Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den lf> februari 1921 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.

Maj:t angående beredande åt arrendatorer m. fl. i Norrland
och Dalarna av utsträckt rätt till jakt och fiske för
husbehov.

(2:a avd.)

Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 213, av herr Vennerström,
har hemställts, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville utreda, huruvida och i vad mån utsträckt rätt till
jakt och fiske för husbehov må, utan skada för en rationell jakt- och
fiskevård, kunna beredas arrendatorer, torpare och deras vederlikar i
Norrland och Dalarna samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
denna utredning kan föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 6 § i lagen den 8 november 1912 om rätt till jakt samt
11 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske gäller för närvarande,
att brukare, där ej annorlunda avtalas, äger nyttja den jakt och det
fiske, som hör till den till brukande upplåtna jorden. För vissa delar
av Norrland och Dalarna har dock avtalsfriheten beträffande arrendator
rätt att fiska genom 23 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet i Norrland och Dalarna inskränkts därhän, att
arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör
till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten,
där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande.
Slutligen har föreskrivits, att boställshavare, kronohemmans
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 10 samt. 6 höft. (Nr 11.) 1

Utskottet.

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

åbo samt, inom de sex nordligaste länen, innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet
å kronojord skall äga jakträtt å boställets, kronohemmanets,
skogstorpets eller odlingslägenhetens ägor, dock att den innehavare av
skogstorp eller odlingslägenliet sålunda medgivna jakträtt icke skall
innefatta rätt till jakt å älg.

Frågan om utsträckning av arrendatorers, torpares och deras vederlikars
rätt till jakt och fiske för husbehov behandlades vad angår Norrland
och Dalarna av 1918 års lagtima riksdag i anledning av motion i
andra kammaren, nr 206, av herr Venner3tröm, som då hemställde, att
riksdagen måtte besluta antaga följande förändrade lydelse av 23 § i
lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna:

»§ 23. Ej må arrendator förbjudas att för husbehov utöva den
rätt till jakt och fiske, som hör till den arrenderade jorden.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del av en fastighet,
vare arrendator, jämväl berättigad att till husbehov begagna den rätt
till jakt och fiske,'' som hör till den övriga fastigheten.»

Denna motion hänvisades till förberedande behandling av lagutskottet,
som i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 19, hemställde
om avslag å densamma. Utskottet förklarade, bland annat, sig hålla
före, att ett frigivande av jakten och fisket i den utsträckning, motionären
föreslagit, utan tvivel skulle hämma utvecklingen av jakt och
fiske och därigenom för landet medföra ur folknäringssynpunkt menliga
påföljder, varjämte framhölls, att en på sätt motionären avsag obegränsad
rätt för arrendatorn till jakt skulle utgöra ett bestämt hinder för
främjandet av en rationell jaktvård.

Utskottets hemställan om avslag å motionen vann bifall av första
kammaren men avslogs av andra kammaren, som i stället biföll en vid
utlåtandet fogad reservation, vari begärdes utredning, huruvida och i
vad mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan
skada för en rationell jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer och
deras vederlikar i Norrland och Dalarna.

Motiveringen till denna reservanternas hemställan var av följande
lydelse:

»De förhållanden angående arrendatorers rätt att till husbehov idka fiske, som
enligt lag äro gällande i Norrland och Dalarna, hava förut blivit påtalade i riksdagen.
Och bland arrendatorerna ej blott inom Norrland och Dalarna utan även inom andra
delar av landet har försports och förspörjes missnöje över de stränga och ofta
onödiga inskränkningar, som på olika sätt genomförts å dessa områden. Dessa inskränkningar
införas ej blott för att uppehålla en god jakt- och fiskevård eller för
att främja dessa näringars utveckling — mot vilket ingen vill vända sig - utan
jämväl för att icke säga ofta i andra syften. På sina håll idkas ju jakten och

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

3

Asket t. o. m. mera ur ren nöjessynpunkt än som nyttig verksamhet, och det torde
näppeligen vara på sin plats att på grund därav onödiga inskränkningar förekomma
mot de fattiga odlarnas och brukarnas naturliga och rimliga rätt att genom jakt
och Aske få upphjälpa sitt klena kosthåll. Frågan är av så pass vikt, att den bör
ägnas nödig uppmärksamhet. Vi skulle helst önska, att en utredning för hela riket
komme till stånd om bättre rätt för arrendatorer, torpare och vederlikar att idka
jakt och Aske till husbehov å arrenderad mark samt å större skogsmarker och därtill
hörande vattendrag och sjöar, liggande under arrendegivarens ägor, men, enär
motionärerna inskränkt sig till att yrka åtgärder blott för Norrlands och Dalarnas
de], nöja vi oss nu med att hemställa, — — — —»

Vid 1919 års lagtima riksdag hemställde herr Vermerström i en
inom andra kammaren väckt motion, nr 80, att riksdagen måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån
utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan skada för en
rationell jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer,^ torpare och deras
vederlikar samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Denna motion hänvisades till förberedande behandling av jordbruksutskottet,
som i över densamma avgivet utlåtande, nr 38, hemställde,
att riksdagen, i anledning av motionen, i skrivelse till Kungl.
Maj:t, måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i
vad mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan
skada för en rationell jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer, torpare
och deras vederlikar i Norrland och Dalarna samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning skulle kunna föranleda.

Till stöd för denna hemställan anförde utskottet följande:

»Utskottet finner även för sin del frågan om beredande åt arrendatorer,
torpare och deras vederlikar av utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov behjärtansvärd.
Tydligen är det av icke obetydlig vikt för dessa personers uppehälle
att äga lagbestämd rätt till jakt och fiske för husbehov.

Såsom av lagutskottet vid 1918 års lagtima riksdag anfördes, kunna emellertid,
med hänsyn till främjandet av en rationell jakt- och fiskevård, betänkligheter
göras gällande mot att medgiva en dylik rätt. Betingelserna för en rationell
jakt- och fiskevård äro dock mycket olika för olika delar av landet. Vad angår
Norrland och Dalarna med dessa landsdelars stora ödevidder torde nämnda betingelser
ofta icke vara synnerligen stora, varför det vill synas, att där en utsträckning
av arrendatorernas och deras vederlikars jakt- och fiskerätt skulle kunna
medgivas. — För de sydligare, mera tätt bebyggda delarna av landet synes däremot
en rätt för arrendatorer och vederlikar till jakt i den omfattning, motionären
föreslagit, kunna utgöra ett bestämt hinder för främjandet av en rationell jaktoch
fiskevård. Beträffande sistnämnda landsdelar kan utskottet därför icke biträda
motionen.»

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

Jordbruksutskottets hemställan bifölls av andra kammaren men
avslogs av första kammaren, varför sålunda frågan även för denna riksdag
förfallit.

Vid 1920 års lagtima riksdag hemställde herr Vennerström i eu
inom andra kammaren väckt motion, nr 192, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda,
huruvida och i vad mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov
må, utan skada för en rationell jakt- och fiskevård, kunna beredas
arrendatorer, torpare och deras vederlikar i Norrland och Dalarna, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda.

Härjämte föreslog herr Molin i Aspa i en likaledes inom andra
kammaren väckt motion, nr 16, att riksdagen ville besluta sådan ändring
av lagen den 8 november 1912, § 6, vid byggningabalkens 23 kap., att
uttrycket i 1 mom. »dock må den innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet
sålunda medgivna jakträtt icke innefatta rätt till jakt å älg»
utginge ur lagen, samt att 2 mom. i samma paragraf ändrades till:
»År eljest jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren den
jakt, som till jorden hörer», vadan sålunda bestämmelsen: »Där ej annorlunda
avtalats» skulle utgå.

Dessa motioner hänvisades till förberedande behandling av jordbruksutskottet,
som i anslutnmg till vad jordbruksutskottet vid 1919
års lagtima riksdag anfört i anledning av herr Vennerströms då i amnet
väckta motion gjorde enahanda hemställan, som till sistnämnda riksdag,
varjämte utskottet hemställde, att den av herr Molin i Aspa väckta motionen,
i vad den icke kunde anses besvarad genom vad utskottet
sålunda hemställt, ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jordbruksutskottets berörda hemställan bifölls av andra kammaren
men avslogs av första kammaren, varför sålunda frågan jämväl för 1920
års riksdag förfallit.

Utskottet har icke funnit det hava tillkommit några nya skäl
att i förevarande fråga intaga annan ståndpunkt än den utskottet intog
vid 1919 års lagtima riksdag och 1920 års riksdag och får därför,
i anslutning till vad jordbruksutskottet vid nämnda riksdagar i ämnet
anfört hemställa,

att riksdagen må, i anledning av förevarande
motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t, anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad mån utsträckt
rätt till jakt och fiske för husbehov må, utan

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

skada för eu rationell jakt- och fiskevård, kunna beredas
arrendator-, torpare och deras vederlikar i Norrland
och Dalarna samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Htopkholm den 15 februan 1921.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norm, Hellström, Elisson, Barthelson, Andersson Karl
Andreas, Sederholm, Berge och Andersson Gunnar, samt

från andra kammaren: herrar greve Hamilton, Johansson i Uppmälby, Olsson i Broberg,
Andersson i Grimbo, Flognfält, Igel, Ericson i Funäsdalen och Poppius -

Reservation

av herrar Elisson, Barthelson, Sederholm, Gunnar Andersson, Olsson
i Broberg, Andersson i Grimbo och Poppius, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:

»Enligt 6 § etc. — — — — — — — — — till jakt å älg.»

1 motion nr 206 i andra kammaren år 1918 anhöll herr Vennerström,
att riksdagen måtte besluta antaga följande förändrade lydelse av
23 § i lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna:

»§ 23. Ej må arrendator förbjudas att för husbehov utöva den
rätt till jakt och fiske, som hör till den arrenderade jorden.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del av en fastighet,
vare arrendatorn jämväl berättigad att till husbehov begagna den rätt
till jakt och fiske, som hör till den övriga fastigheten.»

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

Denna motion hänvisades till förberedande behandling av lagutskottet,
som i sitt utlåtande, nr 19, hemställde om avslag å motionen.
Motiveringen till denna hemställan var av följande lydelse:

»Den stora betydelse, jaktens och fiskets rationella utnyttjande har för vårt
lands livsmedelstillgång, får icke underskattas. Också har intresset för såväl jakt
som fiske under senare åren städse ökats, och bådadera hava med råtta befunnits
vara förtjänta av åtgärder från statens sida för sitt fortbestånd och utveckling. Ett
frigivande av jakten och fisket i den utsträckning, motionären föreslagit, skulle enligt
utskottets förmenande utan tvivel hämma denna utveckling och därigenom medföra
icke blott för arrendatorn minskat utbyte av fisket utan jämväl för landet i dess
helhet ur folknäringssynpunkt menliga påföljder. Då arrendatorn vid norrländska
arrendelagens tillkomst förmenades böra erhålla rätt till husbehovsfiske, därför att
fisket ansågs lämna ett så värdefullt bidrag till hushållet, att det särskilt i avlägsnare
trakter och under nödår skulle för jordbrukaren vara så gott som oumbärligt, måste
man likväl för fiskets egen skull från den uppställda regeln göra det undantag, som
ovan nämnts. Det lärer icke kunna bestridas, att ett medgivande åt arrendatorn
att fiska jämväl i det fiskevatten, däri särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits
till fiskets befrämjande, skulle medföra fara för att intresset för fisket skulle minskas
och att åtgärder i nu nämnt syfte skulle så småningom utebliva, ett förhållande,
som i sin ordning helt visst komme att återverka jämväl på det arrendatorn redan
tillkommande husbehovsfisket. "Utskottet kan alltså icke förorda någon ändring
härutinnan, så mycket mindre som erfarenheten givit vid handen, att det norrländska
fisket på flera ställen är statt i tillbakagående.

Ej heller kan utskottet tillstyrka bifall till motionärens hemställan om utsträckning
av arrendatorns rätt till fiske till allt hemmanets eller lägenhetens fiskevatten.
Åtminstone såvitt Norrland gäller, torde denna rätt i allmänhet redan nu
tillkomma arrendatorn, då nämligen fisket där som regel är oskiftat. Och för det
fall, att fisket är skiftat, lärer arrendatorn till stöd för sitt anspråk att få fiska i
annat fiskevatten än det, som hör till den arrenderade jorden, icke kunna åberopa
starkare skäl än till exempel en jordägare, vars ägor glänsa upp till fiskevattnet,
eller för övrigt varje annan, som, enär han har sitt hemvist i grannskapet av fiskevattnet
eller av annan anledning, skulle hava fördel av att få tillgodogöra sig fisket
i detsamma.

Vad slutligen angår arrendatorns rätt till jakt, erbjuder jakten onekligen
många likheter med fisket. En på sätt motionären avser obegränsad rätt för arrendatorn
till jakt skulle emellertid enligt utskottets förmenande innebära ett bestämt
hinder för främjandet av en rationell jaktvård. Någon begränsning i avtalsfriheten
mellan jordägare och arrendator beträffande jakten, på sätt skett för fiskets del,
synes icke heller hava ifrågasatts vid norrländska arrendelagens tillkomst. Ändrade
förhållanden, som nu skulle kunna föranleda ett ingripande från lagstiftarens sida i
detta avseende, lära icke hava inträtt.»

Denna lagutskottets hemställan biträddes av första kammaren, men
avslogs av andra kammaren, som i stället biföll en vid utlåtandet fogad
reservation, vari begärdes utredning, huruvida och i vad mån utsträckt
rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan skada för en rationell

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11. 7

jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer och deras vederlikar i Norrland
och Dalarna.

Vid 1919 års lagtima och 1920 års riksdag hemställde herr Vennerström
i inom andra kammaren väckta motioner, att riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad
män utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde utan skada
för eu rationell jakt- och fiskevård beredas arrendatorer, torpare och
deras vederlikar, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Jämväl dessa motioner, som tillstyrktes av
majoriteten i jordbruksutskottet, blevo av andra kammaren bifallna men
avslagna av den första kammaren.

Det motstånd, som inom riksdagens bägge kamrar rests mot de
av motionären framställda yrkandena och som lett till att desamma,
vare sig de åsyftat direkt lagändring eller som under åren 1919 till
1920 utredning i motionens syfte, blivit avslagna, har ingalunda sin rot
i någon motvilja mot att bereda arrendatorer m. fl. i Norrland och
Dalarna vissa fördelar, utan i de‘större och vidare synpunkterna, att
icke eu ringa fördel för denna särskilda klass av medborgare må medföra
en stor och svårbotlig skada för djurlivet i dessa landsdelar, såväl
i rent ekonomiskt som i naturhistoriskt avseende.

Vid föregående års behandling av denna fråga har framhållits,
hurusom jakten och fisket, över vars försämring länge klagats, med
all sannolikhet skulle ytterligare försämras, om jakt- och fiskerätt ytterligare
på ett okontrollerbart sätt utsträcktes. Detta i all synnerhet om
jägarnes och fiskarnes antal starkt ökades inom talrika, smärre ägoområden,
varigenom åtgärder inom närbelägna ägovidder till jaktens
och fiskets upphjälpande mångenstädes skulle göras alldeles illusoriska.

Det torde ej heller med verkligt fog kunna bestridas, att erfarenheten
visat, att inom de jordbruksdrivande trakterna av nu ifrågavarande
landsdelar jakten och fisket med vart år spela en allt mindre
roll för befolkningens uppehälle, ävensom att de personer, som ägna
sig åt desamma i någon omfattning, lätt nog komma att försumma det
jordbruk de ha att sköta och sålunda mera förlora än vinna härpå,
vadan från samhällelig synpunkt intet skäl numera synes förefinnas att
medelst särskild lagstiftning söka uppmuntra ett försummande av modernäringen
från vissa i detta sysselsatta medborgarekategoriers sida.

Till förenämnda huvudskäl mot bifall till den av motionären
önskade lagstiftningen bör ock läggas, att genom en avsevärd utsträckning
av jakt- och fiskerättigheterna den under vanskliga klimatiska
förhållanden levande nordsvenska faunan komme att utsättas för en för -

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 11.

födelse och i inånga fall säkert ett utrotande av mindre motståndskraftiga
arter, som föga harmonierar med de humanare strävanden
till naturens och ej minst djurlivets skyddande, som statsmakterna givit
sitt stöd genom en rad åtgärder till s. k. naturskydd.

Då så viktiga samhälleliga intressen starkt tala mot ett bifall* till
motionärens yrkanden, vilka icke kunna anses medföra fördelar och behag
för den enskilda i en grad, som motsvarar den skada de med säkerhet
skulle tillfoga det allmänna, och då vidare i ett stort antal fall
rätt såväl till nyttighets- som nöjesjakt och -fiske torde kunna
på det enskilda avtalets väg förvärvas av de härför särskilt skickade
och intresserade, synes en särskild utredning av den art motionären
föreslagit ej böra komma till stånd. Det är nämligen obestridligt, att
ett än så försiktigt avfattat beslut om en sådan utredning komme att
av de därför intresserade uppfattas såsom ett halvt löfte om genomförande
av eu lagstiftning i föreslagna riktning. Då vidare från alla håll inom
och utom riksdagen insikten blivit väckt om nödvändigheten att riksdagen
begränsar utrednings- och kommittéväsendet i görligaste mån och
till sådana frågor, som äro av den art, att reformer av betydelse och
vikt därav framgå, synes någon hemställan om utredning icke böra
göras. Vare sig en särskild kommitté härför komme att tillsättas eller
frågan överlämnades till någon redan arbetande kommitté, vars arbetstid
därigenom bleve ytterligare förlängd, komme utredningen att bliva
förenad med avsevärda och av ovan angivna grunder skäligen onödiga
utgifter för statsverket.

På nu angivna grunder får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

STOCKHOLM, I8AAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.