Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
1
Nr 20.
Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1921 kl. 3 e. m.
Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.
Sedan bankoutskottet tagit kännedom om den av riksdagens år
1920 församlade revisorer avgivna berättelse om granskning av riksgäldskontorets
tillstånd oeh förvaltning samt genomläst de protokoll,
som blivit förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den
10 januari 1920, intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige
för deras i protokollen antecknade beslut och åtgärder, till och med den
9 januari 1921, får utskottet nu meddela yttrande i anledning av berörda,
sålunda verkställda granskning.
l:o.
I sin ovannämnda berättelse hava riksdagens revisorer å sid.
234—237 anfört följande:
»Under en följd av år innehöll riksgäldskontorets reglemente en föreskrift,
att kontorets kontanta tillgångar, såvitt och så länge de icke behövde användas
för verket åliggande utbetalningar, skulle insättas i riksbanken eller hållas allmänna
rörelsen tillhanda och göras räntebärande genom deras utlåning på sätt,
som fullmäktige i riksgäldskontoret ansåge innefatta full säkerhet, och ägde fullmäktige
jämväl att för sådana medel uppköpa obligationer eller andra förbindelser,
som ansågos kunna utan svårighet och kapitalförlust vid inträffade behov föryttras.
Vid den placering av riksgäldskontorets medel, som på grund av dessa föreskrifter
ägt rum, förforo fullmäktige vid skilda tider på något olika sätt. Under
1890-talet och de första åren av 1900-talet — då riksgäldskontoret utom sina egna
tillgångar disponerade betydande belopp, som av statskontoret överlämnats till förvaltning
— användes riksgäldskontorets tillgängliga medel i stor utsträckning till
utlåning åt inländska penningförvaltande institutioner, såsom enskilda banker, försäkringsbolag
m. fl. Från och med år 1905 upphörde emellertid denna inländska
utlåningsrörelse. Riksgäldskontoret övergick i stället till att hålla sina disponibla
medel antingen innestående på giroräkning i riksbanken eller ock placerade i utBihang
till riksdagens protokoll 1921. 8 samt. 16 käft. (Nr 20.) 1
Ang. placeringen
av
riksgäldskontor
ets
kontanta
medel.
2 Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
ländska valutor, varförutom en del av riksgäldskontorets behållningar användes till
inköp av guld.
År 1915 beslöt riksdagen, med anledning av ett uttalande av 1914 års statsrevisorer,
en omformulering av bestämmelsen om placering av riksgäldskontorets
medel, avseende att stadsfästa den praxis, som från och med år 1905 härutinnan
tillämpats. Ifrågavarande stadgande erhöll följande lydelse:
''Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt och så länge de icke
behöva användas för samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken
eller placeras i lätt förytterliga utländska valutor; dock gäller — — —’.
I fråga om placeringen av riksgäldskontorets kassareserver, gällde, såsom
framgår av å sid. 237 i denna berättelse lämnad redogörelse, särskild föreskrift.
Efter hemställan av fullmäktige i riksgäldskontoret beslöt 1918 års lagtima
riksdag ånyo en ändring av ovan återgivna stadgande. Fullmäktige framhöllo i
skrivelse till riksdagens bankoutskott, att den placering av riksgäldskontorets medel,
som stadgats genom 1915 års föreskrift, enligt fullmäktiges uppfattning under normala
förhållanden vore den naturligaste och lämpligaste. De förhållanden, som
skapats av det då pågående världskriget, hade emellertid därutinnan medfört en
förändring, i ty att en placering i utländska valutor ej längre kunde anses erbjuda
den säkerhet och likviditet, som därmed avsetts. Fullmäktige ifrågasatte därför en
jämkning i den år 1915 meddelade bestämmelsen i syfte att återinföra större frihet
för fullmäktige vid placering av riksgäldskontorets medel. För detta ändamål erfordrades
enligt fullmäktiges mening endast, att ordet ''utländska’ uteslötes.
Sedan riksdagen bifallit denna fullmäktiges av bankoutskottet biträdda framställning,
erhöll förevarande bestämmelse sålunda följande lydelse:
''Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt och så länge de icke
behöva användas för samma verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken
eller placeras i lätt förytterliga valutor; dock gäller---’.
I de åren 1919 och 1920 utfärdade reglementena har detta stadgande, som
återfinnes i § 17 mom. 1, bibehållits oförändrat.
Vid slutet av åren 1915—1919 har riksgäldskontoret haft nedanstående belopp
placerade i utländska obligationer och skuldförbindelser m. m. samt på giroräkning
hos riksbanken:
I utländska På giroräkning
skuldförbindelser i riksbanken
milj kr. milj kr.
1915 ................................................................... 19.6 35.7
1916 ................................................................... 15.2 39.o
1917 .................................................................. 20.7 7.8
1918 .................................................................... 20.7 13.2
1919 ................................................................... 26.2 96.7
Sedan i maj 1918 mellan riksgäldskontoret och ett antal av landets privatbanker
träffats avtal, enligt vilket bankerna medgåvo riksgäldskontoret en kredit
av 550,000,000 kronor i och för finansiering av folkhushållnings-, industri- och
bränslekommissionerna samt denna kredit under samma år tagits i anspråk med
mycket betydande belopp, började riksgäldskontoret i december 1918, efter överenskommelse
med tjugu av de i kreditivavtalet deltagande bankerna, att å särskilda
Bankoutskottets utlåtande Nr 20. 3
räkningar hos dessa insätta av statskontoret till riksgäldskontorot för förvaltning
överlämnade medel, i den män dessa ej voro för riksgäldskontorets utbetalningar
erforderliga. Å de medel, som insattes ä dessa separati''äkningar, skulle bankerna
erlägga samma ränta, som utgingo å riksgäldskontorets skuld å krediten. Vid
1918 års utgång hade riksgäldskontoret å separaträkning innestående sammanlagt
180,000,000 kronor, under det att riksgäldskontorets skuld å krediten vid samma
tid utgjorde 407,417,670 kronor 59 öre. Under år 1919 fortsattes insättningarna
ä separaträkning och uppgingo under året till inalles 364,000,000 kronor, varemot
under samma tid från dessa räkningar uttogos inalles 296,316,495 kronor 52 öre.
Vid 1919 års utgång uppgick riksgäldskontorets fordran å separaträkning till sammanlagt
200,041,248 kronor 97 öre samt skulden å krediten till 200,382,447 kronor
23 öre. Sedermera har beloppet av hos privatbankerna innestående medel hållits
vid i det närmaste samma belopp som riksgäldskontorets skuld å krediten. Den
1 innevarande november innestod å separaträkning 127,550,329 kronor 76 öre,
under det att riksgäldskontorets skuld å bankkrediten samma dag utgjorde 130,199,614
kronor 87 öre. Skillnaden mellan dessa båda belopp utgjordes huvudsakligen av
debiterade räntor.
De medel, som under år 1919 uttogos från förenämnda separaträkningar
hos bankerna, insattes, i den mån de ej tillhandahöllos statskontoret eller användes
för riksgäldskontoret åliggande utbetalningar, å riksgäldskontorets giroräkning i
riksbanken. Undantag gjordes dock för ett belopp av 40,000.000 kronor, som i
samråd med riksbanken i december 1919 överlämnades till ifrågavarande privatbanker
såsom lån mot ränta. Syftet därmed var att understödja bankerna under
den starka påfrestningen vid tiden för kronoskatteuppbörden och årsskiftet. ° Lånebeloppet
återbetalades efter hand under januari månad 1920 och insattes pa riksgäldskontorets
giroräkning i riksbanken.
Enligt vad revisorerna inhämtat, har i enahanda syfte under nästlidne
oktober månad avtal träffats mellan riksgäldskontoret och samma privatbanker
som år 1919 om utlåning jämväl under innevarande år till bankerna, i den utsträckning
ske kan, av inflytande statsinkomster, som av statskontoret överlämnas
till riksgäldskontoret för förvaltning.
Enligt revisorernas mening kan det förfaringssätt med avseende å placeringen
av riksgäldskontorets kontanta medel, varför redogörelse här ovan lämnats,
ej anses stå i full överensstämmelse med föreskriften i § 17 inom. 1 av riksgäldskontorets
reglemente. Av förut meddelade uppgifter rörande tillkomsten av nämnda
föreskrift framgår nämligen, att där stadgad placering ’i lätt förytterliga valutor
ej avser en utlåning av den art, varom här är fråga. Vad beträffar riksgäldskontorets
insättningar å förberörda separaträkningar hos bankerna, hava emellertid
dessa insättningar, sedan numera den principen upprätthålles, att insättningarnas
belopp så nära som möjligt bör överensstämma med skulden å krediten för kommissionernas
finansiering, i själva verket karaktären av en återbetalning av sagda
skuld. Någon erinran torde vid sådant förhållande ej kunna göras mot denna
placering.
Med ovan omförmälda utlåning till privatbankerna av medel utöver skulden
å kommissionskrediten är förhållandet däremot ett annat. En medelsplacering av
sådan art torde kunna sägas i viss mån vara en återgång till förberörda, år 1905
övergivna praxis i fråga om placering av riksgäldskontorets tillgångar, även om
Fullmäktige.
Utskottet.
4 Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
olikheten är betydande, då nu ifrågavarande utlåning, vilken skett i fullt samförstånd
med riksbanken, haft till ändamål ått minska spänningen å penningmarknaden
vid en tidpunkt, då denna varit särskilt ansträngd. Revisorerna vilja
emellertid ej uttala någon mening i fråga om lämpligheten av en dylik utlåning
till privatbanker, utan inskränka sig till att framhålla, att, därest en sådan anses
böra även för framtiden äga rum, bestämmelsen i reglementets § 17 mom. 1 om
placeringen av riksgäl dskontorets kontanta medel enligt revisorernas mening bör
undergå en förändring.»
I en med anledning av revisorernas uttalande den 30 december
1920 dagteeknad, till riksdagen avlåten och till utskottet överlämnad
skrivelse hava fullmäktige i riksgäld skontoret anfört bland annat, att
den förändring i riksgäld skontorets reglemente, som år 1915 tillkom på
initiativ av nästföregående års statsrevisorer, hade till huvudsakligt syfte
att förhindra konkurrens från riksgäldskontorets sida på ett riksbankens
verksamhetsområde. Då den anmärkta åtgärden av riksgäldsfullmäktige
företagits i samförstånd med riksbanksledningen, ville fullmäktige framhålla,
att densamma i varje fall ej stode i strid med det åberopade
reglementsstadgandets anda och mening. Enär emellertid ifrågavarande
anordning, som upprepats i slutet av år 1920 och kunde förväntas bliva
av omständigheterna påkallad även framdeles, ej syntes stå i full överensstämmelse
med stadgandets formella avfattning, skulle fullmäktige
till 1921 års bankoutskott avgiva förslag till förändrad lydelse av meranämnda
reglementsbestämmelse.
I anslutning härtill hava fullmäktige i skrivelse den 3 nästlidna
februari föreslagit sådan ändring av § 17 mom. 1 i riksgäldskontorets
reglemente, att efter orden »lätt förytterliga valutor» skulle fogas ett
tillägg av förslagsvis följande lydelse:
»I undantagsfall må även, där omständigheterna därtill föranleda, dessa tillgångar
av fullmäktige efter samråd med fullmäktige i riksbanken användas till
utlåning åt inländska penningförvaltande institutioner.»
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, hava revisorerna
uttalat den meningen, att det av revisorerna omförmälda förfaringssättet
med avseende å riksgäldskontorets kontanta medel icke kunde
anses stå i full överensstämmelse med föreskriften i § 17 mom. 1 i''
riksgäldskontorets reglemente. Fullmäktige hava däremot framhållit,
att den anmärkta åtgärden icke stode i strid med nämnda stadgandes
anda och mening. Då ifrågavarande föreskrift tillkommit i syfte att
förhindra utlåning från riksgäldskontoret och det intrång på riksbankens
verksamhetsområde, som en dylik utlåning innebure, delar utskottet den
av revisorerna uttalade uppfattningen.
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Vid bedömande av bär föreliggande fråga anser utskottet i likhet
med revisorerna, att man bör taga hänsyn till de särskilda omständigheter,
som vid ifrågavarande tillfällen varit för handen. Härvid är
särskilt att märka, att fullmäktige förfarit i fullt samförstånd med riksbanksleduingen.
Vad beträffar den del av utlåningen till privatbankerna,
som svarar mot riksgäldskontorets skuld å den av samma banker beviljade
krediten för kristidskommissionernas finansiering, torde densamma
närmast hava karaktären av en återbetalning av nämnda skuld; och
lärer vid sådant förhållande någon erinran däremot icke kunna göras.
Vidkommande den utlåning till bankerna utöver nu nämnda belopp,
som i december månad 1919 och 1920 ägt rum med respektive 40 och
270 miljoner kronor, måste densamma anses hava karaktären av en
direkt utlåning till bankerna. Revisorerna hava emellertid icke velat
uttala någon mening om lämpligheten av denna utlåning utan endast
ifrågasatt, att, om eu sådan ansåges för framtiden böra äga rum, föreskriften
i § 17 mom. 1 av reglementet borde undergå en förändring.
Fullmäktige hava i anslutning härtill föreslagit viss ändrad lydelse av
ifrågavarande paragraf.
Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att den ifrågavarande
åtgärden vidtagits i syfte att minska den påfrestning på penningmarknaden,
som likviderandet av den högst betydande statsskatten medfört.
Denna omständighet synes emellertid icke utgöra tillräckligt skäl för en
reglementsändring på sätt fullmäktige föreslagit, varigenom fullmäktige
för framtiden skulle erhålla rätt till utlåning av tillgängliga kontanta
medel. Utskottet är nämligen av den mening, att en dylik utlåning
överhuvud taget icke bör äga rum, och kan således icke tillstyrka fullmäktiges
förslag i detta avseende.
Då emellertid läget på penningmarknaden, såvitt nu kan bedömas,
jämväl vid tiden för innevarande års uppbörd av statsskatten kan komma
att påkalla åtgärder av enahanda art, som här berörts, och sålunda
motivera ett ytterligare undantag från den angivna regeln, har utskottet
ansett medgivande böra lämnas fullmäktige att, därest omständigheterna
skulle därtill föranleda, vid nämnda tidpunkt använda riksgäldskontorets
kontanta tillgångar till tillfällig utlåning åt inhemska penningförvaltande
institutioner, dock under förutsättning att fullmäktige i riksbanken därtill
lämna sitt samtycke.
Vad sålunda i detta ärende förekommit har utskottet ansett sig
böra för riksdagen
ofri förmäla.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Ang. riksgäldskontorcts
kassareserver
2:o.
Revisorerna anföra vidare å sid. 237—239 följande:
»Med bifall till en inom andra kammaren väckt motion beslöt 1904 års riksdag
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att, för beredande åt riksgäldskontoret
av tillräckliga kassareserver i utlandet, genom försäljning av statsobligationer
till erforderligt belopp upplåna intill 15,000,000 kronor. Tillika bestämdes, att de
medel, som för berörda ändamål blivit anskaffade, i regel skulle hållas innestående
hos utländska banker och bankirhus eller vara placerade i främmande staters skuldförbindelser.
Föreskrift härom infördes i det för riksgäldskontoret år 1904 utfärdade
reglementet.
Syftet med kassareservernas anskaffande synes i främsta rummet hava varit
att bereda riksgäldskontoret erforderlig tillgång till ifrågakommande utbetalningar å
de båda kreditiv, som enligt regeringsformens § 63 böra årligen anvisas på riksgäldskontoret
och vilkas sammanlagda belopp då utgjorde 15,000,000 kronor. Kassareserverna
torde dock efter prövning av fullmäktige kunna disponeras jämväl för
andra ändamål.
Sedan ovannämnda kreditiv genom beslut av riksdagen år 1914 höjts till
30,000,000 kronor, bemyndigade 1915 års riksdag fullmäktige i riksgäldskontoret
att, för höjning av riksgäldskontorets kassareserver till enahanda belopp, genom
försäljning av statsobligationer upplåna 15,000,000 kronor, i sammanhang varmed
beslöts, att av kassareserverna minst 15,000,000 kronor borde vara placerade i guld
och återstoden i regel hållas placerad i lätt förytterliga utländska valutor.
Bestämmelserna om riksgäldskontorets kassareserver undergingo ånyo ändring
år 1918. I skrivelse till bankoutskottet vid sagda års lagtima riksdag framhöllo
fullmäktige, dels att till följd av de förhållanden, som skapats av det då
pågående världskriget, en placering i utländska valutor ej kunde anses erbjuda
den säkerhet och likviditet, som därmed avsetts, dels ock att riksgäldskontorets
guldreserv, som fullmäktige på grund av de rådande förhållandena ej ansett sig
höra uppbringa till mer än två tredjedelar av det föreskrivna minimibeloppet, icke
vid något tillfälle kommit till sådan användning, som av bankoutskottet år 1915
ifrågasatts, d. v. s. för fullgörande av riksgäldskontoret åliggande likvider inom
eller utom landet. Fullmäktige uttalade sig med anledning därav för, att större
frihet bereddes dem vid placering av kassareserverna. Med bifall till av bankoutskottet
i enlighet härmed gjord hemställan beslöt riksdagen, att bestämmelsen
om riksgäldskontorets kassareserver skulle erhålla följande lydelse:
''De medel, 30,000,000 kronor, som av fullmäktige i riksgäldskontoret enligt
bemyndigande av riksdagen anskaffats för beredande av kassareserver åt riksgäldskotoret.
böra vara placerade i guld eller lätt förytterliga valutor.’
Detta stadgande, som återfinnes i § 17 mom. 2, har kvarstått oförändrat i
1919 och 1920 års reglementen.
Den guldbehållning till bokfört värde av omkring 10 miljoner kronor, som
riksgäldskontoret med anledning av 1915 års föreskrift anskaffat, försåldes — efter
att hava varit överlåten till riksbanken under eri kortare tid över årsskiftet 1917—18 —
Banko ut skottets utlåtande AV 20. 7
ånyo mars 1918 till riksbanken. Någon återförsäljning till riksgäldskontor har
sedermera ej ägt rum.
I utlandet äger riksgäldskontoret ej obetydliga tillgodohavanden, vilka icke
äro avsedda att tagas i anspråk för inlösen av riksgäldskontorets obligationer och
kuponger, utan få anses såsom en kassareserv. Körande bokföringen av dessa tillgodohavanden
göra revisorerna här nedan i denna berättelse särskilt uttalande.
Penningvärdets oerhörda nedgång under de senaste åren har i förening med
den hastigt fortgående utvecklingen av statens ekonomiska verksamhet medfört, att
hållandet av en kassareserv till det fastställda beloppet av 30 miljoner kronor enligt
revisorernas mening numera knappast kan anses äga någon egenlig betydelse. För
att så skulle bliva fallet, erfordrades kassareservernas uppbringande till ett vida
högre belopp. En dylik böjning lärer emellertid, åtminstone för närvarande, ej
kunna ifrågakomma, då statens finansiella ställning är sådan, att några mera betydande
belopp ej skulle kunna för detta ändamål disponeras. Härtill kommer
svårigheten att efter de av kriget föranledda ekonomiska omvälvningarna, vilkas
verkningar torde komma att ännu under lång tid gorå sig gällande, finna en fullt
betryggande och i övrigt lämplig placering för en kassareserv.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter, föreligger enligt revisorernas
uppfattning ej tillräckligt skäl för bibehållande av ovan anförda föreskrift i § 17
mom. 2 av riksgäldskontorets reglemente, utan synes densamma lämpligen kunna utgå.»
Fullmäktige hava i sin ovanberörda skrivelse till riksdagen i an- Fullmäktige.
ledning av revisorernas uttalande i föreliggande ärende anfört:
»För sin del vilja fullmäktige biträda den mening, som revisorerna uttalat i
föreliggande fråga. Det ena av förenämnda båda kreditiv skall av riksgäldskontoret
utbetalas vid infallande krig; det andra åter kan enligt Konungens beslut användas
till rikets försvar eller andra högst viktiga och angelägna ändamål. Kreditivens
respektive kassareservernas uppgift såsom ett led i vårt lands ekonomiska
krigsberedskap är numera ej av samma betydelse som förr. Erfarenheten från det
senaste världskriget visar tillfyllest, att en väl ordnad ekonomisk försvarsberedskap
kräver åtgärder av flera olika slag — såsom anskaffande av förråd av livsmedel,
bränsle, råvaror för industrien m. m. — vilka äro av långt större vikt än hållandet
av en i värdepapper, fordringar hos in- eller utländska banker eller på annat liknande
sätt placerad kassareserv. Vad åter angår de i grundlagen omnämnda
''högst viktiga och angelägna ändamål’, för vilka det mindre kreditivet kan tagas
i anspråk, och vilka ej avse landets försvar, har sedan längre tid tillbaka ej inträffat,
att detta kreditiv använts för dylika ändamål; och även för framtiden torde
de syften, för vilka nämnda bestämmelse tillkommit, kunna behörigen tillgodoses
utan att en särskild reservfond finnes upplagd hos riksgäldskontoret.
Med åberopande av det anförda få fullmäktige hemställa, att riksdagen ville
besluta:
att skyldigheten för riksgäldskontoret att hålla kassareserver å 30 miljoner
kronor skall bortfalla, samt
att stadgandet i reglementets § 17 mom. 2 rörande sättet för kassareservernas
placering skall utgå.»
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
utskottet. Utskottet anser de skäl för den ifrågavarande ändringen, som av
revisorerna anförts ock vilka även av fullmäktige upptagits, så bärande,
att utskottet för sin del icke tvekar att föreslå vidtagande av den av
revisorerna föreslagna åtgärden. Utöver vad redan blivit anfört, vill
utskottet emellertid erinra därom, att ett upphörande av skyldigheten för
riksgäldskontoret att hålla kassareserver å 30 miljoner kronor kan komma
att innebära en minskning av riksgäldskontorets lånebehov med samma
belopp. Detta måste givetvis under nu rådande, mindre gynnsamma
förhållanden på lånemarknaden vara att betrakta såsom en fördel.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva
a) att skyldigheten för riksgäldskontoret att hålla
kassareserver må upphöra, samt
b) att, vid bifall till vad i mom. a) härovan föreslagits,
§ 17 i riksgäldskontorets reglemente må erhålla
följande ändrade lydelse:
»Riksgäldskontorets kontanta tillgångar skola, såvitt
och så länge de icke behöva användas för samma
verk åliggande utbetalningar, insättas i riksbanken
eller placeras i lätt förytterliga valutor.»
3:o.
Revisorerna anföra vidare å sid. 239 och 240 följande:
Ang. ned- »I sin skrivelse nr 96 angående verkställd granskning av riksbankens sty
skrivning
av rejge ocp förvaltning samt användande av bankens vinst för år 1919 har 1920 års
iarik aids-11 riksdag uttalat den mening, att samtliga vid bokslutet för innevarande år till rikskontorets
ut- bankens disposition stående medel böra i den utsträckning, som kan finnas vara av
länds/ca till- behovet påkallad, tagas i anspråk för åstadkommande av en med läget å den utgodohavan-
fändska valutamarknaden överensstämmande reglering av det bokförda kursvärdet
dcn'' å riksbankens utländska fordringar.
Revisorerna, som med anledning därav i sin berättelse innevarande år rörande
granskningen av riksbanken beröra frågan om det bokförda värdet å bankens utfändska
valutor, hålla före, att konsekvensen fordrar, att en nedskrivning sker
jämväl av de av riksgäldskontorets utländska fordringar, vilka ej kunna beräknas
inom en nära framtid komma till användning för inlösen i utlandet av riksgäldskontorets
förfallna obligationer och kuponger. För närvarande äro. samtliga här
åsyftade fordringar i riksgäldskontorets räkenskaper bokförda till respektive inköpskurser;
och har evalveringen från de utländska myntslagen till svenska kronor skett
efter parikurser. Enligt av revisorerna verkställd beräkning skulle en nedskrivning
av ifrågavarande fordringar till ett värde, överensstämmande med marknadsläget
liankout skot tets utlåtande Nr 20. 9
den 15 innevarande november, innebära en nedsättning av de bokförda beloppen
med omkring 19,271,000 kronor. Den nu ifrågasatta nedskrivningen torde lämpligen
verkställas i samband med bokslutet för innevarande år till belopp, som betingas
av vid årsskiftet gällande kurser. Ny reglering synes böra därefter ske vid
varje bokslut.
Det synes revisorerna ändamålsenligt, att i riksgäldskontorets huvudbok upplägges
ett nytt konto, förslagsvis benämnt ''Oreglerade kursdifferenser å behållningar
i utlandet’. Å detta kontos debetsida skulle uppföras de belopp, varmed de utländska
fordringarna med hänsyn till kurserna nedskrivas. Till kontots kreditsida
synes lämpligen kunna från fonden för statsskuldens amortering överföras den
kursvinst, som uppkommit vid reglering av 1914 års dollarslån mot skattkammarväxlar,
förfallna är 1916. jx kreditsidan böra därjämte uppföras beloppet av kursvinsten
vid indragningen av valutan för 1919 års dollarslån samt den värdestegring,
som kan uppkomma ä ifrågavarande utländska fordringar genom framtida uppgång
av respektive valutor. Det ifrågasatta kontot torde böra kvarstå i huvudboken,
till dess de ekonomiska förhållandena i världen ernått sådan stabilitet, att en definitiv
reglering kan äga rum.
Bland riksgäldskontorets förräntade medel återfinnes jämväl en mindre post
av Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationer av år 1883, bokförda till en kurs
av 102.6 5 procent. Då dessa obligationer ej komma att inlösas över pari, synes
en nedskrivning av bokföringsvärdet till obligationernas nominella belopp höra
äga rum.»
Fullmäktiges anförande i ärendet är av följande innehåll:
»Ifrågavarande utländska tillgodohavanden äro, såsom revisorerna framhållit,
bokförda till respektive inköpskurser; och har evalveringen till svenskt mynt i allmänhet
ägt rum efter parikurs. Då riksgäldskontorets placeringar i utlandet, vad
angår de mest betydande posterna, hänföra sig till tiden före kriget, äro de bokförda
värdena givetvis missvisande. Fullmäktige dela revisorernas uppfattning om
önskvärdheten av, att desamma bringas till överensstämmelse med de verkliga
värdena. Med anledning härav hava fullmäktige för avsikt att vid förestående
bokslut låta verkställa en nedskrivning av vissa riksgäldskontorets utländska tillgodohavanden.
Beträffande de belopp, varmed nedskrivningen sker, komma fullmäktige
att meddela uppgift i .den berättelse rörande riksgäldskontorets förvaltning
under år 1920, som fullmäktige hava att avlämna till 1921 års bankoutskott.
Fullmäktige vilja i sammanhang härmed meddela, att en eventuell nedskrivning
av riksgäldskontorets utländska behållningar redan tidigare varit föremål
för behandling av fullmäktige, ehuru fullmäktige ansett sig, innan några åtgärder
vidtoges, böra avvakta en eventuell nedskrivning av riksbankens utländska fordringar.
I allt fall är det uppenbart, att en sådan nedskrivning är mindre påkallad
hos riksgäldskontoret än hos riksbanken, enär riksgäldskontorets årliga bokslut ej
hava samma betydelse och innebörd som riksbankens.
Mot revisorernas hemställan att ett särskilt konto måtte uppläggas för de
belopp, med vilka riksgäldskontorets utländska tillgodohavanden vid årsskiftet nedskrivas,
samt att på detta konto vid senare bokslut föras de belopp, varmed samma
tillgodohavanden då ökats eller minskats i värde, hava fullmäktige intet att erinra.
Bihang till riksdagens protokoll 1121. 8 sand. 16 höft. (Nr 20.) 2
Fullmältiye.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Utskottet.
Däremot vilja fullmäktige ifrågasätta, huruvida sagda konto även bör krediteras
med de kursvinster, som uppkommit eller uppkomma å de båda lån, vilka riksgäldskontoret
senast upptagit i Amerikas Förenta Stater, nämligen 1914 och 1919
års dollarslån. Dessa kursvinster utgöra medel, som erhållits genom av riksgäldskontoret
verkställd upplåning, och dylika medel böra enligt hittills tillämpade
principer användas för samma ändamål, som avses med upplåningen, eller ock till
minskning av upplåningen men däremot icke till täckande av uppkommen förlust
å andra riksgäldskontorets transaktioner. Den kursvinst, som uppstod vid likviderandet
av 1914 års amerikanska lån, 2,032,095 kronor, har också tillgodoförts
fonden för statsskuldens amortering. De kursvinster åter, som uppstått vid indragning
av valutan för 1919 års amerikanska lån, hava bokförts å ett särskilt
för ändamålet upplagt konto, benämnt »Oreglerade kursdifferenser för 1919 års
dollarslån.» Behållningen å detta konto, som för närvarande utgör 7,285,580 kronor,
synes lämpligen böra reserveras till täckande av eventuellt uppkommande kursförlust
vid sistnämnda låns infriande, vilket skall äga rum senast år 1939. I så
fall torde det av revisorerna föreslagna nya kontots benämning ändras till Kursförluster
å riksgäldskontorets utländska värdepapper och övriga utländska behållningar.
’»
Fullmäktige hava vidare i sin berättelse till innevarande års riksdag
omförmält, att här ifrågavarande nedskrivning blivit verkställd efter
de grunder, fullmäktige i sin ovan intagna skrivelse angivit. Nedskrivningen
har nämligen ägt rum på det sätt, att värdet av riksgäldskontorets
tillgodohavanden i riksmark samt vissa värdepapper i franska
francs i 1920 års bokslut bokförts efter de åvista-kurser å nämnda två
myntslag, som den 31 december 1920 noterades av riksbanken, varefter
skillnaden mellan det tidigare bokföringsvärdet och det sålunda uträknade
nya bokföringsvärdet per den 31 december 1920 såsom kursförlust
uppförts å ett särskilt konto bland tillgångarna. Denna kursförlust
uppgick vid nyssnämnda tidpunkt till 19,854,027 kronor 53 öre.
Av det anförda framgår, att fullmäktige vid uppgörande av 1920
års bokslut, i överensstämmelse med den av revisorerna uttalade meningen,
verkställt en nedskrivning av riksgäldskontorets utländska tillgodohavanden.
Beträffande själva bokföringssättet hava olika förslag framställts
av revisorerna och av fullmäktige. Då utskottet anser det närmast
vara en lämplighetsfråga, vilketdera av dessa förslag ur bokföringsteknisk
synpunkt är att föredraga, har utskottet icke velat ifrågasätta
någon ändring av den utav fullmäktige vidtagna åtgärden, utan endast
ansett sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
11
4:o.
Revisorerna hava vidare å sid. 240 och 241 gjort vissa uttalanden
med anledning därav, att Hultsfred—Västervik—Åtvidaberg—Bersbo
järnvägsaktiebolag sedan lyra år tillbaka fullständigt underlåtit att fullgöra
betalningsskyldigheten för sina båda statslån men det oaktat använt
betydande belopp till förvärvande av aktier i främmande järnvägsaktiebolag.
Fullmäktige hava i anledning härav dels infordrat förklaring från
järnvägsaktiebolaget, dels meddelat, att fullmäktige beslutat att låta en
representant för riksgäldskontor med biträde av i järnvägsfrågor sakkunnig
person under närmaste tiden på platsen granska järnvägsbolagets
förvaltning, samt sedermera till bankoutskottet lämna redogörelse för
denna granskning och de åtgärder från fullmäktiges sida, vartill densamma
kunde föranleda.
Beträffande här ifrågavarande ärende kommer utskottet att, om
anledning därtill förefinnes, framdeles till riksdagen avgiva särskilt
utlåtande, vilket utskottet härigenom velat för riksdagen
anmäla.
5:o.
Revisorerna hava å sid. 107 under erinran, att Kinda kanals
aktiebolag sedan flera år icke verkställt någon inbetalning å sitt statslån,
uttalat sig för en undersökning, huruvida ej en sådan förhöjning av
kanaltaxan skulle kunna komma till stånd, som beredde bolaget möjlighet
att efterhand återbetala sin skuld till staten.
Sedan fullmäktige med anledning därav från bolaget infordrat
yttrande i frågan, har bolaget i skrivelse den 22 december 1920 anfört
följande:
»Såsom statsrevisorerna anmärkt, har bolaget efter tillkomsten av Östra
Centralbanans järnvägsaktiebolags järnväg varit ur stånd att fullgöra betalningen
av annuiteten å bolagets statslån. Vid koncessionerande av järnvägsanläggningen
Linköping—Yimmerby erhöll kanalbolaget icke någon som helst kompensation för
det intrång å kanalens trafikområde, som gjordes genom denna järnväg, vilken
löper till1 stor del jämsides med kanalen. Kanalbolaget har därför efter järnvägstrafikens
början sett sin egen trafik minskas år från år samt trafikinkomsterna i
motsvarande grad reducerade. Kanaldirektionen bar icke heller trott sig kunna
Ang. av
Hultsfrtd—
Vän t er vik—
Åtvidaberg—
Bersbo järnvägsaktiebolag
verkställd
teek ting
av aktier i
främmande
järnvägsaktiebolag.
Ang. förhöjning
av taxan
äKindakanal.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
T.Ulmäklige.
Utskottet.
Ang. samlingsvei
ket
Främmande
grundlagar
m. fn.11
genom höjda avgifter erhålla ersättning för de inkomster, som frångått bolaget.
En höjning av avgifterna för begagnande av kanalen har kunnat befaras medföra,
att trafiken i ännu större omfattning komme att övergå till järnvägen. Efter
världskrigets utbrott inträdde någon förändring till förmån för vattentrafiklederna,
beroende på ökade omkostnader för järnvägarna. Direktionen begärde och erhöll
någon ändring i kanaltaxan år 1915 och under år 1919 beviljades en genomgående
förhöjning med ungefär 30 procent. Till följd av ökade omkostnader har kanalbolaget
innevarande år begärt att under återstående giltighetstiden för nu gällande
taxa få höja avgifterna med 50 procent.
Med hänsyn till konkurrensen från Östra Centralbanan och de nedåtgående
konjunkturer, som redan inträtt eller kunna under den närmaste tiden motses, har
direktionen icke ansett tillrådligt att vidtaga en högre taxeökning, i synnerhet som
avgifterna redan överstiga de avgifter, som å närmast jämförliga kanalsträcka utgå
för trafik å Göta kanal.»
Med hänsyn till vad kanalbolaget i ovanintagna skrivelse anfört,
hölle fullmäktige före, att vidare utredning i fråga om ytterligare förhöjning
av kanaltaxan knappast vore erforderlig.
Såsom revisorernas utredning giver vid handen, häftar kanalbolaget
i en betydande förfallen skuld till staten. Utan att ingå på
bedömande av frågan, huruvida de av bolaget tillämpade avgifterna
böra ytterligare höjas, har utskottet, som förutsätter, att fullmäktige,
efter vad i ärendet förekommit, med särskild uppmärksamhet följa ifrågavarande
företag och dess ledning, endast ansett sig böra vad sålunda
förekommit för riksdagen
omförmäla.
6:o.
Revisorerna hava vidare å sid. 241—243 anfört följande:
»1912 års riksdag uppdrog åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta genom
fackkunnig person på svenska språket i en upplaga av 2,000 exemplar utgiva en
samling grundlagar, vallagar och parlamentariska arbetsordningar i främmande
länder; och bemyndigades fullmäktige att av förslagsanslaget till riksdagskostnader
bestrida erforderliga kostnader för ifrågavarande arbete.
Det av riksdagen sålunda fattade beslutet grundade sig på en utredning, som
verkställts av tre för ändamålet utsedda koramitterade. Enligt dessa kommittwrades
förslag skulle omförmälda samlingsverk, vilket beräknades komma att omfatta inalles
130 16-sidiga tryckark, utgivas i sju häften. Samlingens utgivandeTansåg kommittén
lämpligast böra anförtros åt en av riksgäldsfullmäktige utsedd fackkunnig
person, som ensam skulle hava ansvaret för densamma. Denne kunde, om så be
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
13
lunnes behövligt, utse en fast medarbetare. För verkställande av översättningar
skulle utgivaren äga att anlita därför lämpliga personel-.
Till fullgörande av ovannämnda uppdrag avslöto fullmäktige deri 30 maj
1912 kontiakt med professor C. A. Reuterskiöld angående utgivande av samlingsverket
i fråga. I kontraktet bestämdes bland annat, att arbetet borde så drivas,
att verket i dess helhet före läge fullbordat vid början av 1915 års lagtima riksdag.
Sedan professor Reuterskiöld i juli 1916 på anförda skäl blivit entledigad
från befattningen som verkets utgivare — dock med skyldighet att ombesörja utgivningen
av dess första häfte, innehållande Englands och dess koloniländers författningar
— uppdrogo fullmäktige åt filosofie licentiaten V. A. Rinander, vilken
förut biträtt professor Reuterskiöld vid arbetet, att övertaga utgivningen av det
häfte, som komme att omfatta Tyska rikets, Preussens m. fl. tyska länders författningar.
Denna avdelning av verket, betecknad som band utkom av trycket
under är 1918.
I augusti 1918 avslöto fullmäktige kontrakt med licentiaten Rinander angående
utgivningen av band 11 av arbetet, omfattande Nordamerikas förenta stater
och Schweiz. I detta kontrakt stadgades bl. a., att nämnda band borde föreligga
i manuskript senast den 31 december 1919. Undeihandlingar fördes därjämte
under år 1918 såväl med licentiaten Rinander som med professor Reuterskiöld^ om
utgivandet av verkets återstående delar. Anmodad att giva anvisning på någon
lämplig person, som kunde åtaga sig sådant uppdrag, förklarade professor Reuterskiöld.
att det vore ytterst svårt att finna någon, som vore både villig och kompetent
att fortsätta verkets utgivning. Även under år 1919 behandlade fullmäktige
frågan om fortsatt utgivning av samlingsverket. Något beslut därom fattades
emellertid icke.
I början av innevarande år beviljade fullmäktige licentiaten Rinander anstånd
med avlämnandet av manuskriptet till ovannämnda band II intill utgången av år
1920. Under sistlidne september månad anmälde Rinander, att arbetet å bandet
fortskridit så långt, att dess tryckning snart kunde påbörjas. Då bandet beräknades
komma att omfatta omkring 700 trycksidor, beslöto fullmäktige dess uppdelning i
två volymer, den ena omfattande Förenta staterna och den andra Schweiz. Avtal
träffades sedermera om tryckning av den första av dessa volymer. Manuskriptet
till densamma föreligger i det närmaste färdigt, varemot ett betydande arbete torde
återstå för att bringa avdelningen rörande Schweiz i tryckfärdig^ skick. Beträffande
övriga länder hava i stort sett endast förberedande arbeten blivit utförda.
Såsom av vad nu meddelats framgår, har utgivningen av ifrågavarande samlingsverk
blivit mycket fördröjd. Under arbetets fortgång hava såväl professor
Reuterskiöld som licentiaten Rinander tid efter annan lämnat redogörelse för orsakerna
till verkets försenade utgivande samt anhållit om anstånd med arbetets
fullgörande.
Kostnaderna för verket, som av ovan omförmälda kommitté beräknats till
36,500 kronor, uppskattades av licentiaten Rinander år 1916 till 50,500 kronor.
Såsom nämnt, beräknades arbetet ursprungligen komma att omfatta 130 tryckta
ark om 16 sidor. Den föreliggande femte delen av arbetet innehåller emellertid
något över 30 sådana ark; och skulle, därest även de övriga delarnas omfång ökas
i samma proportion, hela verket komma att omfatta ej mindre än omkring 210
tryckta ark. Med hänsyn såväl till det ökade omfånget som den efter år 1916
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Reservant
inom statsrevisionen.
inträffade våldsamma prisstegringen måste kostnaderna för verket givetvis numera
uppskattas till ett vida högre belopp än det år 1916 beräknade. För verket har
hittills utbetalats sammanlagt i runt tal 27,300 kronor, i vilket belopp ingå omkostnaderna
såväl för det utkomna femte bandet som för vissa översättningar och
andra förarbeten till följande band. Med nu gällande priser kunna kostnaderna
för tryckning av de återstående banden, papper inberäknat, uppskattas till inemot
50,000 kronor, vartill emellertid kommer en säkerligen ej obetydlig ersättning för
förekommande tryckning med mindre stilsorter, korrigeringar, häftning m. m. Att
beräkna arvodet till utgivaren för det mycket dryga arbete, som resterar, samt
övriga återstående kostnader låter sig för närvarande knappast göra. Ehuru sålunda
svårigheter möta att noggrannt uppskatta omkostnaderna för verket i dess
helhet, är det dock tydligt, att dessa komma att uppgå till ett belopp, mångdubbelt
större än det ursprungligen beräknade.
Revisorerna, som haft frågan om samlingsverket och dess fortsatta utgivning
under övervägande, hava därvid funnit starka skäl tala för att arbetet å
verket tillsvidare uppskjutes. Det främsta av dessa skäl är de ovan antydda dryga
kostnaderna för verkets fullständiga utgivande. Att under nuvarande tryckta
ekonomiska förhållanden, vilka kräva den största sparsamhet med statens medel,
nedlägga betydande belopp på ett arbete av här ifrågavarande art synes revisorerna
mindre lämpligt. De av världskriget helt och hållet omskapade politiska
förhållandena i en stor del av världen torde för övrigt nödvändiggöra ett uppskov
med arbetets fullbordande, till dess författningsfrågorna i såväl en del äldre som
nybildade eller under bildning varande stater i Europa vunnit lösning. Härtill
kommer vidare, att det synes vara förenat med svårigheter att för närvarande
finna en lämplig ledare för det fortsatta arbetet. Med hänsyn till nu angivna omständigheter
vilja revisorerna för sin del förorda, att arbetet tills vidare avbrytes
och att dess fortsättande, när gynnsammare förhållanden inträtt, göres beroende av
särskilt beslut av riksdagen. Utgivandet av den del av verket, som omfattar Nordamerikas
förenta stater, synes dock böra fullföljas.»
En av revisorerna, herr Oscar Olsson, var av skiljaktig mening och uttalade,
att han visserligen i likhet med majoriteten ansåge, att utgivningen av ifrågavarande
verk ej borde slutföras i överensstämmelse med den ursprungliga planen, men att
han funne det i högsta grad olämpligt att avbryta utgivandet även av de handlingar,
för vilka de huvudsakliga förarbetena redan undangjorts, nämligen Schweiz,
Englands, Nederländernas, Norges, Danmarks och Greklands författningar. Då det
måste betraktas såsom ett olämpligt slöseri att låta det föreliggande avsevärda
arbetsresultatet alldeles förfaras, borde enligt reservantens mening riksgäldsfullmäktige
få i uppdrag att, vad dessa delar beträffar, undersöka om och i vilken utsträckning
bearbetningen lämpligen borde slutföras och vidtaga de åtgärder, vartill
denna undersökning kunde föranleda.
Med anledning av revisorernas uttalande hava fullmäktige infordrat
yttranden i ärendet från professorn C. A. Reuterskiöld och filosofie
licentiaten V. Rinander, vilken utredning fullmäktige jämte eget yttrande
med skrivelse den 10 februari 1921 överlämnat till utskottet. I berörda
skrivelse framhålla fullmäktige bland annat följande:
Bankoutskottets utlåtande Nr ‘JO.
15
»Fullmäktige hava infordrat närmare uppgifter om verkställda förarbeten till
ännu icke utgivna delar av ifrågavarande samlingsverk och därvid, i likhet med reservanten,
funnit, att dessa delvis fortskridit så långt, att ett omedelbart nedläggande av
arbetet icke kan av fullmäktige förordas. Däremot torde lämpligen en omläggning
av programmet kunna vidtagas i syfte att minska antalet länder, som skola behandlas,
och därigenom nedbringa utgivningskostnaderna. Sålunda torde utan olägenheter
Greklands, Österrikes, Ungerns, Serbiens, Bulgariens, Turkiets, Italiens, Rumäniens,
Spaniens, Portugals, Rysslands, Finlands och Japans grundlagar kunna helt
uteslutas. Mindre förarbeten hava visserligen nedlagts på de grekiska grundlagarna,
men det torde ej vara skäl att fortsätta dessa.
På fullmäktiges uppdrag har licentiaten V. A. Rinander avlämnat följande
plan för seriens utvidgning:
Med ledning av den å riksgäldskontoret den 22 januari hållna överläggningen
angående fortsatt utgivning av samlingsverket ''främmande grundlagar m. in.’, har
jag äran härmed framställa en plan för ifrågavarande verk i begränsad omfattning.
I denna hava upptagits dels de stater, vilkas författningslagar redan utgivits
eller äro under utgivning, dels sådana, med undantag för Grekland, för vilka mera
ingående förarbeten verkställts, dels slutligen Frankrike och Belgien, vilkas författningar
icke torde böra saknas i dylikt svenskt verk av även mera begränsat omfång.
Bandens sidoantal har angivits efter beräkningen i den vid verkets ursprungliga
planläggning verkställda utredning. Denna beräkning skulle nämligen allenast
genom en ingående och tidsödande undersökning kunna av mig närmare kontrolleras.
Sidoantalet för Schweiz har emellertid av mig satts lemtio sidor högre än i sagda
utredning, enär den häröver verkställda bearbetningen upptagit fem kantoner i
stället för tre, såsom i den ursprungliga planen avsetts.
Samlingsverket skulle i enlighet härmed lämpligen komma att omfatta sex
band i följande ordning:
Band I: England med kolonier (329 sid.);
Band II: Amerikas förenta stater;
Band III: Norge, Danmark och Nederländerna (247 sid.);
Band IV: Schweiz (207 sid.);
Band V: Tyska stater;
Band VI: Frankrike och Belgien (201 sid.).
Av de här upptagna banden är det femte redan utgivet. Fråga om komplettering
med nyare tyska grundlagar torde tills vidare få anstå.
Band II kommer att föreligga färdigt under detta år, antagligen till sommaren.
Arbetet därmed har fortskridit så långt, att ett inhiberande av utgivningen
icke kan vara lämpligt.
Band III torde vara ägnat att tilldraga sig det största intresset inom riksdagskretsar.
Då förarbetena även för detta band kommit så pass långt, att vissa
partier redan blivit uppsatta, vilja fullmäktige förorda dess utgivning. Skulle det
visa sig, att Nederländerna komme att kräva ett vidlyftigare kompletterande arbete
än vad man nu har anledning förmoda, torde detta land kunna helt uteslutas.
De hittills utbetalda kostnaderna för ifrågavarande samlingsverk hava uppgått
till omkring 30,000 kronor. Läggas härtill återstående kostnader för utarbetande
av bandet rörande Nordamerikas förenta stater och dess tryckning m. m..
16
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 20.
Utskottet.
Ang. kostnaderna
förvissa
ändrings- och
inredningsarbeten,
i riksdagsbiblioteket.
tillhopa cirka 11,000 kronor, är man uppe i en utgiftssumma av cirka 41,000 kronor.
Kostnaderna för band III, som skulle utkomma under år 1926, torde kunna begränsas
till 15,000 kronor, även om honoraret för utgivaren höjes, vilket synes vara ofrånkomligt.
Då vidlyftiga förarbeten verkställts för band I och IY torde det finnas goda
skäl för utgivning även av dessa. I en serie av här ifrågavarande art böra de
romanska länderna icke helt saknas, varför band VI borde tagas med. Fullmäktige
vilja emellertid icke nu avlämna något förslag beträffande dessa tre band, utan
anse lämpligast, att förarbetena å desamma tills vidare avbrytas och att fullmäktige
om ett eller annat år inkomma med ny framställning och slutligt förslag.
Fullmäktige få sålunda för närvarande inskränka sig till att hemställa om
bemyndigande att efter den en gång fastställda planen utgiva även band III av
ifrågavarande samlingsverk, omfattande Danmark, Norge och Nederländerna.»
Utskottet anser den av fullmäktige föreslagna planen för här
ifrågavarande arbetes fortsättande ändamålsenlig och har icke haft något
att erinra mot densamma. Under sådana förhållanden och då fullmäktige
redan tidigare erhållit uppdrag att utgiva detta samlingsverk, har
utskottet icke ansett erforderligt, att något särskilt bemyndigande meddelas
av riksdagen i fråga om utgivande av den nu föreslagna delen
av berörda arbete. Däremot anser utskottet, att ett ytterligare fullföljande
av arbetet bör underställas riksdagens prövning.
Vad sålunda i ärendet förekommit har utskottet ansett sig böra
för riksdagen
omförmäla.
7:o.
Revisorerna anföra vidare å sid. 244:
»Revisorerna hava avlagt besök i riksdagsbiblioteket, vilket enligt beslut vid
1918 års lagtima riksdag utvidgats till centralt förvaltningsbibliotek.
Enligt den till grund för beslutet om bibliotekets utvidgning liggande propositionen
nr 314 vid nämnda riksdag beräknades kostnaderna för inredning av biblioteks-
och magasinslokaler till omkring 21,000 kronor. Ett av särskilda sakkunniga
utarbetat förslag till bibliotekets utvidgning låg till grund för denna kostnadsberäkning,
omräknad med hänsyn till penningvärdets fall.
Revisorerna hava vid granskning av riksgäldskontorets räkenskaper funnit,
att de verkliga kostnaderna för dessa byggnads- och inredningsarbeten uppgått till
119,775 kronor 8i öre, varjämte utgifterna för inventarier till biblioteket belöpt
sig till 27,593 kronor 40 öre, så att kostnaden i dess helhet uppgått till 147,369
kronor 21 öre.
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
17
Ett flerfaldigt överskridande av den beräknade kostnaden bär alltså ägt
rum. 1 vilken utsträckning härtill medverkat, att den från början avsedda anordningen
utvidgats, har cj kunnat utrönas. Det har emellertid förefallit beaktansvärt,
att arbetet icke föregåtts av en i detalj uppgjord plan och kostnadsberäkning,
som kunnat läggas till grund för infordrande av anbud. Vid dylik behandling
av ärendet torde överskridandet hava kunnat inskränkas eller i värjo fall
frågan med hänsyn till det helt förändrade kostnadsläget ånyo bragts under riksdagens
prövning.»
Fullmäktige hava i ärendet anfört:
»För beredande av lokaler åt det centrala förvaltningsbiblioteket hade i
proposition nr 314 till 1918 års riksdag framlagts följande två alternativ:
1) Justitieombudsmansexpeditionens lokal och riksdagsbibl iotekets
samtliga lokaler med undantag av större delen av dess bokmagasin, som
skulle utbytas mot under andra kammarens plenisal liggande magasinslägenheter;
2)
Riksdagsbibliotekets samtliga lokaler samt magasinslägenheterna
under andra kammarens plenisal, varvid expeditionen skulle förläggas till
en av bibliotekets läsesalar och det gamla bokmagasinet inredas till läsesalar
samt till rum för biblioteksstyrelsen och arbetsrum.
Riksdagen beslöt i enlighet med alternativ 2 och uppdrog åt fullmäktige i
riksgäldskontoret att inleda lokalerna i huvudsaklig överensstämmelse härmed. I
motiveringen hade uttalats önskvärdheten av att i bibliotekets lokaler tills vidare
skulle kunna upplåtas plats åt ett tillfälligt utskott. Då det emellertid visade sig,
att lokal kunde beredas åt detta utskott på annat håll, fick biblioteket, när ombyggnaden
blivit verkställd, taga hela sin lokal i besittning.
För ombyggnad och inredning hade någon plan jämte kostnadsberäkningar
ej uppgjorts. I den kungl. propositionen anföres en summa på 20,000 kronor, till
vilken siffra man kommit på grundvalen av tidigare beräkningar. Dessa synas
dock egentligen avsett den gamla järnkonstruktionens nedtagning, nyuppsättning
och komplettering samt diverse påbättringar.
När fullmäktige härefter skulle fullgöra sitt uppdrag, befanns emellertid,
att vid omdaning av det gamla bokmagasinet till läsesalar och arbetsrum genomgripande
förändringar vore nödvändiga. Sedan den fasta järnkonstruktionen med
samtliga mellanbottnar och trappor borttagits, måste vissa muröppningar igensättas
och andra återupptagas i och för en tillfredsställande kommunikation emellan de
olika lokalerna, särskilt vad beträffar de nya läsesalarna i deras anslutning till de
förutvarande. Golven, som i magasinen lågo i lägre nivå än rummen för övrigt,
höjdes och omlades helt med cement, värmeledningarna omlades delvis och ett
galleri anbringades i det nuvarande tidskriftsrummet, för att detsamma på biblioteksmässigt
sätt skulle kunna utnyttjas. Vid expeditionens omläggning befanns
vidare erforderligt att göra nya dörröppningar såväl intill de angränsande arbetsrummen
som till tambur och vaktrum, vilka båda senare delvis förändrades för
att lämna direkt ingång till expeditionen. Därvid omlades också vissa toalettrum.
De nya bokmagasinen under andra kammarens plenisal sattes i förbindelse med
den övriga bibliotekslokalen genom den mellanliggande murens genombrytning,
vilken passage dock till böckernas skydd ansågs böra avstängas medelst järndörr.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 8 sand. 16 höft. (Nr 20.) 3
Fullmäktige.
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Utskottet.
Ang. hissa
arvoden åt
riksdagsbibliotekarien
och Övervaktmästaren
i
riksdagshuset.
Nämnda magasin övertogs av biblioteket i ett skick, som krävde fullständig omdaning,
Den gamla träinredningen utrevs, nya väggar uppsattes mot justitieombudsmansexpeditionens
och tryckeriexpeditionens lokaler och alla våningarna renoverades.
Dessutom var en ny och tillfredsställande belysningsanordning av nöden
liksom även en transporthiss för böcker de olika våningarna emellan. De nya
lokalerna krävde fullständig ommålning, vilket även visade sig nödvändigt för
biblioteket i dess helhet, så mycket mer som reparations- och ändringsarbeten flerstädes
måste vidtagas. Den gamla järnkonstruktionen räckte endast delvis till att
fylla de nya lokalernas hyllutrymmen. För komplettering användes träinredning.
Dylik komplettering vidtogs även i de nya läsesalarna och arbetsrummen, för vilka
dessutom nödiga möbler anskaffades. Ävenledes inlades i det nya biblioteket behövliga
ringledningar samt lokaltelefon.
Före utförande av förenämnda olika arbeten hade anbud infordrats från
skilda firmor, i den mån så ansetts möjligt och erforderligt. Beträffande den
största posten eller 47,778 kronor 95 öre för av byggmästare P. Sällström utförda
ombyggnadsarbeten vilja fullmäktige anmärka, att anbud ej infordrats, då detta
på grund av arbetets art ej ansetts lämpligt. Såsom i liknande fäll förut under
åratal skett, hade Sällström lämnats i uppdrag att utföra arbetet mot erhållande
av ersättning för de utlagda kostnaderna jämte den procent därå, som i dylika
fall gemenligen utginge.
Så snart biblioteksstyrelse tillsatts, hade samarbete med denna från fullmäktiges
sida ägt rum.
Av vad ovan anförts finna fullmäktige framgå, att, även om arbetets utförande
föregåtts av en genom fullmäktiges försorg utarbetad detaljerad plan och
kostnadsberäkning, några besparingar därigenom knappast kunnat vinnas.»
Aven utskottet har icke kunnat undgå att finna de kostnader, som
nedlagts på här ifrågavande arbeten, anmärkningsvärt höga. Det sjmes
därför, som om nödig sparsamhet icke blivit i förevarande fall iakttagen.
Vad sålunda i ärendet förekommit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.
8:o.
Slutligen anföra revisorerna å sid. 244—245 följande:
»I samband med förut omförmälda beslut om utvidgning av riksdagens bibliotek
till ett centralt förvaltningsbibliotek uppdrog riksdagen år 1918 åt fullmäktige
i riksgäldskontoret att föranstalta om beredande åt biblioteket av lokal i riksdagshuset.
Arbetet med bibliotekets lokala omdaning sattes av fullmäktige omedelbart
i verket; och uppdrogs därvid åt riksdagsbibliotekarien, doktor V. Gödel att utöva
närmaste tillsyn och kontroll över arbetets gång. För detta uppdrag anlitade Gödel
biträde av övervaktmästaren vid riksdagens hus L. Mårtensson.
I skrivelse till fullmäktige av den 9 mars 1920 anmälde Gödel, att uppdraget
blivit slutfört, samt hemställde, med förmälan bland annat, att för arbetet krävts en
mycket dryg tid utöver den, som i tjänsten kunnat därför användas, om lämplig
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
19
gratifikation åt såväl sig själv som Mårtensson. Efter det till protokollet antecknats,
att Gödel enligt uppgift för uppdragets fullgörande använt en del av sin semester,
beslöto fullmäktige den 18 i samma månad att såsom ersättning för ifrågavarande
arbete tillerkänna Gödel 800 kronor och Mårtensson 500 kronor. En av fullmäktige,
herr Kobb, förklarade, att enligt hans uppfattning det arbete, som utförts
av Gödel, fallit inom området för dennes ordinarie befattning i riksdagens tjänst,
och att Gödel på grund därav ej vore berättigad till särskilt arvode för detsamma.
Revisorerna, som tagit förenämnda ärende under omprövning, anse i likhet
med herr Kobb, att det av Gödel utförda arbetet varit av sådan art, att särskild
ersättning därför ej bort tilldelas honom. Arbetet i fråga bestod huvudsakligen i
planläggning för inredningen av den nya, under andra kammarens plenisal belägna
lokal, som ställdes till bibliotekets disposition, infordrande och granskning av anbud
å uppsättande av hyllor därstädes samt övervakande att inredningsarbetet verkställdes
på ett ändamålsenligt sätt.
Då bibliotekets bokförråd ständigt växer genom årliga nyförvärv, är det helt
naturligt, att även förändringar eller utvidgning av de lokaler, varest boksamlingarna
förvaras, ävensom ändringsarbeten i fråga om lokalernas inredning tid efter
annan måste förekomma. Att leda och övervaka dylika arbeten måste anses ingå
i bibliotekariens ordinarie tjänsteåligganden. Vid bedömande av frågan, huruvida
särskild ersättning bort tillerkännas Gödel för det nu utförda arbetet, bör även
hänsyn tagas därtill, att hans avlöningsförmåner i anledning av bibliotekets omorganisation
blivit avsevärt höjda. — Av vad fullmäktiges protokoll innehålla i
detta ärende framgår, att ifrågavarande arbete dels utförts under det Gödel åtnjutit
semester, dels ock å annan tid än hans ordinarie tjänstgöringstid. Med anledning
härav vilja revisorerna erinra, att bibliotekariens rätt till semester ej är ovillkorlig
och att han liksom de statens tjänstemän, för vilka viss daglig arbetstid är stadgad,
är skyldig att utan särskild gottgörelse arbeta på övertid, om göromålen det fordra.
Vad beträffar den särskilda gottgörelse, som av fullmäktige beviljats Mårtensson,
synas giltiga skäl ej heller kunna åberopas till stöd för deras beslut därutinnan.
Revisorerna hålla före. att, ehuru något uttryckligt stadgande därom ej
meddelats, den vid riksdagens hus anställda övervaktmästaren på grund av sin
tjänst är skyldig att vid alla arbeten, som avse förändringar av riksdagshusets
lokaler eller deras inredning, lämna vederbörande det biträde, som av honom påkallas.
»
Mot detta revisorernas uttalande har reservation anmälts av herr
Oscar Olsson, vilken anfört följande:
»Statsrevisorernas uppfattning, att ordinarie tjänstemän och vaktmästare ej
äro berättigade till gratifikationer eller extra arvoden för arbete, som tillhör deras
tjänsteåligganden, liksom att sådan extra ersättning i allmänhet ej bör beviljas,
delar jag fullständigt.
I föreliggande fall torde emellertid de av riksgäldskontoret beslutade gratifikationerna
inte kunna sägas vara oförenliga med den här hävdade allmänna uppfattningen
utan äro säkerligen val motiverade.
Som av intyg från av riksgäldskontoret annars anlitad arkitekt framgår, kan
riksdagsbibliotekariens befattning med här ifrågavarande arbete inte anses tillhöra
hans tjänsteåligganden. Kostnaderna för riksdagsbibliotekets omändring och inred
-
20
Banko utskottets utlåtande Nr 20.
Fullmäktige.
ning 1918—1919 uppgingo till 147,369 kronor 21 öre, varav 98,502 kronor 36 öre
komma på ombyggnadsarbetet, 48,866 kronor 85 öre på inredning och möblering
m. m. (enligt uppgift från riksgäldsfullmäktige). I motsats till vad fallet är med
andra även betydligt mindre ombyggnader i riksdagshuset har intet arkitektarvode
för ritningar utgått till här ifrågavarande arbete. Otvivelaktigt ha riksgäldsfullmäktige
genom anlitande av riksdagsbibliotekarien till detta utanför hans egentliga
tjänsteåligganden fallande arbete, för vars utförande han använt en del av sin
semester, gjort besparingar till ett belopp, betydligt överstigande den riksdagsbibliotekarien
tilldelade gratifikationen på 800 kronor. Om riksgäldsfullmäktige finge
anmärkning för sitt tillvägagångssätt i detta fall, bleve följden antagligen, att de
för framtiden inte gärna kunde anlita tjänstemän för arbete, liggande utanför dessas
tjänsteåligganden, även när genom ett sådant förfaringssätt avsevärda besparingar
skulle göras.
Mot gratifikationen till övervaktmästaren för biträde vid arbetets planläggande
och utförande av ritningar och beräkningar bör anmärkning så mycket mindre
kunna göras, som han, innan han åtog sig detta arbete, förklarat sig inte kunna
utföra det på sin ordinarie arbetstid mellan kl. 7 f. m. och kl. 6 e. m., emedan
hela dagen fullt toges i anspråk av det övervakningsarbete, som ålåge honom i
hans egenskap av övervaktmästare. Sedan riksdagsbibliotekarien enligt medgivande
av förste deputeraden i riksgäldskontoret anställt honom som sin medhjälpare, var
det således helt naturligt, att övervaktmästaren ansåg sig ha skäl för sin uppfattning,
att han skulle få särskild ersättning för den tid, han utöver sin ordinarie 11-timmars tjänstgöringstid om dagen måste offra på utförandet av dessa beräkningar
och mätningar, vilken extra arbetstid av honom uppgivits till 158 kvälls- och
nattimmar.
På grund av vad jag här anfört, anser jag således att statsrevisorerna ej
haft tillräckliga skäl för sin anmärkning mot riksgäldskontorets utdelning av här
ifrågavarande gratifikationer.»
Med anledning av revisorernas uttalande hava fullmäktige anfört
följande:
»Det arbete, varför ifrågavarande särskilda ersättningar beviljats, ha i huvudsak
utgjorts av:
1. Uppgörande av detaljerad plan för lokalens ombyggnad och inredning,
innefattande förslag till rummens inbördes läge, borttagande av vissa och anbringande
av andra mellanväggar, gallerbottnar, vägg- och dörröppningar samt
höjning av golven i de gamla bokmagasinen, allt under noggrann hänsyn till att
genom minsta möjliga rubbning av rör- och värmeledningar undvika onödiga kostnader;
2. Undersökning och uppmätning av järn-, trä- och hyllinredningen i de
gamla magasinen i och för dess möjliga användning i de nya lokalerna; 3. Utarbetande
av ritningar och förslag till hyll- och möbelinredning för de nya lokalerna,
infordrande av kostnadsförslag samt granskning av dessa; 4. Detalj uppmätning i
och för bokhyllornas placering i de nya bokmagasinen, den gamla järninredningens
avmätning och sammansättning, därvid, på grund av det nya magasinets variation i
höjd., och bredd, noggrann mätning måste företagas med varje särskild ståndare;
5. Övervakande och kontroll av övrigt arbete: murning, snickeri, inledning av
elektrisk hiss, ringledningar och telefon samt målning.
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
21
Aven om det måste anses hava ålegat Gödel i egenskap av bibliotekets chef
att leda och övervaka ifrågavarande ändrings- och inredningsarbeten samt Mårtensson
såsom övervaktmästare i riksdagshuset varit skyldig att utöva viss tillsyn över
arbetenas utförande, synes det dock fullmäktige, att det ej å tjänstens vägnar
ålegat dessa befattningshavare att utföra särskilt de detaljarbeten, som ovan äro
angivna, och för vilka i liknande fall sakkunnig person plägar anlitas. Vid sådant
förhållande och då Gödel för arbetet i väsentlig utsträckning använt såväl övertid
som en del av sin semester, samt Mårtensson, för vilken någon bestämd tjänstgöringstid
ej är fastställd, enligt egen uppgift i huvudsak utfört sitt arbete dels
före kl. 7 på morgonen, dels ock efter kl. sex på aftonen, hava fullmäktige ansett
skäligt att härför tilldela såväl Gödel som Mårtensson särskild gottgörelse.»
Utskottet, som är av den mening, att gratifikationer av här före- vt»kottet.
varande slag icke böra ifrågakomma, har ansett sig böra vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
9:o.
Enligt gällande reglementen för riksbanken och riksgäldskontor Anj>- åt9ärder
ö o # ° 1 , , , 0 . j 1 frä9a om
äga fullmäktige i dessa båda verk att gemensamt bland annat vidtaga riksbyggnade
åtgärder, som erfordras för utförande av riksdagens beslut i fråga om ^7ea»<i»
nya byggnader för riksdagen m. m. och riksbanken, allt i överens- holmen.
stämmelse med de närmare föreskrifter, som i särskilda skrivelser av
den 11 och 12 maj 1888 och den 6 april 1906 blivit av riksdagen
meddelade.
Gemensamt sammanträde mellan bemälda fullmäktige för utförande
av ifrågavarande uppdrag har, enligt vad för utskottet anmälts, ägt rum
under den tid, utskottets granskning omfattat, därvid behandlats frågan
om viss ändrad konstruktion av den beslutade bron över stora Norrström,
vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
10:o.
Vad i revisorernas berättelse om granskningen av riksgäldskon- Ang.revisionstorets
tillstånd och förvaltning eljest blivit anfört, bar utskottet funnit ervu emsrn
icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
och bar utskottet funnit vad vid läsningen av fullmäktiges protokoll
förekommit ej böra föranleda någon ytterligare anmälan eller hemställan.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 8 samt. 16 käft. (Nr 20.) 3
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 20.
Ang. ansvarsfrihet
för riksgäldskontorets
styrelse.
ll:o.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande
instruktion vill utskottet slutligen meddela, att med avseende på riksgäldskontor
ets ställning och förvaltning under den tid, granskningen omfattat,
utskottet ej funnit anledning till erinran utöver vad härovan förekommit,
samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas
fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas
ansvarsfrihet, dels för den av riksdagens år 1920 församlade
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret
under år 1919, dels ock för alla beslut och
åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll
från och med den 10 januari 1920 till och med den
9 januari innevarande år.
Stockholm den 8 mars 1921.
På bankoutskottets vägnar:
EMIL KRISTENSSON.
Reservation
vid punkt l:oJ (ang. placeringen av riksgäldskontorets kontanta medel)
av herrar Ohngren, Wig forss och Bäcklund.
Herr Kristensson har begärt få antecknat, att han icke deltagit i
behandlingen av det under punkt 7:o) här ovan omförmälda ärende.
STOCKHOLM, ISAAC MA EG US'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921-