därvid fogad eu reservation, vari tio av utskottets ledamöter
hemställde om bifall till motionen, detta med en motivering av följande
lydelse:

''Bostadsbandets inskränkning i valmännens frihet att välja representanter
oberoende av territoriella begränsningar har redan tidigt varit
föremål för reformkrav, vilka yrkat dess upphävande eller lossande.
Ståndstiden ägde ej bostadsbandet i dess modärna omfattning, som byggt
på valkretsen, då inom adelståndet representanten var självskriven, i
prästeståndet valfriheten stod öppen inom stiftet, och i de två lägre
stånden, särskilt bondeståndet, den s. k. föreningsfriheten tillät valmän
från ett flertal kretsar att sammansluta sig om en och samma kandidat,
oberoende av om denne var bosatt i någon av dessa eller ej. Riksdagshistorien
visar, att detta blev allmän regel, och från denna tid kan
nämnas sådana exempel som bondehövdingen Anders Danielsson vid
1834—35 års riksdag med kumulerat mandat för 27 härad, belägna i
tre olika län. Ett förslag om inskränkning i denna frihet möttes 1809
i ståndet av starkt motstånd, genomfördes visserligen med sammanslut -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

ningsrättens begränsning till inom domsagan 1834, men utsattes för en
stark kritik, särskilt från de liberala elementen inom adelståndet. Debatten
upptager redan då en serie av argument mot bostadsbandet, som
sedan återkommit, och exempel anfördes på dess skadlighet även i denna
begränsade omfattning. Principen stod dock i alltför nära samband med
ståndstidens intresserepresentation, för att motståndet skulle kunna
göra sig mera gällande.

Dess starkare kritik möter den, då den införlivats i den nya riksdagsordningens
tvåkammarsystem. Där skulle representanten principiellt
ej längre bevaka vissa orts- eller ståndsintressen, såsom t. ex. bondeståndsledamoten
från det eller det häradet, men på de samfällda valens
grund verka som andrakainmarledamot och riksrepresentant. Detta oaktat
ej endast bibehölls men skärptes den gamla bostadsbandsprincipen till en
fordran på kandidaterna att »äga och minst ett år före valet ägt valrätt
inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka de väljas.»

Någon motivering för dessa restriktioner gives icke, annat än den
sidohänvisning till första kammarens frihet från dem, varigenom, framhåller
De Geer, »någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga ledamöter
i riksdagen icke lärer uppstå». Enligt riksdagsordningens egen
upphovsman kunde man alltså på grund av bostadsbandet förvänta en
dylik brist på kapaciteter i andra kammaren, men första kammaren
skulle i så fall tjänstgöra som ersättare. Anordningen ingick som led
i en medveten strävan att så vitt möjligt förläna åt den övre kammaren
en elit-karaktär i kontrast mot den nedre, där, enligt statsrättsprofessor
Rydin, just på grund av bostadsbandet väl målsmän »för de olika orterna
och de olika skiftningarna i det allmänna tänkesättet, men ej, såsom i
andra parlamentarismens länder, nationens förnämsta män» skulle samlas.
Konsekvenserna av bostadsbandet erkännas här fullt och öppet. Det
skall befästa första kammarens kvalitativa överlägsenhet.

Inför det starka behovet av ett lossande av banden går dock ej
institutet i sin första avfattning länge att uppehålla. Det är ej nödvändigt
att här ingå på detaljerna i reformarbetet: flyttningsstreckets
begränsning, mantalsskrivningsförordningens av 1861 utbyte mot ny av
1894 och dess undantagsbestämmelser (§ 3 mom. 6) för statsråd 1912.
Särskilt den sista ändringen, vilken enligt motionären i ämnet 1910
(herr Hildebrand) åsyftade att i »ett tidsskede, då riksdagen behöver
största mått av politisk bildning och praktisk duglighet, i största möjliga
utsträckning tillvarataga de främsta männen för arbete i båda kamrarna»,
ger ett tydligt uttryck åt, huru man även på högersidan blir
tvungen att, låt vara endast för en mindre, särskilt värdefull kategori,

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

5

genombryta bostadsbandsprineipen och erkänna, att den utgör ett länder
för förvärv för den aktiva politiken av landets bästa förmågor.

Hela bostadsbandets historia låter det i närvarande stund framträda
som eu anomali i statsskicket. Den statsrättsliga såväl som den
politiska utvecklingen har alltmer bortarbetat de drag, med vilka det
från början harmonierat. De politiska partierna söka sina ledande män
över hela riket, utan hänsyn till om de äro från den ena eller andra
landsändan, och valmansskarorna välja representanter, som ansluta sig
till den av dem närmast omfattade partiriktningen, vars organisation
sträcker sig över hela landet, och vars program är detsamma i Skåne
såväl som i Norrbotten. Den proportionella valmetoden av 1909 har
ytterligare befäst detta förhållande. Den har tillika förändrat läget i
ett annat avseende. Riksdagsmannens hemortsrätt i valkretsen skulle
garantera förtrogenhet med ortens behov och personlig bekantskap med
dess valmän. I de små enmansvalkretsarna blev det nog också så i de
flesta fall. Men när 1909 valkretsarna vidgats till de ofta mångdubbelt
större efter valtekniska hänsyn konstruerade flermansvalkretsarna följde ej
längre lokalkännedomen med som en konsekvens av bofastheten. Bostadsbandet
hänger så att säga i luften, det har mist sin förmåga som garanti
och kvarstår endast i sin rent negativa betydelse: som ett hinder. 1
detta avseende medför det från olika synpunkter skada.

För riksdagen betyder det, att ej, såsom på andra områden, den
fria konkurrensen över hela landet får befordra ett gott urval vid rekryteringen,
att ej de bästa sakliga och politiska krafterna få tillvaratagas,
oberoende av boningsplatsen, och således riksdagens egen kompetens i
dess alltmer krävande arbete höjas. Medborgare, som genom egen yrkeserfarenhet
eller politisk insikt skulle gjort en betydelsefull insats i arbetet,
kunna ej vinna inträde då den egna partiriktningens målsmän
på länsbänken äro få, platserna redan besatta och placering utanför
valkretsen i regel förbjuden. Fn värdefull medlem av kammaren
flyttar för sin borgerliga näring från valkretsen; avflyttningen verkar
omedelbart såsom diskvalificeringsorsak, hans gamla krets får ej återvälja
honom. En partiledare blir utslagen i sin hemvalkrets; möjlighet är
omedelbart avskuren för hans återval till kammaren. De förra exemplen
känner var och en från sin hemtrakt, de inträffa ofta och äro av alla
erkända, för fallet statsråd 1910 särskilt behandlade; det sista har bekräftats
vid bekanta tillfällen i vår politiska historia.

För de ''politiska partierna innebär bostadsbandet, att de ej kunna
bliva, såsom naturligt vore, kvalitativt så väl som möjligt representerade
av alla de krafter, som kunna vinnas, var de nu än äro tillfinnandes,

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

utan måste låta sig nöja med respektive landsdels begränsade resurser.
Vid de stora politiska valomslagen med starka förskjutningar i partinumerärerna
får detta sin särskilda betydelse. Ett avtagande parti får
i flera kretsar se sina bästa män utestängda, utan möjlighet till placering
inom annan valkrets. Ett parti i tillväxt är avskuret från utvägen att
i olika kretsar få invalda sina över landet mycket ojämnt fördelade
kapaciteter.

Från väljarnas synpunkt åter ter sig bostadsbandet uppenbart
såsom ett utifrån, i misstro mot deras egen mogenhet och kompetens,
pålagt hinder att fritt efter egen förmåga och i eget välförstått intresse
söka den kandidat, för vilken de av ett eller annat skäl hava det största
politiska förtroendet, han må nu bo utanför eller innanför valkretsens
gränser, och i stället såsom en direkt uppmaning att i nomineringen
tillgodose i vidaste mån de bygdepolitiska intressena på de allmänpolitiskas
bekostnad. Man måste till fullo erkänna betydelsen av, att i
kammaren sitta män med eminent saklig insikt i de olika landsdelarnas
önskningar och behov, men frågan är, om ej detta blir förhållandet även
utan någon yttre garanti.

Statistiken över förstakammarvalen ger svar på den frågan. Den
visar, huru i den kammare, som går fri från ifrågavarande restriktion,
det s. k. självgjorda bostadsbandet 1918 utsträckte sig till ej mindre än
74 procent av dess ledamöter, vilka voro bosatta inom egen länsvalkrets
(uträknat för de olika partierna moderata, liberala och socialdemokrater
respektive 86, 64 och 35 procent), och angiver sålunda tydligt, att något
yttre korrektiv ej behöver påtvinga valmännen förstånd för sitt eget bästa
eller pålägga ett opåkallat förmynderskap. Alla de farhågor i olika riktningar
som rests mot i-eformen falla helt till föga inför de siffror och
fakta, som första kammaren giver.

Från vilken synpunkt man än ser frågan och främst från den:
är det för landet gagneligt, för riksdagens arbetsduglighet befordrande
— blir alltså konsekvensen, att bostadsbandet är en institution, som
står kvar från en tid med helt andra politiska och sociala förhållanden
och som numer ej har någon uppgift eller nytta att göra, men i
stället strider helt mot hela den politiska utvecklingen, hindrar denna
att fritt utveckla sig efter sunda banor och sålunda såsom skadligt bör
avskaffas. Behovet av en reform är erkänt, det gör sig kännbart vid
varje val och hav gång på gång konstaterats; i den stora motionen
1887, i de upprepade socialdemokratiska rösträttsmotionerna, i den liberala
regeringens principuttalande för reformen 1906, liksom i debatten 1910
av herr Eden med 22 instämmanden och i föreliggande motion.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

7

Denna övertygelse om reformen såsom högst nödig och nyttig,
som grundar sig helt på vår egen erfarenhet, blir till fullo bekräftad
vid ett studium av institutets utländska historia. Den visar, hur bostadsbandet
förekommer såsom regel i äldre författningar, hur det
sedan, särskilt efter demokratiseringen av statsskicken kring 1848,
borttages i det ena landet efter det andra, för att i närvarande stund
endast tinnas kvar i Förenta staterna, Norge, Turkiet, Grekland och
Danmark, i de två senaste staterna dock endast i mycket begränsad
omfattning och, vad Danmark beträffar, i motsats till hos oss, blott
för den övre kammaren. Beträffande Förenta staterna må endast anföras,
att den erkänt främsta kännaren av dess statsliv — Bryce — i
bostadsbandet ser en stor skada såsom en ytterligare stimulans på de
lokala intressenas redan förut otillbörligt starka inslag i politiken; vad
Norge angår är att märka, att reformen för närvarande där står på
dagordningen genom en motion, som upprepar den proposition i ämnet,
som den Knudsenska regeringen 1914 framlade. Reformen har förut
upprepade gånger sedan 1842 framburits, bland annat av konservative
män såsom professor Aschehoug, men har hittills ständigt fallit. Det
utomordentligt starka inflytande, som bygde- och lokalintressena spelat
i norsk politik, torde vara den huvudsakliga anledningen härtill.

Denna jämförelse med utländsk rätt, som låter det svenska och
norska bostadsbandet framstå såsom ett så gott som enastående i andra
stater övergivet institut, kan ej annat än ytterligare understryka det
resultat, till vilket vi i det föregående kommit: att bostadsbandet är
eu restriktion, vilken måste anses mindre väl förenlig med ett modernt,
demokratiskt statsskick.’

Enligt utskottets mening äro de av fjolårets reservanter sålunda
framlagda skälen för avskaffande av det s. k. bostadsbandet vid val till
riksdagens andra kammare fullt övertygande. Särskilt synas två av de
framförda synpunkterna vara förtjänta av uppmärksamhet. Vad principfrågan
beträffar, torde det vara otvivelaktigt, att bostadsbandet är att
anse som en ålderdomlig kvarleva från den tid, då varje riksdagsman
ansågs representera icke hela folket, utan sina valmäns och sin valkrets’
speciella intressen; då numera uppfattningen, att riksdagsmännen representera
hela folket och i sina handlingar främst hava att tillvarataga
hela rikets intressen, allmänt vunnit insteg, synes bostadsbandet, såsom
eft uttryck för en helt annan principiell uppfattning om riksdagsmannakallets
innebörd än nutidens, icke längre höra bibehållas. Härtill kommer
den praktiska synpunkten, att blott genom bostadsbandets avskaffande
valmännen erhålla rätt att fritt utse sina representanter bland

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50-

de medborgare, som de anse bäst skickade för riksdagsmannauppdraget.
Den i detta sammanhang uttalade farhågan för att yrkespolitik skall
vinna insteg i riksdagen och personer med kännedom om de olika
landsdelarnas behov icke bliva invalda i densamma, synes bäst vederlagd
genom en hänvisning till den sammansättning, som första kammaren,
vars ledamöter icke behöva vara bosatta inom valkretsen,
erhållit.»

De i 1920 års utskottsutlåtande anförda skälen för ett bifall till
yrkandet om avskaffande av det s. k. bostadsbandet synes fortfarande
äga full giltighet och några nya synpunkter, som tala för dess bibehållande,
hava enligt utskottets mening icke tillkommit. Utskottet anser
sålunda, att ifrågavarande motion bör av riksdagen bifallas och
hemställer,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse
av § 19 riksdagsordningen:

Nuvarande lydelse.

»Till ledamöter i andra
kammaren kunna endast
utses män och kvinnor,
som äga valrätt inom valkretsen
eller, där fråga är
om stad, bestående av flera
valkretsar, inom någon av
dessa.»

Föreslagen lydelse.

»Till ledamöter i andra
kammaren kunna endast
utses män och kvinnor,
som äga valrätt inom riket.
»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.