12

Riksdagens skrivelse Nr 76.

Nr 78.

Godkänd av första kammaren den 17 mars 1920.
Godkänd av andra kammaren den 17 mars 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i fråga om åstadkommande genom
statens ingripande av bättre anordningar för transport
å landsbygden av sjuka till och från sjukhus.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.)
(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.)

Till Konungen.

Enskild motionär inom riksdagen har framhållit behovet därav att en
utredning komme till stånd, huruvida och på vad sätt genom statens ingripande
lämpligare sjuktransporter kunde åstadkommas för sjuka personer
å landsbygden vid färd till och från sjukhus.

Såsom av motionären framhållits, är syftet med förevarande motion
att för landsbygdens vidkommande få till stånd ett ordnat sjuktransportväsen,
som i någon mån motsvarar städernas ambulansorganisation. Om
man betänker de missförhållanden i sjukvårdshänseende, som för närvarande
äro rådande på landsbygden på grund av de långa avstånden till läkare
och sjukhus i stora delar av vårt land, och de svårigheter som därav uppstå
att i rätt tid och på lämpligaste sätt bringa de sjuka erforderlig hjälp,
synes det riksdagen otvetydigt, att här föreligger en angelägenhet, som för
sitt ordnande på tillfredsställande sätt kräver ett ingripande från statsmakternas
sida. Yäl är det sant, att i några län vissa anstalter genom lands -

13

Riksdagens skrivelse Nr 78.

tingens, röda korsets eller enskildas försorg blivit vidtagna för upphjälpande
av transporten av sjuka. Men dels måste dessa anstalter, som bestå i tillhandahållandet
av en och annan sjuktransportbil från röda korset, betraktas
som i och för sig otillräckliga, dels torde åtgärder av denna art saknas
i de flesta län. Tida kraftigare och mera planmässiga anstalter måste därför
vidtagas, om en effektiv förbättring i här åsyftade avseenden skall
kunna åstadkommas.

När det gäller att utröna, vad som kan åtgöras för att råda hot pa
här ifrågavarande missförhållanden, vill riksdagen till en början erinra
därom, att 1916 års provinsialläkaredistriktskommitté i sitt utlåtande den
1 december 1917 (sid. 71) fäst uppmärksamheten på nyttan av, att tjänsteläkarna
kunde sättas i tillfälle att kostnadsfritt använda automobilskjuts
för sina resor, och gjorde kommittén, som till följd av då rådande affärsförhållanden
icke ansåg det möjligt att framlägga något förslag i ämnet,
likväl det uttalandet, »att det vore önskvärt, att tjänsteläkarna, i större
utsträckning än hittills skett, kunde begagna sig av detta fortskaffnmgsmedel
vid sjukresor». Tydligt är, att det vore till stor fördel, om åtminstone
i de större kommunerna, dylika tjänstebilar kunde införas. Det synes,
som om en kombinerad användning av dessa kunde komma till stånd på
så sätt, att de borde bli till gagn såväl för vederbörande befattningshavare
inom sjukvården, såsom läkare, sjuksköterskor och barnmorskor, som ock
för transport av sjuka.

Riksdagen får vidare fästa uppmärksamheten på, att här förevarande
spörsmål varit under övervägande av överstyrelsen för svenska röda korset,
som till dess lösning även framlagt ett synnerligen beaktansvärt förslag i
en cirkulärskrivelse, utfärdad i mars 1918. I avsedda cirkulärskrivelse
har överstyrelsen anfört följande:

»Beträffande sjuktransportväsendets ordnande på landet, särskilt inom
landsdelar med dåliga kommunikationer, har Svenska Röda korset en viktig
uppgift att fylla och äger i sin upplagrade sjuktransportmateriel otvivelaktigt
stora möjligheter att utöva eu för befolkningen välsignelsebnngande
verksamhet. Man behöver icke vara synnerligen förtrogen med förhållandena
på landet för att veta, huru de sjukas och skadades forslande från
hemmen till läkare och sjukvårdsanstalter ofta sker på ett sätt, som orsakar
dem alldeles onödiga lidanden och förvärrar deras tillstånd. Aven här
är sakkunskapen ense om, att stora sociala brister finnas att fylla, och på
Röda korsets ordförandemöte i Stockholm var intresset för denna punkt pa
överstyrelsens sociala arbetsprogram framför allt märkbart och livligt.

14

Riksdagens skrivelse Nr 78.

Transport av sjuka torde i huvudsak komma i fråga, dels direkt till
lasarettet, dels till läkare eller Edda korsets sjukkvarter (om sådana komma
till stånd) för tillfällig vård och därifrån åter eller till sjukhuset, dels slutligen
till närmaste järnvägsstation för vidaretransport till lasarettet.

Idealet bland transportmedlen för sjuka är otvivelaktigt bilen, men
denna är i varje fall tills vidare ur räkningen, och även efter världskrigets
slut torde det överstiga Edda korsets krafter att mera allmänt hålla bilar
för. här ifrågavarande ändamål. Detta bör emellertid icke hindra distriktsstyrelse
från att göra vad den kan för att härutinnan söka påverka den
enskilda offervilligheten. Därest endast ett bilchassi kan anskaffas äger
styrelsen möjlighet att genom utlåning av befintliga två överreden för sjuktransport
bidraga till sakens främjande.

Därnäst komma sjuktransportvagnar (-kärror); dylika tillhörande Svenska
Edda korset äro delvis redan i bruk, och de, som icke äro det, torde böra
utlånas genom distriktsstyrelsens försorg mot underhållskyldighet. Sådan
utlåning bör först och främst ske till lasarett och sjukstugor mot villkor,
att den även kommer lantbefolkningen till godo. Men även med vanliga
sjukbårar, apterade på hjul eller upphängda inuti höskrindor och andra
fordon — om vintern slädar (risslor) — kan åtskilligt uträttas till sjuktransportfrågans
lösande på landet. Därvid är emellertid nödvändigt, att
det förutom träns portm ateriel även finnes folk till hands, som förstår att
handskas med sjuka och skadade och på ett praktiskt sätt använda tillgänglig
materiel. Även motorcyklar torde kunna här bliva till ovärderlig
nytta, så snart en lämplig konstruktion föreligger, som ersätter den nu
brukliga sidostolen med en liggstol; åtgärder i denna riktning äro redan
vidtagna.

Överstyrelsen har i sina särskilda förråd för närvarande lagrade e:a
2,000 bårar. Av dessa kunna 50 proc. utlånas till distrikt, vilka därom
gorå framställning och samtidigt förbinda sig att ständigt hålla dem i krigsdugligt
skick samt att i händelse av mobilisering låta översända dem till
de Döda korsets krigssjukhus (deras urlastningsstationer), för vilka de äro
avsedda. Med bårarna böra följa dem tillhörande, stora stoppade transporttäcken
av Edda korsets modell, i vilken den sjuke helt och hållet kan
insvepas. Ett hundratal dylika täcken kunna måhända utfås till låns från
Svenska Edda korsets överstyrelse, utan att detta kommer att rubba krigsförråden.

Lämpliga platser för tillhandahållande — på rekvisition av läkare —-av Edda korsets transportmateriel torde vara: lasarett (sjukstugor), vilka

15

Riksdagens skrivelse Nr 78.

icke förfoga över bilar eller sjukfransportfordon, Eöda korsets sjukkvarter
samt sockenstugor eller motsvarande kommunala lokaler inom områden med
tät befolkning och långa avstånd till järnväg och sjukhus. Platsen bör
bekantgöras och vara försedd med telefon.

Tillhandahållandet av inövat sjukvårdsmanskap till sjuktransportmaterielens
betjänande är en svår fråga, som dock måste lösas, därest syftet
skall uppnås. Å de platser, där minst 4 man av Svenska Eöda korsets
frivilliga manliga sjukvårdstrupper äro bosatta, kunna dessa sannolikt påräknas
såsom villiga att, eventuellt mot ringa ersättning, åtaga sig denna
uppgift, som de torde vara fullt kompetenta att handhava. Där detta icke
är fallet, bör distriktsstyrelsen, under samverkan med lämplig därav intresserad
myndighet, söka anvärva och utbilda lämpligt manskap och på så
sätt samtidigt tillföra de frivilliga sjukvårdstrupperna ett ökat antal medlemmar.
Det är möjligt att kringresande instruktörer för den praktiska
undervisningen kunna på begäran erhållas genom överstyrelsens försorg.

Genom att bereda nya tillfällen till utbildning och övning för sjuktransportpersonal
kommer sålunda den nu berörda fragan att även verka
främjande på Eöda korsets krigsförberedande arbeten.»

Anförda uttalande av Eöda korsets överstyrelse kan sägas innefatta
ett program till ordnande av landsbygdens sjuktransportväsende, vilket,
om det komme till utförande, skulle föra lösningen av denna fråga ett
gott stycke framåt. Det visar även, att beaktansvärda resurser för ändamålet
stå till buds. Yad som i första rummet kräves är en planmässig
samverkan av alla intresserade parter — stat, landsting och kommuner
för realiserande av de föreliggande önskemålen pa tjänligaste sätt. bör att
en dylik samverkan skall kunna komma till stånd och därmed ett över
hela landet enhetligt organiserat sjuktransportväsende inrättas, är tydligen
en allsidig utredning nödvändig. Det synes riksdagen, som om en sådan
utredning lämpligast borde komma till stånd genom medicinalstyrelsen jämte
Svenska Eöda korsets överstyrelse.

I anslutning till vad "bär ovan framhållits får riksdagen uttala sin
förväntan att vid en eventuell utredning alla de spörsmål, som för sjukoch
hälsovården i transportavseende äro av betydelse, tagas upp till behandling
i ett sammanhang. Endast därigenom synes denna fråga kunna
ordnas på ett sätt, som verkligen tillfredsställer de praktiska kraven för dess
lösning.

16

Riksdagens skrivelse Nr 78.

Med anledning av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta om utredning, huruvida och på vad
sätt genom statens ingripande lämpligare sjuktransporter kunna åstadkommas
å landbygden vid färd till och från sjukhus.

Stockholm den 17 mars 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.