4
Riksdagens skrivelse Nr 90.
Nr 90.
Godkänd av första kammaren den 23 mars 1920.
Godkänd av andra kammaren den 23 mars 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för understöd i vissa fall åt genom
tobaksmonopolets införande nödlidande personer.
(Statsutskottets utlåtande nr 33.)
Till K onungen.
I den till riksdagen den 7 januari 1920 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande
av punkt 37 av det vid sjunde huvudtiteln fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att i avbidan
pa den proposition, som kunde komma att till riksdagen avlåtas angående
understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande nödlidande personer,
bland de extra anslagen under samma huvudtitel för år 1921 för
ändamålet beräkna ett förslagsanslag av 100,000 kronor.
^^are har Eders Kungl. Maj:t i den till riksdagen den 7 januari
1J20 avlåtna propositionen med förslag till tilläggsstat för år 1920 (nr 2),
under åberopande av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över
fanansärenden för samma dag (punkt 37), föreslagit riksdagen att i avbidan
pa bitande proposition å tilläggsstat för år 1920 för ovan angivna ändamål
beräkna ett förslagsanslag å 140,000 kronor.
• ®e<\ermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den
januari 1920 dagtecknad proposition, nr 66, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden sistnämnda dag, föreslagit
riksdagen att för understöd i vissa fall åt genom tobaksmonopolets införande
nödlidande personer i enlighet med de av chefen för finansdepar
-
Riksdagens skrivelse Nr 90. 5
temeritet i sagda statsrådsprotokoll angivna grunder under sjunde huvudtiteln
anvisa å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å 150,000 kionor,
samt å tilläggsstat för år 1920 ett förslagsanslag å 150,000 kronor.
Med anledning av tobaksindustriens monopolisering i riket blevo på
sin tid de grupper, som inom industrien ej längre kunde beredas sysselsättning,
berättigade att uppbära vissa ersättningar, jämlikt beslut av 1914
års senare riksdag. De principer, som lågo till grund för fastställandet av
dessa ersättningsbelopp, hade utarbetats under de normala förhållanden, som
rådde före världskrigets utbrott. Såsom av propositionen framgar, hava
också ersättningsbeloppen i många fall och därvid i synnerhet för dem, som
på grund av ålder, sjukdom eller annan anledning icke lyckats skatta sig
arbete, numera visat sig otillräckliga, och sedan nu arbetstillfällen, för dessa
synas bliva allt färre, torde stora svårigheter för berörda kategori av ersattningstagare
föreligga att förskaffa sig sin utkomst. Med hänsyn härtill
och i betraktande av, att staten genom sitt ingripande å tobakshantenngens
område måste anses hava åtminstone i viss utsträckning avhant de personer,
varom nu är fråga, deras förvärvsmöjligheter, har riksdagen funnit
skäligt, att från statens sida åtgärder vidtagas för fortsatt bispringande av
de ekonomiskt sämst lottade bland de f. d. tobaksarbetarna. Riksdagen
finner sig sålunda böra medgiva att understöd av statsmedel anvisas.
I likhet med socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen anser riksdagen
beviljande av ett årligt bidragsbelopp till envar, som efter prövning
kan anses därtill berättigad, utgöra bästa sättet att bispringa ifrågavarande
personer, då härigenom den mera komplicerade och ur flera synpunkter
mindre tilltalande, till prövning ständigt återkommande understödsverksamheten
undvikes.
Beträffande understödsbeloppens storlek har riksdagen emellertid funnit
hänsyn böra tagas, dels till att äldre kvinnliga, i vanlig mening icke
arbetsföra personer måste anses hava större möjlighet än män i samma läge
och ålder att genom lättare sysselsättning bereda sig någon mindre inkomst,
dels ock till huruvida understödstagaren är gift eller har barn att försörja.
Riksdagen har härvid ansett det vara med rättvisa mest överensstämmande,
att understödet bestämmes till 400 kronor för ensamstående kvinna, till
500 kronor för ensamstående man eller ensamstående kvinna med minderårigt
barn, till 600 kronor för man, som har hustru eller minderårigt barn,
samt till 700 kronor för äkta makar, som båda varit anställda som tobaksarbetare.
Då, enligt vad i propositionen lämnade uppgifter giva vid handen,
största antalet understödstagare är att söka bland ensamstående kvinnor,
° Riksdagens skrivelse Nr 90.
S^6S de* riksdagen att de av Kungl. Maj:t äskade anslag böra kunna nedsattas
till vardera 140,000 kronor.
Riksdagen som i övrigt icke funnit skäl till erinran mot vad Eders
Kungl. Maj:t föreslagit i fråga om sättet och grunderna för understödsverksamhetens
ordnande, får sålunda anmäla, att riksdagen i anledning av
Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition, för understöd i vissa fall åt
genom tobaksmonopolets införande nödlidande personer i enlighet med ovan
angivna grunder under sjunde huvudtiteln anvisat
dels å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å 140,000 kronordels
ock å tilläggsstat för år 1920 ett förslagsanslag å 140,000 kronor.
Stockholm den 23 mars 1920.
Med undersåtlig vördnad.