Konstitutionsutskottet* memorial
Nr 1.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1921 kl. 6 e. ni.
Konstitutionsutskottets memorial i anledning av olika meningar
mellan kamrarna, till vilket utskott väckta motioner,
dels om åvägabringande av utredning och förslag rörande
brännvinsförsäljning sbolag ens befriande från kommunal
skattskyldighet, dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
införande av en kommunal objektskatt och dels
om ändringar i förordningen om rätt för kommun att
upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar,
böra hänvisas.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i
Kälkebo, Strömberg, K. J. Ekman, Thulin*), Keuterskiöld, Lyberg, Almkvist*),
Magnusson i Tumhult*), af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund,
Sävström, Leander, Nilsson i Antnäs*), Hansson i Gärda, Andersson i
Igelboda*) och Carlström i Helgagård*).
*) Ej närvarande vid memorialets justering.
T en inom första kammaren väckt motion, nr 138, har herr Ekman,
Carl Gustaf'', m. fl. hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning och till
nästa riksdag framlägga förslag om, att bolag, som enligt bestämmelserna
i par. 17, 18 och 19 i kungl. förordningen av den 14 juni 1917
uteslutande har till ändamål att idka handel med rusdrycker, må befrias
från kommunal skattskyldighet».
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 64, har herr Hage
hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vilken utsträckningen
objektskatt, motsvarande bevillning av fast egendom, må kunna inom
den kommunala beskattningen läggas på skatteföremål (möbler utöver
ett visst normalinnehav, samlingar, automobiler m. m.), på vilka ingen
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 6 käft. (Nr 15.J 45821 1
Konstitutionsutskottets memorial Nr V>.
•>
kommunal objektskatt nu lägges, och för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda».
I en annan inom andra kammaren väckt motion, nr 99, har herr
Gustafson i Stockholm hemställt, »att sådan ändring i lagen om nöjesskatt
företages, att föreningar och Folketsparkföretag, som arbeta för
att åstadkomma god och fostrande förströelse för billig avgift, måtte
befrias från erläggande av skatt, samt att skatten i övriga fall må utgå
med 10 % å biljettprisen».
Sedan samtliga dessa motioner av respektive kammare hänvisats
till konstitutionsutskottet, men konstitutionsutskottet i avgivna memorial,
nr 5, 6 och 7, uttalat, att de i motionerna framlagda förslagen icke folie
inom omfånget för konstitutionsutskottets i § 38 riksdagsordningen angivna
verksamhet, så har, enligt vad särskilda från kamrarna ankomna
protokollsutdrag för den 4 februari giva vid handen, första kammaren
beträffande den av herr Ekman, Carl Gustaf, m. fl. väckta motionen
beslutat att hänvisa densamma till bevillningsutskottet, men andra kammaren
däremot förklarat, att denna motion vore av beskaffenhet att
tillhöra konstitutionsutskottets behandling, samt beträffande de båda
andra ifrågavarande motionerna andra kammaren beslutat ånyo överlämna
desamma till konstitutionsutskottet, men första kammaren däremot
förklarat, att de borde överlämnas till bevillningsutskottet.
Då sålunda olika meningar mellan kamrarna uppstått, till vilket
utskott motionerna i fråga böra hänvisas, tillkommer det jämlikt § 38
riksdagsordningen konstitutionsutskottet att därom besluta.
I § 38:2 riksdagsordningen stadgas rörande konstitutionsutskottets
behörighet:
»Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i
anledning av dit hänvisade frågor, som angå antingen stiftande, ändring,
förklaring eller upphävande av kommunallagarna samt av lagar och författningar
om statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen, om kommandomål,
om förvärvande och förlust av medborgarrätt, om rikets
vapen och flagga och om allmänt kyrkomöte, eller ock överenskommelser
med främmande makter i ämnen, som ej tillhöra annat utskotts
behandling.»
Skälet till kamrarnas olika uppfattning i frågan, till vilket utskott
förevarande motioner böra hänvisas, ligger uppenbarligen i skiljaktiga
åsikter angående omfattningen av begreppet »kommunallagarna» i det
citerade stadgandet. Utskottet anser sig först böra undersöka den allmänna
innebörden av detta begrepp för att sedan ingå på spörsmålet,
huruvida för det område, om vilket här närmast är fråga, nämligen
Konstitutionsutskottets memorial Nr lä. 3
kommunalskatteområdet, andra grundlagsbestämmelser kunna anses vara
av betydelse för fastställandet av begreppets omfattning.
I sitt memorial nr 6 vid 1919 års lagtima riksdag lämnade konstitutionsutskottet
en analys av kommunallagsbegreppets allmänna omfattning,
som fortfarande torde äga full giltighet. Utskottet anser sig
därför vid besvarandet av den uppställda frågan kunna följa de grundlinjer,
som i förenämnda memorial uppdrogos.
Vid bestämmandet av begreppet kommunallagarna hava två väsentligen
skilda uppfattningar gjorts gällande. Enligt den ena lalla under
begreppet endast 1862 och 1863 års grundläggande kommunalförfattuingar
jämte ändringar i, tillägg till och vissa utbrytningar ur desamma,
enligt den andra skulle till kommunallagarna höra alla lagar,
som i ett eller annat avseende ställa nya uppgifter för kommunernas
verksamhet eller innebära ändringar i kommunernas förvaltningsuppgifter.
Att den förstnämnda mera restriktiva av dessa båda tolkningar bör
anses som den riktigare, framgår med tydlighet vid eu undersökning
av förarbetena till den grundlagsändring, genom vilken kommunallagarna
överflyttades från lagutskottets till konstitutionsutskottets verksamhetsområde.
1919 års konstitutionsutskott gav härför i sitt omförmälda
memorial nr 6 följande redogörelse:
»Bestämmelsen att spörsmål rörande ''kommunallagarna’ falla under
konstitutionsutskottets verksamhetsområde har infogats i § 38 riksdagsordningen
på initiativ av de kommitterade, som den 20 september 1907
tillsattes för att avgiva förslag till åtgärder för beredande av lättnad
i riksdagens arbete. Kommitterade funno i sitt betänkande, att lagutskottet
vore för hårt betungat och att dess verksamhet därför borde
delvis överföras till andra utskott. Därvid upptogo de även frågan om
överföring till konstitutionsutskottet av spörsmål rörande kommunallag,
som enligt § 42 riksdagsordningen i dess dåvarande lydelse skulle behandlas
av lagutskottet. Efter att hava uttalat, att frågan om överförande
av ärenden till annat utskott borde bedömas med hänsyn till det utskotts
allmänna karaktär, till vilket överflyttningen skulle ske, anföra kommitterade:
''Bland alla de olika ärenden, som enligt gällande bestämmelser
behandlas av lagutskottet, torde det knappast finnas mer än en
enda större grupp, som lämpligen kan till konstitutionsutskottet överflyttas,
nämligen frågor angående kommunallagstiftningen. Vad denna
beträffar, kan den sägas intaga en mellanställning mellan den allmänna
lagstiftningen och grundlagstiftningen. Till lagutskottets övriga upp
-
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.
gifter står den icke i sådant samband, att den med nödvändighet behöver
av detta utskott behandlas. Däremot kunna åtskilliga skäl andragas,
som tala för att dessa frågor hänläggas under konstitutionsutskottet.
Som bekant utgör den kommunala lagstiftningen underlaget
för vårt nuvarande representationsskiek, och detta skulle även fortfarande
komma att bliva fallet, särskilt vad första kammarens bildande beträffar,
därest det vilande rösträttsförslaget varder slutligen antaget. Det samband,
som sålunda förefinnes mellan grundlagens bestämmelser och den
kommunala lagstiftningen, talar givetvis för, att denna lagstiftning
handlägges inom samma utskott, som har att behandla grundlagsfrågor.
Härtill kommer, att den kommunala lagstiftningen i åtskilliga hänseenden
företer vissa formella likheter med grundlagstiftningen, varför dess
behandling av konstitutionsutskottet jämväl ur denna synpunkt kan synas
önskvärd.’ På grundval av vad kommitterade hemställt avläts år 1908 till
riksdagen eu kungl. proposition i syfte bl. a. att överföra kommunallagstiftningen
från lag- till konstitutionsutskottet. Inom riksdagen
väckte emellertid den kungl. propositionen vissa gensagor. I en inom
andra kammaren avlåten motion (nr 247) kritiserades de sakkunniges
och Kungl. Maj:ts förslag. Ett överförande av frågor rörande kommunallagarna
till konstitutionsutskottet ansåg motionären, att riksdagen icke
borde godkänna. ’I stället för att överföra kommunallagarna till konstitutionsutskottet
— yttrar motionären — synas dessa lagar böra bilda
grundstommen för ett nytt ständigt utskott, till vilket borde överlämnas
alla lagar och förordningar som gälla det kommunala, sålunda ej blott
de egentliga kommunallagarna utan sådana därmed i närmaste samband
stående förordningar som om fattigvård, hälsovård, skolväsende m. in.''
Det sammanförande under ett utskott av alla ärenden rörande kommunerna,
vilket motionären alltså föreslagit, vann emellertid icke riksdagens
bifall; i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan blev motionen
avslagen, och vad den kungl. propositionen i ifrågavarande hänseende
föreslagit blev i stället av riksdagen godkänt. Efter förnyad grundlagsenlig
behandling blevo de beslut, vilka i förevarande hänseende 1908
fattats, 1909 utfärdade som gällande lag.»
Av den här återgivna redogörelsen framgår sålunda, att man genom
1909 års grundlagsändring avsåg att till konstitutionsutskottets verksamhetsområde
överföra endast, vad man kallade de »egentliga kommunallagarna»,
d. v. s. 1862—63 års grundläggande kommunala författningar.
Ett uttryck härför gåvo lagstiftarna genom att använda beteckningen
»kommunallagarna» — i stället för kommunallagar, kom
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr lä.
5
munallagstiftning eller dylikt. Att med ordet ''»kommunallagarna» i det
allmänna språkbruket just avses 1862—63 års kommunala författningar,
lär icke kunna bestridas.
I överensstämmelse härmed har också efter år 1909 lagförslag, som
ej berört de egentliga kommunalförfattningarna utan avsett den kommunerna
nära berörande lagstiftningen om sjukvård, fattigvård o. s. v.,
hänvisats till annat utskott än konstitutionsutskottet. I 1919 års omförmälda
memorial lämnas i detta avseende en redogörelse, till vilken utskottet
hänvisar. Bland de lagar, av delvis kommunal natur, som enligt
denna redogörelse hava hänvisats till annat utskott än konstitutionsutskottet,
märkas 1871 års förordning angående fattigvården, 1901 års
lasarettsstadga, 1908 års lag angående kommuns skyldighet i fråga om
anställande av banmorska. Visserligen hänvisades år 1919 vissa frågor av
denna natur till konstitutionsutskottet, men blevo av utskottet återlämnade
till kamrarna; då rörande en av dessa frågor, eu proposition med
förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård
m. m., skiljaktiga meningar sedermera uppstodo mellan kamrarna
rörande remitteringsfrågan, avgav utskottet i sitt förenämnda memorial
ett på den mera restriktiva grundlagstolkningen byggt domslut.
De sparsamma uttalandena i rättsvetenskapen synas peka i samma
riktning. Så framhåller Blomberg i sitt arbete över Den nordiska förvaltningsrätten,
sid. Öl, att till kommunallagarna höra kungl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet, kungl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad, kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd, kungl. förordningen om landsting, alla av den 21 mars
1862, kungl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm 23 maj
1862, kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm 20 november 1863 och kungl. förordningen angående
kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg 5 maj 1882. I sitt arbete
Svensk statsrätt, sid. 78, giver författaren uttryck åt samma uppfattning.
Hagman räknar i sin grundlagskommentar till de egentliga kommunallagarna
endast förenämnda författningar, ehuruväl han även framställer
ett mera vidsträckt kommunal]agsbegrepp. Rydin har i Svenska riksdagen,
II: 1, sid. 163 ff., varit inne på hithörande frågor men icke klart
angivit sin ståndpunkt ; i varje fall strida hans uttalanden ej mot den
här givna tolkningen.
De författningar, som falla inom begreppet »kommunallagarna», äro
följaktligen enligt utskottets uppfattning dels de av Blomberg i nyssnämnda
arbete uppräknade, dels vissa senare tillkomna lagar, vilka
kunna anses innebära ändringar i, tillägg till eller utbrytningar ur de
6 Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.
egentliga kommunalförfattningarna. Såsom sådana vill utskottet, utan
att avse någon uttömmande uppräkning, nämna: lagen angående folkskoleväsendet
i Stockholm den 15 maj 1903, lagen angående folkskoleväsendet
i vissa städer den 25 juni 1909, stadgan om proportionellt
valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m.
den 13 juni 1913, lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, lagen den 13 juni 1919
om kommunalförbund, lagen den 30 juni 1920 om rätt för vissa väljare
att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala
val samt om behandling av valsedelsförsändelse ävensom lagen den
30 juni 1920 med vissa föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipal-
och stadsfullmäktige samt av landstingsmän. Hit torde även böra
räknas den i regeringsformen § 31 förutsatta lagen om borgmästarval
liksom äldre, ännu gällande föreskrifter om rådmansval samt om byordningar.
Efter denna bestämning av den allmänna omfattningen av begreppet
»kommunallagarna)) i § 38: 2 riksdagsordningen övergår utskottet
till behandling av frågan, huruvida någon annan grundlagsbestämmelse
finnes, som för här ifrågavarande område, kommunalskattelagstiftningsområdet,
kan anses konstituera en ändring i kommunallagsbegreppets
omfattning, då givetvis närmast i utvidgande riktning. Det enda stadgande,
som här synes kunna komma i fråga, är andra punkten av regeringsformens
§ 57, vilken är av följande lydelse: »Huruledes särskilda
menigheter må för egna behov sig beskatta, bestämmes genom kommunallagarna,
vilka av konungen och riksdagen gemensamt stiftas».
Denna bestämmelse har stundom påståtts innebära, att all lagstiftning
om kommunal beskattning folie under begreppet kommunallagarna
och följaktligen skulle tillhöra konstitutionsutskottets, respektive, före
1909, lagutskottets verksamhetsområde. Åven konstitutionsutskottet har
självt vid 1918 års riksdag varit inne på denna tankegång och gav
då i sitt memorial nr 10 följande tolkning av den citerade bestämmelsen:
»Av detta stadgande torde framgå, att bestämmelser om kommunal
beskattning ej få meddelas annorstädes än i kommunallagarna, eller,
omvänt, att de bestämmelser, som i vilken lag eller författning som
helst meddelas i detta ämne, i och med detsamma få kommunallags
karaktär, vilket ur konstitutionell synpunkt innebär, dels att de jämlikt
nyss återgivna grundlagsstadgande skola beslutas av konung och riksdag
gemensamt, dels att de vid behandlingen inom riksdagen skola hänvisas
till konstitutionsutskottet. Regeringsformen § 57 giver sålunda vid
handen, att lagstiftningen om kommunal beskattning, i vilken form denna
Komtitutiomuts/cottets memorial Nr lä.
7
än sker, hör till de frågor, som jämlikt § 38 riksdagsordningen sedan
1909 tillkomma konstitutionsutskottet efter att förut hava handlagts av
lagutskottet)).
Konstitutionsutskottet vid innevarande riksdag har emellertid vid
förnyad prövning av denna fråga, likasom konstitutionsutskottet vid 1919
års riksdag, kommit till den uppfattningen, att den 1918 gjorda tolkningen
ej kan vidhållas. 1 sitt yttrande vid föredragningen av den
till 1862—63 års riksdag framlagda proposition, i vilken även nämnda
tillägg till § 57 regeringsformen ingick, motiverade justitiestatsministern
De Geer med följande ord förslaget i denna del: »Då den nya Representationsformen
är avsedd att i vissa delar stödja sig på Kommunalförfattningarna,
kunna icke dessa lämpligen längre hänföras endast till den
ekonomiska lagstiftningens område, och ett tillägg är derföre gjordt vid
Regeringsformens 57 §, enligt hvilken Kommunalförfattningarne skola
stiftas av Konung och Riksdag gemensamt». Det synes oomtvistligt,
att med »Kommunalförfattningarna» i detta sammanhang och följaktligen
med »kommunallagarna» i § 57 regeringsformen avsågs just de kort förut
utfärdade kommunalförordningarna men icke övriga författningar, såsom
1861 års kungörelse om hundskatt m. m. dyl., i vilka bestämmelser om
kommunal beskattning finnas inryckta. Att bestämmelsen insattes i § 57
regeringsformen och att i densamma särskilt betonades, att kommunallagarna
reglera, »huruledes särskilda menigheter må för egna behov sig
beskatta», får sin förklaring vid en jämförelse med första punkten i
§57 regeringsformen, där det stadgas, att »svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta utövas av riksdagen allena.» Den särskilda beskattningsrätt
för kommunerna, som genom de nyss utfärdade kommunallagarna
reglerats, ansågs kunna innebära en viss modifikation av
nämnda stadgande i § 57 regeringsformen, varför det befanns lämpligt
att i denna paragraf insätta även detta moment, som tillerkände kommunerna
en viss beskattningsrätt »för egna behov». Men därmed är icke
uttalat, att alla bestämmelser rörande den beskattning, som kan förekomma
inom en kommun, skola ingå i »kommunallagarna», i den bemärkelse,
som avses med detta uttryck i § 57''regeringsformen. Det
torde sålunda enligt utskottets mening få anses tydligt, att andra punkten
i § 57 regeringsformen icke föranleder till den slutsatsen, att bestämmelser
om kommunal beskattning alltid måste anses tillhöra kommunallagarna.
Enligt utskottets mening höra alltså till »kommunallagarna» i
såväl § 57 regeringsformen som §38:2 riksdagsordningen endast de
bestämmelser rörande den kommunala beskattningen, vilka ingå i de förut
8
Konstitutionsutskottets memorial Kr 15.
uppräknade, inom det allmänna kommunallagsbegreppet fallande författning,
ärna. Denna uppfattning erhåller ett ytterligare stöd i vissa stadganden
i de 1862 utfärdade kommunallagarna. Så gives i förordningen
om kommunalstyrelse på landet i 57 och följande §§ de allmänna bestämmelserna
om kommunal skattskyldighet, varefter i § 60 stadgas: »Där i lag eller
allmän författning stadgat är, att kommunalutskyld endast från vissa
av de i § 57 omförmälda beskattningsföremål skall utgå, eller att för
deltagande i sådan utskyld andra grunder skola följas, eller att vissa
från skattskyldighet till kommunen eljest befriade medlemmar skola till
fyllande av särskilda behov bidraga, gäller till efterrättelse vad sålunda
förordnat är.» En liknande bestämmelse återfinnes i § 58 mom. 2 i
förordningen om kommunalstyrelse i stad. Genom dessa stadganden
utskiljas från de i kommunallagarna givna grundreglerna för den allmänna
kommunalbeskattningen de i »lag eller allmän författning» i
övrigt givna bestämmelserna för kommunal beskattning. 1 samma riktning
peka även stadgandena i § 5 av sagda förordningar.
Den av utskottet nu angivna tolkningen av begreppet »kommunallagarna»
i § 57 regeringsformen och § 38 : 2 riksdagsordningen har
även, beträffande kommunala skattelagstiftningsfrågor, med få undantag,
varit den i hittillsvarande praxis gällande. Till belysande härav lämnas
här nedan en redogörelse för utskottsbehandlingen av författningar rörande
sådan kommunal beskattning, som ej faller inom ramen för 1862 års
kommunallagar. Härvid är att erinra därom, att lagutskottet före 1909
på detta område ägde den befogenhet, som numera tillkommer konstitutionsutskottet.
Denna lagutskottets behörighet reglerades först genom
en efter 1867 fast praxis och sedermera, efter 1882, genom en denna
praxis beseglande ändring av § 42 riksdagsordningen.
Genom en kungörelse av 1861 stadgades rätt för kommun att upptaga
skatt för hundar och att inom viss gräns bestämma beloppet för
denna skatt, alltså en typisk kommunalskatteform. Då en motion om
ändring i denna kungörelse framlades vid 1877 års riksdag, remitterades
densamma till bevillningsutskottet. Vid behandlingen av detta utskotts
betänkande i första kammaren drogo ett par talare bevillningsutskottets
behörighet i tvivelsmål och gjorde, med hänvisning till regeringsformens
§ 57, gällande, att motionen bort remitteras till lagutskottet; denna deras
uppfattning delades emellertid icke av flertalet talare i kammaren. Och
då vid senare riksdagar frågor om ändring av den 1877 antagna nya
hundskattekungörelsen uppkommit, hava de väckta förslagen utan diskussion
hänvisats till bevillningsutskottet. Så var fallet 1913 och 1916.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.
9
Donna rent kommunala skattefråga har ej vid något tillfälle ansetts falla
inom konstitutions- respektive lagutskottets verksamhetsområde.
Ett annat exempel är handläggningen av kurhusavgiften, vilken
inom viss bestämd gräns pålades av landstingen, respektive stadsfullmäktige.
Då en kuugl. proposition rörande densamma framlades 1807,
hänvisades den av båda kamrarna utan debatt till bevillningsutskottet,
ehuru en talare sedermera under debatten i andra kammaren rörande
utskottets hemställan framhöll, att det här egentligen ej vore fråga om
en avgift av bevillnings natur. Då förslag om kurhusavgiftens omläggning
till sjukvårdsavgift sedermera år 1873 kom före, hänvisades detsamma
likaledes till bevillningsutskottet. Vid behandlingen av dess
utlåtande i första kammaren yrkade emellertid en talare, herr Casparsson,
återremiss, med motivering, att »landstingslagens behandling ej tillhörde
bevillningsutskottet». Häremot anförde en annan talare, friherre af Ugglas,
bl. a., att »varje beslut, som av riksdagen fattas och som kan hava en
mer eller mindre avlägsen inverkan på landstingets rätt», icke därför
borde behandlas av lagutskottet, »då det icke förutsätter förändring av
ett enda ord i kungl. förordningen om landsting». Den senare meningen
delades också av kammaren.
Denna praxis fortfor vid följande riksdagar, sedan kurhus avgiften år
1873 ersatts aven s. k. sjukvårdsavgift. Så remitterades förslag om ändringar
i kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusavgiftens upphörande
och införande av en allmän sjukvårdsavgift 1883, 1885, 1888,
1892 och 1895 till bevillningsutskottet, utan att delade meningar i fråga
om utskottets behörighet kommo till synes. Vid 1896 års riksdag uppstodo
ånyo meningsskiljaktigheter i frågan. Då yrkade nämligen herr
Ljungman, att en motion rörande sjukvårdsavgiften skulle hänvisas till
lagutskottet, detta bl. a. med hänvisning till regeringsformen § 57.
Ett yrkande av herr Hedin om frågans remittering till bevillningsutskottet
segrade emellertid utan votering. Praxis har även sedermera
varit, att frågan om sjukvårdsavgiften remitterats till bevillningsutskottet.
Förslag om skogsaccis har 1905 gått till bevillningsutskottet; vid
två senare tillfällen ha frågor härom hänvisats till lagutskottet, nämligen
1908 och 1909, men förslagen voro då sammankopplade med förslag om
ändringar i kommunallagarna, varför någon mot riktigheten av den av
utskottet givna tolkningen av begreppet »kommunallagarna» stridande
slutsats härur ej kan dragas. Efter 1909 års grundlagsändring hava
hithörande frågor i regel hänvisats till jordbruksutskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 6 höft. (Nr 15.) 458 21 2
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.
Ifråga om vissa andra till sin natur i större eller mindre grad
kommunala skatter kunna några slutsatser av utskottsbehandlingen icke
dragas, då bestämmelserna om dessa skatteformer ingått såsom ett led
i författningar av mera omfattande räckvidd och beskattningsmomentet
därför ej blivit det avgörande vid utskottsbehandlingen. Så hava frågor
rörande den numera avskaffade brännvinsförsäljningsavgiften gått till
bevillningsutskottet, frågor rörande vägskatten och folkskoleavgiften före
1909 till lagutskottet. Det kan även nämnas, att förordningen angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, som till viss
del är av kommunal natur, vid alla tillfällen gått till bevillningsutskottet.
De enda undantagen från den praxis, enligt vilken författningar,
som till sitt innehåll huvudsakligen röra kommunalskattelagstiftning
utanför de egentliga kommunal författningarna, hänvisats till andra utskott
än bevillningsutskottet, och de enda fall överhuvud, då konstitutionsutskottet
haft att handlägga kommunalskattefrågor utanför kommunallagarna, ha
inträffat under de senaste åren. I sitt meromnämnda memorial nr 10
vid 1918 års riksdag fann nämligen konstitutionsutskottet en kungl.
proposition med förslag till förordning om provtaxering för fullgörande
av kommunal skattskyldighet falla under utskottets behörighet. I enlighet
med sina uttalanden vid detta tillfälle har konstitutionsutskottet
även, trots att starka betänkligheter häremot inom utskottet gjorts
gällande, funnit sig vid 1919 och 1920 års riksdagar böra mottaga förslag
angående kommunal nöjesskatt.
Av vad ovan anförts om såväl grundlagsbudens tillkomst och innebörd
som den tillämpning av desamma, vilken tidigare hävdats genom
en under årtionden fortlöpande klar praxis, framgår sålunda, att frågor
rörande kommunal beskattning utanför kommunallagarna icke böra av
konstitutionsutskottet handläggas. Under sådana förhållanden kan utskottet
givetvis icke anse de i ett fåtal fall under de sista åren gjorda
hänvisningarna av vissa dylika frågor till konstitutionsutskottet böra på
något sätt få verka prejudicerande.
Återstår frågan, till vilket utskott nu ifrågavarande motioner i stället
böra hänvisas. Såsom ovan framhållits, hava hittills frågor rörande
kommunal beskattning utanför kommunallagarna vid olika tillfällen hänvisats
till bevillningsutskottet. Om bevillningsutskottets befogenhet stadgas
i § 40 riksdagsordningen: »Bevillningsutskottet åligger att bereda alla dit
från kamrarna hänvisade frågor, som angå förändring uti föreskrifterna om
bevillnings utgörande, att förslagsvis beräkna inkomsterna av de särskilda
bevillningarna, och att, sedan statsverkets behov blivit utredda och bestämda,
opåmint föreslå sättet för bevillningens ökande, om det erfordras,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.
11
eller dess minskande, om sådant kan äga ruin, och i sammanhang därmed
till riksdagen avgiva förslag till bevillningsstadgar». När man vid tilllämpningen
av denna föreskrift till bevillningsutskottet hänvisat frågor
rörande sådan beskattning, som icke kunnat räknas till bevillning i inskränkt
bemärkelse, torde härtill olika omständigheter hava medverkat.
Dels har hänsyn tagits därtill, att den i § 00 regeringsformen förekommande
uppräkningen av vad som med bevillning skall förstås icke är
fullständig. Dels torde föreskriften i § 73 regeringsformen, att inga
nya pålagor må utan riksdagens samtycke, »i den ordning, förut nämnt
är, påbjudas», hava ansetts åsyfta, att de förut givna bestämmelserna
om sättet för bevillningars åtagande bort tillämpas vid frågor om antagande
av nya pålagor överhuvud. Dels har man slutligen, då något
grundlagsbud här icke trätt hindrande i vägen, ansett sig böra taga
särskild hänsjm till den omständigheten, att för hithörande frågors realbehandling
det varit till fördel att hänvisa dem till det utskott — bevillningsutskottet
— som har att i allmänhet handlägga ärenden av
liknande art och för den skull får anses bäst skickat att sakligt bedöma
dylika frågor.
Med utgångspunkt från vad här ovan anförts går utskottet nu att
avgöra, huruvida förevarande motioner tillhöra konstitutions- eller bevillningsutskottets
verksamhetsområde.
Vad först angår det i motionen I: 138 väckta förslaget om vissa
bolags befriande från kommunal skattskyldighet, synes det utskottet vara
klart, att, vare sig detta befriande sker i samband med befrielse från
skyldighet att erlägga bevillning eller genom särskilt stadgande om
befrielse blott från den på bevillningen grundade kommunala skattskyldigheten,
en reglering härav icke bör åvägabringas närmast genom ett
stadgande i kommunallagarna, utan i första hand erfordrar bestämmelser
antingen i bevillningsförordningen eller i den av motionären åberopade
kungl. förordningen 14 juni 1917, § 19, eller i särskild författning, som
till någon av dessa förordningar anknyter. Givetvis kan därvid även
uppkomma spörsmålet, huruvida för förslagets genomförande en ändring
kan vara nödvändig eller önsklig även i kommunallagarna, men frågan
härom blir i sådant fall av sekundär natur. Principiellt hör ärendet,
sådant det i motionen föreligger, till bevillningsutskottet, dit motionen
alltså bör hänvisas.
Vad därefter angår den i motionen II: 64 väckta frågan om införande
av kommunal objektskatt å vissa förmögenhetsföremål, vill utskottet framhålla,
att bestämmelser härom skäligen endast i det fall böra i kommunallagarna
införas, då de avse rubbning i gällande grunder för kommunal
-
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.
utskylders utgörande. Om åter förslag väckes, att till kapital skall hänföras
vissa förmögenhetsföremål, oaktat de ej direkt giva avkastning,
eller att med fastighet vissa sådana föremål skola i viss utsträckning
likställas, såsom i motionen II: 64 skett, synes det utskottet uppenbart,
att dylika förslag icke avse den kommunala uttaxeringens allmänna
grunder och att bestämmelser i anledning av dessa förslag följaktligen
icke böra i kommunallagarna införas. Tvärtom sammanhänger tydligen
den sålunda väckta frågan om viss objektskatt med bevillningsförordningens
bestämmelser om beskattningsbar kapitalinkomst, och bestämmelser
härom torde därför rätteligen hava sin plats i denna förordning.
Aven denna motion bör alltså till bevillningsutskottet hänvisas.
Vad slutligen beträffar motionen II: 99, som avser en ändring i
nöjesskatteförordningen, är det enligt utskottets ovan givna redogörelse
fullt klart, att det i densamma gjorda förslaget icke faller inom omfånget
för begreppet kommunallagarna. Nöjesskatteförordningen synes utgöra
just en sådan »lag eller allmän författning», varom i §§ 60, respektive
58 i förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad talas, och
som just genom dessa bestämmelser utskiljas från de i kommunallagarna
givna grundreglerna för den allmänna kommunalbeskattningen. Denna
skatteform kan alltså ej anses falla inom konstitutionsutskottets verksamhetsområde,
men väl inom den ram för bevillningsutskottets behörighet,
som enligt den i praxis tillämpade tolkningen av § 40 riksdagsordningen
angives. Särskilt vill utskottet framhålla, att, enligt förut
given redogörelse, såväl hundskatten som sjukvårdsavgiften, vilka skatteformer
äro av principiellt samma natur som nöjesskatten, ansetts böra
hänvisas till bevillningsutskottet. Med stöd härav finner utskottet, att
även motionen II: 99 rätteligen bör till bevillningsutskottet hänvisas.
Utskottet har sålunda på skäl, som i det föregående utvecklats,
funnit
motionerna I: 138, II: 64 och II: 99 vara av beskaffenhet
att böra hänvisas till bevillningsutskottet,
vilket utskottet får för riksdagen tillkännagiva.
Stockholm den 17 februari 1921.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.
13
Reservation
av herr Reuterskiöld, som, beträffande en punkt i motiveringen, ansett
felaktigt att vid uppräkningen (sid. 6) av de författningar, vilka böra
betraktas som kommunallagar i egentlig mening (= kommunala författningslagar),
medtaga lagarna angående folkskoleväsendet i Stockholm den 15
maj 1903 och angående folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909,
då dessa väl utbrutits ur kyrkostämmoförordningarna, men icke inflyttats
i förordningarna om kommunalstyrelse i borgerlig kommun, utan blivit
supplement till folkskolestadgan såsom speciell kommunalförvaltningsförfattning.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 6 Käft. (Nr 15.)
458 21 3