Bankoutshottetn utlåtande Nr 18.

5

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1921 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om visst tillägg till 3 §
lagen angående sparbanker.

I eu till bankoutskottets förberedande behandling hänvisad, inom
andra kammaren av herr Kloo väckt motion nr 198 hemställes, ”att riksdagen
beslutar, det till lagen den 29 juli 1892 angående spån banker §
göres följande tillägg: S. k. sparbankskommittéer inbegripas icke under benämningen
avdelningskontor.”

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

’ ’I Kung! Maj :ts proposition nr 398 föregående år föreslås vissa ändringar av
lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker och däri, bland annat, att § ■''.skulle
i sista stycket erhålla följande lydelse: ”Sparbank må ej, utan särskilt tillstånd, a
annan ort än där styrelsen har sitt säte utöva verksamhet vid avdelningskontor, soi
inrättats efter ingången av mars månad 1920. Tillstånd, varom nu ar sagt, sokes
hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket avdelningskontoret ai beläget
eller är avsett att inrättas.” __ . . ___

Orsakerna till detta lagförslags tillkomst angiver Kungl. Maj :t åberopande
de av Kungl. Maj :t i denna fråga särskilt tillsatta sakkunnigas utlåtande, vara att :
”kontor förlägges ofta långt utanför bankens egentliga verksamhetsområde oc
”därtill kommer, att tillkomsten inom landet av bankkontor till alltför stort äntå.
måste anses medföra skada för det allmänna, dels emedan omkostnaderna för kapitalets
uppsamling därigenom stegras, utöver vad som är förenligt med god nationel
ekonomi, dels enär övertaliga bankkontor i orterna lätt leda till en osund mbor
tävlan om kunder samt till en osund in- och utlåningspolitik över huvu .

Nytt avdelningskontor bör icke få upprättas, utan att tillstånd därtill vunnits,
och bör för sådant tillstånd förutsättningen vara, att kontoret kan anses bliva ny -

tigt för det allmänna.” . . ,

Häremot är nu intet att anmärka, men så göra de sakkunniga, och därmed
också Kungl. Maj :t, utan någon som helst motivering ett tillägg sa lydande: De

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

sakkunniga utgå därvid från, att begreppet avdelningskontor skall omfatta jämväl
sparbankskommittéer och filialer.”

Bankoutskottet hemställde om bifall till Kungl. Maj :ts förslag utan annan ändring
i detta, än att mars ändrades till maj. Utskottets hemställan bifölls därpå av
bägge kamrarna.

Nu nämnes visserligen i själva lagtexten intet om sparbankskommittéer, men
då det i motiveringen uttryckligen säges ifrån, att dessa skola anses lika med avdelningskontor
och filialkontor, kommer antagligen Kungl. Maj :ts befallningshavande
i de olika länen att behandla alla ansökningar om inrättande av sparbankskommittéer
som om det vore ansökningar om avdelnings- och filialkontor, och torde det bli hart
när omöjligt att få sådana kommittéer till stånd. Dylika fall hava också redan förekommit.

Jag anser vederbörande sakkunniga icke torde hava tillräckligt utrett vad som
innefattas i benämningen sparbankskommitté.

I sin ovan anförda motivering framhålla de sakkunniga tvenne synpunkter,
som huvudsakligen varit bestämmande för deras betänkligheter mot sparbankernas
filialbildningar, nämligen: 1. att dessa förläggas ofta utom bankens egentliga verksamhetsområde;
2. att omkostnaderna för kapitalets uppsamling stegras genom filialers
anordnande; och slutligen 3. att övertaliga bankkontor i orterna leda till en
osund in- och utlåningspolitik över huvud.

Nu är det dock så, att sparbankskommittéer knappast eller i mycket ringa grad
drabbas av dessa betänkligheter. Första punkten kan jag besvara med att då, enligt
vad jag har mig bekant, endast de i länen inrättade allmänna sparbankerna
bildat s. k. sparbankskommittéer, icke en enda förlagts utom respektive län. Om således
en sparbankskommitté inrättas av en länssparbank, inom det län, där denna har
sitt verksamhetsområde, torde det väl vara otvivelaktigt att även kommittén ligger
inom sparbankens verksamhetsområde. Detta anser jag också vara fullt riktigt, och
någon förläggning av sparbankskommittéer utom det län, där bankens huvudkontor
har sitt säte, bör av helt naturliga skäl icke få förekomma.

Går jag så till punkt 2, som rör kostnadsfrågan, så kan den besvaras med att
omkostnaderna för en sparbankskommitté bär denna så att säga själv. Kommitténs
arbete skötes helt av därtill särskilt utsedda kommitterade, och åtaga sig dessa detta
uppdrag som ett vanligt kommunalt förtroendeuppdrag utan någon ersättning
och kostnader för lokal m. m. ersättas av bankens huvudkontor med 3/2 % av insättarnes
behållning i kommittén vid årsskiftet. Så äro nämligen bestämmelserna för
ovannämnda sparbankskommittéer. Härmed anser jag denna punkt vara fullt gendriven.

Vad så till sist beträffar 3 punkten av de sakkunnigas här i många fall berättigade
kritik av en osund in- och utlåningspolitik, vilken givetvis icke kan vara
det allmänna till gagn, träffar ej heller denna de här omtalade sparbankskommittéerna.
Dessa bedriva nämligen icke vad man här menar med in- och utlåningspolitik.
Kommittéerna få endast mottaga insättarnas medel som omedelbart därpå
insändas till dess huvudkontor samt vid uppsägning av medeln återlämna dem till
respektive inrättare. Och vad utlåning beträffar, hava dessa kommittéer icke därmed
att skaffa annat än som ett slags förmedlare vid förekommande låneansökningar
från kommitténs ort.

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 18.

7

Ser man denna sak från rent nationalekonomisk synpunkt, och detta är otvivelaktigt
riksdagens skyldighet, så kan man väl knappast tala om, att ökade tillfällen
för småfolket i landet att få möjligen uppkomna sparslantar tillvaratagna för att sedermera
hava dem åter tillgängliga vid behov, icke skulle vara för det allmänna nyttigt
och gagneligt. Flera andra folk hava, i motsats till det svenska, — isynnerhet
fransmännen — länge insett att alla möjliga tillfällen böra beredas till sparsamhet
i de jämförelsevis goda tiderna för att vara do sparsamma till gagn vid inträffad
sjukdom och vid deras ålderdom. Då tycker man det. nästan låter som ironi, när vi
svenskar fråga, och det helt officiellt: ”Kan det vara för det allmänna nyttigt” att
det gives folket ökat tillfälle till sparsamhet, och det även om det nästan ingenting
kostar ?

Många av de gamla landsbygdssparbankerna hava icke sina kontor öppna oftare
än 1 å 2 gånger i månaden, och man kan i regel säga, utan att vara orättvis
mot dem, att många av dem inte göra mycket till för att, så att säga, driva folket till
sparsamhet. Det förhåller sig i regel så, ätt personer som komma med sina insättningar
äro välkomna och därmed punkt. Sparbankskommittéerna äro däremot så inrättade,
eller böra vara så inrättade, att de vid arbetsplatser och dylika ställen, ofta
med sina kommitterade som mellanhänder, tjänstgöra som uppsamlare av småfolkets
sparslantar vid passande tillfällen, såsom t. ex. vid avlöningar m. in.

Av vad här i korthet anförts torde framgå, att s. k. sparbankskommittéer, som
icke få drivas som affärsmässigt öppna bankkontor med avlönad personal, icke böra
förväxlas med sparbankers filial- och avdelningskontor. För att nå detta mål lär
det väl dock, ehuru i berörda lagtext icke sparbankskommittéer äro nämnda, vara
nödvändigt att ett tillägg göres till ovannämnda § 3 som fullt tydligt angiver, att
sparbankskommittéer med de av mig här angivna kvalifikationer icke innefattas i
benämningen avdelningskontor, alldenstund 1920 års riksdags beslut grundar sig på
en motivering, där sparbankskommittéer sägas innefattas i detta lagrum.”

Motionärens förslag avser införande av sådant tillägg till 3 § sparbankslagen,
att s. k. sparbankskommittéer skulle undantagas från den i
nämnda paragraf meddelade bestämmelsen att sparbank ej må utan särskilt
tillstånd å annan ort än där styrelsen bär sitt säte utöva verksamhet
vid avdelningskontor, som inrättats efter ingången av maj månad 1920.

Vad motionären anfört till stöd för sitt förslag finner utskottet
beaktansvärt. Utskottet vill emellertid erinra, hurusom de av chefen
för finansdepartementet den 23 januari 1920 tillkallade sakkunniga för
verkställande av utredning och avgivande av förslag i fråga om revision
av gällande sparbankslagstiftning, på sätt framgår av den till innevarande
års riksdag avlåtna berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit,
för närvarande äro sysselsatta med uppgörande av förslag till ny
sparbankslag. Enligt vad ordföranden för nämnda sakkunniga under hand
meddelat utskottet, hava de sakkunniga sin uppmärksamhet riktad på här

Utskottet.

8

Banlcoutskottets utlåtande Nr 18.

ifrågavarande spörsmål. Vid sådant förhållande och då de sakkunnigas
uppdrag lärer kunna förväntas slutfört redan under innevarande år samt
förslag i ämnet sålunda torde vara att emotse vid nästkommande års riksdag,
har utskottet ansett sig icke böra för närvarande tillstyrka en ändring
av förevarande paragraf, vilken så nyligen som förlidet år erhöll sin nuvarande
lydelse.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 198 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 mars 1921.

På bankoutskottets vägnar:

K. J. GUSTAFSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, Öhngren, Bindley, Bondesson, Pettersson,
S. M., Bodin, Andersson i Hägelåkra och Malmberg samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Gustafsson i Örebro, Borg, Wikström,
Bäcklund, Kloo, Andersson i Milsmaden och Höglund.

Stockholm, Bokförlags-A.-B. Tidens tryckeri 1921.