Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1921 kl. 5 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa ändringar i
lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering
ävensom i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Röing, Antonsson*), Wijk, Wohlin, K. A. Nilson*), Örne, Åhlmans
Olof Olsson. Olsson i Kullenbergstorp, Olsson i Ramsta. Lithander’),
Johansson i Kullersta*), P. Alb. Bergström, Rune, Björnsson, Heyman.
Sköld*), Kant, Uddenberg, Lövgren i Nyborg och Brännström.

*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Genom proposition den 18 mars 1921, nr 246, vilken hänvisats till
bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

lag om vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1912 (nr 274) om skogsaccis

och om virkestaxering.

Härigenom förordnas, att 1 §, 34 § 1 mom., 35 § 1 mom. samt
36 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxering
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

För avverkat virke —--skogsaccis.

Skogsaccis utgår, räknat för etthundra kronor av virkets taxerade
värde, med hälften av det belopp, vilket under det år, taxeringen sker,
på grund av kommunal- och kyrkostämmors beslut sammanlagt utgöres
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 41 käft- (Nr 48.) 1

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

inom kommunen för etthundra kronor skattepliktig inkomst, beräknad
på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgas, dock
icke med mera än en för hundra av det taxerade värdet.

För avverkat virke---skogsvårdsavgift.

34 § 1 mom.

Alla prövningsnämndens beslut — — — förändringar.

Därest prövningsnämnden i fråga om annat än det av den avgiftspliktige
föreslagna skogsvärdet vid taxeringen icke följt av den avgiftspliktige
lämnad deklaration, skall genom protokollsförandens. försorgunderrättelse,
i vad mån avvikelse skett, och om skälen därför i rekommenderat
brev med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt tillsändas
den avgiftspliktige under den i deklarationen angivna adress.

35 § 1 mom.

Har den — — — föra talan.

Eljest må besvär---gått skogsvårdsstyrelsen emot. Besvä ren

ställ as till kammarrätten och skola före klockan tolv på sista helgfria
dagen i december månad det år, då taxeringen ägt rum, vid påföljd,
om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna till prövning,
ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där taxeringen
ägt rum; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället för
till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra
hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit
före utgången av den här ovan stadgade besvärstid. I sådant fall skola
besvären av kammarrätten omedelbart översändas till vederbörande befallningshavande.
Sedan över inkomna besvär förklaring---anses

påkalla.

Den, vilkens deklaration icke blivit av kommunalnämnden följd,
och vilken ej heller före den 15 juni erhållit underrättelse, som föreskrives
i 22 § 2 mom., så ock den, som efter klagan av skogsvardsstyrelse---han
uppgivit.

36 §.

Den, som fått sig påförd taxering för avverkat virke å ort, där
han icke varit deklarationsskyldig, så ock den, vilkens deklaration ej
blivit vid taxeringen följd och vilken ej heller före den 1 december erhållit
underrättelse, som föreskrives i 22 § 2 mom. eller 34 § 1 mom.,
äger att häröver hos kammarrätten anföra besvär. Besvären skola inom
natt och år, efter det avgift på grund av taxeringen honom avfordrats,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 3

ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, inom vilket
taxeringen skett, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke
varda upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att
besvären i stället för till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till
kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till provning, därest
besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. 1
sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till
vederbörande befallningshavande. Sedan besvären inkommit till Kungl.
Maj:ts befallningshavande, förfares med ärendet i enahanda ordning, som
i 35 § 1 mom. stadgas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Beträffande vad föredragande departementschefen enligt omförmälda
statsrådsprotokoll vid ärendets föredragning anfört till motivering
för förslaget får utskottet hänvisa till propositionen.

Till utskottets behandling hava även överlämnats två i anledning
av propositionen väckta lika lydande motioner, I: 202, av herrar Trygger
och Sederholm, samt II: 303, av herr Lindman m. fl. För de i dessa
motioner framställda yrkanden skall utskottet nedan redogöra. Beträffande
motiveringen, i den mån den ej i det följande återgives, hänvisas
till motionerna.

Det i ovanberörda proposition nu framlagda förslaget innebär
ändringar i två helt skilda avseenden: dels minskas skogsaccisens maximum
från två till en procent, dels meddelas föreskrifter om viss utsträckt besvärsrätt
m. m. i anslutning till ändringar i vissa andra författningar
i enlighet med tidigare riksdagsbeslut.

Vad då den förra frågan — om skogsaccisens minskning till i allmänhet
hälften av den nuvarande — beträffar, så är upprinnelsen till
förslaget därom, såsom framgår av föredragande departementschefens
yttrande i statsrådet, att söka i en av 1920 års riksdag hos Kungl. Maj:t
gjord hemställan.

Denna hemställan gick ut på utredning och förslag om ordnande
av frågan om skattskyldigs rätt till avdrag från de på grundval av
bevillningstaxerad inkomst av fast egendom påförda utskylder till den

I §•

1920 års riksdagsskrivelse

med begäran
om viss utredning.

Frågans behandling

inom finansdepartementet.

Chefen för
finansdepartementet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp, motsvarande erlagd
skogsaccis.

1920 års riksdags andra särskilda utskott, det s. k. kommunalskatteutskottet,
yttrade i motiveringen till sitt förslag om dylik hemställan,
att svårigheter yppat sig att finna allmängiltiga former för genomförande
av en avkortning av berörda art gent emot utdebiteringen
till både den borgerliga och kyrkliga kommunen — vilket utan tvivel
vore det riktiga — i sådana fall, där dessa kommuner icke sammanfölle.
Utskottet hade icke funnit det möjligt att med den knappa tid och det
otillräckliga material, som stått till dess förfogande, utarbeta författningsförslag
i sagda syfte.

I anledning av riksdagens hemställan anbefallde Kungl. Maj:t kammarrätten
att avgiva utlåtande angående den av riksdagen ifrågasatta
anordningen. Kammarrättens majoritet avstyrkte efter en ingående
motivering densamma. En minoritet var emellertid skiljaktig och ifrågasatte
viss form för anordningens genomförande.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för
finansdepartementet en av de ledamöter i kammarrätten, som uttalat
skiljaktig mening, kammarrättsrådet C. O. Smerling, att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen. Denne avgav sedermera ett »förslag
till förordning angående rätt till avdrag för skogsaccis vid utgörande
av 1921—1924 års kommunalutskylder», vilket såsom bilaga fogats vid
förevarande proposition.

I avgivna utlåtanden över kammarrättsrådet Smerlings förslag har
över halva antalet länsstyrelser, ett flertal med åberopande av de praktiska
svårigheter, som förslagets tillämpning skulle medföra, uttalat tvekan
om detsamma eller avstyrkt dess antagande. Övriga länsstyrelser hava
lämnat förslaget i huvudsak utan erinran.

Slutligen inhämtades kammarrättens utlåtande över förslaget. Den
i detta föreslagna anordningen betecknades av kammarrätten såsom
otillräcklig, oberäknelig och ojämnt verkande. Detsamma innebure enligt
kammarrättens mening en ur såväl principiella som praktiska synpunkter
så otillfredsställande lösning, att kammarrätten icke kunde tillstyrka
detsamma. Kammarrätten ifrågasatte i stället eu sådan lösning av
frågan, att skogsaccisen tills vidare skulle utgå med hälften av sitt nuvarande
belopp.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde chefen för finansdepartementet
följande:

5

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

»Av vad i förevarande ärende förekommit torde med all tydlighet
framgå, att eu fullgod lösning i den av riksdagen önskade riktningen
icke kan vinnas. Kungl. Maj:t har i enlighet med riksdagens hemställan
gått i författning om utarbetande av ett förslag i ämnet, vilket torde
få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

Mot förslaget hava emellertid, isynnerhet av kammarrätten, riktats
så vägande anmärkningar, att jag icke kan förorda, att proposition om
dess antagande förelägges riksdagen. Förslaget har exempelvis icke
lyckats lösa den av riksdagens särskilda utskott framhållna svårigheten
att finna allmängiltiga former för genomförande av den ifrågasatta
avkortningen å utdebiteringen till både den borgerliga och kyrkliga kommunen
i sådana fall, där dessa kommuner icke sammanfalla, eu svårighet,
som synes hava varit avgörande för att utskottet icke självt framlagt
förslag i förevarande avseende. För egen del vill jag för övrigt
särskilt understryka de av kammarrätten i dess utlåtande den 5 oktober
1920 framhållna svårigheter, som skulle uppstå för vederbörande kommuner
att beräkna utdebiteringsprocenten för de allmänna kommunalutskylderna.
För en sådan beräkning erfordras nämligen kännedom om huru stort belopp
som kommer att avdragas för erlagd skogsaccis, medan storleken av
detta avdrag icke kan beräknas utan att man känner utdebiteringsprocenten.
Man har sålunda att räkna med två obekanta faktorer, vilka
påverka varandra, varav blir en följd, att utdebiteringsprocenten finge
fastställas genom ofta mycket omfattande och besvärliga provberäkningar.
Utan tvivel skulle genom den ifrågasatta anordningen på de kommunala
myndigheterna läggas en börda, som stundom skulle bliva synnerligen
tryckande, särskilt om man tager i betraktande det besvär, som i flera
avseenden kommer att åvila dem på grund av den kommunala progressivskattens
införande.

Beträffande övriga anmärkningar tillåter jag mig hänvisa till kammarrättens
båda utlåtanden.

Den av kammarrätten antydda möjligheten att, på sätt en reservant
i 1920 års andra särskilda utskott föreslagit, över en linje avskära skogsaccisen
genom att minska dess maximum från 2 till 1 procent, innebär,
synes det mig, en utväg att lätta skattebördan för skogsägarna, som i
varje fall erbjuder fördelen av en påtaglig enkelhet, varjämte den även
skogsägarna sinsemellan fördelar denna lättnad oberoende av de mer
eller mindre tillfälliga omständigheter, som kunna inverka på huruvida
avdragsrätten i det enskilda fallet kan tillgodonjutas eller icke.

Då genomförandet av den anordning, för vilken 1920 års riksdag
i synnerhet uttalat sina sympatier, vid närmare omprövning visat sig

Motioner.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

knappast kunna ske på ett tillfredsställande sätt, vill jag i likhet med
kammarrätten ifrågasätta, huruvida icke den sålunda reservationsvis föreslagna
utvägen bör tagas under förnyat övervägande. Jag tillstyrker
alltså, att förslag avlåtes till riksdagen i detta syfte.»

I motionerna I: 202 och II: 303 har nu yrkats, »att riksdagen, med
avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 246, i vad den avser ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om virkestaxeriug,
måtte antaga det vid samma proposition fogade förslaget till
''förordning angående rätt till avdrag för skogsaccis vid utgörande av 1921
—1924 års allmänna kommunalutskylder’ med följande tillägg till 2 §:

''Avdrag från utskylder till kyrka och skola må ske, endast såvida
kyrkan eller skolan tillgodoföres tillskott av skogsaccismedel’;

samt med utbyte i 3 § av orden ''äger att’ mot ordet ''bör''.»

Mot den av Kungl. Maj:t föreslagna lösningen av frågan syntes
enligt motionärernas mening vägande anmärkningar kunna framställas.
Sålunda komme enligt detta förslag minskning av accis att äga rum även
i det fall, att bevillningstaxerad inkomst av fast egendom ej förefunnes;
och skulle, jämfört med hittills gällande bestämmelser, detta säkerligen
medföra en betydande nedgång i de skogsrikare kommunernas inkomst.
Åven i de fall, då bevillningstaxerad inkomst av fast egendom visserligen
förefunnes, men uppginge till så lågt belopp, att summan av den
därå belöpande kommunalskatten och den enligt förslaget minskade skogsaccisen
understege det accisbelopp, som enligt hittills gällande bestämmelse
skolat utgå, skulle Kungl. Maj:ts förslag medföra minskning i kommunens
inkomst. Å andra sidan komme den skogsägare, vars bevilningstaxerade
inkomst av fast egendom i följd av avverkning uppnådde
sådan storlek, att därå belöpande kommunalskatt motsvarade eller överstege
den skogsaccis, som utginge enligt nu gällande stadgande, att
tyngas, utom av den nya kommunalskatten å inkomst av fast egendom,
jämväl av skogsaccis, ehuru visserligen med till hälften nedsatt belopp.
Den skattelindring lör accispliktiga, som riksdagen åsyftat, bleve alltså
enligt Kungl. Maj:ts förslag endast i ringare mån tillgodosedd.

Motionärerna funne visserligen det av kammarrättsrådet Smerling
utarbetade förslaget i vissa avseenden ofullkomligt men ansåge det dock
äga företräde framför den av Kungl. Maj:t föreslagna lösningen av
frågan.

Utskottet.

En undersökning av det förslag, som är att anse såsom det omedelbara
resultatet av 1920 års riksdags begäran om utredning, det av

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 7

kammarrättsrådet Smerling utarbetade, giver vid handen, att detsamma
i väsentliga punkter skiljer sig från vad 1920 års riksdag torde hava
avsett. Dessa skiljaktigheter lära få tillskrivas den omständigheten, att
ett genomförande av det ursprungliga uppslaget vid närmare prövning
visat sig förknippat med praktiska svårigheter, vilka icke av 1920 års
riksdag förutsetts.

Enligt berörda förslag får sålunda avdrag för erlagd skogsaccis
från kommunalutskylderna äga rum endast om jordägare inom kommunen
företagit avverkning av skog å honom tillhörig fastighet. 1 fråga om det
synnerligen stora antal fall, där avverkningskontrakt förefinnes, kvarstår
den påtalade dubbelbeskattningen. Å andra sidan får avdrag för erlagd
skogsaccis ske även från utskylder för inkomst av annan fastighet inom
kommunen än den, där avverkningen ägt rum, ehuruväl det principiellt
riktiga synes vara, att avdrag hage ske endast från utskylder för inkomst
av den avverkning, för vilken skogsaccisen erlades. Icke heller
har någon lösning givits å frågan om avdrag från utskylder till både
den borgerliga och kyrkliga kommunen i sådana fall, där oregelbundenheter
i indelningen förefinnas. Att på sätt motionärerna ifrågasatt lösa
denna fråga genom att medgiva avdrag endast i sådana fall, där den
kyrkliga kommunen erhållit del av skogsaccismedel, innebär endast ett
ytterligare avsteg från den princip, som av 1920 års riksdag betecknades
såsom den riktiga.

Av det anförda torde framgå, att det nu berörda förslaget icke kan
anses tillgodose de önskemål, som av 1920 års riksdag uppställts, ehuru
spörsmålet tydligen varit föremål för en grundlig utredning.

Det nu i propositionen framlagda förslaget erbjuder, såsom föredragande
departementschefen anmärkt, fördelen av en påtaglig enkelhet.
Förslaget torde kunna anses innebära ett uttryck för den tanken, att
det avdrag från kommunalutskylder för påförd skogsaccis, som enligt
det av 1920 års riksdag meddelade uppslaget skulle praktiskt taget
komma att äga rum, skulle kunna förväntas uppgå till i genomsnitt
hälften av skogsaccisens sammanlagda belopp. I stället för att detta avdragskulle
komma endast vissa avverkare till godo, skulle emellertid detsamma
fördelas på dem alla. Utskottet kan visserligen icke förneka betydelsen
av de skäl, som av ovan omförmälda motionärer anförts mot denna
anordning. Utskottet är emellertid — i olikhet med motionärerna — av den
uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag i förevarande avseenden måste
anses äga avgjorda företräden framför det av motionärerna förordade.
Såsom stöd för denna sin uppfattning kan utskottet i huvudsak åberopa
de skål, som av kammarrätten och föredragande departementschefen
anförts. Ett vägande skäl emot motionärernas förslag ser utskottet

34 § I mom..

35 § I mom.
och 36 §.

Utsk-Mels

hemställan.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

däruti, att ett stort antal länsstyrelser, med den särskilda kännedom dessa
måste anses äga om de krav man rimligen kan ställa på vederbörande
kommunala myndigheter, funnit sig just med hänsyn till förhållandena i
detta avseende icke kunna tillstyrka antagandet av det av kammarrättsrådet
Smerling utarbetade förslaget.

Utskottet anser sig därför böra tillstyrka Kungl. Majrts förslag i
berörda avseende, men anser, att den föreslagna ändringen i 1 §
bör träda i kraft först den 1 januari 1922. Dels komma först under
år 1922 verkningarna av den nya fastighetstaxeringen att göra sig gällande,
dels skulle en tillämpning i år icke kunna ske utan praktiska
olägenheter, då åsättandet av accis enligt gällande bestämmelser författningsenligt
skall vara fullbordat den 1 juni. En omedelbar ändring
skulle alltså föranleda en omräkning av accisbeloppen, vilken om möjligt
synes böra undvikas.

Mot de av Kungl. Maj:t beträffande 34 § 1 mom., 35 § 1 mom.
och 36 § framställda förslagen har utskottet ingen erinran, utan finner
fastmera deras antagande utgöra en konsekvens av den ståndpunkt,
riksdagen tidigare intagit i avseende å förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering samt förordningen
den 30 juni 1916 om krigskonjunkturskatt.

I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å motionerna I: 202,
av herrar Trygger och Sederholm, samt II: 303, av herr
Lindman m. fl., och med förklarande att Kungl. Maj:ts
förslag icke kunnat i oförändrat skick bifallas, måtte
antaga förslaget med den ändring, att bestämmelsen om
lagens ikraftträdande erhåller följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft, i vad densamma avser
1 §, den 1 januari 1922 och beträffande övriga paragrafer
dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, av trjmket utkommit i Svensk författningssamling.
»

Stockholm den 1 juni 1921.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

9

Reservationer:

av herrar Öme, Johansson i Kullersta, P. Älh. Bergström, Björnsson,
Sköld, Uddenberg och Lövgren i Nyborg, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava följande lydelse:

»En undersökning av det förslag--(lika med utskottets förslag)

— — varit föremål för en grundlig utredning.

Emellertid anser sig utskottet ej heller kunna tillstyrka bifall till
det i propositionen framlagda förslaget. Detta innebär nämligen enligt
utskottets förmenande ett klart avståndstagande från riksdagens beslut
i kommunalskattefrågan vid förlidet års riksdag och skulle verka en icke
avsedd förskjutning i skattetrycket olika skattskyldige-kategorier emellan.
Förra riksdagens beslut ifråga innebar ju, som bekant, att kommunerna
minst skulle vara garanterade dels så många skattekronor, som belöpa
å 6 respektive 5 procent av taxeringsvärdena inom kommunen, och dels
skogsaccis enligt de vid beslutets fattande gällande grunderna. Därutöver
skulle kommunerna få tillgodogöra sig inkomst av fastighet som
skatteobjekt, i den mån sådan inkomst översteg 6 respektive 5 procent
av taxeringsvärdet eller å fastigheten belöpande skogsaccis. Rent tekniskt
utformades denna tankegång så, att avdrag skulle få ske för fastighetsskatt
och skogsaccis i den män taxerad inkomst från fastigheten
förefanns och i den mån denna härtill räckte. Det vill med andra ord
säga, att avdrag för fastighetsskatt och skogsaccis endast fick ske,
om kommunens skatteförlust på grund av dessa avdrag ersattes av
andra skatteobjekt. Kungl. Maj:ts förslag innebär emellertid, att kommunerna
skulle gå miste om halva skogsaccisen utan att ersättning
härför garanteras kommunen från annat håll. När ingen utredning
föreligger om konsekvenserna härav för vare sig kommunernas eller de
skattskyldiges vidkommande men då utskottet har skäl att förmoda, att
dels i åtskilliga kommuner, synnerligast i Norrland, svårigheter härigenom
skulle uppkomma, och dels en överflyttning av skattebördorna
från skogsägarna till andra skattskyldiga skulle komma att ske, och då det
här gäller allenast några övergångsår, så mycket mer som ifrågavarande
bestämmelser svårligen torde kunna tillämpas på årets taxering till
skogsaccis, anser sig utskottet böra avstyrka bifall till propositionen i
detta stycke.

Mot de av Kungl. Maj:t — — (lika med utskottets förslag)--

om krigskonjunkturskatt.

I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 41 käft. (Nr 48.)

2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48.

att riksdagen, med avslag å motionerna I: 202
av herrar Trygger och Sederholm, samt II: 303, av
herr Lindman m. fl., och med förklarande att Kungl.
Maj:ts förslag icke kunnat i oförändrat skick bifallas,
måtte besluta:

l:o att avslå Kungl. Maj:ts proposition i vad den
avser ändring av 1 § i lagen den 11 oktober 1912
om skogsaccis och virkestaxering;

2:o att bifalla Kungl. Maj:t proposition i vad den
avser ändringar i 34 § 1 mom., 35 § 1 mom. och 3&
§ i samma lag.»;

av herrar Rune och Olsson i Ramsta, vilka anfört:

»I likhet med utskottet anse vi det numera bevisat, att det icke
Titan synnerligen störa olägenheter och ojämnheter i beskattningen låter
sig i praktiken genomföras att, på sätt 1920 års riksdag ifrågasatt och
motionärer vid innevarande riksdag föreslagit, bevilja avdrag från kommunalutskylder
för påförd skogsaccis. Vi anse emellertid, att skogsaccisen
för en stor del kommuner med hög utdebitering, särskilt då
sådana med stora skogstillgångar men med i övrigt liten skattekraft,
är en synnerligen viktig och nödvändig skattekälla. Vid sådant förhållande
och jämväl med hänsyn till att vi nu leva under ett provisorium
i fråga om kommunala skatteförhållanden, anse vi oss icke kunna, utan
någon utredning om verkningarna av denna skattenedsättning, taga
på vårt ansvar att utan vidare nedsätta skogsaccisen så avsevärt som
ned till hälften av nu utgående belopp.

Utredning om den kommunala beskattningen av skog i hela frågans
vidd är ju redan igångsatt och vid denna utredning kommer helt naturligt
även frågan om skogsaccisen att upptagas till ingående behandling.
Vi anse, att den nu föreslagna nedsättningen av skogsaccisen skulle
utgöra ett föregripande av den pågående utredningen, vilket vi icke
anse tillrådligt. Av dessa skäl hava vi inom utskottet framställt yrkande
om avslag å såväl den kungl. propositionen i vad den avser 1 §
som ock de väckta motionerna.»;

av herrar Antonsson, Wijk, Lithunder, Kant och Brännström, som
ansett, att det stycke å sid. 8 i motiveringen, som börjar med orden
»Utskottet anser — — —» och slutar med »— — — böra undvikas»,
bort hava följande lydelse:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 48. 11

»Utskottet anser sig därför böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i
berörda avseende.»;

samt att bestämmelsen om tiden för ikraftträdandet bort hava
följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och åligger det kommunalnämnden att i vederbörande skogsaceislängd
införa de rättelser, som må föranledas av den i 1 § företagna ändring»;

av herr Heyman, vilken yttrat:

»I samband med ändrade grunder för den kommunala beskattningen
att gälla för åren 1921—1924 beslutade 1920 års riksdag bland annat
hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes med beaktande av de synpunkter,
som i särskilda utskottets utlåtande framhållits, föranstalta om skyndsam
utredning av frågan om skattskyldigas rätt till avdrag från de på
grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egendom påförda utskylder
till den borgerliga och kyrkliga kommunen för belopp motsvarande
erlagd skogsaccis samt för 1921 års riksdag framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Det föreliggande av bevillningsutskottet
tillstyrkta förslaget medgiver emellertid ej rätt till ifrågavarande
avdrag.

Åven om accisen, som i förslaget förordas, nedsättes till hälften,
finner jag dubbeltaxering i förevarande hänseende innebära en påtaglig
inkonsekvens gentemot de principer, på vilka den kommunala beskattningen
av fjolårets riksdag grundades.

Vid sådant förhållande och jämväl på grund av de skäl, som i
övrigt anförts i herrar Trygger och Sederholms motion, har jag icke
ansett mig kunna biträda utskottets betänkande utan hemställer om
bifall till herrar Trvggers och Sederholms motion.»;

av herrar Wohlin, Åhlmans Olof Olsson och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka anfört reservation mot motiveringen.

STOCKHOLM, ISAAC HARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1921.