2
Riksdagens skrivelse Nr 72.
Nr 72.
Godkänd av första kammaren den 16 april 1920.
Godkänd av andra kammaren den 16 april 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om enskilda vägar på
landet.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 19.)
Till Konungen.
Riksdagen liar till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta motioner med yrkanden i den ena, att riksdagen för sin
del måtte besluta sådan ändring av lagen av den 5 juli 1907 om enskilda
vägar på landet att
1) lagens rubrik ändras till: Lag om enskilda vägar;
2) att § 1 i lagen erhåller följande ändrade lydelse: Denna lag avser
enskild väg å landet och i stad, som tillhör landsting, utom stadens planlagda
område, vilken för en eller flera fastigheter är till stadigvarande nytta
såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller eljest, samt i
den andra, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t täcktes utreda, huruvida, i vad mån och på vad sätt »lag
om enskilda vägar på landet» bör ändras, och därefter för riksdagen framlägga
förslag, vartill utredningen ger anledning.
Lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet gäller — såsom
redan lagens rubrik angiver — endast landsbygdens vägar. I den kungl.
proposition, nr 88, till 1907 års riksdag, varigenom det förslag, som ligger
Riksdagens skrivelse Nr 72. 3
till grund för 1907 års lag, förelädes riksdagen, anförde föredragande departementschefen
i detta avseende, bland annat, att den tanken visserligen
hade föresvävat honom, att förslaget lämpligen skulle kunna omfatta även
städernas enskilda vägar, desto hellre som det utan tvivel kunda vara ömkligt
att icke genom en ny lagstiftning allenast för landsbygden framkalla en
åtskillnad mellan stad och land, som — vid det förhållande, att då gällande
allmänna stadganden i ämnet i tillämpliga delar torde* äga giltighet jämväl
i fråga om enskilda vägar å städernas områden — i själva verket då icke
funnes. Men då det tilläventyrs kunde möta svårighet att inordna städernas
hithörande förhållanden under samma bestämmelser, som föreslogos för
landsbygden, hade departementschefen trott sig icke böra fullfölja en sådan
tanke.
I den förstnämnda motionen framliålles nu, hurusom det ständigt fortgående
beviljandet av nya stadsrättigheter och inkorporeringarna till städerna
av betydande landsbygdsområden behovet av en utsträckt tillämpning av
lagen om enskilda vägar på landet allt starkare framträtt. Inom de mycket
stora områden av ofta ren landsbygdsstruktur, som tillhörde städerna utom
deras planlagda område, vore frågan om det enskilda vägunderhållets utgörande
på många håll lika aktuell som svårlöst, emedan varje lagstiftning
och följaktligen varje möjlighet att tvinga försumliga delägare att deltaga i
underhållet av vägen saknades. Någon svårighet eller olägenhet syntes
motionären icke föreligga av att utsträcka lagen om enskilda vägar att
gälla även inom städerna för de icke planlagda områdena. Möjligen skulle
tvetydighet kunna uppstå, om intet undantag gjordes för städer, som icke
deltaga i landsting, varför motionären ansett klokast undantaga dessa.
I den andra motionen ha åter framhållits vissa brister i nu ifrågavarande
lag om enskilda vägar på landet, vilka enligt motionärens mening
krävde rättelse. Motionären har sålunda, bland annat, anfört, att i lagen
om enskilda vägar på landet saknades bestämmelser, som tillerkände underhållsskyldig
å enskild väg, vilken ej själv ägde väglagningsämne, rätt att
erhålla sådant från annans mark, att det i 29 § i lagen stadgade förfaringssättet
beträffande syneförrättning och avhjälpandet av brist i vägunderhållet
vore synnerligen opraktiskt och svårtillämpligt, varigenom syftet med verkställd
vägdelning kunde äventyras, att lagen ej medgåve den, som vore
underhållsskyldig å enskild väg över annans mark, rätt att borttaga träd
eller kvistar, som vore hinderliga för vägen, utan att han därför bleve
ersättningsskyldig till markägaren, såvida ej sådant intrång bleve honom
4
jRiksdagens skrivelse Nr 72.
ålagt vid vägdelningen, samt att, då enskild väg genomlöpte mark, som
vore inkorporerad med stad, lagen ej ägde tillämpning, vilket förhållande
i vissa fall visat sig medföra betydande olägenheter.
Då motionären icke tilltrodde sig att i formulerad lagtext föreslå de
enligt hans förmenande erforderliga ändringarna, utan ansåg, att dessa borde
föregås av en mera ingående utredning, har motionären inskränkt sig till att
hemställa om utredning, huruvida, i vad mån och på vad sätt ifrågavarande
lag borde ändras.
Riksdagen har för sin del icke kunnat undgå att finna, att i vissa
avseenden en revision av lagen angående enskilda vägar på landet är av
behovet påkallad. Likaså synes riksdagen en rättslig reglering böra ske
av det enskilda vägväsendet å de områden, som med städerna inkorporerats
men för vilka någon stadsplan ännu icke fastställts.
Yissa det enskilda vägväsendet rörande frågor hava, enligt vad riksdagens
vederbörande utskott inhämtat, av Kungl. Maj:t, genom särskilda
remisser, för utredning överlämnats till vägkommissionen. Sålunda har,
bland annat, riksdagens skrivelse den 29 augusti 1914, nr 191, — med
anhållan om utredning, huru och på vad sätt väghållningsskyldige beträffande
sådana enskilda vägar, som avses i ovanberörda lag den 5 juli 1907
angående enskilda vägar å landet, må äga rättighet att å annans mark
mot ersättning taga väglagningsämnen till dylika vägars underhåll ävensom
rätt att utan avgift taga väglagningsämnen å statens jordbruksdomäner
och skogsallmänningar — remitterats till nämnda kommission.
Frånsett dessa speciella frågor torde vägkommissionens uppdrag endast omfatta
det allmänna vägväsendet på landet samt i städer och stadsliknande
samhällen.
Enligt riksdagens mening synes emellertid numera tiden vara inne
att till utredning i hela dess vidd upptaga frågan om det enskilda vägväsendet.
Några särskilda direktiv för en kommande utredning anser sig
riksdagen icke böra lämna. Huruvida utredningen bör överlämnas åt vägkommissionen
eller särskilt tillkallade sakkunniga, torde få bero på omständigheterna.
Under åberopande av det anförda, får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande det enskilda vägväsendet
såväl på landet som i städer och stadsliknande samhällen i den mån frågan
Riksdagens skrivelse Nr 72. ®
härom ej redan är föremål för utredning samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.
Stockholm den 16 april 1920.
Med undersåtlig vördnad.