Riksdagens skrivelse Nr 53.
1
Nr 53.
Godkänd av första kammaren den 4 mars 1920.
Godkänd av andra kammaren den 4 mars 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts
proposition angående Sveriges anslutning till Nationernas
förbund.
(Särskilda utskottets utlåtande nr 1.)
Till Konungen.
I en den 14 februari 1920 till riksdagen avlåten proposition, nr
90, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden samma dag, föreslagit
riksdagen, att riksdagen må samtycka till att Eders Kungl. Maj:t avgiver
förklaring, att Sverige ansluter sig till akten om nationernas förbund av
den 28 juni 1919.
I samband med denna proposition har riksdagen till behandling
förehaft sex i anledning av propositionen väckta motioner.
Det ämue, som i Eders Kungl. Maj:ts proposition avhandlas, är ett av
de betydelsefullaste, som underställts den svenska riksdagen. Det hade utan
tvivel varit önskligt, att en längre tidsfrist, än vad nu är fallet, vant
medgiven för avgivande av svar på den till vårt land riktade inbjudan
om inträde i nationernas förbund. Rikare tillfälle skulle under sådana
förhållanden även givits för den stora allmänheten att tränga in i och
bilda sig en mening om konsekvenserna av en anslutning till förbundet
eller ett avböjande av den föreliggande inbjudan. Riksdagen har
därför till en början undersökt möjligheten att erhålla ett uppskov med
avgivande av den förklaring, som i propositionen avses, men funnit
bestämda skäl tala mot ett försök i sådant syfte.
Bihang till riksdagens protokoll 1020. 14 samt. Nr 53. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 53.
Riksdagen vill i detta avseende erinra om det mottagande en sådan
framställning från Schweiz — den enda av de inbjudna makterna, som
ansett sig böra göra en dylik — rönt hos dem som haft att bestämma
i frågan.
På Schweiz’ anmälan, att förbundsrådet och förbundsförsamlingen
principiellt uttalat sig för anslutning till nationernas förbund, men gjort
detta beslut beroende av en blivande folkomröstning, vilken angavs icke
kunna äga rum inom den för inbjudna stater stadgade fristen av två
månader, och vilken enligt förbundsförsamlingens beslut ej skulle hållas,
förrän samtliga de fem huvudmakterna — alltså även Förenta staterna
— efter ratifikation av fredstraktaten inträtt i förbundet, avgav nämligen
fredskonferensens högsta råd det svar, att ifrågavarande anmälan icke
kunde gälla såsom en förklaring om anslutning. Det påpekades, att en
sådan förklaring enligt förbundsakten måste göras utan förbehåll inom
loppet av två månader efter aktens ikraftträdande, och att detta ikraftträdande
icke vore beroende av samtliga fem huvudmakters ratifikation,
utan skulle enligt traktaten äga rum, så snart tre av dessa huvudmakter
jämte Tyskland deponerat sina ratifikationer. En förklaring om anslutning,
som måste underställas resultatet av en senare, efter fristens utlöpande
företagen folkomröstning, kunde icke anses giltig.
Med anledning av detta svar gjordes av schweiziska förbundsrådet
en förnyad framställning den 14 januari 1920 av innehåll, som i propositionen
(sid. 24) omförmäles. Denna framställning blev behandlad
av det då konstituerade nationernas förbunds råd. Enligt numera ingången
underrättelse bar rådet den 13 februari 1920 avgivit ett svar,
varav följande bär må anföras:
»Vad angår den anmälan om inträde, som schweiziska regeringen
har att avgiva, hyser nationernas förbunds råd, i betraktande av schweiziska
edsförbundets alldeles säregna författning, den mening, att en anmälan,
grundad på nationalförsamlingens beslut och avgiven inom en
tidrymd av två månader räknat från den 10 januari 1920, dagen för
förbundsaktens ikraftträdande, skall av förbundets övriga medlemmar
kunna godtagas såsom den förklaring, som enligt art. 1 kräves för tillträde
såsom ursprunglig medlem, under betingelse att bekräftelse å denna förklaring
genom det schweiziska folket och de schweiziska kantonerna
gives med kortast möjliga uppskov.»
Såsom av detta svar framgår, har nationernas förbunds råd numera
visserligen såtillvida tillmötesgått den schweiziska regeringens framställning,
att det förklarat sig anse en anmälan, grundad på nationalförsamlingens
beslut och avgiven inom tvåmånadersfristen, kunna godtagas av
Riksdagens skrivelse Nr 33. 3
förbundets övriga medlemmar under betingelse, att en bekräftande folkomröstning
med kortast möjliga uppskov företoges. Men denna förklaring
har tydligen gjorts under förutsättning, att Schweiz frånginge sin ursprungliga
ståndpunkt, att därförinnan alla fem huvudmakterna skulle
ha ratificerat fredstraktaten — underrättelse har numera ingått, att
schweiziska förbundsrådet föreslagit representationen att frånfalla sagda
villkor — och under uttryckligt betonande såsom ensamt avgörande skäl
av »schweiziska edsförbundets alldeles säregna författning». För övrigt
bör här framhållas, att av själva ordalagen framgår, att rådet endast
givit uttryck för sin uppfattning, men icke därigenom givit någon för
förbundets medlemmar bindande förklaring.
Det är tydligt, att för Sveriges vidkommande ej kan åberopas något
i författningen grundat skäl, jämförligt med det som för Schweiz’ del
kunnat anföras. Då härtill kommer, att Schweiz’ framställning om en
förlängd tidsfrist, för så vitt den grundats på andra skäl, särskilt det i
en i första kammaren väckt motion, nr 219, åberopade, att förbundet
icke kan anses vara färdigbildat före Förenta staternas inträde, bestämt tillbakavisats,
har ingen utsikt synts förefinnas, att Sverige skulle kunna
vinna framgång för anspråk på en sådan undantagsställning, som° i
någon mån blivit Schweiz, på grund av dess speciella författningsförhål1
anden, medgiven. Därest samtliga eller ett flertal av de makter, som
inbjudits att biträda nationernas förbund, enat sig om att göra en framställning
om förlängd tidsfrist för avgivande av svar å nämnda inbjudan,
skulle förhållandet måhända varit ett annat. Men att Sverige ensamt
nu skulle taga ett sådant steg utan att för sin framställning kunna
åberopa särskilda grunder, har riksdagen icke funnit sig kunna tillstyrka.
Då ett avböjande svar från rådet med visshet kan förutses, skulle
eu dylik framställning efter riksdagens mening ingalunda vara ägnad att
främja Sveriges intressen.
I likhet med Eders Kungl. Maj:t har riksdagen ej kunnat undgå
att fästa uppmärksamheten vid de betänkligheter, vartill förbundsakten i
dess nuvarande form ger anledning. Dessa betänkligheter, som redan av
Sveriges delegerade under fredskonferensen i Paris till densamma framförts
och sedermera i ett av de delegerade avgivet utlåtande närmare
utvecklats, hava i Eders Kungl. Maj:ts proposition utförligt behandlats.
Även i den offentliga diskussionen, i vårt land såväl som i främmande
länder, har som bekant ett stort antal anmärkningar framkommit såväl
mot den konkreta gestaltning, som förbundet erhållit, som mot särskilda
bestämmelser i förbundsakten. Vid granskning .av de anmärkningar, som
4
Riksdagen,''i skrivelse ATr 53.
härutinnan ur skilda synpunkter framställts, vill riksdagen hålla sig till
vissa punkter, vilka kunna betraktas som särskilt betydelsefulla och kring
vilka diskussionen företrädesvis rört sig.
Den förbundet vidlådande brist, som kanske allra först tilldrar sig
uppmärksamheten, sammanhänger på det närmaste med omständigheterna
vid dess tillkomst. Dessa hava medfört att grundtanken för ett nationernas
förbund att utgöra en alla civiliserade stater omfattande organisation
för fredens bevarande icke från början blivit förverkligad, i det
att åtskilliga länder tillsvidare komma att stå utanför. Tydligt är att så
länge detta förhållande fortfar, kan förbundet endast på ganska ofullkomligt
sätt fylla sin stora uppgift att verka till förekommande av krig
och för vänskapligt närmande folken emellan. Särskilt ägnat att väcka betänklighet
är, att Nordamerikas förenta stater, som genom sin president
så synnerligen verksamt deltagit vid förbundets grundläggning, ännu
icke fattat beslut om sin anslutning, då det torde vara en väsentlig
förutsättning för att förbundet skall erhålla den universella karaktär,
som tillämnats detsamma, att nämnda makt tar plats bland dess medlemmar.
Detta förhållande är för visso beklagligt och kan giva förbundet sken
av att icke äga den universella syftning, som är dess bärande grundtanke.
Härtill bidrager jämväl den omständigheten att, till följd av den förhandlingsordning
som kommit till användning, de numera inbjudna staterna
icke satts i tillfälle att vid grundandet medverka. Såsom redan anmärkts,
har därjämte den politiska situationen vid förbundets bildande haft till
följd, att åtskilliga europeiska stater, och bland dessa flera oss geografiskt
nära liggande, icke beretts tillfälle att från början ansluta sig. Grundad
anledning torde emellertid förefinnas att antaga, att detta tillstånd,
åtminstone vad angår vissa av de utanför stående länderna, icke skall
bliva alltför långvarigt. Sedan den förbittrade stämning, som kriget helt
naturligt skapat, så småningom givit vika, och de demokratiska strävandena,
som synas allt mer och mer vinna mark i alla länder, utövat sin
gynnsamma inverkan, torde man hava rätt att hoppas på en ganska snar
utveckling av förbundet i här angiven riktning. Det ligger i förbundets
idé, att det bör omfatta alla civiliserade stater, och det kommer utan
tvivel att framstå som en plikt för dess medlemmar att arbeta härför.
Särskilt för de mindre staterna blir detta en bland de närmaste och naturligaste
uppgifterna.
Gent emot dem, som på grund av förbundsaktens sammanhang
med fredsfördraget i nationernas förbund endast vilja se ett segrarnes
förbund, må för övrigt påpekas, att de segrande stormakterna, för att åt
Riksdagens skrivelse Nr 53. &
sio- trygga ett avgörande inflytande i världen, icke skulle ha behöft upprätta
* någon sådan institution som denna. Då de i alla fall tagit detta
steg ha de otvivelaktigt därmed haft ett annat syfte. Allt tyder
på att de därmed verkligen under det omedelbara intrycket av väildskrmets
olyckor och lidanden åsyftat att lägga grunden till en organisation,
som skulle för framtiden förekomma ett upprepande av sadana
olyckor.
En annan anmärkning mot den föreliggande förbundsakten av mycket
avsevärd betydelse för de mindre staterna är vidare den dominerande
ställning inom förbundet stormakterna erhållit. I förbundsakten är icke
fixerat huru ofta förbundsförsamlingen, i vilken varje förbundsmedlem
har en röst, skall sammankallas, och bestämmelserna rörande dess uppgifter
och kompetens i förhållande till förbundsrådet äro delvis svävande
och ofullkomliga. Till följd härav synes rådet, bestående av representanter
för 5 stormakter och 4 andra stater, utsedda av församlingen, komma
att, åtminstone tillsvidare, inom förbundet intaga en synnerligen förhärskande
ställning. Det är naturligt, att detta förhållande, särskilt med
hänsyn till att de mindre staterna icke var för sig kunna påräkna en stadigvarande
representation i rådet, måste hos dessa väcka betänkligheter Man
torde emellertid, såsom av de ovannämnda svenska delegerade framhållits, ta
medgiva, att då bördan av verkställighetsåtgärder, som kunna bliva av nöden
för förbundets räkning, till allra största delen måste falla pa stormakterna,
dessa icke utan fog böra hava sig tillförsäkrad en särskilt stark ställning
inom det förbundsorgan, som har att handlägga frågor om dylika^ åtgärder
Denna ordning betecknar i alla fall, såsom de delegerade papekat,
ett stort framsteg i förhållande till den hittillsvarande, då stormakterna
plägat förbehålla sig själva avgörandet av politiska tvister med tillkallande
allenast av de mindre makter som tvisten direkt berört.
Det bör slutligen här framhållas, att ovanberörda missförhållande
i nå^on mån även mildras därav, att för beslut i rådet, fordras enhällighet
''vilket i många fall måste vara till fördel för de mindre staterna.
’ Den brist på tydlighet och fullständighet, varav akten i åtskilliga
punkter lider, blir av särskild betydelse, då det gäller de för fragan om
Sveriges anslutning viktigaste delarna av förbundsakten, nämligen artiklarna''’
10—17, som innehålla de regler, akten uppställer for förbundets
verksamhet till fredens bevarande. Aktens bestämmelser i dessa punkter
ha också blivit föremål för olika tolkning. I dessa för varf land sa
betydelsefulla punkter bär i Eders Kungl. Maj:ts proposition gjorts eu
utförlig sammanfattning av de förpliktelser akten, så vitt oss angai, kan
o Riksdagens skrivelse Nr 53.
äga, och liksdagen finner sig för sin del böra giva sin anslutning till
denna tolkning.
Vad särskilt beträffar den viktiga art. 16 ha visserligen i den
offentliga diskussionen tvivelsmål uttalats, huruvida icke en längre gående
förpliktelse i fråga om militär sanktion innebures i förbundsakten, än
i propositionen gjorts gällande. I detta avseende vill riksdagen — under
erinran om, att den tolkning av ovannämnda såväl som övriga bär avhandlade
artiklars innebörd, som departementschefen i propositionen givit
till fullo överensstämmer med det resultat, vartill de norska och danska
legeringarna i detta avseende kommit, samt att även den nederländska
regeringen i sin proposition till generalstaterna om inträde i nationernas
förbund i det hela ställer sig på samma ståndpunkt — påpeka, att vilken
olkning som än antages rörande förbundsaktens bestämmelser om militär
sanktion, bibehåller varje förbundsmedlem sin rätt att pröva, om den
nnner sig böra deltaga i en sådan sanktion eller icke, i och genom det
stadgande i art. 4, att envar i rådet icke representerad stat äger säte
och stamma därstädes vid behandling av fråga, som speciellt berör denna
stats intressen; och enligt art. 5 måste ett beslut av rådet i dylik fråga
för att få bindande kraft vara enhälligt.
Mot förbundsaktens stadganden maste — såsom även departementscheem
propositionen påpekat vidare anmärkas, att bestämmelsen i art. 8, som
reglerar den viktiga frågan om rustningarnas begränsning, är alltför obestämd
ör att kunna tjäna till verklig ledning för en genomgripande minskning
f-Ti 1’u.s^n^nSarna- Den åsikt har till och med uttalats, att en anslutning
till förbundet skulle, långt ifrån att vara ägnad att åstadkomma en minskning
i militärbördorna, snarare kräva en ökning av hittillsvarande försvarsanoidningar.
Uppenbart är emellertid, att artikeln uttryckligen avser en
begränsning av rustningarna, vadan tydligen icke kan ifrågakomma någon på
sjä va akten grundad anmodan att stärka de militära försvarsanstalterna.
Visserligen torde mycket bero på de principer, enligt vilka rådet kommer
att utarbeta de i art. 8 omförmälda planer till en dylik begränsnings
genomförande, men det torde dock, såsom departementschefen anfört, höra
anses, att när artikeln förutsätter, att varje stat skall önska upprätthålla
oi sval sanstalter till »det minimum som är förenligt med den nationella
säkerheten och med genomförandet av internationella förpliktelser förmedelst
en samfälld aktion», så står det även enligt denna förutsättning
den enskilda staten fullkomligt fritt att för sin del betrakta det minimum,
som den finner sig behöva för sin nationella säkerhet såsom tillfyllest
även för eventuella bidrag till en förbundsaktion. Det slutliga målet är
i alla händelser såsom det med klara ord utsagts av bland andra den
7
Riksdagens skrivelse Nr 53.
förre amerikanske statssekreteraren Lansing — att nå fram till ett tillstånd,
som kan betecknas såsom allmän avrustning.
Slutligen kan riksdagen icke underlåta att uttala ett beklagande, att
organiserandet av en fast internationell domstol icke kunnat komma till
stånd i samband med själva förbundsakten, utan ställts pa framtiden,
samt att i akten ej intagits bestämmelser om obligatorisk skiljedom i
alla rättstvister, utan i viss mån överlämnats åt förbundsmedlemmarna
själva att avgöra, huruvida en tvist ägnar sig för skiljedom eller ej.
Ett införande av en dylik bestämmelse och inrättandet av en fast domstol
är en sak av den högsta vikt för främjandet av förbundets fredsbevarande
syften. Emellertid har ju Sverige liksom övriga skandinaviska
stater efter gemensamma överläggningar redan före förbundets
konstituerande framställt och sedermera till förbundets sekretariat inlämnat
förslag till förbättringar av förbundets organisation i detta avseende,
och ett samarbete äger för närvarande rum i Haag mellan sakkunniga
från de skandinaviska länderna samt Schweiz och Nederländerna i liknande
syfte. Det är att hoppas att detta samarbete skall giva till resultat
ett gemensamt förslag i ämnet, som kan påskynda en dylik domstols
upprättande.
De betänkligheter, vartill förbundsfördraget ger anledning och varåt
riksdagen sålunda, i anslutning till vad i Eders Kungl. Maj:ts proposition
redan framhållits, för sin del velat ge uttryck, framställa sig som natuiliga
utgångspunkter för önskemal, vilkas snara realiserande i väsentlig man
torde kunna betraktas som förutsättning för, att nationernas förbund pa
ett tillfredsställande sätt skall kunna motsvara sin störa uppgift. Riksdagen
påminner därom, att före förbundsfördragets slutgiltiga fastställande
åtskilliga erinringar framfördes från svenskt och annat neutralt hall,
och att på grund härav vissa ändringar i det ursprungliga förslaget
antogos, vilka innebära förbättringar. Det syfte, som med dessa erinringars
framförande avsågs, kunde dock i flere viktiga hänseenden då
icke uppnås. De svenska delegerade i Paris hava i sitt, i propositionen
refererade yttrande, sammanfattat de huvudanmärkningar som ej
vunnit beaktande, och riksdagen vill, i anslutning till vad i detta yttrande
och i propositionen i övrigt härom blivit anfört som sin mening
uttala, att uppfyllandet av de önskemål, som innefattas i berörda anmärkningar,
allt framgent bör från svensk sida med all kraft efteisträvas.
Bland dessa önskemål, som riksdagen redan i det föregående haft
tillfälle att närmare beröra, må här som de viktigaste framhävas:
8
Riksdagens skrivelse AV ö3.
upptagande så snart sig göra låter av de icke inbjudna staterna i
förbundet;
åstadkommandet av en mera tillfredsställande ordning för de mindre
staternas representation i förbundets råd;
ett bestämdare reglerande av delegeradeförsamlingens sammanträden
och uppgifter samt av förbundsorganens inbördes kompetens;
organiserandet, så snart sig göra låter, av den fasta internationella
domstol, som i förbundsakten omtalas, samt ett bättre preciserande och
vidare utvecklande av det i densamma föreskrivna medlings- och skiljedomsförfarandet;
samt
sist, men icke minst, att det arbete för en universell och
effektiv begränsning av de nationella rustningarna, som j förbundsaktens
art. 8 utlovas, utan dröjsmål igångsättes och med verklig kraft bedrives.
Riksdagen uttalar den förvissning, att om Sverige inträder i förbundet,
vårt lands regering skall oavlåtligt hava sin uppmärksamhet inriktad
på att begagna de möjligheter, som erbjuda sig att verka för förbundets
utveckling efter dessa allmänna riktlinjer.
Den förändring i Sveriges sedan långliga tider intagna ställningsåsom
principiellt neutral stat, som en anslutning till förbundet i viss
mån kan sägas medföra, har i diskussionen anförts såsom ett viktigt
moment, ägnat att resa tvivel om tillrådligheten av ett sådant steg.
Fördragets bestämmelser i art. 16—17 angående deltagande i ekonomisk
aktion och tillåtande av passage av trupper medföra i vissa angivna fall
föi medlemmarna förpliktelser, som måste medgivas icke vara förenliga
med upprätthållande av fullständig neutralitet, sådant detta begrepp
hittills uppfattats. Utöver dessa i nämnda stadganden noga fixerade fall
har emellertid förbundsmedlem icke skyldighet att medverka i ekonomiska
avspärrningsåtgärder eller medgiva genomtåg för militära styrkor. Om
alltså deltagande i ekonomisk aktion och tillåtande av passage av trupper
under vissa förhållanden kan bli en ofrånkomlig skyldighet, och om också
deltagande i militär aktion enligt art. 16 genom händelsernas tvång någon
gång icke skulle kunna undvikas, bör å andra sidan framhållas, att hela
den komplex av förberedande åtgärder, som förbundsakten föreskriver
till tvisters biläggande, måste anses utgöra en betryggande borgen för att
det alldeles övervägande antalet dylika konflikter skall kunna fredligt
avvecklas. Detta måste innebära en avgjord förminskning av de risker
för krigiska förvecklingar, som hittills ständigt svävat som ett hot även
över länder, vilka såsom Sverige föra en bestämd freds- och neutralitetspolitik.
Riksdagens skrivelse Nr 53.
9
Det förtjänar i detta sammanhang framhävas, att det icke är överensstämmande
med rätta förhållandet, då, såsom ofta skett, det påståendet
göres, att förbundsakten alldeles upphäver neutraliteten i hittills antagen
mening. Detta gäller väl ifråga om krig, som enligt akten äro otillåtna,
d. v. s. sådana angrepp, som igångsatts i strid mot de här antagna reglerna
för förfarandet vid uppkommen konflikt. Men i andra fall kommer rätten
till neutralitet även i framtiden att gälla på samma sätt som hittills.
Bedömandet av de konsekvenser, som ifråga om neutralitetens bevarande
uppstå genom inträde i nationernas förbund beror emellertid
ytterst på ett samtidigt avvägande av de möjligheter till upprätthållande
av neutralitet i hittillsvarande mening, som kunna förefinnas för en
stat som nu ställer sig utanför. Den handlingsfrihet, som i verkligheten
tillkommer en stat utom förbundet, bör icke överskattas. Då förbundsmedlemmarna
äro förpliktade att hindra samfärdsel mellan en dylik stat
utom förbundet och den, mot vilken en igångsatt förbundsaktion är riktad,
torde möjligheten att upprätthålla de eu neutral stat tillkommande rättigheter
vara ytterst ringa, om ens någon. Såsom Sveriges förut nämnda
delegerade framhållit, måste därför en utanför förbundet stående stat
i Sveriges ställning i händelse av förbundsaktion hava att räkna med
svårigheter i fråga om handlingsfrihetens bevarande, som äro lika stora
om icke större än de, som härflyta ur de med ett medlemsskap av förbundet
följande förpliktelserna.
Vad beträffar de praktiskt-politiska följderna av ett eventuellt avståndstagande
från förbundet, anser sig riksdagen jämväl i likhet med
delegerade böra betona, att dessa av allt att döma skulle bliva synnerligen
allvarliga. Med den skeva ställning Sverige under sådana förhållanden
komme att intaga till de makter, som ingått i förbundet, skulle vårt lands
utsikter att verksamt främja sina intressen i den internationella sammanlevnaden
väsentligen förminskas. Då vi ha att räkna med att alla
övriga inbjudna makter komma att ingå i förbundet, skulle Sverige i
händelse av ett avböjande komma att stå isolerat. Enligt ingångna
underrättelser stå folkrepresentationerna i våra grannländer Danmark och
Norge, med vilka Sverige under de senare åren inlett en betydelsefull
samverkan, beredda att lämna sitt bifall till de danska och norska regeringarnas
framställningar om anslutning till förbundet. Vilka följder ett
motsatt steg från Sveriges sida skulle medföra för denna samverkan i
fortsättningen är lätt att inse och behöver här ej närmare utvecklas.
Från en mera allmän synpunkt betraktat måste man visserligen
göra sig förtrogen med den tanken, att, såsom förut påpekats, en anslutning
till förbundet någon gång kan för landet komma att medföra situatio
Bihang
till riksdagens protokoll 1920. 14 saml. Av 53. 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 53.
ner, där vissa risker föreligga. Men å andra sidan bör ej förglömmas, att
landet i en isolerad ställning icke kan påräkna det stöd och bistånd
från en över starka maktmedel förfogande sammanslutning, varav det under
vissa politiska situationer kan komma i trängande behov. En jämförelse,
som tar sikte på det läge, som för Sverige skulle följa genom ett
inträde i förbundet, och det läge, vari vårt land skulle komma, om det
stannar utanför, ger alltså enligt riksdagens bestämda uppfattning avgjort
till resultat, att ett avböjande från svensk sida skulle medföra vida större
olägenheter och risker än en anslutning. En vägran av Sverige att mottaga
den till oss framförda inbjudan skulle därför icke vara förenlig med
våra verkliga intressen.
Men om vid ett noggrannt övervägande av de fördelar och nackdelar,
som kunna tänkas uppstå som en följd av Sveriges anslutning till
nationernas förbund, de praktiskt-politiska skälen måste anses tala för
anslutning, tillkomma principiella synpunkter, som för ett slutligt bedömande
av hela frågan äga den största betydelse.
De bristfälligheter, som vidlåda förbundet, de önskemål för dess
fullkomnande, som i olika avseenden kunna framhållas och som riksdagen
för sin del i det föregående betonat, få ej bortskymma den mäktiga och
löftesrika tanke, som bär upp detsamma. Det kan ej bestridas, att förbundsfördraget,
med de ledande grundsatser det innehåller, betecknar ett
ofantligt betydelsefullt steg framåt till grundläggande av ett mellanfolkligt
rättstillstånd. Inrättandet av nya internationella organ — riksdagen erinrar
om att Sverige redan givit sin anslutning till den internationella
organisation för arbetarskydd, som Washingtonkonferensen i enlighet med
förbundsakten begynt uppbygga — det uttryckliga erkännandet av principerna
om rustningarnas begränsning och mellanstatliga avtals offentliggörande,
den bestämda förpliktelsen för förbundets medlemmar att
alltid göra de allvarligaste försök till fredlig lösning av uppkommande
tvister, innan vapnen tillgripas, fastställandet av garantier för dessa förpliktelsers
iakttagande, proklamerandet av vittgående humana och socialpolitiska
internationella uppgifter — allt detta utgör viktiga moment, som
innebära rika utvecklingsmöjligheter för den nya organisationsform som
skapats. Denna har utgestaltats ur världskrigets ohyggliga erfarenheter,
och den framträder som ett första allvarligt försök att ersätta det
hittillsvarande anarkiska förhållandet staterna emellan med en mellanstatlig
rättsordning till förebyggande av nya krig. Skall förbundet komma att
verka på ett sätt, som överensstämmer med förbundsaktens anda, skola
dess utvecklingsmöjligheter på bästa sätt kunna tillvaratagas, då är det
emellertid en väsentlig förutsättning, att det vinner anslutning av alla
Riksdagens skrivelse Nr 53.
11
stater, som vilja bidraga till främjande av dess höga mål, världsfredens
bevarande. Endast därigenom kan ett internationellt rättsmedvetande,
en samlad världsopinion växa fram och vinna stadga som det verkligt
bärande underlaget för förbundets verksamhet.
Enligt riksdagens åsikt bör Sverige ej saknas bland de kulturfolk,
vilka inträda som medlemmar i förbundet till samfällt arbete för upprätthållandet
av dess principer. Det steg Sverige härigenom tager innebär
visserligen ett åtagande av i viss mån vidgade förpliktelser. Men
skola de nya rättstankar, som genomgå förbundsakten, verkligen göra
sig gällande, kan det ej ske utan att vårt land nödgas redan i förväg
underkasta sig skyldigheter, till vilka det enligt sakernas förutvarande
ordning ägt att efter prövning i varje särskilt fall taga ställning.
Detta är en nödvändig följd av det nya betraktelsesätt, som ser tillvaratagandet
av de nationella intressena i det närmaste samband med uppkomsten
och befästandet av en internationell rättsordning. För Sverige,
som med sina mer än hundraåriga fredstraditioner hängivet deltagit
i arhetet för den mellanfolkliga rättsutvecklingen, framstår det nu
som en historisk uppgift att på det sätt som den nya tiden kräver och
efter måttet av dess krafter medverka vid uppbyggandet av den rättsorganisation,
som nationernas förbund avser att förverkliga.
Riksdagen får sålunda tillkännagiva att riksdagen med bifall till
Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, samtycker till att Eders
Kungl. Maj:t avgiver förklaring att Sverige ansluter sig till akten om
nationernas förbund av den 28 juni 1919.
Stockholm den 4 mars 1920.
Med undersåtlig vördnad.