Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
1
Nr 42.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1921 kl. 10 f. m.
Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet kava på därom hos vederbörande gjord,
framställning blivit överlämnade de under tiden från och med den 10
januari 1920 till och med den 9 januari 1921 i statsrådet förda protokoll,
nämligen över
justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1920 till
och med den 7 januari 1921;
justitieärenden från och med den 16 januari 1920 till och med
den 31 december samma år;
utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1920 till
och med den 7 januari 1921;
lantförsvar särenden från och med den 12 januari 1920 till och med
den 30 juni samma år;
sjöförsvarsärenden från och med den 16 januari 1920 till och med
den 30 juni samma år;
för sv ar särenden från och med den 9 juli 1920 till och med den 7
januari 1921;
civilärenden från och med den 12 januari 1920 till och med den
30 juni samma år;
socialärenden från och med den 2 juli 1920 till och med den 7
januari 1921;
kommunikationsärenden från och med den 2 juli 1920 till och med
den 7 januari 1921;
finansärenden från och med den 16 januari 1920 till och med den
7 januari 1921;
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 27 käft. (Nr 42.)
1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1920 till och med
den 7 januari 1921;
jordbruksärenden från och med den 12 januari 1920 till och med
den 7 januari 1921; samt
handelsärenden från och med den 2 juli 1920 till och med den 7
januari 1921.
Dessutom har, på därom gjord framställning, till utskottet överlämnats
det i statsrådet förda protokoll över utrikesdepartementsärenden
för den 4 mars 1921 rörande avlåtande till innevarande års riksdag av
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 angående förvärv av beskickningshus i
London m. m.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och
nu fullbordad,
har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
varemot utskottet
funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
anmälas, nämligen:
l:o.
Närvarande: Herrar Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i Kälkebo, Strömberg,
Ljunggren, Thulin, Reuterskiöld, Lyberg, Stendahl, Magnusson i Tumhult,
af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund, Sävström, Leander,
Hansson i Gärda, Andersson i Igelboda, Gustafson i Kasenberg och
Karlsson i Vadstena.
(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 23 april 1920).
Enligt protokollet över utrikesdepartementsärenden den 23 april
1920 hade t. f. ministern i Tokio och Peking, envoyén David Bergström,
som på semesterledighet vistades i Sverige, anmält, att det för hans
fortsatta ämbetsverksamhet skulle vara av största betydelse, att han under
sitt uppehåll i hemlandet finge närmare studera de senaste årens industriella
och kommersiella utveckling därstädes, samt att han för sådant
ändamål hade för avsikt att på olika platser i Sverige konferera med
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
3
intresserade industriidkare och köpmän ävensom att besöka olika industriella
anläggningar i landet. Protokollet meddelar vidare, att Bergström,
då dessa konferenser ävensom de resor, som föranleddes av nämnda
studiebesök, företoges i tjänstens intresse, anhållit dels att den tid, som
konferenserna och resorna droge, måtte frånräknas hans semestertid och
att han under samma tid måtte få åtnjuta samtliga med hans innehavande
tjänst förenade avlöningsförmåner, dels ock att reseersättning
måtte honom beredas.
I anledning härav beslöt Kungl. Maj:t enligt sagda protokoll på tillstyrkan
av föredragande departementschefen, att dels förklara, att eu tid
av högst två månader, som envoyén Bergström under då instundande sommar
måtte använda för ovannämnda konferenser ävensom för besök vid
svenska industriella verk och anläggningar, icke skulle inräknas i honom
författningsenligt tillkommande semester, dels berättiga envoyén Bergström
att under den tid, som åtginge för av dessa konferenser och besök föranledda
resor, uppbära samtliga med hans befattning såsom. t. f. minister i Tokio
och Peking förenade avlöningsförmåner, dels ock berättiga envoyén Bergström
att för samma resor inom Sverige åtnjuta resekostnadsersättning
enligt vederbörande klass i gällande resereglemente. Däremot skulle särskild
traktamentsersättning icke till Bergström utgå.
Av till ärendet hörande handlingar framgår emellertid, att något
Kungl. Maj:ts avgörande i denna fråga icke tillkommit förrän vid en
långt senare tidpunkt. Sedan envoyén Bergström under loppet av sommaren
ingivit räkningar å bl. a. den ersättning han ansåg tillkomma sig
för nu berörda resor, upptogos dessa räkningar till prövning under tidigast
senare delen av oktober. Därvid har uppenbarligen ovisshet rått
i fråga om längden av den tid, under vilken Bergström skulle kunna påräkna
att under dylika resor få tillgodoräkna sig samtliga med befattningen
som minister förenade avlöningsförmåner. I en skrivelse från dåvarande
tillförordnade chefen för personal- och administrativa avdelningen
i utrikesdepartementet till Bergström, daterad den 2 november 1920 och
enligt påteckning expedierad den 4 november, har sålunda meddelats,
att Kungl. Maj:t täckts dels förklara, att en tid av högst femton dagar,
'' som Bergström under sommaren samma år använt för besök vid svenska
industriella verk och anläggningar, icke skulle inräknas i honom författningsenligt
tillkommande semester, dels berättiga Bergström att under
den tid, som åtgått för av dessa besök föranledda resor, uppbära samtliga
med befattningen som minister i Tokio och Peking förenade avlöningsförmåner,
dels ock berättiga Bergström att för samma resor inom
Sverige åtnjuta resekostnadsersättning enligt andra klass i gällande rese
-
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
reglemente. Någon särskild traktamentsersättning för dessa resor hade,
såsom tillika meddelades, emellertid ej kunnat tillerkännas Bergström.
Sedermera liar emellertid den 24 december 1920 från den ordinarie
chefen för personal- och administrativa avdelningen till Bergström expedierats
en ny ämbetsskrivelse, daterad den 8 november samma år, i vilken
meddelades, att Kungl. Maj:t täckts dels förklara, att en tid av högst
två månader, som Bergström under sommaren samma år använt för besök
vid svenska industriella verk och anläggningar samt för konferenser
med intresserade industriidkare och köpmän, icke skulle inräknas i honom
författningsenligt tillkommande semester, dels berättiga Bergström att
under den tid, som åtgått för av dessa besök och konferenser föranledda
resor, uppbära samtliga med befattningen som minister i Tokio och Peking
förenade avlöningsförmåner, dels och berättiga Bergström att för samma
resor inom Sverige åtnjuta resekostnadsersättning enligt andra klass i
gällande resereglemente, varjämte även nu meddelades, att någon särskild
traktamentsersättning ej kunnat tillerkännas honom. Sistnämnda skrivelse
åtföljdes av ett brev till Bergström från nyssnämnde chef för personalavdelningen,
daterat den 20 december och expedierat den 24 i samma
månad. I detta meddelades, att den nya skrivelsen vore avsedd att ersätta
den tidigare expedierade, i vilken den av Kungl. Maj:t Bergström
medgivna rätten att uti sin semester icke inräkna tiden för konferenserna
och resorna bestämts att omfatta endast en tid av högst 14 dagar i stället
för de två månader, som dåvarande utrikesministern Palmstierna ställt i
utsikt, samt att ärendet föredragits under avsändarens semester,1 varför,
då någon anteckning ej gjorts i saken, restiden endast upptagits till 14
dagar. Vidare framhölls, att den oöverensstämmelse, som förelåge mellan
Kungl. Maj:ts beslut i ärendet att icke tillerkänna Bergström något dagtraktamente
för dessa resor och ett tidigare uttalande av. dåvarande tillförordnade
utrikesministern Branting i skrivelse till Bergström av den 18
sistlidne augusti, berodde därpå, att man haft att välja mellan det tilllämpade
förfaringssättet och att bevilja Bergström tjänstledighet under
den tid av två månader, hans informationsresor i Sverige ansågs taga i
anspråk, i vilket fall Bergström emellertid fått avstå tjänstgöringspenningar
under samma tid och endast kunnat åtnjuta dagtraktamente under
12 å 14 verkliga resdagar. »Med hänsyn härtill» — heter det vidare i
detta brev — »syntes det lämpligare att förklara eder hava tjänstgjort
under sagda två månader varigenom ni berättigas uppbära tjänstgöringspenningar
men i stället måst avstå dagtraktamente även för resdagarna.»
1 Enligt utskottet tillhandakommen upplysning åtnjöt vederbörande icke ledighet under april
månad, men väl den 10 september—8 november.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
5
Deri ovisshet, som tydligen ännu i slutet av oktober rått i fråga
om den ersiittning, som skäligen borde tillerkännas envoyén Bergström
för hans informationsresor och konferenser, torde ådagalägga, att något
Kungl. Maj:ts avgörande i frågan icke träffats så tidigt som den 23 april.
Utskottet finner under sådana förhållanden anmärkningsvärt, såväl att
vederbörande föredragande underlåtit att, samtidigt med att för Bergström
vissa förmåner ställdes i utsikt, vilka kunde för statsverket medföra ekonomiska
konsekvenser, utverka ett Kungl. Maj:ts beslut i ärendet, som
att sedermera protokollet i frågan blivit antedaterat.
På dessa grunder finner sig utskottet böra hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen, dels mot ministern för utrikes ärenden
friherre Palmstierna, chef för utrikesdepartementet vid den tid, då
enligt statsrådsprotokollet beslutet i fråga tillkommit, dels mot ministern
för utrikes ärenden greve Wrangel, chef för utrikesdepartementet vid den
tid, då beslutet enligt tillgängliga handlingar i verkligheten måste hava
kommit till stånd.
a)j
2:0.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i
Kälkebo, Strömberg, K. J. Ekman, Reuterskiöld, Lyberg, Sandegård,
Bruhn, Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Hallén, P. S.
Hedlund i Östersund, Sävström, Leander, Hansson i Gärda, Starbäck
och Gustafson i Kasenberg.
\
(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 7 januari samt den 4 mars 1921.)
Av ifrågavarande protokoll framgår, att vissa åtgärder under år
1920 vidtagits i syfte att för beskickningen i London tillförsäkra staten
besittningsrätt till annan fastighet i nämnda stad än den hittills förhyrda.
Rörande beskaffenheten av dessa åtgärder erhålles upplysning genom dels
nämnda protokoll, dels till utskottet på begäran överlämnade handlingar,
vilka emellertid, såsom utskottet anser sig böra här meddela, endast successivt
inkommit till utskottet, de sista den 21 maj.
Som bekant hade svenska staten år 1907 för sin beskickning i London
för 15 år förvärvat besittningsrätt till en fastighet nr 73 Portland Place.
Med besittningsrätten följde företrädesrätt att efter besittningstidens utgång
förlänga kontraktet. Såsom i Kungl. Maj:ts proposition nr 153 vid
årets riksdag — bilagd protokollet av den 4 mars — framhålles, befanns
det, sedan beredning i ärendet ägt rum, den 19 februari 1920 lämpligt
att anmoda byggnadsstyrelsen att utse sakkunnigt ombud för att avresa
till London med uppgift att verkställa allsidig utredning, huruvida en för
-
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
nyelse av det hittills gällande hyreskontraktet borde äga rum eller en
annan byggnad anskaffas för samma ändamål. Uppdraget anförtroddes åt
arkitekten i byggnadsstyrelsen T. A. Urat och utfördes av denne under
en resa till London den 15—30 mars.
Av de undersökningar, Grut verkställde, ansåg han det framgå, att
det då använda beskickningshuset icke på något sätt kunde genom
ombyggnad göras fullt lämpligt både till legationslokaler och samtidigt
till bostad för beskickningschefen, och att av i London förvärvbara
egendomar, som han påträffat, endast en, nr 27 vid Portland Place,
uppfyllde nödiga betingelser för ändamålet, varför Grut tillrådde dåvarande
ministern i London att inleda underhandlingar om dess förvärvande.
Ett förslag av Grut till denne att på egen risk köpa huset fortast
möjligt, ansåg sig ministern av olika skäl icke böra följa. Grut åtog
sig då att efter hemresan till Stockholm söka skaffa en garanti för
täckande av eventuellt uppstående förlust för greve Wrangel, därest
denne, efter telegram från Grut, köpte huset. Efter återkomsten till
Stockholm vidtog Grut åtskilliga åtgärder för att främja ärendet. Först
uppsökte han, för att erhålla garant för köpet, eu finansman och framhöll
såsom sin mening, att ingen risk förelåge för den som köpte huset,
även om myndigheterna sedan skulle avslå dess förvärvande till Sverige
såsom legationsbostad, enär egendomsprisen i London vore i stigande.
Då emellertid nämnde finansman tillrådde honom att låta ärendet hava
sin officiella gång genom chefen för byggnadsstyrelsen till utrikesministern,
inlämnade Grut till byggnadsstyrelsen en preliminär rapport i
frågan och sökte vidare under den närmaste tiden intressera utrikesdepartementet
för frågans lösning i gynnsam riktning. Den 11 april
avgick därpå ett telegram till ministern i London; däri framhölls, att »regeringen»
funnit möjligheten att förvärva lord Ludlows hus synnerligen förmånlig
och att ett dylikt tillfälle troligen ej skulle återkomma, men då
propositionstiden vore utgången kunde proposition ej framläggas förrän
i början av följande år, vilket regeringen vore bestämd att göra. Beskickningen
anmodades därför att om möjligt träffa avtal om omedelbart
inköp till lägsta möjliga pris, varvid tillträde skulle kunna ske och köpesumman
erläggas den 1 mars 1921. Skulle säljaren ej acceptera dessa
villkor borde man i varje fall söka få köpet på hand.
Till svar härpå ingick till utrikesdepartementet den 15 april ett
den 14 daterat telegram från ministern i London. I detsamma uppgavs,
att säljaren fordrade att köpet skulle ske omedelbart, och med tillträde
redan under våren. Detta ansågs också mest praktiskt, då antagligen
omkring ett år åtginge för nödiga ändringar samt det vore önskvärt, att
Konstitutionsutskottets memorial nr 42 .
7
1921 det återstående årets besittningsrätt till det gamla huset skulle kunna
säljas; därigenom bleve nämligen säljaren fri från s. k. »i gott stånd»
villkor. Av greve Wrangel både 18,000 pund sterling bjudits, vilket bud
väntades bliva antaget. Att få köpet på hand vore ej möjligt och genom
några dagars uppskov skulle det sannolikt omintetgöras.
Sedermera avlät den 19 april chefen för utrikesdepartementet till
beskickningen i London en telegrafisk depesch, vari han förklarade sig
gilla de vidtagna åtgärderna men framhöll, att, emedan proposition ej
kunde avlåtas förrän till 1921 års riksdag, kanslibygget kunde börja tidigast
mars 1921. Samtidigt kunde besittningsrätten till det gamla beskickningshuset
försäljas på villkor, att köparen inflyttade först sedan
de nya beskickningslokalerna blivit färdiga. Slutligen önskade statsrådet få
veta beskickningschefens åsikt om sättet för ordnandet av betalningsfrågan.
Härpå svarades den 20 april från London, att denna fråga torde
kunna ordnas så, att endera enskild man eller bank försträckte penningarna
eller att säljaren mot garanti från bank medgåve betalning
först om ett år med ränta under tiden.
Sedan därefter till utrikesdepartementet från ministern i London
dels ingått eu P. M. av den 21 april, dels en skrivelse av den 28 i
samma månad, båda livligt tillstyrkande uppgörelsen, avlät chefen för
utrikesdepartementet den 5 maj 1920 ett telegram, som i huvudsak innehöll
att ett eventuellt förskott av inköpssumman för huset kunde ordnas
i Stockholm, samt att kostnader för ombyggnad och utgift för eventuell
förlängning av besittningsrätten till det gamla beskickningshuset icke
torde uppkomma förrän i början av år 1921.
Härpå svarade ministern i London den 14 maj, att han avslutat
köp av fastigheten 27 Portland Place för 18 tusen pund med tillträde den 1
juni och erlagt tio procent av köpesumman, för vilka anhölls om remissa.
Vidare anhölls om direktiv rörande betalningen av återstående köpesumman
16,200 pund.
För skotteringen av inköpssumman hade under tiden ordnats i
Sverige på sådant sätt, att en enskild finansman på anmodan från utrikesdepartementet
ställt medel till förfogande, på sätt framgår av följande''skrivelse
med därå avlåtna svar.
Stockholm den 15 maj 1920.
1) »H. Ecce. Utrikesministern friherre E. Palmstierna, Stockholm.
Anmodad av herr kabinettssekreteraren Boström att ställa nödiga
medel till förfogande för inköp av fastigheten nr 27 Portland Place i
8
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
London för svenska statsverkets räkning, tillåter jag mig härmed meddela,
att jag i dag telegrafiskt beordrat The British Bank of Northern
Commerce, Bishopgate, London, att genast på rekvisition tillhandahålla
Svenska ministern Greve Wrangel ettusenåttahundra pund samt den 1
nästkommande juni ytterligare sextontusensjuhundra pund.
Jag tillåter mig anhålla att det försträckta beloppet återbetalas i
Pounds Sterling jämte sex procent årlig ränta senast inom utgången av
mars månad år 1921. Motseende ett erkännande av ovanstående tecknar
jag *
Med utmärkt högaktning»
(Namn).
[Stockholm den 17 maj 1920.
2) Till (Namn), Stockholm.
»Jag har äran erkänna emottagandet av Eder skrivelse den 15
innevarande maj, vari Ni dels meddelat, att Ni telegrafiskt beordrat The
British Bank of Northern Commerce i London att per rekvisition tillhandahålla
Envoyén Greve Wrangel ettusenåttahundra pund samt den.l
nästkommande juni ytterligare sextontusens juhundra pund såsom försträckning
till förvärvande för svenska statsverkets räkning av fastigheten
nr 27 Portland Place, dels anhållit att det försträckta beloppet
måtte återbetalas i pund sterling jämte sex procent årlig ränta, senast
inom utgången av mars månad 1921.
Med anledning av Edert välvilliga åtagande, varigenom möjlighet
beredes regeringen, som icke ansåg sig kunna till innevarande års riksdag
avlåta proposition om inköp av ovannämnda, för svenska beskickningen
i London avsedda fastighet, att därom göra framställning till
nästa års riksdag, och varigeuom svenska staten för en lång framtid
torde tillförsäkras besittning av en värdig och ändamålsenlig byggnad
för inrymmande av dess representation därstädes, har jag äran uttrycka
min och mina kollegers varma erkänsla.
Med utmärkt högaktning».
(Namn).
Sistnämnda brev, som föreligger i utrikesdepartementets koncept,
är där undertecknat P—stierna samt dagtecknat den 17 maj och i tjänsteväg
expedierat den 18 maj 1920.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
9
Nu berörda, den 14 maj 1920 underskrivna köpehandling giillde
förvärv av besittningsrätten för de närmaste 54 åren till fastigheten
Portland Place nr 27 från denna rätts dåvarande innehavare. Under
ärendets handläggning hade emellertid även utrönts, att besittningsrätten
för sammanlagt 999 år vore förvärvbar genom ytterligare tillskott till
köpesumman. Efter förhandlingar i London om de närmare villkoren
härför accepterade grundägaren ett anbud från svensk sida om ett dylikt
inköp för dels en engångskostnad av 4,750 pund sterling dels en
årlig avgift av 150 pund sterling. Sedan underrättelse härom ingått
från London genom telegrafisk depesch den 4 februari 1921, avläts från
utrikesdepartementet den 15 februari 1921 till ministern i London ett
svar, i vilket denne bemyndigades att uppsätta och underskriva kontrakt
med fastighetens ägare angående förhyrande »för svenska statens räkning»
av nämnda fastighet för en tid av 999 år, räknat från den 11 oktober
1921 mot ovan angivna engångskostnad och årliga avgift.
Telegrammet är undertecknat av kabinettssekreteraren samt försett
med påskrift, att det företetts för excellensen som särskilt bemyndigat
kabinettssekreteraren att underteckna det.
I depescher av den 26 februari bemyndigades vidare beskickningen
i London att låta påbörja de föreslagna om- och tillbyggnadsarbetena i
den nya fastigheten.
Det torde här böra särskilt erinras, att nu omförmälda bemyndiganden
äro meddelade redan innan den kungl. propositionen till riksdagen av den
4 mars 1921 om förvärv av beskickningshus i London är dagtecknad.
Utskottet har i detta ärende funnit följande omständigheter särskilt
anmärkningsvärda. Först har utskottets uppmärksamhet fästs vid, att
ehuru den ministär, som under april och maj 1920 vidtog ovan omförmälda
åtgärder för att åt svenska staten förvärva besittningsrätt till huset nr 27
Portland Place, uppenbarligen fann köpet vara en angelägenhet av synnerlig
vikt, den underlät att förelägga frågan för den då samlade riksdagen.
Det anförda motivet, att propositionstiden vore utgången, kan utskottet
icke finna vara en tillfyllestgörande anledning till nämnda uraktlåtenhet,
helst samma regering i andra långt mindre betydelsefulla ärenden fann
sig föranlåten att efter propositionstidens utgång avlåta propositioner till
riksdagen.
Utskottet har vidare måst finna de företagna åtgärderna, såväl de
våren 1920 som de februari 1921 träffade, så mycket mer anmärkningsvärda,
som både svenska staten genom dem utan riksdagens hörande iklätts omfattande
ekonomiska förpliktelser och riksdagens handlingsfrihet i fråga
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 27 käft. (Nr 42.) 2
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
om den först i mars avgivna propositionen angående inköp av beskickningshus
i London därigenom blivit bunden.
Slutligen har utskottet oek funnit anmärkningsvärt att nu ifrågavarande
åtgärder tillkommit utan att de bemyndiganden, som legat till
grund för desamma i någon form upptagits till behandling inför Kungl.
Maj:t i statsrådet. Enligt utskottets uppfattning är det icke överensstämmande
med vår statsförfattnings principer, att såsom här skett utan
dylik föredragning åtgärder vidtagas, vilka faktiskt innebära bemyndiganden
från regeringens sida för statsmyndigheter att träffa vissa avgöranden.
I all synnerhet framträder oriktigheten härav, när dessa åtgärder medföra,
att staten ådrages ekonomiska förpliktelser.
Av anförda skäl har utskottet ansett detta ärende vara av den beskaffenhet,
att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen
göras mot ministrarna för utrikesärenden under den tid, förevarande
anmärkningsvärda åtgärder vidtagits, friherre Palmstierna och greve
Wrangel.
b)
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i
Kälkebo, Strömberg, Keuterskiöld, Lyberg, Norling, Bruhn, Stendahl,
Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Hallén, Hedlund, Sävström,
Leander, Hansson i Gårda, Persson i Fritorp och Gustafson
i Kasenberg.
(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 4 mars 1921.)
I motiveringen till sin hemställan, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att till förvärv av beskickningshus i London m. m. å tilläggsstat
för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av kronor 1,200,000 anförde
ministern för utrikes ärendena greve Wrangel bland annat, att besittningsrätten
till fastigheten nr 73 vid Portland Place — det dåvarande
beskickningshuset — för året 1 juli 1921—30 juni 1922 avyttrats
för en summa av 500 pund.
Enligt tillgängliga handlingar har nämnda avyttring ägt rum den
2 december 1920. Genom mäklarfirman Clark and Son gjordes nämligen
från mr. R. Haden Tebb redan den 15 juni ett anbud om inköp av
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
11
besittningsrätten i fråga för 500 pund, vilket anbud accepterades i en
skrivelse av den 2 december enligt vad av ett brev från Clark and Son
till svenska legationen i London av den 3 december framgår.
Två moment i detta förfarande äro enligt utskottets mening
anmärkningsvärda. Såvitt av statsrådsprotokollen framgår, har frågan
om avyttring av omförmälda besittningsrätt icke föredragits inför
Ivungl. Maj:t i statsrådet. Att så bort ske, står enligt utskottets mening
utom tvivel. Härtill kommer, att genom avyttringen av besittningsrätten
till det gamla beskickningshuset riksdagen vid behandlingen av frågan
om beviljande av anslag till anskaffande av ett nytt beskickninghus försattes
i ett tvångsläge. En fullt obunden prövning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 153 angående beviljande av dylikt anslag kunde givetvis
ej ske, då besittningsrätten till det av den svenska legationen i Storbrittanien
använda huset redan avyttrats för tiden från och med den 1
juli 1921. Det är enligt utskottets mening uppenbart, att med detta avyttrande
bort anstå, till dess riksdagen fattat sitt beslut rörande frågan
om förvärv av nytt beskickningshus.
Då sålunda frågan om avyttring av besittningsrätten till fastigheten
nr 73 vid Portland Place icke föredragits inför Kungl. Maj:t i statsrådet
samt då riksdagen genom nämnda avyttring försatts i ett faktiskt tvångsläge,
har utskottet ansett detta ärende vara av den beskaffenhet, att
anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göras mot
föredragande departementschefen, ministern för utrikesärendena greve
Wrangel.
3:o.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg, Ljunggren, Thulin,
Reuterskiöld, Lyberg, Norling, Andersson i Kolstad, Sandegård, Bruhn,
Stendahl, Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Sävström,
Hansson i Gårda, Persson i Tofta, Starbäck, Olsson i Golvvasta och
Andersson i Igelboda.
(Protokoll över socialärenden den 29 september 1920.)
Den 7 augusti 1920 överlämnade chefen för medicinalstyrelsen,
generaldirektör Buhre, till chefen för socialdepartementet en skrivelse av
följande innehåll:
»Efter samråd med medicinalstyrelsens föredragande för apoteks -
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
ärenden t. f. byråchefen S. Gullström samt medicinalrådet E. Sederholm
får jag hos herr statsrådet göra nedanstående framställning.
De ekonomiska svårigheter, i vilka Aktiebolaget Svensk Färgämnesindustri
råkat, synas kunna för den inhemska läkemedelstillverkningen
få följder av sådan beskaffenhet, att medicinalstyrelsen ansett sig skyldig
med uppmärksamhet följa utvecklingen.
Genom bildandet av Aktiebolaget Astra togs ett för det svenska
medicinalväsendet viktigt initiativ, alldenstund någon nämnvärd läkemedelstillverkning
dittills icke funnits inom landet. En efter härvarande
förhållanden kraftig utveckling i storindustriell riktning erhöll denna
tillverkning, sedan nämnda bolag för ett par år sedan uppgått i Aktiebolaget
Svensk Färgämnesindustri. De byggnader och lokaler, varöver
bolaget förfogar, liksom den maskinella utrustningen äro avsedda för en
läkemedelsindustri i relativt stor omfattning och representera redan ej
obetydliga värden.
Att det behov, som här ovan avses, sålunda kunde fyllas, vore
givetvis av största betydelse och dubbelt viktigt under tider, då förbindelserna
med andra läkemedelsproducerande länder kunna vara upphävda
eller försvårade.
Att den sålunda begynta industrien nu icke synes kunna fortsätta,
torde bero på omständigheter, som i mycket sammanhänga med de svårberäkneliga
förhållanden, som icke minst på detta område gjorde sig
gällande under krigs- och krisåren.
Betydelsen av denna industri har även av regeringen beaktats, då
denna efter tillstyrkan av medicinalstyrelsen den 14 juni 1917 för att
stödja läkemedelstillverkningen hos Aktiebolaget Astra beviljade detta
bolag ett delvis räntefritt lån på 350,000 kronor ur manufakturförlagslånefonden.
Då nu denna industris fortbestånd allvarligt hotas, har
medicinalstyrelsen av åtskilliga skäl ansett sig böra fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på förhållandet. Industriens betydelse för landet under
vissa svåra, dock alltid tänkbara, förhållanden har ovan vidrörts. Men
jämväl ur en annan synpunkt vore det viktigt, att statsmakterna icke
överlämnade utvecklingen i detta fall helt och hållet åt sig själv.
Apotekskommittén har i sitt vid slutet av år 1919 avgivna betänkande
(Del I, sid. 479 o. följ.) vidrört frågan om en centralanstalt för
apotekens förseende med läkemedel och vidare i förslaget till Lag om
apotek § 14 ifrågasatt skyldighet för apoteken att från en sådan anstalt
inköpa för apoteksrörelsen erforderliga varor, bland vilka inrymts även
sådana, som nu beredas å de enskilda apoteksinrättningarnas laboratorier.
Då ett särdeles gynnsamt tillfälle att realisera denna apotekskom -
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
13
mittens plan nu erbjuder sig, har medicinalstyrelsen övervägt möjligheterna
att träda emellan och åstadkomma en för det allmänna tillfredsställande
lösning. Förhållandena påkalla emellertid eu skyndsamhet, som
utesluter, att saken göres till föremål för ingående prövning och proposition
i vanlig ordning om anslag av statsmedel för planens fullföljande.
Av denna orsak har medicinalstyrelsen ansett sig böra hos Aktiebolaget
Vin- och Spritcentralen under hand göra eu förfrågan, huruvida nämnda
bolag, i vars styrelse Kungl. Maj:t utser halva antalet ledamöter, och
vars vinst tillfaller statsverket, skulle vara villigt medverka till den ifrågavarande
läkemedelsfabrikens förvärvande och åtminstone till en början
övertaga ledningen av dess verksamhet.
Planen skulle i så fall vara att under nära samarbete med medicinalstyrelsen
fortsätta och i mån av behov utvidga läkemedelsfabrikationen
under, såsom medicinalstyrelsen har anledning vänta, medverkan
från landets apotekare och särskilt de medlemmar av apotekarkåren, som
troligen mindre av rent ekonomiskt än av ideellt intresse lämnat sin
medverkan vid Aktiebolaget Astras bildande, och vilka därför rättvisligen
böra erhålla möjlighet att förvärva delägarskap även i det nybildade
bolaget och sålunda återfå en del av de i det gamla bolaget placerade
beloppen.
Från Vin- och Spritcentralens sida har något svar på medicinalstyrelsens
förfrågan icke ännu kunnat lämnas, men det är sannolikt, att
bolagets styrelse skulle vara villig att medverka till planens realiserande
endast under den förutsättningen, att från regeringen uttrycktes en önskan
därom.
Skulle Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen visserligen vara villigt
att inköpa fabrikerna men hysa betänkligheter mot att därefter upptaga
fabriksdriften, torde det, efter vad jag inhämtat, icke vara uteslutet, att
ett annat större industriföretag är benäget att för några år framåt förhyra
byggnaderna och använda dem till lagerlokaler.
Jag vill i detta sammanhang betona, att ett ingripande av nu ifrågasatt
art icke på något sätt kan prejudicera lösningen av frågan om apoteksväsendets
framtida gestaltning. Ty oberoende av hur formerna för detta
komma att i sinom tid fastslås torde i den blivande organisationen under
alla förhållanden böra ingå statlig eller kooperativ central fabrikation och
grosshandel med en del viktigare läkemedel. Att denna del av organisationsplanen
före övriga frågor rörande apoteksväsendets definitiva ordnande
nu framföres, betyder således ingalunda något ställningstagande
till principerna för en blivande organisation av apoteksväsendet i dess
helhet, utan beror det initiativ, som genom denna framställning avses,
14
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
på de förhållanden, som inträtt genom den för läkemedelsbolaget uppkomna
kritiska situationen.
Jag tror mig genom att framlägga denna sak för herr statsrådet,
hava fäst uppmärksamheten på ett allmänt intresse, som synes kunna
tillvaratagas endast om regeringen gillar här ovan angivna synpunkter
på frågan och är villig vidtaga därför erforderliga åtgärder.
Vördsammast
B. Bukrem
Sedermera anhöll chefen för socialdepartementet, att styrelsen för
A. B. Vin- och Spritcentralen skulle inkomma med yttrande över nämnda
framställning. Detta yttrande inkom till socialdepartementet den 27 september
1920 och är av följande innehåll.
»y. p. m.
till
Herr Statsrådet och chefen för Kung!. Socialdepartementet.
Herr statsrådet har till styrelsen för Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen
med anhållan om dess yttrande överlämnat en V. P. M. den
7 sistlidne augusti från chefen för medicinalstyrelsen generaldirektören
B. Buhre med förslag till vissa åtgärder med anledning av de följder
för den inhemska läkemedelstillverkningen, som synts kunna föranledas
av Aktiebolaget Svensk Färgämnesindustris ekonomiska svårigheter.
Med remissaktens återställande får styrelsen för Aktiebolaget Vin&
Spritcentralen i ämnet vördsamt anföra följande.
På grund av det i medicinalstyrelsens framställning väckta förslag,
i den mån detta berört vårt bolag, ha vi verkställt utredning rörande
villkoren för den ifrågavarande läkemedelsfabrikens förvärvande och fortsatta
drift samt i sådant syfte inlett förhandlingar med styrelsen för
Aktiebolaget Svensk Färgämnesindustri. Dessa förhandlingar ha resulterat
i en offert från nämnda bolags sida av den 31 augusti, däri tomter,
byggnader, inventarier, maskiner, patenter och tillverkningsmetoder
erbjudas Vin- & Spritcentralen till ett pris av 3,500,000 kr. Inneliggande
lager av färdiga fabrikat jämte råvaror erbjudas likaledes till
övertagande, enligt dagspriser för råvarorna och för färdiga fabrikat enligt
deras försäljningspriser minskade med 25 procent.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
15
Styrelsen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen har beslutat att
under i det följande angivna förutsättningar uttala sig för ett accepterande
i huvudsak av nämnda offert, dock att priset å lagret av råvaror och
färdiga fabrikat borde reduceras med minst 10 procent. Fabriken och
tillverkningen skulle i så fall övertagas av ett nybildat bolag, vars
aktiekapital Vin- & Spritcentralen troligen finge helt själv teckna och
vars finansiering i övrigt finge påvila Vin- & Spritcentralen.
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens styrelse har emellertid icke
ansett sig utan vidare kunna ikläda sig ansvaret för genomförandet av
eu dylik affär och upptagandet av en verksamhet, vilken, såsom den här
ifrågavarande, ligger så fjärran från bolagets egentliga arbetsuppgifter.
Även om styrelsen av hänsyn till den allmännyttiga uppgift, om vilken
här är fråga, givetvis icke velat ställa sig avvisande mot en medverkan
från Vin- & Spritcentralens sida, har styrelsen likväl funnit sig böra för
en sådan medverkan utgå från vissa förutsättningar. Det har sålunda
synts styrelsen önskvärt för att icke säga nödvändigt, att innan här berörda
affär avslutas, styrelsen finge förvissning därom, att Kungl. Maj:t
ville så till vida fastställa ändrade grunder för läkemedlens taxering m. m.,
att dels den nya fabrikens framställningskostnader för preparanda lades
till grund för försäljningsprisen till allmänheten, varigenom dessa borde
kunna väsentligt reduceras, dels ock apotekarna medgåves uttrycklig
rättighet att från fabriken såsom centrallaboratorium inköpa de preparanda,
de icke funne med sin fördel förenligt att framställa å egna laboratorier.
Då framställningen å apotekarnas egna laboratorier varken ur kontrollens
eller ekonomiens synpunkt torde kunna upptaga tävlan med de metoder,
som på det nya centrallaboratoriet borde kunna komma till användning,
är det sannolikt, att apotekarna, som icke äga befogenhet att från droghandlare
inköpa preparanda, skulle, i händelse ett undantag medgåves
för centrallaboratoriet, från detta sistnämnda taga en väsentlig och troligen
stigande del av de preparanda, som åtgå å de svenska apoteken.
Därest ovan omförmälda omständigheter förelåge, skulle fabrikens
ekonomiska drift, om den ställes under en duglig ledning, kunna anses
någorlunda säkerställd. Givetvis skulle fabriken dessutom söka tillhandagå
apotekarna med speciella fabrikat, droger och andra artiklar, som apoteken
skulle vilja från densamma inköpa.
Önskvärt vore måhända ock, att fabrikens hela ledning komme att
så anordnas, att statsmakterna och jämväl apotekarekåren finge medinflytande
på verksamheten. Vin- & Spritcentralen vore givetvis villig
och även skyldig att, då statsmakterna så önskade, utan vinst överlämna
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
aktiemajoriteten åt det organ, statsmakterna kunna tänkas senare komma
att skapa för ändamålet.
För kontrollens vederbörliga anordning borde, förutom det inflytande
å styrelsens sammansättning, som Kungl. Maj:t skulle vilja förbehålla
sig eller någon statsmyndighet, en vetenskaplig kontrollant av
kungl. medicinalstyrelsen utses med de löneförmåner nämnda kungl.
styrelse bestämde.
Sedan betingelserna för verksamheten vid fabriken ordnats i huvudsaklig
överensstämmelse med vad sålunda angivits, synes Aktiebolaget
Vin- & Spritcentralen kunna åtaga sig affärens ordnande och genom särskilt
bolag utöva fabrikens drift tillsvidare och intill dess densamma kan
övertagas av något därför bildat särskilt organ eller frågan på annat
sätt löses.
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens styrelse är sålunda för sin del
villig medverka till den ifrågavarande planens realiserande, dock endast
under förutsättning, dels att medicinalstyrelsen i sinom tid ville föreslå
och Kungl. Maj:t fastställa ändrade grunder för läkemedlens taxering
m. m. i överensstämmelse med vad här ovan framhållits, dels ock att
Kungl. Maj:t dessutom finner hinder för planens realiserande icke föreligga
på grund av Vin- & Spritcentralens allmänna ställning eller bestämmelserna
i dess bolagsordning, vilken endast efter tillstånd från
Kungl. Maj:t kan ändras.
Stockholm den 18 september 1920.
För Styrelsen i Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen.
F. Bergenholtz.
M. Marcus.D
Över denna skrivelse från A. B. Vin- och Spritcentralens styrelse
infordrades i sin tur medicinalstyrelsens yttrande. Detta avgavs samma
dag, den 27 september, och är av följande lydelse:
»Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.
På herr statsrådets anmodan får medicinalstyrelsen härmed i anledning
av styrelsens i A. B. Vin- och Spritcentralen V. P. M. av den
19 innevarande september vördsamt anföra följande.
För ifrågasatt inköp av vissa Aktiebolaget Svensk Färgämnesindustris
tillgångar i avsikt att anordna ett farmaceutiskt centrallabora
-
Konatitutionsntskottets memorial Nr 42.
17
torium framställer nyssnämnda styrelse två särskilda önskemål, det ena
att rikets apotekare må givas rättighet att från centrallaboratoriet inköpa
sådana hittillsvarande hemmaberedningar, avsedda att hållas i lager,
vilka de ej finna med sin fördel förenligt att framställa å eget laboratorium,
det andra att Kungl. Maj:t i samband härmed må fastställa
ändrade grunder för ifrågavarande läkemedels taxering så till vida, att
centrallaboratoriets försäljningspris må läggas till grund vid utarbetande
av apotekens taxa.
Yad angår det förstnämnda av sagda önskemål finner medicinalstyrelsen
intet mera vägande hinder för den föreslagna ändringen av i
samband med utfärdandet år 1901 av svenska farmakopéns åttonde upplaga
given föreskrift, att apoteken skola å eget laboratorium bereda här
avsedda läkemedel, i den mån ej tvingande omständigheter föranleda
inköp från annat svenskt apotek. Denna bestämmelse har under senare
år bland annat på grund av farmaceutbristen varit svår, stundom omöjlig
att följa, och förhållandena hava numera så utvecklats, att den knappast
kan längre anses vara fullt tidsenlig. Att den det oaktat bibehållits,
kan delvis bero på den ytterligt stora svårigheten att pröva sådana läkemedels
beskaffenhet. Och då apoteksföreståndare är ansvarig för utlämnat
läkemedels sammansättning, har denna ansvarsställning möjliggjorts
endast genom beredningens utförande under hans mer eller mindre
direkta övervakande.
Då det emellertid är av vikt, att sådana läkemedels beredning
alltjämt blir noggrant övervakad, så måste tydligtvis inrättandet av den
av A. B. Vin- t>ch Spritcentralens styrelse ifrågasatta kontrollen å centrallaboratoriet
uppställas som ett oeftergivligt villkor. För att kontrollen
må fungera på ett rätt och ur allmänhetens synpunkt betryggande
sätt, böra också dess utövare, vilka torde böra förordnas av och
direkt sortera under medicinalstyrelsen, vara i sin verksamhet helt och
hållet oberoende av laboratorieledningen, även om de givetvis böra av
laboratoriets medel avlönas.
Yad vidare angår förslaget om viss ändring av de taxegrunder, som
av Kungl Maj:t den 14 maj innevarande år fastställdes för apoteken, så
synes medicinalstyrelsen detta förslag vara fullt befogat. Centraliseringen
avser ju åtminstone i första hand en sänkning av läkemedlens produktionskostnad,
och då den skulle möjliggöras närmast genom medverkan av
allmänna medel, är det endast i sin ordning, att av den å rörelsen beräknade
vinsten allmänheten beredes någon sänkning av det färdigberedda
läkemedlets pris. Då emellertid ännu icke någon inbördes utjämning av
den ekonomiska driften av rikets apotek förekommer, även om en sådan
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 27 höft. (Nr 42.) 3
18
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
av apotekskommittén ifrågasatts, så måste vid en sänkning av läkemedelsprisen
— till och med i den relativt ringa omfattning, som här avses
— hänsyn tagas huvudsakligen till de minsta apotekens ekonomi. Ty
för att kunna existera måste dessa tillförsäkras såsom ett minimum det
vinstbelopp av läkemedelsförsäljningen, som de för närvarande hava. Och
redan nu uppnå några av de mindre apoteksinrättningarna ej ens den
vinst, som för en apoteksinnehavare måste anses vara ett synnerligen
blygsamt existensminimum.
Den av här avsedda förhållanden påkallade omarbetningen av apotekens
läkemedelstaxa torde helt visst komma att bereda någon svårighet,
om oek icke av oöverkomlig art. Och för att dess verkningar må bliva
så mjuka som möjligt, synes det vara önskvärt, att medicinalstyrelsen
erhåller relativt stor handlingsfrihet, givetvis dock med den begränsning, att
ingen av ifrågavarande beredningar må vid ändringen åsättas högre pris
än den skulle erhållit genom tillämpningen av gällande laborationstaxa.
För att centrallaboratoriet ej må föranledas att debitera högre
varupriser än som motiveras av råvarupris och framställningskostnader
m. m. jämte skälig affärsvinst, synes aktieägarnas vinst böra lämpligen
begränsas. Utdelningsbara vinstmedel utöver den skäliga affärsvinsten
böra enligt bestämmelse i bolagsordning i första hand ställas till förfogande
för tillgodoseende av allmänhetens behov av bekväm tillgång
till på en gång prisbilliga och fullgoda läkemedel.
Inom centrallaboratoriets ledning synas allmänhetens och apotekarkårens
intressen höra vara företrädda exempelvis så, att Kungl. Maj:t
förbehåller sig rätt att inom den blivande styrelsen tillsätta ordförande
samt medicinalstyrelsen och apotekarsocietetens direktion utse vardera
en ledamot.
Under förutsättning, att herr statsrådet finner sig kunna godkänna
ovan framlagda synpunkter å den föreliggande frågan, anser sig medicinalstyrelsen
sålunda hava all anledning att förorda dennas lösning i enlighet
med styrelsens för A. B. Vin- och Spritcentralen förslag, under
villkor
att medicinalstyrelsen å centrallaboratoriet må anordna permanent
kontroll;
att, därest laboratoriet erhåller aktiebolags form, delägarnas vinstutdelning
lämpligen begränsas, och att därutöver uppstående vinstmedel
huvudsakligen må komma den läkemedelsbehövande allmänheten
till godo;
att inom centrallaboratoriets styrelse Kungl. Maj:t utser ordförande
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42. 19
samt medicinalstyrelsen och apotekarsocietetens direktion utse vardera
en ledamot; samt
att åt medicinalstyrelsen uppdrages att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad här ovan anförts för Kungl. Maj:t framlägga förslag till
i detta sammanhang erforderlig ändring av gällande grunder för läkemedels
taxering å apotek och att därefter snarast möjligt utfärda föreskrift
om föranledda taxeändringar.
Den remitterade handlingen återgår härjämte.
I handläggningen av detta ärende, har, förutom undertecknade,
deltagit medicinalrådet E. Sederholm.
Stockholm den 27 september 1920.
B. Buhre.
S. Gullström.
I. Flygare.-»
Efter gemensam beredning av förevarande ärende med statsrådet
och chefen för finansdepartementet föredrog chefen för socialdepartementet,
statsrådet Eriksson, detsamma i statsrådet den 29 september och
yttrade därvid följande:
»En fabriksmässig tillverkning av läkemedel har i vårt land påbörjats
av aktiebolaget Astra i dess anläggning vid Södertälje. En efter
våra förhållanden kraftig utveckling i storindustriell riktning erhöll denna
tillverkning, sedan nämnda bolag för ett par år sedan uppgått i aktiebolaget
Svensk Färgämnesindustri, men sedan sistnämnda bolag numera
kommit i ekonomiska svårigheter, föreligger fara för att ifrågavarande
tillverkning skall upphöra och den härför avsedda anläggningen användas
för annat ändamål. Att behovet av läkemedel i viss utsträckning
kan fyllas genom tillverkning inom landet är givetvis av stor betydelse
och särdeles viktigt under tider, då förbindelserna med andra läkemedelsproducerande
länder kunna vara upphävda eller försvårade. Betydelsen
av denna industri har även av Kungl. Maj:t förut beaktats, då Kungl.
Maj:t efter tillstyrkan av medicinalstyrelsen den 14 juni 1917 för att
stödja läkemedelstillverkningen beviljade aktiebolaget Astra ett delvis
räntefritt lån å 350,000 kronor ur manufakturförlagslånefonden.
Chefen för medicinalstyrelsen har framhållit önskvärdheten av, att
omförmälda anläggning, som nu syntes kunna förvärvas för skäligt pris,
i fortsättningen komme att användas för avsett ändamål och att där upp
-
20
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
rättades ett farmaceutisk^ centrallaboratorium för fabriksmässig tillverkning
av bland annat sådana läkemedel att hållas i lager, vilka nu enligt
medicinalstyrelsens cirkulär den 25 oktober 1901 och samma styrelses
kungörelse angående av Kungl. Maj:t fastställda ändrade grunder för
läkemedels taxering å apotek den 20 maj 1920 skola å apotek beredas.
Ett dylikt under medicinalstyrelsens kontroll stående centrallaboratorium
skulle nämligen, i vilken riktning apoteksväsendets stundande reorganisation
än komme att gå, i hög grad främja den inhemska produktionen
av goda och billiga läkemedel. Betydelsen av en centralanstalt för apotekens
förseende med läkemedel har ock framhållits av apotekskommittén
i dess den 21 november 1919 avgivna betänkande.
Styrelsen för aktiebolaget Vin- och Spritcentralen, som på given
anledning satt sig i förbindelse med styrelsen för aktiebolaget Svensk
Färgämnesindustri och av denna fått mottaga anbud att för ett angivet
belopp inköpa ifrågavarande fabriksanläggning, har erbjudit sig att bidraga
till förverkligandet av omförmälda plan genom att bilda och finansiera
ett särskilt bolag, med begränsad vinstutdelning, som skulle övertaga
anläggningen och under kontroll, anordnad av medicinalstyrelsen,
driva den centrallaboratoriet tillkommande verksamheten. Staten samt
apotekarekåren skulle hava medinflytande å det sålunda bildade bolagets
ledning, och aktiebolaget Vin- och Spritcentralen skulle vara skyldigt
att i sin hand bibehålla aktiemajoriteten samt att, då så synes önskligt,
utan vinst överlåta densamma till den ledning av företaget, vilken kan
komma att av statsmakterna anvisas. Såsom förutsättning för sin medverkan
fordrade dock aktiebolaget Vin- och Spritcentralen, att vissa
ändringar bleve vidtagna i gällande grunder för läkemedels taxering å
apotek, i första hand i syfte att förbilliga läkemedlen.
Då inrättande av det ifrågasatta farmaceutiska centrallaboratoriet
otvivelaktigt torde bliva till avsevärt allmänt gagn, synes det vara önskvärt,
att aktiebolaget Vin- och Spritcentralen enligt de riktlinjer, som
framlagts av nämnda bolags styrelse, därtill lämnar sin medverkan. Det
är emellertid ur allmänhetens synpunkt av synnerlig vikt, att laboratoriets
läkemedelstillverkning blir sakkunnigt, noggrant och fullt opartiskt
övervakad, varför behövliga kontrollanter böra utses av medicinalstyrelsen
och vara i sin verksamhet helt oberoende av laboratorieledningen,
änskönt bolaget skall vara skyldigt bestrida kostnaden för denna kontroll.
Jag utgår härvid från, att medicinalstyrelsen kommer att medgiva
apoteksinnehavare uttrycklig rättighet att från det sålunda inrättade centrallaboratoriet
inköpa sådana preparanda i den mån de upptagas bland
laboratoriets tillverkningar, som han ej finner med sin fördel förenligt
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
21
att framställa å egna laboratorier, samt befria apoteksinnehavare från
skyldighet att själv pröva sammansättningen av sålunda bekomna läkemedel.
Till följd av remiss har medicinalstyrelsen sedermera inkommit
med yttrande i ärendet.
På grund av vad jag sålunda anfört tillåter jag mig hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t, som torde finna hinder från Kungl. Maj:ts sida
icke möta för aktiebolaget Vin- och Spritcentralen att ikläda sig de för
ordnandet av denna angelägenhet i huvudsaklig överensstämmelse med
vad här ovan angivits erforderliga förpliktelser, måtte dels anbefalla medicinalstyrelsen
att upprätta förslag till sådan ändring i de av Kungl.
Maj:t den 14 maj 1920 fastställda grunderna för läkemedels taxering å
apotek, som med hänsyn till det sålunda inrättade centrallaboratoriet må
finnas påkallad, dock så att icke något av de läkemedel, som kan komma
att tillverkas å centrallaboratoriet, må erhålla högre pris vid försäljning
till allmänheten än det skulle betinga efter beredning å apotek, samt
föreslå de ändringar i giftstadgan, som kunna vara för laboratoriets
verksamhet behövliga, dels ock bemyndiga medicinalstyrelsen utse nödiga
kontrollanter för verksamheten å centrallaboratoriet ävensom i övrigt
meddela nödiga föreskrifter avseende kontrollen å laboratoriets tillverkning
och försäljning.»
Departementschefens sålunda gjorda hemställan bifölls av Konungen.
Till ärendets belysning torde även följande framställning av den 16
september från kungl. statskontoret till Kungl. Maj:t kunna återgivas:
»Till Konungen.
Hos statskontoret har aktiebolaget Vin- & Spritcentralen gjort framställning
om beviljande ur någon av de av statskontoret förvaltade fonder
av ett lån å 5,000,000 kronor med 6 procent ränta mot säkerhet av dels
preferensaktier å nominellt 2,170,000 kronor i aktiebolaget J. D. Grönstedt
& C:o. Stockholm, dels ock aktier i aktiebolaget Tegnér & Wilcken, Stockholm,
å nominellt 3,000,000 kronor, samtliga aktier med kuponger från
och med år 1920. Då statskontoret icke äger befogenhet att från någon
under ämbetsverkets förvaltning stående fond utlämna lån mot säkerhet
av aktier, får statskontoret hänskjuta ärendet till Eders Kungl. Maj:ts
prövning och därvid, med överlämnande av ansökningen jämte de av
sökande bolaget ingivna bolagsordningar och förvaltningsberättelser för år
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
1919 för bolaget självt samt dess dotterbolag, i underdånighet anföra
följande.
Därest Eders Kungl. Maj:t finner gott bemyndiga statskontoret att
i detta fall godtaga aktier såsom säkerhet, synes lånet lämpligen kunna
utlämnas från statsverkets fond av rusdryeksmedel.
Vad den erbjudna säkerheten angår har statskontoret inhämtat, att
aktiebolaget Tegnér & Wilckens aktier kunna anses äga ett lånevärde av
minst pari, under det att lånevärdet å aktiebolaget J. D. Grönstedts aktier,
å vilka utdelningen är begränsad till högst 7 procent, anses utgöra 80
procent av det nominella värdet. Vid sådant förhållande anser statskontoret
de nu av aktiebolaget Vin- & Spritcentralen såsom säkerhet för det
sökta lånet erbjudna aktierna icke fullt motsvara den begärda lånesumman
utan endast ett belopp av ungefär 4,700,000 kronor.
"Vidare anser sig statskontoret böra framhålla, att vid placering av
medel, tillhörande under statskontorets förvaltning ställda fonder, numera
kan, även mot den allra bästa säkerhet, erhållas 6V2 procent ränta; och
synes därför, enligt statskontorets mening, räntan för nu ifrågavarande
lån icke för närvarande böra bestämmas lägre.
Sökande bolaget nämner i sin skrift icke något om den tid, för
vilken lånet önskas, och framställer icke heller något förslag i fråga om
uppsägningsrätt. Då rusdrycksfondens tillgångar icke böra för längre
tid fastlåsas utan vara för avsett ändamål disponibla, anser statskontoret
lånet böra ställas på sex månaders uppsägning.
Statskontoret hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte bemyndiga
statskontoret att från statsverkets fond av rusdryeksmedel till
sökande bolaget mot den erbjudna säkerheten utlämna ett lån av 4,700,000
kronor mot ränta, som av statskontoret bestämmes, för närvarande dock
minst 6V2 procent, samt ställt att återbetalas sex månader . efter å
någondera sidan gjord uppsägning.
Stockholm den 16 september 1920.
Underdånigst:»
(Underskrifter.) I
I anledning av denna skrivelse fann t. f. kungl. regeringen den 1
oktober 1920 gott medgiva, att. statskontoret finge, utan hinder av bestämmelserna
i nådiga brevet till statskontoret den 31 augusti 1877 angående
förvaltning av de under statskontorets vård ställda fonders och
kassors medel, från statsverkets fond av rusdryeksmedel till Aktiebolaget
Vin- 0. Spritcentralen utlämna lån till det belopp, för vilket statskontoret
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
23
prövade ovanberörda aktier utgöra fullt betryggande säkerhet, och på de
villkor i övrigt, ämbetsverket funne skäligt bestämma.
Detta låneavtal har emellertid icke sedermera kommit till stånd.
Ur olika synpunkter finner utskottet föredragande chefens för socialdepartementet
tillstyrkan av beslutet den 29 september anmärkningsvärt.
Enligt utskottets mening kan en tolkning av A. B. Vin- och spritcentralens
bolagsordning ej leda till annat resultat, än att en rörelse
av här ifrågavarande art icke kan anses falla inom omfånget för bolagets,
verksamhet. I bolagsordningens § 2 heter det: »Bolagets verksamhet
har till föremål att framställa, förädla eller på annat sätt bereda sprit,
brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, att driva handel med dylika
varor samt att handhava därmed i sammanhang stående rörelse.» Någon
möjlighet att införa anordnandet av ett farmaceutiskt centrallaboratorium
under begreppet »därmed i sammanhang stående rörelse» synes icke vara
för handen, även om en synnerligen extensiv tolkning tillämpas. Kungl.
Maj :ts medgivande till A. B. Vin- och spritcentralen att företaga den
förenämnda åtgärden innebär alltså enligt utskottets mening, att Kung].
Maj:t givit sin tillåtelse till en med bolagsordningens bestämmelser icke
överensstämmande transaktion. Tillstyrkandet av förevarande beslut
synes emellertid även anmärkningsvärt ur den synpunkten, att genom
detsamma statens ekonomiska intressen i förhållande till A. B. Vin- och
spritcentralen utsattes för betydande risker. Den utvidgning av bolagets
verksamhet till ett nytt och vidsträckt område, som enligt det av Kungl.
Maj:t givna medgivandet åvägabragtes, innebar uppenbarligen införandet
av ett betydande nytt osäkerhetsmoment i bolagets verksamhet och
alltså även i statens ekonomiska förhållande till detsamma.
Huru detta ekonomiska förhållande gestaltar sig, framgår dels av
A. B. Vin- och spritcentralens bolagsordning, dels av det avtal, som i
enlighet med nådigt beslut den o mars 1920 träffades mellan, bland
andra, å ena sidan köpare av samtliga stamaktier i A. B. Vin- och spritcentralen,
å andra sidan svenska staten, och som den 19 oktober 1920 å
å Kungl. Maj:t och kronans vägnar godkändes. Utskottet bifogar detta
avtal såsom Bil. A. till sitt betänkande.
Berörda bolagsordnings § 6 är av följande lydelse:
»§ 6.
Aktierna skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier, vilka sistnämnda
skola kunna utgivas till ett belopp av högst 23,500,000 kronor.
24
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Prefensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt till årlig
utdelning av bolagets vinst intill sju för hundra av aktiebeloppet ävensom
rätt, att därest under ett eller derå år sådan utdelning ej kunnat lämnas, av följande
års vinst bekomma vad däruti brustit, innan utdelning å stamaktierna må
äga rum. Därutöver skola preferensaktierna icke medföra rätt till utdelning av
vinsten.,,
A stamaktierna må utdelas endast det belopp, som motsvarar genomsnittlig
aktiebelåningsränta för räkenskapsåret, uträknad av riksbanken.
Återstående vinst skall, efter det avsättningar till reservfond och pensionsfond
blivit gjorda, i den mån den ej enligt § 8 användes för inlösen av preferensaktier
eller för sådant ändamål avsättes, inlevereras till kungl. statskontoret för
statsverkets räkning.
Då bolaget upplöses, skall innehavare av preferensaktie med förmånsrätt
framför stamaktiernas ägare ur bolagets tillgångar erhålla ett belopp, motsvarande
aktiens nominella värde jämte nyss angivna utdelning i den mån, densamma
ej guldits. Övriga tillgångar tillfalla stamaktiernas ägare.
Iakttagas skall att stamaktierna städse motsvara lägst en femtiondel (V60)
av hela aktiekapitalet.»
Enligt denna bestämmelse skall alltså, efter sedan viss begränsad vinstutdelning
skett ävensom avsättningar ägt rum och medel disponerats för
inlösen av preferensaktier, återstående vinstmedel inlevereras till kungl.
statskontoret för statsverkets räkning. Det är då tydligt, att bolagsverksamhetens
utsträckning till nya, för densamma ursprungligen främmande
områden kan komma att väsentligen inverka på uppkomsten och storleken
av de vinstmedel, som skola tillfalla staten.
Ovannämnda avtal åter innehåller i § 3, att stamaktiernas köpare
förplikta sig, att, närhelst statsmakterna så påfordra, till statsverket
överlåta samtliga ifrågavarande aktier för visst pris, dock under förbehåll
att statsverket åtager sig att samtidigt av preferensaktieägare i bolaget
inlösa dem tillhöriga preferensaktier. Det är uppenbart, att nu
ifrågavarande utvidgning av bolagets verksamhetsområde även innebär
en förskjutning i fråga om möjligheterna för staten att utnyttja denna
sin rätt att inlösa bolagets stamaktier.
Då alltså ett beslut tillstyrkts, varigenom A. B. Vin- och spritcentralen
medgivits att med åsidosättande av bolagsordningens ändamålsbestämmelse
utöva en verksamhet, som är av beskaffenhet att väsentligen
förändra såväl förutsättningarna för staten att från bolaget utbekomna
vinstmedel som värdet å stamaktierna i bolaget, till vilka staten
har inlösningsrätt, har utskottet funnit detta ärende vara av den
beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Eriksson.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
25
4:o.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg, Ljunggren, Reuterskiöld,
Lyberg, Norling, Andersson i Kolstad, Sandegård, Bruhn,
Stendahl, Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Sävström,
Hansson i Gärda, Persson i Tofta, Starbäck, Olsson i Golvvasta
och Andersson i Igelboda.
(Protokoll nr 14 över finansärenden den 5 mars 1920.)
Vid sin granskning av till protokollet över finansärenden den 5
mars 1920 hörande handlingar har utskottet funnit, att chefen för finansdepartementet,
statsrådet Thorsson, i två skrivelser av den 3 februari
1920 infordrat kungl. statskontorets och kungl. kontrollstyrelsens yttrande
rörande i till skrivelserna fogade handlingar berörda spörsmål —
avtal angående överlåtelse av vissa aktier i A.-B. Vin- och Spritcentralen
— samt att dessa skrivelser stämplats med ordet »Förtrolig». Användningen
av denna beteckning finner utskottet anmärkningsvärd. Enligt
den svenska tryckfrihetsförordningen äro alla handlingar, som röra allmänna
ärenden, offentliga; undantag göres endast för vissa uppräknade
fall, vilka här ej äro tillämpliga. Någon möjlighet att i andra fall
förvandla offentliga handlingar till hemliga eller tilldela dem det slags
mindre grad av sekretess, som torde få anses avsedd med deras betecknande
såsom »förtroliga», föreligger alltså ej enligt vår rätt. Under
sådana förhållanden är uppenbart, att ett förtroligstämplan de av en handling
rättsligen är en nullitet, genom vilken handlingen i fråga ej mister
sin karaktär av offentlig och ej får av myndighet på annat sätt behandlas
än offentliga handlingar i allmänhet. Avsikten med föromnämnda
beteckning torde emellertid ej kunna vara annan än den att hos vederbörande
mottagare av en så betecknad handling söka inskärpa, att densamma
skall behandlas med större sekretess än offentliga handlingar i
allmänhet, d. v. s. i viss mån såsom en hemlig handling. Användandet
av denna beteckning är därför enligt utskottets mening ägnat att
skapa missförstånd rörande vederbörande handlings i rättsligt hänseende
rent offentliga karaktär och genom detsamma kan alltså officiellt framkallas
försök till kringgående i viss mån av vår tryckfrihetsförordnings
stadganden rörande officiella handlingars publicitet.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra,
jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göra anmälan mot föredragande
departementschefen, statsrådet Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 saml. 27 käft. (AV 42.)
4
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
5:o
a)
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i
Kälkebo, Strömberg, Reuterskiöld, Lyberg, Norling, Bruhn, Stendahl,
Magnusson i Tumhult, af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund,
Sävström, Leander, Hansson i Gårda, Andersson i Igelboda och Gustafson
i Kasenberg.
(Protokoll över finansärenden den 30 juni 1920.)
På tillstyrkan av chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson,
beslöt Kungl. Maj:t beträffande den s. k. socialiseringsnämnden, tillsatt
den 22 juni samma år, bl. a. att förklara
att nämnden skulle äga antaga biträdande sekreterare samt övrig
för arbetets utförande erforderlig personal;
att nämnden .skulle äga att anlita experter för speciella utredningar
samt infordra utlåtanden från ämbetsverk och myndigheter samt från
av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer eller enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade sakkunniga ävensom äga tillgång till hos kommittéer
och sakkunnigeberedningar befintligt material;
att nämnden skulle äga att kalla inför sig till konferens eller till
diskussion, vare sig offentlig eller privat, personer, som ägde sakkunskap
eller vore intressenter i ett eller annat avseende i den föreliggande frågan;
att nämnden skulle äga att besluta företagande av för nämndens arbete
erforderliga in- och utländska studieresor;
att nämnden skulle äga besluta angående tryckning av publikationer
berörande de till nämnden hänvisade spörsmål ävensom — intill ett
antal av 1,500 exemplar — bestämma upplagans storlek;
att till nämndens ordförande ej skulle utgå ersättning, så länge
ordföranden förvaltade statsrådsämbete, att till nämndens sekreterare
skulle från och med den 1 juli innevarande år utgå ersättning med för
månad räknat ettusenfemhundra kronor, att till ledamoten av nämnden professor
Steffen skulle utgå från och med den 1 september innevarande år
ersättning med för månad räknat ettusen kronor, att till envar av nämndens
övriga ledamöter skulle från och med sist angivna tidpunkt .utgå
ersättning med för månad räknat femhundra kronor, samt att framdeles
skulle av Kungl. Maj:t avgöras i vad mån ledamot i nämnden finge tillerkännas
dels ersättning för mistade avlöningsförmåner, dels ock arvode
för särskilda utredningsarbeten;
att för de av nämndens arbete föranledda resor resekostnads- och
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
27
traktamentsersättning skulle utgå efter tredje klassen i gällande resereglemente,
så framt icke någon till följd av innehavande ämbete eller tjänst
vore berättigad till ersättning i högre klass, i vilket fall ersättning skulle
efter sådan klass beräknas; dock att för av nämndens arbete föranledda
utländska studieresor dagtraktamente skulle, där icke av Kung!. Maj:t
annorlunda bestämdes, utgå med 35 kronor för dag;
att de personer, vilka i enlighet med vad nämnts kallades till konferens
eller diskussion, skulle, där icke för särskilda fall efter framställning
från nämnden annorlunda av Kungl. Maj:t bestämdes, för den tid,
de för ändamålet anlitades, åtnjuta ersättning i enlighet med föreskrifterna
i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 8 februari 1918 angående förhöjning
av kommittéarvoden (svensk författningssamling nr 96);
att nämnden skulle äga bestämma arvoden för av nämnden anlitade
biträden och experter; dock att på Kungl. Maj:ts prövning skulle ankomma
att bestämma arvoden överstigande för månad räknat åttahundra kronor.
I två avseenden finner utskottet departementschefens tillstyrkande
av förevarande beslut anmärkningsvärt. Dels gäller detta den befogenhet,
särskilt på det ekonomiska området, som tillagts socialiseringsnämnden,
dels vissa av bestämmelserna om arvoden åt nämndens ledamöter.
Enligt beslutet äger nämnden bl. a. att utan tillstånd i varje särskilt
fall antaga personal, anlita experter för speciella utredningar, inför
sig till konferens inkalla personer, besluta in- och utländska studieresor
och besluta tryckning av publikationer berörande till nämnden hänvisade
spörsmål. Härtill kommer, att nämnden själv intill visst belopp äger bestämma
arvoden för av densamma anlitade biträden och experter. Den
behörighet att självständigt vidtaga olika åtgärder i fråga om utredningsarbetets
anordnande, som sålunda tillerkänts socialiseringsnämnden, avviker
i hög grad från vad som beträffande andra av Kungl. Maj:t tillsatta
utredande myndigheter plägar vara förhållandet. Beslut i de frågor,
varom ovan talats, tillkomma i andra fall regelmässigt Kungl. Maj:t, och
vederbörande utredningsmyndighet har i varje särskilt fall att hos Kungl.
Maj:t begära vidtagandet av de åtgärder, som för utredningsarbetets behöriga
fortgång anses behövliga. I detta fall åter har beslutanderätten
i dessa frågor överlämnats åt den utredande nämnden själv och denna
därigenom erhållit i viss mån myndighets ställning. Särskilt vill utskottet
betona, att nämnden erhållit en befogenhet, som innebär, att densamma
självständigt kan besluta åtgärder, som kunna medföra högst betydande
kostnader för statsverket. Utan någon som helst begränsning äger nämnden
att antaga personal, anordna studieresor i in- och utlandet m. m., åtgär
-
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
der, som givetvis äro ägnade att orsaka stora utgifter. Den tillsatta utredningsnämnden,
vars uppdrag dock är av tillfällig natur, har sålunda
tillerkänts en självständig beslutanderätt på områden, där en sådan ej
eller i varje fall ej i samma utsträckning tillkommer de efter beslut av
Kungl. Maj:t och riksdagen inrättade fasta ämbetsverken. Utskottet
vill i detta sammanhang även erinra därom, att, när Kungl. Maj:t ansett
nödigt tillsätta mera fasta utredningskommittéer, såsom lagberedningen
och processkommissionen, riksdagen härtill beviljat nödiga medel. Då
alltså Kungl. Maj:ts kontroll över utredande myndigheters verksamhet i
fråga om den tillsatta nämnden på ett mot övlig praxis stridande sätt
förminskats, och särskilt då de nämnden tillerkända befogenheterna medföra
rätt att utan Kungl. Maj:ts hörande åsamka statsverket betydande
utgifter, samt då en praxis i angiven riktning synes kunna leda till synnerligen
betänkliga konsekvenser, finner utskottet föredragande departementschefens
tillstyrkande av beslutet i denna del anmärkningsvärt.
Nämndens ledamöter hava — förutom sekreteraren — i allmänhet
tillerkänts ett arvode av 500 kronor i månaden, dock att en ledamot erhållit
ett arvode av 1,000 kronor i månaden, varjämte arvodet för ordföranden
bestämts genom särskilt beslut, vartill utskottet här nedan återkommer.
Dessa bestämmelser avvika väsentligen från övliga grunder för
kommittéarvoden, sådana de utformats i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret
den 8 februari 1918. Dels utgår enligt dessa bestämmelser arvode
för dag, icke för månad, och har sålunda ej karaktären av fast lön.
Dels utgå lägre arvoden för kommittéledamöter, som äro bosatta på den
ort, där arbetet bedrives, och likaledes minskas, där det förra villkoret
är för handen, arvodet för de ledamöter, som äro anställda i statens
eller kommunens tjänst eller åtnjuta ersättning för annat allmänt uppdrag.
Beträffande socialiseringsnämndens ledamöter åter har arvodet
fixerats till ett bestämt belopp, som utgår oberoende av de omständigheter,
vilka i andra fall pläga inverka på beloppets storlek. Särskilt vill
utskottet betona, att arvode utgår oberoende av om vissa ledamöter av
nämnden erhålla annan inkomst från statsvei''ket eller ej; så t. ex. utgår
för de ledamöter, som tillika äro riksdagsmän, samma arvode även under
riksdagstiden. I sammanhang härmed vill utskottet erinra, att sammanlagda
avlöningsbeloppet till nämndens ledamöter — oavsett ersättning
för förlorad annan inkomst — per år numera uppgår till cirka 70,000
kronor. Utskottet finner det anmärkningsvärt, att föredragande departementschefen
tillstyrkt ett beslut, varigenom för en viss utredningskommitté
helt andra grunder för arvodets bestämmande tillämpas, än enligt
övliga regler, närmare utformade i ovannämnda kungörelse, i likartade
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
29
fall är förhållandet. Utskottet finner sig så mycket mera böra yrka anmärkning
i denna punkt, som en eventuellt uppkommande praxis i
angiven riktning synes vara av betänklig natur.
På grund av vad sålunda anförts, har utskottet funnit detta ärende
vara av den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen,
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson.
b)
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i
Kälkebo, Strömberg, Reuterskiöld, Lyberg, Larsén, Bruhn, Stendahl,
Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Hallén, P. S. Hedlund
i Östersund, Sävström, Hansson i Gärda, Persson i Fritorp, Persson
i Tofta och Gustafson i Kasenberg.
(Protokoll över finansärenden den 3 december 1920.)
Under erinran att Kungl. Maj:t, som den 22 juni 1920 tillsatt
en särskild nämnd, kallad socialiseringsnämnden, samt till ordförande i
nämnden förordnat dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet
Rickard Sandler, den 30 i samma månad förklarat, bland annat, att till
nämndens ordförande ej skulle utgå ersättning, så länge ordföranden förvaltade
statsrådsämbete, hemställde föredragande departementschefen, att
då Sandler numera erhållit avsked från statsrådsämbetet, å vilkét han
uppburit avlöning till och med sistlidna oktober månad, Kungl. Maj:t
måtte dels förordna, att Sandler skulle i egenskap av ordförande hos
socialiseringsnämnden äga att från och med den 1 nästlidna november
åtnjuta ett arvode av ettusentvåhundra kronor i månaden jämte ersättning
för de avlöningsförmåner, av vilka han på grund av tjänstledighet
för fullgörande av berörda uppdrag från sin befattning såsom ordinarie
lärare vid Brunnsviks folkhögskola kunde komma att gå i mistning, dels
ock anbefalla statskontoret att av det under sjunde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga (1920:
VII: J: 18), på rekvisition, månadsvis till Sandler utbetala vad sålunda
kunde tillkomma honom. Vad statsrådet sålunda hemställt bifölls.
Av skäl, som utskottet i näst sista stycket av punkten a) här ovan
utvecklat, finner utskottet detta ärende vara av den beskaffenhet, att
anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, göras mot föredragande
departementschefen, statsrådet Tamm.
30
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
. 6:o.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg, Strömberg, Ljunggren,
Thulin, Reuterskiöld, Lyberg, Sandegård, Jönsson i Långenäs, Stendahl,
Jansson i Edsbäcken, af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund,
Sävström, Nilsson i Antnäs, Persson i Fritorp, Persson i Tofta,
Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena.
(Protokoll över jordbruksärenden den 17 september 1920.)
Till jordbruksdepartementet inkom den 6 september 1920 en framställning
från föreningen Sveriges kvarnintressenter av följande innehåll:
»Till Konungen.
Enär föreningen den 1 nästinstundande september kommer att ■
innehava ett råglager sannolikt uppgående till cirka 40,000 ton samt
årets svenska skörd av råg enligt vad som framgått av såväl de officiella
meddelandena som de enskilda uppgifter, föreningen från olika platser
i landet erhållit, synes vara tillfredsställande inbärgad, får föreningen
härmed i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes medgiva
föreningen nådigt tillstånd att omedelbart ur riket utföra 20,000
ton råg och (eller) rågmjöl.
Därest tillfälle ej kan beredas föreningen att genom export lätta
sina betydande råglager, är anledning befara, att kvamarne, särskilt
med hänsyn till de stora kvantiteter av ifrågavarande sädesslag, vilka
redan förut belasta vissa av dem, bliva urståndsätta att emottaga den
råg av årets skörd, vilken snart nog lärer komma att av lantmännen
erbjudas desamma, då de samtidigt hava att bereda utrymme för den
å lagerhusen magasinerade rågen, ett förhållande, som enligt föreningens
mening vore av synnerligen betänklig art, då det otvivelaktigt skulle
giva lantmännen anledning till klagomål över att den nya svenska rågskörden
på grund av bristande lagringsutrymmen komme i fara att taga
skada.
Underdånigst
SVERIGES KVARNINTRESSENTER
Förening u. p. a.
Gust. Akerlindh.
Stockholm den 21 augusti 1920.
L. E. Masreliez.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
31
Över denna framställning yttrade sig Kvarnkontrollnämnden, efter
gemensam behandling med Folkhushållningskommissionen, i eu till jordbruksdepartementet
ingiven hemligstämplad V. P. M. av i huvudsak följande
innehåll:
»Vissa betänkligheter kunna utan tvivel hysas mot att för närvarande
medgiva export av brödsäd innan årets skörd är bärgad och
sålunda tillförlitliga uppgifter rörande dennas kvantitet och beskaffenhet
kunna inhämtas. Emellertid synas de av kvarnföreningen i skrivelsen
meddelade upplysningar rörande den ifrågasatta exportens betydelse för
beredande av lättnad i föreningskvarnarnas lagerställning vara av den
vikt, att avseende må fästas därå. Det har i sådant sammanhang under
ärendets behandling meddelats, att då kvarnarna åtagit sig att före den
1 november till egna lagerlokaler överflytta de för medlemmarnas räkning
för närvarande å statens spannm ålslagerhus befintliga kvantiteter råg till
en sammanlagd myckenhet av omkring 12,000 ton, motsvarande lagerutrymme
inom kvarnarna icke kunde fritt disponeras för mottagande av
nybärgad spannmål. Tillika vore lagerbehållningarna hos kvarnarna för
närvarande mycket stora och minskades jämväl härigenom det för inlagring
av ny spannmål erforderliga utrymmet.
Det torde ej kunna förnekas, att det för jordbrukarna måste innebära
en avsevärd olägenhet att icke i vanlig ordning omedelbart efter
tröskningen kunna till kvarnarna få leverera sin spannmål. Utom den fara
för spannmålskvalitetens försämring genom lagring hos jordbrukarna som
härigenom kan uppstå, kunde kvarnarnas svårigheter att uppköpa och
mottaga spannmålen medföra en eljest av marknadsläget icke påkallad
nedgång i det inhemska spannmålspriset.
Om ett bifall till den föreliggande framställningen sålunda av dessa
skäl icke synes böra helt förvägras, så bör tillika framhållas, att exportens
genomförande för kvarnarna utan tvivel med hänsyn till det relativt höga
pris, som säkerligen kunde uppnås för den exporterade varan, måste
anses innebära en ej oväsentlig ekonomisk fördel. Det vill av sådan
anledning förefalla skäligt, att kvarnarna för vinnande härav må ikläda sig
någon ekonomisk uppoffring gentemot det allmänna. Enligt § 12 i det
mellan staten och Sveriges kvarnintressenter ingångna avtal den 28 juli
1919 skall, därest vid tiden för kontraktets upphörande den 31 augusti
1920 marknadspriset å råg skulle vara lägre än kronor 39: 40 per 100
kilogram god och oskadad vara, staten vara skyldig att till föreningen
erlägga ersättning motsvarande hälften av skillnaden mellan å ena sidan
sagda marknadspris och å andra sidan kronor 39: 40 per 100 kilogram
för viss i paragrafen närmare angiven kvantitet råg eller rågmjöl. Då
32
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
nu gällande marknadspris inom landet torde vara lägre än här angivna
siffra, åligger det staten sålunda viss ersättningsskyldighet jämlikt den
refererade bestämmelsen.
Det vill av ovan angivna skäl förefalla synnerligen lämpligt att
med ett eventuellt tillstånd till export av råg förbindes dét villkor, att
föreningen må avstå från varje krav på ovan berörda ersättning från
staten. Tillika bör förväntas, att ett medgivande av export från föreningens
eller dess medlemmars sida skall uppfattas såsom en skyldighet
för dem att i möjligaste utsträckning mottaga hembjuden spannmål till
ett i förhållande till marknadsläget skäligt pris. Vad slutligen beträffar
den kvantitet, för vilken exporttillåtelse må medgivas, synes denna icke
böra överstiga den å spannmålslagerhusen för närvarande lagrade myckenheten
eller 12,000 ton.
I likhet med de bestämmelser som eljest plägat gälla vid export
av spannmål synes jämväl i detta fall böra föreskrivas skyldighet för
exportören att till riket införa motsvarande kvantitet vete eller vetemjöl.
Stockholm den 2 september 1920.
För Folkhushållniugskommissionen och kvarnkontrollnämnden:
Henning FAmquist.
%
M. Mcircus.
Därjämte avgav på Kungl. Maj:ts befallning även Lantbruksstyrelsen
ett utlåtande i ärendet, även detta hemligstämplat. Detsamma,
daterat den 8 september 1920, är av följande innehåll:
»I likhet med folkhushållningskommissionen och kvarnkontrollnämnden
finner lantbruksstyrelsen ett tillmötesgående, på av kommissionen och
nämnden föreslagna villkor, av Sveriges kvarnintressenters föreliggande
framställning kunna innebära vissa fördelar för jordbruket, i det att avsättningen
av den nya rågskörden kunde förväntas bliva i någon mån
därav underlättad, åtminstone i vissa distrikt, varförutom det ej torde få
anses uteslutet, att prisbildningen i fråga om råg kunde därav påverkas
i gynnsam riktning. Ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen i första hand
har att tillvarataga, synas skäl alltså föreligga att förorda nådigt bifall
till framställningen.
Lantbruksstyrelsen anser sig emellertid i detta sammanhang icke
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
33
böra underlåta att framhålla, att den för skördens inbärgande ogynnsamma
väderlek, som under de senaste veckorna varit rådande i vissa
mera spannmålsproducerande delar av landet, kan befaras hava i viss
omfattning verkat nedsättande på den beräknade veteskördens såväl myckenhet
som beskaffenhet. Samma ogynnsamma väderlek — på sina håll
i ^ förening med pågående arbetskonflikter — har vidare inom vissa områden
omöjliggjort sådd av höstråg inom därför tjänlig tid, ett förhållande,
som ej torde kunna ungå att i viss mån menligt påverka utsikterna
för nästa års skörd av råg.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören
Insulander, byråchefen Bjurstedt samt tjänstförrättande byråchefen
Haglund.
Stockholm den 8 september 1920.
Underdånigst
Erik Insulander.
Emil Haglund.»
Den 17 september föredrogs ärendet inför den då fungerande tillförordnade
regeringen, bestående av ministern för utrikes ärendena friherre
Palmstierna samt statsråden Sandler, Nothin och Eriksson. T. f.
regeringen fann därvid icke skäl bifalla den av föreningen Sveriges
kvarnintressenter ingivna ansökningen.
Enligt utskottets mening är t. f. regeringens förevarande beslut -anmärkningsvärt. För ett bifall till nämnda ansökan hava — såsom av de
återgivna handlingarna framgår — flera olika skäl förebragts. Föreningen
Sveriges kvarnintressenter, som ingivit ansökan, har främst framhållit,
att en export av råg vore behövlig på grund av svårigheterna att på ett
tillfredsställande sätt lagra hela den inbärgade rågskörden; i följd av
bristande lagringsutrymmen komme annars skörden i fara att taga skada.
Folkkushållningskommissionen och Kvarnkontrollnämnden, som i ett gemensamt
yttrande tillstyrkt ansökan — ehuru med viss begränsning av exportkvantiteten
— hava vitsordat riktigheten av detta skäl och tillika framhållit,
att kvarnarnas svårigheter att uppköpa och mottaga spannmålen
kunde medföra fara för en eljest av marknadspriset icke påkallad nedgång
i det inhemska spannmålspriset. Dessa myndigheter hava tillika
anfört, att staten skulle kunna ernå en direkt ekonomisk fördel av exporten
i fråga på det sätt, att med ett bifall till exportansökan kunde
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 27 käft. (Nr 42.) 5
34
Kontutionsutskottets memorial Nr 42.
förbindas villkoret, att Sveriges kvarnintressenter skulle avstå från varje
krav på ersättning från staten enligt § 12 i det mellan staten och ifrågavarande
förening den 28 juli 1919 ingångna avtalet; i detta sammanhang
kan nämnas, att denna ersättning sedermera bestämdes till kronor
1,059,114,02. Slutligen hava dessa myndigheter även föreslagit, att vid
ett bifall till ansökan borde i likhet med vad i liknande fall plägat ske
förbindas bestämmelsen, att exportören till riket skulle införa motsvarande
kvantitet vete eller vetemjöl; genom eu dylik bestämmelse skulle tydligen
ha garanterats, att kvantiteten brödsäd inom riket icke genom den
föreslagna exporten minskats. Jämväl Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt
ansökan och därvid framhållit, att det ej vore uteslutet, att genom
den ifrågasatta exporten prisbildningen i fråga om råg kunde påverkas
i gynnsam riktning.
Då sålunda samtliga i ärendet hörda myndigheter tillstyrkt ifrågavarande
ansökan, då intet anförts mot de skäl för ett bifall till densamma,
som därvid angivits, och särskilt då genom vid ett bifall till ansökan
fogade villkor staten, därest villkoret accepterats, kunnat ernå betydande
direkta ekonomiska fördelar utan att tillgången på brödsäd inom landet
förminskats, anser sig utskottet böra hos riksdagen, jämlikt § 107 regeringsformen,
göra anmälan mot medlemmarna av den t. f. regering,
som handlagt detta ärende, nämligen ministern för utrikes ärendena friherre
Palmstierna samt statsråden Sandler, Nothin och Eriksson.
7:o.
Härvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg, Strömberg, Ljunggren,
Thulin, Reuterskiöld, Lyberg, Sandegård, Jönsson i Långenäs, Stendahl,
Jansson i Edsbäcken, af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund,
Sävström, Nilsson i Antnäs, Persson i Fritorp, Persson i Tofta,
Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena.
(Protokoll över jordbruksärenden den 19 oktober 1920.)
I en den 17 september 1920 ingiven skrivelse hemställde.Sveriges
Allmänna Lantbrukssällskap hos Kungl. Maj:t, att det skulle medgivas
lantmannaförening, som därom kunde komma att ansöka, tillstånd att
exportera råg av årets skörd. I motiveringen till denna hemställan framhölls,
att, alltsedan den nya skörden kommit i handeln, en svår stockning
rått på den inländska spannmålsmarknaden, beroende på att kvarnarna
ej kunnat i erforderlig utsträckning emottaga den utbjudna brödsädesspannmålen.
Detta hade i synnerhet varit fallet i fråga om råg, vadan
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
35
följden blivit, dels att kvarnarna satt sina noteringar för svensk råg betydligt
under det pris rågen bort betinga i förhållande till svenskt vete,
dels att lantmännen ofta måste sälja sin råg till handlande, som på grund
av olika skäl icke kunde betala annat än ett pris, som avsevärt understege
det av kvarnarna noterade. Detta hade till följd, att lantmännens
intresse för rågodling minskats, vilket väntades taga sig uttryck i en för
nästa år betydligt minskad rågareal. En än mera överhängande fara
läge däri, att rågen i stor utsträckning komme att användas till kreatursfoder;
faran härför åskådliggjordes av att riksmedelpriset den 21
september för majs, den för fodersädesprisen normerande artikeln, utgjorde
kronor 34.73 jämte kostnad för transport från järnvägsstation,
medan samma pris för råg utgjorde 32 å 33 kronor, allt för 100 kg.
För att förekomma dylika missförhållanden vore en export av råg den
enda utvägen; den prisförhöjning för rågen, som därav skulle bliva följden,
ansåges endast komma att påverka de priser, som mellanhänderna
betalade, och skulle ej uppgå till det av kvarnarna noterade priset, vadan
något fördyrande av rågmjölet därav ej skulle följa. För att emellertid
den önskvärda prisförbättringen skulle göra avsedd nytta, borde exporttillstånd
meddelas endast för ny råg av årets skörd samt till producenternas
egna sammanslutningar.
Över denna skrivelse infordrades gemensamt utlåtande av Lantbruksstyrelsen
och Folkhushållningskommissionen, vilket avgavs den 9
oktober. I detta framhölls, att de direkta olägenheterna av den rådande
situationen på rågmarknaden vore i främsta rummet dels att lantmännen
icke finge tillfälle att i vanlig ordning avlämna sin råg, dels att prisen
å denna i följd härav nedgått till en nivå, som för lantmännen måste
anses såsom direkt förlustbringande. Att läget följaktligen för rågproducenterna
själva innebure direkta''och påtagliga samt synnerligen allvarliga
svårigheter vore sålunda uppenbart. Att — såsom Lantbrukssällskapet gjort
gällande — situationen kunde orsaka otjänliga följder av mera allmän räckvidd
genom faran för utfodring av råg och minskning av rågarealen, vore
även tydligt, ehuru Lantbrukssällskapets uppskattning av dessa farors betydelse
möjligen vore överdriven. Särskilt framhölls att en verklig risk
för minskning av rågarealen förelåge och att en dylik ur synpunkten av
vårt lands självförsörjning vore av betänklig natur. Av dessa skäl borde
om möjligt åtgärder vidtagas för ett upphjälpande av läget å rågmarknaden.
Härvid komme särskilt export av råg i fråga. Försiktigheten
bjöde emellertid, att en dylik export endast bedreves i begränsad omfattning;
en utförsel av »något eller möjligen ett par tiotusentals ton»
torde dock ej innebära någon risk.
36
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Den 29 september inkom till Kungl. Maj:t ännu en framställning
om beviljande av export å råg nämligen från hushållningssällskapens
ombud. Dessa hemställde i en skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för lämnande av licenser i nödig omfattning för utförsel av råg
samt att dessa licenser måtte lämnas uteslutande till producenter eller
sammanslutningar av sådana. I motiveringen till denna hemställan framhöll
ombudsmötet, att till följd av årets rika rågskörd och den minskade
konsumtionen av rågmjöl den inhemska rågmarknaden vore överfylld,
vadan en försäljning av råg till utlandet borde kunna äga rum utan att
tillfredsställandet av landets eget behov av denna vara äventyrades.
Härjämte överlämnades den 14 oktober 1920 en skrivelse från föreningen
Sveriges Kvarnintressenter, vari föreningen framhöll att densamma, därest
Kungl. Maj:t skulle finna skäl medgiva tillstånd till export av råg, i
första rummet måtte ifrågakomma till erhållande av dylikt tillstånd fölen
kvantitet av 20,000 ton råg eller mjöl därav.
Dessa ärenden föredrogos inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 19
oktober. På hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet
Nilsson, fann Kungl. Maj:t icke skäl bifalla förevarande framställning.
Av samma skäl som utskottet anfört för sitt anmärkningsyrkande
under punkt 6:o finner utskottet föredragande departementschefens avstyrkan
av ifrågavarande framställningar anmärkningsvärt. Än starkare
skäl än de för Sveriges Kvarnintressenters den 17 september behandlade
exportansökan anförda synas emellertid i detta senare fall hava förefunnits.
Den osäkerhet rörande brödsädesskördens och särskilt vetets kvantitativa
och kvalitativa resultat, som möjligen var för handen vid det tidigare
tillfället och som kunnat anföras som motiv för det då fattade beslutet, förefanns
ej längre den 17 oktober. De betänkliga följder, som hela rågskördens
kvarhållande inom landet till följd av bristande lagringsutrymmen
m. m. kunde hava för prisbildningen å råg samt möjligheten för
odlarna att avyttra för försäljning avsedda partier, framträda med ännu
större tydlighet vid detta senare tillfälle. I sammanhang härmed har
även för de den 19 oktober föredragna ansökningarna kunnat anföras,
att exportförbudets ovillkorliga upprätthållande kunde leda till att rågskörden
delvis användes till kreatursfoder och att en framtida minskning
av den för rågodling använda arealen kunde befaras.
Av anförda skäl finner utskottet detta ärende vara av den beskaffenhet,
att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson.
Stockholm den 24 maj 1921.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
37
Reservationer.
i.
Vid punkten l:o i utskottets memorial:
av herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottet icke bort inskränka
sig till en anmärkning mot den formella handläggningen av ärendet, utan
ock framställa anmärkning i anledning av beslutets innehåll och därvid
anföra följande:
»Enligt K.F. 24 jan. 1914 (S.F.S. nr 2) § 10 kan beskickningschef
erhålla årlig semester av två månader efter ansökan härom; är han anställd
i norra Amerika, må han i och för besök i hemlandet sammanlägga
med den under året honom tillkommande semestern även den under
närmast föregående år ej alls eller ej till fullo begagnade, och är han
anställd i Ostasien kan han på detta sätt förena semestertid under fyra
på varandra följande år. Därjämte kan sådan beskickningschef, där
Kungl. Maj :t prövar sådant skäligt, få utöver honom tillkommande
semester såsom sådan jämväl beräkna den tid, som åtgår för resa från
och till hemlandet, eller del därav. Beträffande resekostnader har beskickningschef,
som i gällande resereglemente räknas till andra klassen, dels
rätt till ersättning för flyttning till tjänsteorten enligt vissa angivna
grunder, varvid gottgörelse medges även för biljett åt hustru och oförsörjda
barn samt för bohagstransport, dels rätt till bidrag efter Konungens
beprövande för hemflyttning, när denna ej föranletts av annan anställning
i statstjänst — i vilket senare fall ersättning erhålles såsom i första
fallet dels rätt till gottgörelse för tjänsteresor i utlandet, varvid dels
dagtraktamente vid resa inom anställningslandet utgår med högre belopp
än eljest (50 kr. emot eljest 30 resp. 40 enligt K.K. 19 mars 1918 i S.F.S.
nr 190), dels resereglemente! i tillämpliga delar skall gälla. Någon ersättning
för hem- och återresa vid semester är icke i 1914 års författning
omtalad, men Kungl. Maj:t har makt att tilldela diplomatisk befattningshavare
utom Europa vid sådan resa ersättning allenast för biljettkostnaden
till och från Stockholm.
Enligt infordrade handlingar rörande envoyéen D. Bergströms
semesterresa till Sverige 1920, vilken föranlett ett flertal åtgärder och
beslut, framgår, att B. såsom generalkonsul i Montreal 7 maj 1918 förordnats
till minister ad interim i Tokio och Peking för tiden till världskrigets
slut, att B., som mottagit detta förordnande under förutsättning
38
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
att senare erhålla ministerposten i Washington eller annan post och på
hösten 1919 erbjudits men avböjt landshövdingstolen i Härnösand, sedan
nämnda ministerpost ej längre ansågs böra givas honom, i stället den 24
sept. 1919 accepterade anbud om definitiv utnämning till envoyé i Tokio
och Peking, vilken utnämning emellertid enligt skrivelse 1 dec. 1919 på
förekommen anledning gjordes beroende av visst åtgörande från B:s sida
och därför ej kunde verkställas förrän 11 juni 1920, att B. emellertid
redan i sept. 1919 beviljats semester för resa till Sverige 1920 med rätt
att begagna även den semester, som ej uttagits för 1918 och 1919 med
2 mån. och 2 veckor, att B. enligt skrivelse 31 dec. 1919 förordnats att
fortfarande intill 31 mars bestrida befattningen som minister ad interim
i Tokio och Peking, att B. emellertid i samband med semesterresan, som,
efter tjänsteresa järn—febr. till Peking, den 8 eller 15 febr. 1920 anträddes
via Shanghai med framkomst till Stockholm 5 april s. å., verkställde
hemflyttning av viss del av sitt bohag under påstående att han
icke trott sig skola återvända till Tokio, att B. härför liksom för sin egen
och familjens hemresa begärde ersättning med omkring 10,600 kr. förutom
dagtraktamente under 50 resdagar med 1,055 kr., att på tjänsteresan
till Peking B., med begagnande av erhållet tillstånd att medtaga
lämplig person som kanslist, härtill förordnat sin dotter mot ersättning,
som i viss utsträckning och i trots av att föredraganden själv uttalat,
att tillståndet ej skulle meddelats, om man vetat, hur det skulle
begagnas, tillstyrkts och beviljats 31 dec. 1920, att i anledning av
gjord framställning Kungl. Maj:t enligt protokollet för 23 april 1920,
vilket ej uppsatts förrän på hösten s. å. medgivit B. rätt att, utöver
honom tillkommande semester, såsom sådan beräkna jämväl hela den
tid, som åtginge för resan från och till Tokio—hemlandet, att denna
rätt till en början synes hava grundats på »önskvärdheten att B.
under någon tid stode till ministerns för utrikes ärendena förfogande för
avgivande av vissa upplysningar», men att detta skäl sedermera i protokollet
ersatts med en enkel hänvisning till K.F. 1914 § 10 i samband
med en sådan omredigering, att uttalandet om den till »fyra månader
och femton dagar» angivna semestertiden ersattes av ett omnämnande,
att semester av B. åtnjöts sedan 15 febr., att redan den 19 april 1920
till utrikesdepartementet inkommit en skrivelse från B., vari han begärde,
att han för informationsresor, som han under uppehållet i hemlandet
ärnade företaga inom Sverige, skulle erhålla dels fribiljetter å vissa
sträckor av statsbanorna, dels ersättning för resor å enskilda banor, dels
dagtraktamente och resgodsersättning, att å denna handling antecknats,
det B. erhållit besked, att fribiljetter ej kunde påräknas, men att, om
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
39
närmare redogörelse och räkningar ingåves, dessa skulle för Kung]. Maj:t
föredragas, att B. i skrivelse av 21 april meddelade, att han då ärnade
resa till Falun och i skrivelse av 21 maj 1920 lämnade en resplan, varjämte
B. då anmälde sin avsikt att även besöka Köpenhamn och Ivristiania,
allt för att å ort och ställe träffa firmor, bese anläggningar och studera
export- och importfrågor, att B. den 19 juni anmälde avsikt att resa till
Malmö och den 30 juni insände, med åberopande av skrivelserna 17 april,
21 maj och 19 juni, räkningar — inkomna 7 juli — å de under andra
kvartalet företagna tjänsteresorna i Sverige, omfattande nr 1 till Falun
23—25 april, nr 2 till Göteborg och Trollhättan 24—27 maj, nr 3 till
Malmö och Köpenhamn 27—30 juni, att B. 9 juli anmälde avsikt att
resa till Upsala och Västerås och den 16 juli insände räkning å denna
resa 9—11 juli, att de ingivna reseräkningarna sålunda omfattade 14
dagar och slutade på ett belopp av kr. 919,85, sedan vissa rättelser i
dem vidtagits, att genom skrivelse 18 aug. från t. f. utrikesministern
Branting till B., vars adress då var Paris, meddelades, att de ingivna
»ännu ej inför Kungl. Maj:t föredragna» räkningarna dels för resorna i
Sverige, dels för vissa andra resor, behandlats i statsrådsberedningen och
därvid föranlett vissa anmärkningar bl. a. rörande dagtraktamentets
belopp, men ej rätten till dagtraktamente, att B., som i anledning härav
31 aug. från Aix-les-Bains återsänt räkningarna rättade, den 11 okt. begärde
besked om likvid, varpå den 21 okt. svarades från utrikesdepartementet,
att räkningarna »inom en snar framtid» skulle upptagas till prövning,
att Kungl. Maj:t enligt departementsskrivelse 2 nov. 1920 medgivit B.
rätt dels att icke inräkna i semestertiden »en tid av högst 15 dagar, som
Ni innevarande sommar använt för besök vid svenska industriella verk
och anläggningar», dels att under den tid, som åtgått för av dessa besök
föranledda resor »uppbära samtliga med befattningen som minister i
Tokio och Peking förenade avlöningsförmåner», dels slutligen att »för
samma resor inom Sverige åtnjuta resekostnadsersättning enligt andra
klass», men icke »någon särskild traktamentsersättning», att denna
skrivelse den 8 nov. följdes av en annan, vari dels orden »en tid av
högst 15 dagan ersatts med orden »en tid av högst 2 månaden, dels vissa
andra ändringar i formuleringen vidtagits, att förklaringen härtill gavs i
den skrivelse av 20 dec. 1920, till vilken, enligt dess eget innehåll, nyssnämnda
departementsskrivelse (nr 191) av 8 nov. var bifogad, och vari meddelades
bl. a., dels att ärendet föredragits under semestertid för den,
som ursprungligen handlagt detsamma, och att därför den tid av 2 månader,
som förutvarande utrikesministern frih. Palmstierna ställt i utsikt,
»av misstag» begränsats till 15 dagar, vilket nu rättades, dels att »ett
40
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
tidigare uttalande av dåvarande t. f. utrikesministern Branting», i skrivelsen
av 18 aug., ang. dagtraktamente icke kunnat uppfyllas enär, såsom det
heter: »svårighet hade uppstått med hänsyn till att Eder vistelse i Europa
räckt i sammanlagt 6 månader och 17 dagar, under det att Ni hade rätt
att åtnjuta semester under endast 4 månader och 2 veckor. Möjligheten
stod visserligen öppen att bevilja Eder tjänstledighet under den tid av
två månader, som Edra informationsresor i Sverige ansågos taga i anspråk,
men hade Ni då fått avstå tjänstgöringspengar under samma tid
och endast kunna åtnjuta dagtraktamente under 12 å 14 verkliga resdagar.
Med hänsyn härtill syntes det lämpligare att förklara Eder hava
tjänstgjort under sagda två månader, varigenom Ni berättigas uppbära
tjänstgöringspengar, men i stället måst avstå dagtraktamente även för
resdagarna.»
Av handlingarna framgår vidare, att B. av det fordrade beloppet
sålunda erhöll allenast 597,85, att B:s ansökan om ersättning för hemresan
från Tokio enligt departementsskrivelse nr 183 den 21 okt. 1920 »med
hänsyn till de bestämmelser i gällande författning, som för Eder framhållits
i kungl. utrikesdepartementets skrivelse den 18 sistlidne augusti
ävensom till förhandenvarande omständigheter i övrigt» icke till någon
åtgärd föranledde, men skulle B. äga att inkomma med förnyad framställning
om ersättning för egen biljettkostnad Peking—Stockholm, att
enligt departementsskrivelse 13 jan. 1921 »vid den definitiva justeringen av
konselj protokollet över Kungl. Maj:ts beslut den 25 sistlidne september»
detta protokoll »ändrats därhän», att sistnämnda ersättning skulle avse
sträckan Shanghai—Stockholm och därför ej behövde föranleda särskild
framställning, utan av Kungl. Maj:t bifallits.
Av det sagda framgår, att envoyéen B., som för »informationsresorna»
använt sammanlagt 14 dagar, av Kungl. Maj:t tillagts rätt att
därför räkna »högst» 2 månaders tjänstgöring i Sverige med full lön och
ersättning för resekostnader, men ej dagtraktamente, vilket senare knappast
varit riktigt om verklig tjänstgöring ägt ruin, då denna icke utövades
å beskickningsorten: av handlingarna vill för övrigt synas, som har
tiden »högst» 2 månader ansetts till fullo tagen i anspråk, ehuru reseräkningarna
omfatta blott 14 dagar. Även om undantagsvis förekommit,
att under semester i hemlandet diplomater erhållit särskild ersättning eller
rätt att från semestertiden avräkna viss tid, hvarunder de stått till allmänhetens
förfogande, torde varken en så lång tid som 2 månader någonsin
hava beviljats, eller än mindre ersättning förekommit för s. k.
informationsresor, vilkas verkliga värde i detta fall synes skäligen tvivelaktigt
med hänsyn till den snabbhet varmed de utförts, och det måste
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
41
anses minst sagt betänkligt, om Kungl. Maj:t skulle för framtiden göra
förnyade medgivanden av denna art. Om man emellertid sammanställer
beslutet i det den 23 april daterade protokollet med allt, som i samband
med envoyéen B:s ingivna räkningar förekommit, blir uppenbart, att den
tid av »högst» två månaders s. k. tjänstgöring i Sverige, som till syst
medgavs B., ingenting annat varit än eu förklädd semesterförlängning
som direkt ej kunde av Kungl. Maj:t beviljas.
Härtill kommer, att, även om skäl kunnat i och för sig finnas att
medgiva en envoyé i Japan och Kina rätt till viss kortare tids »informationsresor»
i Sverige, Kungl. Maj:t i detta särskilda fall så mycket mindre
därtill haft anledning, som Kungl. Maj:t, enligt vad protokollen utvisa, haft
att pröva ett flertal reseräkningar från B. av sådan beskaffenhet, att det
kunde sättas och verkligen satts i fråga, om de borde gäldas av staten.
Särskilt anmärkningsvärda äro B:s reseräkningar från Tokio till Yokohama:
resekostnaden utgör omkring 2 kr. 50 öre per gång, men härtill
kommer dagtraktamente å 50 kr., varvid bör erinras, att mellan sagda
orter finnas elektriska tåg, spårvägar och vanliga tåg, att i gynnsammaste
fall resan i endera riktningen kan göras på mindre än en halvtimme,
även om restiden från den plats där svenska beskickningen ligger kan
draga omkring en timme, och att, även om kostnaderna för färd från ena
platsen till den andra bör ersättas, dagtraktamente såsom vid extra förrättning
enligt resereglementet bort vara utesluten. Denna mening har
ock i departementsskrivelse av 31 okt. 1919 för B. framhållits, i anledning
av reseräkningar insända dels av honom, dels sedermera av två
andra personer, anställda vid beskickningen. Då B. emellertid i sitt svar
av 8 jan. 1920 vidhöll anspråket, blevo samtliga dessa räkningar, ehuru
först den 10 dec. 1920, av Kungl. Maj:t godkända.
Sistnämnda beslut har fattats på föredragning av utrikesministern
greve Wrangel, som därvid underlåtit att tillstyrka vare sig ändring av
resereglementet i den riktning, att dylika anspråk för framtiden förebyggdes,
eller sådan autentisk tolkning därav, som gjort, att redan de
framställda anspråken borde avslagits. Vetskap om dessa räkningar och det
rätta förhållandet med dem förelåg emellertid redan 23 april och hade
bort, jämte vetskapen om den hemflyttningsräkning, som B. under våren
presenterat och som icke kunde annat än avslås, verka därhän, att B.
icke vid semesterbesöket tillagts de särskilda förmåner, som han nu fick.
Jag har därför ansett, att utskottet bort framställa anmärkning även i
sak mot d. v. utrikesministern frih. Palmstierna för det tillstyrkande av
i sak, om än icke i form, extra förmåner, som enligt protokollet 23 april
beviljades B., ävensom mot utrikesministern greve Wrangel för den
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt 27 käft. (Nr 42.) 6
42 Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
underlåtenhet, han vid beslutet av 10 dec. 1920 låtit komma sig
till last».
II a).
. Mot punkten 2:o a) i utskottets memorial:
av herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Strömberg, Lyberg, Sandegård,
Hallén, Sävström och Hansson i Gärda, som anfört:
Så vitt av handlingarna i ärendet framgår har genom de under
år 1920 vidtagna åtgärderna för anskaffande av nytt beskickningshus i
London staten varken juridiskt eller »moraliskt» bundits vid inköp av
besittningsrätten till ifrågavarande fastighet. Fastmera synes av handlingarna
framgå, att dåvarande utrikesministern i avbidan på statsmakternas
ståndpunktstagande sökt åt staten bereda möjlighet till fastighetens
förvärvande och i sådant syfte medverkat till att ett avtal om besittningsrätten
träffats mellan vederbörande besittningshavare i England och
svensk man med rätt för staten att efter därom i behörig ordning fattat
beslut få sagda avtal av den sistnämnde på sig överlåtet mot erläggande
av den utlagda köpeskillingen jämte ränta. Skäl till anmärkning mot
dessa och övriga under år 1920 utan konseljbeslut vidtagna förberedande
dispositioner, avsedda att möjliggöra ett förvärv, som ansetts för svenska
staten förmånligt, synas icke föreligga.
Efter 1921 års ingång och innan proposition den 4 mars samma
år avläts till riksdagen, har däremot saken fullföljts utan iakttagande av
den ursprungliga avsikten att icke före riksdagsbeslut vidtaga för staten
bindande åtgärd beträffande köpet. I telegrafiskt meddelande, avlåtet
den 15 februari från utrikesdepartementet på order av utrikesministern,
har nämligen beskickningschefen i London bemyndigats att för statens
räkning träffa avtal angående fastighetens förhyrande för en tid av 999
år, räknat från 11 oktober innevarande år, varefter utrikesministern den
26 februari i telegram till beskickningschefen, vilket i skrivelse samma
dag bekräftats, förklarat, att ombyggnad av huset finge börja. Och av
handlingarna i ärendet framgår, att beskickningschefen i bägge dessa
hänseenden träffat anstalter i enlighet med utrikesministerns anvisningar.
Anmärkningsvärt är, dels att ärendet, så vitt av statsrådsprotokollet framgår,
icke varit föremål för konselj beslut, innan utrikesministern lämnat
ovan omförmälda bemyndigande angående besittningsrättens förvärvande
och medgivande angående ombyggnadsarbetena, och dels att riksdagens
handlingsfrihet bundits genom dessa åtgärder.
På grund härav hava vi anslutit oss till den anmälan mot ministern
för utrikes ärendena greve Wrangel, varom utskottets ledamöter förenat
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
43
sig, men däremot icke funnit skäl till anmälan mot förutvarande ministern
för utrikes ärendena friherre Palmstierna.
II b).
Mot punkten 2:o b) i utskottets memorial:
av herr Norling.
III.
Mot punkten 3:o i utskottets memorial:
av herrar Larsson i Västerås, Thulin, Norling, Sandegård, Bruhn,
Sävström, Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som ansett, att
ifrågavarande ärende icke varit av den beskaffenhet, att det bort föranleda
anmälan mot föredragande departementschefen.
IV.
Mot punkten 4:o i utskottets memorial:
1) av herr Clason, som anfört:
Det torde vara uppenbart, att, därest staten icke skall ställas i
sämre ställning än enskilda affärsidkare, en viss diskretion måste råda
beträffande förslag till affärsuppgörelser mellan staten och andra så länge
en fråga därom ännu är under förberedande behandling. Ehuru jag finner
det förfaringssätt, som använts för att i detta fall åstadkomma eu dylik
sekretess, oriktigt, har jag under sådana förhållanden icke funnit tillräckligt
skäl till anmärkning föreligga.
2) av herr Lyherg, som anfört:
Då med den anteckning å ifrågavarande handlingar, mot vilken
anmärkning beslutats av utskottet, icke torde hava avsetts annat än en
hemställan till vederbörande ämbetsverk, att det kontraktsförslag, som
överlämnats till dem för yttrande, icke onödigtvis eller genom ämbetsverkens
eget initiativ borde bringas till offentligheten, samt ämbetsverken
saknat anledning att uppfatta anteckningen på annat sätt eller såsom
en mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser stridande föreskrift, att
kontraktförslaget skulle behandlas såsom hemligt, har jag icke funnit
tillräckliga skäl till anmärkning föreligga.
3) av herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Sandegård, Sävström,
Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som ansett, att anmärkning i
detta ärende ej bort göras.
V a).
Mot punkten 5:o a) i utskottets memorial:
1) av herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Strömberg, Norling, Sävström,
Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som anfört:
44
Konstitutionsutskottets memomial Nr 42.
Frågan om Kungl. Maj:ts den 30 juni 1920 fattade beslut angående
befogenheter och arvodesbestämmelser för socialiseringsnämnden bör
föranleda anmälan från konstitutionsutskottets sida mot föredragande
departementschefen måste enligt vår mening bedömas med vederbörlig
hänsyn tagen till arten och omfattningen av det nämnden genom Kungl.
Maj:ts beslut den 22 juni 1920 givna uppdraget.
Det må erinras, att nämndens uppgift är, att »själv verkställa samt
låta verkställa utredning angående lämpligheten av och betingelserna för
ett överförande i samhällets ägo eller under samhällig kontroll av naturtillgångar
eller produktionsmedel, som äro för landets ekonomi och befolkningens
välstånd av större vikt eller eljest prövas böra omhändertagas
av samhälleliga organ».
För att detta vidsträckta uppdrag skall kunna på nöjaktigt sätt
och inom rimlig tid utföras, synes oss en första förutsättning givetvis
vara, att nämnden tillägges befogenheter, som i görligaste mån underlätta
uppdragets fullgörande, och att åt nämndens arbete gives en så
ändamålsenlig organisation som möjligt. Däri se vi anledningen till, att
regeringen vidtagit anordningar i fråga om socialiseringsutredningen,
vilka, även om de icke äro så enastående, som utskottet synes förmena,
dock i vissa hänseenden avvika från vad som i regel plägat beslutas
vid kommittéutredningars igångsättande.
Att dylik avvikelse skulle i och för sig vara av beskaffenhet att
föranleda anmärkning har oss veterligen icke tidigare gjorts gällande
och göres icke heller nu gällande beträffande någon annan utredning än
socialismingsnämndens. Oss synes det uppenbart, att vid frågans bedömande
skall prövas, huruvida regeringsåtgärden innebär något överskridande
av gränserna för Kungl. Maj:ts administrativa befogenhet eller
på grund av sin sakliga innebörd förtjänar anmärkning.
Den formella befogenheten lärer icke kunna bestridas och lämnas
även av utskottet obestridd.
Utskottets anmärkning hänför sig till beslutets i sak enligt utskottets
mening betänkliga beskaffenhet. Till ärendets klarläggande anse
vi oss böra något granska vad utskottet i detta hänseende anför.
Utskottets erinran om riksdagens medverkan i fråga om medels beviljande
till sådana mera fasta utredningskommittéer som lagberedningen
och processkommissionen kunna vi icke tillmäta betydelse. Flera stora
med socialiseringsnämnden långt mer jämförliga kommittéer ha under
senare år tillsatts utan att beviljande av särskilda anslag från riksdagens
sida ifrågasatts.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
45
Utskottet anmärker särskilt, att i detta fall Kungl. Maj:ts kontroll
över utredande myndigheters verksamhet på ett mot övlig praxis stridande
sätt förminskats, samt att de nämnden tillerkända befogenheterna
medföra rätt att utan Kungl. Maj:ts hörande åsamka statsverket högst
betydande utgifter. I sina detaljanmärkningar till bestyrkande härav har
utskottet förbisett, att vissa av de påtalade befogenheterna ingalunda
strida mot övlig praxis. Det är alls icke något rent undantagsfall, att
en kommitté tillägges rätten att själv antaga för arbetets utförande erforderlig
personal. Befogenheten att intill visst belopp faststiilla arvoden
är ej heller något för socialiseringsnämnden enastående. Jämväl ifråga
om resor har förekommit, att Kungl. Maj:t lämnat medgivande om rätt
att företaga sådana utan prövning av de enskilda fallen, ehuru, så vitt
vi känna, icke i den generella form som i detta regeringens beslut.
Den utvidgning av tidigare prejudicerande praxis — hittills lämnad
oanmärkt — som i detta fall kan påvisas, nämligen den vidsträckta
rätten att företaga resor och att trycka publikationer, synes oss med
hänsyn till arten av nämndens uppdrag icke utgöra anledning till anmärkning.
Vad sedan angår de för socialiseringsnämnden gällande arvodesbestämmelserna
har utskottet funnit anmärkningsvärt, att avvikelse skett
från de regler, som utformats i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den
8 februari 1918. Det må härvid erinras, att det åberopade kungabrevet
uttryckligen förutsätter, såväl att annan grund för arvode kan förekomma
än dagarvode, som att högre dagarvode än de i brevet angivna
beloppen kan fastställas. Dessa belopp skola nämligen gälla »där ersättning
för uppdragets fullgörande bestämts i form av dagarvode understigande
vad här nedan (d. v. s. i fortsättningen av brevet) angives».
Genom detta brev har tydligen icke avsetts att utesluta annan form för
ersättning än dagarvoden, då särskilda skäl därtill föreligga. Det har
också lämnats fritt från anmärkning, att annan anordning i ersättningshänseende
än dagtraktamente enligt nämnda brev i vissa fall vidtagits.
Enligt vår mening vore det ock betänkligt om Kungl. Maj:t på grund
av utskottets uttalande skulle anse sig förhindrad att pröva om den ena
eller andra ersättningsformen bör förekomma.
Yi vilja emellertid i detta sammanhang såsom vår mening framhålla,
att enhetliga bestämmelser böra följas i alla de fall, då icke särskilda
skäl tala däremot.
För att bedöma, huruvida den lämplighetsprövning, som sålunda
måste anses tillkomma Kungl. Maj:t, i detta ärende utfallit på ett anmärkningsvärt
sätt, kräves givetvis att ingå på frågan, om arten och or
-
46
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
ganisationen av just detta utredningsarbete motiverat frångåendet av de
för flertalet utredningar normerande bestämmelserna i förutnämnda kungabrev.
Även utan närmare kännedom om de intentioner beträffande utredningsarbetets
planerande, som ha föranlett regeringens beslut, finna
vi det framgå av utredningsuppgiftens allmänna beskaffenhet, att goda
skäl kunna anföras till förmån för månadsarvode i stället för dagarvode.
Har arvodet, vilket vi förutsätta, avvägts med hänsyn till att arbetet
hålles i gång under hela året, och hava nödiga förutsättningar därför
åvägabragts, synes oss den omständigheten, att arvodet utgår på sätt
Kungl. Maj:t bestämt, icke böra föranleda anmärkning.
Yad i ärendet förekommit har sålunda icke synts oss vara av beskaffenhet
att föranleda anmälan mot föredragande departementschefen.
2) av herrar Stendahl, Johansson i Kälkebo, Reuterskiöld, Magnusson
i Tumhult, P. S. Hedlund i Östersund, Gustafson i Kasenberg och Starhäck,
som ansett, att utskottet även bort göra anmärkning mot tillstyrkandet
av det arvode å 1,500 kr. per månad eller 18,000 kr. per år, som
tillagts socialiseringsnämndens sekreterare, och därvid anföra följande:
»Utskottet nödgas även framhålla, att genom den gradering som
skett av månadsarvodena — 1,200 kr. till ordf., 1,000 kr. till en ledamot,
500 kr. till ledamöterna i allmänhet och 1,500 kr. till den ledamot,
som tillika är sekreterare — synnerligen starkt understrukits, att här är
fråga om ett begynnande ämbetsverk med olika befattningshavare. Särskilt
anmärkningsvärt är sekreterararvodet, och utskottet kan icke underlåta
att som sin mening uttala, att de nu ofta växlande sekreterararvodena
— utskottet erinrar, att t. ex. sekreteraren i kommittén för industriell
demokrati erhållit 1,000 kr. per månad och sekreteraren i kommittén
rörande livsmedelskontroll högst 1,200 kr. per månad — i intet
fall borde överstiga vad en byråchef normalt erhåller i avlöning, om än,
där dyrtidstillägg å sådan avlöning utgår, sekreterararvode torde kunna,
på sätt för varje år bestämmes, ökas med visst tillägg, utan att dock
någonsin få fullt uppgå till byråchefslön; i vanliga fall borde sekreterararvodet
i kommittéer icke överstiga vad ordinarie innehavare av sekreteraregrad
i lön erhåller. Utskottet har vid sin granskning funnit, att
vederbörande föredragande allt för lätt och villigt tillstyrka avsevärda
arvoden och andra förmåner till kommittéledamöter och kommittésekreterare,
och anser önskvärt, att någon viss norm i detta hänseende uppställes,
där över huvud ett fortsättande på den sedan lång tid beträdda
kommitté- och sakkunnigvägen bör medgivas.»
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
47
3) av herr Lyberg, som anfört:
Väl finner jag i likhet med majoriteten, att den exceptionellt vidsträckta
befogenhet med åtföljande ekonomiska konsekvenser för staten,
som lämnats ifrågavarande utredningsnämnd, är ägnad att väcka betänkligheter.
Men då den förtroendeställning, som en dylik nämnd intager
i förhållande till Kungl. Maj:t, synes berättiga till avsevärd frihet
för densamma att bestämma om de åtgärder, som för utredningsarbetet
anses nödiga, och då denna förtroendeställning torde böra betraktas
såsom en garanti mot missbruk av nämndens ifrågavarande befogenhet
samt Kungl. Maj:t i allt fall, därest missbruk skulle förekomma, är oförhindrad
ingripa och begränsa densamma, har jag — som biträtt utskottets
anmälan i fråga om beslutade arvoden åt nämndens ledamöter — icke
funnit tillräckliga skäl föreligga till anmärkning mot beslutet i vad angår
nämndens befogenhet.
V b).
Mot punkten 5:o b) i utskottets memorial:
av herrar Larsson i Västerås, Kl ef beck, Strömberg, Larsén, Hallén,
Sävström och liansson i Gärda, vilka, av samma skäl som anförts i den mot
punkten 5:o a) av herrar Larsson i Västerås m. fl. avgivna reservationen,
ansett att anmälan mot föredragande departementschefen ej bort göras.
VI.
Mot punkten 6:o i utskottets memorial:
1) av herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Ljunggren, Thulin,
Sandegård, Sävström, Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena, som
anfört:
Av handlingarna i ärendet framgår, att såväl folkhushållningskommissionen
och kvarnkontrollnämnden som ock lantbruksstyrelsen endast
med stor tveksamhet tillstyrkt export av råg till eu, jämfört med ansökningen,
väsentligt begränsad kvantitet. De förstnämnda anföra i sitt
yttrande: »Vissa betänkligheter kunna utan tvivel hysas mot att för närvarande
medgiva export av brödsäd, innan årets skörd är bärgad och
sålunda tillförlitliga uppgifter rörande dennas kvantitet och beskaffenhet
kunna inhämtas.» Lantbruksstyrelsen, som ur de synpunkter styrelsen i
första hand har att tillvarataga finner skäl föreligga att förorda bifall
till framställningen, framhåller i sitt yttrande följande: »Lantbruksstyrel
-
48
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42
sen anser sig emellertid i detta sammanhang icke böra underlåta att
framhålla, att den för skördens inbärgande ogynnsamma väderlek, som
under de senaste veckorna varit rådande i vissa mera spannmålsproducerande
delar av landet, kan befaras hava i viss omfattning verkat nedsättande
på den beräknade veteskördens såväl myckenhet som beskaffenhet.
Samma ogynnsamma väderlek — på sina håll i förening med
pågående arbetskonflikter — har vidare inom vissa områden omöjliggjort
sådd av höstråg inom därför tjänlig tid, ett förhållande, som ej torde
kunna undgå att i viss män menligt påverka utsikterna för nästa års
skörd av råg».
Beträffande de villkor, som de hörda myndigheterna föreslagit för
medgivande av den ifrågavarande rågexporten, må här erinras, att såvitt
av handlingarna framgår, icke någon som helst utfästelse från Sverges
kvarnintressenter förelåg, som utvisade, att de i händelse av bifall till
ansökningen voro villiga godtaga villkoret att avstå från varje krav pa
ersättning från staten enligt § 12 i avtalet den 28 juli 1919.
Rörande villkoret att exportören skulle till riket införa motsvarande
kvantitet vete eller vetemjöl, synes detta vid ifrågavarande tidpunkt icke
ur statens synpunkt vara av den beskaffenhet, att exporten på den grund
bort medgivas. Priset på utlänskt vete var nämligen då i förhållande
till priset på inländsk råg så högt, att det ur nationalekonomisk synpunkt
måste anses betänkligt att exportera den billiga rågen och importera det
betydligt dyrare vetet. Enligt vår mening torde den stora skillnaden i
priset emellan vete och råg även berättiga till antagandet att en avsevärt,
i flera avseenden önskvärd, ökad konsumtion av råg skulle inträda.
Det synes oss sålunda, att vare sig den ovissa utsikten för staten
att bli befriad från kravet på ersättning till Sverges kvarnintressenter,
eller importen av vete kunde utgöra tillräckliga skäl att under för handen
varande omständigheter medgiva export av råg.
Det skäl, som i övrigt anförts för bifall till ifrågavarande export,
nämligen svårigheten att på ett tillfredsställande sätt lagra hela den inbärgade
skörden, får icke enligt vår mening vara avgörande, då det är
fråga om att trygga landets behov av billig brödsäd.
Då det sålunda vid här ifrågavarande tidpunkt icke var möjligt
att erhålla fullt tillförlitliga uppgifter angående årets skörd, och då det
måste anses som ett utomordentligt viktigt statsintresse, att landets behov
av brödsäd tillgodoses, ha vi, då dessutom inga bärande skäl i övrigt för
exportens beviljande kunnat förebringas, ansett, att anledning till anmärkning
mot ifrågavarande beslut icke förefunnits.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
49
2) av herr Clason, som väl i nästa punkt men icke i denna biträtt
utskottets beslut, enär han ansett, att ehuru övervägande skäl redan i
mitten av september talade för rågexport, dock vid nämnda tidpunkt
någon tvekan om dess lämplighet ännu kunde vara förklarlig.
VII.
Mot punkten 7:o i utskottets memorial:
av herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Ljunggren, Thulin, Sandegård,
Sävström, Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena, som
anfört:
Av enahanda skäl, som vi anfört i vår reservation vid punkt (ko
och då det även vid tiden för ifrågavarande besluts fattande icke torde
ha varit möjligt att erhålla fullt säkra uppgifter rörande skörderesultatet,
ha vi ansett, att någon anledning till anmälan mot föredragande departementschefen
icke förelegat.
Till.
(Protokoll över justitiedepartementsärenden 9 augusti 1920 nr 3.)
1) av herr Reutersltiöld, som med instämmande av herrar Johansson
i Kälkebo, Stendahl, P. S. Hedlund i Östersund och Persson i Fritorp anfört :
Till Kungl. Maj:t ingåvo Z. Höglund, F. Ström och O. W. Lövgren,
de förra för Socialdemokratiska vänsterpartiets arbetsutskott, den sistnämnde
för socialdemokratiska vänstergruppen i riksdagen, den 15 juni
en odaterad och utan anteckning om ingivning till justitiedepartementet
försedd handling, anmäld för Kungl. Maj:t den 9 augusti och sedermera
även överlämnad till departementets lagavdelning, vilken handling innehöll
eu principiell framställning om vidtagande av åtgärder inom nuvarande
lagstiftnings ram för bringande till användning av rätten att utfärda
allmän amnesti, särskilt med hänsyn till det fängelsestraff, som
ådömts redaktör Otto Grimlund för utgiven brottslig skrift i anledningav
finländske riksföreståndaren general Mannerheims besök i Sverige, och
Grimlunds obenägenhet att söka nåd, då »själva termen ''nåd’ skorrar illa
i de flestas öron». I anslutning härtill inkom 8 juli till justitiedepartementet
en, följande dag till justitierevisionsexpeditionen överlämnad men
i slutet av juli av justitiedepartementets chef återtagen, till Konungen
ställd ansökan om amnesti för Grimlund, ingiven av de båda förstnämnda
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 saml. 27 höft. .(Nr 42.) 7
50
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
undertecknarna av nyss angivna framställning och åtföljd av en förklaring
från Grimlund, att han ej hade »något emot att bliva tilldelad
amnesti». Något senare, den 2 augusti, inkom från en av Stockholms
Vänsterkommun utsedd kommitté (A. Bång m. fl.) en ansökan om amnesti
även för de löpsedelspridare, som dömts för spridning av uppropet med
smädliga yttranden om general Mannerheim vid sagda besök i Sverige
12 februari 1919. Beträffande sistnämnda löpsedelspridare hade från
Stockholms lokala samorganisation genom Em. Jansson redan 27 juli till
justitierevisionsexpeditionen ingivits en ansökan om nåd, vilken ansökan
anmäldes inför Kungl. Maj:t 9 augusti i samband med amnestifrågan.
Justitiekanslerns yttrande i saken infordrades den 2 augusti och avgavs
den 9 — samma dag ärendet behandlades och avgjordes i konselj, varvid
av statsrådets ledamöter närvoro, jämte föredraganden statsrådet
Åkerman, statsministern Branting, utrikesministern frih. Palmstierna samt
statsråden Nothin, Eriksson, Svensson, Hanson och Linder. I justitiekanslerns
yttrande framhölls, att skillnaden mellan nåd och amnesti
huvudsakligen vore att söka i olikheten i de för den benådande myndigheten
bestämmande motiven, vilka vid nåd vore hänsynen till brottslingens
»personliga egenskaper, de omständigheter, under vilka han begått
brottet eller liknande förhållanden», men vid amnesti »politiska synpunkter,
statsklokhetsskäl»; justitiekanslern ansåg därför att regeringsformen
§ 26 icke behövde vid amnesti iakttagas.
Föredraganden anslöt sig till justitiekanslerns mening och hemställde
om amnestis beviljande för de personer, som blivit dömda till
straff för förnärmelse mot främmande stats regent, sedan han uttalat,
dels att »meddelandet om, att svenske män sålunda förgått sig, må med
ledsnad antecknas», dels att »ett utkrävande av straff i förevarande fall
tilläventyrs kunde ytterligare skärpa den under nuvarande oroliga tider
rådande beklagliga motsättningen mellan skilda befolkningslagers politiska
åskådning», och att »för främjande av samhällsfriden Kungl. Maj:t måtte
efterskänka allt straff för dem, som för ovan nämnda brott blivit sakfällda».
Kungl. Maj;t biföll vad föredraganden hemställt och statsrådet
tillstyrkt, samt beslöt utfärdande av kungörelse härom.
Någon amnesti har ej sedan 1834 (Svensk författningssamling nr
31) utfärdats förrän genom detta beslut. Fråga härom var visserligen
före 1916, då högsta domstolens yttrande i saken infordrades, varvid
skilda meningar yppades såväl om amnestiens möjlighet som om tillämpligheten
av regeringsformen § 26, därest amnesti gåves. Redan den omständigheten,
att amnestiinstitutet under så lång tid faktiskt varit ur
bruk, hade bort göra statsrådet betänksamt att nu utan tungt vägande
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
51
skal tillgripa detsamma. Men härtill kommer, att i förevarande fall
(!rimlund, såsom vid nåd, avgivit förklaring om villighet att mottaga
amnesti, vilket enligt justitiekanslerns mening borde vara vid amnesti
uteslutet, och att för de övriga även vanlig nåd var begärd; någon annan
anledning att under sådana förhållanden icke begagna det vanliga benådningsförfarandet
förefanns uppenbarligen ej än möjligen den, att högsta
domstolen kunde befaras ej komma att tillstyrka nåd, i vilket fall amnestivägens
anlitande utan högsta domstolens hörande betyder ett avsiktligt
kringgående av lagens benådningsförfarande, vilket så mycket mindre
kan försvaras, som det här gällde brott mot främmande stats regent och
det alltså förelåg mer än vanligt tvingande skäl att icke översläta de
begångna brotten, även om föredraganden för sin del ansåg sig kunna
bagatellisera dem med den egendomliga karakteristiken, »att svenska män
sålunda förgått sig».
Vilken mening man än må ha om amnestiinstitutets användbarhet
i allmänhet, synes det vara tydligt, att i detta fall dess tillämpande ej
bort tillstyrkas. Vi hava därför ansett anmärkning böra göras såväl mot
föredraganden för den bristfälliga beredning han ägnat ärendet, då han
lämnat å sido benådningsvägen utan att ens framlägga några skäl för
detta förfarande, vilket icke kan tillräckligt förklaras eller försvaras genom
den vaga hänvisningen till »nuvarande oroliga tider» och »motsättningen
mellan skilda befolkningslagers politiska åskådning», liksom ock
mot de ovan uppräknade, vid ärendets avgörande närvarande statsråden,
vilka tillstyrkt amnestien.
2) av herr af EJcenstam.
Som efter min uppfattning någon rätt att utfärda amnesti icke
enligt regeringsformen tillkommer Kungl. Maj:t och föredraganden genom
att tillstyrka Kungl. Maj:t att tillämpa en sådan nådeform kringgått de
bestämmelser som § 26 i regeringsformen föreskriver för tillämpning av
nåd enligt svensk rätt, finner jag föredraganden statsrådet Åkerman i
detta avseende icke hava med nit och skicklighet utövat sitt förtroendeämbete.
3) av herr Clason, som ansett, att någon Konungens rätt att giva
amnesti i andra former än dem, som § 26 R. F. föreskriver för meddelande
av nåd, icke förefinnes enligt svensk rätt, och att förty föredraganden
i detta ärende, statsrådet Åkerman, förfarit oriktigt, då han
underlåtit att tillstyrka Konungen att i ärendet inhämta högsta domstolens
yttrande; vadan anmärkning enligt § 107 RF bort framställas.
52
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
IX.
(Prat. över justitiedepartementsärenden den 31 december 1920 nr 54.)
1) av herrar von Geijer, Reuterskiöld och af Ekenstam, som anfört:
Genom kungörelse den 31 december 1920 har Kungl. Maj:t förordnat,
att ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt eller magistrat,
som hädanefter utnämnes eller övergår på ny lönestat, skall vara skyldigatt
i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller
magistraterna övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt
eller till annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden,
allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan bliva i lag stadgat
; dock att tj änsteinnehavare ej skall vara pliktig att i anledning av övergång
till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner,
samt att vid förflyttning till annan ort ersättning för flyttningskostnaden
skall utgå.
Kungörelsen föranleddes av en den 10 februari 1917 till justitiedepartementet
inkommen skrivelse av den 7 februari samma år från
processkommissionens ledare, f. d. justitierådet Hellner, som, efter anmodan
av den 14 oktober 1912 från dåvarande chefen för justitiedepartementet
Sandström, däri med hänsyn till en blivande processreform, vars grunddrag
beträffande domstolsorganisationen skisserades, dels redogjorde för
då redan gällande bestämmelser rörande domares möjliga skyldighet att
övergå till nya domarämheten, dels föreslog vissa ytterligare såsom erforderliga
angivna bestämmelser, dock under reservation i fråga om förenligheten
av dessa med regeringsformen § 36. Skrivelsen remitterades
omedelbart till justitiekanslersämbetet, som avgav utlåtande den 21 mars
1917 och däri upptog till granskning frågan om regeringsformen § 36,
vars föreskrift om inamovibilitet »enligt ordalagen» förklarades vara ovillkorlig,
vadan de föreslagna bestämmelserna, »därest grundlagen tolkas
noga efter ordalagen» måste anses »stridande mot nämnda grundlagsrum»;
tillika erinrades, att riksdagen 1893 godkänt ett uttalande av konstitutionsutskottet,
att ett då ifrågasatt men avslaget tillägg till § 36: »allt dock
med den inskränkning, som vid avlöningsstaternas fastställande kan vara
bestämd», helt och hållet skulle upphäva principen om inamovibilitet.
Detta oaktat fann justitiekanslern, att syftet med § 36, nämligen dels
tryggandet av domares samt ämbets- och tjänstemäns självständighet
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
53
gent ((mot regeringsmakten, dels tryggandet av eu god rekrytering för
den ekonomiskt ofta mindre lönande statstjänsten, sannolikt icke skulle
genom de ifrågasatta bestämmelserna äventyras och att därför, om man
såge mera till syftet än till ordalagen, förslagen icke torde kunna anses
stå i strid med § 36.
Sedermera överlämnades ärendet den 26 mars 1919 till finansdepartementet,
varifrån det den 1 april 1919 remitterades till löneregleringskommittén,
som i sitt den 5 juni 1919 avgivna utlåtande, med hänvisning till
dels en av F. S. Linrotli på uppdrag verkställd historisk utredning, dels eu
remissakten bifogad promemoria av den 10 maj 1918, varav inhämtades,
bland annat, att i alla av Kungl. Maj:t efter den 8 juni 1917 fastställda
lönestater för rådhusrätt och magistrat intagits bestämmelser liknande de
föreslagna om skyldighet för ledamot eller tjänsteman att övergå till
annan befattning, förklarade sig anse något yttrande från kommittén
rörande städernas underdomstolar ej vara påkallat, men beträffande häradshövdingar
samt tjänsteinnehavare vid hovrätter och nedre justitierevisionen
uttalade, att kommittén icke fann regeringsformen § 36 »höra
anses utgöra hinder att i behörig ordning bestämma villkor och förbehåll
av ett eller annat slag att lända till efterrättelse för vederbörande
befattningshavare, vare sig befattningarna tillsättas medels fullmakt eller
eljest». Kommittén förordade därefter de föreslagna bestämmelserna, men
tilläde, att, »därest riksdagen anses böra liöras, innan slutligt avgörande
fattas angående meddelande av sådana förbehåll, ledigblivande tjänster
synas böra tillsättas allenast medels förordnande, tills riksdagen hunnit
tillkännagiva sin mening i frågan».
Beträffande den av löneregleringskommittéen åberopade P. M., som
uteslutande har historiskt intresse såsom ett sammanfattande summariskt
referat av riksdagsförhandlingar rörande frågor av liknande art, och som
utmynnar i påståendet, att »vare med det mera teoretiska spörsmålet om
stadgandets tolkning huru som helst, torde emellertid — — — § 36 regeringsformen
sedan åtskilliga årtionden hava faktiskt tillämpats så, att dylika
villkor m. in. ansetts författningsenligt kunna utfärdas, utfärdats och
efterlevts», måste erinras att eu verkligt rättsbildande praxis i dessa
stycken icke kan uppstå, innan domstolarna i eventuella tvister rörande
de uppställda villkorens giltighet konstant erkänt denna, men att någon
sådan stadgad praxis icke finnes; tvärtom hava domstolarna i olika andra
fall icke respekterat bestämmelser, som konung och riksdag givit, om enskild
rätt därigenom ansetts kränkt. Därför är i själva verket alltjämt
frågan om dylika villkors förenlighet med regeringsformen § 36 svävande.
Ej heller justitiekanslerns yttrande ger svar på frågan, då det -
54
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
samma såsom löneregleringskommittén anmärkt, icke synes »hävda någon
bestämd mening i frågan» och då dessutom den hänvisning till syftet
med § 36 som däri göres, är förfelad. Syftet med § 36 är icke att
säkerställa någon subjektiv känsla hos vederbörande befattningshavare
av självständighet och oberoende, utan att bibehålla åt riket en på varje
ort fast och i allo inamovibel ämbetsmannakår för handhavande av statens
maktutövning: därav följer dels, att § 36 icke är tillämplig å de
1809 alldeles okända affärsdrivande verkens personal, dels är ovillkorligt
gällande för alla statens maktorgan, och icke kan av något löneregleringseller
annat beslut till sina verkningar rubbas utan utgör alltfort ett för
domstolarna vid tvist mellan befattningshavare och staten bindande lagbud.
Under sådana förhållanden måste det anses både oriktigt och olämpligt
att fortgå på den väg, varå för närvarande både riksdagen och Kungl.
Maj:t slagit in, men alldeles särskilt bör erinras, att Kungl. Maj:t icke
på egen hand bort utfärda bestämmelser av den art kungl. kungörelsen
31 dec. 1920 innehåller. Härtill kommer, att denna kungörelse ingriper
i stadskommunernas rätt utan samtycke av deras kommunalrepresentationer
och att ett sådant förfarande därför icke bort av vederbörande
föredragande tillstyrkas.
Med stöd av det anförda hava vi ansett utskottet böra framställa
anmärkning enligt regeringsformens § 107 mot statsrådet B. Ekeberg.
2) av herr Clason, som i huvudsak instämt med herrar von Geijer,
Reuterskiöld och af Ekenstam.
X.
(Prot. över lantförsvarsärenden den 20 febr. 1920 nr 28.)
av herr Reuterskiöld, som yttrat:
Enligt statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 20 febr.
1920 har Kungl. Maj:t på statsrådets hemställan medgivit viss utbetalning
av statsmedel för hävande av s. k. blockad av ett statens byggnadsföretag
i Östersund.
Av handlingarna framgår, att arméförvaltningens fortifikationsdepartement,
som 16 april 1918 slutit entreprenadkontrakt med J. E.
Fryklund ang. uppförande av ett havremagasin vid förplägnadsanstalten
i Östersund, sedermera 1 okt. 1919 förklarat kontraktet, i följd av Fryklunds
underlåtenhet att fullgöra sina förbindelser, brutet, varefter bygg
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
55
nadsarbetet utförts under omedelbar ledning av arbetschefen för arméns
kasernbyggnader i samma stad. Arbetschefen, som i början av 1920
synes hava blivit underrättad därom, att vissa arbetarorganisationer förklarat
ifrågavarande byggnadsarbete i blockad på den grund, att entreprenören
Fryklund häftade för obetalda arbetslöner, satte sig 2 febr. i skriftlig
förbindelse med dessa och framhöll, att blockad ägt rum redan hösten
1918 men då genom »kraftigt ingripande» från arbetschefens sida blivit
hävd, att vid entreprenadkontraktets upphävande 1 okt. 1919 ännu intet
meddelande ingått om den förnyade blockaden, att efter förbindelsernas
brytande med Fryklund staten saknade varje möjlighet att tvinga denne
till uppgörelse, att det halvfärdiga arbetets fortsättande skulle ske genom
statens byggnadsarbetare, vilka sedan flera år varit fast anställda och
icke vore organiserade. I sitt svar den 5 febr. framhöllo organisationerna,
att de ansågo ett i tidningarna Socialdemokraten och Politiken
infört meddelande om blockaden innebära en offentlig delgivning, att
blockaden kvarstode, vem som än sökte fullfölja arbetet, att Fryklunds
skiljande från entreprenaden utan beaktande av arbetarnas fordran befriat
hans borgensmän, att Fryklunds skuld utgjorde 2,844: 07 jämte 10 ^
ränta från 15 aug. 1918, samt att blockaden skulle hävas så snart detta
belopp betalats.
I anledning härav ingick arméförvaltningens fortifikationsdepartement
den 14 febr. 1920 till Konungen med en skrivelse, vari förhållandet
relaterades och tillika upplystes, att allenast 531: 40 utgjorde resterande
betalning för arbete vid havremagasinet, och återstoden 2,312: 67
avsåge löner vid arbete för trängkåren i Sala, varom kontrakt med Fryklund
slutits 3 sept. 1917, att som stöd för anspråket på 10 % ränta
åberopats gällande kollektivavtal, att vid betalning av beloppet i fråga
arbetarna vore villiga överlåta sina rättigheter mot Fryklund på kronan,
att det vore nödvändigt fortsätta arbetet, samt att »detta ej lärer kunna
åstadkommas annorledes än genom bifall till arbetarnas krav, även om
dessa gent emot kronan sakna rättslig grund». Fortifikationsdepartementet
hemställde därför om rätt att på de angivna villkoren få verkställa
den fordrade utbetalningen. På statsrådets tillstyrkan bifölls detta av
Kungl. Maj:t.
Med avseende härå bör först anmärkas, att av handlingarna icke
framgår, huruvida Fryklund försatts i konkurs och arbetarna därvid bevakat
sina med förmånsrätt utrustade fordringar, för att även sedermera
fullfölja bevakningen eller vilket värde eljest skäligen deras fordringsrätts
överlåtande kunde äga. Men därjämte måste erinras, dels att kronan
över huvud icke ägde någon som helst rätt eller plikt enligt det vid
56
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
tiden för kontraktets ingående med Fryklund gällande upphandlingsreglementet,
som ensamt härför är normerande oberoende av alla kollektivavtal,
att kontrollera förhållandet mellan Fryklund och arbetarna, dels
att i det kort förut givna nya upphandlingsreglementet av 16 järn 1920
§61 mom. 3 en bestämmelse införts, som väl medger att vid entreprenadbelopps
utbetalning till entreprenör invänta, men obetalda» arbetslöner
må kunna av staten innehållas för direkt utbetalning, men varken
på något sätt ger stöd åt anspråk på räntebetalning vare sig efter 10 %
eller efter annan grund, ej heller avser utbetalning av andra medel än
dem, vartill entreprenör har kontraktsenlig rätt. Uppenbarligen saknas
sålunda, såsom även fortifikationsdepartementet framhållit, varje rättsgrund
för anspråket mot staten.
Vid avgörandet av frågan, om fortifikationsdepartementets hemställan
borde bifallas eller ej, måste alltså vägas mot varandra å ena
sidan intresset att få havremagasinet färdigt, å den andra statens intresse
att icke inför en enskild makt i samhället nödgas kapitulera emot
både rätt och billighet. Huru gärna än må medgivas, att i tvister mellan
arbetare och enskilda arbetsgivare blockad och övriga här berörda
åtgärder mången gång kanske utgöra nödvändiga maktmedel, han detta
icke få utsträckas gent emot staten och det allmänna intresset. Staten
måste äga kraft och vilja nog att avvisa alla tvångsanspråk mot sig
själv, och det borde därför hava påvisats, att fullbordande av havremagasinet
utgjorde en oavvislig nödvändighet av den styrka, att intresset
härav utan tvekan övervägde statens ovillkorliga intresse att icke av enskilda
tvingas. Av protokollet framgår, varken att föredraganden beaktat
dessa synpunkter eller att någon utredning gjorts rörande sagda nödvändighet,
utan föredraganden har nöjt sig med departementets förklaring,
att fullföljande vore nödvändigt, oaktat däri icke sagts, att fullföljandet
just då och omedelbart vore nödvändigt och icke kunde någon
tid anstå. För min del har jag ansett, att föredraganden vid detta rådslag,
med hänsyn till beslutets framtida verkningar och medgivandet om
statens vanmakt gent emot enskildas ej lagligen grundade anspråk, icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta, och att för den skull utskottet bort
mot statsrådet E. A. Nilson framställa anmärkning enligt R. F. § 107.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
57
XI.
(Prot. nr 1 över civilärenden 5 mars nr 4.)
av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herr Stendahl anfört:
Sedan i anledning av den s. k. »Svensk Import»-affären två ledamöter
av Konungens statsråd lämnat rådsbordet, väntades allmänt, att
ordföranden i den komprometterade bolagsstyrelsen även skulle komma
att från sin innehavande landshövdingpost, vilken är ett förtroendeämbete
i högsta grad, avgå. Någon åtgärd omedelbart från Kungl. Maj:ts sida
blev dock ej möjlig, i följd av inträffat svårt sjukdomsfall, som framtvang
tjänstledighet för landshövding Hagen, vilken ledighet med stöd av läkarintyg
förlängdes 16 jan. 1920 på två månader. Vid remissdebatten samma
år förklarade, i sitt svar på en till statsministern ställd uppmaning, d. v.
chefen för civildepartementet att han ännu icke vunnit full klarhet i fråga
om denna affär och den därigenom komprometterade förtroendemannens
ställning, men att, när tiden kom för ett avgörande, han hoppades få
tillämpa ordet »dömen icke, så värden I icke dömda» även när det gällde
statens angelägenheter.
Det tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga saken, vartill annan
anledning ej tarvades, än den i remissdebatten offentligen framställda
uppmaningen, detta tillfälle, som även i departementschefens svar i
samma debatt, om än i många omskrivningar, antyddes skola komma, det
förelåg den 5 mars 1920. Av infordrade handlingar, vilka allenast utgöras
av ett telegram och två ansökningar från landshövding Hagen,
framgår, att landshövdingen den 1 mars »på förekommen anledning» —
vilken är ej upplyst — och enär hälsotillståndet detta medgav, begärde
»befallning för mig att omedelbart återinträda i ämbetsutövning», att härpå
tydligen icke något skriftligt svar från adressaten (civilministern) avgått,
att den 4 mars till civildepartementet inkom en skriftlig anmälan,
att landshövdingen vore »oförhindrad att omedelbart återinträda i tjänsten»,
oaktat tjänstledighetstiden ännu ej utgått, samt att denna anmälan
föredrogs i statsrådet den 5 mars, varvid statsrådet hemställde, att
Kungl. Maj:t måtte förklara hinder ej möta för landshövdingen att återinträda
i tjänst, vilket bifölls: varje som helst motivering härför saknas
i protokollet och handlingarna, men att ärendet ansetts vara av en viss
vikt och icke en vanlig expeditionssak framgår bl. a. av en anteckning
av departementschefen, att samtliga statsråd borde vara närvarande, tydligtvis
i beredningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt 27 käft. (Nr 42.)
8
58
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Officiellt kan säkerhet vinnas för att Kungl. Maj:t erhåller kännedom
om förhållanden, varom Kungl. Maj:t ej bör sväva i okunnighet
eller , ovisshet, endast genom en anmälan från föredraganden, som är
grundlagsenlig! skyldig att fullständigt bereda de ärenden, som skola avgöras.
Det synes vara uppenbart, att vid beredningen av detta ärende
frågan, huruvida ej genom »Svensk Import»-affären hinder bort möta för
ett återinträde, och i varje fall för ett återinträde innan tjänstledigheten
upphört, vilken beviljats utan rätt att dessförinnan, om så visade sig
lämpligt, återinträda i tjänst, hade bort för Kungl. Maj:t framläggas, då
det måste anses ytterst tvivelaktigt, huruvida Kungl. Maj:t, därest saken
verkligen officiellt framlagts utan att upplysningar kunnat lämnas, som
ställt den i eu annan dager än den nu har, kunnat och skolat förklara
»hinder ej mota» för återinträde. Även om sådana upplysningar i beredningen
lämnats, hade de, sådan saken då förelåg, ovillkorligen bort i
protokollet inför Konungen meddelas; det må vara att så icke i vanliga
fall sker, när resultatet blir lika med ingen åtgärd, men här gällde det i
grunden eu positiv åtgärd — undanröjandet av ett tjänstledighetshinder,
som, om det stått kvar, måhända icke kunnat av den kort därefter tillträdande
nya regeringen lika lätt åsidosättas som nu skedde. Och även
om, formellt sett, sjukdomen var tjänstledighetsgrund, torde det ej kunna
förnekas, att bakom densamma också fanns en annan, som, där ej sjukdomen
kommit emellan, måst framtvinga ledigheten i en eller annan form.
Man kan därför icke med något fog påstå, att anledning saknades 5 mars
att för Kungl. Maj:t framlägga frågan i hela dess vidd. Tvärtom visar förfarandet
en försumlighet och brist på oväld, nit och skicklighet hos föredraganden,
som här tegat, när han bort tala. Vår grundlag avser just, att
statsråden och i första hand föredragandena skola för Kungl. Maj:t
framlägga allt, som i ett visst mål är relevant. I detta mål, som avsågtjänstledig
landshövdings återinträde i tjänst, medan ännu frågan om
hans del i. »Svensk Import»-skandalen var åtminstone officiellt öppen,
måste det betecknas som ett allvarligt fel hos föredraganden, att han
icke givit Kungl. Maj:t alla de upplysningar, som rätteligen bort vara
lämnade för att förklaringen, det »hinder ej mötte» för återinträdet i tjänst,
skolat kunna tillstyrkas — och detta desto mer, som oseden att ämbetsmän
i förtroendeställning mot högt arvode ställa sina namn till enskilda
företags förfogande såsom ordförande i styrelser eller dylikt, utan att vilja
eller kunna fullt bedöma dessa företags beskaffenhet eller deras skötsel,
här fått ett mer än vanligt uppseendeväckande uttryck.
Jag har därför ansett, att utskottet bort mot d. v. departementschefen,
statsrådet Holmquist göra anmärkning jämlikt K. F. § 107.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
59
XII.
(Prot. över civilärenden 7 maj 1920 nr 10.)
av herr Magnusson i Tumhult, som med instämmande av herrar
Clason, Johansson i Kälkebo, Reuterskiöld, P. G. lledlund i Östersund,
Starbäck och Gustafsson i Kasenberg, anfört:
Enligt protokollet över civilärenden den 7 maj 1920 har föredraganden,
med instämmande av alla närvarande statsrådsledamöter,
hemställt, att stående fribiljetter å statens järnvägar för helt år skulle
tilldelas samtliga statsråd och ej, såsom tidigare gällt, blott vederbörande
departementschef, under vilken järnvägarna lyda, samt statsministern.
Några handlingar i ärendet finnas icke, och något yttrande från järnvägsstyrelsen
eller något annat verk synes ej vara infordrat. Ej heller har
föredraganden erinrat, att statsråden naturligtvis lika med andra kunna
vid resor i tjänsten erhålla reseersättning enligt resereglementet, eller att
under samma år järnvägsstyrelsen redan hemställt om indragning av
åtskilliga fribiljettsrättigheter, som förut funnits, exempelvis enligt protokoll
Över civilärenden den 30 januari 1920, då sagda rätt indrogs för
ett flertal post-, telegraf- och tulltjänstemän. Anmärkningsvärt är ock,
att beslutet påskyndades utan hänsyn till den ej oväsentliga förhöjning
av statsrådslönerna, varom förslag var väckt och beslut kunde förväntas
inom närmaste tid — heslutet kom till stånd en månad senare (jfr riksdagens
skrivelse nr 409) — och att över huvud varje motivering saknas.
I och för sig lärer denna rättighet knappast kunna anses motiverad, och
någon särskild anledning att på detta sätt bereda statsråden en personlig
ekonomisk förmån har icke uppvisats. Jag har därför ansett, att utskottet
bort göra anmärkning enligt regeringsformen § 107 mot föredragande
departementschefen, statsrådet Svensson.
XIII.
(Prot. över civilärenden 14 maj nr 75 och 28 maj 1920 nr 38 samt över kommunikations
ärenden 16 juli, nr 34, 35, den 23 juli nr 9—11, den 6 aug. nr
7, den 14 aug. nr 8, den 1 okt. nr 2, 3, den 10 dec. nr 3—5, den 17
dec. nr 3 och den 31 dec. 1920 nr 21, 31, 86.)
av herr Reuterskiöld, som yttrat:
När riksdagen för sin del beslöt inrättandet av ett särskilt kommunikationsdepartement,
låg bakom beslutet eu, av den allmänna folk
-
CO Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
meningen starkt stödd, önskan att över våra kommunikationsverk, som
ansetts alldeles för självrådiga och tekniskt ensidiga, erhålla en ledande
kraft vid konungens rådsbord med speciell uppgift att svara för en bättre
och riktigare kommunikationspolitik än den, som hittills förts och som
man ej oväsentligen torde få härleda ur bristen på en överordnad, ledande
vilja, som beaktat alla och ej blott tekniska intressen. Erfarenheterna
från kommunikationsdepartementets första år 1920 äro emellertid,
enligt statsrådsprotokollens vittnesbörd enbart nedslående, i det att man
i dessa pimtokoll sällan eller aldrig finner hos departementschefen en dylik
vilja, utan framstår han genomgående allenast som ett viljelöst verkställighetsorgan
för de olika kommunikationsverkstyrelsernas önskningar och beslut.
Den 31 dec. 1920 anmäldes för Kungl. Maj:t generalpoststyrelsens
den 23 dec. inkomna skrivelse av 22 s. m., vari hemställdes om fastställande
av vissa höjda portoavgifter för postförsändelser till utlandet.
Av handlingarna inhämtas, att enligt den nya internationella postkonventionen
varje land ägde rätt att inom vissa gränser, efter överenskommelse
med den schweiziska postförvaltningen, bestämma de belopp i
landets mynt, varmed de i konventionerna i franskt mynt fastställda
avgifterna skulle i den internationella postutväxlingen uppbäras för försändelse
r från vederbörande land, att de svenska, danska och norska
delegationerna enats om en dylik evalvering i skandinaviskt mynt på
visst sätt, att denna evalvering med hänsyn till förhållandet mellan
svensk och utländsk valuta, betydde en synnerligt stark stegring för
korrespondenter från Sverige, samt att generalpoststyrelsen såsom det
heter ansåg »önskvärt, att de nya internationella avgifterna av nu ifrågavarande
slag — vilka oavkortade tillfalla avg ängslandet — komma till
användning snarast möjligt» och helst redan 1 februari 1921, att härför
erfordrades Kungl. Maj:ts beslut så tidigt, att »överenskommelse mellan
svenska och schweiziska postförvaltningarna hinner — eventuellt telegrafiskt
— träffas» före ikraftträdandet. Föredraganden har, utan att,
så vitt av handlingarna synes, ens ifrågasätta, huruvida den höjning,
som föreslagits, i svenskt mynt verkligen var ur svensk synpunkt skälig,
tillstyrkt bifall. Att höjningen för postverkets del var önskvärd, må
vara möjligt, men Kungl. Maj:t har i minst lika mån att, då fråga är
om en sådan allmän inrättning med monopolställning som postverket,
också beakta den allmänhets intressen, för vars skull statens postverk
är till. Den kommunikationspolitik som utmynnar i oavbrutet höjda avgifter
eller oavbrutet sjunkande frekvens av verket för att få debet och
kredit att gå ihop, är icke sund, och om postverket icke självt vill taga
itu med ändring av denna politik, är det kommunikationsdepartementets
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
(il
uppgift att ingripa. 1 här föreliggande fall kan icke med fog påstås,
att höjningen t. ex. från 25 till 50 centimes hort ha till följd eu höjningav
20 öre till 40, eller-höjningen av 5 till 10 centimes ha till följd en
höjning av 5 öre till 10. Icke heller de skandinaviska postförvaltningarnas
inbördes avtal hade bort hindra en förnyad utredning och ett försök
från svensk sida att på annat sätt verkställa evalveringen.
Beträffande telefonväsendet är det sedan länge bl. a. fördelningen
av rikets olika orter på taxeoinråden efter principer, som knappast tagit
hänsyn till allmänhetens berättigade intressen, utan blott till telefonverkets
tekniska och vinstintressen, liksom bestämmelserna i telefonreglementets
§ 10 och deras ofta absurda tillämpning, som framkallat en allmän
önskan om ändring genom Kungl. Maj:t och en efter riktigare
principer lagd telefonpolitik; frågan härom har ock varit uppe inom riksdagen.
— Den 17 december 1920 anmäldes för Kungl. Maj:t två ärenden
rörande begärd ändring av viss orts hänförande till visst taxeområde. I
det ena av dessa, där ansökningen av telegrafstyrelsen tillstyrktes och
av Kungl. Maj:t bifölls, uttalade sig styrelsen också rent principiellt och
framhöll, att växelstationer i gränstrakterna mellan två taxeområden vid
indelningen under 1915 ofta hänförts till taxeområden i strid mot vederbörande
abonnenters önskningar men med hänsyn till ledningsnätets d. v.
gestaltning, och att, i den mån nätet utvecklades, större beaktande kunde
skänkas även abonnenternas önskningar, och att därför, så snart »det för
telegrafverket är utan betydelse till vilketdera av de två ifrågakomna taxeområdena
stationen hör», ändringsansökningar borde kunna bifallas, i följd
varav styrelsen hemställde om sådan förenkling av dylika frågors handläggning,
att avgörandet lades i telegrafstyrelsens hand, så vida »Kung!.
Maj:t i princip godkänner telegrafstyrelsens här uttalade uppfattning».
Kungl. Maj:ts bifall till denna framställning betydde alltså ett godkännande
av telegrafstyrelsens telefonpolitiksprinciper beträffande gränsorter
mellan två taxeområden, men då i dessa allmänhetens intresse
framträder såsom beaktansvärt endast när det samma är för telegrafstyrelsen
alldeles likgiltigt, måste det anses anmärkningsvärt, att Kungl.
Maj:ts rådgivare utan vidare godtagit dessa principer i stället för att
erinra styrelsen därom, att eu dylik ensidighet icke är riktig och aldrig
kunde av Kungl. Maj:t godkännas. I det andra ärendet samma dag,
som avsåg en framställning från Nynäshamn om överförande till Stockholms
taxeområde, hade Nynäshamns kommunalfullmäktige den 6 februari
1919 vänt sig till telegrafstyrelsen, som 8 april 1919 hänvisat till
Kungl. Maj:t under samtidigt uttalande, att ett bifall vore »stridande
mot de ledande principer, som allmänt följts vid taxeområdesindelningens
62
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
genomförande». Styrelsen avstyrkte ock sedermera 29 september 1920 den
av fullmäktige genom beslut 8 maj 1920 hos Kungl. Maj:t trots detta fullföljda
ansökningen, vilken den 5 juni remitterats till styrelsen, vilken dröjde
med sitt utlåtande, tills Kungl. Maj:t den 25 september — fyra dagar före
utlåtandets datum — utfärdat ny förteckning över taxestationer och deras
fördelning på taxeområden, varvid Nynäshamn med kringliggande bygd bildade
eget taxeområde. Att föredraganden, som endast instämde med styrelsen
och som dröjde med anmälan av ärendet till 17 december, haft bestämd
anledning ingå i egen prövning av detsamma, synes uppenbart. Liknande
utgång fick en, till synes väl ''motiverad framställning från ett
flertal abonnenter vid Mölnbo växelstation, vilka önskade hänföras till
samma område som Jerna och Södertälje, men efter telegrafstyrelsens
mening av ekonomiska skäl borde höra till Gnesta, dit de såsom rikstelefonabonnenter
alltid hört. Denna framställning, som inkom 9 november
och remitterades dagen därpå, föredrogs jämte styrelsens den 17 november
avgivna och 11 december inkomna yttrande i konselj den 31 december,
då den avslogs; fallet är ett typfall för konflikter mellan allmänhetens
och styrelsens intressen, då dels grunden till avstyrkandet
tydligen varit den, att samtal till Södertälje skulle kosta 40 öre och till
Stockholm 60 öre per period, om ingen ändring skedde, men eljes bliva
till dessa orter avgiftsfria, dels grunden till framställningen varit den,
att de flesta samtalen obestritt gällde just nämnda orter.
Slutligen föreligger beträffande järnvägarna ett flertal ärenden, vilkas
handläggning visar alldeles samma viljelösa anslutning till järnvägsstyrelsens
önskningar och beslut.
Järnvägsstyrelsen hemställde i skrivelse av 8 maj 1920, vilken av
chefen för civildepartementet föredrogs den 28 i samma månad, om viss
ändring ifråga om reglerna för s. k. partibiljetters utställande. Förslaget
väckte från allmänhetens sida så stark opposition, att styrelsen genom särskild
P. M. av 22 maj själv meddelade, att den »icke har något väsentligt att
erinra mot» viss modifikation av sitt sagda förslag, men samtidigt för sådant
fall yrkade även viss annan ändring i skärpande riktning. Styrelsen
ansåg partibiljetternas ändamål vara att bereda lindring i avgifter
för ensamma personer eller personer i samma familj vid tämligen täta
resor mellan närbelägna platser, men förmenade, att missbruk uppstått
genom partibiljetters inköp av affärer, korporationer in. fl., under det att
allmänheten ansett sistnämnda förhållande alldeles naturligt och riktigt.
Betraktas saken rent objektivt, lärer ej kunna förnekas, att partibiljetternas
verkliga grund dels är behovet av billigare resor i närtrafik, dels
den ej ovanliga regeln om större eller mindre rabatt vid köp på en
Konstitutionsutskottets memorial År 42.
03
gång av större antal. Styrelsens felaktiga uppfattning godtogs emellertid
av föredraganden. Förhållandet var analogt i det ärende, som 31 dee.
avgjordes av Kungl. Maj:t och som avsåg tillfällig inskränkning i försäljningen
av månadsbiljetter, vilka styrelsen i samma sin skrivelse 30
dec. 1920 förmälde sig ärna föreslå på det sätt ändrade, att avgifterna
höjdes å kortare och sänktes å längre avstånd: redan denna mot syftet
med månadsbilj etter stridande avsikt hade bort hindra föredraganden tillstyrka
bifall även till clen provisoriska åtgärden.
Två, den 1 okt. 1920 inför t. f. regeringen, bestående av statsråden
Branting, Olsson, Sandler och Nothin, föredragna ärenden avsågo framställningar
om ändrade tåg förbindelser mellan resp. Stockholm—Sundsvall och
Stockholm—Göteborg, den förra-ingiven av Sundsvalls stadsfullmäktige, den
senare av enskild person; i båda fallen trädde frågan om sättet för undvikande
av direkt driftsförlust i förgrunden och styrelsen avgav i detta
avseende en principiell förklaring, som gällde båda ärendena och det
torde därför få anses, att statsråden godtagit även denna, därmed åtagande
sig ansvaret för järnvägsstyrelsens förfelade trafikpolitik. Härtill
kommer att i det ena av dessa mål ett ifrågasatt hörande av järnvägsrådet
av styrelsen avstyrktes, enär den förmenade, att till ärenden, som anginge
rådet, icke hörde »frågor beträffande tågplanen», under det att i
själva verket, såsom styrelsens principiella förklaring ger vid handen, det
här var fråga om själva grunderna för tågindragningar, vilken fråga däremot
måste anses ovillkorligen angå järnvägsrådet.
Mest anmärkningsvärda äro emellertid de talrika ärendena rörande
begärda men avslagna fraktlindringar till näringslivets upphjälpande och
järnvägsstyrelsens här oföränderligt återkommande påstående, att fraktlindring
icke kan väsentligt inverka på varupriset.
Den 14 maj 1920 föredrogs å civildepartementet en den 2 okt.
1919 till jordbruksdepartementet inkommen framställning från Konungens
befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ang. fraktlindring
för fisktransporter, vilken framställning stöddes på ett särskilt kommittéyttrande
i saken och av lantbruksstyrelsen den 9 okt. 1919 efter utredning
förordats, varefter järnvägsstyrelsen, dit målet inkom 6 nov. 1919,
efter hörande av Svenska järnvägsföreningen, vars yttrande avgavs 30
jan. 1920, i utlåtande av 6 april 1920 hemställde om ingen åtgärd, vilket
ock blev Kungl. Maj:ts beslut.
Den 16 juli 1920 avgjordes av Kungl. Maj:t två ärenden rörande
vissa fraktsatser. Det ena berodde av framställningar från Dynäs och
Nyboholms A.-B. om bl. a. sådan ändring i taxan för transport av papper
och av trämassa, att förhållandet mellan de provisoriska tilläggsav
-
64
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
gifterna till fraktavgifterna för papper och för trämassa skulle bliva det
sanyna som förhållandet mellan ordinarie fraktsatserna för dessa varuslag.
Järnvägsstyrelsen avstyrkte på anförda grunder och framhöll, att »någon
sänkning av fraktavgifterna för papper» icke borde »under några omständigheter»
förekomma vid dåvarande konjunkturer på pappersmarknaden,
men styrelsen ansåg, att det gamla förhållandet mellan fraktavgifterna
för papper och för trämassa kunde återställas genom höjning(!) av frakterna
för trämassa, varom ock särskild hemställan gjordes i skrivelse av
1 juli 1920,. vilken såsom särskilt ärende föredrogs och tillstyrktes 16
juli. I denna skrivelse framhölls, att frågan om en allmän taxehöjning
under närmaste tid skulle vidare undersökas, men att utan avvaktande
därav nyssnämnda höjning borde genast företagas med stöd av de goda
konjunkturerna för varuslaget i fråga. Jämfört härmed verkar styrelsens
avstyrkande något underligt i ett par mål, som av t. f. regering, bestående
av statsråden frih. Palmstierna, Thorsson, Eriksson och Åkerman,
avgjordes 23 juli, då här som grund bl. a. anfördes, att ett bifall skulle
»föregripa den granskning av taxekommitténs förslag till ny taxa», som
pågick inom styrelsen: detta skäl åberopades i fråga om A.-B. Skånebryggeriernas
framställningar om ändrad fraktdebitering dels för tomcylindrar
avsedda till transport av komprimerade gaser, vare sig de sändes
tomma för att återgå fyllda eller skulle återgå tomma, dels för återgående
tombuteljer, vilken senare fråga egentligen, syntes vara en fråga om lämpligaste
tolkning av viss bestämmelse i taxan. Föredraganden följde även
nu styrelsen, trots goda skäl för motsatsen. I ett annat mål s. d. ang.
fraktlindring för åkdon hade styrelsen först sökt giva en tolkning av viss
taxebestämmelse, varigenom bifall skulle göras omöjligt, men därefter i
själva saken medgivit, att en taxerevision vore behövlig, ehuru den ej
borde ske oberoende av pågående granskning av taxekommitténs förslag;
erinringar, som inkommo 31 juli, föredrogos 14 aug. utan att föranleda
någon den t. f. regeringens, bestående av statsråden frih. Palmstierna,
Nothin, Svensson och Åkerman, åtgärd. Taxenedsättningsmöjlighet medgavs
av styrelsen likaledes i dess yttrande 22 juli 1920 över eu ansökan
av Fagersta Bruks A.-B. m. fl. ang. fraktdebitering av vissa maskinknivar
och maskinhyveljäril, men förklarades också höra anstå, tills taxekommitténs
såväl härom som om vissa andra ändringar i tarifferingen framlagda förslag
hunnit slutgranskas, och avslogs 6 aug. av den då t.f. regeringen, bestående
av statsråden frih. Palmstierna, Eriksson, Svensson och Åkerman.
Den 10 dec. 1920 föredrogos för Kungl. Maj:t tre framställningar
om fraktändringar, den ena från Skånes handelskammare beträffande
fraktstyckegods i allmänhet i syfte att minska frakten för s. k. dödvikt,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
6.5
deri andra av Svenska pappershandlareföreningen i samma syfte, den
tredje från Svenska garveriidkareföreningen beträffande avfallsprodukten
limläder, som endast kunde till utlandet försäljas men därvid droge en
fraktkostnad av i medeltal 60 % av varans värde. I samtliga dessa fall
åberopades bl. a., att även taxekommittén föreslagit nedsättning, men
järnvägsstyrelsen fann, att även om den, såsom åtminstone i det sist
nämnda fallet vore att förmoda, skulle tillstyrka ändring vid slutlig prövning
av taxekommitténs förslag, någon omedelbar ändring ej kunde tillstyrkas.
Det torde emellertid ej kunna förnekas, att, såsom även i handlingarna
erinrats, undef närvarande tider det kan vara betänkligt att avvakta
den långt framskjutna tidpunkt, då taxekommitténs förslag blivit
slutgranskat, och att lika väl som provisoriska höjningar, provisoriska
nedsättningar borde kunna ske. Men styrelsen vill icke och departementschefen
följer.
Jag har därför ansett utskottet böra mot de ansvariga departementscheferna,
statsrådet Murray samt förutvarande statsrådet Svensson och t. f.
departementschefen förutvarande statsrådet Thorsson göra anmärkning
enl. Begeringsf ormen ''§ 107.
XIV.
(Protokoll över socialärenden den 9 juli nr 43—51, 53, den 24 september nr 18,
den 12 november nr 30—34, den 19 november nr 49—51, den 31 december
nr 114—116.)
av herr Reuterskiöld, som yttrat:
I lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av
handel m. m. medges i §§ 3, 5 att, »i den mån sådant påkallas av särskilt
förhållande inom viss kommun», kommunen må i viss utsträckning bestämma
tiden för öppethållande annorlunda än i lagen skett, dock att
enligt § 4 i fråga om företag av samma slag olika bestämmelser ej må
meddelas, »med mindre sådant kan ske utan obehörigt gynnande av vissa
företag». Kontrollen häröver ligger hos Konungens befallningshavande,
som enligt § 6 har att fastställa eller ogilla besluten. Det är då lätt
förklarligt, att, med den något obestämda avfattning lagen fått, både talrika
besvär och en växlande praxis icke kunnat undgås. Men desto större
vikt ligger under sådana förhållanden därpå, att Kungl. Maj:t både följdriktigt
och på ett praktiskt riktigt sätt tillämpar lagen. I detta hänseende
visa emellertid de under året av Kungl. Maj:t avgjorda besvärsmålen
betänkliga brister.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 saml. 27 käft. (Nr 42.)
9
66
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Sådana mål hava föredragits bland annat den 9 juli av statsrådet
Eriksson, 24 september samt 1 och 12 nov. inför t. f. regering, och 19
november samt 31 december av statsrådet Elmquist. I flertalet av dessa
bar Konungens befallningshavande vägrat fastställelse, enär något särskilt
förhållande inom kommunen icke ansetts styrkt — i åtskilliga fall har § 4
åberopats som grund för avslaget utan att häremot anmärkning lärer
kunna göras. Regeringsrätten, vars yttrande i allmänhet infordrats —
undantagsvis förekommer dock, i ett fall den 19 november, att sådant
yttrande till synes saknas — har i ungefär halva antalet fall icke varit
enhällig, utan delat sig mellan två meningar. Sålunda hemställde majoriteten
i 6 fall den 9 juli, att Kungl. Maj:t, enär, med avseende å vad i
målet förekommit, fastställelse å det understälda beslutet icke borde på
den av Konungens befallningshavande anförda grunden (att särskilt förhållande
ej visats) förvägras, måtte återförvisa målet till Konungens befallningshavande
för ny handläggning; minoriteten hemställde om ej ändring,
men Kungl. Maj:t följde i alla dessa fall, jämlikt föredragandens hemställan,
majoriteten inom regeringsrätten. Häremot torde varken sakligt eller
formellt någon erinran kunna göras, och den tolkning av § 3, som därav
blir en följd, synes i allo riktig.
Emellertid omkastades senare samma majoritet och minoritet i
regeringsrätten, så att i ett den 24 september för Kungl. Maj:t föredraget
mål regeringsrättens flesta ledamöter hemställt om ej ändring, under
det att minoriteten på samma skäl som den tidigare majoriteten hemställt
om återförvisning; den t. f. regeringen, som bestod av statsråden
frih. Palmstierna, Olsson, Sandler och Nothin följde majoriteten och tillstyrkte
sålunda ett beslut av Kungl. Maj:t i strid mot tidigare praxis:
några särskilda omständigheter, som kunna försvara avvikelsen, synas icke,
så vitt handlingarna utmärka, kunna påvisas, då även i tidigare fall det
kommunala beslutet avsett ej blott medgivande åt vissa personer, utan
ock såsom här generella regler om utsträckt tid för öppethållande.
Skarpast är dock den avvikelse, som föredraganden tillstyrkte i ett par
fall den 19 november, då ånyo regeringsrättens flertal på samma grund
som förut hemställt om återförvisning, men föredraganden följde minoritetens
hemställan om ej ändring. Att föredraganden även i ett annat mål
samma dag (i vilket intet yttrande från regeringsrätten synes föreligga),
hemställde om ej ändring, har i detta sammanhang mindre betydelse,
då grunden härför var en annan, om än det visserligen kan iffågasättas,
huruvida den åberopade, även av Konungens befallningshavande uppgivna,
grunden — butikspersonalens intressen enligt § 4 — bort anses
styrkt. Det samma gäller om beslutet den 12 november av t. f. rege
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
67
ringen, bestående av statsråden frih. De Geer, Ericsson, Bergquist och
Ekeberg, då den följde regeringsrättsmajoritetens mening, att fastställelse
ej borde ske i följd av § 4, under det att minoriteten hemställt om återförvisning,
enär fastställelse ej bort på den av Konungens befallningshavande
anförda grunden (att särskilt förhållande ej styrkts) förvägrats.
Slutligen må antecknas, att i ett par fall, anmälda hos Kungl. Maj:t den
12 november och den 31 december, regeringsrätten enhäJligt ansett särskilda
förhållanden vara styrkta och Kungl. Maj:t på den grunden återförvisat
målet till Konungens befallningshavande, att i ett par andra fall,
anmälda hos Kungl. Maj:t den'' 9 juli och den 31 december, regeringsrätten
likaledes enhälligt ansett särskilda förhållanden ej föreligga och
Kungl. Maj:t på den grunden i ena fallet ej gjort ändring i Konungens
befallningshävandes resolution och i det andra ändrat Konungens befallningshavandes
resolution, som givits under antagande av sådana särskilda
förhållandens förhandenvaro och därför överklagats, samt att i likaledes
ett par fall, anmälda hos Kungl. Maj:t den 9 juli och den 31 dec., regeringsrätten
också enhälligt hemställt om återförvisning, enär fastställelse
ej bort vägras på den anförda grunden.
Den skiftning i uppfattning liksom i tillämpning av lagen, vilken
sålunda kan konstateras, sammanfaller väsentligen med ombytet av
departementschef på hösten 1920. Att föredraganden den 19 november,
statsrådet Elmquist, ansåg sig böra i här anmärkta fall följa regeringsrättens
minoritet emot den mening, som av Kungl. Maj:t tidigare omfattats
och av regeringsrättens majoritet även nu delades, betyder i
själva verket en högst väsentlig skärpning av praxis i riktning mot
mindre frihet för kommunerna och mindre hänsyn till de praktiska behoven,
men större beaktande'' av formalistiska synpunkter och större fara
för systematiserat godtycke vid prövningen hos ämbetsmyndighet. Jag har
därför ansett, att utskottet bort, i rättssäkerhetens intresse, mot statsrådet
Elmquist göra anmälan enligt regeringsformens § 107. .
XY.
(Prot. över socialärenden 2 okt. 1920 nr 2.)
1) av herr Reuterskiöld, som yttrat:
I anledning av skrivelse från statsrådet och chefen för socialdepartementet
Bernh. Eriksson, vilken skrivelse inkom 17 sept. 1920, avgav
68
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
samma dag justitiekansler]! begärt yttrande beträffande lagligheten av
ett ifrågasatt användande av förfogandelagen för åstadkommande av den
då pågående s. k. cementspärrens - hävande genom statsbeslag å cement.
Statsrådet ansåg denna cementspärr hava ej blott vållat olägenheter för
jordbruket och andra näringar utan ock bidragit att lamslå bostadsbyggandet
och sålunda förvärra den under världskriget uppkomna synnerligen
svåra bostadsnöden i vårt land.
Justitiekanslern erinrade i sitt svar om vad, som föregått riksdagens
beslut 1920 om ytterligare prolongering av 1918 års förfogandelag, och
särskilt om föredragande departementschefens yttrande vid propositionens
beslutande, vari bl. a. framhållits dels att möjligheten "av nya statliga
ingripanden kunde för reglering av förhållandena på vissa områden
bliva av nöden, dels att å andra sidan Kungl. Maj:t förutsattes icke
komma att tillämpa lagens bestämmelser med mindre detta påkallades
av något allmänt intresse av synnerlig vikt, dels slutligen att, ehuru
världskriget formellt avslutats, »krigets efterverkningar» dock fortfore och
att man därför måste alltjämt anse, att »utomordentliga av krig föranledda
förhållanden» vore för handen. Mot denna tolkning av lagen gjordes
inom riksdagen invändningar, men propositionen godkändes med en
kort motivering av andra lagutskottet, och justitiekanslern ansåg därför —
oaktat i själva verket utskottet icke direkt uttalat mg i denna tolkningsfråga,
ehuru det avstyrkt väckt motion om avslag — att frågan om den
allmänna förutsättningen för förfogandelagens tillämpning borde bedömas
i enlighet med den tolkning, som lämnats av departementschefen »och
andra lagutskottets majoritet»^). Justitiekanslern åberopade vidare, att
Kungl. Maj:t redan i andra fall själv utgått ifrån, att förutsättningen
om »krig, krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden»
ännu förefunnes och att för den skull frågan härom måste
anses avgjord — en i och för sig rätt så egendomlig uppfattning hos
konungens högste ombudsman för övervakande av rättens bevarande och
bevakande. Däremot ansåg sig justitiekanslern sakna anledning att närmare
intränga i de för övrigt utanför ämbetets kompetens liggande frågorna,
om bostadsnöden eller cementspärren kunde anses för ett utomordentligt
av krig föranlett förhållande. Vad åter anginge frågan, om byggnadsmaterialier
kunde bliva föremål för förfogande enligt lagen, fann
justitiekanslern, att sådana materialier »måste, abstracte taget, räknas
till för befolkningen viktiga förnödenheter», och vad beträffade frågan
om ändamålet ansåg han på anförda skäl lagen omfatta »såväl det
allmännas egna behov som vad man kan kalla allmänhetens behov», och
erinrade, att, även om riksdagen i sin motivering förutsatt, att lagen ej
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42. (it)
skulle tillämpas, om ej sådant påkallades av något allmänt intresse av
synnerlig vikt, ingenting härom inryckts i själva lagtexten. Då justitiekanslern
sålunda förklarade det vara »otvivelaktigt», att lagen kunde tillgripas
såväl för avhjälpande av bostadspöden som för främjande av
annan samhällsnyttig byggnadsverksamhet, ville han likväl tillika framhålla,
att ett visst kausalsammanhang måste förutsättas. Om sålunda
endast »synnerligen små» utsikter funnes för visst ändamåls vinnande,
borde lagens tillämpning näppeligen anses åsyftad, och beträffande byggnadsverksamheten
erinrades, att föga vunnes med förfogande över materialier,
om i övrigt nödig arbetskraft saknades, något som ämbetet ej
kunde bedöma. Ämbetet uttalade till sist, att lagens »synnerligen vaga
bestämmelser giva Kungl. Maj:t befogenhet att, så länge lagen gäller, på
däri närmare angivet sätt förfoga över byggnadsmaterialier, för så vitt
sådant kan i nämnvärd grad bidraga till lindrande av bostadsnöden
eller eljest till främjande av allmännyttig byggnadsverksamhet».
Trots det synnerligen vacklande förord ämbetet sålunda formellt givit,
men, om man närmare granskar utlåtandet, realiter avböjt'' att giva, tillstyrkte
departementschefen, under hänvisning till inkomna framställningar
och yttranden från olika myndigheter, Kungl. Maj:t att å vissa
myckenheter cement — dubbelt mot vad vederbörande ansett möjligen
nödigt — lägga beslag i enlighet med förfogandelagens bestämmelser
härom. Statsrådets övriga närvarande ledamöter, statsråden Branting,
frih. Palmstierna, Olsson, Sandler, Nothin, O. Nilsson, Eriksson, Svensson,
vilka, oavsett vad föredraganden anfört, bort inse den rättsliga
omöjligheten att här tillämpa lagen, tillstyrkte beslaget, som ock av
Kungl. Maj:t beslöts — för att en månad därefter den 5 nov. på hemställan
av andra statsråd åter upphävas utan att ändamålet, bostadsbyggna<lsverksamhetens
verksamma befordrande särskilt i stadsorterna,
uppnåtts.
Huvudfrågan i detta mål är dock icke den, huruvida genom dylikt
beslag det uppgivna syftet kunde vinnas. I detta avseende bör emellertid
erinras, att all sannolikhet liksom all erfarenhet från kristiden talade bestämt
emot ett sådant antagande, och att föredraganden vid denna frågas
behandling icke visat sig äga nödig skicklighet för dess riktiga bedömande.
Huvudfrågan åter är den, .om lagens tillämpning var rättsligen möjlig,
och härvid har föredraganden visserligen formellt stödet av justitiekanslerns
utlåtande, men det måste å andra sidan av en departementschef
fordras, att han icke blint följer utlåtanden av den art som detta, vilket
i verkligheten icke iitgör annat eller mera än ett kringgående av saken
under åberopande av — Kungl. Maj:ts redan manifesterade vilja.
70
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Det kausalsammanhang, om vars nödvändighet justitiekanslern ej
kunde undgå att påminna, får icke vara huru utdraget och medelbart som
helst, och icke heller vara allenast ett kausalsammanhang mellan lagens
användande och ändamålet, .utan främst ett kausalsammanhang mellan
det förhållande, mot vilket man vill begagna lagen, och kriget. Bostadsnöden
var icke omedelbart framkallad av kriget eller därav föranledda
utomordentliga förhållanden, utan berodde ytterst av den allmänt höjda
levnadsstandard, som följt med högkonjunkturen i anledning av kriget,
men det måste bestridas, att ett dylikt kausalsammanhang av lagen avsetts.
Härtill kommer emellertid, att den antagna tolkningen av uttrycket »vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
av lerig föranledda förhållanden» över huvud kan godtagas: att så skett
genom departementschefen vid behandling av frågan om lagens prolongering
kan icke i och för sig vara avgörande, utan riktigheten eller felaktigheten
av sagda tolkning måste bedömas efter de grunder, som för
eller mot densamma kunna åberopas, alldeles oavsett vad den ene eller
den andre sagt sig anse. Härvid bör erinras, dels att uttrycken »vid
krig», »av krig» o. s. v. genomgående i andra svenska författningar — bland
annat i regeringsformen § 74 — avse pågående krig, dels ock att den
utomordentliga maktbefogenhet, som rekvisitions- och förfogandelagarna
lagt i konungens hand, har sin grund i de utomordentliga behov, som
framkaHas av de stats- och folkrättsliga regler som under krig, vare sig
Sverige självt befinner sig däri eller det blott eljest berör Sverige, men ej
längre, träda i stället för eljest gällande fredsrätt. Så snart fredstillstånd
inträtt, upphöra med andra ord förutsättningarna för behovet av extra
maktmedel. Skulle sådana fortfarande erfordras på grund av särskilda
förhållanden, så kan likväl ej med skäl påstås, att dessa äro i lagens
mening »av krig föranledda», då det här icke är fråga om det så att säga
historiska uppkomstsammanhanget, utan om det faktiska existenssammanhanget;
här måste vid behov en särskild fullmakt genom härpå riktad
lagstiftning ges Kungl. Maj:t, men en sådan låg ej i prolongationen
av 1918 års lag, som tvärtom hade sin grund i ovissheten, huruvida
fredstillståndet skulle bliva definitivt.
Då det, oaktat 1918 års förfogandelag numera upphört att gälla
— varvid må erinras att den därmed nära förbundna rekvisitionslagen
dock alltjämt gäller — måste anses särdeles viktigt, att det utskott, som
har att vaka över rättens vårdande genom Kungl. Maj:t, utan tvekan
anmärker mot alla utslag av den kristidslagtolkning, som under senare
år av och genom Kungl. Maj:t tillämpats, har jag ansett utskottet böra
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
71
mot samtliga, ovan nämnda ledamöter av statsrådet göra anmälan enligt
Regeringsformen § 107.
2) av herrar Clason, Andersson i Kolstad och Stendahl, vilka ansett,
att i förevarande fall de förutsättningar icke voro för handen, under
vilka förfogandelagen var tillämplig, och att alltså utskottet bort göra
anmärkning enligt § 107 R. F. mot föredragande departementschefen,
statsrådet Eriksson.
XVI.
(Prot. över finansärenden 30 jan. 1920 nr 79.)
1) av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Stendahl.
och af Ekenstam anfört:
I skrivelse till statsrådet F. V. Thorsson den 22 jan. 1920 anhöll
kontrollstyrelsens chef — såsom av skrivelsens stämpel framgår i denna
sin egenskap — att, sedan regeringsrättens utslag 18 nov. 1919 i fråga om
visst stadsfullmäktiges i Mariefred yttrande rörande rätten till detaljhandel
med rusdrycker i nämnda stad åren 1919—1921 blivit i avskrift tillgängligt,
få fästa statsrådets uppmärksamhet på länsstyrelsens i Södermanland
förfarande uti ifrågavarande ärende.
Sagda K. B. hade nämligen, sedan Mariefreds stadsfullmäktige 4
juni 1918 tillstyrkt spritförsäljningsbolagets ansökan om tillstånd till
detaljhandel under villkor bl. a. att åldersgränsen för inköp vid utminutering
skulle sättas vid fyllda 25 år, genom resolution 5 aug. 1918 förklarat
detta villkor strida mot § 34 mom. 1 i 1917 års förordning, vari
stadgades en åldersgräns av 21 år. I anledning härav anfördes besvär,
som av Kungl. Maj:t i statsrådet och utan regeringsrättens hörande 25 okt.
1918 gillades samt föranledde undanröjande av K. B:s resolution i vad
den överklagats jämte återförvisning av ärendet till K. B. för förnyad
laglikmätig behandling. Emellertid hade, vid förklaring över besvären,
Mariefreds stadsfullmäktige den 3 okt. 1918 hemställt, att dessa besvär
måtte lämnas utan avseende och därmed frånträtt sitt beslut av den
4 juni s. å. I anledning härav infordrade K. B. nytt yttrande i frågan,
varpå stadsfullmäktige 4 dec. 1918 beslöto återupptaga sitt första beslut av
4 juni. Häröver anfördes besvär hos K. B., som, i trots av Kungl. Maj:ts
brev av 25 okt. 1918, vid prövningen 31 mars 1919 fann laglikmätigt
skäl undanröja fullmäktiges beslut, varöver åter besvär anfördes hos
regeringsrätten, inom vilken tre olika meningar gjorde sig gällande. Två
regeringsråd ansågo stadsfullmäktiges beslut, såsom allenast innefattande
72
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
ett förslag, ej kunna till sitt innehåll i besvärsväg prövas; ett regeringsråd
menade, att förnyat yttrande från fullmäktige ej bort infordras och
att därför beslutet av 4 dec. bort undanröjas; två regeringsråd slutligen,
vilka bestämde utslaget från regeringsrätten, funno att, som klaganden
över stadsfullmäktiges beslut av 4 dec. ej visat, att detta beslut
vore ogiltigt i något av de avseenden, som innefattades i § 76 av K. F.
ang. kommunalstyrelse i stad, den mot samma beslut förda talan borde
med ändring av K. B:s utslag ogillas; regeringsrätten ansåg sålunda, att
tillräcklig bevisning om det klandrade beslutets lagstridighet jämlikt kommunalstyrelseförordningen
icke vid besvären hos K. B. presterats.
Kontrollstyrelsens chef fann nu anmärkningsvärt, såväl att K. B.
inhämtat förnyat yttrande från stadsfullmäktige som framför allt att
K. B. vid prövningen av besvären över detta syntes hava åberopat alldeles
samma skäl som tidigare av Kungl. Maj:t i statsrådet underkänts,
och sålunda »icke funnit sig böra taga vederbörlig hänsyn till Kungl.
Maj:ts genom nådiga brevet 25 okt. 1918 uttalade uppfattning och vilja».
Statsrådet Thorsson anmälde 30 jan. 1920 denna sak inför Kungl. Maj:t
och hemställde — efter en redogörelse för vad i saken förekommit, och
enär länsstyrelsen, oaktat stadsfullmäktiges första beslut vunnit laga kraft
och detta beslut sålunda var det yttrande, varpå länsstyrelsen hade att
grunda sitt beslut i anledning av återförvisningen, icke desto mindre dels
infordrat förnyat beslut från stadsfullmäktige, dels ock lämnat Kungl. Maj:ts
i sagda brev uttalade åsikt utan beaktande — att handlingarna i ovanberörda
två mål måtte få, jämte utdrag av protokollet, överlämnas till
justitiekanslärsämbetet för den åtgärd, vartill ämbetet på grund av vad
i ärendet förekommit kunde finna fog.
Justitiekanslern utlät sig, sedan vederbörliga förklaringar inkommit,
i skrivelse av 22 mars 1920 till Kungl. Maj:t, beträffande infordrandet
av förnyat yttrande på det sätt, att, ehuru denna åtgärd varken varit
nödig eller lämplig, den dock icke med nödvändighet behövde anses olaglig.
Den laga kraft, som beslutet av 4 juni vunnit, vore ej av någon
avgörande betydelse, då i detta fall hinder ej förelegat för fullmäktige
att ändra sagda beslut, såsom ock enligt justitiekanslerns mening framginge
av regeringsrättens protokoll, då blott en ledamot ansett anledning
hava saknats att införskaffa nytt yttrande, men icke bestritt möjligheten
för fullmäktige att fatta nytt beslut. Ansvar kunde därför ej i detta
hänseende påstås. Icke heller med anledning av beslutet »såsom sådant»
i det administrativa besvärsmålet 31 mars 1919 ville justitiekanslern
ifrågasätta någon åtgärd. Emellertid syntes av landssekreterarens
avgivna förklaring framgå, att denne, »ledd av ett visst rätthaveri,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
73
sökt begagna sin ämbetsställning till att så att säga spela ut Kungl.
Maj:t i regeringsrätten mot Kungl. Magt i konselj»; justitiekanslern ansåg
sig dock icke kunna förvänta, att detta av lagstiftningens ofullständighet
gynnade försök — som för övrigt misslyckats så till vida som
regeringsrätten enligt kanslerns förmenande kom att dela Kungl. Maj:ts
i konseljen åsikt (!) — skulle av domstolarna bedömas såsom straffbart
tjänstefel, och hemställde därför, att Kungl. Maj:t i stället måtte uttrycka
.sitt höga misshag med vederbörandes förfarande: »delade meningar», yttrade
kanslern, »torde väl knappast kunna råda därom, att det icke vittnar om
eu sådan lojalitet, som man har rätt att kräva av en ämbetsman». Under
1920 har emellertid i anledning av denna skrivelse icke någon anmälan
skett till statsrådsprotokollet.
Justitiekanslerns gjorda uttalande om den lojalitet, som bör förväntas
av en ämbetsman, är visserligen i hög grad anmärkningsvärt och
oväntat, även om i ett annat och senare mål 1921 kanslern verkligen själv,
med undertryckande av sin egen mening, iakttagit en sådan, men än mera
anmärkningsvärd är den motivering, varmed föredraganden beledsagat sin
hemställan om handlingarnas översändande till justitiekanslern. Det är
uppenbart, att denna motivering föranlett justitiekanslern till en sådan,
mot svensk rätt fullkomligt stridande s. k. lojalitet gent emot Kungl.
Maj:ts åsikter, vilken utmynnat i detta utlåtande. Riktigheten av densamma
måste emellertid på det allvarligaste bestridas. I sina konsekvenser
skulle den medföra, att Sveriges domare och ämbetsmän —
av vilka hittills i regel kunnat förväntas samma rakryggade hållning
som av K. B. i Södermanlands län i detta mål — bleve fullständigt
beroende av Kungl. Maj:t och förlorade det självständiga ansvar, som
hittills givit den svenska förvaltningen och administrativa rättskipningen
dess höga och ansedda ställning. I'' främmande länder med
stark centralisation, men icke i Sverige hör en dylik »lojalitet»
hemma. Efter gällande svensk rätt och praxis har särskilt K. B. vid
avgörandet av besvärsmål att handla som administrativ domare och varken
är eller får vara därvid bunden av annat än svensk lag, sådan han
själv efter eget bästa förstånd och samvete finner den böra tillämpas,
alldeles oavsett om Kungl. Maj:t i statsrådet, i högsta domstolen eller i
regeringsrätten uttalat andra meningar. Något »misshag» har Kungl. Maj:t
ej att däröver uttala.
Då föredragandens motivering i det anförda fallet och det däri givna
direktivet vittnar ej blott om bristande respekt för svenska domares rätt
och plikt till självständig prövning utan ock om en felaktig uppfattning
rörande Kungl. Maj:ts ställning till de administrativa domarne, har^jag
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt 27 käft. (Nr 42.) 10
74
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
ansett utskottet böra göra anmärkning enligt R. F. § 107 mot d. v. statsrådet
Thorsson såsom föredragande i detta mål.
2) av herr Clason, som ansett det ifrågavarande rådslaget oriktigt
i vad det inneburit ett klander av en administrativ myndighets handläggning
av ett besvärsmål och att alltså anmärkning bort göras mot föredragande
departementschefen.
XVII.
(Prot. nr 14 över finansärenden, 5 mars 1920, nr 101.)
1) av herrar Clason, Ljunggren, Stendahl, Magnusson i Tumhult,
Starbäck och Olsson i Golvvasta.
Enligt punkt nr 101 i protokollet nr 14 över finansärenden den 5
mars 1920 anförde föredragande departementschefen följande:
»Till mig har hänskjutits en fråga, vilken torde vara av sådan betydenhet,
att densamma bör underställas Kungl. Maj:ts prövning.
I skrivelse den 10 oktober 1919 till chefen för finansdepartementet
har nämligen kontrollstyrelsen gjort framställning om vidtagande av åtgärder,
i syfte att stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- & spritcentralen
måtte övertagas av staten; och har kontrollstyrelsen med avseende härå
anfört huvudsakligen följande.
Genom åtgärder från aktiebolaget Stockholmssystemets sida hade
under de senare åren genomförts en avlösning ej mindre av den privata
verksamheten för rening av brännvin än även av den enskilda vin- och
spirituosahandeln. Samtliga företag på dessa områden hade sammanförts
i fem bolag, nämligen aktiebolaget Vin- & spritcentralen och fyra andra,
i vilka sistnämnda bolag aktiebolaget Vin- & spritcentralen ägde stamaktiekapitalen,
varemot stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- & spritcentralen
ägdes av aktiebolaget Stockholmssystemet.
Enligt vad sistnämnda bolags förvaltningsberättelse för år 1917
utvisade, hade bolaget i skrivelse till chefen för finansdepartementet den
5 december 1917 dels förklarat, att bolaget icke komme att annat än för
statsverkets räkning frånhända sig stamaktierna i aktiebolaget Vin- &
spritcentralen, dels ock erbjuda sig att, därest statsmakterna så önskade,
till dem efter parikurs försälja aktierna i fråga eller eventuellt inleverera
dem till statsverket såsom vinstmedel.
Då numera uppgiften att avlösa den enskilda verksamheten på ifrågavarande
områden kunde anses slutförd, hade kontrollstyrelsen ansett tidpunkten
vara inne, att statsverket övertoge stamaktierna i aktiebolaget
Konatitutionsmakottets memorial Nr 42.
75
Vin- och spritcentralen och därmed bestämmanderätten över partihandeln
med spritdrycker och viner. Det kunde nämligen icke anses lämpligt, att
aktiebolaget Stockholmssystemet längre vore innehavare av ifrågavarande
aktier. Bolagets verksamhet vore författningsenligt begränsad till detaljhandel
med rusdrycker, åt vilken uppgift bolaget syntes höra få odelat
ägna sig. Aktiebolaget Stockholmssystemet vore därjämte i sin verksamhet
beroende av, huruvida Stockholms stadsfullmäktige tillstyrkte och
överståthållarämbetet medgåve detsamma rättigheter till detaljhandel med
rusdrycker. Upplåtelse av dylika rättigheter vore begränsad till en tid
av högst tre år. Med hänsyn härtill skulle beviljandet av oktroj för
annat bolag eller möjligen en förändring i ledningen av aktiebolaget
Stockholmssystemet kunna medföra ur det allmännas synpunkt mindre
önskvärda konsekvenser i fråga om ledningen av aktiebolaget Vin- & spritcentralen
och därmed av hela partihandeln med rusdrycker och viner
inom riket. Icke heller kunde det anses lämpligt, att ett av landets
många delaljhandelsbolag, om också det största av dem, ägde allenabestämmandet
över all partihandel.
I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift den 20 november
1919 har därjämte styrelsen för aktiebolaget Stockholmssystemet, med
förmälan att då det framstode såsom ett önskemål, att bolaget befriades
från den del av dess nuvarande verksamhet, som ägde sammanhang med
bildandet av aktiebolaget Vin- & spritcentralen, styrelsen tagit i övervägande
frågan, vem som i fortsättningen borde hava ansvaret för aktiebolaget
Vin- & spritcentralens ledning, vidare anfört, att styrelsen beslutat
medverka till utförandet av en plan, vars huvuddrag vore, att
Kungl. Maj:t skulle utse dels visst antal av ledamöterna och suppleanterna
i styrelsen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen, dels ock en av revisorerna
i bolaget jämte suppleant för denne, att stamaktierna i samma bolagskulle
överlåtas till ett mindre antal vederbörligen godkända personer,
att stamaktieägarnas rätt till andel i bolagets vinst skulle begränsas till
vissa procent, att all vinst utöver den aktieägarna tillkommande skulle
tillfalla staten, samt att stamaktieägarna skulle förbinda sig, såväl att icke
utan Kungl. Maj:ts medgivande och endast på de villkor, Kungl Maj:t
bestämde, överlåta stamaktierna till annan än statsverket, som ock att
eventuellt överlåta aktierna till statsverket;
och har styrelsen, med bifogande av förslag till avtal mellan vederbörande
rörande den ifrågasatta aktieöverlåtelsen samt till därav betingade
ändringar i ordningen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen, hemställt,
att departementschefen måtte förklara hinder icke möta för överlåtelsen,
vid bifall vartill styrelsen ville till Kungl. Maj:t inkomma med förteck
-
76
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
ning å de personer, vilka vore villiga att övertaga aktierna i fråga samt
slutligt avtal därom.
I anledning av styrelsens för aktiebolaget Stockholmssystemet berörda
framställning hava infordrade utlåtanden avgivits ej mindre av
statskontoret än även av kontrollstyrelsen, varefter bolaget på hemställan
av mig inkommit med i vissa avseenden omarbetade förslag i ämnet.»
Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet i kontrollstyrelsens
berörda, den 7 nästlidna februari avgivna yttrande, anförde
departementschefen vidare:
»Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår har kontrollstyrelsen
funnit betydande olägenheter och oegentligheter vara förknippade
med den av aktiebolaget Stockholmssystemet föreslagna anordningen,
varför kontrollstyrelsen ansett sig böra i fråga om dess godkännande intaga
en fullständigt avvisande hållning. Med anledning härav har, såsom
jag förut nämnt, aktiebolaget Stockholmssystemet inkommit med förnyade
förslag, vilka sedermera inom finansdepartementet ytterligare om- och överarbetats.
Härigenom torde åtminstone i någon mån grunden till de av kontrollstyrelsen
framställda anmärkningarna hava bortfallit. Sådant avtalsförslaget
med därtill hörande förslag till ändringar i bolagsordningen för
aktiebolaget'' Vin- och spritcentralen nu föreligger synes mig detsamma
erbjuda fullt tillfredsställande säkerhet, för att ledningen av bolagets
angelägenheter kommer att handhavas på sådant sätt, att, om och när
statsmakterna vilja vidtaga åtgärder för ordnande av partihandelsfrågan
eller reningsverksamheten, hinder eller svårigheter för lagstiftning härutinnan
icke komma att möta till följd av förpliktelser, som bolaget iklätt
sig gent emot bränneriidkare eller annorledes. Någon överlåtelse direkt
å staten av stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- och spritcentralen lärer
därför icke vara av förhållandena ovillkorligen betingad, och då därtill
kommer, att bolaget ostridigt måste sägas hava på ett förtjänstfullt sätt
fullföljt de uppgifter, för vilkas genomförande det bildades, anser jag
den av aktiebolaget Stockholmssystemet förordade anordningen tillsvidare
erbjuda eu fullt betryggande utväg att bereda statsverket erforderligt inflytande
på ledningen av aktiebolaget Vin- och spritcentralen.»
Sedan departementschefen härefter uppläst förslag till avtal, hemställde
statsrådet, »att Kungl. Maj:t måtte finna frågan om disponerandet
av stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen för närvarande icke
föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att Kungl. Maj:t förklarade
hinder från Kungl. Maj:ts sida icke möta mot samma aktiers försäljning
under de villkor, som funnes angivna i nyssnämnda förslag till avtal».
Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
77
'' I fråga om de förhållanden, vilka förelågo vid beslutets fattande,
torde, till komplettering av protokollets innehåll, här endast behöva tillläggas
följande.
De fem i protokollet berörda bolag, i vilka den privata verksamheten
för rening av brännvin samt den enskilda vin- och spirituosahandeln
sammanförts, voro: Aktiebolaget Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget
J. D. Grönstedt & C:o, Carlshamns punschfabriks Aktiebolag, Aktiebolaget
J. Cederlunds efterträdare och Aktiebolaget Tegnér och Wilcken.
AB Stockholmssystemet innehade stamaktiekapitalet i AB Vin- och spritcentralen,
och detta senare bolag stamaktiekapitalet i samtliga övriga
partihandelsbolag.
Det i protokollet omnämnda avtalet mellan å ena sidan, bland andra,
köparne av AB Vin- och spritcentralens stamaktier, å andra sidan svenska
staten, har av utskottet redan såsom bil. A bifogats detta betänkande.
Med hänsyn till den belysning frågan erhåller i kontrollstyrelsens yttrande
den 7 februari 1920, bifoga vi detta yttrande såsom bil. B. Likaledes
bifogas såsom bil. C. ett yttrande, som i december månad 1919 i frågan
avgavs av chefen för kontrollstyrelsen.
Vi finna nu ifrågavarande rådslag i mer än ett hänseende synnerligen
anmärkningsvärt. I den i många avseenden mycket ingripande utveckling,
som under de senare åren försiggått på rusdryckslagstiftningens
område, innebar det av AB Stockholmssystemet den 20 november 1919
ingivna förslaget ett synnerligen viktigt steg. Tydligen måste det nämligen
först och främst föranleda, att, efter en föregående, stundom mindre
formenlig utveckling på området, den svenska staten omsider i de bindande
former, under vilka regeringsärenden handläggas, skulle komma att
taga ställning till den betydelsefulla frågan, i vad mån överhuvud ett
monopol på området skulle under statens officiella medverkan genomföras.
1 Men förslagets handläggning hos regeringen komme därjämte
givetvis ock att bliva avgörande för spörsmålet, på vilka villkor, i vilken
omfattning och under vilka garantier för olika därav berörda intressen
detta monopol, om det genomfördes, komme att arbeta. Av dessa villkor
måste, bland annat, exempelvis bliva beroende, i vad mån en dylik mo
1
Med fullt fog har kontrollstyrelsen därför också i sin berörda skrivelse framhållit,
att en ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen därhän, att AB Vin- och spritcentralen
erhiJIle monopol på partihandeln med vin och spirituösa, skulle innebära en förvandling av
bolagets »nuvarande faktiska monopol till ett rättsligt monopol».
78
l ^Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
nopolaffär komme att kunna begränsas till sitt egentliga syftemål, nykterhetens
befrämjande, eller komme att tillåtas att därutöver inveckla sig i
andra, vid sidan av detta syftemål liggande affärer. Det synes oss då
uppenbart, att avgörandet i ett så viktigt ärende icke bort trätfas, innan
riksdagen blivit satt i tillfälle att i frågan uttala sin mening. Uti ett
yttrande, som av samma statsråd och chef för finansdepartementet, vilken
den 5 mars 1920 föredrog nu ifrågavarande ärende, den 11 juni 1919
avgavs i riksdagens andra kammare, uttalades också både, att enligt hans
uppfattning det syntes vara »riktigast att riksdagen bereddes tillfälle att
pröva», huruvida statsverkets kontrollerande ställning till AB Vin- och
spritcentralen borde komma till uttryck på annat sätt, än som då för
tiden skedde, att riksdagen därvid också givetvis borde få tillfälle att
fatta beslut angående de frågor, som berörde partihandelns organisation,
och att såvitt på statsrådets åtgöranden berodde, förberedelser skulle träffas
»för att hela frågan må kunna föreläggas nästa års riksdag» (d. v. s.
1920 års riksdag).
Att riksdagen bort bliva hörd, synes oss hava varit så mycket
nödvändigare, som det träffade avgörandet uppenbarligen var av natur
att även för statens ekonomi medföra mycket vittgående konsekvenser.
I fråga om de olika riktningar, i vilka dessa framträda, hänvisa vi till
vad utskottet anfört i sin ovan under punkt 3:o gjorda anmärkning angående
beslutet den 29 september 1920 om inköp genom AB Vin- och spritcentralen
av AB Astra. Därav framgår för det första, att statens inkomster
äro beroende av de vinstmedel, som uppkomma genom AB Vin- och spritcentralens
rörelse, och alltså även av det sätt, varpå denna rörelse bedrives.
Men därtill kommer jämväl, att de villkor nu ifrågavarande avtal bestämma
för statens eventuella övertagande av stamaktierna i bolaget, äro för staten
vida ofördelaktigare än de, som tidigare gällde i fråga om överlåtelse
till statsverket av stamaktierna i AB Stockholmssystemet. Enligt vad i
kontrollstyrelsens utlåtande den 7 februari 1920 meddelas, hade nämligen
AB Stockholmssystemet i skrivelse den 15 augusti 1917 förklarat sig hava
för avsikt att icke frånhända sig stamaktierna i de under detsamma lydande
sprithandelsbolagen, varjämte dess styrelse förklarat sig villig att
när så påfordrades överlämna samtliga ifrågavarande stamaktier till statsverket
till parikurs eller det pris, som bolaget erlagt, eller ock, att därest
tillstånd därtill meddelades, under enahanda villkor i samband med inlevererandet
av bolagets vinst såsom vinstmedel överlämna aktierna i fråga.
Denna förbindelse, vid vilken enligt vad av handlingarna framgår, ingen
tidsbegränsning var fästad, innebar före 1920 års avtal en rättighet för
statsverket att inlösa stamaktierna i samtliga ifrågavarande bolag för
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
79
400,000 kronor. I 1920 års avtal åter är i § 3 följande bestämmelse
träffad:
»Köparna förbinda sig att, närhelst statsmakterna så påfordra, till statsverket
överlåta samtliga ifrågavarande aktier med löpande och efterföljande års kuponger
enligt parikurs med tillägg av sju procents ränta från och med den 1 januari det
år, överlåtelsen sker, dock under förbehåll att statsverket åtager sig att av preferensaktieägare,
vilka inom tre månader efter dagen för överlåtelsen sådant påkalla,
inlösa dem tillhöriga preferensaktier med belopp, som innehavare av dylika aktier
enligt 6 § i bolagsordningen i händelse av aktiebolaget Vin- & spritcentralens
upplösning äga ur bolagets tillgångar utbekomma.»
Enligt denna bestämmelse har staten alltså att, i händelse den vill
övertaga bolaget, icke blott att inlösa stamaktierna, värda 400,000 kronor,
med därå bestämd ränta, utan ock att av preferensaktiernas ägare
inlösa deras aktier med ett belopp, som, därest samtliga preferensaktieägare
påkalla sådan inlösen, skulle uppgå till 19,600,000 kronor. Jämväl
denna betydande försämring av en staten tillkommande ekonomisk förmån
borde hava påkallat, att ärendet underställts riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts hava vi inom utskottet yrkat, att
anmärkning enligt § 107 EF bort av utskottet framställas mot föredragande
departementschefen, statsrådet Thorsson.
2) av herr ReuterskiöJd, som med instämmande av herr Andersson
i Kolstad anfört:
Till protokollet över finansärenden den 5 mars 1920 anmälde departementschefen,
statsrådet Thorsson, en fråga, som enligt föredragandens
meddelande »hänskjutits» till honom, men syntes honom »vara av sådan
betydenhet, att den samma bör underställas Kungl. Maj:ts prövning».
Redan detta uttalande ger vid handen, att departementschefen, därest
frågan varit av mindre betydenhet, synes ansett sig kunna själv träffa ett
avgörande i anledning av hänskjutandet. De till saken hörande handlingarna
visa ock, att den fråga, som- sålunda i följd av den dåvarande
departementschefens uppfattning av dess betydelse kom att för första
gången dragas inför Kungl. Maj:t i statsrådet, tidigare blivit av vederbörande
departementschefer ministeriellt handlagd. Den fråga, det gällde,
avsåg stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- och Spritcentralen.
Anledning till frågans anmälande inför Konungen gavs av kontrollstyrelsen,
som i skrivelse av den 10 okt. 1919 till chefen för finansdeparte
-
80
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
men tet gjort framställning om vidtagande av åtgärder i syfte att stamaktiekapitalet
i aktiebolaget Vin- och Spritcentralen måtte övertagas av
staten. Denna skrivelse, som är märklig främst genom sitt tydliga förordande
av ett statsmonopol å sprithandelns område, innehöll bland
annat följande upplysningar (kursiveringarna icke gjorda av kontrollstyrelsen)
:
»Genom åtgärder från aktiebolaget Stockholmssystemets sida har under de
senaste årén genomförts en avlösning av den privata reningsverksamheten samt den
enskilda vin- och spirituosahandeln. Samtliga företag på dessa områden hava
sammanförts i fem bolag, nämligen Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen, Aktiebolaget
J. D. Grönstedt & C:o, Carlshamns punschfabriks A.-B., Aktiebolaget
J. Cederlunds Eftr. och Aktiebolaget Tegnér & Wilcken. Aktiebolaget Stockholmssystemet
är innehavare av stamaktiekapitalet, 225,000 kronor, i Aktiebolaget Vinoch
Spritcentralen, och detta senare bolag innehar stamaktiekapitalet i samtliga
övriga partihandelsbolag. Enligt vad som inhämtas av Aktiebolaget Stockholmssystemets
förvaltningsberättelse för år 1917 har bolaget i skrivelse till statsrådet
och chefen för finansdepartementet''den 5 december 1917 dels förklarat, att bolaget
icke komme annat än för statsverkets räkning att frånhända sig stamaktierna i
Vin- och Spritcentralen, dels ock erbjudit sig, därest statsmakterna så önskade,
att till dem och till pari försälja aktierna i fråga eller ock såsom vinstmedel,
därest tillstånd därtill lämnades, inleverera dem till statsverket. — Då numera
uppgiften att avlösa den enskilda verksamheten på detta område kan anses slutförd,
har kontrollstyrelsen ansett tidpunkten vara inne, att staten bör övertaga
stamaktierna i Aktiebolaget Vin och Spritcentralen och därmed bestämmanderätten över
partihandeln med spritdrycker och viner. Enligt kontrollstyrelsens mening kan
det nämligen icke anses lämpligt, att Aktiebolaget Stockholmsstystemet längre
är innehavare av ifrågavarande aktier. Bolagets verksamhet är författningsenligt
begränsad till detaljhandel med rusdrycker; och åt de viktiga och grannlaga uppgifter,
som i detta hänseende åligga bolaget, icke minst med hänsyn till verksamhetens
omfattning i huvudstaden, syne3 bolaget odelat* böra få ägna sig. Med
den förening, som för närvarande äger rum mellan Aktiebolaget Stockholmssystemet
och Aktiebolaget Vin- och Spritcentralens ledning, kan det lätt inträffa, att
på grund av de båda rörelsernas storartade omfattning antingen den enas eller
den andras intressen icke tillbörligt beaktas.»
Härav framgår, att kontrollstyrelsen för sin del å ena sidan med
gillande sett, att ett faktiskt privatmonopol efter hand tillskapats, och å
den andra önskade att, sedan detta skett och mohren gjort sin tjänst,
mohren, det vill säga detta faktiska monopolbolag, skulle snarast möjligt
avlägsnas till förmån för ett statsmonopol, vilket borde ske därigenom,
att staten begagnade en till finansdepartementscheferna lämnad förbindelse
av 15 aug. eller 5 dec. 1917 från Aktiebolaget Stockholmssystemet, vilken
förbindelse emellertid, efter vad handlingarna utvisa, aldrig vare sig för
‘Kursiverat av kontrollstyrelsen.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
81
Kungl. Maj:t anmälts eller av Kungl. Maj:t godkänts och vars rättsliga
kraft därför avhänger av frågan, huruvida finansdepartementscheferna ägt
grundlagsenlig befogenhet att å statens vägnar mottaga densamma. Såsom
kontrollstyrelsen i sin skrivelse av den 10 oktober 1919 även antyder, berodde
Aktiebolaget Stockholmssystemets faktiska monopolställning emellertid av
förhållanden, vilka lätteligen kunde förändras, t. ex. genom vägrad
oktroj förnyelse eller en ändring i ledningen, vilken kunde »medföra ur
det allmännas synpunkt mindre önskvärda konsekvenser i fråga om ledningen
av Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen och därmed av hela partihandeln
med spritdrycker och viner inom riket». För genomförandet av
ett partihandelsmonopol såsom statligt hade kontrollstyrelsens'' chef redan
i en P. M. från december 1917 till finansdepartementet föreslagit vissa
åtgärder.
I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift av den 20 november
1919 gjorde sedermera styrelsen för Aktiebolaget Stockholmssystemet
— med förmälan att, då det framstode som ett önskemål, att Aktiebolaget
Stockholmssystemet befriades från den del av sin verksamhet, som
avsåge aktieförvaltningen i Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen och dess
dotterorganisationer samt det därmed förenade ansvaret, styrelsen ansett
Vin- och Spritcentralens stamaktier böra överlåtas till annan och därvid
tagit olika möjligheter i övervägande — framställning om godkännande
av viss uppgiven plan för omorganisationen av innehåll, att Kungl. Maj:t
utsåge tre av styrelsens 7 ledamöter, däribland ordförande och vice
ordförande samt suppleanter för dem, att stamaktierna överlätes till ett
mindre antal vederbörligen godkända personer, att stamaktieägarnas rätt
till andel i vinsten begränsades till vissa procent, att all vinst därutöver
tillfölle staten, att Kungl. Maj:t utsåge en revisor med suppleant samt
att stamaktieägarna förbunde sig att icke utan Kungl. Maj :ts medgivande
och endast på de villkor, Kungl. Maj:t bestämde, överlåta stamaktierna
till annan än statsverket, att nedsätta aktierna i taka händer (riksbanken)
och att eventuellt efter viss tid överlåta aktierna till statsverket,
varjämte.preferensaktieägarnes intressen borde säkerställas genom garanti
av statsverket, om eller när statsverket komme att övertaga stamaktierna.
Förslag till avtal med vissa personer, till vilka styrelsen vänt sig, var
bilagt skrivelsen, och styrelsen hemställde till sist i denna, med anledning
av styrelsens utfästelse av den 15 augusti 1917, »att herr statsrådet
behagade förklara hinder icke möta för styrelsen att på ovan omförmålda
grunder genom avtal av den lydelse, förenämnda förslag angiver, till enskilda
personer överlåta bolagets ägande stamaktier i Aktiebolaget. Vin- och
Spritcentralen''».
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 27 hå/t. (Nr 42.)
11
82
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
I anledning härav infordrades utlåtanden från dels statskontoret,
dels kontrollstyrelsen, varefter bolaget på hemställan av departementschefen
inkom med ett i vissa avseenden omarbetat förslag.
Kontrollstyrelsea erinrade i sitt den 7 februari 1920 daterade utlåtande
bl. a., att Kungl. Maj:t (den 30 jan. 1917) uppdragit åt hrr
Zethelius och Thulin att verkställa undersökningar om ett inlösningsförfarande,
att, sedan detta uppdrag återkallats, en P. M. om inlösen av
privata spirituosahandelsrättigheter överlämnats till d. v. finansdepartementschefen
Carleson, som inhämtat yttrande däröver från kontrollrådet,
att samma departementschef kort därefter anmodat doktor Bratt och
direktör Wennerberg att fullfölja en tidigare åt den förre jämte hrr
Kvarnzelius och Bernh. Eriksson lämnat uppdrag att förhandla med
Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag, att det under samma departementschefs
medverkan träffade köpeavtalet med detta bolag blivit
definitivt den 21 aug. 1917, samt att A.-B. Stockholmssystemet den 15 aug.
1917 avlämnat meromnämnda förbindelse. Kontrollstyrelsen fann, med stöd
härav, att det under denna tid varit fråga om »eif officiellt inlösning sförfarande,
utfört på bemyndigande av cheferna för finansdepartementet och att
slutmålet varit att skapa ett statsmonopol å partihandeln med spritdrycken.
Vidare erinrade kontrollstyrelsen om det den 11 juni 1919 givna svaret
på herr Lithanders interpellation i andra kammaren, varvid d. v. departementschefen
uttalat bl. a., att dels förberedelser skulle trätfas för
att hela frågan måtte kunna föreläggas 1920 års riksdag, dels, till dess
riksdagen tagit ställning till frågan om partihandelns framtida organisation,
det icke borde »ifrågakomma, att det nuvarande faktiska läget förändras
genom att nya partihandelsrättigheter meddelas». Kontrollstyrelsen
betecknade därför A.-B. Stockholmssystemets framställning av den 20
november 1919 såsom ägnad »att väcka synnerlig förvåning, då, såvitt
styrelsen kan finna, berörda framställning innebår ett väsentligt avsteg
från de uppfattningar, som hittills från ansvarigt håll enhälligt gjorts
gällande i fråga om partihandelns organisation», vadan styrelsen efter en
utförlig kritik hemställde om avslag å sagda framställning och vidtagande
av åtgärder i den riktning, styrelsens skrivelse av den 10 okt. 1919
angivit.
Vad kontrollstyrelsen härvid i själva verket önskat och åsyftat,
synes hava varit sådana ändringar i gällande K. F. den 14 juni 1917, att
det privatmonopol, som faktiskt uppehälles uteslutande genom kontrollstyrelsens
till sin lagenlighet mer än omtvistliga tillämpning av bestämmelserna
rörande partihandeln, förvandlades till och legaliserades som ett statsmonopol,
då i längden det nuvarande tillståndet icke torde kunna laglikmätigt
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
83
fortsättas. Visserligen har kontrollstyrelsen sökt göra gällande, att dess
tolkning av sagda bestämmelser är både riktig och den enda riktiga, men
frågan därom är icke slutgiltigt avgjord. Det är därför alldeles förklarligt,
att kontrollstyrelsen, som kände marken svikta under sig, med synnerlig
iver avstyrkte A.-B. Stockholmssystemets framställning, men det
bör anmärkas, att det härvid icke var den statsekonomiska sidan av
saken, som av styrelsen betonades.
Departementschefen framhöll, då ärendet för Kungl. Maj:t anmäldes,
att han i anledning av kontrollstyrelsens erinringar låtit A.-B. Stockholmssystemet
inkomma med ett delvis omarbetat förslag, varigenom åtminstone
i någon mån grunden till kontrollstyrelsens anmärkningar bortfallit, och att
förslaget, sådant det dåmera förelåg, syntes erbjuda »fullt tillfredsställande
säkerhet för att ledningen av bolagets angelägenheter kommer att handhavas
på sådant sätt att, om och när statsmakterna vilja vidtaga åtgärder för ordnande
av partihandels fr ägan eller reningsverksamheten, hinder eller svårigheter
för lagstiftningen härutinnan icke komme att möta till följd av förpliktelser, som
bolaget iklätt sig gent emot bränneriidkare eller annorledes». Departementschefen
ansåg under sådana omständigheter »någon överlåtelse direkt å
staten av stamaktiekapitalet i A.-B. Vin- och Spritcentralen» icke vara av
förhållandena ovillkorligen betingad utan hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte finna frågan om disponerandet av stamaktierna i A.-B. Vin- och
Spritcentralen för närvarande icke föranleda annan åtgärd än en förklaring,
att hinder från Kungl. Maj:ts sida icke mötte mot samma aktiers försäljning
under vissa angivna vilkor.
På samma gång ett bestämt erkännande måste givas såväl åt departementschefens
fullt riktiga åtgärd att genom ärendets föredragning i
statsrådet bryta med den föregående inkonstitutionella praxis, som synes
hava inrotat sig, att låta departementscheferna i viss mån träda i stället
för Kungl. Maj:t och därmed undandraga sina åtgärder grundlagsenlig
kontroll, som ock åt den fasthet, med vilken han för sin del avböjt kontrollstyrelsens
framställning om åtgärds vidtagande för begagnande av den
rätt, som staten möjligen haft på grund av A.-B. Stockholmssystemets
förbindelse av den 15 aug. 1917 och som, om den av Kungl. Maj:t tagits i
anspråk, vilket kunnat ske utan riksdagens hörande, hade medfört behov
av förslag till riksdagen om en sådan förändring av 1917 års lagstiftning,
vilken kontrollstyrelsen önskat och som skulle inneburit det hittills blott faktiska
och därför när som hälst föränderliga privatmonopolets omedelbara förvandling
till statsmonopol — måste dock mot departementschefen såsom chef
för /rocmsdepartementet och därmed i första hand pliktig att beakta rikets
ekonomiska intressen anmärkas, att vid dessa åtgärder ingen hänsyn tagits
84
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
till det ekonomiskt väsentligt försämrade läge, vari staten måste komma
genom uppgivandet av nyss omförmälda rätt enligt förbindelsen av den 15
aug. 1917, vilken först genom samma departementschefs åtgärd samtidigt
bragtes till Kungl. Maj:ts kännedom och därigenom blivit verkligt bindande,
därest den av Kungl. Maj:t hade mottagits. Då den rätt, staten
genom villkoren för uppgivandet i utbyte erhöll, var vida sämre ur ekonomisk
synpunkt, och då den kontroll, som staten ur andra synpunkter därigenom
möjligen kunde vinna över A.-B. Vin- och Spritcentralens verksamhet,
med fäst avseende å de rent faktiska förutsättningarna för detta
bolags ställning, kunnat med bibehållande av samma rätt, utan dess vare
sig uppgivande eller omedelbara begagnande, i nödig utsträckning annorledes
vinnas, har jag ansett utskottet höra i denna del mot d. v. statsrådet
Thorsson framställa anmärkning enligt R. F. § 107.
3) av herr Lyberg, som, med hänvisning till den i föregående reservation
(av herr Clason m. fl.) lämnade redogörelsen för innehållet av
ifrågavarande punkt i statsrådsprotokollet över finansärenden samt till
bilaga A vid detta memorial, anfört:
Enligt ifrågavarande konselj beslut har en staten tillförsäkrad rättighet
bundits vid andra villkor, än som tidigare varit gällande.
Berörda rättighet, som enligt statsrådsprotokollet hade grundats
på en av Aktiebolaget Stockholmssystemet till chefen för finansdepartementet
ställd skrivelse den 5 december 1917, har, enligt vad handlingarna
i ärendet giva vid handen, varit till sitt. innehåll närmare
bestämd i en skrivelse den 15 augusti samma år, vari bolaget förklarat
sig icke komma att avhända sig stamaktierna i, bland annat, Aktiebolaget
Vin- och Spritcentralen, samt villigt att, när så påfordrades, överlämna
samtliga dessa stamaktier till statsverket till parikurs eller det
pris, som bolaget erlagt, eller ock att, därest tillstånd därtill meddelades,
under enahanda villkor i samband med inlevererandet av bolagets vinst
såsom vinstmedel överlämna aktierna i fråga. Enligt det genom konseljbeslutet
godkända avtalet har den sålunda tillförsäkrade rätten till stamaktier
i Vin- och spritcentralen — vilka aktier vid beslutets fattande uppgingo
till ett belopp av 400,000 kronor efter parikurs — förändrats bland
annat så till vida, att såsom villkor för tillgodonjutande av inlösningsrätten
till desamma uppställts skyldighet att, om så påfordras, inlösa jämväl
de enligt uppgift i handlingarna för närvarande till ett belopp efter
parikurs av 19,600,000 kronor uppgående preferensaktierna i samma bolag
med tillägg av vad innehavarna av dessa aktier enligt bolagsordningen äro
berättigade att vid bolagets upplösning utbekomma ur dess tillgångar.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42
8f>
Då de ekonomiska förutsättningarna för utnyttjande av den staten
år 1917 tillförsäkrade inlösningsrätten till stamaktierna vars innehavare
oberoende av innehavarna av preferensaktierna äga bestämma över bolagets
verksamhet sålunda genom det av Kungl. Maj:t godkända avtalet
väsentligen förändrats och förändringen måste anses medföra försämrade
möjligheter till ett dylikt utnyttjande, har jag ansett, att de förändrade
villkoren bort underställas riksdagens prövning, och att uraktlåtenheten
härutinnan bort föranleda anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen.
XYIII.
(Prot. över finansärenden 21 maj 1920 nr 82.)
av herr Reuterskiöld, som yttrat:
Yestervåla sockens kommunalfullmäktige anförde hos Kungl. Maj:t
i en den 27 jan. 1920 inkommen skrift besvär över K. B:s i Västmanlands
län resolution 22 dec. 1919 rörande rätt för systembolaget i Västerås
att under 1920 utöva detaljhandel med starkdrycker, vari bl. a. föreskrivits,
i enlighet med stadsfullmäktiges förslag, att utminutering av spritdrycker
finge ske med högst två liter i månaden per person. Besvären
gingo därpå ut, att systembolaget skulle berättigas »att utdela en ranson
av 4 liter spirituösa i månaden till motboksinnehavare i Vestervåla kommun,
vilka ej på något sätt äro diskvalificerade», och upplystes tillika,
att bolagen i Sala och Köping lämnade 4 liter. Efter hörande av sy-stembolaget
som hänvisade till sin oktroj, Västerås nykterhetsnämnd som
åberopade K. F. av 1917 § 17 och stadsfullmäktiges beslut, stadsfullmäktige
som åberopade nykterhetsnämnden, samt magistraten som i
likhet med de båda nyssnämnda hemställde om besvärens lämnande utan
avseende, instämde K. B. med magistraten. Vid föredragningen inför
Kungl. Maj:t hemställde föredraganden, att Kungl. Maj:t ej måtte finna
skäl göra ändring i länsstyrelsens resolution i vad densamma överklagats.
Det är ock visserligen så, att Kungl. Maj:t i statsrådet under flera
år i liknande fall ansett § 17 i 1917 års förordning böra så tolkas, att
kommunalbeslut om föreskrivande av »inskränkningar med hänsyn till
försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande» även skulle
kunna för utminutering avse begränsning av det legala maximum eller
höjning av åldersgränsen, men denna tolkning av lagen torde varken
hava varit av vederbörande utskott, när lagen tillstyrktes, avsedd eller
förutsedd, utan alldeles tvärtom efter vad under hand blivit upplyst,
eller, alldeles oavsett hur därmed förhåller sig, i och för sig vara riktig,
86
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
och varje föredragande, som tillstyrker beslut i enlighet med en uppenbart
felaktig tolkning, blir därigenom ansvarig utan hänsyn till att så
ofta skett förut — jämlikt den 15:de domareregeln. Lag får icke genom
misstolkning faktiskt ändras, där en ändring ej kan i vanlig lagstiftningsväg
ernås, och anses en viss tolkning önskvärd, har grundlagen
anvisat vägen för dess vinnande i form av autentisk lagförklaring, men
någon sådan har här ej givits.
I nu föreliggande fall hade, i anledning av besvären, föredraganden
bort erinra, att den tolkning, med stöd varav K. B:s resolution givits,
icke kunde lagligen upprätthållas, och att förty beslutet bort i sin helhet
undanröjas. Då så icke skett, har jag ansett utskottet böra mot föredraganden,
d. v. statsrådet Sandler göra anmärkning enligt R. F. § 107.
XIX.
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 9 april 1920 nr 60, den 21 maj 1920
nr 134 och den 24 juli 1920 nr 9.)
av herrar Clason, Magnusson i Tumhult, af Ekenstam och Gustafsson
i Kasenberg, som anfört:
Genom beslut av den 9 april 1920 har Kungl. Maj:t förklarat, att
i Dädesjö och Herråkra pastorat av Växjö stift skall endast vara kyrkoherde
och att komministraturen i Herråkra skall indragas.
Folkmängden i pastoratet uppgick vid 1918 års slut till 2,095 personer,
därav 1,669 i Dädesjö och 426 i Herråkra församling. Arealen i
land utgör respektive 162,57 och 72,21 kvkm. eller för hela pastoratet
234,78 kvkm.
I pastoratet finnas 2 kyrkor.
Sakkunniga hade föreslagit, att komministerstjänsten skulle indragas
och att då pastoratets skötsel krävde förstärkt arbetskraft, stadigvarande
biträde skulle beredas pastor genom anställande av ständig
adj unkt.
Båda församlingarna ha yrkat, att komministertjänsten måtte bibehållas,
och har därvid av Dädesjö församling framhållits, bland annat,
att genom indragning komme att föranledas rubbning av den för närvarande
tillämpade anordningen med gudstjänst varje predikodag i pastoratets
båda kyrkor, ity att därav tidvis föranledd duplikation av gudstjänsten
i dessa kyrkor omöjliggjordes av det långa, till 14 kilometer
uppgående avståndet mellan kyrkorna samt av den däremellan ledande
vägens under en stor del av året synnerligen besvärande beskaffenhet'',
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
87
att pastoratets folkmängdsiffra sedan år 1915 befunne sig i betydlig
tillväxt och ytterligare komme att ökas genom fullbordande av den under
byggnad varande Östra Värends järnväg samt genom anläggande i
samband därmed av tre järnvägsstationer inom Dädesjö församling, samt
att olägenheterna av komministertjänstens indragning komme att bliva
betydande såväl för befolkningen i hela pastoratet som ock för kyrkoherden,
vars arbetsbörda vid vissa tillfällen därigenom bleve nästan omöjlig
att bära.
Henakra församling har enhälligt med 191 avgivna röster av 225
röstberättigade atagit sig att i enlighet med 9 § i löneregleringslagen
utgöra vad utöver de i 19 § 2, 3 och 4 mom. åberopade lag omförmälda
tillgångar erfordrades till bestridande av den lön, som Kungi. Maj:t enligt
samma lag bestämt för komministern.
Alla hörda myndigheter hava tillstyrkt församlingarnas begäran.
K. kammarkollegium, som jämväl ansåg, att för behörigt tillgodoseende
av pastoralvården i pastoratet erfordrades två ordinarie präster, och
att förty komministertjänsten därstädes borde bibehållas, tillägger: »7 händelse
av bifall till denna mening har förutsättningen för tillämpningen av
9 § löneregleringslagen och i följd därav för Herråkra församlings åtagande
i avseende å komministerns avlöning förfallit.''»
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 maj 1920 angående lönereglering
för Sävare, Lindärva och Hasslösa församlingars pastorat i Skara
stift har komministraturen därstädes indragits.
Pastoratets folkmängd vid 1919 års slut utgjorde 2,150 personer,
därav 977 i Sävare församling, 473 i Lindärva och 700 i Hasslösa!
Arealen i land utgjorde inalles 62,93 kvkm: och i pastoratet finnas 3
kyrkor.
Alla i ärendet hörda myndigheter, pastoratet, prästerskapet, kontraktsprosten,
domkapitlet, länsstyrelsen, ha kraftigt uttalat sig för komministerstjänstens
bibehållande, vilket jämväl tillstyrkts av kungl. kammarkollegium.
Lindärva församling, där komministern varit bosatt, har haft egen
präst så långt tillbaka som man känner.
Församlingarna ha var för sig jämlikt § 9 i lag om reglering av
prästerskapets avlöning den 9 december 1910 med där stadgad röstöveryikt
av tre fjärdedelar av hela röstetalet beslutat utgöra, vad utöver de
i 19 § 2, 3 och 4 mom. omförmälda tillgångar erfordras till bestridande
av lönen för sagda befattningshavare. Ingen röst höjdes mot detta församlingarnas
beslut.
88
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
De avgivna rösterna voro 1,094 av 1,302 (därav 35 döda) i röstlängden
uppförda, sålunda 117 röster utöver stadgad majoritet.
Ur domkapitlets yttrande må anföras: »På grund av dels de kyrk
liga
förhållandena inom pastoratet, dels oek där förefintlig industri, som
ställer ökning av folkmängden i utsikt, anser domkapitlet komministerbefattningen
för pastoratet synnerligen behövlig. Bibehållandet av denna
tjänst skulle också i någon mån mildra den djupa och enligt domkapitlets
mening icke oberättigade misstämning, som i dessa bygder är
rådande med anledning av de många indragningarna av prästerliga befattningar».
Genom beslut av den 24 juli 1920 har Kungl. Maj:t förordnat, att
Vederslöv och Dänningelanda skulle sammanslås med Tävelsås pastorat
av Wexio stift med endast kyrkoherde, boende i Vederslöv.
Sakkunniga hade betonat, att Tävelsås på grund av pastoratets
avskilda belägenhet öster och söder om Vederslövssjön vore i nödvändigt
behov av egen präst, och föreslagit komminister i Tävelsås. Även här
hade alla hörda myndigheter utom skolöverstyrelsen och folkskoleinspektören
avstyrkt sammanslagningen.
Folkmängden i Vederslöv och Dänningelanda pastorat utgjorde
vid 1919 års slut 1,279 personer och arealen i land var 67 kv.km.
I Tävelsås 930 personer och 53,5 kv.km. I det sammanslagna pastoratet
finnas 2 kyrkor. Tävelsås pastorat har varit självständigt i över 400 år.
Jämväl Tävelsås församling hade jämlikt § 9 i prästlöneregleringslagen
begärt med 627 röster av pastoratets 811 röstberättigade, att
pastoratet måtte bibehållas, och förbundit sig att utan tillskott från kyrkofonden
bestrida de med tjänsten förenade kostnaderna. Ingen röst höjdes
mot detta församlingens beslut.
Domkapitlet anser, att »sammanslagningen icke är av behovet påkallad,
men väl skulle bliva till skada för församlingens liv och verksamhet».
Det synes oss av vikt, att församlingsom organisationen i samband med
den nya prästlöneregleringen så genomföres, att vederbörlig hänsyn tages
till bestående ofta månghundraåriga förhållanden, vid vilka församlingarna
fasthålla. Rubbningar, som äventyra församlingsvården, böra icke göras
i strid mot församlingarna och de lokala myndigheter, vilka äga de
största förutsättningarna för att bedöma förhållandena, utan att högst
allvarliga skål föreligga.
Det synes oss att, då en så otvetydigt uttalad enhällig mening här
framkommit, Kungl. Maj:t bort ha fäst avgörande betydelse vid försam
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
89
lingarnas ifråga beslut, hälst då detta därtill vunnit understöd av så
gott som alla i ärendet hörda myndigheter, och icke skulle vållat kyrkofonden
nämnvärd utgift.
Då de utomordentligt svåruppnådda förutsättningar, som vid lagens
stiftande fastställdes för sådana fall, här uppfyllts, synes det oss, att
församlingarnas självbestämningsrätt borde ha respekterats. Vi anse därför,
att dessa ärenden äro av den beskaffenhet, att de bort föranleda anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot vederbörande föredragande,
statsråden Olsson och Linder.
4
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 saml. 27 käft. (AV 42).
12
90
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Bilaga A.
Sedan aktiebolaget Stockholmssystemet genom skrivelse den 15 augusti
1917 till chefen för finansdepartementet utfäst sig att, därest statsmakterna
så önskade, till dem och till pari försälja samtliga stamaktier,
uppgående till ett antal av 400, i aktiebolaget Vin- & spritcentralen,
har nu träffats följande avtal, att gälla dels mellan förstnämnda bolag,
här nedan kallat säljaren, samt undertecknade — — -— här nedan benämnda
köparna, dels mellan köparna och svenska staten och dels mellan
köparna inbördes.
1 §■
Säljaren överlåter till envar av köparna 40 stycken av ifrågavarande
aktier med 1920 och efterföljande års kuponger till ett pris, enligt
parikurs, av ettusen kronor för stycket jämte sju procents ränta därå
från och med den 1 januari 1920 till dess likvid sker. Aktierna transporteras
på köparna, så snart detta avtal blivit av Kungl. Maj:t godkänt
och köpesumman blivit erlagd.
2 §.j
1. Köparna förbinda sig att icke överlåta aktierna till annan än
statsverket eller den Kungl. Maj:t på förslag av styrelsen för aktiebolaget
Vin- och spritcentralen godkänner såsom innehavare av aktierna.
2. Skulle aktier annorledes än genom överlåtelse, som i 1 mom.
avses, lagligen övergå från någon av köparna till person, som icke på
sätt i nämnda mom. sägs godkännes såsom innehavare av desamma, är
statsverket berättigat att inlösa samma aktier med löpande och efterföljande
års kuponger till parikurs med tillägg av sju procents ränta från
och med den 1 januari det år, inlösen sker.
3 §•
Köparna förbinda sig att, närhelst statsmakterna så påfordra, till
statsverket överlåta samtliga ifrågavarande aktier med löpande och efter
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
91
följande års kuponger enligt parikurs med tillägg av sju procents ränta
från och med den 1 januari det år, överlåtelsen sker, dock under förbehåll
att statsverket åtager sig att av preferensaktieägare, vilka inom tre
månader efter dagen för överlåtelsen sådant påkalla, inlösa dem tillhöriga
preferensaktier med belopp, som innehavare av dylika aktier enligt
6 § i bolagsordningen i händelse av aktiebolaget Vin- & spritcentralens
upplösning äga ur bolagets tillgångar utbekomma.
'' 4 §.
Köparna förbinda sig att till säkerhet för fullgörandet av vad i 2
och 3 §§ här ovan blivit stadgat deponera ifrågavarande aktier i Sveriges
riksbank under förbud för banken att annat än med Kungl. Maj:ts
medgivande och på villkor, som Kungl. Maj:t må bestämma, utlämna
aktierna; dock att köpare, som för likviderande av sina aktier behöver i
annan bank belåna desamma, skall äga att i stället för aktierna till riksbanken
överlämna en av den långivande banken utgiven förbindelse av
innehåll, att de belånade aktierna icke komma att av banken utlämnas
utan Kungl. Maj:ts medgivande.
5 §•
Vid bolagsstämma skall talan för samtliga stamaktierna föras av
en enda av köparna därtill utsedd person. Kunna köparna icke enas om
valet av sådan person, eller vägrar någon av dem att deltaga i valet,
anses den vald, om vilken de flesta förena sig. Vid lika röstetal avgör
lotten.
6 §.
För giltigheten av detta avtal fordras, förutom att detsamma godkännes
av Kungl. Maj:t, att i bolagsordningen för aktiebolaget Vin- &
spritcentralen vidtagas de ändringar, som finnas angivna i den vid detta
avtal fogade bilaga.
7 §•
Av detta avtal erhåller säljaren ett och köparna gemensamt ett
exemplar, varjämte särskilda exemplar därav överlämnas till chefen för
finansdepartementet, kontrollstyrelsen, statskontoret och fullmäktige i Sveriges
riksbank.
92
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Bilaga B.
Till
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.
Genom remiss den 3 innevarande februari har Herr Statsrådet anmodat
kontrollstyrelsen att inkomma med yttrande, huruvida ett bifall till
en remissen bilagd framställning av aktiebolaget Stockholmssystemet
kunde anses ur kontroll- eller nykterhetssynpunkt medföra olägenheter.
I anledning härav får kontrollstyrelsen med återställande av remisshandlingarna
anföra följande.
Den närmaste anledningen till den ifrågavarande framställning från
aktiebolaget Stockholmssystemet torde vara att söka i den omständigheten,
att kontrollstyrelsen, enligt härhos i avskrift fogade skrivelse den 10
oktober 1919, framhöll för aktiebolaget Stockholmssystemet olämpligheten
av att aktiebolaget numera innehade stamaktierna i aktiebolaget Vinoch
spritcentralen, ävensom att kontrollstyrelsen i en likaledes samma dag
dagtecknad skrivelse till Herr Statsrådet hemställde, att proposition
skulle avlåtas till riksdagen beträffande inlevererandet till statsverket av
stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen.
Enligt vad som inhämtats av den nu föreliggande skrivelsen, har
jämväl aktiebolaget Stockholmssystemets styrelse ansett, att lämpligheten
av .aktiebolagets innehav av stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen
kan ifrågasättas. Bolagsstyrelsen har därför ansett sig böra taga
under övervägande, under vilka former och på vilka villkor ett överlåtande
av stamaktierna skulle äga rum, och uppgiver styrelsen, att den
»givetvis tagit i betraktande olika möjligheter» och för sin del »beslutat
söka medverka till utförandet av en plan», vars huvuddrag styrelsen därefter
angiver. Bolagsstyrelsens hemställan går därpå ut, att Herr Statsrådet
ville förklara, att hinder icke möter för stamaktiernas överlåtande på
ett enskilt konsortium.
Såsom härav framgår, avser den väckta frågan grunderna för partihandelns
framtida organisation. Med hänsyn härtill finner styrelsen erforderligt
att erinra om de uttalanden, som tidigare gjorts från ansvarigt
Komtitutiori8utskottet8 memorial Nr 42.
93
håll, och de åtgärder, som redan vidtagits i syfte att för statens räkning
monopolisera partihandeln med rusdrycker.
Redan för åtskilliga år sedan inleddes, i anledning av en framställning
från nykterhetskommittén, förhandlingar med det dåvarande
Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag och andra reningsverk om
övertagande för statens räkning av reningsverksamheten i syfte att monopolisera
densamma. Ifrågavarande förhandlingar, som fortskridit rätt
långt, avbrötos emellertid, och ej heller under de följande åren kunde
någon överenskommelse trätfas. För det från och med slutet av år 1916
bedrivna arbetet för åstadkommande av eu koncentration på spirituösahandelns
område har Herr Statsrådet i svaret på herr Lithanders interpellation
i riksdagens andra kammare den 11 juni 1919 (andra kammarens
protokoll nr 68 sid. 22 och följande) lämnat en redogörelse.
Av sagda redogörelse inhämtas bland annat:
att undersökningar om ett inlösningsförfarande enligt nådigt bemyndigande
ägt rum under våren 1917 av undertecknade Zethelius och
Thulin,
att sedan bemyndigandet, i anledning av antagandet av rusdrycksförsäljningsförordningen,
återkallats, undertecknad Zethelius till dåvarande
statsrådet och chefen för finansdepartementet Carleson överlämnat en
P. M. om inlösen av de privata spirituosahandelsrättigheterna,
att dåvarande statsrådet Carleson inhämtat yttrande däröver från
undertecknad Zethelius och kontrollrådet,
att kort därefter statsrådet Carleson åt doktor Bratt och direktör
Wennerberg uppdragit att träda i förhandling med Reymersholms gamla
spritförädlingsaktiebolag om inköp av detta bolags affärsrörelser, ett uppdrag,
som doktor Bratt jämväl tidigare haft tillsammans med herrar
Kvarnzelius och Bernhard Eriksson,
att det under statsrådet Carlesons medverkan träffade preliminära
köpeavtalet om övertagande av Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag
blivit definitivt den 21 augusti 1917, samt
att sedan aktiebolaget Stockholmssystemet i skrivelse den 15 augusti
1917 förklarat sig hava för avsikt att icke frånhända sig stamaktierna i
aktiebolaget J. D. Grönstedt och C:o, Carlshamns punschfabriksaktiebolag,
aktiebolaget Cederlunds eftr. eller aktiebolaget Vin- och spritcentralen,
aktiebolaget Stockholmssystemets styrelse förklarat sig villig att, när så
påfordrades, överlämna samtliga ifrågavarande stamaktier till statsverket till
parikurs eller det pris, som bolaget erlagt, eller ock att, därest tillstånd
därtill meddelades, under enahanda villkor i samband med inlevererandet av
bolagets vinst och såsom vinstmedel överlämna aktierna i fråga.
94
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Av samtliga nu angivna förhållanden framgår med all önskvärd
tydlighet, att det under sagda tid varit fråga om ett officiellt inlösningsförfarande,
utfört på bemyndigande av cheferna för finansdepartementet,
och att slutmålet varit att skapa ett statsmonopol å partihandeln med
spritdrycker. Det uppdrag, som lämnats doktor Bratt, har ägt rum i
nära anslutning till förut lämnade förhandlingsuppdrag till andra personer.
Den omständigheten, att aktiebolaget Stockholmssystemet vid slutet
av förhandlingarna framträdde och övertog stamaktierna i aktiebolaget
Vin- och spritcentralen, har sin naturliga förklaring däri, att den form,
som av statsrådet Carleson valts efter tillstyrkan av vissa ledamöter i
kontrollrådet, för ett övertagande för statens räkning av partihandeln,
förutsatte, att sammanslagningen av de enskilda företagen, intill dess
frågan förelädes riksdagen, finansierades och leddes av en enskild sammanslutning.
Jämväl under den tid, som följde efter grundläggandet av aktiebolaget
Vin- och spritcentralen hava från ansvarigt håll uttalanden gjorts,
som tydligt ådagalägga, att den företagna koncentrationen av partihandeln
med spritdrycker syftade till en omläggning av den form för partihandeln,
som finnes bestämd i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker. Vid tillsättande av sakkunnige för prövning
av de ersättningsfrågor, som uppkommit i anledning av nyssnämnda förordnings
genomförande, anförde sålunda dåvarande statsrådet och chefen
för finansdepartementet Bran ting enligt offentliggjort utdrag ur statsrådsprotokollet
för den 31 december 1917, att han velat fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på vikten därav, att frågan om omorganisation
av partihandeln med spritdrycker och viner bleve föremål för närmare
övervägande. Efter att hava redogjort för rusdrycksförsäljningsförordningens
föreskrifter beträffande partihandeln anförde han:
»Såsom förhållandena under senare tid utvecklat sig, kommer emellertid
tillämpningen av författningen i denna del uppenbarligen att medföra
vissa svårigheter. Det torde även vara obestridligt, att såväl ur
nykterhetssynpunkt som med hänsyn till det allmännas ekonomiska intressen
undvikande av privata mellanhänder vore önskvärt. En intressekonflikt
mellan det allmännas intresse och det enskilda förvärvsintresset
torde här svårligen kunna undvikas. På grund härav har jag under övervägande
ett förslag om en sådan organisering av partihandeln, att jämväl
denna kommer att handhavas av organ, som i sitt förhållande till det allmänna
mer eller mindre bleve jämställt med detaljhandelsbolagen.»
Sedan departementschefen erinrat, att på initiativ av aktiebolaget
Stockholmssystemet fyra partihandelsbolag nybildats, ävensom redogjort
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
95
för dessa bolags organisation enligt eu av aktiebolaget Stockholmssystemet
ingiven skrivelse, enligt vilken aktiebolaget, bland annat, jämväl
erbjudit statsverket att inköpa stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen,
varigenom statsverket skulle få hela ledningen av bolagen i
sin hand och vara berättigad till desammas avkastning, fortsatte departementschefen:
»Vid
det förhållandet, att sålunda ett stort bolag, representerande
en betydande del av reningsverksamheten och övrig partihandel med
viner och spirituösa inom landet, redan är bildat och att ledningen och
avkastningen av detsamma blivit erbjudna statsmakterna, synes skäl föreligga,
att åt de sakkunnige, som fått i uppdrag att undersöka, huruvida
och i vilken utsträckning ersättning bör tillerkännas enskilda med anledning
av den nya lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker, bör lämnas
jämväl uppdrag att undersöka, huruvida möjlighet förefinnes för frivillig
överenskommelse mellan aktiebolaget Vin- och spritcentralen och övriga
återstående handlande och firmor, — — — — om förvärvande av
nämnda firmors lager m. m. och övertagande av deras personal, allt för
det nämnda bolagets räkning. En dylik överenskommelse skulle nämligen
tvivelsutan utöva inflytande på de sakkunniges uppgift i övrigt och jämväl
föranleda övervägande, huruvida viss ändring i den nya lagstiftningen
härav borde bliva en följd''».
Enligt kontrollstyrelsens mening kan man av departementschefens
nu anförda uttalanden icke finna annat än att aktiebolaget Vin- och
spritcentralen borde av statsverket övertagas samt att såsom följd härav
lagstiftningen om partihandeln skulle ändras.
I samma riktning har jämväl Herr Statsrådet gjort ett bestämt
uttalande. Enligt vad som inhämtas av det förut åberopade interpellationssvaret
den 11 juni 1919 anförde Herr Statsrådet följande:
»Jag önskar emellertid härvid förklara, att jag delar mina närmaste
företrädares uppfattning om det önskvärda i partihandelns organiserande.
För fullföljande av nykterhetsreformen av år 1917 anser jag
det vara betydelsefullt och fördelaktigt, att särskilt genom aktiebolaget
Vin- och spritcentralens tillkomst en koncentration skett inom branschen.
Det framgår av vad jag nämnt, att garantier föreligga för att de allmänna
intressena skola bli vederbörligen tillvaratagna uti aktiebolaget
Vin- och spritcentralens verksamhet. Riktigast torde det oaktat vara, att
riksdagen beredes tillfälle att pröva, huruvida statsverkets kontrollerande
ställning till detta bolag bör, på annat sätt än nu sker, komma till uttryck.
Därvid bör riksdagen givetvis få tillfälle att fatta beslut angående
de frågor, som beröra partihandelns organisation. Såvitt på mina
96
Konstitutionsutskottets memorial Kr 42.
åtgöranden kan bero, skola förberedelser träffas för att hela frågan må
kunna föreläggas nästa års riksdag. Intill dess riksdagen tagit ställning
till frågan om partihandelns framtida organisation, bör det enligt min
mening icke ifrågakomma, att det nuvarande faktiska läget förändras
genom att nya partihandelsrättigheter meddelas. Jag kan följaktligen
icke tillstyrka bifall hos Kungl. Maj:t till sådana ansökningar».
Då kontrollstyrelsen genom skrivelserna den 10 oktober 1919 till
aktiebolaget Stockholmssystemet och till Herr Statsrådet dels uttalade,
att aktiebolaget Stockholmssystemets fortfarande innehav av stamaktierna
i aktiebolaget Vin- och spritcentralen vore olämpligt, dels påfordrade
inlevererandet av sagda stamaktier till statsverket, dels ock slutligen erinrade
om den framtida organisationen av partihandeln, skedde detta
alltså i nära anslutning till vad tidigare förekommit och särskilt till Herr
Statsrådets ovan återgivna yttrande.
Med hänsyn härtill är det givet, att aktiebolaget Stockholmssystemets
nu föreliggande framställning är ägnad att väcka synnerlig förvåning,
då såvitt styrelsen kan finna, berörda framställning innebär
ett väsentligt avsteg från de uppfattningar, som hittills från ansvarigt
håll enhälligt gjorts gällande i fråga om partihandelns organisation.
Kontrollstyrelsen vill härefter övergå till att ur kontrollsynpunkt
yttra sig över lämpligheten av den av aktiebolaget Stockholmssystemet
ifrågasatta organisationen för partihandeln.
I detta avseende vill styrelsen framhålla, att det givetvis är lättast
att övervaka, att partihandeln bedrives på ett för statens intressen förmånligt
sätt, om staten själv innehar stamaktierna. Överlåtas dessa aktier
till ett enskilt konsortium, är det, i synnerhet med den organisation, som
föreslagits, att befara, att statens intressen i olika avseenden kunna bliva
lidande. Visserligen skola ordföranden och två ledamöter av styrelsen
utses av Kungl. Maj:t, men majoriteten av styrelsen utses av de enskilda
delägarnas förtroendeman enligt det egendomliga förfarande, som finnes
angivet i 5 § av avtalsförslaget. Stamaktieägarna skola nämligen icke
var för sig föra talan å bolagsstämma utan denna talan skulle utövas
av allenast en person, som stamaktieägarna efter huvudtalet därtill utse.
Denne förtroendeman blir härigenom den allena bestämmande i bolaget.
Han tillsätter, som nyss nämnts, majoriteten i styrelsen och är därigenom
i stånd att bestämma över bolagets hela verksamhet. Vid bolagsstämman
fastställer han sålunda balansräkningen och, då balansräkningens
fastställande jämte avsättningar till reservfond är avgörande för vinstens
storlek, bestämmer han därigenom den vinst, som skall inlevereras till
staten. Förtroendemannen beviljar vidare bolagsstyrelsen ansvarsfrihet
Konstitution saf skottets memorial Nr 42.
97
och utser tre av de fyra revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning
och bolagets räkenskaper.
1 detta sammanhang kan kontrollstyrelsen ej underlåta att upptaga
en jämförelse mellan den föreslagna organisationen och rusdrycksförsäljningsbolagens
organisation. I dessa bolagsstyrelser hava det allmännas
representanter majoritet — före år 1914 voro endast två av
bolagsstyrelsens fem ledamöter representanter för det allmänna, men denna
minoritetsrepresentation för det allmänna ansågs icke lämplig, sedan
bolagens vinst skulle inlevereras till statsverket, Ilusdrycksförsäljningsbolagens
decharge beviljas av kontrollstyrelsen, och majoriteten av revisorerna
utses likaledes av kontrollstyrelsen. Denna organisation av rusdryeksförsäljningsbolagen
har tillkommit på grund av vunnen långvarig
erfarenhet, och den medgiver utövandet av eu så effektiv kontroll som
möjligt. I intet av berörda avseenden har det föreliggande förslaget till
organisation av partihandelsbolaget tillgodogjort sig sagda erfarenheter.
Det verkliga avgörandet i fråga om partibolagens angelägenheter lägges i
händerna på en enskild person, stamaktieägarnas förtroendeman, som
efter behag kan till- och avsätta representanterna för bolaget i styrelsen.
Någon verklig, statens intressen tillfredsställande kontroll å bolagets
verksamhet kan givetvis härigenom icke ernås. Varje ingripande mot
bolaget ur synpunkten av nyssberörda intressen kan komma i konflikt
med förtroendemannens intressen, och någon möjlighet att vinna rättelse
torde i ett dylikt fall icke kunna vinnas med hänsyn till förtroendemannens
maktställning inom bolaget. För sin del kan kontroll styrelsen
icke finna några rimliga skäl till ett dylikt tillbakasteg i jämförelse med
rusdrycksförsäljningsbolagens organisation. Något motiv att nu helt
plötsligt lämna åsido den enligt vad ovan visats tidigare enhälligt intagna
ståndpunkten att aktierna skulle inlevereras till statsverket, varigenom
Kungl. Maj:t skulle komma att helt och hållet bestämma beträffande
styrelsens sammansättning och därmed de allmänna riktlinjerna
för bolagets verksamhet samt i fråga om granskning av bolagets räkenskaper
och beviljande av ansvarsfrihet, finnas enligt kontrollstyrelsens
mening icke anförda.
En sådan organisation, som aktiebolaget Stockholmssystemet ifrågasatt,
leder till betänkliga konsekvenser i flera avseenden.
Härvid vill kontrollstyrelsen till en början framhålla, att genom
den ifrågasatta organisationen flera önskvärda förändringar på partihandelns
område skulle undanskjutas. Det är sålunda möjligt, att det
kan befinnas lämpligt att utbryta reningsverksamheten ur den nuvarande
organisationen och bedriva densamma mera direkt för statsverkets räkBihang
till riksdagens protokoll 1921. 5 samt 27 käft. (Nr 42.) 13
98
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
ning, t. ex. genom en särskild monopolstyrelse. Enligt offentliggjort utdrag
ur statsrådsprotokollet för finansärenden den 6 juni 1919 har Herr
Statsrådet i fråga om verkställande av eu utredning av de med sulfitspritens
användande till förtäring sammanhängande spörsmål, bland
annat, anfört, att lämpligheten av hittillsvarande tillvägagångssätt för
tillverkningsskattens uttagande kunde sättas i fråga. Såväl med hänsyn
härtill som ock ur andra synpunkter borde det tagas under övervägande,
huruvida icke brännvinstillverkningsavgiften kunde upptagas vid reningsverken,
genom vilka numera allt brännvin för förtäringsändamål faktiskt
passerade. Detta förutsatte emellertid en centraliserad organisation av
reningsverksamheten, en organisation, som med hänsyn till att aktiebolaget
Vin- och spritcentralen numera övertagit samtliga reningsverk i hela
riket jämförelsevis lätt torde kunna åvägabringas i för statsintresset fullt
betryggande former. Herr statsrådet erinrade därvid om att aktiebolaget
Stöckholmssystemet förklarat sig villigt att till statsverket överlåta samtliga
stamaktier i aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Enligt vad konsol
Istyrelsen inhämtat, hava de i ärendet tillkallade sakkunnige enhälligt
uttalat, att den av Herr Statsrådet berörda centraliserade organisationen av
reningsverksamheten i statens hand måste anses som en nödvändig förutsättning
för ett rationellt ordnande av beskattningen. Härtill vill kontrollstyrelsen
tillägga att, om den av aktiebolaget Stöckholmssystemet
föreslagna organisationen kommer till stånd, statsmakterna för en tid av
minst fem år berövas möjlighet att ordna den sedan ett tiotal år aktuella
frågan om tillverkningsbeskattningen på en rationell grund.
Kontrollstyrelsen vill vidare erinra om att den ifrågasatta organisationen
av partihandeln torde utesluta en önskvärd reglering av förhållandet
mellan partihandlaren såsom säljare och rusdrycksförsäljningsbolagen
såsom köpare av spritdrycker och viner. För att förhindra att
partihandlarna (reningsverk och spirituosahandlare) utnyttjade sin ställning
till att taga för höga pris å till brännvinsförsäljningsbolagen sålda
drycker ävensom att de genom he''mliga provisioner och dylikt förmådde
bolagen att inköpa drycker, vilkas pris icke svarade mot kvaliteten, infördes
i brännvinsförsäljningförordningen (15 §) år 1915 det stadgandet,
att kontrollstyrelsen skulle meddela bestämmelser angående bolagens inköp
av brännvin. Detta stadgande bibehölls i rudrycksförsäljningsförordningen
(19 §) men vidgades att avse alla rusdrycker. I enlighet med
berörda stadganden har kontrollstyrelsen utfärdat bestämmelser om inrättandet
av en pris- och inköpsnämnd, hos vilken bolagen äro skyldiga
att inköpa samtliga de slag av drycker, som äro erforderliga för rörelsens
utövande. De i ämnet senast meddelade föreskrifterna — cirkuläret
KomtitutiomuUkottets memorial AV 42.
99
nr 50 den 28 december 1918 och instruktionen av samma dag för kontrollstyrelsens
pris- och inköpsnämnd — bilägges härjämte. Såsom inhämtas
av berörda cirkulär och instruktion, verkställas samtliga inköp
för bolagens räkning av inköpsnämnden. Nämnden träffar sålunda efter
vederbörlig prövning av kvaliteten, överenskommelse med partihandlare
om priset, hos nämnden göra bolagen rekvisitioner å varor, som av
nämnden förmedlas till partihandlare, och genom nämnden likvideras
''alla bolagens inköp.
Denna organisation har, även sedan aktiebolaget Vin- och spritcentralen
tillkommit, ansetts erforderlig. Dels vidmakthålles en önskvärd
kontroll å aktiebolaget Vin- och spritcentralens prisbildning — i åtskilliga
fall hava ej obetydliga nedprutningar å de av bolaget offererade
priserna visat sig motiverade — dels är nämndens verksamhet nödvändig
därför att bolagens rätt till direkta inköp av spritdrycker och viner
med förbigående av aktiebolaget Vin- och spritcentralen vare sig från
andra partihandlare inom landet eller från firmor i utlandet fortfarande
är bibehållen.
Därest staten övertoge stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen
och i samband därmed vidtoge erforderliga ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
varigenom, bland annat, bolagen tillförbundos
att allenast köpa hos statens monopolorgan och närmare bestämmelser
om prissättningen fastställdes, kunde givetvis bibehållandet av
pris- och inköpsnämnden icke vara erforderligt. Överlåtes däremot stamaktierna
till ett enskilt konsortium, i vilket, såsom förut framhållits, det
enskilda intresset är så dominerande, som det nu föreliggande organisationsförslaget
innefattar, är bibehållandet åv pris- och inköpsnämnden
nödvändigt. Det framgår visserligen ej klart av förslaget, huruvida
detta är avsett att kombineras med ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Men då förslaget synes förutsätta, att Herr Statsrådet eller
Kungl. Maj:t skulle medgiva stamaktiernas överlåtande till enskilt konsortium
utan att frågan härom dragés inför riksdagen, har kontrollstyrelsen
ansett såsom sannolikt, att förslagsställarnas mening varit, att
överlåtandet är avsett att äga rum utan ändringar av rusdrycksförsäljnjngsförordningens
bestämmelser. Vidtagas emellertid icke dylika ändringar
kunde aktiebolaget Vin- och spritcentralens ställning väsentligt
försvagas, därest pris- och inköpsnämnden på-grund av bolagets prispolitik
eller beskaffenheten av dess varor funne sig nödsakad att direkt
för bolagens räkning från firmor i utlandet inköpa spritdrycker eller viner.
I detta sammanhang anser sig kontrollstyrelsen böra uttala ett
beklagande av att det remitterade förslaget i väsentliga punkter är så
100
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
otydligt och ofullständigt, att ett bedömande av dess innebörd icke låter
sig göra.
I ytterligare ett avseende tillåter sig kontrollstyrelsen framhålla att
förslaget kan leda till ur synpunkten av statens intressen menliga konsekvenser.
Såvitt kontrollstyrelsen av den föreliggande framställningen
kan finna, är det icke meningen att begränsa aktiebolaget Vin- och spritcentralens
möjligheter att sluta avtal med firmor eller sammanslutningar
inom eller utom landet. Det låter sig mycket väl tänka, att aktiebolaget
Vin- och spritcentralen sluter avtal med eu sammanslutning av brännvinstillverkare
för lång tid framåt, varigenom staten, när den en gång i
framtiden övertager aktierna, finner sig bunden i sin handlingsfrihet på
detta område. Avtalen kunna sålunda hava innehållit sådana ekonomiska
förpliktelser, att staten icke skulle kunna genomföra en önskvärd förändring
i lagstiftningen utan att lämna ersättningar till sammanslutningen.
Det låter sig också tänka, att på grund av de uppfattningar, som behärska
konsortiets majoritet och förtroendemannen, avtal ingås av sådan
natur, att statsmakternas dispositioner i vissa avseenden direkt eller indirekt
motverkas.
Av särskilt ödesdiger natur för lagstiftningens frihet kunna sådana
avtal bliva, som slutas med utländska firmor och handelshus. Genom
dessa avtal kunna dylika firmor erhålla en sådan ställning i fråga om
leverans av spritdrycker och viner, att inköpsmöjligheter från andra firmor
och andra länder begränsas eller förhindras utöver de föreslagna
fem åren. Jämväl kunna utfästelser göras, från vilka man sedermera
endast med stora svårigheter kan frigöra sig.
Då kontrollstyrelsen jämväl har att yttra sig över det föreliggande
förslaget ur nykterhetssynpunkt, måste kontrollstyrelsen betrakta förslaget
i dess sammanhang med gällande nykterhetslagstiftning, d. v. s. framförallt
rusdrycksförsäljningsförordningen.
Enligt 13 § av nämnda förordning tillkommer det kontrollstyrelsen
att meddela tillstånd till partihandel, där sådant tillstånd erfordras. Dylikt
tillstånd meddelas att gälla tillsvidare och så länge kontrollstyrelsen ej
finner skäl återkalla detsamma. Den föreliggande framställningen angiver
icke, huruvida avsikten är att ifrågavarande befogenhet för kontrollstyrelsen
skall upphävas. Äger emellertid detta icke rum utan 13 § bibehålies
oförändrad, blir kontrollstyrelsens ställning mycket svår. Skulle
det nämligen framträda ett nytt bolag, som kunde garantera en omsorgsfull
skötsel av partihandeln och bereda statsverket fördelar, han det givetvis
sättas i fråga med hänsyn till innehållet av gällande lagstiftning,
huruvida ansökan att erhålla partihandelsrätt från ett dylikt bolag kan
Konstitutions åt» kottet a memorial Nr 42.
101
avslås. Att kontrollstyrelsen hittills avslagit gjorda ansökningar om erhållande
av partihandelsrättigheter beror, bland annat, därpå, att styrelsen
väntat, att bestämmelserna i rusdrycksförsäljningsförordningen med
det snaraste skulle ändras på sådant sätt, att aktiebolaget Vin- och spritcentralen
erhölle monopol på denna handel *i samband med att stamaktierna
inlevererades till statsverket. Äger emellertid detta icke rum
och förvandlas icke aktiebolaget Vin- och spritcentralens nuvarande faktiska
monopol till ett rättsligt monopol, blir aktiebolaget Vin- och spritcentralens
ställning mycket svag. Det kan sålunda inträffa, att konkurrenter
uppträda, vilka erhållit nya partihandelsrättigheter, varjämte aktiebolaget
Vin- och spritcentralens tillstånd till partihandel kan av kontrollstyrelsen
återkallas av eu eller annan anledning. Även om dessa omständigheter
för närvarande te sig såsom väsentligen teoretiska möjligheter,
bör det dock erinras om att sådana förändrade uppfattningar framdeles
kunna framträda hos det ämbetsverk, som meddelar partihandelsrättigheter,
eller hos Kungl. Maj:t, som prövar, anförda besvär däröver, att
enligt styrelsens mening en ändring av det faktiska läget på förevarande
område påkallar en ändring i lagstiftningen och frågans föreläggande för
riksdagen. Kontrollstyrelsen torde i denna uppfattning stå i överensstämmelse
med vad Herr Statsrådet anförde i ovannämnda interpellationsdebatt
den 11 juni 1919.
Kontrollstyrelsen har vidare ej kunnat undgå att märka, att aktiebolaget
Stockholmssystemet uppfattat den föreliggande frågan såsom
väsentligen berörande allenast statsrådet och chefen för finansdepartementet
såsom innehavare av aktiebolaget Stockholmssystemets tidigare
förbindelse och aktiebolaget såsom innehavare av aktierna. Skulle denna
uppfattning vara riktig, torde det egendomliga komma att inträffa, att,
om tillstånd lämnas till stamaktiernas överlåtande, kontrollstyrelsen, under
vars överinseende aktiebolaget jämlikt 19 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
står, och vars föreskrifter i förvaltningsavseende aktiebolaget
har att följa, helt plötsligt ''finner, att ifrågavarande för statsverket
värdefulla stamaktier avlägsnats ur bolagets portfölj, utan att kontrollstyrelsen
haft tillfälle att med den befogenhet, kontrollstyrelsen har
med hänsyn till skyldigheten att bevaka det allmännas bästa, pröva
lämpligheten och tillbörligheten av överlåtelsen.
Kontrollstyrelsen tillåter sig till sist framhålla, att styrelsen på
grund av den begränsning, remissen erhållit, funnit sig förhindrad att
102
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
beröra vissa för den föreliggande framställningens formella behandling
viktiga frågor.
Enär enligt kontrollstyrelsens mening det föreliggande organisationsförslaget
ur kontroll- och nykterhetssynpunkter skulle leda till mycket
beklagliga konsekvenser och då några skäl icke blivit anförda för
att den tidigare ifrågasatta organisationen av partihandeln skulle vara
olämplig, får kontrollstyrelsen hemställa, att aktiebolaget Stockholmssystemets
framställning måtte avslås ävensom att åtgärder måtte vidtagas
i den riktning, varom kontrollstyrelsen i skrivelse den 10 oktober 1919
anhållit.
Stockholm den 7 februari 1920.
Fredrik Zethelius.
Einar J:son Thulin.
Sam Larsson.
Konstitution nät,t ko tint.i memorial Nr 42.
103
liiluya C.
Till
Herr Statsrådet F. W. Thorsson.
Under åberopande av Herr Statsrådets skrivelse den 22 innevarande
december rörande stamaktierna i aktiebolaget Vin- & Spritcentralen får
jag, med återställande av handliugarne i ämnet, vördsamt anföra följande.
Till eu början tillåter jag mig erinra därom, att jag redan på ett
mycket tidigt stadium uttalat mig mot, att ordnandet av partihandeln
med rusdrycker och särskilt av reningsverksamheten ägde rum på sätt
som skett. Jag ansåg det vara riktigare, att staten själv Öppet framträdde
och verkställde inlösningen, enär staten därigenom otvetydigt
finge rätt att organisera partihandeln såsom det befunnes lämpligast.
Emellertid ordnades frågan i stället så, att aktiebolaget Stockholmssystemet
genom sina ledande män fingo i uppdrag att mera fristående
ombesörja sammanslutningen av partihandelsfirmorna. Härvid
handlades från början i samråd med regeringen och särskilt med finansministrarna.
En uttrycklig förutsättning har enligt min uppfattningunder
hela tiden varit, att, sedan sammanslutningen förelåge fullbordad,
frågan skulle föreläggas riksdagen. För att undanröja varje tvivel om,
att åtgärderna hade till syfte genomförande av ett slags statsmonopol,
avgav också aktiebolaget Stockholmssystemet en förbindelse, enligt vilken
sagda styrelse icke komme annat än för statsverkets räkning att frånhända
sig ifrågavarande aktier samt erbjöd sig, därest statsmakterna så
önskade, att till dem och till pari försälja aktierna.
Den till Herr Statsrådet från aktiebolaget Stockholmssystemet riktade,
nu föreliggande framställningen innebär visserligen formellt allenast,
att överlämnandet av stamaktierna uppskjutes på minst fem år, men
synes mig i själva verket innebära, att överlämnandet uppskjutes på
obestämd tid, varigenom staten frånhänder sig möjligheten att mera direkt
bestämma i fråga om partihandelns ledning.
Jag ser mig nödsakad att bestämt avråda Herr Statsrådet från att
bifalla den gjorda framställningen. Några -bärande skäl, att staten nu
skulle avstå från att påfordra överlämnandet finnas icke förebragta.
Däremot tala alla skäl för att den ursprungliga planen fullföljes.
104
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
Onekligen har den tidpunkt nu kommit, då aktierna böra överlämnas.
Inlösningsförfarandet föreligger avslutat, konsolideringen av
företagen har ägt rum, och risk för ekonomiska äventyr synes vara
uteslutna.
Man ställer sig därför onekligen frågande, varför staten nu skulle
avstå från sin rätt att erhålla aktierna och därigenom ledningen av företaget.
Skälen för den av aktiebolaget Stockholmssystemets styrelse föreslagna
formen synas vara föga bärande. Ty även om aktierna övertagas
av staten, kan partihandeln i bolagsform utövas av staten — förslag i
detta syfte har tidigare överlämnats från kontrollstyrelsen. Preferensaktieägarnas
intressen tillgodoses väl bättre, om staten innehar stamaktierna
än om de innehavas att ett privat konsortium'' och övertager
statsverket genast stamaktierna, bliva preferensaktieägarnas intressen i och
med detta garanterade. Något skäl varför bättre bankkredit skulle erhållas,
om ett konsortium innehar stamaktierna än om staten innehar dessa, torde
ej kunna förebringas. Tv det är väl en klar och tydlig sak, att, när statsverket
övertager aktierna, staten är i tillfälle att i ledningen insätta personer
med tillräcklig sakkunskap och erfarenhet i ekonomiska angelägenheter.
Yad särskilt beträffar de utländska förbindelserna, vilka antagas
vara av stor betydelse såsom motiv för den ifrågasatta formen för Vin-,
& spritcentralens organisation, må framhållas följande. Därest staten
skulle komma att omedelhart övertaga stamaktierna, behöver detta icke
innebära, att de grenar av Vin- & spritcentralens samt dess dotterbolags
verksamhet, som beröra handeln med utlandet, omorganiseras till ett direkt
statsmonopol. Såsom framgår av det förut åberopade till finansministern
ingivna förslaget till organisation av partihandeln, var det
avsett, att partihandeln fortfarande skulle utövas i bolagsform. Vad som
enligt min mening är det avgörande beträffande förbindelserna med utlandet
är icke alls vem som innehar stamaktierna — staten eller ett
enskilt konsortium — utan de ledande personligheterna på partihandelns
område. Och härvid bör nian förutsätta, att de personer, som redan
knutit dessa förbindelser, även framgent bibehållas i bolagets ledning.
Därigenom realiseras det förtroendefulla och goda samförstånd med utlandet
och den stabilitet i bolagets ledning, som aktiebolaget Stockholmssystemets
styrelse finner vara av särskild betydelse. Att dessa personer
behållas i ledningen synes vara i lika hög grad garanterat, om staten
innehar stamaktierna, som om de ägas av ett privat konsortium.
Såvitt jag kan finna, äro icke några verkligen bärande skäl anförda
för att staten skulle avstå från att påfordra överlämnandet av
stamaktierna. Det är möjligt, att de verkliga skälen icke blivit anförda
Konstitutionsutskottets memorial AV 42.
105
i den föreliggande framställningen, men även om sådana skäl finnas,
kunna de näppeligen väga upp de betydande olägenheter, som bli eu
följd av att bestämmanderätten i aktiebolaget Vin- & spritcentralen överlämnas
till ett konsortium.
Det sätt, varpå konsortiets medlemmar utses och kompletteras, kan
föra med sig, att aktiebolaget Vin- & spritcentralen kommer att föra en
politik i nykterhetsfrågan, som väsentligen avviker från den, vilken statsmakterna
vilja föra. Detta förhållande kan föranleda slitningar, som
ingalunda bliva till någon båtnad för nykterheten i landet. Itedan nu
har vid vissa tillfällen framträtt eu strävan från den nuvarande ledningens
sida att göra meningar gällande, som i viss mån avvika från de
vägar, som statsmakterna genom besluten vid 1917 och 1918 års riksdagar
beträtt. Även om några mera djupgående meningsskiljaktigheter
ännu icke föreligga, är det enligt min mening en allvarsam fara därutinnan,
att med alltför mycken självständighet inrymnd åt Vin- & spritcentralen
det kan uppstå slitningar i avseende å grunderna för det nu
inledda arbetet för nykterhetens höjande. Ledningen av partihandeln
måste därför alltid hava den sammansättningen, att denna ledning står
i samklang med nykterhetspolitiken på andra områden.
Eu anordning sådan som den ifrågasatta lägger också oöverstigliga
hinder i vägen för önskvärda förändringar beträffande partihandelns
organisation. Det är sålunda möjligt, att det kan befinnas lämpligt att
utbryta reningsverksamheten ur den nuvarande organisationen och bedriva
densamma mera direkt för statsverkets räkning, t. ex. genom en
särskild monopolstyrelse. Några bestämda resultat i detta avseende hava
hittills icke vunnits under sulfitspritkommitterades överläggningar, men
en omläggning av brännvinstillverkningsbeskattningen leder sannolikt
fram till ett mera betonat statsmonopol beträffande reningen.
Det tillkommer visserligen icke mig att bedöma det konstitutionella
i åtgärden, att Kungl. Maj:t ensam avgjorde frågan om staten skulle
avstå från påfordrandet av stamaktiernas överlämnande. Jag kan emellertid
ej underlåta att giva uttryck för den meningen, att det skulle inom
vida kretsar vara ägnat att ingiva undran, om Kungl. Maj:t, utan inhämtande
av riksdagens mening, för en längre tid framåt åstadkom en
sådan organisation av partihandeln, att visserligen staten genom särskilda
representanter vore tillförsäkrad en minoritet i styrelsen, men att
konsortiet genom sin vid särskilt sammanträde valde elektor tillsatte
majoriteten av styrelsen och därmed bestämde Vin- & spritcentralens
allmänna riktlinjer. Då nämligen staten har i sin hand att bestämma
övertagandet av aktierna, måste det synas minst sagt tveksamt, huruvida
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 27 höft. (Nr 427) 14
106
Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.
staten bör avstå därifrån på obestämd tid. Tv Kungl. Maj:t måste vara
minst lika skickad som konsortiet och dess elektor att bestämma styrelsens
sammansättning.
Frågan om partihandelns ntgestaltning står i ett visst samband
med förbudsutredningen. Det har för mig uppgivits, att man tänkt sig
att all handel med alkoholvaror under ett förbudstillståncl skulle handhavas
av ett statsmonopol. Med hänsyn härtill synes den nu föreliggande
frågan icke böra avgöras, innan nykterhetskommittén beretts tillfälle
att däröver avgiva yttrande. För en sådan remiss av ärendet till
nykterhetskommittén talar jämväl den omständigheten, att nykterhetskommittén
redan under våren 1912 i en konfidentiell framställning till
dåvarande finansministern påyrkade en monopolisering av reningsverksamheten.
Denna framställning föranledde till vissa åtgärder från finansministerns
sida, och ett preliminärt köpeavtal förelåg mellan staten och
det dåvarande Reymersholmsbolaget. Då emellertid åtskilliga parlamentariska
personer funno det av bolaget fordrade priset för högt, förföll
frågan för denna gång. Förhandlingarna upptogos emellertid gång efter
annan och ledde slutligen till den form för övertagande, som ägde rum
under augusti månad 1917.
Då nykterhetskommittén i sig innesluter flera på det nykterhetspolitiska
området ledande paidamentariska personligheter, synes mig en
remiss av den föreliggande frågan till nykterhetskommittén vara synnerligen
påkallad. Härigenom torde särskilt kunna utrönas den ställning,
som förbudsvännerna intaga till frågan. Enligt den uppfattning, jag
erhållit, är det så långt ifrån att förbudsvännerna ställa sig motvilliga
till att staten övertager stamaktierna, att det tvärtom från deras håll
anses att med hänsyn till förbudsfrågans lösning det skulle vara värdefullt,
att staten erhölle möjligheten att utöva bestämmanderätten över partihandeln.
I högre grad än vad jag förmår torde, ur förbudsfrågans synpunkt,
nykterhetskommittén kunna avgiva ett omdöme om lämpligheten av
den av aktiebolaget Stockholmssystemet ifrågasatta åtgärden. Skulle,
såsom jag för min de! uppfattat läget, meningarna bland förbudsvännerna
övervägande vara för att staten övertager stamaktierna, kan en allvarlig
misstämning uppstå, därest Ktmgl. Maj:t utan vidare godkände en enligt
min mening ur statssynpunkt så föga lämplig åtgärd, som den av aktiebolaget
Stockholmssystemet ifrågasatta.
Vördsammast
Fredrik Zethelius.
Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
2115S0