Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1921 kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld jämte en i ämnet väckt motion.

I eu till riksdagen den 4 mars 1921 avlåten, till bankoutskottet
den 9 samma månad hänvisad proposition nr 122 har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att
riksbanken må för tiden från och med den 1 april till och med den
30 september 1921 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I ett över nämnda proposition avgivet, den 10 mars 1921 dagtecknat
utlåtande nr 21 anförde bankoutskottet, att utskottet, med
hänsyn till den korta arbetstid, som stode utskottet och riksdagen till
buds före påsk, ansett sig för det dåvarande endast böra föreslå, att
den riksbanken medgivna befrielsen från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld erhölle förlängd giltighet till den 1 nästkommande
maj.

Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets hemställan.
Den riksbanken medgivna befrielsen från skyldigheten att''inlösa
av banken utgivna sedlar med guld upphör sålunda med utgången
av april månad.

I sitt ovan omförmälda utlåtande förklarade sig utskottet tillika
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 8 samt. 22 höft. (Nr 27). 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Departements■
chefen.

vilja framdeles till riksdagen inkomma med förslag i ämnet, avseende
tiden efter ovanberörda den 1 maj.

Kung!. Maj:ts förslag är, såsom av åberopade statsrådsprotokollet
framgår, föranlett av en utav fullmäktige i riksbanken till Kungl. Maj:t
ingiven skrivelse av den 5 februari 1921, däri fullmäktige hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå, att riksbanken
under tiden från och med den 1 april till och med den 30 september
1921 befrias från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld. Över
denna framställning, mot vilken fullmäktige i riksgäldskontoret förklarat
sig icke hava något att erinra, har ekonomiska rådet den 16 februari
1921 avgivit utlåtande och därvid, under hänvisning till ett av rådet
den 20 december 1920 avgivet yttrande i fråga om målet för Sveriges
valutapolitik, tillstyrkt bifall till fullmäktiges i riksbanken förslag.

Beträffande innehållet i de här berörda framställningarna tillåter
sig utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har för egen del anfört:

»Det ligger i öppen dag, att det är ett önskemål av högsta vikt,
att penningvärdet ju förr dess hellre ånyo stabiliseras. I allmänhet är
man ense om, att för uppnåendet av detta mål de länder, som frångått
en effektiv guldmyntfot, böra återgå därtill. I denna riktning har
Brysselkonferensen uttalat sig. Vad Sveriges valutapolitik angår hava
såväl 1920 års finanssakkunniga och ekonomiska rådet som ock min
företrädare i ämbetet utgått från den förutsättningen, att ett återvändande
för Sveriges del till effektiv guldmyntfot bör eftersträvas. Åven
jag delar meningen om önskvärdheten av att guldmyntfoten återställes,
sfi snart detta lämpligen kan ske.

Emellertid är, på sätt ekonomiska rådet jämväl framhåller, guldets
eget värde för närvarande underkastat starka växlingar, såsom framgår
särskilt av varuprisernas fluktuationer i Amerikas Förenta Stater. De
undersökningar, som vidtagits rörande varupriserna giva dessutom —
säger rådet — vid handen, att ett starkt och oenhetligt prisfall för
närvarande pågår i flertalet länder. Under dylika förhållanden kan
enligt rådets mening en värderelation mellan den svenska kronan och
guldet icke med utsikt till framgång fixeras, och ovissheten om den
kommande utvecklingen gör det icke heller möjligt att förutsäga, när
härutinnan gynnsammare förhållanden kunna anses föreligga. Rådet
anser sålunda, att en stabilisering av varupris- och arbetslönenivåerna
såväl i Sverige som i länder med effektiv guldvaluta bör avvaktas,
innan en övergång till guldmyntfot sker.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

3

''Enär eu övergång till effektiv guldmyntfot, innan guldets värde
i förhållande till varor erhållit nödig stabilitet, är förenad med konsekvenser,
som delvis icke kunna överblickas, och det synes omöjligt att
i närvarande stund vinna garantier för att eu nu fastställd guldparitet
under alla omständigheter skulle kunna upprätthållas, så anser jag i likhet
med ekonomiska rådet, att tills vidare alltjämt en avvaktande ståndpunkt
bör intagas. Jag förutsätter dock härvid, att valutapolitiken allt
fortfarande bedrives sålunda, att den svenska kronans värde i förhållande
till guld icke nedgår utan tvärtom — såvida detta under ett bestämt
men varsamt handhavande av till buds stående medel visar sig
möjligt — i görligaste män höjes. Målet måste emellertid vara att,
så '' snart förhållandena tillåta det, återställa eu fast guldparitet för den
svenska valutan.

Redan förut har påpekats angelägenheten av att utvecklingen på
penningväsendets område ej blott hemma -utan även i utlandet följes
med uppmärksamhet. Jag tillåter mig härutinnan att hänvisa till det
uppdrag av denna innebörd, som i förutberörda skrivelse av den 5
februari 1921 av dåvarande departementschefen lämnats åt ekonomiska
rådet. Till äventyrs förtjänar det att tagas under övervägande, huruvida
icke, när tiden därför kan anses vara inne, i förevarande fråga ett
samarbete bör komma till stånd med sådana länder, vilkas ställning till
spörsmålet om guldmyntfoten är ungefär överensstämmande med vår.

Syftemålet härmed skulle vara att söka ernå viss samstämmighet med
avseende å eventuellt blivande åtgärder i riktning mot guldmyntfotens
återställande.

Av den uppfattning beträffande valutafrågans nuvarande läge,
varåt jag här givit uttryck, följer, att enligt min mening tiden ännu
icke är kommen för återupptagande av riksbankens skyldighet att inlösa
sina sedlar med guld, utan att den riksbanken medgivna befrielsen
från guldinlösningsplikten bör erhålla förlängd giltighet. Mot bankofullmäktiges
förslag att bestämma tidsfristen att gälla till och med den
30 september 1921 har jag ingen erinran.»

Vidare har till utskottets behandling hänvisats en inom första Motion i-.iss.
kammaren av herr Asplund väckt motion, nr 185, om vidtagande av
åtgärder i syfte att återställa den svenska valutans guldparitet. Emellertid
har med första kammarens protokollsutdrag för den 16 innevarande
april till utskottet överlämnats en av motionären inlämnad skrivelse,
däri denne på grund av vissa skäl förklarar sig icke längre hava
anledning vidhålla det i motionen framställda yrkandet. I följd härav

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

har utskottet icke ansett erforderligt avgiva yttrande över förenämnda
motion.

Utskottet. '' Enligt den uppfattning, som kommit till uttryck i såväl 1920 års

Åtidm “ntfot1 finans8akkunnigas som ekonomiska rådets uttalanden beträffande det
gu myn o. svenska penningvärdets framtida ordnande, bör Sverige, så snart förhållandena
det medgiva, återgå till guldmyntfot. Till denna uppfattning
har också departementschefen uttalat sin anslutning.

Då guldmyntfotsystemet tidigare vunnit allmän användning, har
detta huvudsakligen skett därför, att guldet enligt erfarenheten visat
sig besitta ett för mera avsevärd tid relativt stabilt värde och vara väl
ägnat att begagnas som internationell värdemätare. Genom präglingsfriheten,
sedelinlösningsskyldigheten och den fria guldhandeln är det vid
guldmyntfotsystem möjligt att upprätthålla ett fast värdeförhållande
mellan guld och sedlar, '' varigenom icke blott växelkursernas fluktuationer
kunna hållas inom mycket trånga gränser utan även objektiva
normer fastställas för handhavandet av sedelutgivningsrätten. Såvitt
den hittillsvarande erfarenheten givit vid handen kunna samtliga dessa
fördelar, vilka för upprätthållande av ett sunt näringsliv äro av fundamental
betydelse, blott vinnas genom att penningväsendet ordnas på
grundval av ett på guld uppbyggt myntsystem. Utskottet ansluter sig
också för sin del till den meningen, att åter en övergång till effektiv
guldmyntfot bör ske, så snart detta låter sig göra.

Guldets Genom guldmyntfotens återställande ernås emellertid blott, att den

“ svenska kronan erhåller ett fast värde i förhållande till guldet. Däremot kan
på denna väg icke vinnas en verklig stabilisering av penningvärdet inom
landet, respektive av den inhemska allmänna prisnivån, enär den svenska
kronan vid återgång till guldmyntfot blir beroende av guldets egna
växlingar i värde. Före kriget försiggingo förskjutningarna i guldets
värde endast långsamt och växlingar mellan ett stigande och fällande
guldvärde förekommo endast efter en längre tids förskjutning i endera riktningen.
Med de omvälvningar i mynt- och penningeväsendet, som inträffat
under kriget, har guldets värde emellertid fallit mycket avsevärt. Under
senaste år har därefter i stort sett en viss stegring av guldvärdet åter inträtt,
men denna stegring har samtidigt varit förenad med växlingar på
relativt mycket korta tidsperioder. Dessa förskjutningar och växlingar i
guldvärdet äro liksom beträffande varje annan vara bestämda av förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan. Liksom tidigare torde guldets framtida
värde ävensom växlingarna däri komma att i huvudsak bliva beroende

Banko utskottets utlåtande Nr 27.

5

icke blott av produktionen och den industriella konsumtionen av guld
utan därjämte — och sannolikt i vida väsentligare grad — av guldets
blivande ställning och användning i mynt- och penningeväsendet i olika
länder. Vilka växlingar, som guldets värde i den närmaste framtiden
till följd av dessa samverkande faktorer kan bliva underkastat, är för
närvarande omöjligt att förutse. Så mycket torde dock vara säkert, att
guldets värde ännu kan komma att underkastas mycket avsevärda förändringar,
innan de ekonomiska förhållandena hunnit stabiliseras. Särskilt
förefaller detta sannolikt, för den händelse Drysselkonferenseus maning
till en allmän övergång till effektiv guldvaluta vinner efterföljd. I alla
händelser kan guldets värde näppeligen återvinna sin forna stadga,
förrän åtminstone ett flertal mera betydande länder förskaffat sig betingelser
för att ånyo kunna tillämpa guldmyntfotsystemet och under
alla omständigheter kan guldet icke dessförinnan återvinna sin betydelse
som internationell värdemätare. Om Sverige därför för närvarande skulle
återinföra en effektiv guldvaluta skulle — för den händelse en dylik
åtgärd i övrigt vore möjlig att genomföra — därmed följa, att prisnivån
i Sverige tillsvidare alltjämt bleve beroende av den osäkerhet, som för
närvarande vidlåder guldets eget värde. En omedelbar och fullständig
återgång till effektiv guldvaluta synes därför under nuvarande förhållanden
redan av detta skäl utesluten.

Inför utskottet har det ifrågasatts, att riksbanken omedelbart borde
åläggas att utlämna exportfritt guld efter visst fastställt högre pris än
det lagfästa, det vill säga 2,480 kronor per kilogram fint guld, eller att
till motsvarande kurs tillhandahålla dollarväxlar. Det väsentliga syftet
med en sådan åtgärd skulle vara att förhindra den möjlighet till en ny
prisstegring, som på vissa håll anses ligga däri, att sedelcirkulationen
icke minskats i den omfattning, som på grund av prisfallet varit att
vänta. Utskottet håller före, att faran för en ny prisstegring, under
förutsättning av en återhållsam statsfinansiell hushållning och en klok
valutavård, för närvarande näppeligen torde vara aktuell.

Men även om denna fara skulle tillmätas mera avgörande betydelse, är
det med nuvarande osäkerhet rörande det verkliga värdeförhållandet mellan
guldet och sedlarna omöjligt att fixera ett visst högsta pris på guld i
svenska kronor. En dylik föreskrift skulle därför innebära ett experiment
efter mer eller mindre godtyckliga utgångspunkter, vilket isynnerhet i nuvarande
ömtåliga läge kunde medföra svårbedömliga följder. Dessutom har
från visst håll uppmärksamheten fästs därpå, att införande av en partiell
guldmyntfot lätteligen kan leda därhän att ett fortsatt höjande av den

Vissa ifrågasatta
åtgärder
för övergång
till guldmyntfot.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

svenska kronans köpkraft omöjliggöres. Enligt utskottets mening finnes
för närvarande varken anledning till ''eller förutsättningar för att vidtaga
några åtgärder av angivet slag.

Lika litet har utskottet funnit anledning att biträda sådana åtgärder,
varigenom det redan på förhand bestämdes, att guldmyntfotens återinförande
skulle företagas vid viss på förhand angiven tidpunkt. Varje
förslag i denna riktning förutsätter nämligen å ena sidan, att möjlighet
finnes för uppgörande av en bestämd plan för det ekonomiska återställelsearbetet,
och å andra sidan att säkra och effektiva medel stå till
förfogande för genomförande av en dylik plan.

Utskottet håller före, att ingendera av dessa förutsättningar äro
för handen. Aven om en allmän plan för det ekonomiska återställelsearbetet
på förhand kunde uppgöras, kommer densamma att ständigt
behöva ändras och omläggas, icke minst därför att vårt land såsom
medlem av det stora världshushållet är beroende av förhållandena i övriga
länder. Mer än eljest är det nuvarande tidsläget behärskat av eu allmän
osäkerhet på alla områden, politiskt lika väl som socialt och ekonomiskt.
Vid uppgörande av en allmän plan även blott för den närmaste framtidens
finanspolitik kan det därför icke undvikas, att ingen eller högst
ofullständig hänsyn blir tagen till förhållanden, vilka senare kunna visa
sig vara av väsentlig betydelse. På sätt utskottet nedan närmare får
tillfälle ådagalägga äro jämväl de medel, som stå till buds för fullföljande
av en plan för penningvärdets höjande till sin verkan och användbarhet
i avsevärd mån begränsade. I nära anslutning till Brysselkonferensens
uttalande förmenar utskottet sålunda, att det för närvarande är omöjligt
att säga, när tidpunkten är inne för vårt lands vidkommande att återgå
till sin tidigare effektiva guldmyntfot.

Ej heller har utskottet för sin del ansett tillrådligt, att föreskrifter
nu lämnas om sedelinlösningens återupptagande och guldexportförbudets
hävande, för den händelse dollarkursen skulle närma sig sin tidigare
guldparitet. Icke minst under senaste tid har erfarenheten visat, att
växelkurserna äro utsatta för mer eller mindre tillfälliga inflytelser, varigenom
de noterade kurserna ingalunda utgöra ett riktigt uttryck för
det jämviktsläge, som är betingat av de ekonomiska förhållandena i inoch
utlandet. Särskilt har det på många håll ansetts, att den nuvarande
noteringen av dollarkursen på grund av dylika tillfälliga inflytelser är
för låg.

Så länge ett dylikt läge fortbestår, saknas varje möjlighet att
angiva, vid vilken paritet det erforderliga jämviktsläget förefinnes, och
varje förhastat ingripande synes därför icke blott lönlöst utan jämväl

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

7

agnat att bliva för vårt land ödesdigert. Var detta jämviktsläge befinner
sig kan enligt utskottets mening endast konstateras på erfarenhetens
väg, och detta kan endast ske, sedan de ekonomiska förhållandena visat
tydliga tecken att hava återvunnit en viss grad av inre stadga och
lästhet. När detta blir fallet är för närvarande omöjligt att förutsäga
och det salmas därför anledning att redan nu upptaga till övervägande
vid vilken tidpunkt en återgång till effektiv guldmyntfot för vårt vidkommande
kan företagas.

För bedömande av frågan när och huruledes Sverige skall kunna
återgå till effektiv guldmyntfot synes det redan nu vara av vikt
att överväga spörsmålet, huruvida Sverige före något större land i
Europa ensamt kan upptaga sedlarnas inlösning med guld. Såsom ovan
framhållits, kan en återgång till guldmyntfot icke äga rum, förrän de
ekonomiska betingelserna härför äro för handen, vilket bland annat förutsätter
förefintligheten av ett stadgat värdeförhållande mellan guld och
sedlar. Men även under dylika omständigheter är det icke uteslutet,
att en återgång till effektiv guldvaluta kan medföra-betänkliga konsekvenser.
För den händelse i detta läge ett verkligt guldmyntfotsystem återinföres,
är det visserligen, teoretiskt sett, att förvänta, att växelkurserna i de
europeiska länderna dels på svenska kronor dels också på dollars, respektive
de svenska växelkurserna på dessa länder och Amerikas Förenta Stater
böra komma att inställa sig på sådant sätt, att en betalning till sistnämnda
land med lika fördel kan ske vare sig direkt eller över annat
land som också över Sverige. En dylik utjämning av växelkurserna
torde emellertid i praktiken komma att ställa sig delvis annorlunda. I
första hand förutsätter nämligen en sådan utjämning, att växelarbitraget
olika länder emellan arbetar fullt fritt, med tillräckliga medel och utan
för stora riskmoment. Denna förutsättning är emellertid ännu icke för
handen. Det är därför icke otänkbart, att sådana differenser kunna uppkomma
mellan växelkurserna, att den svenska riksbankens tillgångar
av dollars och guld komma att från tid till annan utsättas för starka
påfrestningar. Men därjämte fordras än ytterligare, att riksbanken är
i tillfälle att fullt effektivt reglera alla fria valutor. Åven om detta
till varje tidpunkt vore möjligt, vilket dock långt ifrån är fallet, torde
med en dylik reglering av dessa växelkurser i alla händelser dock icke
kunna undvikas, att betydande kursväxlingar härigenom komma att
uppstå, vilket i synnerhet för export- och importhandeln skulle medföra
än mera osäkerhet och oberäknelighet än vad för närvarande
är fallet.

Guldmyntfotsystemets

införande i
Sverige och
utlandet.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Valutafrågans
förändrade
läge.

Vidare är det under ovan nämnda förutsättningar ej heller otänkbart,
att europeiska gäldenärer, som hava att verkställa likvider i
Förenta Staterna genom att begagna kredit i Sverige eller genom att
vid fördelaktiga tillfällen överföra tillgodohavanden till Sverige, sätta
sig i stånd att vid likvidens fullgörande draga fördel av det fasta
värdeförhållandet mellan svensk och amerikansk valuta. Som en omedelbar
följd av dylika transaktioner kan framkallas en export av riksbankens
guldförråd med därav följande rubbningar i det inhemska penning- och
kreditväsendet. De olägenheter, som härigenom tid efter annan kunna
uppkomma för det svenska näringslivet, torde icke kunna förbises. Skall
Sverige dessutom bland de första länderna i Europa återgå till en
effektiv guldvaluta, kräver detta, att eu fullt fri guldmarknad, liknande
den, som före världskriget förefanns i England, kan upprättas och
vidmakthållas. Härför kräves emellertid ekonomiska förutsättningar,
innefattande bl. a. en ställning som internationell fordringsägare och
förefintligheteu av eu internationell fondmarknad, vilka vårt land icke
besitta. Redan av dessa skäl är Sveriges handlingsfrihet vid återinförande
av guldmyntfot i hög grad begränsad.

Såsom än mera avgörande kommer emellertid härtill, att guldets
eget värde av ovan angivna skäl icke kan tänkas uppnå erforderlig
stadga, förrän penningväsendet, åtminstone i ett flertal större länder,
ordnats efter guldmyntfotsystem.

Det torde sålunda vara tvivel underkastat, huruvida vårt land,
även när tiden därtill är inne, ensamt för sig vare sig bör eller kan
övergå till effektiv guldvaluta. I överensstämmelse med denna allmänna
uppfattning vill utskottet uttala sin anslutning till den av departementschefen
framkastade tanken om önskvärdheten därav, att, innan frågan
om eu definitiv återgång till guldmyntfot framdeles upptages, ett samarbete
om möjligt bör komma till stånd med sådana länder, vilkas ställning
till spörsmålet om guldmyntfoten är ungefär överensstämmande med
vårt, i syfte att härigenom söka ernå viss samstämmighet med avseende
å eventuellt blivande åtgärder i riktning mot guldmyntfotens återställande.

Enligt den av 1920 års finanssakkunniga i betänkande den 6
augusti samma år företrädda uppfattningen, bör såsom närmaste mål
för den svenska valutans framtida ordnande uppställas dess återförande
till lagstadgad guldparitet. Denna uppfattning har framgått som en
medelväg mellan tvenne ytterlighetsmeningar, av vilka den ena avsåg
en stabilisering av dåvarande penningvärde och prisnivå och den andra
en återgång till förhållandena före krigets utbrott. I anslutning till

Bankoutskoitets utlåtande Nr 27.

9

deuna allmänna uppfattning har den övervägande majoriteten av de
sakkunniga ansett sig böra förorda ett varsamt successivt höjande av
penningvärdet, respektive nedbringande av prisnivån, så långt omständigheterna
det medgiva, utan att de därför nödvändiga åtgärderna framkalla
svårare rubbningar i vårt ekonomiska liv.

Sedan detta uttalande gjordes har emellertid ett kraftigt och brådstörtat
prisfall inträffat. Icke desto mindre saknas dock alltjämt de
ekonomiska förutsättningarna för eu återgång till guldmyntfot vid den
lagstadgade pariteten efter nuvarande guldvärde. Härigenom har frågan
om vår framtida valutapolitik kommit i ett nytt läge. Det måste därför
enligt utskottets mening ånyo upptagas till övervägande, i vad mån ett
program för denna politik, även inom den av 1920 års finanssakkunniga
sålunda angivna ramen, överhuvud är möjligt att uppställa.

Till en början torde härvid böra erinras därom, att prisfallet i
Sverige enligt föreliggande indexberäkningar för tiden juni 1920 till och
med februari 1921, procentuellt räknat, varit ungefär lika stort som det
i Amerikas Förenta Stater. Givetvis kunna dessa indexberäkningar icke
tillmätas någon större grad av tillförlitlighet rörande prisfallets omfattning
och dess betydelse för de relativa produktionskostnaderna i olika
länder. Så mycket torde dock med säkerhet därav kunna slutas, att —
om det amerikanska prisfallet antages hava nått sin botten — den svenska
prisnivån fortfarande måste sänkas mycket avsevärt, innan en stabilisering
av det svenska penningvärdet vid lagstadgad guld paritet kan
inträda. Under sådana omständigheter synes det därför med hänsyn
till här föreliggande spörsmål vara av största vikt att söka klarlägga i
första hand, huruvida tillräckligt och allsidigt verkande medel stå till
förfogande för att i Sverige åstadkomma ett dylikt prisfall, vidare vilka
ekonomiska och sociala verkningar det nuvarande prisfallet medfört,
ävensom, med ledning härav, vilka verkningar ett nytt prisfall kan förväntas
utlösa, samt slutligen huru långt en planmässigt genomförd deflationspolitik,
i den mån denna är möjlig att genomföra, med hänsyn till
samhällets gemensamma intressen kan fortsättas.

Enligt en allmänt gängse uppfattning är diskontopolitiken det verksammaste
medlet för att reglera och stabilisera penningvärdet. Därjämte
är diskontopolitiken det enda medel, som kan tillmätas särskild
betydelse, för den händelse icke artificiella och till sina verkningar oberäkneliga
medel skola komma till användning.

Diskontopolitikens verkningskrets är emellertid begränsad, och dess
effektivitet kan under olika förutsättningar förändras. Genom växelkur Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 8 sand. 22 höft. (Nr 27.) 2

Diskonto

politiken

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Ifrågasatt indragning
av
viss del av
den utelöpande
sedelmängden.

sernas fluktuationer, den fria guldhandelns hämmande samt nu rådande
begränsning i den fria internationella kreditgivningen har diskontopolitiken
i stort sett förlorat sin förmåga att draga utländskt kapital in i
landet. För det inhemska näringslivets vidkommande utövar diskontot
en omedelbar verkan blott på den på kort tid löpande kreditgivningen,
medan dess inverkan på kapitalmarknaden endast är medelbar. Dessutom
har diskontopolitikens effektivitet i avsevärd grad förminskats
genom den bundenhet, som det moderna organisationsväsendet skapat
inom näringslivets olika områden. Diskontot är sålunda för närvarande
endast eu bland många andra på penningvärdet inverkande faktorer och
dess inverkan är därjämte till omfattning och styrka i avsevärd mån
beskuren. Det måste sålunda konstateras, att diskontopolitiken varken
är ett tillräckligt effektivt eller ett under alla förhållanden användbart
medel för genomförande av en planmässig deflationspolitik. Redan häri
ligger enligt utskottets mening en viss begränsning i möjligheten att
uppställa ett allmängiltigt mål för en framtida valutapolitik.

Såsom ett annat medel för åstadkommande av en allmän prissänkning
har blivit ifrågasatt en successiv indragning av den utelöpande
sedelmängden.

I proposition nr 123 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva,
att riksbanken må för tiden till den 1 mars 1922 begagna den i
§ 6 andra stycket av lagen för Sveriges riksbank den 22 maj 1897
omförmälda rätten att utgiva sedlar till ett belopp av högst etthundratjugufem
miljoner kronor utöver vad som är medgivet i första stycket
av samma paragraf. Såsom i propositionen anföres, bör denna fråga
upptagas till behandling i samband med övriga till valutavården hörande
spörsmål. Under hänvisning till utskottets utlåtande nr .28 med särskilt
förslag i anledning av nämnda proposition vill utskottet i detta sammanhang
beträffande sakfrågan anföra följande.

Otvivelaktigt torde vara, att en successiv indragning av den utelöpande
sedelmängden åtminstone för viss tid är ett verksamt medel att
begränsa rörelsens tillgång på omsättningsmedel och därigenom innebär
en möjlighet att sänka den allmänna prisnivån. Om emellertid de ekonomiska
förutsättningarna för en dylik begränsning av rörelsemedlen
icke äro för handen, måste en sådan åtgärd komma att verka som en
på konstlad väg företagen skärpning av den redan förut förefintliga
kreditbegränsningen. Genomföres därför under sådana förhållanden en
successiv sedelindragning, torde det icke kunna undvikas, att alldeles
oförutsebara konsekvenser av vittgående ekonomisk och social innebörd

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

11

kunna framkallas. Genomförandet av en planmässig sedelindragning är
sålunda beroende därav i vilken utsträckning rörelsen själv kan förmås
minska sitt behov av omsättningsmedel. Denna verkan kan emellertid
för riksbankens vidkommande endast åstadkommas i mera begränsad
omfattning, enär — såsom ovan närmare bar utvecklats — de medel,
som härför stå riksbanken till buds, icke äro tillräckligt allsidiga och
effektiva. Om därför eu successiv sedelindragning företoges, skulle det
kunna inträffa, att riksbanken på grundval av inflytelser, varöver den ej
råder, blir nödsakad att öka sin sedelutgivningsrätt vare sig detta kommer
att ske genom inköp av guld eller på annat sätt. Det kan ej heller
bortses därifrån, att en av riksbankens huvuduppgifter är att till den
av marknadsläget betingade räntesatsen möjliggöra för näringslivet att få
sitt legitima kreditbehov tillfredsställt. Då därjämte riksbanken vid senaste
kvartalsskifte varit föranledd att taga i anspråk cirka 37 miljoner kronor av
den extra sedelutgivningsrätten, finner utskottet för sin del det icke tillrådligt,
att en på konstlat sätt och efter mer eller mindre godtyckliga grunder
verkställd indragning av den utelöpande sedelmängden kommer till
stånd.

I likhet med vad utskottet vid tidigare tillfällen i denna fråga uttalat,
vill utskottet jämväl nu framhålla, att man för övrigt med visshet
torde kunna utgå därifrån, att den extra sedelutgivningsrätten icke
kommer att begagnas i större utsträckning än som är oundgängligen
nödvändigt, och först sedan andra utvägar anlitats till motverkande av
sedelcirkulationens ökning.

Det nuvarande prisfallet är internationellt och kan i stort sett
betraktas som en reaktion mot den under krigsperioden inträdda prisstegringen.
Utom på den förda diskontopolitiken och kreditbegränsningen
torde prisfallet i Sverige huvudsakligen bero dels på internationella
inflytelser, dels också på den psykologiska inverkan, som varje
väntat, mera långvarigt prisfall måste framkalla.

För den nuvarande situationen inom näringslivet är en högst omfattande
kapitalbrist det mest utmärkande särdraget. Denna kapitalbrist
har ökats därigenom, att produktionen, särskilt av varor med naturlig
avsättning på utlandet, har sjunkit och konsumtionen, främst av från
utlandet importerade varor, har vuxit. Det hittillsvarande prisfallet har
därjämte väsentligt hastigare och kraftigare gjort sig gällande i grosshandeln
än å arbetsmarknaden. Med konjunkturomslagets inträdande
ha konsumenter i avvaktan på lägre priser övergått till att täcka endast
sina mest nödvändiga behov. Avsättningen har minskats och inför ut -

Deflationens
ekonomiska
och sociala
verkningar.

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

sikterna av ett fortsatt prisfall hava producenterna inskränkt eller nedlagt
driften. Härvid har särskilt exportindustrien drabbats synnerligen
tungt även genom den i vårt land alltför låga noteringen å utländska
valutor. Resultatet av dessa förhållanden har blivit, att produktionen
ytterligare stagnerat eller avtagit. Å andra sidan har köpkraften för
konsumtionsvaror visserligen minskats men icke i samma grad, som
produktionen avtagit. Med den växande driftsinskränkningen har därjämte
_ måst igångsättas helt och hållet improduktiva eller först efter
lång tid produktiva nödhjälpsarbeten, varigenom konsumtionen åtminstone
i viss mån upprätthållits utan att dock täckas av motsvarande inhemsk
produktion.

I anslutning härtill kunna de ekonomiska och sociala verkningarna
av det hittillsvarande prisfallet i huvudsak sammanfattas på följande
sätt. Produktionen har avtagit, företagsverksamhetens räntabilitet har
minskats, alla kapitalvärden hava reducerats och kapitalanskaffningen för
produktiva företag har försvårats, företagarelusten har inför utsikten av
ytterligare prisfall gripits av modlöshet, kreditbegränsningen har minskat
köpkraften och skärpt prisfallet, driftsinställelserna ha ökats i antal och
omfattning, konkurser och betalningsinställelser äro i stigande, arbetslösheten
har vuxit och givit anledning till anordnande av mer eller
mindre improduktiva nödhjälpsarbeten; den med deflationen följande
reduktionen av arbetslönerna, har förorsakat omfattande arbetsstrider
och konsumtionen särskilt av industri- och produktionsartiklar har
minskats. 1 stort sett har sålunda prisfallet medfört fördröjd varuomsättning
och minskad kapitalbildning, varmed följer, att det ekonomiska
framåtskridandet hämmats och det allmänna välståndet blivit tillbakasätta

Huruvida ett fortsatt prisfall, åstadkommet genom inflytelser från
utlandet eller framkallat av eu begränsad kreditgivning, även framdeles
skall åstadkomma samma verkningar, därom torde för närvarande inoen
bestämd åsikt kunna uttalas. Men det synes antagligt, att, för den
händelse de tidigare för handen varande förutsättningarna förbliva oförändrade
d. v. s. om prisfallet fortfar under fortsatt kapital- och kreditbrist
och om varupriserna i grosshandeln falla hastigare än de förnämsta
produktionskostnaderna, en mer eller mindre analog upprepning
av de hittills iakttagna verkningarna kommer att visa sig. Med kännedom
dels om det ytterst svåra läge, vari det svenska näringslivet för närvarande
befinner sig, dels också om det närvarande tillståndet på arbetsmarknaden,
kan i dylikt fall en fortsatt deflation näppeligen under längre
tid uthärdas.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

13

Med vilka model och under vilka förutsättningar deflationen än
genomföres, synes stor sannolikhet tala därför, att alla samhällsgrupper,
ehuru kanske i olika grad och i olika omfattning, komma att drabbas
av densammas ekonomiska och sociala verkningar. Det torde därjämte
icke kunna undvikas, att en sådan deflation måste försiggå stötvis och
oregelbundet, varigenom rubbningarna och slitningarna på det sociala
området komma att skärpas. Under dylika omständigheter är det uppenbart,
att, om samhällets motståndskraft icke skall äventyras, en fortsatt
deflation endast kan drivas till en viss gräns. Var denna gräns ligger,
kan icke på förhand angivas, men att den finnes, och att den i ett
land som Sverige med dess fast organiserade näringsliv och starkt- utvecklade
sociala livssyn relativt snabbt skall uppnås, därom kan intet
tvivel råda.

Vidare måste en fortsatt deflationspolitik jämväl ur statsfinansiell
synpunkt antagas komma att medföra mindre gynnsamma verkningar.
På grund av den inverkan, som deflationen utövar på näringslivet torde
det få anses som säkert, att statsinkomsterna komma att minskas.
Skatteförmågan sjunker, intäkterna av de affärsdrivande verken reduceras
och jämväl tullinkomster och acciser torde komma att bliva mindre
givande. Å andra sidan synes det knappast vara att förvänta, att statsutgifterna
kunna nedbringas, i den mån inkomsterna minskas. Utgifter
för räntor och amorteringar bliva oförändrade och komma därigenom
att i budgeten verka mera tryckande. En reducering av utgifterna för
avlöningar till i statens verk och inrättningar anställda kan endast försiggå
relativt långsamt. Dessutom göra rubbningarna i näringslivet
det av sociala skäl nödvändigt, att staten under olika former måste
träda emellan för lindrande av den därigenom uppkomna arbetslösheten.
Under sådana förhållanden torde det därför vara att befara att,
för den händelse icke staten genom ökad upplåning skall täcka bristen
i budgeten med därav följande risk för ny inflation, en mer eller mindre
betydande begränsning i den statliga verksamheten på många områden
måste vidtagas.

Härmed äro emellertid icke de synpunkter uttömda, vartill hänsyn
måste tagas, då det gäller att bedöma, huru långt en successiv deflation
bör drivas. Genom den tidigare inflationen har oförskylld vinst tillfallit
vissa samhällsmedlemmar och samhällsgrupper på andras bekostnad. Lönestegringarna
ha i allmänhet icke hållit jämna steg med prisnivåns all -

Deflationens

state finansiella verkningar.

Inflationens
och deflationens
förmögenhetsrättsliga

innebörd.

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

manna höjning, varigenom många företagare under den pågående inflationen
gynnats, medan löntagarna blivit lidande. Innehavare av fordringar
och förmögenhetsanspråk i fasta kronbelopp, såsom ägare av obligationer,
inteckningar, försäkringar och livräntor, innehavare av bankdepositioner
och sparbanksböcker in. fl., hava fått den reala avkastningen av sin förmögenhet
liksom förmögenheten i och för sig väsentligt reducerad.
Producenter och mellanhänder, som ingått fasta leveranskontrakt på
längre tid, hava i många fall utan eget förvållande tillfogats betydande
förluster. De ödesdigra och orättfärdiga förhållanden, som ett sänkande
av penningvärdet skapar, torde ännu vara i allt för starkt minne för
att här ytterligare behöva belysas.

Den enda praktiskt genomförbara utvägen för gottgörande av de
orättvisor, inflationen förorsakat, kan endast vinnas genom en allmän
prissänkning. Eu dylik prissänkning måste likväl, fast i omvänd ordning,
framkalla en ny omvälvning av alla de förmögenhetsförhållanden och
förmögenhetsrättsliga avtal, som ingåtts vid en högre prisnivå än den
senare gällande. Vid en fortsatt prissänkning komma härigenom oupphörligen
nya orättvisor att skapas. Alla penningfordringar, som tillkommit
vid eu högre prisnivå, komma att till sina belopp bliva oförändrade,
varigenom många företag och många innehavare av jord eller
annan fastighet, få sin skuldbörda oförskyllt förökad och kunna hotas av
mer eller mindre fullständig ruin, i synnerhet om företagets eller egendomens
avkastning även minskas genom relativt ökade driftkostnader. Av
samma anledning komma många bland den nu uppväxande ungdom, som
måst göra sin utbildning på skuld, att drabbas av deflationens ogynnsamma
verkningar och detsamma gäller jämväl många, som mer eller mindre äro
hänvisade till att anlita kredit för påbörjande av egen verksamhet. I följd
av värdeminskningen särskilt av aktier och borgensförbindelser, vilka innehavas
eller ligga som hypotek i kreditinrättningar, kan kreditväsendet
utsättas för rubbningar. För sådana spekulanter, som tidigare berett
sig oberättigad vinning genom inflationen, öppnas genom deflationen
nya tillfällen att skapa sig nya oberättigade rikedomar. Därtill kan det
icke alldeles bortses'' därifrån, att de, som i följd av inflationen blivit
gynnade, genom krigskonjunkturbeskattningen fått avstå en del av
sin vinst eller i många fall och på många sätt förlorat densamma genom det
redan inträffade prisfallet. Att .under dylika förhållanden angiva ett visst
penningvärde, som av det allmänna rättsmedvetandet kan godtagas och
erkännas såsom billigt och rimligt torde därför vara uteslutet. Ju längre
tiden lider, innan ett nytt penningvärde kan fastsättas, med desto större

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

15

berättigande kan det hävdas, att det i tiden närmare liggande penningvärdet
måste tillerkännas större betydelse än ett mera avlägset. Då, såsom
utskottet tidigare framhållit, tidpunkten för övergång till guldmyntfot
för närvarande icke kan fastställas, kan utskottet under sådana
förhållanden för sin del icke finna, att de förmögenhetsrättsliga synpunkterna
kunna giva någon ledning för penningvärdets framtida bestämmande.

I enlighet med 1920 års finanssakkunnigas ståndpunkt kan det
visserligen av författningsrättsliga skäl vara berättigat att kräva en
höjning av kronans värde i förhållande till guld till den i lagen om
rikets mynt fastställda pariteten. Men en dylik fixering av kronans
värde måste likväl ur förmögenhetsrättsliga synpunkter alltid innebära
en viss grad av godtycklighet.

Med hänsyn till de begränsade medel, som stå till buds för vinnande
av detta mål, och med beaktande därav, att det är ovisst icke blott till
vilken tid guldinlösningen kan upptagas utan även i vilken utsträckning
samhället kan uthärda de med en allmän och successiv prissänkning förenade
ekonomiska och sociala verkningarna; är det under nuvarande omständigheter
omöjligt och icke ens önskvärt att fastställa ett på förhand fixerat värdeförhållande
mellan den svenska kronan och guldet.

Då varje allmän prishöjning liksom varje allmän prissänkning
sålunda innebär de allvarligaste faror för såväl näringslivet som samhället
i gemen, måste det vara ett mål av största betydelse för varje
förnuftig valutapolitik, att penningvärdet ju förr dess hellre stabiliseras.
För all allmän och enskild hushållning utgör ett fast penningvärde en
fundamental^ betingelse och därförutan är varje ekonomisk planläggning,
om densamma skall vila på fasta grunder, omöjlig. Det är därjämte
av vikt att erinra därom, att det för upprätthållande av näringslivets
och samhällets regelmässiga funktioner är betydelselöst vid vilken prisnivå
penningvärdet stabiliseras, enär vid en fast prisnivå den svenska
kronan erhåller en fast värderelation till valutor i länder med liknande
prisnivå och genom självverksam reglering av växelkurserna avbalanseras
gentemot alla fria valutor. För den händelse inga störande inflytelser
av tillfällig art mellankomma, är det sålunda att förvänta, att växelkurserna
mellan Sverige och utlandet inställa sig efter den i vårt land
och i utlandet förefintliga prisnivån med de jämkningar, som äro betingade
av fraktkostnader och andra liknande omständigheter. Sannolikt
är att många pris ytterligare måste sänkas och att andra måste

Nödvändigheten
av prisnivåns
stabilisering.

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Arbetsamli et
och sparsamhet.

De affärs•drivande
verkens
taxepolitik.

höjas, innan en stabilisering kan uppnås. Men enligt utskottets mening
får detta förhållande icke bortskymma, att det är av yttersta vikt att,
så långt till buds stående, beprövade medel medgiva, våra strävanden inriktas
därpå, att det snarast möjligt i den mån så låter sig göra åter skapas ett
fast penningvärde.

Såsom tidigare från många håll blivit klarlagt och utsagt, äro
arbetsamhet och sparsamhet de viktigaste medlen för att återgiva det
ekonomiska och sociala livet dess sundhet och styrka. I denna riktning
hava 1920 års finanssakkunniga uttalat sig och i samma anda gå Brysselkonferensens
resolutioner. Med hänsyn till statens utomordentliga lånebehov
under närmaste år hava jämväl 1920 års statsrevisorer framhållit
den ofrånkomliga nödvändigheten att mycket starkt begränsa statsanslagen.

Endast genom arbete och sparsamhet, kan även enligt utskottets
mening en väg finnas ut ur de svårigheter, varmed samhället för närvarande
har att kämpa. Några andra medel att häva den nuvarande
kapitalbristen finnas icke, och i medvetande härom måste stat och
kommun likaväl som de enskilda samhällsmedlemmarna medverka vid det
ekonomiska återställelsearbetet.

I syfte att främja produktionens upprätthållande bör det enligt
utskottets mening tagas under allvarligt övervägande, huruvida riksdagens
på sin tid meddelade direktiv för de affärsdrivande verkens
räntabilitet och taxepolitik även under nuvarande förhållanden oförändrat
bör vidhållas.

Med den betydelse och ställning, som statens järnvägar intager
i det svenska näringslivet, och med kännedom om den allmänt vitsordade,
hämmande inverkan, som de nuvarande höga fraktsatserna
utöva på varuomsättningen och därmed på produktionen, synes de
på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida den förlust, som eventuellt
skulle uppstå genom en sänkning av fraktsatserna, särskilt för
vagnslastgods, icke mer än väl för samhället i gemen uppväges av den
vinst, vartill fraktnedsättningen genom ökad varuomsättning och produktion
måste giva upphov. Särskilt under nuvarande förhållanden kan
det näppeligen vara med landets gemensamma intresse överensstämmande,
att produktiva företag på grund av omöjligheten att bära de höga frakterna
nedlägga driften och avskeda sina arbetare, samtidigt med att
staten anordnar mer eller mindre improduktiva nöd hjälpsarbeten för

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

17

arbetslösa. Enligt vad utskottet erfarit lära också undersökningar om
åtgärder i bär föreslagen riktning vara igångsatta.

Utan att för egen del vilja framställa förslag i hithörande ärenden,
vill utskottet härmed endast hava fäst uppmärksamheten på dessa förhållanden.

Såsom ett medel att upprätthålla produktionen har även blivit ifrågasatt,
att riksbankens diskonto borde sänkas. De faktorer, vartill hänsyn
vid avgörande av diskontopolitiska frågor i varje särskilt fall måste tagas,
äro emellertid av den art, att det bör anförtros enbart åt fullmäktige
i riksbanken att därom fatta beslut. Vid sådant förhållande har utskottet
icke ansett sig kunna eller böra giva några direktiv i denna
fråga.

På grund av valutafrågans natur och innebörd har utskottet ej ansett
påkallat att i detta sammanhang göra något uttalande rörande sådana
import- och prisreglerande åtgärder, som för närvarande äro föremål för
prövning hos tull- och traktatkommitten, trustsakkunniga och mellanhandssakkunniga.

Med sammanfattande av ovan framhållna synpunkter, anser sig
utskottet som ett allmänt mål för valutapolitiken för den närmaste framtiden
böra angiva följande riktlinjer, nämligen

att, med förhindrande av en ytterligare prisstegring, eu stabilisering
av penningvärdet såvitt möjligt bör eftersträvas i den mån säkra
och till buds stående medel det medgiva, samt

att genom samarbete med andra länder, när tiden därtill är inne,
sådana åtgärder böra vidtagas, som kunna vara ägnade att för Sveriges
del befordra en snabbare återgång till en effektiv guldmyntfot.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må medgiva, att riksbanken må
för tiden från och med den 1 maj till och med den
30 september 1921 vara fritagen från skyldigheten att
vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken
att, om förhållandena därtill giva anledning, före ut -

Diskontopoli
tiska
åtgärder.

Samman fattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 8 samt. 22 käft. (Nr 27).

3

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

gången av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar, samt

b) att förenämnda motion I: 185 icke må till
någon vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 april 1921.

På bankoutskottets vägnar:

EMIL KRISTENSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, Öhnyren, Vindahl, Johansson i
Wigforss, Ostberg, Walles och Malmberg samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Jansson
Wikström, Nyländer och Kloo.

Friggeråker,
i Kungsör, Borg, Sommelius, Byberg,

Reservation:

av herr Wigforss, som anfört följande:

Utskottets riktlinjer för vår framtida valutapolitik äro så tillvida
markhga som de ganska otvetydigt taga sikte på möjligheten av en
kommande myntrealisation. Visserligen uttalas den uppfattningen, att
en återgång till guldmyntfot bör ske, så snart detta låter sig gorå.

r8 s^"utern utskottet undan denna återgång till en alldeles obestämd
framtid, dels ock framför allt ställer sig utskottet på intet sätt
avvisande mot tanken, att vid en dylik återgång riksbankens sedlar
skulle komma att inlösas med lägre guldmängder än de lagstadgade.
Hela motiveringen med dess kritik av alla åtgärder, som föreslagits till
ojande av vårt penningvärde, och dess framhävande av de argument,

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

19

som tala för deri nuvarande prisnivåns stabilisering, måste fattas som
ett indirekt förord för en politik, som antingen direkt förbereder eu
myntrealisation eller i alla händelser betraktar denna såsom den mindre
av de föreliggande riskerna.

Utskottet ställer sig nämligen flerstädes på deu ståndpunkten, att
faran av en återgång till guldmyntfot under den närmaste framtiden
huvudsakligen ligger däri, att en sannolik stegring av guldets värde
då skulle tvinga oss att vara med om en ytterligare sänkning av prisnivån.
Man förutsätter sålunda en höjning av guldets värde, men vill
samtidigt inrikta vår strävan på att med till buds stående medel bevara
den nu uppnådda prisnivån. Detta måste betyda en ständigt fortgående
försämring av våra sedlars värde gentemot guldet, och det blir
under sådana förhållanden uppenbarligen allt mera osannolikt, att en
inlösning till det gamla guldvärdet någonsin skall komma till stånd.

Nu är det lika uppenbart, att ingen av de vägar man i detta fall
har möjlighet att gå, är utan sina stora vanskligheter. Och i utski ittets
motivering finner man på olika ställen utläggningar av de onda ting,
mellan vilka man har att välja, om också med ett alldeles övervägande
framhävande av de svårigheter, som skulle följa med en höjning av
den svenska kronans värde. - Avsikten är inte att i denna reservation
ta upp till behandling alla de motsatta skäl, som i denna diskussion
ha anförts eller kunna anföras. Om den enskildes avgörande går i ena
eller andra riktningen, torde till sist i hög grad vara beroende på
faktorer, som undandraga sig objektivt bedömande. Men det har synts
vara av vikt, dels att det ställningstagande till vår framtida penningpolitik,
vartill riksdagen blivit uppfordrad, icke äger rum utan att det
klargöres, vart de föreslagna vägarna med all sannolikhet måste leda,
dels att tillfälle beredes dem att ge sin mening tillkänna, som på allvar
önska en återgång snarast möjligt till guldmyntfot, och som inte äro
färdiga att släppa strävandet efter • en sedelinlösning till det gamla
guldvärdet.

För att ge uttryck åt dessa syften borde utskottets utlåtande haft
följande lydelse:

Utskottet anser, att en återgång till guldmyntfot bör ske, så snart
omständigheterna medgiva, och att vår penningpolitik under tiden bör
handhavas så, att en inlösning av sedlarna kan komma att äga rum till
det lagstadgade guldvärdet. Rörande tiden när sedelinlösningen skall återupptagas,
synas inga bindande beslut i detta ögonblick böra fattas, och
utskottet anser det icke heller lämpligt att söka ge riksbanken detaljerade
anvisningar om de medel, som kunna komma till användning för

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

vinnande av det uppställda syftet. Men utskottet vill framhäva det
angelägna däri, att den extra sedelutgivningsrätten på 125 miljoner icke
tages i anspråk längre än som oundgängligen kräves, och anser att det
vore önskvärt, om denna rätt redan från och med nästa riksdag icke
vidare behövde förnyas eller åtminstone icke i hela sin omfattning förnyas.
Uppmärksamheten torde också böra fästas vid dollarkursens utveckling.
Om den ganska jämna nedgången i dollarkursen skulle fortsätta,
tills det gamla parivärdet blivit uppnått, och om grundad anledning
icke skulle förefinnas att betrakta denna utveckling som tillfällig,
synes frågan på allvar böra övervägas, om icke tiden för sedelinlösningens
återupptagande kunde anses vara inne. Om samverkan i detta
fall skulle visa sig möjlig med sådana länder, vilkas ställning till guldmyntfoten
är någorlunda jämförlig med vår, vore detta tydligen
önskvärt.

Utan att sålunda i detalj vilja lämna anvisningar om de medel,
som böra komma till användning, och därmed binda riksbanksledningens
handlingsfrihet anser sig utskottet i anslutning till 1920 års finanssakkunnigas
program såsom allmänna riktlinjer för vår valutapolitik under
den närmaste framtiden böra angiva följande, nämligen

att vår valutas värde i förhållande till guldet icke försämras, utan
istället en återgång till guldmyntfot och sedelinlösningens återupptagande
enligt gällande grunder förberedes, samt

att för vinnande om möjligt av snabbare och säkrare resultat
samarbete sökes med andra länder, vilkas ställning till guldmyntfoten
är jämförlig med vår.

Under hänvisning till ovan utvecklade synpunkter får utskottet
hemställa,

att riksdagen må medgiva, att riksbanken må
för tiden från och med den 1 maj till och med den
30 september 1921 vara fritagen från skyldigheten att
vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken
att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.