Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 3?.

Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1921 kl. 11 f. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående grundlagsstiftning om konsultativ folkomröstning.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Hellberg, Strömberg*), Ljunggren,

K. J. Ekman, Reuterskiöld, Lyberg, von Geijer, Norling, Andersson
i Kolstad*), Jansson i Edsbäeken, Hallén, P. S. Hedlund i Östersund,
Sävström*), Leander, Nilsson i Antnäs, Vennerström, Starbäck och
Pehrsson i Göteborg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 177, och i tre inom
andra kommaren väckta motioner, nr 261, 266 och 267, hava herrar
Kvarnzelius m. fl., Sävström, Eden m. fl. och Vennerström hemställt, att
riksdagen måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga
här nedan intagna förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen
samt §§ 1 och 38 riksdagsordningen.

Beträffande motiveringen hänvisar utskottet till motionerna.

I enlighet med 1920 års riksdags i skrivelse nr 343 gjorda hem- utskottets
ställan uppdrog Kungl. Maj:t den 22 juni 1920 åt en kommitté att yttrande.
verkställa »en allsidig utredning, huru folkomröstningsinstitutet verkat i
främmande länder och huruvida, i vilken utsträckning samt under vilka
former och betingelser ifrågavarande institut må för viktiga frågor införas
i vår författning samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda».
Sedan Kungl. Maj:t, den 25 september 1920, beslutat medgiva
kommittén »att omedelbart och utan avvaktande av den allmänna
utredningens resultat särskilt för sig verkställa utredning rörande
frågan om anordnande av s. k. konsultativ folkomröstning och avgiva de
förslag i denna fråga, som kommittén kunde finna påkallade», beslöt

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 23 käft. (Nr 37—38.) 1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

kommittén att till särskild behandling först upptaga frågan om konsultativ
folkomröstning. Resultatet av kommitténs utredning föreligger i ett den
8 februari i år avgivet betänkande med bilagor. I detta betänkande
föreslår kommittén grundlagsbestämmelser rörande konsultativ folkomröstning
av samma innehåll som de i förevarande motioner påyrkade. Beträffande
folkomröstningsfrågans historia i vårt land, det konsultativa folkomröstuingsinstitutets
ställning i utlandet samt beträffande detalj motiveringen
till förevarande grundlagsförslag anser sig utskottet därför kunna hänvisa
till folkomröstningskommitténs nämnda betänkande samt den till detsamma
fogade bilagan I. Utskottet skall sålunda endast angiva de huvudsakliga
synpunkter, som varit bestämmande för dess ställningstagande.

Utskottet vill då först erinra om att nykterhetskommittén i sitt
förra sommaren avgivna betänkande framfört ett förslag om folkomröstning
i en fråga av synnerligen stor betydelse. Huruvida denna omröstning
bör vara decisiv eller konsultativ bär varit föremål för olika meningar
inom kommittén, men enighet har rått om att folkomröstningen bör
ingå som ett led i nykterhetsfrågans lösning. Grunden till denna nykterhetskommitténs
ståndpunkt, som veterligen delas av vida kretsar inom
vårt folk, är givetvis den, att frågan om en förbudslagstiftning anses
vara av den art, att särskild anledning finnes att utröna, huruvida en
dylik lagstiftning äger tillräcklig anslutning bland folket för att kunna
genomföras. Nykterhetsfrågan är emellertid icke den enda fråga, vid
vilkens behandling tanken på en folkomröstning aktualiserats. Särskilt
vill utskottet erinra om att vid behandlingen av frågan om Sveriges
inträde i Nationernas förbund kravet på en folkomröstning från olika håll
framfördes.

Utskottet, som anser sig sakna anledning att ingå på spörsmålet,
huruvida i någon av nämnda frågor en folkomröstning är eller varit
påkallad, finner det obestridligt, att de vid olika tillfällen framförda kraven
på en dylik omröstning utvisa ett verkligt behov av en möjlighet till
inhämtande av folkets mening, därest man i särskilt betydelsefulla frågor
så finner önskvärt. Allvarliga och ömtåliga spörsmål hava uppstått och
kunna i framtiden uppstå, vid vilka folkopinionens ställning är av sådan
betydelse för frågans riktiga lösning, att en direkt hänvändelse till folket
kan vara i hög grad behövlig. Det synes då ock vara motiverat att
åstadkomma bestämmelser, varigenom statsmakterna tillerkännes möjlighet
till ett dylikt direkt inhämtande av folkets mening.

Särskilt vill utskottet betona, att ett utrönande av folkets ställning
i en viss bestämd fråga lämpligare kan ske genom folkomröstning
än genom nyval till riksdagens andra kammare. Vid en folkomröst -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

3

ning kan nämligen, såsom folkomröstningskommittén påvisar, en fråga
ses fristående från övriga samtidigt aktuella problem, under det att vid
val av folkrepresentanter en sammankoppling med andra, främst stora
partiskiljande spörsmål alltid måste äga rum. Särskilt i frågor, som
skära igenom partilinjerna, torde därför i vissa fall frågans direkta hänskjutande
till folkets utlåtande utgöra det enda sätt, på vilket ett adekvat
uttryck för folkopinionens ställning säkert kan erhållas.

I detta sammanhang vill utskottet även erinra om att man i våra
grannländer Norge och Danmark, ävensom i andra länder, funnit nödigt
att i vissa fall — och detta vid sidan av grundlagarna — anordna
folkomröstning. Ett behov av samma styrka som det, vilket framdrivit
dessa omröstningar i våra grannländer, kan givetvis även uppkomma
hos oss, och lämpligheten av att institutet för sådana fall finnes att tillgå
synes ligga i öppen dag.

Utskottet finner det ej påkallat att ingå på det konstitutionella
spörsmålet, huruvida en konsultativ folkomröstning kan åvägabringas utan
hinder av gällande författningsbestämmelser; i ovannämnda kommittébetänkande
motiveras de olika meningarna rörande detta spörsmål utförligt.
Utskottet vill emellertid i anslutning till kommitténs framställning framhålla,
att spörsmålet om den konsultativa omröstningens förhållande till
nu gällande grundlagar icke synes böra sammankopplas med frågan, om
grundlagsstiftning rörande detta institut bör ske eller icke. Även de
medlemmar av utskottet, som anse, att något hinder för en dylik omröstning
icke finnes i gällande grundlagar., hålla i regel före, att institutet, därest
detsamma skall komma till användning, lämpligen bör kunna i grundlagarna
regleras. Genom dess normerande i grundlagarna vinnas garantier
för att det icke skall giva möjligheter till missbruk. Skilda meningar
rörande möjligheterna för dess användning ha kommit till uttryck även
inom de meningsgrupper, som anse konsultativ folkomröstning förenlig
med gällande grundlagar; det kan då endast vara en fördel att vissa
enhetliga grundregler för dess användning fastställas.

Utskottet, som sålunda på anförda skäl principiellt ansluter sig till
förslaget om grundlagsstiftning rörande konsultativ folkomröstning, har
även funnit sig kunna biträda den närmare utformning, som detta förslag
i folkomröstningskommitténs betänkande och de väckta motionerna
erhållit. Däri betonas först och främst som sig bör, att omröstningen är
rent »rådgivande» — avser att vinna upplysning — och att konungens
och riksdagens beslutanderätt kvarstår orubbad. Beslut om omröstning bör
fattas av konung och riksdag gemensamt; bestämmelsen härom utgör,
enligt utskottets mening, den viktigaste garantien för institutets rätta an -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

vändning. Rätten att deltaga i folkomröstningar bör tillkomma alla vid
val till riksdagens andra kammare röstberättigade. Även övriga moment
i den föreslagna grundlagstexten äro enligt utskottets mening väl motiverade.
Bestämmelsen, att konsultativ omröstning endast bör äga rum i
frågor av särskild vikt och beskaffenhet, utgör en lämplig erinran för
statsmakterna att endast vid verkligt påtagligt behov använda institutet.

I fråga om vissa spörsmål — de frågor i vilka folkomröstning
skall kunna föreslås, frågeställningen vid omröstningarna, eventuell
»objektiv ''upplysning» vid desamma m. m. — har kommittén ej föreslagit
någon reglering i grundlagarna. Kommittén har härvid utgått från
förutsättningen, att någon begränsning av statsmakternas beslutanderätt
härutinnan ej är behövlig, då den starkaste garantien mot missbruk av
institutet ligger just i fordran på konungens och riksdagens gemensamma
beslut. Denna kommitténs uppfattning anser utskottet fullt riktig.
Eu alltför detaljerad reglering av det nya institutet i grundlagarna
synes ägnad att på ett obehörigt sätt binda statsmakternas handlingsfrihet;
de närmare bestämmelserna om folkomröstning synas lämpligast
böra givas från fall till fall med aktgivande på de omständigheter, som
i det särskilda fallet kunna anses påfordra särskild uppmärksamhet.

De argument, som anförts mot förslaget om grundlagsstiftning rörande
konsultativ folkomröstning, äro av två slag. Dels har mot det
väckta förslaget riktats den i viss mån formella invändningen, att frågan
om konsultativ omröstning icke gärna kan upptas till behandling fristående
utan bör undersökas först, sedan den pågående utredningen rörande folkomröstningsinstitutet
överhuvud är slutförd och den konsultativa omröstningsformen
kan prövas under jämförelse med andra former av referendum.
Dels ha invändningar framställts mot den konsultativa folkomröstningen
överhuvud.

Vad beträffar frågan, om spörsmålet angående konsultativ folkomröstning
lämpligen kan upptagas till fristående behandling, vill utskottet
först framhålla, att den skrivelse, i vilken 1920 års riksdag begärde utredning
angående folkomröstningsinstitutet, icke torde innehålla något, som
kan anses lägga hinder i vägen härför. Riksdagen begärde visserligen
utredning angående folkomröstningsfrågan i hela dess vidd, men detta utesluter
givetvis på intet sätt, att utredningen kan ske successivt för olika
former av referendum, och att resultatet av varje del av utredningen kan
för sig framläggas till riksdagens prövning.

Enligt utskottets mening föreligga också så betydande skiljaktigheter
mellan konsultativt och decisivt referendum, att det förra institutet

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37. 5

utan svårighet kan fristående behandlas. Det konsultativa referendum
avser ju endast att lämna möjligheter till utrönande av folkets uppfattning
rörande en viss fråga; statsmakternas beslutanderätt kvarstår orubbad
såsom också i det väckta grundlagsförslaget otvetydigt framhålles. Det
decisiva referendum åter innebär ju, att folket erhåller beslutanderätt,
och åstadkommer sålunda eu avsevärd omläggning av det representativa
systemet. Att den konsultativa formen av folkomröstning kan prövas
och begagnas, utan att sättas i relation till frågan om den decisiva
framgår också med full klarhet av den redogörelse för utländska förhållanden,
som lämnas i den till kommitténs betänkande fogade bilagan I.
Särskilt vill utskottet erinra om den danska omröstningen rörande de västindiska
öarnas försäljning 1916 och den norska omröstningen i förbudsfrågan
1919. Utskottet vill även framhålla, att det nu väckta förslaget
om grundlagsstiftning angående konsultativ omröstning innehåller bestämmelsen,
att dylik omröstning blott skall kunna äga rum efter gemensamt
beslut av konung och riksdag; genom detta villkor för omröstningens
anordnande, vilket, så vitt utskottet har sig bekant, ej förekommer vid
någon existerande form av decisiv omröstning, erhåller det konsultativa
referenduminstitutet en särställning, som ytterligare motiverar dess behandling
utan sammankoppling med frågan om det decisiva.

Utskottet vill i detta sammanhang även betona, att en fristående
behandling av den konsultativa folkomröstningen icke behöver
eller får prejudicera behandlingen av folkomröstningsfrågan i övrigt. Införandet
av konsultativ omröstning synes icke på något sätt böra påverka
en eventuell framtida prövning av andra referendumformer, vare sig så,
att den decisiva referendumformen skall anses följa som eu konsekvens
av den konsultativa, eller så, att den senare skall anses bringa den förra
ur räkningen. Detta förhållande, som enligt utskottets uppfattning är en
given konsekvens av de förut påpekade grundläggande skiljaktigheterna
mellan dessa omröstningsformer, har utskottet ansett angeläget att uttryckligen
fastslå.

Då utskottet nu går att pröva de skäl, som anförts mot den konsultativa
folkomröstningen i och för sig, vill utskottet framhålla, att dessa
skäl i regel väsentligen äro av den art, att de rikta sig mot folkomröstningsinstitutet
överhuvud och i högre grad mot den decisiva än mot
den konsultativa formen. Då man nu anför dessa synpunkter samtidigt
som man argumenterar för en behandling av folkomrökningsfrågan i hela
dess vidd, därmed antydande, att någon form av decisiv folkomröstning

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

eventuellt skulle vara att föredraga framför den konsultativa, synes man
göra sig skyldig till en påtaglig inkonsekvens.

Mot den konsultativa folkomröstningen har bl. a. anförts, att densamma
vore ägnad att kringskära riksdagens hittills oinskränkta rätt att
representera svenska folket, att den formellt upplysande omröstningen i
själva verket skulle komma att på ett avgörande sätt påverka riksdagens
handlande och följaktligen föra i riktning mot det imperativa mandatet.

Denna uppfattning är enligt utskottets mening väsentligen byggd
på ett missförstånd i fråga om arten av den påverkan, som en konsultativ
omröstning är ägnad att utöva på riksdagen. I denna omröstnings
natur ligger uppenbarligen, att den upplysning, som önskas om folkopinionens
ställning, är av betydelse vid bedömandet av den fråga, som
framlägges till omröstning. En konsultativ omröstning är sålunda blott i
de fall berättigad, då folkets uppfattning i ett visst spörsmål utgör ett
synnerligen betydelsefullt led i det motivkomplex, ur vilket den enskilde
riksdagsmannens och riksdagens ståndpunkt rörande spörsmålets lösningväxer
fram. En dylik omröstnings syfte är alltså att klarlägga en av de
faktorer, nämligen den allmänna opinionens ställning, som statsmakterna
behöva känna när de gå att fatta sitt beslut. Härmed är också klart, att
resultatet av en omröstning är ägnad att påverka riksdagen, men icke så,
att detsamma betraktas som ett till riksdagen givet imperativt mandat,
utan så, att riksdagen genom omröstningen erhåller kännedom om ett faktum,
som anses vara av stor betydelse för frågans bedömande. Omröstningsresultatet
utgör en del av det material, som förelägges riksdagen vid
den till omröstning framlagda frågans avgörande. Men i fråga om värdesättningen
av detta material bär riksdagen full frihet och därmed följer,
att olika uppfattningar inom riksdagen kunna och säkerligen också i de
flesta fall komma att framställas rörande den betydelse omröstningens
resultat bör tillmätas. Därmed är det enligt utskottets mening klargjort,
att de så starkt framhävda farhågorna för att den konsultativa omröstningen
skulle försvaga representationens ställning och främja det imperativa
mandatets utveckling icke äga grund.

För att klargöra detta viktiga spörsmål kan ett konkret exempel
anföras. När man på olika håll gör gällande, att i förbudsfrågans behandling
en folkomröstning bör ingå, sker detta givetvis därför, att man vill
undersöka, huruvida den ifrågasatta förbudslagstiftningen bar ett tillräckligt
starkt underlag i den allmänna opinionen för att lämpligen kunna
genomföras; man vill alltså genom en dylik omröstning fullständiga det
material, som för frågans bedömande är behövligt. Att man däremot icke

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

7

anser, att resultatet av en eventuell omröstning skulle innebära ett av
folket givet imperativt mandat, framgår klarast därav, att man på olika
håll kräver olika starka majoriteter för en förbudslagstiftning för att
anse densamma genomförbar. Detta förhållande, att man redan på förhand
begynt värdesätta betydelsen av en eventuell omröstning i förbudsfrågan,
utvisar med full tydlighet, att en dylik konsultativ omröstnings
resultat fritt skulle kunna bedömas av statsmakterna, och att omröstningens
utslag alltså icke skulle anses vara imperativt. Förhållandet
skulle sannolikt bliva detsamma även i andra likartade frågor. På olika
håll kan en omröstnings resultat alltefter majoritetens styrka, antalet
deltagande o. s. v. värdesättas på olika sätt, och därmed är tydligt, att
eventuella konsultativa omröstningar icke blott formellt utan även reellt
bliva konsultativa, d. v. s. lämna statsmakterna fria händer vid frågans
avgörande.

Man har även mot den konsultativa folkomröstningen riktat den
invändningen, att svårigheterna i fråga om frågeställning m. m. i regel
torde komma att bliva så stora, att omröstningarna knappast någonsin
skulle komma att fylla sitt ändamål: att lämna otvetydig upplysning
rörande folkopinionens ställning till olika spörsmål. Utskottet tillåter
sig att framhålla den påtagliga inkonsekvens, som ligger i att samtidigt
som man kritiserar det föreslagna institutet ur den synpunkten, att de
konsultativa omröstningarna skulle bliva avgörande för riksdagens beslut
och leda till det imperativa mandatet, man även påstår, att omröstningarna
i själva verket bliva värdelösa därigenom, att folkopinionen genom
desamma icke kan utrönas. Enligt utskottets uppfattning är varken
det ena eller det andra av dessa varandra motsägande skäl mot den
konsultativa omröstningen hållbart. Utskottet förbiser visserligen icke
de svårigheter, som i vissa fall kunna möta vid formuleringen av en
sådan frågeställning, att omröstningen kommer att giva ett fullt adekvat
utrtyck för folkopinionen. Enligt sakens natur bör emellertid den konsultativa
omröstningen endast användas i sådana spörsmål, där möjlighet
förefinnes att genom en dylik utröna denna opinion. Och att en sådan
möjlighet är för handen i de flesta av de frågor, där en konsultativ omröstning
kan tänkas bliva ifrågasatt, synes ligga i öppen dag. Om t. ex.
en konsultativ omröstning i frågan för eller mot förbud skulle beslutas,
kan den givetvis, såsom reservanten i folkomröstningskommittén framhåller,
icke lämna besked om allmänna opinionens ställning till rusdrycksfrågan
i alla dess detaljer, men att den vore ägnad att upplysa om folkets ställning
just till förbudsfrågan torde vara obestridligt. Den konsultativa
omröstningens förmåga att i frågor av sådan karaktär, att de lämpligen

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

kunna hänskjutas till folkets utlåtande, verkligen framkalla en såvitt möjligt
exakt bild av opinionen bland de röstande ådagalägges för övrigt med
full tydlighet av erfarenheterna från bl. a. våra grannländer Norge och
Danmark.

Slutligen har mot det föreslagna institutet anmärkts, att detsamma
skulle innebära införandet av »ett nytt agitationsämne» i vårt politiska liv,
dels redan därigenom, att förslag om konsultativ omröstning skulle
komma att föras fram i parti- eller propagandasyfte, t. o. m. »av rent
okynne», och att även, därest sådana förslag förkastades, de skulle giva
förslagsställarna möjlighet att stimulera folkets önskan att vidga sitt
inflytande, dels också därigenom, att i fall en sådan omröstning komme
till stånd, den måste framkalla en särskild agitation just i den fråga,
som sålunda framlagts till omröstning. Yad angår sistnämnda anmärkning
vill utskottet till en början påpeka, att den åter är ett av de argument,
som i själva verket innebär ett ställningstagande mot varje form
av folkomröstning, decisiv såväl som konsultativ; det är nämligen uppenbart,
att vid decisiv omröstning i ännu högre grad än vid konsultativ
måste förutsättas en dylik agitation för och emot det förslag som omröstningen
gäller, då ju vid decisiv omröstning folkets uttalande skulle
bliva definitivt avgörande för frågan. De som icke avvisa den decisiva
omröstningen, kunna alltså alldeles icke avvisa den konsultativa på grund
av den agitation, som därmed anses vara förbunden. Därjämte bör erinras,
att en fråga, som kan tänkas bliva föremål för konsultativ folkomröstning,
uppenbarligen måste vara av den synnerliga vikt, att därest
densamma icke skulle underställas dylik omröstning, den i stället måste
spela en huvudroll vid valen till riksdagen och den därmed förbundna
agitationen. En konsultativ folkomröstning skulle alltså alldeles icke
framkalla en agitation, som utan sådan omröstning skulle utebliva, utan
endast förlägga densamma till ett särskilt - tillfälle för folkets ställningstagande
i den speciella fråga, som omröstningen avsåge, vilket på sätt utskottet
förut framhållit ur åtskilliga synpunkter kunde innebära en verklig
fördel.

Lika litet kan utskottet tillmäta någon vikt åt farhågan, att själva
väckandet av förslag om konsultativ omröstning skulle medföra agitationsämnen.
Motioner i parti- och propagandasyfte eller »av rent okynne»
kunna naturligen förekomma, vare sig de förbindas med förslag om konsultativ
folkomröstning eller endast utmynna i yrkanden rörande själva
den sak motionen angår, och riksdagen har ingalunda en svagare ställning
vid avvisandet av sådana motioner i det förra fallet än i det senare.
Tvärtom måste varje försök att missbruka den konsultativa folkomröst -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

f)

ningen för frågor, som icke äro av den särskilda vikt och beskaffenhet,
att en dylik utomordentlig åtgärd kan med vägande skäl ifrågasättas,
framkalla en särskilt stark reaktion mot ett dylikt förfarande icke blott
inom riksdagen själv utan också bland folket. Utskottet finner sålunda,
att även anmärkningen om den konsultativa omröstningens förmenta vådor
såsom ett nytt agitationsämne i vårt politiska liv saknar fog.

Då utskottet sålunda anser det föreslagna institutet principiellt
innebära en behövlig konstitutionell möjlighet till närmare samverkan
mellan folket och de beslutande statsmakterna, då utskottet vidare funnit
de av motionärerna framburna, genom den verkställda utredningen framkomna
förslagen till grundlagsändringar vara väl avvägda, och då utskottet
vid sin prövning av de framställda anmärkningarna mot förslaget
kommit till det resultatet, att dessa icke äro vare sig sakligt eller formellt
vägande, finner sig utskottet böra biträda de väckta motionerna om
grundlagsstiftning rörande konsultativ folkomröstning.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande motioner
måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 49 regeringsformen samt §§ 1 och 38 riksdagsordningen.

(■Nuvarande lydelse:) (.Föreslagen lydelsei)

Regeringsformen.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket.
De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger rikets ständer,
tillkomma hädanefter riksdagen.
Den fördelas i två kamrar, vilkas ledamöter
väljas på sätt riksdagsordningen
och särskild av Konungen och riksdagen
gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna
äga i alla frågor lika behörighet

Bihang till riksdagens protokoll IS

§ 49.

l:o. Riksdagen representerar svenska
folket. De rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger rikets ständer,
tillkomma hädanefter riksdagen.
Den fördelas i två kamrar, vilkas ledamöter
väljas på sätt riksdagsordningen
och särskild av Konungen och riksdagen
gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna
äga i alla frågor lika behörighet

''. 5 samt. 23 höft. (Nr 37—38.) 2

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

och myndighet; skolande riksdagen i
kraft av denna grundlag sammankomma
till lagtima möte varje år den 10 januari,
eller, om helgdag då inträffar,
dagen därefter: Konungen dock obetaget
att, emellan lagtima riksdagar,
urtima riksdag sammankalla.

Hos urtima riksdag må endast förekomma
ärende, som föranlett riksdagens
sammankallande eller av Konungen eljest
för densamma framlägges, så ock
vad med dylikt ärende står i oskilj aktikt
sammanhang.

(Föreslagen lydelse:)

och myndighet; skolande riksdagen i
kraft av denna grundlag sammankomma
till lagtima möte varje år den 10 januari,
eller, om helgdag då inträffar,
dagen därefter; Konungen dock obetaget
att, emellan lagtima riksdagar, urtima
riksdag sammankalla.

Hos urtima riksdag må endast förekomma
ärende, som föranlett riksdagens
sammankallande eller av Konungen eljest
för densamma framlägges, så ock
vad med dylikt ärende står i oskiljaktigt
sammanhang.

2:o. Skulle med hänsyn till något
ärendes särskilda vikt och beskaffenhet
prövas nödigt, att före dess avgörande
folkets mening inhämtas, må Konungen
och riksdagen genom samfällt stiftad lag
förordna, att allmän folkomröstning skall
anställas. I lagen bestämmes, vilken eller
vilka frågor skola genom omröstningen
besvaras, så ock tid och sätt för densamma.
Nätt att deltaga i omröstningen
tillkommer en var, som är röstberättigad
vid val till riksdagens andra kammare.
Efter omröstningen behandlas ärendet i
grundlagsenlig ordning.

Riksdagsordningen.

§ 1.

Svenska folket representeras av riksdagen,
fördelad i två kamrar, den första
och den andra, vilka i alla frågor hava
lika behörighet och myndighet.

Riksdagsmännen kunna i utövningen
av sin befattning icke bindas av andra
föreskrifter än rikets grundlagar.

§ 1.

1. Svenska folket representeras av
riksdagen, fördelad i två kamrar, den
första och den andra, vilka i alla frågor
hava lika behörighet och myndighet.

Riksdagsmännen kunna i utövningen
av sin befattning icke bindas av andra
föreskrifter än rikets grundlagar.

2. Skulle med hänsyn till något ärendes
särskilda vikt och beskaffenhet prövas
nödigt, att före dess avgörande folkets
mening inhämtas, må Konungen och
riksdagen genom samfällt stiftad lag förordna,
att allmän folkomröstning skall
anställas, efter vad i regeringsformens
49 § 2 mom. är stadgat.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

11

(Nuvarande lydelse:)

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer
att granska rikets grundlagar, vallagen,
stadgan om val av talmän och
vice talmän i riksdagens kamrar ävensom
stadgan om val till riksdagens utskott
samt att hos riksdagen föreslå de
ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga
att verkställa, så ock att meddela utlåtande
över de från kamrarna till utskottet
hänvisade grundlags- och vallagsfrågor
samt frågor rörande omförmälda
stadgar.

2. Utskottet skall vidare meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som angå
antingen stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av kommunallagarna
samt av lagar och författningar om
statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen,
om kommandomål, om förvärvande
och förlust av medborgarrätt,
om rikets vapen och flagga och om allmänt
kyrkomöte, eller ock överenskommelser
med främmande makter i ämnen,
som ej tillhöra annat utskotts behandling.

3. Utskottet åligger ock att äska
de i statsrådet förda protokoll; dock
galle vad i 105 § regeringsformen finnes
om vissa protokoll särskilt föreskrivet.
Om utskottets rätt och plikt att, efter

franskning av protokollen, hos riksagen
anmäla de anmärkningar, vartill
denna granskning funnits föranleda,
eller eljest vidtaga den med anledning
av gjord anmärkning erforderliga åtgärd,
så ock att, när av riksdagsman
eller av annat utskott än konstitutionsutskottet
fråga blivit väckt, att stats:
rådet eller någon dess ledamot eller
föredragande sitt ämbete på obehörigt
sätt utövat, däröver, före frågans av -

(Föreslagen lydelse:)

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer
att granska rikets grundlagar, vallagen,
stadgan om val av talmän och
vice talmän i riksdagens kamrar ävensom
stadgan om val till riksdagens utskott
samt att hos riksdagen föreslå de
ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga
att verkställa, så ock att meddela utlåtande
över de från kamrarna till utskottet
hänvisade grundlags- och vallagsfrågor
samt frågor rörande omförmälda
stadgar.

2. Utskottet skall vidare meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som antingen
angå stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av kommunallagarna
samt av lagar och författningar
om statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen,
om kommandomål, om
förvärvande och förlust av medborgarrätt,
om rikets vapen och flagga, om
allmänt kyrkomöte och om allmän folkomröstning
i ämnen, som ej tillhöra annat
utskotts behandling, eller ock röra
överenskommelser med främmande makter
i sådana ämnen.

3. Utskottet åligger ock att äska
de i statsrådet förda protokoll; dock
galle vad i 105 § regeringsformen finnes
om vissa protokoll särskilt föreskrivet.
Om utskottets rätt och plikt att, efter

ranskning av protokollen, hos riksagen
anmäla de anmärkningar, vartill
denna granskning funnits föranleda,
eller eljest vidtaga den med anledning
av gjord anmärkning erforderliga åtgärd,
så ock att, när av riksdagsman
eller av annat utskott än konstitutionsutskottet
fråga blivit väckt, att statsrådet
eller någon dess ledamot eller
föredragande sitt ämbete på obehörigt
sätt utövat, däröver, före frågans av -

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

(Nuvarande lydelse:)

görande av riksdagen, avgiva yttrande,
därom är i regeringsformen stadgat.

4. Utskottet tillkommer jämväl att,
då olika meningar mellan kamrarna
uppstå, till vilket utskott uppkomna
frågor och ämnen böra hänvisas, därom
besluta, så ock att skilja mellan kammare
och dess talman, då den senare
vägrar proposition.

Stockholm den 19 april 1921.

(Föreslagen lydelse:)

görande av riksdagen, avgiva yttrande,
därom är i regeringsformen stadgat.

4. Utskottet tillkommer jämväl att,
då olika meningar mellan kamrarna
uppstå, till vilket utskott uppkomna
frågor och ämnen böra hänvisas, därom
besluta, så ock att skilja mellan kammare
och dess talman, då den senare
vägrar proposition.

På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.

Reservationer:

1) av herr von Geijer, som, med instämmande av herrar Nilsson i
Antnäs, Starbäclc och Pehrsson i Göteborg samt i huvudsak av herrar
Revierskiöld och Andersson i Kolstad, anfört:

Riksdagens år 1920 beslutade skrivelse, vari hos Kungl. Maj:t begärdes
utredning och eventuellt förslag angående referendum, utmynnar
i följande slutyrkande:

»På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig utredning, huru folkomröstningsinstitutet
verkat i främmande länder, och huruvida, i vilken
utsträckning samt under vilka former och betingelser ifrågavarande institut
må för viktigare frågor införas i vår författning, ävensom därefter
för riksdagen framlägga förslag till de ändringar i grundlagarna, vartill
utredningen kan giva anledning.»

Riksdagen har sålunda, enligt min mening ofrånkomligt, begärt att
få institutet i hela dess vidd undersökt och prövat, innan riksdagen
ställes inför skyldigheten att fatta ståndpunkt till frågan.

Vid sådant förhållande synes åtgärden att rycka loss en sida av
densamma och påkallla dess omedelbara lösning, medan övriga sidor av
spörsmålet skjutas till fortsatt utredning, icke vara försvarbart och alls

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

13

icke överensstämmande med riksdagens uttalade önskan, detta så mycket
mera som frågan bragts på riksdagens bord endast på grund av enskilda
motionärers yrkanden. För mången, som biträdde skrivelseförslaget, torde
denna förutsättning, den allsidiga utredningen, hava varit avgörande,
under alla förhållanden ligger häri ett villkor, som bör respekteras.

Vidkommande en fråga, som för vårt kommande statsliv är av så
utomordentligt stor betydelse, kräves, om någonsin, eu översikt av problemet
i hela dess vidd. Ett förfarande i annan ordning är enligt min
mening icke förenligt med betänksam klokhet och skyldig hänsyn till
andra.

De skäl, som motionärerna, och nu jämväl utskottet, åberopat, till
stöd för sitt förslag att, det oaktat, redan nu brådstörtat antaga konsultativt
referendum synes mig icke i någon mån verka övertygande.

Det förefaller som om utgångspunkten varit det antagandet, att
tanken på konsultativt referendum, meningen om dess lämplighet och
möjligheten av dess genomförande vunnit sådan utbredning och stadga,
att här mest gällde att giva vederbörlig lagavfattning åt institutet, ej
att giva frågan den ställningen: böra vi eller böra vi icke införa det nya
institutet i vårt land.

Jag förnekar riktigheten av denna utgångspunkt. Låt vara att
nykterhetskommittén för sin del föreslagit en sådan åtgärd — i sak det
enda belägg för meningen, som kan åberopas — men innebörden, omfattningen,
rättsverkningen av institutet har däremot ej blivit klarlagd,
och större delen av befolkningen torde äga endast ringa eller ingen kännedom
av detsamma; först genom riksdagens skrivelse av fjolåret fördes
frågan fram till aktualitet.

Emellertid, riksdagen är sålunda redan nu, på ett förberedande
stadium ställd inför nödvändigheten att inlåta sig på den principiella
sidan: de olika formerna av folkomröstningsinstitut äro dock alla i detta
avseende endast olika sidor av samma sak. Det gäller då att fatta innebörden
och räckvidden av det första steg, som statsmakterna nu anmodas att
taga, även med den eventuella följden att — i brist på fullständig utbredning
— vad i andra avseenden kunnat åberopas till försvar ej kommer
under bedömande och ett ställningstagande nu kan verka prejudicerande
för de övriga formerna.

Institutet kallas konsultativ — upplysande, rådgivande — folkomröstning.
Taget efter ordalydelsen skulle detta ju innebära, att representationen
ej skulle vidkännas någon inskränkning i sin rätt utan fortfarande
vara lika obunden i sina beslut och endast hava fått ett tillskott
i materialet för bildande av en åsikt. Jag förmenar att här är satsen

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

om ordets makt över tanken tillämplig. Faktiskt kommer effekten
aldrig att bliva den antydda, huru mycket man än må försäkra, att så
var meningen och man än må försöka att genom lagens formella avfattning
bevara detta syfte. Varje form av lagstadgat referendum måste
bliva en viljeyttring, som kommer att kräva åtlydnad, och riksdagen kommer
att betrakta resultatet som en befallning och att rätta sig därefter.
Utbygges så institutet med ökad initiativrätt, visar sig ett framtidsperspektiv,
där representantbegreppet kommer att innefatta något så helt
annat än det nuvarande, att den bundna formen för representationen i
vissa fall bleve den förhärskande. Sedan genom detta första steg lämpligheten
och nödvändigheten erkänts att folket i vissa frågor bör få avgiva
ett förhandsuttalande, torde utvecklingen visa svårigheten för att ej
säga omöjligheten att förbehålla initiativrätten endast åt konung och
riksdag. Den uppfattning av representantskapet, som vunnit uttryck i
RF § 49 och RO § 1, har allt från de tider, då representation funnits
som en faktor i vårt statsliv, varit allenast en, den att representationen
i sina beslut vore obunden. Det nya, varom här är fråga, innebär en
förändring av denna urgamla svenska rättsuppfattning; ett godkännande
av utskottets förslag innebär i princip ett medvetet avsteg från densamma.

Erfarenheten styrker ock de slutsatser som kunna dragas ur begreppet
självt. En undersökning av de orsaker, som föranlett den konsultativa
folkomröstningens uppkomst och utveckling samt av dess verkningar
i de länder där det tillämpats, bekräfta vad på teoretisk väg
kunde antagas. Institutet har uppkommit och vunnit stadga i Förenta
Staterna. Även om exempel kunna visas att det använts jämväl i andra
länder, måste Förenta Staterna betraktas som moderlandet och det, från
vilket säkraste slutledningarna kunna dragas.

En sådan undersökning har verkställts genom folkomröstningskommitténs
försorg. Undersökningen har omfattat samtliga länder där detta
slags referendum förekommit. Jag tillåter mig här göra några citat.
Dessa kunna betecknas som undersökningens samlade resultat, sålunda
en sammanfattning av de slutledningar, som kunna dragas av hittills
vunnen erfarenhet.

Angående institutets uppkomst heter det sålunda (sid. 12):

»Tidigast synes denna praxis (att frivilligt hänskjuta ett lagförslag
till folkomröstning) kommit till användning 1849 i staten New York, där
folkrepresentationen detta år antog en lag om obligatorisk statsbekostad
skolundervisning med tillägg att lagen först skulle träda i kraft, sedan
den gillats av majoriteten av de röstberättigade. Anledningen till detta
och liknande förfaringssätt uppgives i allmänhet ha varit en utpräglad be -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37. 15

Olägenhet hos de amerikanska statskongresserna att skjuta ifrån sig ansvaret
för avgörande i tvivelaktiga och ömtåliga frågor\ Betecknande är, att det
särskilt ofta tillämpats i fråga om de generella förbudslagar, vilka från och
med 1850-talet antogos i den ena staten efter den andra, men även i en
hel del andra spörsmål har man begagnat sig av detta tillvägagångssätt.»

Till synes skulle detta yttrande ej hava avseende på den konsultativa
omröstningen; emellertid är dess sammanhang med den konsultativa
formen obestridlig. Tillvägagångssättets lagenlighet blev nämligen
starkt ifrågasatt, och de amerikanska statsdomstolarna, till vilka frågor i
flera fall dragits, hava i regel förklarat förfarandet bestämt strida mot
konstitutionen. För undvikande av dylika domstolsförklaringar tillgrepo
xepresentationerna snart en hel del utvägar; en sådan utväg var det
konsultativa referendum.

Vidare heter det i detta avseende (sid. 88): »Man kan också se,
exempelvis i Amerika, att representationerna själva, då de bestämt sig
för en folkkonsultation, ofta gjort detta i klart syfte att slippa ifrån ansvaret
av eget avgörande, som de faktiskt överlämnat åt folkets

Beträffande det inflytande, folkkonsultationen haft på representationerna
anföres (sid. 88):

»För statslivet betyder det konsultativa referendum sålunda en ombildande
kraft, ett uppmjukande så att säga av det representativa systemet,1
ett medel till närmande mellan folket och representationen, som i verkligheten
kan föra fram detta till deltagare i de förefallande frågornas
avgörande.»

Vidare (å sid. 89): »Så mycket synes man dock kunna fastslå som
regel, att en omröstning, som negerande besvarat en fråga, alltid ansetts
lämna mindre frihet för representationen än en, som lämnat ett jakande
svar. ^ De konsultativa omröstningarna ha sålunda i allmänhet betraktats såsom
åtminstone i den ena riktningen avgörande,1 och i denna mening ha
de faktiskt icke fått mer än en semikonsultativ karaktär.»

Ett sista referat (sid. 89):

»Egenskapen hos det konsultativa referendum — som det för övrigt
delar med referendum i allmänhet — att isolera en frågas behandling,
har givit upphov till en alldeles speciell användning av sagda institut,
° som i detta samband till slut förtjänar uppmärksammas. Genom
att, såsom i Australien, anordna omröstningarna i sammanhang med de
politiska valen har man åtminstone i vissa fall uppnått den fördelen,
att eu viss annars livligt omstridd fråga kunnat nästan helt undandragas

1 Kursiv av reservanten.

16

, Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

valstriden. En avspänning i denna stridsfråga har inträtt genom att
folket därom fått uttala sin särskilda mening, vilken i dessa fall fattats
som imperativt mandat för de valda kandidaterna, och dessas personliga åsikt
i frågan har man under sådana omständigheter ej ansett sig behöva taga
hänsyn till.» 1

Det anförda, synes det mig, giver bestämt stöd för påståendet, att
den konsultativa omröstningsformens ofrånkomliga konsekvens är att i
större eller mindre mån åstadkomma en bunden representation. Liksom
dess ursprung varit obenägenhet bos representationerna att fatta beslut
i brännbara frågor, så kommer dess användning allt mer att öka representantens
känsla av bundenhet i de fall, där folket fått säga sin mening,
ävensom öka folkets anspråk att få uttala denna mening.

Det förefaller mig till och med icke oantagligt, att utvecklingen
skulle visa, att föreliggande form, det konsultativa referendum, mer än
den decisiva kommer att inverka på riksdagens ställning som representant
för folket; ett förkastande efteråt av ett redan fattat beslut kan innebära
mindre faktisk inskränkning i den enskilde representantens känsla av
obundebhet än ett direktiv; den decisiva omröstningen kan betraktas som
skiljedömande, den konsultativa som befallande.

Oavsett dessa politiska följder av institutets införande, vilka jag
för min del anse fullt tillräckliga för ett avslagsyrkande, visar sig vid en
granskning av frågans tekniska sida, att den konsultativa formen är förenad
med så betänkliga svårigheter och fel, att även därav — för att ej
säga även ensamt därav — ett dylikt yrkande kan anses grundat.

Vid varje form av folkomröstning föreligger svårighet att formulera
lämplig frågeställning och att anordna nödvändigt upplysningsarbete.
Dessa svårigheter föreligga i särskilt hög grad vid den konsultativa formen.
Kommittén och nu jämväl motionärer och utskott hava också nödgats
skjuta denna svårighet åt sidan och hänvisa lösandet av densamma
till särskild lag, stiftad fall efter fall, lex in casu således. Ofrånkomligt
torde vara att detta i och för sig är en svaghet hos institutet. Låt vara,
att detta härigenom får en kanske å vissa håll eftersträvad smidighet, men
för mig ter det sig som en konturlöshet, och säkert är att härigenom ett
nytt fält för stridigheter öppnar sig. Jag vet visserligen, att på senare
tider framkommit meningar, som ansett, att uppfattningen om nödvändigheten
av strängt kodifierad grundlag såsom reglerande vårt statsliv bör
ändras dithän att större möjlighet till lättare och snabbare anpassning efter
nya tillkomna förhållanden beredes — nu föreliggande förslag är ett steg i

1 Kursiv av reservanten.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr ST.

17

den riktningen — inen jag för min del finner alls icke, att lämpligheten
och nödvändigheten av denna förändring vore ådagalagd.

Att svårigheterna för frågeställningens formulering skola visa sig
vara särskilt stora vid den konsultativa omröstningsformen är påtagligt.
Det gäller här ett förhandsuttalande, ett ställningstagande i eu rent principiell
strid och utan stöd av ett genomarbetat, motiverat förslag. Men
principerna äro nästan alltid modifierade och beroende av villkor och
andra förutsättningar. Endast de som omfatta vttermeningarna äro i
stånd att avgiva en verklig viljeyttring; alla, som omfatta mellanmeningarna
— och de torde representera det större antalet —, få icke tillfälle
att giva sin mening tillkänna. Att åstadkomma eu frågeställning, som
verkligen uttömmer frågan torde därför i de flesta fall vara fullständigt
omöjligt.

Sammanhängande härmed är svårigheten för objektiv upplysning.
Utan att i detta sammanhang fördjupa mig i denna sida av saken, vågar
jag det bestämda påståendet, att varje hittills använd eller tänkt form
för åstadkommande av sådan pa officiell väg, i de flesta fall åtminstone,
då det gäller en brännbar fråga faktiskt kommer att underkännas såsom
»objektiv», och att agitationen blir den enda form, på vilken någon kommer
att lita.

Jag finner detta perspektiv föga tilltalande; tillräckligt upprört är
för visso vårt politiska liv redan förut. Kostnad, besvär, oro och split
blir resultatet, och i sak ingen nytta. Att medvetet stimulera denna
mindre tilltalande benägenhet hos det politiska livet synes mig ej vara
att förorda. Det må vara mig tillåtet att upprepa vad jag förut i annat
sammanhang anfört, att själva namnet, som ju skulle karaktärisera begreppet,
är vilseledande och i sig själv innehåller en motsägelse: man
vänder sig till en person för att hämta råd och upplysning angående en
sak, men är tvungen att med uppbjudande av alla sina krafter söka
bibringa denna person någon insikt i och mening om saken.

Jag saknar anledning att i detta sammanhang ingå på prövningav
spörsmålet, om nykterhetsfrågan bör lösas genom folkomröstning eller
icke. Visserligen är det denna fråga, som ensam varit bestämmande för
framläggande av förslaget, men ett ingående på ett materiellt bedömande
om lämpligheten av det föreslagna lösningssättet torde här ej vara berättigat
i vidsträcktare mån än som anmärkningar kunna framställas mot
den omröstningsform, som föreslagits, hämtade ur dennas egen natur. Sådana
föreligga enligt min mening.

Det är redan framhållet, att frågeställningen och den »objektiva»
upplysningen vid ett principiellt förhandsuttalande i allmänhet bjuder

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 23 käft. (AV 37—38.) 3

18

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

störa, i viss mån oöverstigliga svårigheter. Detta gäller för visso även
uykterhetsfrågan. Mellan totalt förbud och absolut fri tillverknings- och
försäljningsrätt ligger eu skala så lång och så skiftande, att det torde
vara alldeles uteslutet att kunna förena de disparata meningarna till två,
varandra helt uteslutande frågesatser. Mer än två få ej förefinnas, i
annat fall kan resultatet bliva eu ren orimlighet, såsom i ett fall, i Australien,
då majoritet nåddes för tre olika förslag, varigenom majoritet vanns
för meningar, som voro motsägande och helt uteslöto varandra. Jag har
ovan antytt att i verkligt segslitna frågor — och dit bör ju nykterhetsfrågan
räknas — det blir endast de, som omfatta ytterlighetsmeningarna,
som kunna giva ett bestämt besked. Men alla de andra, de som förstå
och erkänna, att frågan är ytterst komplicerad och för sin lämpliga lösning
kräver vissa modifikationer i eu eller annan riktning, alla dessa
komma att, sopas bort, och då de tvingas att rangera in sig någonstans,
vågar jag påståendet, att svaret ej blir den verkliga folkmeningen utan
endast ett rätt så svårbestämbart uttryck för denna.

Samma svårighet bjuder härvid — kanske i vidsträcktare mån än
vid de flesta andra frågor — den »objektiva upplysningen» eller — varför
leka med ord — den våldsamma propaganda, som kommer att kastas
över landet. Målsmännen för de talrika, skiftande meningarna komma,
en var, att tala och verka för sin sak. Svårt är att förstå, hur valmännen
skulle kunna finna reda i den förbistring, som måste uppstå,
när de olika talarna efterträda varandra i talarstolarna och var och eu
förordar sitt patentrecept. Att en samvetsgrann riksdagsman ur detta
kaos kan utläsa den verkliga folkmeningen förefaller mig svårt att
förstå.

Men även om antages, att dessa svårigheter- kunna undanrödjas —
häri, i detta antagande, ligger för visso intet medgivande från min
sida därav — men antaget, att ansträngningarna skulle kunna krönas
med framgång, efter vilken norm skall resultatet bedömas? Jag utgår
ifrån, för att taga ett exempel, att 56 % av valmännen deltagit i omröstningen.
Av dessa rösta tre femtedelar för endera saken; dessa utgöra
allenast 33,6 % av hela antalet röstberättigade, skall denna tredjedel
i detta fall anses som ett fullödigt uttryck för folkviljan och bestämma
frågans utgång. Än bjärtare blir förhållandet, om deltagaresiffran och
majoritetssiffran sättas lägre. De frånvarande, de som tegat, vart skola
de räknas? Varje försök att på laglig väg bestämma om värdesättningen
av deras röster, om de skola anses böra räknas åt endera hållet, blir
alltid konstruktion och endast ägnat att leda till tvister och strider.
Detsamma blir förhållandet, om försök göres att vid omröstningen låta

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

19

män och kvinnor rösta var för sig. Redan en sådan uppdelning skulle
betraktas som ett förringande av värdet hos den ena kategoriens röster.

Jag förmenar sålunda, att utsikterna för att på denna väg få ett
verkligt uttryck för folkviljan äro synnerligen små, om ens några, och
att hela vinsten bleve, att vankelmodiga riksdagsmän finge något formellt
att krypa bakom. Ren hittills iakttagna ordningen, att riksdagsmannen
tvingas själv bilda sig en mening och stå för den, synes mig
bättre ^ än den föreslagna nya, som innebär ett bestämt avsteg därifrån.

Till sist ytterligare en anmärkning. Förslaget avser jämväl, att
hela området för Konungens ekonomiska lagstiftning, sålunda, för att
taga ett exempel, alla ordningsföreskrifter, polisförordningar o. s. v.,
skulle kunna bliva föremål för konsultativ folkomröstning. Då jag, såsom
ovan utförts, med bestämdhet anser, att institutets eget väsen är att
medföra, att dylika omröstningar så småningom bliva avgörande i frågan,
som hänskjutits till omröstningen, synes det mig tydligt, att förslaget i
sig bär fröet till en väsentlig förändring av den maktfördelning mellan
konung och folk, det senare representerat av riksdagen, varpå vårt statsskick
vilar och under alla förhållanden för till makttvister av allvarlig art.
Det är medvetet som förslaget medtager detta lagstiftningsområde i omröstningssfären.

Detta sagt jämväl för att framhålla, att föga anledning föreligger
föi antagandet, att därest i vårt statsskick skulle införas även decisiv!
referendum, härifrån skulle kunna fråndragas den ekonomiska lagstiftningen,
om denna ansetts böra inryckas i den konsultativa formen.

Jag anser, att häri ligger ett ytterligare, mycket kraftigt skäl till
avslag å det hela.

På grund av det anförda yrkar jag därför avslag å utskottets
hemställan och de i ämnet väckta motionerna.

2) av herr K. J. Ekman, som anfört:

Ehuru jag till fullo delar de av herr von Geijer m. fl. anförda
betänkligheterna emot de grundlagsändringar, som i de föreliggande
motionerna föreslås^ har jag likväl ansett frågan om en folkomröstning
i nykterhetsfrågan, ordnad på sådant sätt att därav ett verkligt
positivt resultat kan framgå, vara av den vikt, att förslag i sådan riktning
nu bort framläggas, varför jag inom utskottet yrkat, att utskottet
med anledning av de väckta motionerna och med begagnande av sin rätt
till initiativ i grundlagsfrågor bort föreslå riksdagen,

20

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 37.

att i § 49 regeringsformen och § 1 riksdagsordningen
måtte intagas fullständiga och tydliga stadganden
om en omedelbar, avgörande folkomröstning
med enkel röstövervikt i frågan om införande av ett
allmänt rusdrycksförbud.

3) av herr Ljunggren mot viss del av motiveringen.