■Riksdagens skrivelse Nr 9i.
7
Nr 91.
Godkänd av första kammaren den 27 mars 1920.
Godkänd av andra kammaren den 31 mars 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i fråga om beredande åt den råtts
sökande
allmänheten av vissa lättnader beträffande handlingars
inlämnande till offentlig myndighet.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.)
(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.)
Till Konungen.
Uti en inom riksdagen väckt motion har gjorts framställning om, att
utredning måtte verkställas för utrönande av vilka lättnader, som uti de i
motionen angivna eller närstående hänseenden skulle kunna beredas den
rättssökande allmänheten beträffande handlingars inlämnande till offentlig
myndighet m. m.
Uti motionen har framhållits huvudsakligen följande:
Beträffande förfarandet vid svenska domstolar och administrativa myndigheter
funnes för närvarande stadgade åtskilliga bestämmelser, som av
vederbörande rättssökande och klagande skulle iakttagas, för att ansökningar
och klagomål skulle komma under prövning. Innan ett ärende toges under
behandling av domstol eller myndighet, undersöktes, om ansökningen ingivits
i rätt tid och till rätt myndighet. Därjämte funnes i flera fall föreskrivet,
att handlingar icke finge insändas med posten utan skulle ingivas av ombud.
Vidare skulle en handling uppfylla vissa bestämmelser i fråga om densammas
underskrivande, bevittnande med mera. Bruste något i detta avseende,
upptoges icke ansökningen till prövning, utan i sådana fall förklarade
myndigheten, att ärendet icke kunde komma under prövning.
8
Riksdagens skrivelse Nr 91,
I dessa hänseenden syntes det, som om åtskilliga lättnader skulle
kunna införas beträffande här åsyftade bestämmelser till gagn för den
mindre bemedlade allmänheten. Mera välsituerade personer hade nämligen
tillfälle att anlita sakkunnigt biträde med handlingars uppsättande och
ingivande och undginge därigenom att bryta mot de nu åsyftade bestämmelserna.
De rättssökande däremot, som icke ansåge sig hava råd att anlita
juridiskt eller annat sakkunnigt biträde, vore nödsakade att själva avfatta
och framlägga sina ansökningar och klagoskrifter och komme sålunda ej
sällan att bryta mot de asyftade bestämmelserna, varför deras klagan bleve
lönlös.
De bestämmelser och praxis, som uti ifrågavarande avseende borde
särskilt bliva föremål för övervägande, vore:
1) Gällande föreskrifter som förhindrade att handlingar finge insändas
med posten.
För mången avlägset boende kunde gällande föreskrifter härutinnan
leda till, att en sökande eller klagande måste företaga en för honom dyrbar
resa till närmaste stad eller annan ort, där han kunde anlita ombud för
handlingars ingivande. Vid vissa av statens verk och inrättningar funnes
visserligen anställda kommissionärer, men sådana vore icke anställda hos
alla myndigheter, varför anskaffande av ombud bleve nödvändigt i många
fall. Ett allmänt införande av bestämmelser, som medgåve handlingars
insändande med posten, skulle säkerligen vara till nytta för alla de rättssökande,
som vore boende å annan ort än den, där deras inlagor skulle
ingivas.
2) Praxis beträffande till orätt myndighet insända handlingar.
Synnerligen vanligt vore, att skrivelser och ansökningar, som ingåves
eller insändes med posten, inkomme till orätt myndighet, beroende därpå,
att avsändaren vore okunnig om myndighetens officiella namn. I lagstiftningen
förekomme även ofta bestämmelser, att handlingar skulle ställas till
en myndighet, men ingivas till en annan. Så t. ex. skulle till Eders Kungl.
Maj:t ställda skrivelser ingivas till departementen eller nedre justitierevisionen.
Till kammarrätten ställda besvär i taxeringsmål skulle ingivas hos
Overståthållarämbetet eller länsstyrelserna, med flera liknande fall.
Det vore tydligt, att detta förhållande, att en skrivelse skulle riktas
till en myndighet, men ingivas hos en annan, som kanske icke befunne
sig å samma ort, där skrivelsen slutligen skulle behandlas, ofta föranledde
misstag så tillvida, att skrivelsen insändes till felaktig myndighet. När ett
sådant fall inträffade, torde följden i många fall bliva den, att ansökningen
bleve liggande hos orätt myndighet eller att denna myndighet i utslag eller
9
Riksdagens skrivelse Nr 91.
resolution förklarade, att skrivelsen icke kunde upptagas till prövning, ehuru
myndigheten skolat behandla skrivelsen, därest den ingivits till rätt vederbörande.
I det dagliga livet tillginge ju alltid så, att ett brev, som ankomme
till fel adressat, av mottagaren returnerades till rätt person eller till avsändaren.
Det synes därför, som om ett motsvarande förfarande skulle kunna
bestämmas för domstolar och myndigheter i liknande fall.
3) Föreskrifter om skyldighet att i vissa fall anlita ombud.
Särskilt för domstolarna funnes ofta stadgade föreskrifter om, att
ombud med fullmakt skulle anlitas i de fall, där klaganden ej själv kunde
utföra sin talan. Aven dessa bestämmelser syntes motionären böra ändras
så tillvida, att en sökande eller klagande berättigades att insända egenhändigt
undertecknade skrivelser med posten utan anlitande av ombud.
Riksdagen vill till en början i anledning av motionärens framställning
rörande sättet för handlingars ingivande erinra därom, att enligt kungl.
kungörelsen den 12 juni 1885 ej mindre stadgats rätt för parter i kommunala
mål och vissa fattigvårdsmål att med posten insända besvärsskrift^-och övriga handlingar, än även medgivits, att jämväl i övriga mål och
ärenden det må vara sökande, klagande och förklarande tillåtet att, under
iakttagande av vederböi-lig tid och ordning, på eget äventyr till statsdepartement
och förvaltande myndigheter insända ansökningar, besvär och
andra handlingar i betalt brev med allmänna posten. Personlig inställelse
eller anlitande av ombud för handlingars ingivande till administrativa verk
och myndigheter är således i dessa fall icke erforderligt. Till allmänhetens
hjälp, därest den anser sig vara i behov av bistånd vid handlingars överlämnande
eller uttagande, finnas därjämte i så gott som alla administrativa
verk och allmänna inrättningar särskilt för ändamålet förordnade kommissionärer.
Inom administrationen synes därför, i fråga om sättet för handlingars
ingivande, uttagande o. d., några förändringar i berörda avseende icke
erforderliga.
Vad beträffar talan vid domstolarna måste i många fall personlig
inställelse eller inställelse genom ombud ske. Riksdagen anser sig emellertid
böra erinra om, att i varje domsaga skall enligt gällande lag vara anställd
en kommissionär med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå
dem, som muntligen eller skriftligen därom framställa begäran, med ingivande
till domaren av ansökningar och andra handlingar, med uttagande
och översändande av protokoll och ingivna handlingar samt med anskaffande
och översändande av avskrifter och bevis.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 14 sand. Nr 88- 93.
‘2
io
Éiksdagens skrivelse Nr 91.
Vad vidare angår den i motionen gjorda framställningen rörande till
orätt myndighet insända handlingar, framhåller motionären, hurusom dylika
misstag kunna vara beroende på, att avsändaren är okunnig om myndighetens
officiella namn eller om befintliga bestämmelser, att handlingar skola
ställas till en myndighet men ingivas till en annan, och att särskilt sistnämnda
omständighet föranleder misstag, som kunna hava till påföljd, att
ärendet icke upptages till saklig prövning.
Ehuru genom de hos de flesta myndigheter och allmänna inrättningar
förefintliga kommissionärer de rättssökandes intressen jämväl i förevarande
avseende lära vara i viss mån tillgodosedda, förefaller det riksdagen,
som om utan våda för rättssäkerheten ytterligare lättnader skulle
kunna beredas den rättssökande allmänheten, särskilt i sist angivna av
motionären berörda hänseende.
I fråga om rätten att insända handlingar med allmänna posten finner
riksdagen, då det givetvis bör på bästa sätt sörjas för, att de lättnader
beredas, som kunna genomföras, utan men för ärendenas handläggning, för
sin del önskvärt, att genom en av sakkunniga verkställd utredning klargöres,
i vad mån allmänhetens intressen i angivna avseenden bättre kunna
och böra tillgodoses.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta åvägabringa utredning i fråga om beredande åt
den rättssökande allmänheten av lättnader vid handlingars ingivande till
offentliga myndigheter jämte i samband därmed stående spörsmål.
Stockholm den 31 mars 1920.
Med undersåtlig vördnad.