Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1921 kl. 2 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 16 § riksdagsordningen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Johansson i Kälkebo,
Strömberg, Ljunggren. K. J. Ekman, Thulin,*) Reuterskiöld, Lyberg,*)
'' Bruhn, Jansson i Edsbäcken, Hallén,*) af Ekenstam, P. S. Hedlund
i Östersund, Hansson i Gärda, Persson i Fritorp,*) Persson i Tofta,
Gustafson i Kasenberg*) och Karlsson i Vadstena.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I två inom första kammaren väckta motioner, nr 7 av herr Johansson,
Johan, i Kälkebo m. fl. och nr 8 av herr Wohlin, samt i en inom
andra kammaren väckt motion, nr 29, av herr Nilsson i Vibberbo m. fl.
har hemställts, »att riksdagen måtte för sin del besluta att till vidare
grundlagsenlig behandling såsom vilande antaga följande ändrade lydelse
av 16 § riksdagsordningen:

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår uppnått 23 års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av

a) den som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;

b) den som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig
försörjning;

c) den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, vilka förfallit till betalning under de tre sist förflutna kalenderåren
;

d) den som är från valrätten utesluten på grund av ådömd straffpåföljd; Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 15 Käft. (Nr 28.)

1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottets

yttrande.

e) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
av sist förflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.

Till efterrättelse---— inträliar.»

Beträffande de till stöd för detta yrkande förebragta motiveringarna
får utskottet hänvisa till motionerna.

Redan det förhållande, att den grundlagsändring, genom vilken det
politiska utskyldsstrecket borttagits, först under innevarande riksdag genomförts
och ännu ej hunnit tillämpas, varför några erfarenheter om denna reforms
verkningssätt ej föreligga, utgör enligt utskottets uppfattning ett fullgiltigt
skäl för avstyrkandet av förevarande motioner, i vilka utskyldsstreckets
återinförande föreslås. Det synes uppenbart, att ett upprivande av en efter
långvariga stridigheter slutligt genomförd betydelsefull reform i varje fall
icke bör ske, förrän reformen i tillämpningen kunnat prövas. Ett bifall
till förevarande motioner innebure, att under samma riksdag två diametralt
motsatta beslut fattades, utan att någon som helst erfarenhet angående det
först fattade beslutets verkningar förefunnes. Utskottet, som alltså redan
av detta skäl anser sig böra avstyrka de väckta motionerna, finner det
emellertid lämpligt att giva en kort resumé av de motiv, som lett till
den nyss slutligt antagna reformens genomförande och som enligt utskottets
uppfattning fortfarande äga full giltighet. För en mera ingående
motivering kan utskottet hänvisa dels till det yttrande, som den 14 november
1918 avgavs av för revision av riksdagsordningens § 16 tillkallade
särskilda sakkunniga, dels till statsministerns yttrande vid föredragningen
av kungl. propositionen nr 34 vid 1918 års lagtima riksdag och justitieministerns
yttrande vid föredragningen av kungl. propositionen nr 358 vid
1919 års lagtima riksdag.

Den motivering, som anförts för det politiska utskyldsstreckets bibehållande,
respektive återinförande, går ut på att rätten att deltaga i
valet av folkrepresentanter bör vara beroende av fullgörandet av skatteplikten
gentemot stat och kommun, detta på den grund, att endast de medborgare,
vilka visa den sociala solidaritetskänsla, att de fullgöra de ekonomiska plikterna
gentemot samhället, böra ha rätt att genom sina representanter inverka på
allmänna ärendens gång. Strecket betraktas alltså som ett »ordentlighetsstreck»,
den fullgjorda skatteplikten som ett bevis på den samhälleliga
ansvarskänsla, som bör krävas av röstberättigade medborgare. Ur denna
motivering för utskyldsstrecket följer emellertid, att strecket avses skola drabba
endast den bristande viljan, ej den bristande förmågan att betala skatt. På alla
håll torde man sålunda vara ense om att den oförvällade oförmågan att fullgöra

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

3

skattskyldigheten ej bör leda till rösträttens förlust; och att, för att utesluta
de egentliga skatteskolkarna, även beröva en mängd oförvitliga medborgare
deras röstriitt, torde ur rättssynpunkt ej kunna försvaras. Under
sådana förhållanden bliver givetvis frågans kärnpunkt om möjlighet finnes
att skilja på de fall, då bristande vilja och de fall, då oförvållad oförmåga
varit anledningen till försummelse i fråga om skattens betalning.
I nyss angivna sakkunnigbetänkande gives i enlighet med direktiven för
de sakkunnigas arbete en utförlig framställning av detta spörsmål, som
till fullo synes ådagalägga den praktiska ogenomförbarheten av en uppdelning
i antydd riktning. Motionärerna hava ej heller förebragt något
nytt uppslag härutinnan eller några skäl, som kunna anses rubba de sakkunnigas
grunder.

För en dylik uppdelning kunna två olika vägar tänkas. Antingen
skulle åt särskilda myndigheter, vare sig de, som handhava
justeringen av röstlängden, eller andra, anförtros rätten att för varje
fall fritt pröva förhandenvarande omständigheter och på grundval härav
avgöra, huruvida bristande fullgörande av skatteplikten borde leda till
rösträttens förlust eller ej. Eller ock skulle i lag givas fasta regler rörande
de omständigheter, som skulle godtagas såsom giltig ursäkt och åt
j usteringsmyndigheterna anförtros en rent formell prövning, huruvida
dessa omständigheter för varje fall vore för handen.

Att den första av de nämnda utvägarna ej lämpligen kan användas,
synes ligga i öppen dag. Att i ett ärende av så ömtålig beskaffenhet som
frågan, om en medborgare skall få utöva en utomordentligt viktig medborgerlig
rättighet eller icke, låta avgörandet bero av en diskretionär prövning, torde
under inga förhållanden kunna anses tillrådligt. Ett dylikt förfaringssätt
skulle, huru kvalificerad den prövande myndigheten än vore, lätt kunna
leda till godtycke och i allt fall ofta orsaka misstankar, att prövningsmyndigheten
i sina avgöranden icke förfore objektivt. Härtill kommer att
inrättandet av verkligt kvalificerade prövningsmyndigheter skulle stöta på
synnerligen stora svårigheter.

Även den andra tänkbara utvägen torde vid en närmare undersökning
visa sig ej vara framkomlig. Eu uppräkning i lagen av alla giltiga
grunder för utebliven skattebetalning skulle vara hart när omöjlig att
åstadkomma. Alla de skiftande orsaker, som kunna leda till oförvållat
ekonomiskt obestånd, kunna icke exakt angivas, och full eller ens nära
nog fullständig rättvisa kan därför ej åstadkommas. Härtill kommer, att
frågan om vilka orsaker till obestånd, som äro oförvållade, är ägnad att
väcka starka meningsskiljaktigheter. Ännu mera svårlösta äro spörsmålen
om vilken styrka och omfattning en till sin art godtagen ursäktsgrund i

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

det särskilda fallet bör äga samt huru den bevisning skall vara beskaffad,
som den skattskyldige bör kunna prestera. Vilka utvägar man än skulle
välja vid lösningen av dessa spörsmål äro — såsom de sakkunniga utförligt
utveckla — kännbara praktiska olägenheter och påtagliga orättvisor
för vissa befolkningsgrupper ofrånkomliga. Härtill komma de likaledes
ytterligt svårlösta frågorna, huru stora de belopp, till vilka respektive förluster
uppgått, skola vara för att kunna anses medföra oförmåga att betala
skatt, huru bevisningen för beloppens storlek skall presteras in. m.

Det står sålunda för utskottet klart, att de svårigheter, som möta
mot en uppdelning av försumliga skattebetalare efter »oförvållad oförmåga»
och »bristande vilja» äro oöverkomliga. Det är tydligt, att varje påtänkt
system för en dylik uppdelning skulle innebära godtyckligheter och orättvisor,
som, ehuru av mindre omfattning, principiellt vore i det närmaste
lika svårartade som de olägenheter, vilka vidlådde skattestrecket överhuvud.

Utskottet finner alltså de skäl, som vid olika tillfällen under de
närmast föregående åren förebragts för utskyldsstreckets borttagande, vara
fullt övertygande. Genom utskyldsstrecket sammankopplades frågorna om
rösträtt och ekonomisk förmåga på ett sätt, som är för en demokratisk
uppfattning främmande. Streckets borttagande innebär därför enligt utskottets
mening en betydelsefull vinst för vårt politiska liv, som också
bland stora lager av vårt folk hälsades med livlig tillfredsställelse.
Ett återinförande av strecket skulle innebära ett avsteg från den princip
om allmän rösträtt oberoende av ekonomiska kvalifikationer, som nyss
genomförts, och kan enligt utskottets uppfattning ur principiell synpunkt
ej försvaras.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 mars 1921.

På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

5

Reservationer:

1) av hr C!ason, som med instämmande av hr K. J. Ekman yttrat:

»Grundsatsen att utövningen av rättigheter förutsätter fullgjorda
skyldigheter har gammal hävd i svenskt medborgarliv och djupa rötter i
svenskt rättsmedvetande. Den erkändes också länge böra vara grundläggande
i fråga om politisk och kommunal rösträtt, så att uraktlåtenhet
under viss tid att erlägga förfallna utskylder till stat och kommun ansågs
höra suspendera från rösträttens utövning, intill dess skatterna betaides.
Aven nu betraktas det i vida kretsar av vårt folk såsom orättmätigt, att
den skall äga utöva beskattningsrätt över andra, som undandrager sig att
efter förmåga likasom de bidraga till de gemensamma utgifterna. 1 all
synnerhet framträder detta, då i kommunala primärförsamlingar försumliga
skatteskolkare deltaga i beslut, som medföra beskattning av de ordentliga
skattebgtalarne.

Ä andra sidan har emellertid den undantagslösa tillämpningen av
principen om utskyldernas fulla erläggande såsom villkor för rösträttens
utövning ansetts leda till konsekvenser, som betraktats såsom obilliga, i
det att rösträtt även förlorats på grund av obetalda utskylder i sådana
fall, då den uteblivna betalningen berott på vederbörande skattskyldiges
sjukdom, oförvållade arbetslöshet eller andra liknande av honom själv icke
vållade förhållanden. Den reform på området, som i fråga om de kommunala
valen genomfördes vid 1918 års urtima riksdag och med hänsyn
till de politiska trätt i kraft genom beslut vid innevarande riksdag, har
grundats på önskvärdheten att i dylika fall icke låta oförmågan att betala
skatt medföra rösträttens suspendering. Men något gillande av skatteskolkning,
som beror på bristande vilja, och någon principiell önskan att
även låta dem, som av dylika skäl äro skatteskolkare, direkt eller indirekt
deltaga i andras beskattning torde icke få antagas hava ingått i motiven
hos reformens förespråkare. Genom bestämmelsen, att den icke får utöva
kommunal rösträtt, som underlåtit att erlägga förfallna utskylder för alla
de tre sista kalenderåren, har man fastmer givit sitt erkännande åt principen
om rösträttens förlust vid en mera genomgående försumlighet att
gälda utskylder. Och då 1918, resp. 1919 års reform i övriga fall låtit
uraktlåtenheten att betala skatt bliva utan inverkan på rätten att rösta,
har detta, såsom utskottet erkänner, berott på föreställningen, att möjlighet
icke skulle förefinnas att skilja mellan de fall, då bristande vilja varit

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

anledning till uraktlåtenheten, och de fall, då oförvållad oförmåga
varit det.

De skäl, som vid 1918 års urtima riksdag förebragtes för att detta
icke skulle låta sig göra, framburos i ett kommittébetänkande, som avgavs
först den 14 november 1918 och som icke före urtima riksdagens
handläggning av ärendet varit utställt till prövning av några myndigheter.
För min del har jag aldrig känt mig övertygad av i betänkandet framförda
skäl. Det har för det första synts mig uppenbart, att utredningen
gjorts alltför teoretisk, och att man hade bort förvärva sig en vida mera
reell grund att stå på genom att söka för ett lämpligt antal kommuner
undersöka, bland annat, vilka de s. k. skatteskolkarne varit, vilka grunder
förelegat förderas försumlighet, och om de överhuvud visat något intresse
för deltagande i politiska eller kommunala avgöranden. Det borde också
undersökas, om och i vilken utsträckning uraktlåtenheten fortgår år efter
år, och i vad mån skattebeloppens storlek inverkar på densamma. Det
synes mig sannolikt eller åtminstone möjligt, att eu dylik prövning av de
i realiteten föreliggande förhållandena skulle hava betydligt förenklat problemet.
I varje fall borde den kunnat ådagalägga, huru det nu behållna
kravet på utskyldsbetalning till kommunen under ett år av tre verkar,
och om något hinder skulle föreligga att exempelvis utbyta det mot en
fordran på fullgjord utskyldsbetalning två år av tre.

Icke heller är jag övertygad om hållbarheten av de argument, som
av de sakkunnige anförts om omöjligheten att verkställa en tillfyllestgörande
prövning av den verkan uraktlåten skattebetalning i olika fall skäligen
bör hava på rätten att rösta. Herr Reuterskiöld har i sin reservation
berört en utväg, som synes böra undersökas, och även andra torde ej vara
uteslutna. Samhällsorgan torde vid många tillfällen stå inför problemet
att företaga diskretionära prövningar av minst lika ingripande art. I en
stor del kommuner torde överhuvud icke möta synnerliga svårigheter att i
de enskilda fallen konstatera, att skatteskolkning uteslutande berott på
bristande intresse att fullgöra medborgerliga skyldigheter.

Slutligen erinrar jag, att en undersökning av den art jag förordar
alldeles icke skulle gå ut på »ett avsteg från principen om allmän rösträtt
oberoende av ekonomiska kvalifikationer». Men väl skulle den avse
att klargöra, huruvida den meningsskiljaktighet, som frågan om utskyldsstrecket
förorsakar inom vida lager av vårt folk, icke skulle kunna bringas
att upphöra genom bestämmelser av innebörd, att av dem, som i »ekonomiska
kvalifikationer» och skattebetalningsförmåga äro likställda, icke den
ene skall, utan att fullgöra sina skyldigheter mot stat och kommun, äga

Konstitutionsutskottet!) utlåtande Nr 28.

befogenhet att deltaga i beslut, vilka binda till beskattning av dem, vilka
fullgöra sina åligganden.

Självfallet bör utredningen förenas med eu undersökning, vilka åtgärder
kunna vidtagas för att underlätta skattenppbörden.

På dessa grunder har jag, vad beträffar det politiska utskyldsstrecket,
ansett, att utskottet bort föreslå,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag rörande sådana bestämmelser,
att den, som av andra grunder än oförvållad
skattebetalningsoförmåga uraktlåter att erlägga till staten
till betalning förfallna utskylder, icke skall äga att utöva
politisk rösträtt och därigenom deltaga i beskattning av
andra.

2:o) -av herrar Reuterskiöld, J. Johansson i Kälkebo och P. S.
Hedlund i Östersund, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse: »Utskyldsstrecket, vars återställande i svensk rätt motionerna
åsyfta, ger uttryck åt en svensk rättsuppfattning, som är allmän inom en
betydande del av Sveriges folk och som har sin grund i kravet på likhet
i rätt och plikt. Liksom skattskyldigheten är den viktigaste allmänt medborgerliga
plikten, är rösträtten numera den viktigaste allmänt medborgerliga
rättigheten. Om därför den, som är skattskyldig, icke fullgör denna sin skyldighet,
framstår det för medvetandet såsom orätt, att han det oaktat skall
få utöva rösträtt lika väl som den, vilken fullgjort sin skattskyldighet.
Utskyldsstrecket verkar här som ett slags ordentlighetsstreck i yttre eller
objektiv mening, utan att därför innebära någon »moralisk värdering» av
medborgarna, eftersom det för streckets rättsverkningar avgörande ju icke
är den enskildes villighet, punktlighet och personliga ordentlighet, utan
det faktum, att en betalning sker, vare sig den sker frivilligt och i rätt
tid eller tvångsvis genom utmätning: i varje fall återfås rösträtten, så
snart utskylderna erlagts, enligt den formulering grundlagen till 1921 haft.

Detta utskyldsstreck utesluter dock ingalunda, att en skillnad göres
mellan dem av de skattskyldige, vilka av oförvållad betalningsoförmåga,
och dem, vilka utan sådan oförmåga komma att restera för utskylder.
Men denna skillnad grundar sig på det förhållande, att skatten påförts
under förutsättning av en i relation till densamma antagen betalningsförmåga,
vilken sedermera i fråga om ena slaget skattskyldige visar sig brista
utan något deras förvållande. Likhetskravet i fråga om rätt och plikt utmynnar
då i krav på bibehållen rösträtt för de oförvållat betalningsoför -

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

mögne, emedan för dem skatten synes icke böra till betalning förfalla, så
länge denna oförmåga består. Hela frågan om de oförvållat betalningsoförmögnes
rösträtt blir alltså i verkligheten icke av rösträttspolitisk utan
av skattepolitisk art: rösträtten förblir i princip och tillämpning beroende
av påförd, till betalning förfallen skatts behöriga gäldande — när över
hufvud ett påförande skett — men problemet blir att så ordna uppbörden,
att i fall av betalningsoförmåga i följd av sjukdom, oförvållad arbetslöshet
eller annan liknande grund ett uppskov och anstånd med eller eventuellt
en befrielse från utskyldernas förfallande till betalning må kunna erhållas.

I 1918 års kommittébetänkande rörande bl. a. utskvldsstrecket har
frågan härom icke upptagits till självständig behandling, "enär kommitterade
uteslutande inriktat sig på frågan om undanröjande av faktiskt utebliven
skattebetalnings rösträttsverkningar vid oförskyld betalningsoförmåga,
varvid endast prövning i efterhand av anledningen och grunden till betalningens
uteblivande kunnat komma i betraktande. Med den tvärsäkra
överlägsenhet, som även i övrigt kännetecknar detta betänkande, förklara
kommitterade, att ingen tillfredsställande lösning av problemet står att
vinna, ehuru de själva i förbigående medgiva att »helt annorlunda ställde
sig givetvis saken, om det exempelvis blott gällde rätt för den skattskyldige
att njuta viss tids uppskov med skattens inbetalning», och att behörighet
att bevilja en dylik förmån »i vissa länder tillagts uppbördsmyndigheten».
Att kommitterade omedelbart därpå dock avvisa tanken på en fristående
förhandsprövning, utgör naturligen icke något skäl att ej undersöka, huruvida
en sådan är möjlig och lämplig, även om t. o. m. reservanten, herr
Hildebrand, som eljest tämligen skarpt framhållit, att kommitterades skenbara
bevisföring i verkligheten blott består av påståenden, i detta stycke
böjt sig för kommitterades omöjlighetsförldaring — och detta så mycket
mindre, som kommitterades skäl icke synas hållbara vid närmare granskning.

Enligt kommitterades mening komme i föreliggande fall "saken först
och främst »icke för den skattskyldige själv och för den allmänna uppfattningen
att te sig, som gällde det beviljande av en särskild förmån»,
utan »fastmera kommer frågan att anses gälla, huruvida vederbörande skall
frånkännas utövning av en allmän rättighet», vilket efter kommitterades
mening skulle göra den »ojämförligt mycket ömtåligare». Häremot måste
erinras, att, även om påståendet vore riktigt, när frågan om oförvållad betalningsoförmåga
prövas sedan betalning uteblivit och i samband med röstlängd
sjustering en, saken dock ställer sig »helt annorlunda», om samma fråga
skall prövas före förfallodag en och innan betalning uteblivit samt alldeles oberoende
av röstlängdsjusteringen, ja t. o. m. verkställes av annan myndighet än
röstlängdsmyndigheten och ett halvt eller halvtannat dr, innan fråga blir om

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

9

rösträtten vid vederbörlig röstlängdsjustering. Tidpunkten för prövning av
en sådan fråga bör tydligtvis infalla vid uppbördstiden, då betalningsoförmågan
blir aktuell, alltså i november-december beträffande kronouppbörden
och sist i februari-mars beträffande kommunalutskylderna, under det att
tidpunkten för röstlängdsjusteringen infaller i juli månad året efter —
fråga om frihet från erläggande av utskylder, vilka skulle förfalla till betalning
före röstlängdsjusteringen under, samma löpande år, måste som
bekant bliva utan all betydelse för samma års rösträtt. En fristående och
självständig prövning skulle med andra ord icke avse att fastställa vad
som bör anses som en »sådan oförvållad nedsättning i skatteförmågan, att
underlåten skattebetalning icke medför rösträttens förlust''», utan blott vad
som bör som eu sådan nedsättning anses, att därav bör föranledas förfallotidens
framflyttning och betalning sanstånd eller betalning sbefrielse, men
icke innebära eller medföra något beslut om rösträtten. Erhålles efter ansökan
anstånd, resp. befrielse, blir den omedelbara följden, att beträffande
sökanden ingen uppgift om förfallna men icke erlagda utskylder kommer
att till nästa års röstlängdsupprättare ingå och att förty personen utan
vidare skall av denne antecknas som röstberättigad. Avslås åter ansökningen,
är därmed dock icke sagt, att betalning verkligen uteblir, eller
att, om så sker, inbetalning ej hinner verkställas före röstlängdsjusteringen:
frågan om rösträtt eller icke-rösträtt förblir öppen tills vidare och kommer
i sin tid icke att prövas med avseende å möjliga ursäktsgrunder, utan efter
alldeles samma regler som hittills och sålunda icke heller erbjuda ringaste
svårigheter.

Den »känslighet», som måhända kunde förefinnas, där prövningen
avsåge rösträtt eller icke-rösträtt, torde i regel saknas, när prövningen
allenast omfattar anstånds- eller befrielsefrågan, även om man kan medgiva,
att i åtskilliga fall vederbörande anståndssökande tillika skulle hava
i tankarna, vilka framtida rösträttsverkningar ett bifall till eller ett avslag å
ansökningen månde medföra: det föreligger i varje fall den skillnad mellan
ansökningen om rösträtts bibehållande i trots av försummad skattebetalning
och ansökan om betalningsbefrielse eller betalningsanstånd, att, vad
än prövningen i senare fallet ger för utslag, rösträttsfrågan förblir oberoende
därav, under det att i det förra det just är denna fråga, som blir
föremål för prövningen. Och den skillnaden är för vanlig uppfattning
ingalunda betydelselös, helst ett avslag å en befrielse- eller anståndsansökan
aldrig kan betraktas som en »medborgerlig deklassering». An mindre
kan någonsin »det starka, genom valtidsstämningen måhända aktualiserade
politiska inslaget i frågan» allvarligt påfresta ovälden eller tilliten till
denna vid prövning av en befrielse- eller anståndsansökan, eftersom val Biliang

till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 15 käft. (Nr 28.)

2

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 28.

tidsstämningen aldrig räcker ett helt år och över huvud icke är aktuell
vid rätta tidpunkten för anståndsfrågans prövning, utan först långt
senare, varförutom något politiskt inslag knappast lärer kunna uppvisas i
anståndsfrågan, när den behandlas fristående.

Den diskretionära prövning, som 1918 års kommitterade velat undvika,
när frågan gäller rösträtt eller icke-rösträtt, och som då möjligen
kan vara olämplig, blir, när frågan uteslutande avser uppskov eller befrielse,
fullt användbar och särdeles lämplig, i synnerhet om den anförtros
åt myndighet, som eljes har med uppbörd eller taxering att göra och som
därvid är van vid avgöranden av mer eller mindre diskretionär natur. Det
synes sålunda exempelvis kunna ifrågasättas, om ej den nu ifrågavarande
prövningen kunde överlämnas, efter hörande av taxeringsnämnd vid särskilt
sammanträde, till Konungens befallningshavande eller magistrat i
fråga om kronoutskylder och till kommunalrepresentationen beträffande
kommunalutskylder i analogi med vad redan nu gäller angående efterskänkande
av dessa senare. Att en utredning härom erfordras och ingalunda
genom 1918 års kommittébetänkande blivit överflödig, följer av vad
redan anförts, även om, såsom alltid kan förväntas, utskyldsstreckets motståndare
skulle åberopa något de obotfärdiges förhinder och påstå motsatsen.
En sådan förnyad och objektiv utredning kunde dock såväl i fråga
om möjliga ursäktsgrunder och om anståndstiden som beträffande bevisningen
med fördel anknyta till 1918 års betänkande, om än reglerna därom
varken behöva eller böra erhålla den form av direkta lagbestämmelser, som
i sagda betänkande med dess felaktiga sammankoppling av ursäkts^ och
rösträttsfrågorna i en enda procedur ansetts nödig. Tvärtom torde en
form, liknande den i gällande skatte- och taxeringsförordningar använda,
eller den av »råd och anvisningar» vara särdeles lämplig. Därigenom
kunde även behörigen beaktas alla de konkreta förhållanden, vartill enligt
1918 års utredning en lagbestämmelse icke kan taga hänsyn. Slutligen
må framhållas, att naturligtvis ingenting hindrar, om så anses nödigt, att
vid fortsatt verklig oförmåga, förnyad ansökan vid en beviljad anståndstids
utgång skulle kunna göras om befrielse eller nytt uppskov. Över huvud
medför ett fristående förfarande större smidighet och anpassningsmöjligligheter
efter livets förhållanden än den formella procedur, som 1918 års
kommitterade ansett nödig, om oförvållad betalningsoförmåga skulle beaktas.
Aven allmänna lättnader i fråga om skatteuppbördens anordnande
skulle säkerligen verka till främjande av ordentlig skattebetalning och
undvikande därigenom både av alltför många anståndsansökningar och av
oförskylt häftandes inträde i allt för många fall.

Då det emellertid icke bör ifrågakomma att bland grundlagarnas

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

11

rösträttsbestämmelser införa regler om rösträtts bibehållande vid oförvållad
betalningsoförmåga eller ån mindre om giltiga ursäktsgrunder vid utebliven
skattebetalning, utan principen om rösträtt utan skattebetalning vid sådan
oförmåga bör grundas allenast därpå, att i dylika fall den skatterättslig a
förfallotiden annorlunda än eljes fastställes eller betalning sbefrielse vinnes,
synes intet hinder skäligen kunna möta för riksdagen, att redan innan
undersökningen av frågan härom, vilken bör kunna skyndsamt verkställas
och icke på något sätt behöver inverka på grundlagsstadgandets avfattning,
blivit slutförd, såsom vilande antaga ett förslag i motionernas syfte, helst
det slutliga avgörandet därav i alla händelser måste grundlagsenligt anstå
viss tid, men det å andra sidan är av vikt, att saken snarast möjligt må
slutligt avgöras och alltså mellantiden mellan den hittillsvarande och den
vid innevarande riksdag tills vidare godtagna ordningen icke blir så lång,
att kontinuiteten brytes.

Den formella avfattningen av grundlagsbestämmelsen om utskyldsstreck
har i motionerna anknutits till hittills gällande grundlagstext. Men
då det i kommunallagarna ännu bibehållna utskyldsstrecket numera är
formulerat på det sätt, att rösträttsförlusten bundits vid häftandet för förfallna
utskylder och ej som tidigare vid icke-erläggandet, torde vara riktigast
att på liknande sätt förfara även i fråga om det politiska utskyldsstrecket.
I anslutning härtill och med stöd av vad ovan anförts, hemställes
alltså,

att riksdagen ville, i anledning av motionerna I: 7
och 8 samt II: 29 besluta att

dels till vidare grundlagsenlig behandling som
vilande antaga följande ändrade lydelse av R. O. § 16:

»Valrätt — — — ålder.

Valrätt — — — av

a)--------------

b) -----------_--

c) den som häftar för påförda utskylder till stat
och kommun, vilka förfallit till betalning under de tre
sistförfluten kalenderåren;

d) den som är — — — straffpåföljd;

e) värnpliktig--— värnpliktsövningar.

Till — — — inträffar.»

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag rörande sådant anordnande
av skatteuppbörden i stat och kommun, att oförvållad

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 28.

skattebetalningsoförmåga vid påförd skatts förfallotid må
kunna efter ansökan föranleda förfallotidens framflyttande
eller full befrielse, så att ej i följd av grundlagsstadgande
om utskvldsstreck rösträtt i sådana fall går

O J c

förlorad.

3:o) av herrar af Ekenstam, Persson i Fritorp och Gustafson i
Kasenberg, som anfört:

1 likhet med en mycket stor del av Sveriges folk anse vi, att rättvisan
kräver det s. k. utskyldsstreckets bibehållande. Skälen för en sådan
lagstiftning hava så nyligen och ingående debatterats, att anledning icke
nu finnes att återupprepa desamma. Vi få därför endast hemställa, att
riksdagen ville i anledning av motionerna nr 7 och 8 i första kammaren
och nr 29 i andra kammaren till vidare grundlagsenlig behandling som
vilande antaga följande ändrade lydelse av § 16 riksdagsordningen: »Valrätt
etc.» (se 1 mom. i herr Reuterskiölds reservation).

Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

210913