Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 8 april 1921 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
visst tillägg till 12 § bevillning sfär ordningen.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar Röing, Antonsson, Sandler, Wijk, Wohlin, Gustaf Nilsson, K. A.

Nilson, Orne, Rosén, Jonsson i Hökhult, Månsson i Hagaström, Olsson i
Kullenbergstorp, Bärg, Olsson i Ramsta, Lithander, Johansson i Kullersta,
Johansson i Sölvedal, Sköld och Brännström.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet remitterad
motion nr 52 har herr Petrus Nilsson föreslagit, »att riksdagen
ville besluta sådant tillägg till 12 § i kungl. förordningen om bevillning
av fast egendom samt av inkomst, att densamma komme att innehålla
bestämmelser om, att 3 mom. b) 1) skall beträffande fastighetsägare
endast äga tillämpning å den del av förmögenheten, som överstiger av
honom ägd fastighets taxeringsvärde».

Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt stadgande i bevillningsförordningens 12 § 3 mom. b) 1)
får bevillningsfrihet icke åtnjutas i större omfattning än, att den återstående
beskattningsbara inkomsten motsvarar fem procent av den skattskyldiges
förmögenhet. Denna restriktion kumuleras praktiskt taget för
ägare av fastighet med skyldigheten att under alla förhållanden utgöra
bevillning för 5 respektive 6 procent av fastighetens taxeringsvärde.
Härav kan, såsom herr Petrus Nilsson i förevarande motion velat påvisa,
följa, att exempelvis en jordbrukare får mindre bevillningsfritt avdrag än
annan skattskyldig med lika stor familj och lika stor inkomst och förmögenBiluing
till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 16 höft. (Nr 20.) 1

Utskottet.

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

het. Motionären påyrkar därför sådan ändring i 3 mom. b) 1), att bestämmelsen
där skulle i fråga om fastighetsägare få tillämpning blott å den
del av förmögenheten, som överstege fastighetens taxeringsvärde.

Utskottet vill icke bestrida, att ifrågavarande bestämmelse i praktiken
kan medföra viss olikhet beträffande möjligheten att tillgodogöra
sig den författningsenliga bevillningsfriheten, vilket givetvis måste te
sig som en orättvisa. Man får emellertid komma ihåg, att berörda
konsekvens sammanhänger med fastighetsbevillningens natur av garanterad
minimiskatt. Förslaget skulle för övrigt i fråga om vissa skattskyldiga,
nämligen fastighetsägarna, åsidosätta den ifrågavarande bestämmelsens
ändamål att differentiera beskattningen efter kapitalinkomstens
relativt större skattekraft. Kapitalet kan ju icke sägas vara mindre bärkraftigt
därför, att det nedlagts i fastighet.

Slutligen vill utskottet erinra om att den av motionären kritiserade
bestämmelsen, såsom ingående i det av 1920 års riksdag beslutade provisoriet
på kommunalbeskattningens område, är av övergående giltighet.
Om vid de stundande förarbetena för en definitiv kommunalskattereform
bestämmelsen finnes böra bibehållas, skall man helt visst också tillse,
att de olägenheter, med vilka densamma under provisoriet visat sig behäftad,
bliva förebyggda.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion 1:52, av herr Petrus
Nilsson, om visst tillägg till 12 § bevillningsförordningen
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 april 1921.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Reservation:

av herr Wohlin, mot vissa delar av motiveringen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.