Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

I

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1921 kl. 2 e. in

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
ändringar i förordningen om rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.

(l:a avd.)

Närvarande: herrar Röing, frih. Fleming, Antonsson, Wijk, Gustaf Nilsson, Örne,
Åhlmans Olof Olsson, Rosén, Eriksson i Grängesberg, Jonsson i Hökhult,
Jönsson i Boa, Olsson i Kullenbergstorp, Johansson i Kullerstol.
Rune, Johansson i Sölvedal. Björnsson, Sköld, Kant, Jönsson i Fridhill
och Uddenberg.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 99, har herr Gustafson i Stockholm hemställt, att riksdagen
måtte besluta, »att sådan ändring i lagen om nöjesskatt företages, att
föreningar och folketsparkföretag, som arbeta för att åstadkomma god
och fostrande förströelse för billig avgift, måtte befrias från erläggande
av. skatt, samt att skatten i övriga fall må utgå med 10 procent å
biljettprisen».

Bevillningsutskottet har i redan avgivet betänkande nr 34 yttrat sig Seviiiningsut
över ett vid denna riksdag framkommet förslag, som även syftar kånkande
till vissa ändringar i gällande nöjesbeskattning. Sistberörda förslag, nr 34.
framlagt av herr Erlansson genom motionen nr 174 i andra kammaren,
avser, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning
och förslag i fråga om nöjesbeskattningens omläggning på sådant
sätt, att inkomsterna av densamma komme att till viss del tillföras
statsverket. Bevillningsutskottet lämnade i nyssnämnda betänkande en
redogörelse för gällande nöjesbeskattnings tillkomst ävensom för ett vid
1920 års riksdag framlagt ändringsförlag samt vad i samband därmed
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 29 käft. (Nr 35.) 1

Utskottets

yttrande.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

förekom. Vidare meddelade utskottet, i vilken mån statistiska uppgifter
beträffande influten nöjesskatt vore för handen.

Med hänvisning till de anförda statistiska uppgifterna uttalade utskottet
vidare, att den erfarenhet, man avsett att vinna, innan frågan
om beskattningens omläggning upptoges till prövning, icke kunde anses
vara i tillräcklig mån förbanden. \ idare framhöll utskottet, att
de inkomster, som åtskilliga kommuner både av nöjesskatten, vore för
dem, särskilt under rådande kommunalekonomiska svårigheter, av stor
betydelse. 1 detta sammanhang erinrade utskottet om den omedelbart
förestående utredningen av frågan om den kommunala beskattningen i
dess helhet. Det syntes, anförde utskottet vidare, icke vara med rättvisa
och tillbörlig följdriktighet i skattelagstiftningen överensstämmande att
förbereda en sådan omläggning av nöjesskatten, genom vilken de kommuner,
som kunnat begagna sig av densamma, kunde bliva, utan samband
med resultatet av nyssberörda utredning, berövade denna, den enda
av de skattdragandes inkomster oberoende skattekälla, som kommunerna
ägde att för fyllande av sina behov anlita. Däremot funne utskottet
naturligt, om i sammanhang med nyssnämnda utredning och sedan behövligt
erfarenhetsmaterial sammanförts, undersökning verkställdes för att
utröna, huruvida nöjesbeskattningen vore på lämpligt sätt anordnad

eller kunde tarva omläggning. ...

På sådana grunder hemställde bevillningsutskottet, att omtormälda,
av hen- Erlansson väckta motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Liknande synpunkter, som utskottet sålunda framlöit i sitt yttrande
angående herr Erlanssons motion och beträffande vilkas närmare utförande
utskottet hänvisar till omförmälda betänkande nr 34, hava varit för
utskottet principiellt bestämmande, då utskottet haft att bedöma den nu
föreliggande motionen. I avseende å densamma vill utskottet särskilt
framhålla följande. Då riksdagen beslutat att anordna nöjesbeskattningen
såsom kommunal och därvid berett kommunerna möjlighet att alltefter
olika förhållanden på skilda orter dels avgöra, huruvida beskattningen
borde överhuvud tillämpas, dels ock, därest den infördes, inom viss gräns
bestämma dess storlek, så var därmed givet, att betydande skiljaktigheter
skulle komma att uppstå på olika platser. Att sådana nu kunnat
nåvisas beträffande folkparkernas beskattning innebär följaktligen icke
något förvånande. Utskottet vill icke bestrida, att möjligen i vissa tall
svårigheter kunnat uppkomma vid handhavandet av folkparker, som kunna

BevillninymtskoUets betänkande Nr 35

‘6

vara värda att av det allmänna uppmuntras; men den numera införda
lika kommunala rösträtlen innebär ju den bästa säkerhet för att även
folkparkernas intresse skall bliva behörigen tillgodosett; och i varje fall
är innehållet i den föreliggande motionen icke av den natur, att utskottet
skulle kunna därav föranledas att förorda åtgärder i motionens
syfte. Ändringar i den riktning, motionären ifrågasatt, skulle, kanske
i åtskilliga fall avsevärt, nedsätta den kommunala inkomsten av nöjesskatten.
Kommunernas berättigade krav att icke under nuvarande brydsamma
förhållanden och utan samband med den avsedda revisionen av
den kommunala beskattningen i dess helhet få viss inkomst nedsatt
talar alltså även emot det nu föreliggande förslaget. När i sinom tid
frågan om lämpligheten av nöjesbeskattningens nuvarande anordning
upptages till prövning, lär tillfälle icke komma att saknas att framföra
de synpunkter, åt vilka motionären velat giva uttryck.

Av sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

att herr Gustafsons i Stockholm förevarande
motion, II: 99, om ändringar i förordningen om rätt
för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa
offentliga nöjestillställningar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1921.

På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

Motionen.

Tidningen

Folkparken.

Reservation:

av herrar Eriksson i Grängesberg, Gustaf Nilsson, Örne, Johansson
i Kullersta, Björnsson, Sköld och Uddenberg,

vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:

»I motiveringen till sitt yrkande har motionären anfört, att tillämpningen
av förordningen om rätt för kommun att upptaga särskild avgift
vid vissa offentliga nöjestillställningar varit i avseende å folkparkerna
synnerligen växlande. Under det att en del folkparker varit helt befriade
från nöjesskatt, hade andra beskattats så hårt, att de måst antingen
nedlägga sin verksamhet eller bestämma sådana biljettpriser, att publiken,
som huvudsakligen utgjordes av de mindre bemedlade i samhället, finge
inställa sina besök. Motionären åberopar en undersökning, som företagits
bland en del av landets folkparker. Enligt vad inom utskottet upplysts
avses härmed en undersökning, för vilken redogörelse lämnats i ett
nummer av tidningen »Folkparken». Bevillningsutskottet har erhållit
del av nämnda redogörelse men icke varit i tillfälle att granska de
lämnade uppgifternas riktighet. Att betydande olikheter i beskattningen
av landets olika folkparker förefinnas samt att åtskilliga av de nöjesbeskattade
parkerna hava betydande ekonomiska svårigheter att kämpa
med, är emellertid inom utskottet bestyrkt, och de i berörda artikel
förekommande uppgifterna lämna säkerligen en god belysning av förhållandena
på området. Med hänsyn härtill har utskottet icka velat
underlåta att i kort sammandrag återgiva en del av artikeln.

För att läggas till grund för undersökningen hade från de olika
folkparkerna infordrats uppgifter rörande det sätt varpå nöjesskatten
uttoges, rörande procentsatsen in. m. Svar hade inkommit från endast
55 folkparker. Av svaren synes hava framgått, att av dessa folkparker
21 skulle ligga inom kommuner, som icke upptoge någon nöjesskatt.
För en del folkparker, vilka läge inom kommuner med införd nöjesbeskattning,
utginge skatten med 20 procent »på allt vad som förekommer
i parken eller, med andra ord, på allt som är belagt med avgift».
I andra kommuner gällde detsamma med undantag för teaterföreställningar,
beträffande vilka nedsättningar i växlande form fastställts.

Bevillningsutskottets betänkande Nr .15. 5

Överhuvud synes av svaren hava framgått, att särskilt beträffande beskattningen
av teaterföreställningar och konserter synnerligen växlande
bestämmelser vore gällande. En de! folkparker vore underkastade nöjesbeskattning
endast för dans. Skatten för danstillställningar utginge i
en del fall med 5 öre för biljett, i andra efter viss procent antingen å
brutto- eller å nettoinkomsten; procentsatsen växlade mellan 10, 20
och 25.

Beträffande verkningarna å folkparkernas ekonomi hava inom utskottet Erhållna Matram
förts följande, av folkets parkers centralstyrelse lämnade meddelanden. 9>tter *ovri9L
Nöjesskatt hade av en folkpark under föregående säsong erlagts med
5,000 kronor och företaget hade vid bokslutet visat sig hava gått med
eu förlust å samma belopp. Liknande hade förhållandet varit beträffande
en annan folkpark. Vidare hade ett stort antal mindre folkparker
förlorat belopp, växlande mellan 500 och 2,000 kronor, under det att i
regel motsvarande belopp erlagts i nöjesskatt.

För egen del vill utskottet till en början erinra, att i eu vid denna utskottets
riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 174, herr Erlansson vttr<mdeväckt
förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t i syfte att nöjes beskattningen
måtte så omläggas, att inkomsterna av densamma komme att till viss
del tillföras statsverket. Bevillningsutskottet har i redan avgivet betänkande
nr 34 avstyrkt bifall till sistnämnda förslag. Såsom skäl i främsta
rummetför avstyrkandet påvisade bevillningsutskottet, att tillräcklig erfarenhet
om den kommunala nöjesbeskattningens verkningar ännu icke vore
vunnen, för att frågan om beskattningens omläggning borde upptagas
till prövning. Det sålunda anförda skälet mot en omläggning av grunderna
för ifrågavarande beskattning bör emellertid, enligt utskottets
mening, icke hindra, att, därest i visst begränsat hänseende uppenbara
missförhållanden i avseende å den gällande beskattningens tillämpning
föreligga, åtgärder vidtagas i syfte att ernå rättelse, utan att den ifrågavarande
lagstiftningens nuvarande grundvalar rubbas.

Vad som förekommit vid behandlingen av herr Gustafsons i Stockholm
föreliggande motion har bibragt utskottet den uppfattningen, att nöjesbeskattningen,
sådan den för närvarande är på åtskilliga orter anordnad,
innebär allvarliga olägenheter för därav berörda folkparker. Folketsparkrörelsen,
då den är riktigt ledd, åsyftar att bereda en större allmänhet tillgång
till vederkvickande och om möjligt fostrande förströelser för billigt
pris. Nu torde det få anses vara bestyrkt, att nöjesbeskattningen i en
del orter hårt belastar ifrågavarande företags ekonomi. I samma mån
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 29 höft. (Nr 35.) 2

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 35.

blir det givetvis för ledningen svårt att bibehålla eller uppnå eu önskvärt
hög nivå i fråga om nöjenas art, anordning och övervakande. Detta
synes utskottet vara eu olägenhet, värd att redan nu beaktas.

Emellertid torde den utredning i ämnet, som uppenbarligen måste
föregå framläggandet av ändringsförslag, böra anförtros åt Kungl. Maj:t.
Bevillningsutskottet kan följaktligen icke, såsom motionären synes hava
åsyftat, framlägga något ändringsförslag. Däremot har utskottet ansett
sig böra förorda skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte.

I den utredning, som utskottet sålunda anser önskvärd, bör enligt
utskottets mening hänsyn tagas icke blott till folkets parker utan även
till sådana nöjestillställningar i andra former, vilka kunna anses värda
att uppmuntras av det allmänna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av herr Gustafsons
i Stockholm motion II: 99, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville ej mindre föranstalta om
undersökning rörande de verkningar, vilka nöjesbeskattningen
i olika orter utövar i avseende å strävanden att
bereda en större allmänhet tillgång till prisbillig och
god förströelse, än även, om berörda undersökning
därtill giver anledning, låta verkställa utredning om
sättet för avhjälpande av förefunna missförhållanden
samt framlägga det förslag, som må av utredningen
framgå.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.