Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
1
Nr 45.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1921 kl. 1/v 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
fortsatt tillämpning av förordningen rörande en särskild
stämpelavgift vid köp m. m. av vissa lyxvaror.
(l:a avd.)
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming*), Antonsson, Wijk, Wohlin*), Gustaf
Nilsson *), Karl August Nilson, Örne, Åhlmans Olof Olsson, Rosén *),
Eriksson i Grängesberg, Månsson i Hagaström, Jönsson i Boa, Olsson
i Kullenbergstorp, Lithander, Björnsson, Sköld, Kant, Jönsson i Fridhill
*) och Björklund *).
*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Till bevillningsutskottet har hänvisats en inom första kammaren
väckt motion, nr 53, i vilken herr Rosén hemställt, »att riksdagen måtte
besluta, att förordningen den 11 juli 1919 om utgörande av en särskild
stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor
med flera lyxvaror skall äga fortsatt tillämpning till utgången av år 1922.»
Med en till 1919 års lagtima riksdag avgiven proposition, nr 251,
framlade Kungl. Maj:t förslag till förordning om en särskild stämpelavgift i
vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.
Under den förberedande behandlingen av nämnda proposition lät
bevillningsutskottet, dit propositionen hänvisats, utarbeta ett författningsförslag
i ämnet, vilket förslag i vissa avseenden avvek från det av
Kungl. Maj:t avgivna. I betänkande nr 46 förklarade sig utskottet i frågans
dåvarande läge icke kunna förorda till antagande något förslag till lagstiftning
i ämnet. Detta berodde på vissa enligt utskottets mening avgörande
invändningar, som framförts inom utskottet och vilka träffade
icke blott det med propositionen framlagda utan även det omarbetade
förslaget.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 39 käft. (Nr 45.) 1
Utskottet.
1919 års
riksdag.
1920 års
riksdag.
Inkomstberäkningen
för 1922.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
Utskottet hemställde sålunda, att Kungl. Maj:ts proposition i ämnet
icke måtte av riksdagen bifallas.
Uti en vid betänkandet fogad reservation hemställdes, att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj:ts med propositionen nr 251 framlagda
författningsförslag icke kunnat oförändrat bifallas, måtte antaga ovan omförmälda
omarbetade förslag till förordning om utgörande av en särskild
stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor
med flera lyxvaror.
Vid frågans behandling i riksdagen fattade kamrarna skiljaktiga
beslut, i det att första kammaren biföll vad utskottet hemställt, varemot
andra kammaren, med avslag å utskottets hemställan, biföll den vid betänkandet
fogade reservationen.
Vid frågans avgörande medelst gemensam omröstning beslöt riksdagen
med 187 röster mot 104 att antaga det omarbetade förslaget
till förordning i ämnet. I överensstämmelse med riksdagens sålunda fattade
beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 11 juli 1919 förordning om utgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror. Nämnda förordning trädde
i kraft den 1 september 1919 och gällde till utgången av år 1920.
Till 1920 års riksdag avgav Kungl. Magt (prop. nr 47) förslag
angående fortsatt tillämpning av nyssnämnda förordning till utgången
av år 1921. I häröver avgivet betänkande, nr 31, hemställde bevillningsutskottet,
att propositionen icke måtte av riksdagen bifallas.
Uti två vid betänkandet fogade reservationer yrkades bifall till
propositionen.
Då frågan förekom till behandling i riksdagen, beslöt första kammaren
med 64 röster mot 29 samt andra kammaren utan votering att
bifalla Kungl. Majrts förslag till förordning i ämnet. I överensstämmelse
härmed utfärdade Kungl. Maj:t den 28 maj 1920 förordning (nr 224)
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 11 juli 1919 om utgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor med flera lyxvaror. I
I skrivelse den 13 december 1920 med inkomstberäkning för år
1922 har statskontoret angående ifrågavarande stämpelskatt meddelat,
att enligt uppgift från generalpoststyrelsen densamma under tiden 1
januari—30 september 1920 influtit med 171,155 kronor, samt anfört,
att inkomsten av skatten således kunde för år beräknas till 220,000
kronor. Vidare har vid föredragning den 7 januari 1921 av förslag
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 3
till inkomstberäkning för år 1922 dåvarande chefen för finansdepartementet,
efter att hava* meddelat, att statskontoret uppskattat ifrågavarande
inkomst till 220,000 kronor, samt anmärkt, att detta vore en
relativt obetydlig summa, till statsrådsprotokollet vidare anfört följande:
»1 betraktande härav och då beloppet med de vikande konjunkturerna torde
komma att ytterligare nedgå samt då kontrollen med avseende å skattens uttagande
synes lämna åtskilligt övrigt att önska och dessutom ställer sig jämförelsevis
dyrbar i förhållande till de belopp, som inflyta, synes mig skäl knappast förefinnas
att vidare bibehålla ifrågavarande skatteform. I ämnet utfärdade bestämmelser,
som gälla intill utgången av år 1921, torde sålunda icke böra förlänas förlängd
giltighet».
I överensstämmelse med den till nyssnämnda statsrådsprotokoll sålunda
uttalade uppfattningen har någon proposition om förlängd giltighet
av den ifrågavarande stämpelbeskattningen icke avlämnats till riksdagen.
Förslag härom har däremot väckts i den nu föreliggande motionen.
Beträffande vad motionären anfört till stöd för sitt förslag får utskottet
hänvisa till motionen.
Utskottet har ansett sig böra i korthet erinra om det väsentliga
innehållet i den gällande förordningen i ämnet.
Skattskyldighet inträder vid köp eller byte av äkta pärlor och
ädla stenar, av föremål, däri sådana pärlor och stenar äro infattade, samt av
smycken utav guld, silver eller platina, ävensom vid införsel hit till
riket av utomlands genom köp eller byte förvärvade föremål av angivna
slag, med undantag för vissa särskilt uppräknade fall samt under förutsättning
att föremålets värde överstiger 300 kronor. Skatten utgår
med 10 kronor, då föremålets värde icke överstiger 350 kronor, och
därutöver med 5 kronor för varje ytterligare påbörjat belopp av
50 kronor; dock att där föremål, som nu nämnts, gå i byte mot
varandra, stämpelavgift skall utgöras endast för det belopp, varmed
det övriga vederlag som må hava betingats vid bytet överstiger
nämnda gränsvärden. Vid överlåtelse av föremål, beträffande
vilket stämpelplikt äger rum, skall upprättas avräkningsnota och vid
införsel av sådant föremål anmälningssedel. Skyldighet att upprätta
avräkningsnota åligger överlåtaren, och enahanda skyldighet beträffande
anmälningssedel åligger den, för vars räkning införseln ägt rum. Stämpel
åsättes avräkningsnota eller anmälningssedel till det belopp, varmed stämpelavgiften
skall utgå. Stätnpelbeläggning av avräkningsnota ombesörjes
Motionen.
Gällande
bestämmelser.
Skattens
avkastning.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
av överlåtaren, och stämpelbeläggning av anmälningssedel verkställes av
vederbörande tullmyndighet. Tillsyn över efterlevnad av förordningens
föreskrifter tillkommer överståtbållarämbetet och länsstyrelserna. Tillsynen
utövas genom särskilda tillsyningsmän, vilka äga uppbära dels
särskilt arvode, som på förslag av överståthållarämbetet och länsstyrelserna
fastställes av Kungl. Maj:t, dels ock vid resor i och för uppdragets
fullgörande resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje
klassen i gällande resereglemente. Särskilda stämplar, benämnda lyxstämplar,
tillhandahållas av generalpoststyrelsen. Underlåter den, som
är pliktig upprätta avräkningsnota eller avgiva anmälningssedel, att
sådant fullgöra eller att förse upprättad avräkningsnota med föreskriven
stämpel, eller underlåter den, till vilken överlåtelsen skett
och som icke fått behörigen stämpelbelagd avräkningsnota till sig överlämnad,
honom enligt förordningen åliggande anmälningsskyldighet,
är straffet böter från och med två till och med trettio gånger det felande
stämpelbeloppet, dock minst tio kronor. Åro omständigheterna synnerligen
mildrande, kan straffet sänkas under vad nu angivits, dock att
minsta bot i varje fall är tio kronor. Har någon i avräkningsnota eller
anmälningssedel mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och därigenom
föranlett, att stämpelavgift icke blivit till behörigt belopp utgjord, är
straffet böter från och med fem till och med femtio gånger det stämpelbelopp,
som genom det oriktiga förfarandet undandragits, dock minst
tjugufem kronor.
Utskottet bar sökt att till komplettering av den ovan återgivna
uppgiften rörande inkomsten av ifrågavarande stämpelskatt under tiden
1 januari—30 september 1920 vinna upplysning om såväl bruttoinkomsten
för hela sistnämnda år som ock de med beskattningen förenade
utgifterna. Under år 1920 hava lyxstämplar försålts till ett
belopp av 210,225 kronor. Genom beslut den 21 januari 1921 bar
Kungl. Maj:t förordnat, att arvoden åt tillsyningsmännen skola för den
tid, varunder tillsyn varit eller varder utövad, utgå med vissa för år
beräknade belopp, vilkas summa utgör 10,875 kronor. Rörande beloppet
av de rese- och traktamentsersättningar, vilka utbetalts till tillsyningsmännen,
hava däremot ej några uppgifter kunnat erhållas.
Tryckningen av de under år 1920 försålda lyxstämplarna anses kunna
beräknas till omkring 200 kronor. Några särskilda kostnader för lyxstämplarnas
försäljning, vilken ombesörjes av postkontoren, hava icke
förekommit.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 5
Frågan om beredande av ökade inkomster för statsverket genom
införande av en särskild beskaltning, som träffade konsumtionen av
lyxartiklar och utgifter för andra likartade ändamål, lär på sin tid —
under åren 1915 och 1916 — enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande liava
varit föremål för särskild utredning i finansdepartementet. 1 motiveringen
till ovan omförmälda, till 1919 års lagtima riksdag avgivna proposition,
nr 251, vilken föranlett antagandet av den författning om
vars iorlängda giltighet den föreliggande motionen innehåller förslag,
åberopades icke berörda utredning, och densamma synes icke heller i
övrigt hava direkt föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
Men 1919 års berörda beskattningsförslag framfördes såsom avseende
att träffa en lyxkonsumtion; och av frågans behandling inom riksdagen
framgår, att därvid enahanda principiella synpunkt gjorts gällande.
Vid sådant förhållande har utskottet ansett lämpligt att här erinra om,
att frågan om en lyxbeskattning i utsträckt omfattning varit uppmärksammad
av Kungl. Maj:t. Utskottet, som icke känner resultatet av berörda
utredning, har emellertid i princip velat uttala sig för att
lyxkonsumtionen göres till föremål för en lämpligt anordnad särskild
beskattning i syfte ej mindre att förskaffa statsverket ökade inkomster
än även att om möjligt nedbringa konsumtionen av lyxvaror.
Den beskattning, om vilken i den föreliggande motionen är fråga,
torde få anses vara en typisk lyxbeskattning. Någon invändning mot
densamma ur denna principiella synpunkt synes icke heller hava framkommit.
Betänkligheterna mot denna lagstiftning hava uteslutande
gällt vissa dess detaljer samt dess praktiska resultat. Med den ståndpunkt
i princip till frågan om lyxbeskattning, som utskottet ovan angivit,
har utskottet icke kunnat tillmäta dessa betänkligheter avgörande
betydelse. Den omständigheten, att inkomsten av denna skatt, efter
hittills vunnen erfarenhet att döma, icke kan beräknas få någon
större betydelse för budgeten, innefattar enligt utskottets mening icke
tillräckligt skäl att, allraminst i nuvarande statsfinansiella läge, avstå
från inkomsten. De anmärkniugar beträffande kontrollens effektivitet,
som vid frågans behandling 1919 och 1920 framförts, torde hava i
väsentlig mån haft till utgångspunkt de tillfälliga försäljningar under
hand av utländska smycken, vilka då enligt uppgift förekommo i betydande
omfattning, en rörelse som numera knappast lär hava någon
avsevärd betydelse. I den mån normala förhållanden på detta område
alltmer inträda, torde kontrollen kunna förväntas allt bättre fylla sitt syfte.
Med hänsyn till vad ovan anförts har utskottet, som anser sig
Utikotteti
yttrande.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
kunna förvänta, att Kungl. Maj:t kommer att taga under förnyat övervägande
frågan om en genomförd lyxbeskattning, ansett, att den ifrågavarande,
redan gällande beskattningen av denna art bör erhålla förlängd
giltighet; och har utskottet icke haft något att erinra mot att förlängningen,
på sätt motionären föreslagit, begränsas till utgången avår 1922.
Den författning, för vilken bevillningsutskottet sålunda förordar
förlängd giltighet, innehåller i 19 § följande bestämmelse, vilken utgör
paragrafens första stycke:
Stämplar för det i denna förordning avsedda ändamål (lyxstämplar) skola
vara att tillgå av följande slag, nämligen å 5, 10, 15, 20, 50, 80, 100, 200, 500,
1,000 och 5,000 kronor.
Motsvarande bestämmelser återfinnas i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften, § 22 1 mom.
I ett denna dag avgivet betänkande, nr 44, har bevillningsutskottet
yttrat sig i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 232 med förslag
till förordning om vissa ändringar i nyssnämnda förordning angående
stämpelavgiften. Utskottet har därvid tillstyrkt bifall till sådan ändring
i ovanberörda § 22 mom. 1, att momentet skulle erhålla följande lydelse:
1. Stämplar skola vara att tillgå av följande slag, nämligen:
a) helarkstämplar,
b) enkla och dubbla beläggningsstämplar samt
c) hank- och växelstämplar.
I vilka valörer dessa stämplar skola tillhandahållas, bestämmes av generalpoststyrelsen.
Dessutom äger stämpling av blanketter till aktiebrev, lottbrev, andelsbevis
och delaktighetsbevis i inländska bolag samt obligationer, som utfärdas här i riket,
rum i den ordning, 27 § föreskriver.
I samma betänkande har utskottet tillstyrkt i nämnda proposition
nr 232 jämväl föreslagen ändrad avfattning av motsvarande bestämmelse
i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper. För sistnämnda bestämmelse, inrymd
i 7 § 1 mom., har föreslagits följande avfattning:
1. För stämpelbeläggning av avräkningsnota skall användas dubbel beläggningsstämpel
(överlåtelsestämpel). Överlåtelsestämplar skola vara att tillgå i valörer,
som av generalpoststyrelsen bestämmas.
Innebörden av de sålunda föreslagna ändringarna är, att beslut
om indragning av föga använda stämpelvalörer liksom om utgivandet
av nya, av behov påkallade valörer icke vidare skola ankomma på
Kungl. Maj:t och riksdagen, utan tillkomma generalpoststyrelsen, som
ansetts lättast kunna bedöma behovet av stämpelvalörer av olika slag.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 7
Såsom en följd av vad sålunda i fråga om andra stämpelförfattningar
av utskottet förordats har utskottet ansett motsvarande ändring
böra införas i den förordning, som här är i fråga.
Under åberopande av vad ovan anförts hemställer bevillningsutskottet,
att riksdagen måtte besluta, att förordningen den
11 juli 1919 om utgörande av en särskild stämpelavgift
i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket
av pärlor med flera lyxvaror skall äga fortsatt tillämpning
till utgången av år 1922, dock att 19 § skall
erhålla följande ändrade avfattning:
Stämplar för det i denna förordning avsedda
ändamål (lyxstämplar) skola vara att tillgå i valörer,
som av generalpoststyrelsen bestämmas.
När — — — begagnas.
Stockholm den 31 maj 1921.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Reservation
av herr Wijk; samt
av herr Lithander, vilken ansett, att utskottets betänkande bort
hava följande lydelse:
»Till bevillningsutskottet har hänvisats en inom första kammaren
väckt motion, nr 53, i vilken herr Rosén hemställt, ’att riksdagen måtte
besluta, att förordningen den 11 juli 1919 om utgörande av en särskild
stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor
med flera lyxvaror skall äga fortsatt tillämpning till utgången av år 1922’.»
Med en till 1919 års lagtima — — — (= utskottet) — — —
omarbetade förslaget. Härom anförde utskottet:
Utskottet.
1919 års
riksdag.
1920 års
riksdag.
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. Reservation.
»Det har anmärkts, att kontrollen över stämpelpliktens fullgörande icke kan
bliva effektiv. Även om man anser sig kunna utgå från, att försäljare av guldsmedsvaror
i öppen bod komme att i stort sett ställa sig till efterrättelse de bestämmelser,
som kunde komma att utfärdas, återstår dock dels importen och dels
handeln man och man emellan. Det synes ligga i öppen dag, att skattskyldighetens
fullgörande, då skattepliktiga varor, särskilt de dyrbaraste bland dem, pärlor och
ädla stenar, medföras från utlandet, måste bliva med de föreslagna bestämmelserna
fullständigt beroende av de resandes pliktkänsla. Härvid vill utskottet erinra, att
enligt gällande tulltaxa oinfattade äkta pärlor liksom oinfattade ädelstenar äro tullfria
vilket icke synes kunna hava någon annan grund än den insedda omöjligheten
att åstadkomma effektiv kontroll. Vidare lär - enligt vad som upplysts bland
annat i en från Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund till bevillningsutskottet i
anledning av den föreliggande propositionen ställd skrift underhandsförsäljnmg
av dyrbara smycken och pärlor särskilt genom utländska affärsmän hava under
kristiden utvecklat sig till avsevärd omfattning. Införandet av ifrågavarande stämpelskatt
skulle nu otvivelaktigt verka uppmuntrande på underhandsförsälj ningen,
vilken synes vara oåtkomlig för varje kontroll enligt de ifrågasatta bestämmelserna
och vilken ytterligare kunde draga fördel av den nyss antydda möjligheten att utan
stämpels erläggande införa varor från utlandet. I den mån försäljning, som bedrives
av mindre nogräknade personer, komme att gynnas, skulle den lojala handelns
intressen trädas för nära. Givetvis skulle även det finansiella resultatet av
beskattningen i hög grad äventyras, om en kanske betydande del av handeln med
skattepliktiga varor undandroges beskattning. Indirekt skulle lagstiftningens fiskaliska
syfte motarbetas därigenom att de lojala yrkesutövarnas skattepliktiga inkomster
minskades.»
Med förklarande att bevillningsutsKottet väl insåge svårigheterna
att på ett sådant område, som här vore i iråga, åstadkomma en effektiv
skattelagstiftning, stannade ntskottet sålunda vid att hemställa, att Kungl.
Majits proposition i ämnet icke måtte av riksdagen bifallas.
Uti en vid---(= utskottet)---med flera lyxvaror.
Vid frågans---(= utskottet) —--reservationen.
Vid frågans avgörande — — — (= utskottet) utgången
av år 1920.
Till 1920 års riksdag avgav Kungl. Maj:t i propositionen nr 47
förslag angående fortsatt tillämpning av nyssnämnda förordning till
utgången av år 1921. Vid föredragning den 7 januari 1920 av förslag
till finansplan för år 1921 hade chefen för finansdepartementet i fiåga
om beräkningen av inkomsten av denna stämpelavgift uttalat, att för
det dåvarande tillgängliga siffror närmast syntes peka mot en årsmtäkt
av omkring 300,000 kronor. Utt betänkande, nr 31, i anledning av
sistberörda proposition anförde utskottet — efter att hava meddelat
införskaffade uppgifter om beloppet av under tiden 1 januari —3 april
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. Reservation. 9
1920 till postkontoren ntsända lyxstämplar samt angående kostnaderna
för tillsyn över efterlevnaden av förordningens föreskrifter — att utskottet
funnit de tillgängliga uppgifterna angående försäljning eller utlämning
av lyxstämplar icke kunna anses giva stöd åt departementschefens sannolikhetsberäkning
av en årlig avkastning å 300,000 kronor; och anförde
utskottet vidare:
''Tager man tillika i beaktande de ganska avsevärda kostnader, däri inbegripna
även ersättningar enligt resereglementet, som kontrollen över författningens
efterlevnad synes komma att draga, torde nettoinkomsten av ifrågavarande stämpelskatt
komma att stanna vid väsentligt lägre årsbelopp än det nyss nämnda.
De av bevillningsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag uttalade farhågorna
beträffande verkningarna av denna stämpelskatt synas hava blivit i hög grad besannade.
Nedgången i juvelerarnas omsättning har visserligen sannolikt i första
hand sin grund i nedåtgående konjunkturer. Men det torde näppeligen kunna betvivlas,
att den icke obetydligt ökade kostnad, som denna stämpelskatt föranleder,
i förening med de olägenheter för köpare, som kontrollföreskrifternas iakttagande
innebär, måste i sin mån bidraga till att leda handeln med ifrågavarande artiklar
in på sådana vägar, där beskattningen undgås. Då det torde vara otänkbart att
kunna åstadkomma en kontroll, som omöjliggör anlitandet av sådana smygvägar
och då det givetvis ligger i statens intresse såväl ur fiskalisk som ur allmän rättssynpunkt
att befrämja den lojala handeln, av vars avkastning staten har att påräkna
en skatteinkomst, som vid den illojala handeln säkerligen i de allra flesta
fall icke inflyter, så har utskottet för sin del ansett, att olägenheterna med den
ifrågavarande beskattningsformen äro så påtagliga, att de icke kunna anses uppvägas
av den skäligen obetydliga och osäkra inkomsten av lyxstämplarnas försäljning’.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts proposition i ämnet icke
måtte av riksdagen bifallas.
Uti två vid betänkandet fogade reservationer yrkades bifall till
propositionen.
Då frågan — — — (= utskottet) — — — med flera lyxvaror.
Den nu föreliggande motionen avser förordningens fortsatta tilllämpning
till utgången av år 1922.
Beträffande vad motionären anfört till stöd för sitt förslag får
utskottet hänvisa till motionen.
I skrivelse — — — (= utskottet) — — — giltighet’.
På sätt ovan återgivits antog 1920 års bevillningsutskott, att
nettoinkomsten av ifrågavarande stämpelskatt skulle komma att stanna
vid väsentligt lägre årsbelopp än 300,000 kronor, till vilken summa
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 39 käft. (Nr 45.) 2
Motionen.
Inkom eib er ältning
en för
1922.
Utskottets
yttrande.
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. Reservation.
chefen för finansdepartementet då ansett sig kunna beräkna skattens
avkastning. Att detta antagande numera besannats framgår redan därav,
att, enligt vad utskottet inhämtat, bruttoinkomsten under år 1920 icke
uppgått till mera än 210,225 kronor. I fråga om de med beskattningen
förenade utgifterna äro tillgängliga uppgifter alltför ofullständiga för att
äga något värde.
I 1920 års bevillningsutskotts ovan återgivna uttalande hava vissa
med ifrågavarande beskattningsform förenade väsentliga olägenheter påvisats.
Yad i sådant hänseende förra året anfördes äger alltjämt giltighet.
Då nu tillika erfarenheten bekräftat riktigheten av den förmodan
rörande skattens avkastning, åt vilken bevillningsutskottet sistnämnda
år gav uttryck, finner sig utskottet nu med ännu större skäl än 1920
kunna uttala, att olägenheterna med denna skatt icke kunna uppvägas
av den relativt obetydliga och osäkra inkomsten av densamma.
Den författning —--(= utskottet)--— som här är i fråga.
I anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att herr Roséns förevarande motion, I: 53, om
fortsatt tillämpning av förordningen rörande en särskild
stämpelavgift vid köp m. m. av vissa lyxvaror,
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd».
STOCKHOLM, ISAAC HARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.