Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankoxn till riksdagens kansli den 2 juni 1921 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
restitution av tull för stärkelse, använd för tillverkning
av sirap.

(l:a avd.)

Närvarande: herrar Röing, Antonsson, Wijk, Gustaf Nilsson, K. A. Nilson, Örne,
Åhlmans Olof Olsson, Eriksson i Grängesberg, Olsson i Kullenbergstorp,
Olsson i Ramsta, Lithander, Johansson i Kullersta*, Rune*, Björnsson*,
Vennersten*, Grevesmiihl*, Sköld, Kant, Lövgren i Nyborg och
Brännström.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 191, har herr Höglund hemställt, »att riksdagen ville
bevilja tillverkare av sirap ur utländsk stärkelse restitutionsrätt för av
dem erlagd tull för stärkelsen, om av generaltullstyrelsen för ändamålet
utfärdade kontrollbestämmelser efterkommas».

Då 1913 års riksdag i anledning av en av lvungl. Maj:t framlagd
proposition, nr 35, vidtog viss sänkning av tullsatserna för socker,
beslutade riksdagen samtidigt, i enlighet med vad Kungl. Maj:t i sådant
hänseende föreslagit, att sänka tullen för sirap (rubrik 161) från 10 öre
till 5 öre för kilogram. Någon nedsättning av tullen för stärkelse (rubrik
83), vilken sistnämnda tull, tillkommen i syfte att skydda den inhemska
tillverkningen av stärkelse ur svensk potatis, utgjorde och alltjämt
utgör 20 öre för kilogram, ifrågasattes därvid icke. Anledning att avväga
tullsatsen för stärkelse efter tullsatsen för sirap ansågs uppenbarligen
icke föreligga, alldenstund stärkelse då icke i avsevärd grad utgjorde
råvara vid den svenska sirapstillverkningen. För nämnda tillverkning,
vilken bedrevs allenast av svenska sockerfabriksaktiebolaget, kommo nämligen,
på sätt motionären erinrat, sockerbetor till användning såsom den
huvudsakliga råvaran, under det att glykos eller stärkelsesirap, som framställes
av stärkelse, endast i obetydlig mängd plägade tillsättas för att
förekomma kristallisering av varan. Inom sakkunniga kretsar då för tiden
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 42 käft. (Nr 49.) 1

Utskottet.

Historik.

Motionen.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

torde man hava ansett överhuvud omöjligt att framställa eu tillfredsställande
sirap huvudsakligen ur glykos. Ett uttryck för en sådan uppfattning
gav i motiveringen till en vid 1914 års senare riksdag avlåten
proposition (nr 232) om vissa ändringar i sockerbeskattningsförordningen
och tulltaxan dåvarande chefen för finansdepartementet, då han anförde:

»Det torde knappast finnas någon som helst utsikt att vinna avsättning för
sirap, uppblandad med mer svensk stärkelsesirap än som är behövligt för att hindra
sirapens kristallisation samt för att förbättra smaken å vissa kvaliteter betsirap.»

I den föreliggande motionen har anförts, att det numera lyckats
att vid en år 1914 anlagd glykosfabrik (Aktiebolaget svenska stärkelseintressenter)
framställa samt att inom landet vinna avsättning för en
sirap, innehållande mer än 50 procent stärkelsesirap. Vidare har motionären
anfört följande:

»Under tiden 1 september 1919 till 1 oktober 1920 framställdes sålunda vid
nämnda fabrik sådan sirap, innehållande ej mindre än 4 miljoner kilogram stärkelsesirap.

Kolhydratbalten i sådan sirap är lika hög som i bästa sockersirap.

Under sådana förhållanden synes det mig vara oriktigt, att utom landet tillverkad
sockersirap åtnjuter ett betydande skydd gentemot inom landet till större
delen av stärkelse tillverkad sirap av lika god beskaffenhet.

Då emellertid näppeligen varken en sänkning av den nuvarande stärkelsetullen
till 5 öre eller en höjning av sirapstullen torde kunna ifrågakomma, anser
jag det lämpligast att vid tillverkning av sirap ur utländsk stärkelse bevilja tullrestitution
av den för råvaran, stärkelse, erlagda tullen.

Detta torde vara så mycket lättare att genomföra, som Kungl. Maj:t redan
i ett fall vid tillverkning av sirap ur utländsk stärkelse beviljat sådan tullrestitution
vid sirapens utförsel ur riket. Den härvid erforderliga kontrollen utövas av generaltullstyrelsen.

Den inhemska potatisodlingen och stärkelseindustrien beröras icke av en
dylik tullrestitution, enär förut under normala tider aldrig någon inhemsk stärkelse
i avsevärd mängd använts som råmaterial för sirap. Dessutom kan stärkelse aldrig
under normala tider tänkas kunna framställas inom landet så billigt, att densamma
skulle kunna användas till en inhemsk fabrikation av sirap i konkurrens med utlandet.
»

Vid motionen finnes fogad en promemoria, som innehåller, bland
annat, utdrag ur det anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljde
ovan omnämnda proposition nr 35 till 1913 års riksdag. I nämnda
anförande finnes meddelad en sammanställning av siffror för den inhemska
produktionen samt för importen av sirap under åren 1907—1911.
Under åberopande härav har motionären slutligen anfört, att det av
honom framställda förslaget avsåge att möjliggöra, att större delen av

Bevillningmtskottets betänkande Nr 49. 3

den normala sirapsimporten, vilken enligt nämnda sammanställning utgjorde
14,909,000 kilogram, skulle kunna tillverkas inom landet,

I anledning av förevarande motion har bevillningsutskottet i grundlagsenlig
ordning utverkat Kungl. Maj:ts befallning

dels till generaltullstyrelsen att avgiva utlåtande över motionen
samt att därvid, bland annat, ej mindre yttra sig angående möjligheten
och sättet att åstadkomma betryggande, kontroll vid sådan tullrestitution
som i motionen åsyftas, än även avgiva förslag till avfattning av erforderliga
bestämmelser i ämnet,

dels till 1921 års sockersakkunniga att över motionen avgiva det
yttrande, vartill de sakkunniga kunde finna densamma giva anledning,
dels ock till den av Kungl. Maj:t den 5 maj 1916 tillsatta livsmedelslagstiftningskommittén
att likaledes avgiva det yttrande, vartill
kommittén kunde finna motionen föranleda.

De utlåtanden, som med anledning härav avgivits och numera överlämnats
till bevillningsutskottet, finnas i transumt såsom bilagor fogade vid
detta betänkande. Sockersakkunniga och livsmedelslagstiftningskommittén
hava var för sig förklarat sig från sina särskilda utgångspunkter icke
kunna förorda bifall till motionen. Bevillningsutskottet har ytterligare
tagit del av två till utskottet inkomna skrifter, i vilka Aktiebolaget svenska
stärkelseintressenter, närmast med anledning av livsmedelslagstiftningskommitténs
och sockersakkunnigas ovannämnda utlåtanden närmare utvecklat
de i motionen framförda synpunkterna, ävensom av ett vid den
ena skriften fogat yttrande av professorn i kemisk teknologi vid tekniska
högskolan Carl Kullgren.

På sätt generaltullstyrelsen i sitt i ämnet avgivna utlåtande erinrat,
är restitution av tull för utländsk vara, som använts inom landet för
framställning av annan vara, enligt vår tullagstiftning i regel icke medgiven
i andra fall än då den framställda varan exporteras. Den form
av tullrestitutionsrätt, som omförmäles i § 12 tulltaxeförordningen och
vilken gäller restitution av tull för materialier till nybyggnad, förbyggnad
eller reparation inom riket av fartyg m. m., utgör härifrån ett
undantag, i det att sistnämnda rätt icke är bunden vid villkoret om
export. Den gäller nämligen, vare sig fartyget är svenskt eller utländskt.
Men denna restitutionsrätt är betingad av särskilda förhållanden. I
sådant hänseende framhåller generaltullstyrelsen, att restitutionsrätt för
skeppbyggnadsmaterialier införts i syfte att bereda uppsving inom det
svenska skeppsbyggeriet och är avsedd att bereda den svenska skepps -

Utredning.

Utskottets

yttrande.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

byggnädsnäringen stöd vid konkurrens med motsvarande utländsk industri.
Detta undantag är särskilt påkallat med hänsyn till fartyg, vilka
gå i utländsk fart. För övrigt har, enligt vad generaltullstyrelsen vidare
meddelat, vid åtskilliga tillfällen blivit ifrågasatt, huruvida icke denna
lagstiftning, då den i sin nuvarande form innebure en premiering för
användning av utländskt material till skeppsbyggnad, borde omläggas
på annan grund. I anledning härav anser styrelsen bestämmelserna i
§ 12 tulltaxeförordningen icke lämpligen kunna åberopas såsom särskilt
stöd för införande av den i motionen ifrågasatta restitutionsrätten, som
ju hänförde sig till ren förädlingsverksamhet.

Bevillningsutskottet delar denna av generaltullstyrelsen uttalade
uppfattning. Medgivandet av rätt till tullrestitution under de villkor,
som i motionen ifrågasatts, skulle i själva verket innebära införandet i
vår tullagstiftning av en nyhet, som är för densamma främmande. Några
omständigheter, som skulle kunna motivera eu sådan undantagsställning
för stärkelsesirapsindustrien, hava enligt utskottets mening icke förebragts.
Det skulle därför vara att förvänta, att, därest denna industri
erhölle den ifrågasatta förmånen, även andra industrier kunde göra
gällande berättigade anspråk på understöd i motsvarande form.

För övrigt vill utskottet framhålla, att förevarande spörsmål nära
sammanhänger med frågan om tullskydd för stärkelsehaltiga preparat,
en fråga, som givetvis kommer att bliva föremål för prövning av tulloch
traktatkommittén.

Vid nu angivna förhållanden har utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka motionen eller förorda åtgärder i dess syfte.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion II: 191 av herr Höglund,
om restitution av tull för stärkelse använd för tillverkning
av sirap, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 2 juni 1921.

På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

5

Bilaga 1.

GENERALTULLSTYRELSEN.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Rätt till restitution av erlagd tull för utländsk stärkelse, som använts till
framställning av glykos, har av Kungl. Maj:t medgivits aktiebolaget Svenska stärkelseintressenter
genom resolution den 1 oktober 1920, varav avskrift här bilägges.
Detta medgivande, vilket lämnats jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, är
emellertid, såsom sagda författningsrum förutsätter, inskränkt att gälla endast vid
utförsel av sålunda framställd glykos. I en särskild ansökning har bemälda bolag
hos Kungl. Maj:t anhållit om restitutionsrätt jämväl för tull för sockersirap, då
sådan blivit använd såsom tillsats till nämnda fabrikat. Kungl. kommerskollegium
och kungl. generaltullstyrelsen, som denna dag avgiva underdånigt utlåtande över
nämnda ansökning, tillstyrka resolutionens utsträckande att omfatta restitutionsrätt
även i sist omförmälda fall.

Någon författningsbestämmelse, enligt vilken rätt till motsvarande tullrestitution
beträffande utländsk stärkelse, använd till framställning av glykos (stärkelsesirap)
för förbrukning inom landet, skulle kunna medgivas, finnes icke.

De fall, då restitution av tull för utländsk vara, som inom landet använts
till framställning av annan vara, må åtnjutas eller kan medgivas (»tullfri förädlingsrörelse»),
äro angivna i § 13 tulltaxeförordningen, och gälla samtliga endast
under det villkor, att den framställda varan exporteras. Enär sålunda all tullfri
förädlingsrörelse är begränsad till sådana fall, då den förädlade varan utförts ur
landet — eller jämlikt § 13 mom. 7 tulltaxeförordningen i och för sådan utförsel
upplagts på restitutionsupplag — finnes för närvarande icke någon motsvarighet till
den restitutionsrätt, som i motionen blivit ifrågasatt.

Visserligen finnes en form av tullrestitutionsrätt, nämligen den i § 12 tulltaxeförordningen
omförmälda rätten till restitution av tull för materialier till nybyggnad,
förbyggnad eller reparation inom riket av fartyg m. m., vilken icke är
bunden vid villkoret om export, enär restitutionsrätten gäller vare sig fartyget —
respektive i mom. 2 av samma § omförmälda föremål — är svenskt eller utländskt.
Restitutionsrätten för skeppsbyggnadsmaterialier infördes i syfte att bereda uppsving
inom det svenska skeppsbyggeriet och är avsedd att bereda den svenska
skeppsbyggnadsnäringen stöd vid konkurrens med motsvarande utländsk industri.
Vid åtskilliga tillfällen har emellertid blivit ifrågasatt, huruvida icke denna lagstiftning,
då den i sin nuvarande form innebure en premiering för användning av

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

utländskt material till skeppsbyggnad, borde omläggas på annan grund. I anledning
härav kunna enligt styrelsens förmenande bestämmelserna i § 12 tulltaxeförordningen
icke lämpligen åberopas såsom särskilt stöd för införande av den i motionen
ifrågasatta restitutionsrätten, som ju är att hänföra till ren förädlingsverksamhet.

Förutom de i ovanberörda §§12 och 13 tulltaxeförordningen angivna fall
kan enligt nämnda förordning restitution av rätteligen debiterad och erlagd tullavgift
endast förekomma i de i andra stycket av § 11 därstädes omförmälda
undantagsfall. Första stycket i samma § innehåller nämligen den allmänna bestämmelsen,
att sådan tullavgift icke må restitueras, även om varan återutföres.
Genom särskilda författningar är emellertid restitution av tullavgift medgiven i
ytterligare två fall. Det ena av dessa, nämligen den i § 43 mom. e tullstadgan
omförmälda restitutionen till järnvägsstyrelse av förskotterad tull för vara, vilken
icke av godsets adressat blivit utlöst, kan dock icke jämställas med de övriga
formerna av tullrestitution och är icke att räkna såsom något undantag från bestämmelsen
i § 11 tulltaxeförordningen. Godset har nämligen icke kommit adressaten
tillhanda och järnvägens befattning med godset är endast grundad på dess
ställning såsom ombud för den utländske avsändaren. Den andra nu avsedda
restitutionsformen är den rätt till tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk
vara, som är medgiven genom kungl. förordningen om sådan restitution den 13
december 1912 (Svensk författningssamling nr 355). Denna restitutionsrätt, som
endast kan lämnas handelsidkare (»handelsrestitutionen»), gäller blott vara, som
icke efter införseln undergått någon bearbetning eller förändring, och angives i
författningen såsom ett undantag från § 11 tulltaxeförordningen.

Därest den nu ifrågavarande motionen anses böra vinna avseende, torde bestämmelserna
om den däri avsedda restitutionsrätten böra, liksom rätten till handelsrestitution,
givas formen av undantag från nyssnämnda författningsrum.

Beträffande själva sakfrågan, huruvida med hänsyn, å ena sidan, till gällande
tulltaxas bestämmelser angående tull för stärkelse, sirap och stärkelsesirap samt,
å andra sidan, till stärkelsesirapsindustrien och de industrier och näringar, på vilka
ett dylikt medgivande skulle utöva inflytande, skäl må anses föreligga för bifall
till motionen, därom torde generaltullstyrelsen icke hava att göra något uttalande.
Styrelsen anser sig endast böra framhålla, att, därest det begärda stödet finnes
böra givas stärkelsesirapsindustrien genom ett inslående på den förut icke beträdda
vägen att medgiva rätt till restitution av tull för råämnen till varor för inrikes
förbrukning, det väl icke torde vara uteslutet, att andra industrier finnas, vilka
kunna komma med lika berättigade anspråk på understöd i motsvarande form för
sin verksamhet.

Rörande frågan, vilka kontrollbestämmelser, som skulle knytas till ett eventuellt
medgivande av den begärda restitutionsrätten, får styrelsen till en början
erinra, att de i Kungl. Maj:ts ovanberörda resolution den 1 oktober 1920 angående
restitutionsrätt för aktiebolaget Svenska stärkelseintressenter fastställda kontrollbestämmelser
äro avfattade i enlighet med de principer, som i allmänhet blivit
följda av Kungl. Maj:t vid utfärdande från och med den 25 juni 1917 av resolutioner
angående restitutionsrätt jämlikt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen. Dessa
principer, som kunna sägas ytterst vila på det enligt kungl. kungörelse den 11 juni
1915 (Svensk författningssamling nr 252) införda tillägget till första stycket i sagda

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

författningsrum, att rätt till tullrestitution enligt detta moment endast må lämnas
åt näringsidkare, som är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i övrigt
prövas lämplig, äro närmare utvecklade i ett kungl. brev till generaltullstyrelsen
den 2b juni 1917 av den lydelse, som framgår av generaltullstyrelsens cirkulär den
11 juli samma år, varav ett tryckt exemplar här bilägges. Härjämte bifogar
styrelsen styrkt avskrift av det utlåtande med förslag till kontrollbestämmelser,
som tullkammaren i Karlskrona avgav den 24 mars 1920 i anledning av den ansökning
från aktiebolaget Svenska stärkelseintressenter, som föranledde omförmälda
resolution. I denna grundas restitutionsrätten på bolagets egna, på i resolutionen
angivet sätt styrkta viktuppgifter, och tullkammarens kontrollverksamhet är beträffande
varans framställning inskränkt till vissa på obestämda tider företagna
åtgärder till kontroll av bokföring och fabrikation. Sedan exportvaran angivits till
utförsel, är den emellertid underkastad liknande kontroll som oförtullat gods.

Tullkammaren i Karlskrona, från vilken generalstyrelsen i nu föreliggande
fråga infordrat utlåtande, som därhos bifogas, har däri, efter ett referat av kontrollåtgärderna
enligt Kungl. Maj:ts förenämnda resolution den 1 oktober 1920, anfört,
att, därest restitutionsrätt skulle beviljas tillverkare av till inrikes förbrukning avsedd
stärkelsesirap för av dem erlagd tull för den vid fabrikationen använda stärkelsen,
kontrollen från tullverkets sida för att bliva effektiv kunde vinnas endast
genom daglig tillsyn å fabriken av tulltjänsteman under den tid utländsk stärkelse
där användes för ifrågavarande fabrikation. Innan den omläggning av de principiella
villkoren för restitutionsrätt enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, som
omförmäles i nyssberörda kungl. brev den 25 juni 1917, blev vidtagen, förekom i
vissa fall vid medgivande av sådan restitutionsrätt påbjudande av dylik offentlig
kontroll. Så skedde t. ex. beträffande tillverkningen av punsch för export. Huru
villkoren i sådant fall avfattades, framgår av bilagda avskrift av resolution den 24
november 1911 för firman J. Cederlunds söner. I ett speciellt fall är emellertid
tillverkning under offentlig kontroll i författning påbjuden såsom villkor för restitutionsrätt,
nämligen genom bestämmelse i andra stycket av § 1 i kungl. förordningen
angående restitution av erlagd sockerskatt eller befrielse från sådan skatt för socker,
som använts vid tillverkning av exportvaror, den 15 maj 1908 (Svensk författningssamling
nr 37) därest restitution av sockerskatt önskas efter den kvantitet socker,
som i och för tillverkningen bevisligen blivit använd.

I likhet med tullkammaren i Karlskrona anser generaltullstyrelsen, att vid
ett bifall till motionen såsom villkor för restitutionsrätt bör föreskrivas, att över
tillverkningen skall genom tullverket utövas fortlöpande kontroll. Denna kontroll
bör gälla åtgången därvid av vederbörligen införtullad utländsk stärkelse och utlämnandet
till fabrikanten av sålunda framställd stärkelsesirap. Fastställandet av
de närmare föreskrifterna angående ordnandet av denna kontroll torde dock lämpligen
böra överlåtas åt Konungen.

Ett eventuellt bifall till motionen skulle i enlighet med vad styrelsen sålunda
anfört kunna givas förslagsvis följande form.

Utan hinder av bestämmelsen i § 11 av nådiga förordningen med
tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 må tillverkare av stärkelsesirap
(glykos) vid varans utlämnande från fabriken åtnjuta rätt till

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

restitution av erlagd tull för utländsk stärkelse, som blivit använd vid
sådan tillverkning, under villkor att tillverkningen sker under fortlöpande
kontroll från tullverkets sida på sätt av Konungen närmare föreskrives.

Stockholm den 29 april 1921.

Under generaltulldirektörens frånvaro:

GUSTAF BERGENSTJERNA.

Ivar Kullgren.

Bilaga 2.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Genom beslut av statsmakterna hava de båda sockerfabriksaktiebolagen tillförsäkrats
garanti för täckning av godkända kostnader för inköp och förädling av
1919, 1920 och 1921 års betskördar. För att skydda staten för eventuella förluster
på grund av dessa garantier har den utländska konkurrensen måst utestängas
medelst införande av importmonopol å socker under garantitiden. Beträffande sirap
har visserligen ansetts att införselmonopol ej skulle vara nödvändigt, men å andra
sidan ligger det givetvis i statens intresse, att bolagens försäljningsmöjligheter för
sirap icke genom särskilda, nya anordningar under garantitiden påverkas i ogynnsam
riktning. Försäljningen av sirap, liksom bolagens övriga verksamhet, beröres
nämligen av den lämnade garantien. Ur denna synpunkt sett torde det näppeligen
vara förenligt med statens intresse, att den i motionen begärda åtgärd vidtages
under garantitiden.

Utan att ingå på frågan i vad mån den ifrågavarande produkten, stärkelsesirap,
verkligen kan konkurrera med sockersirap, och om produktionen av den förra
är förtjänt av särskild uppmuntran, ha sakkunniga dock ansett sig höra framhålla
den nu föreliggande frågans sammanhang med de statliga anordningarna på vår
sockermarknad, enär det torde vara denna synpunkt, som närmast berör sakkunnigas
allmänna uppdrag.

Härtill kommer att så länge tull över huvud taget är gällande för viss
vara — i detta fall stärkelse — torde det böra föreligga alldeles särskilt bärande
skäl för att bereda visst industriföretag, som förarbetar varan, sådant allmänt
undantag från den gällande tullbestämmelsen, som i motionen åsyftas. Några
dylika skäl hava i detta fall icke förebragts, och sakkunniga äro för övrigt icke
övertygade om, att konsumtionen — som torde kunna fullt tillgodoses med socker -

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 40.

sirap till för närvarande relativt gynnsamma pris — finge något egentligt gagn av
att det i motionen åsyftade företaget tillerkändes förmånen av tullrestitutionen.

Sakkunniga hava alltså ansett sig icke hava anledning förorda motionens
bifallande.

Stockholm den 26 april 1921.

Å sakkunnigas vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Carl Mannerfelt.

Bilaga 3.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Då kommittén ansett sig hava anledning antaga, att syftet med motionens
remitterande till kommittén i första hand varit att erhålla upplysning om den i
motionen omförmälda varans sammansättning och beskaffenhet, har kommittén anmodat
sin sakkunniga kemist docenten vid tekniska högskolan, civilingenjören Th.
Sundberg att undersöka densamma; och får kommittén härmed överlämna ett av
docenten Sundberg till kommittén härom avgivet yttrande.

Såsom härav framgår, har det i allmänna handeln inköpta provet av varan
i fråga visat sig innehålla ej mindre än omkring 72 procent glykos med en icke
obetydlig tillsats av sackarin. Om också glykos i och för sig måste anses för en
fullt oklanderlig produkt, som särskilt vid karamellfabrikationen äger en icke ringa
betydelse, lärer en sirap, vid vars framställning använts en så stor mängd glykos
som i förevarande fall ägt rum, och vilken icke torde kunna uppfylla det med densamma
avsedda ändamålet att brukas såsom sötningsmedel med mindre densamma
blivit tillsatt en icke obetydlig mängd sackarin, icke kunna betraktas som ett tillfredsställande
ersättningsmedel för socker, vilket väl dock måste anses utgöra den
förnämsta uppgiften för en vara, som i den allmänna handeln betecknas såsom
sirap. Enligt kommitténs mening föreligger sålunda här ett fall, då en vara säljes under
viss benämning, som ger densamma sken av att utgöra ersättningsmedel för ett
annat livsmedel, utan att densamma uppfyller de fordringar, man har rätt att uppställa
på ett dylikt ersättningsmedel.

Då detta strider mot en av de grundtankar, kommittén hävdat vid fullgörandet
av sitt uppdrag att utarbeta förslag till en enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning,
och då, såsom docenten Sundberg påvisat, det pris, som nu ifrågavarande
vara i allmänna handeln betingar, är alldeles för högt i förhållande till
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 42 käft. (Nr 49.) 2

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

dess verkliga värde och till och med högre än samtidigt gällande pris å motsvarande
mängd socker, kan kommittén från sina utgångspunkter ej finna skäl att
förorda bifall till den i förevarande motion gjorda framställningen.

Stockholm den 24 mars 1921.

På livsmedelslagstiftningskommitténs vägnar:

WALTER KANT.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.