Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1921 kl. 1 e. in.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion avseende
skyndsammare behandling av vissa taxeringsmål.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Antonsson, Gustaf Nilsson, Karl August
Nilson, Anders Örne, Rosén, Jonsson i Hökhult, Jönsson i Boa, Olsson i
Kullenbergstorp, Johansson i Kullersta, P. Albert Bergström, Isak Svensson,
Sköld, Winkler, Olsson i Rösta och Björklund.
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 44, har herr Pettersson i Södertälje föreslagit, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj;t anhålla om skyndsam utredning
angående sådan ändring av K. F. den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, att åt Kungl. Maj:ts
befallningshavande inrymmes befogenhet att på skattskyldigs yrkande i
verkställd taxering vidtaga rättelse, där taxeringen i fråga tinnes vara
grundad på felskrivning eller annat uppenbart misstag».
Beträffande vad motionären anfört till stöd för sitt förslag får utskottet
hänvisa till motionen.
Syftet med föreliggande motion är att bereda de skattskyldiga
möjlighet till snar och effektiv rättelse av sådana taxeringar, som tillBihang
till riksdagens protokoll 1921. .7 samt. 7 käft. (Nr 7.) 1
Utskottet.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
kommit genom uppenbara förbiseenden och misstag från taxeringsmyndigheternas
sida. Motionären har jämväl antytt olika vägar, på vilka
berörda syfte skulle kunna vinnas, och därvid för sin del särskilt förordat
en väg såsom möjligen framkomlig.
Med den omfattning taxeringsarbetet numera erhållit, torde det vara
så gott som oundvikligt, att förbiseenden och misstag äga rum. Otvivelaktigt
synes emellertid vara, att förekomsten av dylika fall i avsevärd
grad ökats och att möjligheten av snar och effektiv rättelse samtidigt
förminskats.
Beträffande fel vid debiteringen, vare sig i taxeringslängden eller
å debetsedeln, torde alltfort vara tillfyllest med den väg till rättelse, som
anvisats i uppbördsreglementets 7 §, nämligen besvär hos Konungens befallningshavande
i det län, där debiteringen skett.
Är åter fråga om fel eller misstag från taxeringsmyndighets sida,
ställer sig saken mera vansklig. De vanligaste hithörande fallen äro s. k.
dubbeltaxeringar d. v. s. fall, då någon taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt
å ort, där han icke är mantalsskriven eller eljest skattskyldig
för dylik skatt, eller taxerats till bevillning för samma inkomst
å mer än en ort eller eljest till inkoinstbevillning å ort, där han icke
varit för sådan bevillning skattskyldig och ej heller mantalsskriven.
Mera typiska fall av direkta misstag äro sådana, då någon taxerats å
sin rätta beskattningsort men för inkomstkälla som han icke haft eller, tillföljd
av namnförväxling, i stället för annan person. Ej sällan förekomma
ock rena räkne- och skrivfel vid taxeringens bestämmande.
Om flertalet hithörande fall, som ej avse räkne- eller skrivfel o. d.,
gäller, att den skattskyldige icke lårnnat någon uppgift för taxeringen
utan att denna tillkommit på andra grunder. Härav följer då, att den
skattskyldige icke får någon underrättelse från taxeringsmyndigheten, vars
skyldighet i sådant hänseende förutsätter, att avvikelse gjorts från deklaration
eller annan den skattskyldiges egen uppgift. Oftast vet den skattskyldige
ingenting om, förrän debetsedeln tillställes honom, vilket, då han
har annan boningsort än taxeringsorten och särskilt då hans vistelseort
är okänd för myndigheterna där, kan dröja avsevärd tid. I varje fall
blir den skattskyldige i regel icke i tillfälle att begagna den vanliga klagovägen
hos prövningsnämnden.
För fall av dubbeltaxering står till buds den i 50 § taxeringsförordningen
medgivna rätten att inom natt och år efter mottaget skattekrav
anföra besvär hos kammarrätten, vilken väg till rättelse, även om
hithörande mål där behandlas med viss förtursrätt, dock medför tids
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.
3
utdräkt och icke skyddar den skattskyldige från risken att behöva erlägga
de påförda utskylderna.
Något extra besvärsförfarande för övriga fall finnes icke anordnat.
Enligt "praxis tillgår så, att skattskyldig, som icke hunnit begagna den
regelmässiga klagovägen, anför besvär direkt hos kammarrätten. Finner
då kammarrätten, att den överklagade taxeringen härrör från uppenbart
fel eller misstag från taxeringsmyndighets sida och således är att anse
såsom obehörig, upptagas besvären till behandling och vinnes rättelse.
1 sådana fall gälla givetvis icke några fatalier. Svårigheten för den
skattskyldige ligger emellertid däri, att det i allmänhet ställer sig ytterst
vanskligt för honom att kunna bevisa tillvaron av misstag. Såvida ej är
fråga om tydliga räkne- eller skrivfel, lär denna bevisning sällan lyckas
med mindre vederbörande, taxeringsnämndens ordförande eller kronoombudet,
direkt medger, att misstag förelegat. För övrigt kån det ofta nog
vara synnerligen besvärligt för den dömande myndigheten att avgöra,
om verkligt misstag är förhanden eller taxeringen eljest är oriktig, i vilket
senare fall rättelse i nu omhandlade ordning givetvis icke står att vinna.
För ifrågavarande fall gäller slutligen också och i ännu högre grad,
att, även om rättelse av förekommen misstagstaxering omsider erhålles,
den skattskyldige likväl tillfogats olägenhet och skada genom att hava
nödgats erlägga skatten och först efter lång tid, kanske ett par år, få
den tillbaka.
Det torde således vara ställt utom allt tvivel, att i de av motionären
påvisade hänseendena allvarliga missförhållanden råda. Utskottet
delar motionärens uppfattning, att frågan är av natur att böra genom
Kungl. Maj:ts försorg utredas. Däremot anser utskottet icke, att riksdagens
begäran om sådan utredning bör bindas vid det av motionären
givna uppslaget. Utskottet har inhämtat, att förevarande spörsmål under
senare tid varit föremål för överväganden å speciellt sakkunnigt håll,
varvid man ifrågasatt olika anordningar. Sålunda har man bland annat
tänkt sig en kombination av utsträckt underrättelseförfarande och extraordinär
besvärsrätt. Genom utsträckt skyldighet för taxeringsmyndigheterna
att meddela anmaning eller underrättelse till de skattskyldiga skulle
förelupna misstag och fel vid taxeringen i de flesta fall kunna bliva
rättade antingen redan hos taxeringsnämnden eller efter klagan i vanlig
ordning hos prövningsnämnden. För övriga fall skulle beredas möjlighet
att söka rättelse hos en extra prövningsnämnd, utgörande en mindre
delegation av den senast fungerande ordinarie nämnden och vid behov
sammankallad mellan de ordinarie nämndernas sammanträden.
4
vore
Bevillningsutakottets betänkande Nr 7.
Det vill synas utskottet, som om det senast antydda uppslaget
förtjänt att undersökas vid sidan av andra tänkbara anordningar.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av herr Petterssons
i Södertälje förevarande motion II: 44, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning angående sådan ändring i gällande
taxeringsförfarande, att möjlighet beredes sådan skattskyldig,
som avses i 50 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering eller
som på grund av felskrivning, felräkning eller annat
uppenbart misstag blivit obehörigt taxerad, att på ett
snabbare och mera effektivt sätt än nu gällande bestämmelser
medgiva vinna rättelse, samt att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, som
kan av utredningen föranledas.
Stockholm den 28 februari 1921.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1921.