Konstitutionsutskottets utlåtande Nr It.
3
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1921 kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av § 24 i förordningen om landsting.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Hellberg, Johansson i Kälkebo,
Strömberg, Ljunggren, Thulin,*) Reuterskiöld, Lyberg, Stendahl, Hallén,*)
af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund, Sävström, Leander, Persson i
Fritorp, Andersson i Igelboda, Eliasson och Gustafson i Kasenberg.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I eu inom andra kammaren väckt motion, nr 28, har herr Borg
hemställt,
»att riksdagen måtte besluta, att 24 § Kung! förordningen om
landsting måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Landstingsman eller suppleant, som ej bor å den ort, där landsting
hålles, åtnjuter av landstingsmedel i dagtraktamente under landstingets
möte 20 kronor ävensom ersättning för resekostnader fram och åter,
beräknat efter skjutslega för en häst, där icke järnväg är att tillgå eller
ångbåtslägenhet begagnas, men efter avgiften i andra klassens vagn på
järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats ej
förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där resan såmedels sker.
Landstingsman som bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter av
landstingets medel i dagtraktamente under landstingets möte 15 kronor.»
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
När konstitutionsutskottet senast eller vid 1918 års lagtima riksdag
föreslog riksdagen eu höjning av det åt ledamot eller suppleant i landsting
utgående dagtraktamentes belopp, angav utskottet bland annat följande
motivering till stöd för sin hemställan: »Det står för utskottet
klart, att eu höjning av landstingsmännens dagtraktamente är av behovet
Utskottets
yttrande.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.
påkallad. De förändringar, som sedan 1912 skett i det allmänna prisläget,
förorsaka, att den summa, till vilken dagtraktamentet nämnda år
sattes, numera icke på långt när förslår för sitt ändamål, som av nämnda
års konstitutionsutskott angavs sålunda, att traktamentet borde utgöra
en på sådant sätt beräknad ersättning, att landstingsman ''utöver de
besvär, som äro förenade med uppdraget’, icke åsamkades ''särskilda direkta
utgifter för uppdragets fullgörande’. — — — — Efter att hava
tagit ståndpunkt till frågan om de allmänna grunderna för det ifrågavarande
dagtraktamentets utgående har utskottet till sist att uttala sig
beträffande dettas belopp. Härvid bör hänsyn tagas därtill, att ersättningen
för kommunala förtroendeuppdrag, där sådan anses böra utgå,
ej får sättas så hög, att — i strid med själva principen för vår kommunala
självstyrelse — uppdraget blir eftersträvansvärt för ersättningens
skull. Å andra sidan bör icke höjningen ske med sådan försiktighet,
att behovet av en ny höjning inom alltför kort tid gör sig kännbart;
olämpligheten av alltför ofta återkommande ändringar i ifrågavarande
stadgande ligger i öppen dag.»
Den utgångspunkt för bedömandet av denna ersättningsfråga, som
utskottet alltså då tydligen ansåg sig böra omfatta, nämligen samma
uppfattning av ersättningens ändamål, som utskottet förfäktat i samband
med dagtraktamentets tillkomst vid 1912 års riksdag, finner utskottet
alltjämt vara den rätta. Ej heller anser utskottet någon anledning föreligga
att numera underkänna det resultat beträffande ersättningens belopp,
vartill 1918 års riksdag i likhet med utskottet kommit från den
nyssnämnda utgångspunkten och med beaktande i övrigt av de synpunkter,
som framgå av det nyss citerade. Bland sistnämnda synpunkter
vill utskottet särskilt fästa uppmärksamheten på det angivna
hänsynstagandet även därtill, att höjning ej inom den närmaste tiden
ånyo skulle behöva ifrågakomma. På grund av detta hänsynstagande
reduceras givetvis betydelsen av det skäl, som motionären anfört till
stöd för sitt förevarande förslag, och som skulle ligga i den efter nuvarande
ersättningsbelopps fixerande skedda prisstegringen. Då utskottet
icke kunnat anse denna stegring av levnadskostnaderna så betydande,
att därav, trots det alltså år 1918 betonade beaktandet av kostnadernas
ökning under den närmaste tiden, den höjning nu kan motiveras, som
motionären föreslagit, och då dessutom för närvarande otvetydigt försiggår
en sänkning av prisnivån, har utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka den ifrågavarande motionen.
Härtill kommer, att som bekant på initiativ aA7 1918 års riksdag
utredning försiggår beträffande frågan om ersättning för kommunala
I
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.
h
förtroendeuppdrag i allmänhet. I samband därmed torde ock det önskemål,
som 1920 års riksdag i skrivelse till Kung]. Maj:t framförde beträffande
rätt för landstingsmän att erhålla dagtraktamente även under
resedagar, vinna beaktande. Utskottet finner för sin de), att ett bifall till
förevarande motion skulle innebära ett föregripande av denna utredning,
och anser sig även på denna grund böra avstyrka bifall till motionen
— detta så mycket mera som nämnda utredning inom icke alltför lång
tid torde vara slutförd.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 februari 1921.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
Reservationer:
1) av herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Hellberg, Strömberg,
Ljunggren, Thulin, Hallén, Sävström och. Andersson i Igelboda, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»När konstitutionsutskottet senast — — — — — — — — hgger
i öppen dag.»
Den höjning, som i fråga om landstingsmannaarvodet företogs vid
1918 års riksdag, ägde rum omedelbart efter att riksdagsmannaarvodet,
höjts. Detta senare arvode, som tidigare varit 10, höjdes genom den vid
1918 års riksdag definitivt antagna grundlagsändringen till 20 och för i
huvudstaden bosatta till 15 kronor om dagen. Skälen för ökningen av riksdagsmanna-
och landstingsmannaarvodena voro då enahanda, nämligen
att dessa arvoden icke på långt när försloge för sitt ändamål. I bägge
fallen utgick man också ifrån, att höjningen skulle göras så stor, att
ytterligare höjning icke skulle göra sig kännbar inom den närmaste tiden.
Såsom är allmänt känt, har emellertid den fortsatta stegringen av levnadskostnaderna
varit så betydande, att den vid tidpunkten för den förra
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.
Ö
höjningen (1917—1918) uttalade förhoppningen, att en ytterligare höjning
icke sktdle ifrågakomma under den närmaste tiden, ej gått i uppfyllelse.
Av 1920 års riksdag antogs såsom vilande och av 1921 års
riksdag bekräftades en grundlagsändring, varigenom riksdagsmannaarvode!
ökades från 20, resp. 15 kronor till 32, resp. 24 kronor pr dag
under den beräknade riksdagstiden.
Enligt utskottets mening drager den företagna höjningen av riksdagsmännens
arvoden med sig såsom en konsekvens bifall till en inom
måttliga gränser företagen höjning av landstingsmännens arvoden. Utskottet
anser i likhet med vad riksdagen tidigare ansett, att landstingsmännen
icke böra på grund av ett för ringa arvode få vidkännas särskilda
direkta utgifter för uppdragets fullgörande. Skall detta syfte
tillgodoses, torde emellertid en höjning av landstingsmannaarvodena vara
oundviklig. Stegringen av levnadskostnaderna har såsom nyss erinrats
varit så betydande — varom den beslutade höjningen av riksdagsarvodena
tillräckligt vittnar — att den betydligt överskrider den gräns, som
man år 1918 trodde sig hava satt mot behov av ytterligare höjningar.
Den sänkning av prisnivån, som under de senaste månaderna inträtt,
synes utskottet icke vara sådan, att den undanröjer de skäl, som tala
för en höjning av arvodesbeloppen.
Vid prövningen av det föreliggande förslaget har utskottet väl uppmärksammat
den utredning, som för närvarande försiggår beträffande
frågan om ersättning för kommunala förtroendemän. Enligt utskottets
mening beröres emellertid det föreliggande spörsmålet icke av nyssagda
utredning, enär arvoden till landstingsmän icke äro avsedda att utgöra
ersättning för de besvär, som äro förenade med uppdraget, utan endast
att täcka de direkta utgifterna för uppdragets fullgörande. Ej heller
kan den av föregående års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t begärda
utredningen beträffande rätt för landstingsmän att erhålla ersättning för
resedagar anses hava några egentliga beröringspunkter med den föreliggande
frågan. Genom att bereda landstingsmännen rätt till reseersättning
avser man ju att undanröja den orättvisa, som för närvarande
träffar de avlägset boende landstingsmännen.
Vad därefter beträffar de belopp, som motionären föreslagit skola
utgå i dagarvode, har utskottet funnit dem vara avpassade efter de förändrade
prisförhållandena och stå i ungefärlig proportion till de nyligen
höjda riksdagsmannaarvodena. Den kostnad, som rikets landsting genom
höjningen skulle få vidkännas, är skäligen obetydlig och uppgår för
landstingen sammanlagt i runt tal endast till mellan 0,1 och 0,2 % av
landstingsskatten.
Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 14.
i
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av motionen II: 28, för
sin del måtte antaga följande
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 24 § i förordningen
den 21 mars 1862 om landsting.
Härigenom förordnas som följer:
24 §.
Landstingsman eller suppleant, som ej bor å den
ort, där landstinget hålles, åtnjuter av landstingets
medel i dagtraktamente under landstingets möte tjugo
kronor ävensom ersättning för resekostnaden fram och
åter, beräknad efter skjutslega för en häst, där icke
järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas,
men efter avgiften i andra klassens vagn på järnväg,
där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats
ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg,
där resan såmedelst sker. Landstingsman, som bor å
den ort, där landstinget hålles, åtnjuter av landstingets
medel i dagtraktamente under landstingets möte femton
kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1921.»
2) av herr Lyierg mot viss del av motiveringen.