Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1921 kl. j6 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Hellberg, Johansson i Kälkebo,
Ljunggren, K. J. Ekman,* Thulin, Keuterskiöld, Lyberg, von Geijer,*
Norling, Hallén, af Ekenstam,* P. S. Hedlund i Östersund, Leander,
Kilsson i Antnäs, Hansson i Gårda, Persson i Fritorp, Andersson i Igelboda
och Eiiasson.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 27, kar herr Lyberg
hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt föranstalta om en allmän revision av
gällande förordningar angående kommunalstyrelse på landet och i stad samt
för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet giver anledning».

Till stöd för detta yrkande har motionären anfört följande:

»Sextio år hava snart förflutit, sedan de ännu i sina huvuddrag gällande
kommunalförordningarna utfärdades. Redan i sin ursprungliga gestalt
företedde dessa förordningar såväl i uppställning som beträffande innehåll
detaljolikheter, vilka, så vitt man nu kan döma, icke alltid varit
motiverade av de skilda betingelser, under vilka den kommunala självstyrelsen
skulle utövas i de olika slagen av kommuner: landskommunerna,
stadskommunerna, den kyrkliga kommunen och länskommunerna.

Trots kommunalförvaltningens oerhörda utveckling under de sålunda
gångna åren kan det visserligen sägas, att åtminstone de för px-imärkommunerna
gällande förordningarna i allmänhet icke lagt någon större svårigBiliang
till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 26 käft. (Nr 41.) 1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr il.

het i vägen för denna utveckling. Även det mera komplicerade maskineri,
som numera särskilt i de större kommunerna är behövligt för förvaltningsbestyrens
utförande, har rymts inom ramen för de jämförelsevis gamla författningarna.

Dessa hava dock i avsevärda delar gång efter annan undergått avsevärda
förändringar. Särskilt har den i derå repriser genomförda demokratiseringen
av den kommunala rösträtten direkt och indirekt påkallat
omarbetning av ett flertal av författningarnas lagrum. I synnerhet efter
1918 års kommunala rösträttsreform hava de partiella reformkraven blivit
talrika och mångskiftande. I anledning härav blevo år 1919 särskilda
sakkunniga (»kommunalförfattningssakkunnige») tillkallade att inom civildepartementet
biträda med utredningen av hithörande spörsmål, bland vilka
märkas frågor om

begränsning av rätten att vid kommunala avgöranden rösta utan personlig
inställelse,

ändrad valdistriktsindelning vid val av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
och landstingsmän,

sammanförande av de politiska och den kommunala röstlängden,

åtgärder för underlättande av deltagandet i val av kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige och landstingsmän,

gränsen mellan kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges befogenhet,
avskaffande av den successiva förnyelsen av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
och municipalfullmäktige,

ändrad tid för val av nämnda fullmäktige,

ändrade bestämmelser beträffande sammanräkning av röster, avgivna vid val
av fullmäktige och av landstingsmän,

ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag samt utsträckt
tillämpning av proportionell valmetod vid kommunala val.

Rörande de tre första frågorna och delvis rörande den fjärde har den
verkställda utredningen redan givit anledning till åtskilliga ändringar i
kommunalförordningarna. Och sedan utredningen även beträffande de
tre närmast därefter här ovan omförmälda spörsmålen inom kort blivit
slutförd, torde proposition om ytterligare ändringar av rätt omfattande beskaffenhet
— särskilt i vad angår förordningen om kommunalstyrelse på
landet — vara att motse till innevarande riksdag.

Alla dessa ändringar hava genomförts eller äro avsedda att genomföras
med bibehållande av författningarnas ursprungliga uppställning. De
nya lagbuden har man, med undvikande i största möjliga grad av omnum -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 41.

S

röring av paragraferna, inpassat där det ansetts mest lämpligt eller — ofta
rättare sagt — där det ansetts minst olämpligt. Det övervägande flertalet
av lagrummen hava, åtminstone i vad angår förordningen om kommunalstyrelse
på landet, en eller flera gånger undergått förändringar. De ursprungligen
i författningarna förekommande inadvertenserna hava blivit
allt flera och en del av lagrummen hava på ett oformligt sätt svällt ut
till stort men för författningarnas överskådlighet.

I synnerhet upptaga de vidlyftiga bestämmelserna om proceduren vid
de kommunala representautvalen ett betydande utrymme. Sistberörda förhållande
har föranlett kommunalförfattningssakkunnige att i sitt år 1920
avgivna betänkande angående röstning utan personlig inställelse inför valförrättare
m. m. uttala sig för dessa bestämmelsers utbrytande ur kommunalförordningarna
och sammanförande i en särskild kommunal vallag. Då
.Kungl. Maj:t i sin till samma års riksdag avlåtna proposition angående
nyssberörda ämne givit sin anslutning till detta uttalande, torde igångsättande
av arbetet härmed vara att motse, så snart statsmakterna tagit ståndpunkt
till frågan om ny proportionell valmetod, vilket, så vitt angår val
till riksdagens andra kammare, antages komma att ske under innevarande
riksdag.

Under tiden för alla dessa genomförda eller tilltänkta partiella ändringar
har behovet av en allmän revision av kommunalförordningarna gjort
sig alltmera känhbart.

I utlåtande (nr 16) över väckta motioner rörande frågan om gränsen
mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges befogenhet anförde
sålunda konstitutionsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag, att, enligt vad
utskottet inhämtat, »Kungl. Maj:t lärer vara betänkt på att underkasta
kommunalförordningen för landet en allmän revision». Och i enlighet
med utskottets i ämnet gjorda hemställan beslöt riksdagen i skrivelse (nr 86)
hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t »eventuellt i samband
med en allmän revision av förordningen om kommunalstyrelse på landet»
upptaga det genom motionerna väckta spörsmålet. Och då Kungl. Maj:t
den 30 maj samma år bemyndigade dåvarande chefen för civildepartementet
att tillkalla ovan omförmälda sakkunnige, gjorde denne till statsrådsprotokollet
bland annat följande uttalande:

»Slutligen tillåter jag mig anmärka, att den form, vari efter många
förändringar, som kommunalförfattningarna tid efter annan och särskilt
under sista åren undergått, kommunallagarna numera framträda, icke kan
anses fullt tillfredsställande. En och annan av de nya bestämmelserna står ej

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 41.

heller i full överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i de andra
lagarna. Det är därför angeläget, att en formell revision av kommunallagarna
snarast möjligt kommer till stånd.» På därefter angivna skäl ansåg
departementschefen sig emellertid icke då böra göra framställning om åtgärder
för en dylik revision.

Om behövligheten av kommunalförordningarnas revidering synas alltså
meningarna icke vara delade. Olika uppfattningar om den lämpligaste tidpunkten
för revisionsarbetets utförande kunna däremot måhända anses hava
förelegat. Men att tidpunkten för arbetets påbörjande icke längre bör
uppskjutas är enligt min åsikt uppenbart. Utredningen av de kommunala
spörsmål, vars besvarande varit mest brådskande, bar slutförts med det
ovan omförmälda betänkande, som inom kort är att förvänta från kommunalförfattningssak
kunnige. Någon fara för trängande partiella reformkravs
undanskjutande genom deras tillgodoseende först i sammanhang med den
allmänna revisionen föreligger för den skull icke vidare. Tillkomsten, snarast
möjligt av en särskild kommunal vallag är visserligen önskvärd. Men
även om fråga därom sammankopplas med revisionsarbetet och densammas
lösning därför fördröjes något år, är denna fråga dock icke av så brådskande
natur, att olägenheten av ett dylikt dröjsmål får tillmätas någon
nämnvärd betydelse. I allt fall måste större praktisk olägenhet anses följa
av en arbetsordning, enligt vilken med kort tids mellanrum först verkställes
den mycket omfattande omarbetning av förordningarna, som påkallas
av vissa valbestämmelsers utmönstrande ur dem, och därefter vidtagas åtgärder
för den fullständiga revisionen. Det förra arbetet kan näppeligen
utföras utan omparagrafering. Kommunalförordningarna skulle därigenom
och på grund av de många formella ändringarna i övrigt komma att framträda
i väsentligen ny gestalt. Men knappast bar kommunalmannen hunnit
orientera sig i den nya omgivningen, innan han ånyo skulle hava att finna
sig till rätta i förändrade förhållanden. Kommunalmannens och de kommunala
myndigheternas tålamod, som redan hårt prövats av de ofta förekommande,
om också behövliga författningsändringarna, skulle därigenom
i onödigt hög grad sättas på prov. Möjligt är, att ett uppskov med den
kommunala vallagens tillkomst kan hava till följd, att vissa lagrum i förordningarna
under ett eller annat år bliva ännu otympligare än för närvarande,
nämligen för det fall att bestämmelser om ny proportionell valmetod
må>te i dem inarbetas för att komma i tillämpning redan vid 1922
års val av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige och land stingsmän. Men
då någon svårighet icke torde yppa sig att med bibehållande av författa

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 41.

5

ningarnas uppställning och paragrafering införa dessa bestämmelser i stället
för eller i direkt anslutning till dem som i motsvarande hänseende nu inrymmas
i författningarna, lärer ett tidigare utarbetande av den kommunala
vallagen i syfte att direkt i densamma kunna upptaga de nya valreglerna
icke vara motiverat av berörda förhållande, om detsamma väges mot ovan
omförmälda olägenheter av ett sådant förfaringssätt.

Av de till kommunalförfattningssakkunnige hänskjutna detaljspörsmål,
rörande vilka betänkande och förslag icke under den allra närmaste tiden
väntas, är flertalet av den beskaffenhet, att de nya föreskrifter, som av
dem kunna föranledas, åtminstone till avsevärd del höra eller kunna beredas
plats i vallagen och för den skull lämpligen böra utformas i sammanhang
med förslag till dylik lag. Så är fallet med frågan om åtgärder för underlättande
av valdeltagandet, — vilken fråga dock provisoriskt kan lösas
även beträffande 1922 års val genom tillfälliga bestämmelser — samt frågorna
om utsträckt tillämpning av proportionell valmetod vid kommunala
val och om ändrade regler för röstsammanräkning vid de kommunala repre
sentantvalen. Men såsom ovan anförts är icke heller dessa frågors lösning
särskilt brådskande, varför deras fristående behandling, oberoende av frågorna
om kommunal vallag och nya kommunalförordningar, icke heller från
denna synpunkt synes påkallad.

En i viss mån annan ställning intager frågan om ersättning åt innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag, varför denna fråga såsom därjämte
synnerligen betydelsefull för kommunalförvaltningen och den kommunala
självstyrelsens organisation torde, trots olägenheterna av fortsatt
partiell kommunallagstiftning, snarast möjligt och helst före den allmänna
revisionen vinna sin lösning.

Jämte de olägenheter, som ovan anmärkts, måste ett fortsatt och fristående
partiellt avhjälpande av förefintliga brister i vissa delar av förordningarna
med därefter följande allmän revision medföra ett avsevärt dubbelarbete,
som knappast är påkallat, sedan — med nyss angivet undantag
— de mest trängande kraven genom lagändringar tillgodosetts. Aven om
den allmänna revisionen anförtros åt annan beredning än de förberörda
detaljspörsmålen, skulle utredningarnas samtidiga utförande under samarbete
mellan de två beredningarna vara en fördel i berörda avseende. Därigenom
skulle revisionsarbetet även lättare kunna tillgodogöra sig. iakttagelser an
gående oegentligheter och otydligheter av varjehanda slag, som kommunalförfattningssakkunnige
få antagas hava uppmärksammat under den gransk -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 41.

6

ning och behandling av flertalet lagrum, som föranletts och föranledes av
de till dem hänskjutna spörsmålen.

Ett ytterligare och avgörande skäl för den allmänna revisionens omedelbara
företagande är enligt min mening, att ett annat förfarande kommer
att medföra, att såväl förordningarna om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd som förordningen om landsting erhålla ny form och delvis nytt
innehåll, långt innan åtgärder i detta syfte blivit vidtagna beträffande förordningarna
om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse i
stad. Inom ecklesiastikdepartementet år 1918 tillkallade sakkunniga för
utredning av frågan om införande av representativt system i den kyrkliga
kommunen härå nämligen uppgjort förslag till fullständig revision av kyrkostämmoförordningen,
vilket förslag lärer komma att avlämnas under loppet
av innevarande år. Och under nästlidet år 1920 har det uppdragits åt
kommunalförfattningssakkunnige att verkställa utredning och avgiva förslag
angående revision av landstingsförordningen, vilken utredning förutsättes
vara färdig så tidigt, att proposition i ämnet kan föreläggas 1922 års
riksdag. Men det lärer knappast kunna anses vara med ett planmässigt
lagstiftningsarbete förenligt, att de för den borgerliga primärkommunen
gällande förordningarna, till vars bestämmelser förordningarna för den kyrkliga
kommunen och länskommunen hittills anslutit sig, skulle, utöver vad
som är oundgängligt, kvarstå oförändrade i en'' del hänseenden, som vid
de senares revision underkastats mer eller mindre genomgripande förändringar.

Till sist må erinras, att den ifrågasatta revisionen icke lärer kunna
eller böra begränsas till frågor av rent formell natur. Detta följer redan
därav, att omarbetningen av kyrkostämmo- och landstingsförordningarna
blir av reell innebörd, samt att vid rådande olikhet mellan motsvarande
bestämmelser i nämnda två förordningar, å ena, och förordningarna för
primärkommunerna, å andra sidan, samt mellan bestämmelserna i sist omförmälda
författningar ett ställningstagande i sak ofta bliver nödvändigt.
Men oberoende härav synes det näppeligen vara möjligt eller lämpligt att
vid en dylik allmän revision icke beakta och till prövning upptaga sådana
spörsmål på kommunalförfattningarnas område, som under de senare åren
varit aktuella, såsom t. ex. frågorna om kommunernas kompetens och om
inskränkning av magistratens befogenhet i rent kommunala förvaltningsärenden.
»

Yrande Behovet av en formell revision av de nuvarande kommunalförfatt ningarna

har under de senaste åren vunnit erkännande från olika håll,

Konstitutionsutskottet?! utlåtande Nr 41. 7

Motionären nar därvidlag åberopat ett yttrande till statsrådsprotokollet
den 30 maj 1919 av dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet
samt ett uttalande av konstitutionsutskottet i dess utlåtande nr IG
samma år, vilket också återfinnes i den med anledning av utlåtandet till
Kungl. Maj it avlåtna riksdagsskrivelsen nr 86. Härjämte vill utskottet
även fästa uppmärksamheten på att kommunalförfattningssakkunniga i sitt
den 12 februari 1921 avgivna betänkande II understrukit behovet av en
fullständig omarbetning av kommunalförfattningarna samt vikten av att
densamma snarast möjligt igångsättes. I anslutning till denna uppfattning
har jämväl statsrådet och chefen för socialdepartementet vid anmälan i
statsrådet den 18 mars innevarande år av nämnda betänkande uttalat sig
för att en dylik revision borde inom den närmaste tiden företagas. I överensstämmelse
härmed hava också genom den proposition, nr 299, som vid
samma tillfälle avläts till riksdagen, endast sådana av de i nämnda betänkande
föreslagna ändringar underställts riksdagens prövning, vilka funnits
böra utan tidsutdräkt genomföras.

Beträffande två av kommunalförfattningarna, nämligen förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd samt förordningen om landsting,
har arbetet på eu fullständig omarbetning såsom bekant redan påbörjats.
Det nu föreliggande spörsmålet är därigenom begränsat att gälla endast
förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad. Att eu formell
revision av dessa båda sistnämnda förordningar är av behovet påkallad,
måste enligt utskottets mening anses vara ställt utom allt tvivel. Utskottet
vill härvidlag särskilt framhålla följande synpunkter.

Det är givetvis av största vikt, att författningar, sådana som de här
ifrågavarande, vilka framför allt skola tillämpas av personer, som ej få
förutsättas äga större vana vid tolkning av lagtext, äro överskådligt uppställda.
Det torde vara en allmän erfarenhet, att de här berörda förordningarna
ej tillfredsställa detta krav. I vissa hänseenden beror den bristande
överskådligheten därpå, att de utgångspunkter för lagstiftandet, som
föielågo vid tiden för förordningarnas tillkomst, numera undanrvckts eller
förskjutits till följd av därefter inträffade genomgripande förändringar
inom det kommunala livet. I andra hänseenden har överskådligheten
blivit lidande därigenom, att tid efter annan påkallade nya bestämmelser
blivit, särskilt för undvikande av omparagrafering, tillagda här och var
utan att äga direkt sammanhang med de äldre lagbud, med vilka de formellt
förbundits. Grivet är även, att den omfattning, som vissa på detta
sätt till små lagkomplex för sig förvandlade paragrafer erhållit, i betänklig

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 41.

grad minskar möjligheten att lätt överblicka de ifrågavarande förordningarna.

Likformighet mellan förordningarna för stads- och landskommuner,
så långt överensstämmelse i sakligt hänseende dem emellan förefinnes, är
enligt utskottets mening en naturlig norm för dessa förordningars redigering.
Vid deras tillkomst har denna synpunkt i allmänhet vunnit beaktande.
Särskilt'' genom den ökade användningen av det representativa
systemet i landskommunerna har emellertid för dessas vidkommande numera
i flera hänseenden större reell överensstämmelse uppnåtts med förhållandena
i städerna än som från början varit fallet. Dock har icke någon
formell motsvarighet till denna ökade reella överensstämmelse skapats i de
båda kommunalförordningarna. På grund härav lämna dessa för närvarande
även i detta avseende åtskilligt övrigt att önska, oavsett de brister
av samma slag, vilka kunna hava förefunnits allt sedan deras tillkomst.

Även beträffande detaljerna har emot de ifrågavarande författningarna
riktats den enligt utskottets mening befogade anmärkningen, att en hel
del otydligheter och oegentligheter förefinnas. Såsom belysande för förhållandena
i detta hänseende kan utskottet hänvisa till de erinringar, som
kommunalförfattningssakkunniga i sitt betänkande II gjort i fråga om tilllämpligheten
av de i förordningen om kommunalstyrelse på landet givna
bestämmelserna angående kungörande och hållande av stämma, stämmans
arbetsformer, verkställighet av stämmans beslut och stämmoordförandens
befogenhet. Slutligen vill utskottet påminna därom, att förordningarna i
sitt nuvarande skick betungas av en eller annan bestämmelse, som numera
blivit överflödig därigenom, att förutsättningarna för dess tillämpning ej
längre föreligga, såsom fallet exempelvis är med § 11 mom. 2 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet.

Betydelsen av att sådana missförhållanden, som de här ovan påpekade,
undanröjas, bör enligt utskottets mening väl motivera ett bifall till förevarande
motions hemställan om skrivelse till Kung!. Maj:t i vad den avser
en formell revision snarast möjligt av de ifrågavarande förordningarna.
Därtill kommer emellertid också, att såsom ovan framhållits omarbetningar
av förordningarna för den kyrkliga kommunen och för länskommunen redan
äro påbörjade. Utskottet delar motionärens uppfattning, att detta förhållande
måste anses såsom ett särskilt, mycket betydande skäl för ett omedelbart
igångsättande av den i motionen föreslagna revisionen. Det torde
härvidlag kunna ifrågasättas, om över huvud taget ett lyckligt resultat i
formellt hänseende kan vinnas av revisionsarbetet beträffande förordningarna

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 41.

!(

för den kyrkliga kommunen och länskommunen, därest icke detta arbete
företages i kontakt med en formell revidering av de för de borgerliga primiirkommunerna
gällande förordningarna. Beträffande spörsmålet om den
ifrågasatta revisionens återverkan på lösningen av tidigare till utredning
hänskjutna partiella reformfrågor på det kommunala området, vilka ännu
befinna sig under förberedande behandling, vill utskottet i detta sammanhang
framhålla, att det i stort sett delar motionärens åsikt. Dessa ännu
icke utredda frågor torde i regel få anses vara av jämförelsevis underordnad
betydelse, eller ock är i allt fall deras lösning icke av särskilt brådskande
natur. Några större olägenheter synas därför icke uppstå, om de
flesta av dem lösas först i samband med genomförandet av den allmänna
revisionen.

Motionären har ifrågasatt, att i sammanhang med den formella revisionen
skulle till besvarande upptagas även andra aktuella spörsmål av reell
innebörd än ovan omförmälda. Utskottet anser dock icke lämpligt att på
sådant sätt upptaga dylika frågor, till vilka riksdagen icke tagit ställning,
eller rörande vilka framställning om utredning och förslag icke gjorts av
riksdagen. Endast för den händelse, att önskvärd likformighet mellan de
båda förordningarnas bestämmelser i ett eller annat hänseende påkallar
jämkning av endera förordningens innehåll, böra sakliga ändringar i detta
sammanhang ifrågasättas. «

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t snarast möjligt föranstalta om en allmän,
i huvudsak formell revision av gällande förordningar
om kommunalstyrelse på landet och i stad samt för
riksdagen framlägga de lagförslag, vartill revisionsarbetet
giver anledning.

Stockholm den 26 april 1921.

På konstitutionsutskottets vägnar:

O

VIKTOK LAKSSON.

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 41,

Reservation

av herrar von Geijer, Reuterskiöld, Nilsson i Äntnäs och Persson i Fritorp,
som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Behovet — — — — — — genomföras.

Den lovande utveckling av vår svenska kommunalrätt, som för närvarande
i och genom fri praxis äger rum, ej minst på landet, där''det nya
fullmäktiginstitutets genomförande framkallat nödvändigheten av en viss
nyorientering av både formell och reell natur, bör efter utskottets tanke
få fortgå utan att av en formell lagrevision, som ej samtidigt upptager
till prövning sakliga reformfrågor, i förväg klavbindas. De svårigheter,
varöver från landskommunernas sida allmänt klagats vid övergången till
fullmäktigsystemet, komma efter utskottets tanke att mycket snart genom
en sådan av formella lagändringar ostörd praxis på ett säkerligen bättre
sätt övervinnas än genom en förtidig lagstiftning, vilken såsom blott formell
måste inrikta sig på allenast en omformulering av gällande rättsregler.

Ett särskiljande av den formella och den reella revisionen låter sig
dock icke, vid närmare granskning, praktiskt genomföras, såsom för övrigt
tämligen allmänt erkänts och även motionären i viss mån synes medgiva.
Skulle åter revisionen förty bliva även saklig, vare sig beträffande frågor,
i vilka riksdagen redan uttalat sig eller, såsom med nödvändighet bleve
fallet, beträffande alla under arbetet uppdykande frågor, vilka, om så erfordrades,
säkerligen också bragtes inför riksdagen för erhållande av direktiv,
så komme härigenom den formella revision, som önskats snabbt genomförd,
att väsentligt både försvåras och fördröjas.

Av den kommitté, som erhölle uppdraget, vare sig den bleve enmanseller
flermanskommitté, vare sig den sammanfölle med de n. v. kommunalförfattningssakkunniga
eller ej, och vare sig den bildades genom sammanslagning
av redan nu sittande olika kommittéer eller bleve fristående, skulle
med all sannolikhet mycket snart framväxa en kommunal lagberedning av
liknande permanent karaktär som lagberedningen, processkommissionen,
strafflagskommissionen m. fl. Utskottet finner därför att, då frågan redan
är, såsom av propositioner till årets riksdag framgår, föremål för Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet, riksdagen icke nu har anledning uttala sig i densamma.

Utskottet hemställer sålunda,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 192]