Riksdagens skrivelse Nr 457.
1
Nr 457.
Godkänd av första kammaren den 21 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 21 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående partiell löneförbättring för häradshövdingarna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(Statsutskottets utlåtande nr 151 och memorial nr 187.)
Till Konungen.
I den till riksdagen den 7 januari 1920 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Eders Kungl. Maj^t, under
åberopande av punkterna 10, 18 och 19 i det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet över justitiedepartementetsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen
dels att, i avbidan å eventuell proposition om delning av vissa
domsagor, i ordinarie anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande
justitiestat beräkna en höjning från dess nuvarande belopp 947,087
kronor med 11,413 kronor till 958,500 kronor, därav bestämt anslag
953,500 kronor och förslagsanslag 5,000 kronor,
dels att, i avbidan å särskild proposition om löneförbättring för
vissa häradshövdingar m. m., till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning på extra stat för år 1921 såsom
förslagsanslag beräkna ett belopp av 450,000 kronor,
dels ock att, i avbidan å särskild proposition i ämnet, till löneförbättring
för vissa häradshövdingar m. m. å extra stat för år 1921
såsom förslagsanslag, högst, beräkna ett belopp av 290,000 kronor.
Vidare har Eders Kungl. Maj:t i den till riksdagen likaledes den
7 januari 1920 avlåtna propositionen med förslag till tilläggsstat för år
1920 (nr 2), under åberopande av punkterna 8 och 9 i det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för
Bihang till riksdagens protokoll 1020. 14 sand. Nr 457. 1
2 Riksdagens skrivelse Nr 457.
samma dag, i vad detsamma avsåge förevarande tilläggsstat, föreslagit
riksdagen
dels att, i avbidan på särskild proposition om löneförbättring för
vissa häradshövdingar m. m., till förstärkning av det i 1920 års riksstat
å extra stat upptagna förslagsanslaget till bestridande av vissa bidrag
till kostnaderna för domsagornas förvaltning å tilläggsstat för år 1920
såsom förslagsanslag, högst, beräkna ett belopp av 75,000 kronor,
dels ock, att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till löneförbättring
för vissa häradshövdingar m. m. å tilläggsstat för år 1920
såsom förslagsanslag, högst, beräkna ett belopp av 290,000 kronor.
Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den
5 mars 1920 dagtecknad proposition (nr 334), under åberopande av det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels för möjliggörande av delning ej mindre av Gästriklands domsaga
sålunda, att domsagans östra tingslag jämte Österfärnebo socken
av västra tingslaget bildar en domsaga, benämnd Gästriklands östra domsaga,
och västra tingslaget utom nyssnämnda socken bildar en domsaga,
kallad Gästriklands västra domsaga, än även av Västerbottens södra domsaga
sålunda, att Umeå tingslag med undantag av den del av Hörnefors
socken, som nu hör till detta tingslag, bildar en domsaga, benämnd Umeå
domsaga, samt återstående delen av domsagan bildar en domsaga med
bibehållande av den nuvarande domsagans namn, i 1921 års riksstat
höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslaget till Svea
hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess nuvarande belopp
947,087 kronor med 10,100 kronor till 957,187 kronor, därav bestämt
anslag 952,187 kronor och förslagsanslag 5,000 kronor,
dels ock fastställa avlöningsförmånerna för en var av häradshövdingarna
i de föreslagna fyra nya domsagorna sålunda:
lön.....................kronor 4,500
tjänstgöringspenningar............. » 1,500 6,000,
dels bestämma, att från och med år 1921 tjänstgöringspenningarna
skola utgå i Marks domsaga med 2,500 kronor och i Borås domsaga med
1,800 kronor för år,
dels medgiva, att under tiden från och med den 1 juli 1920 till
och med år 1923 må från det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter utgå till tillförordnad
brottmålsdomare i Norrbottens län ersättning för rannsakningar
med häktade i enlighet med, där särskilda omständigheter ej föranleda
annat, följande grunder, nämligen dels ett årligt arvode av 3,000 kronor
Riksdagens skrivelse Nr 457.
3
dels 50 kronor för varje av brottmålsdom aren för sådan rannsakning
hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting, dels resekostnads-
och traktamentsersättning enligt .tredje klassen i gällande resereglemente
eller enligt den klass, som i blivande resereglemente kan
komma att bestämmas för häradshövding, dock med iakttagande att dagtraktamente
ej må beräknas för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels
ock för varje av brottmålsdomaren handlagt rannsakningsmål traktamente
för två expeditionsdagar efter 25 kronor för varje dag.
dels bestämma, att såsom pensionsunderlag för häradshövding skall
från och med den 1 januari 1921 gälla ett belopp av 5,600 kronor,
dels och under andra huvudtiteln bevilja
a) till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som finnas
upptagna i en av Eders Kungl. Maj:t utfärdad stadga i ämnet med de
ändringar i samma stadga, som kunna föranledas av vissa av chefen för
justitiedepartementet i ärendet väckta förslag, å extra stat för år 1921
ett förslagsanslag å 440,000 kronor,
b) för möjliggörande av tillämpning i vissa delar redan från och
med den 1 juli 1920 av nyssnämnda ändringar i berörda stadga på 1920
års tilläggsstat till förstärkning av det å extra stat för år 1920 beviljade
förslagsanslaget till nyss omförmälda ändamål ett förslagsanslag, högst,
75,000 kronor,
c) till partiell löneförbättring för häradshövdingarna och bestridande
av vissa resekostnadsbidrag till sådana befattningshavare, allt i enlighet
med av departementschefen förordade grunder, på extra stat för år
1921 ett förslagsanslag, högst, 350,400 kronor samt
d) till samma ändamål på 1920 års tilläggsstat ett förslagsanslag,
högst, 336,100 kronor.
Uti särskilda inom riksdagen väckta motioner har hemställts, bl. a.
dels att riksdagen ville besluta att såsom villkor för användande av
anslaget till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning föreskriva,
att arvoden till förste och andre notarier, t. f. domhavande, vice
häradshövdingar och e. o. assessorer (biträdande domare) skola utgå
med de i propositionen föreslagna beloppen, med rätt dock för e. o.
assessor att utöver arvodet uppbära lösen för de gravationsbevis, som
av honom utfärdas;
att häradshövding icke må erhålla tjänstledighet, som innebär befrielse
från hållande av allmänna tingssammanträden, i större utsträckning
än 1918 års domsagostadga medger;
4
Riksdagens skrivelse Nr 457.
att de i samma stadga fastställda kompetenskraven i fråga om häradshövdingarnas
vikarier, vice häradshövdingar och förste notarier (4,
12, 20—23 §§) i huvudsakliga delar upprätthållas; dock att viss tids
tjänstgöring å domarkansli ej bör krävas såsom villkor för erhållande av
förordnande såsom förste notarie, att vikariatsförordnande med den befogenhet,
som avses i 20 § av domsagostadgan må meddelas den, som uppnått
24 års ålder och minst ett år efter avlagd examen tjänstgjort såsom
biträde hos häradshövding, att den tid av 2 års tjänstgöring såsom biträde
åt häradshövding, vilken omtalas i 21 § domsagostadgan såsom förutsättning
för erhållande av vikariatsförordnande med vidsträcktare befogenhet
än nyss sagts, må nedsättas till 1 V2 år, att tjänstgöring vid
rådhusrätt i större utsträckning än för närvarande är fallet må kunna ersätta
tjänstgöring vid häradsrätt, samt att den i andra stycket av 21 §
domsagostadgan föreskrivna begränsningen av tingssittningsrätten till tre
allmänna sammanträden ej skall äga tillämpning förrän efter utgången
av år 1923;
att i domsagostadgan skola lämnas generella föreskrifter angående
de mål och ärenden, vilka i domsaga, där e. o. assessor (biträdande domare)
finnes förordnad, må överflyttas å denne, utan hinder för Eders Kungl.
Maj:t att härutinnan meddela särskilda föreskrifter för olika domsagor
och därvid, beträffande domsagor, som bestå av mera än ett tingslag,
jämväl på det sätt verkställa eu arbetsfördelning mellan häradshövdingen
och assessorn, att assessorn må förordnas att regelmässigt hålla visst antal
av de allmänna tingssammanträdena i något av tingslagen;
att häradshövding, till vars domsaga utgår något bidrag av ifrågavarande
anslag, skall vara skyldig att hålla kansli tillgängligt för allmänheten
å ort, som av Eders Kungl. Maj:t bestämmes och å tid, som
i 9 § domsagostadgan sägs;
samt att även i övrigt bestämmelserna i domsagostadgan i huvudsakliga
delar komma att vinna fortfarande tillämpning med de jämkningar,
som föranledas av riksdagens bifall till den kungl. propositionen;
samt
dels att riksdagen i sammanhang med besvarandet av Eders Kungl.
Maj:ts proposition nr 334 ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa en utredning rörande frågan
om avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare samt
senast för 1922 års riksdag framlägga det förslag, vartill denna utredning,
i vad den rör häradshövdingarna, kan föranleda,
dels ock att riksdagen ville vid beviljandet av den föreslagna löneförbättringen
för häradshövdingarna eller vid anslaget till domsagornas
5
Riksdagens skrivelse Nr 457.
förvaltning knyta det villkor, att häradshövding skall vara skyldig att
hålla kansli å den ort Eders Kungl. Maj:t med hänsyn till domsagans
intresse finner skäligt föreskriva; samt
att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande avskaffande av sportelsystemet såsom avlöningsform
för domare samt senast vid 1922 års riksdag framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
I samband med dessa frågor har även till behandling förehafts
en inom riksdagen väckt motion, däri hemställts, att riksdagen ville, med
anledning av det väntade förslaget om ytterligare utvidgning av domsagas
år 1918 inrättade kansli med flera statsunderstödda juridiska biträden
m. m., besluta, att vid sådant kansli även skall fast anställas erforderligt
antal skrivbiträden såsom statstjänstemän med understöd, utom
av ersättning för renskrivning från domhavanden, med vissa bidrag av
statsverket såsom en mindre grundlön jämte ersättning för sjukhjälp och
semester samt pension.
Uti skrivelse den 31 maj 1919 anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t
måtte verkställa utredning rörande lämpligheten och omfattningen av en
partiell löneförbättring för häradshövdingarna samt till riksdagen inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Därefter har
chefen för justitiedepartementet enligt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallat vissa personer att såsom sakkunniga inom departementet biträda
vid verkställande av den av riksdagen begärda utredningen samt till
behandling upptaga i samband därmed stående frågor om säkerställande
av tillgången på nödiga arbetskrafter för rättsskipningens behöriga gång
ävensom andra med utredningen sammanhängande spörsmål angående
domsagornas förvaltning. Omförmälda av Eders Kungl. Maj:t till riksdagen
avlåtna proposition nr 334 ansluter sig i väsentliga delar till det betänkande,
som av nämnda sakkunniga avgivits den 9 januari 1920.
Riksdagen anser sig först böra upptaga till behandling frågan om löneförbättring
för häradshövdingarna. I fråga om det sätt, varpå enligt Eders
Kungl. Maj:ts förslag berörda löneförbättring skall genomföras, är i huvudsak
att märka, att det förutsatts, att även efter den föreslagna löneförbättringens
genomförande dyrtidstillägg skulle komma att beredas häradshövdingarna,
varemot den för år 1919 utgående tillfälliga löneförbättringen
ej skulle komma att utgå för tid efter nämnda års slut, att det ansetts
för närvarande icke böra ifrågakomma att avskaffa sportelsystemet,
att såsom skälig minimiinkomst för en häradshövding — bortsett från
6 Riksdagens skrivelse Nr 457.
dyrtidstillägg och stämpelprovision — antagits ett belopp av 11,000 kröner
utom för häradshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län samt
i Härjedalens domsaga, för vilka minimiinkomsten ansetts böra beräknas
till 11,500 kronor, att den erforderliga höjningen av häradshövdingarnas
avlöningsförmåner ansetts böra åstadkommas genom kontant lönefyllnad
av statsmedel efter en fallande skala, därvid i fråga om domsagor, där
den behållna inkomsten beräknats uppgå till eller överstiga 15,000 kronor,
någon lönefyllnad icke skulle ifrågakomma, samt att dessutom i vissa
domsagor skulle utgå resekostnadsbidrag enligt närmare angivna grunder.
Av en vid propositionen fogad Bilaga A. inhämtas de särskilda belopp,
som föreslagits skola årligen utgå såsom lönefyllnad och resekostnadsbidrag
till häradshövdingarna i de särskilda domsagorna. Enligt propositionen
skola dessa belopp utgå från och med innevarande år till och
med år 1922. Sedermera skulle vart femte år med ledning av tillgänglig
statistik över inkomster och förvaltningsutgifter i de särskilda domsagorna
fastställas de belopp, som för följande fem år borde utgå såsom
lönefyllnad och resekostnadsbidrag.
Såväl billig hänsyn till häradshövdingarna som angelägenheten av
rättsskipningens behöriga upprätthållande kräva enligt riksdagens förmenande,
att en löneförbättring för häradshövdingarna nu genomföres. Under
nuvarande förhållanden synes det icke heller kunna ifrågakomma att
bygga en sådan löneförbättring på andra principer än dem, som ligga
till grund för propositionen i denna del. Riksdagen har i huvudsak ej
heller funnit något att anmärka mot det sätt, på vilket dessa principer
i de särskilda fallen tillämpats. I ett visst avseende anser sig dock riksdagen
böra framställa en erinran närmast med anledning av de motionsvis
gjorda yrkandena rörande skyldighet för häradshövding att hålla
kansli å ort, som av Eders Kungl. Maj:t bestämmes.
Beträffande den sålunda väckta frågan är att märka, att redan nu
enligt 9 § domsagostadgan häradshövding i domsaga, där förste notarie
är anställd, är pliktig att viss tid varje helgfri dag hålla kansli tillgängligt
för allmänheten å ort, där tingsställe är beläget, eller ock å annan
plats, som av hovrätten i sådant avseende godkänts. Emellertid torde
ett allmänt intresse otvivelaktigt påfordra, att skyldigheten att hålla kansli
tillgängligt för allmänheten genomföres i än större utsträckning, och
det synes riksdagen även lämpligt att bestämmandet i fråga om den ort,
där kansliet bör vara förlagt, överlämnas till Eders Kungl. Maj:t. Genom
en sådan anordning synes lättast kunna undvikas den fara för att vid bestämmandet
av kansliort olika principer komma att göra sig gällande,
Riksdagens skrivelse Nr 457.
7
vilken måhända kan föreligga, därest avgörandet liksom hittills skall tillkomma
de särskilda hovrätterna. Enligt riksdagens mening bör därför
häradshövding, som kommer i åtnjutande av ifrågavarande löneförbättring,
vara skyldig att underkasta sig de bestämmelser angående platsen
för domsagans kansli, som av Eders Kungl. Maj:t kunna komma att
meddelas.
Även ur en annan synpunkt torde emellertid yrkandet om skyldighet
för häradshövdingarna att hålla kansli å av Eders Kungl. Maj:t bestämd
ort förtjäna beaktande. I ett stort antal av de fall, där domsagokanslierna
för närvarande äro förlagda utom respektive domsagors områden,
synes det otvivelaktigt, att även allmänhetens intresse därigenom tillgodoses.
Detta kan exempelvis vara händelsen, därest kansliet är beläget
i en i närheten av domsagan belägen stad, dit domsagans invånare av
naturliga skäl ofta hava att färdas. Emellertid lärer det icke kunna
förnekas, att i en del fall, då domsagokanslierna äro förlagda eller häradshövdingarna
eljest hava sin bostad utom respektive domsagors områden,
till stöd därför icke kan åberopas något allmänhetens intresse
utan förnämligast häradshövdingens privata önskemål. Är detta sistnämnda
händelsen och medför tillika den omständigheten, att kansliet
eller häradshövdingens bostad ligger utom domsagans område, en ökning
av förvaltningsutgifterna utöver vad som eljest behövt bliva fallet, synes
det icke riktigt, att berörda ökning skall föranleda en höjning av häradshövdingen
tillkommande lönefyllnad eller resekostnadsbidrag. Emellertid
har det uppenbarligen icke varit möjligt för riksdagen att nu ingå i en
närmare undersökning av de särskilda fall, i vilka av nu berörda anledning
en nedsättning av de såsom lönefyllnad och resekostnadsbidrag
föreslagna beloppen skulle kunna ifrågasättas. Riksdagen har därför ansett
det böra överlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att taga under omprövning,
i vilken mån nedsättning av lönefyllnad eller resekostnadsbidrag kan
anses påkallad i särskilda fall, då höjning av förvaltningsutgifterna ägt
rum till följd av nu omförmälda anledning.
Riksdagen upptager härefter den motionsvis jämväl berörda frågan
rörande sportelsystemets avskaffande. Det synes riksdagen härvid
uppenbart, att nämnda system, vilket i hög grad avviker från de löneformer,
som numera i allmänhet tillämpas i fråga om statens tjänstemän,
är förenat med åtskilliga olägenheter. Icke minst den nu föreslagna
löneregleringen ådagalägger detta. Å andra sidan torde det icke kunna
förnekas, att systemet även medför vissa fördelar. Riksdagen förbiser
ej heller, att systemets avskaffande kommer att möta icke obetydliga
svårigheter, samt särskilt att statens utgifter för rättsskipningen därvid
8
Riksdagens skrivelse Nr åöl.
helt visst komma att avsevärt ökas. Utan en ingående utredning torde
det icke vara möjligt att avgöra, huruvida övervägande skäl tala för
sportelsystemets avskaffande eller dess bibehållande. Att en sådan utredning
kommer till stånd synes riksdagen emellertid med hänsyn till
frågans betydelse vara önskvärt, och riksdagen anser sig för den skull böra
hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning i berörda avseende. I
betraktande därav, att de nu såsom lönefyllnad och resekostnadsbidrag
föreslagna beloppen förutsatts skola oförändrade utgå till och med år
1922 synes det önskvärt, att berörda utredning bliver slutförd i så god
tid, att de förslag, som av densamma må föranledas, kunna föreläggas
1922 års riksdag.
Riksdagen anser sig kunna förutsätta, att vid en utredning i nyss
angivna syfte kommer att tagas under omprövning frågan om beredande
av statsanställning åt å domsagokanslierna tjänstgörande skrivbiträden.
Att innan en sådan utredning föreligger bereda statsanställning åt ifrågavarande
skrivbiträden synes riksdagen icke höra ifrågakomma.
Mot det i propositionen framställda förslag, att såsom pensionsunderlag
för häradshövding från och med den 1 januari 1921 skall gälla
ett belopp av 5,600 kronor finner riksdagen icke anledning att framställa
någon erinran.
Riksdagen övergår härefter till de i propositionen framställda förslagen
för säkerställande av tillgången på arbetskrafter för rättsskipningens
behöriga gång. I propositionen hänvisas härutinnan till de sakkunnigas
utredning, utvisande att för närvarande förefinnes stor brist på
juridiskt bildade arbetskrafter såväl i hovrätterna som i domsagorna
ävensom att enligt de sakkunnigas mening huvudorsaken till denna brist
vore att söka i ekonomiska förhållanden.
Beträffande de i propositionen framställda förslagen rörande de
årliga avlöningsförmånerna för biträden och vikarier i domsagor i allmänhet
gäller i huvudsak följande. I samtliga domsagor skall medgivas
rätt för häradshövdingen att få andre notarie anställd och skall avlöningen
till andre notarie utgå med 1,800 kronor, därav 1,000 kronor bestridas
av statsverket och 800 kronor av häradshövdingen. Avlöningsbeloppen
för förste notarier, vilka även för närvarande enligt bestämmelserna
i domsagostadgan kunna anställas i samtliga domsagor, föreslås
nu i alla domsagor till 2,400 kronor att utgå helt av statsmedel. I domsagorna
inom Norrbottens och Västerbottens län samt i Härjedalens domsaga
skola emellertid utgå tillägg till arvodena åt förste notarie med
300 kronor och åt andre notarie med 200 kronor, allt av statsmedel.
Riksdagens skrivelse Nr iöl.
9
Den tillförordnad domhavande tillkommande vikariatsersättning, vilken i
allmänhet naturligen bestrides av vederbörande häradshövding, skall såsom
regel utgå med 3,000 kronor. Då till vikarie förordnas någon, som
innehaft förordnande såsom ledamot eller fiskal i hovrätt men icke vunnit
utnämning till vice häradshövding, skall emellertid till vikariatsersättningen
utgå ett tillägg av statsmedel med 1,500 kronor. Vid förvaltande
av ledig domsaga samt i vissa andra fall skall, i likhet med
vad för närvarande enligt 34 § domsagostadgan gäller, ersättning till
vikarie utgå enligt andra grunder än nyss angivits, och skola i sådana
fall vikarierna jämväl äga uppbära de såsom ökning av häradshövdingarnas
löneförmåner föreslagna lönefyllnader och resekostnadsbidrag.
Vidare skall, då Eders Kungl. Maj:t meddelar häradshövding uppdrag, som
kan förväntas under längre tid förhindra honom från utövningen av hans
ämbete, det ankomma på Eders Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida och i
vilken utsträckning häradshövdingens vikarie skall komma i åtnjutande
av avlöningsförmåner enligt andra grunder än de i allmänhet i sådant
ävseende gällande. Arvodet till vice häradshövdingarna, vilka enligt
domsagostadgans föreskrift förordnas av Eders Kungl. Maj:t, skall utgå med
4,500 kronor. Därjämte föreslås ett ålderstillägg av 500 kronor att utgå
efter det fem år förflutit från vederbörandes utnämning till vice häradshövding
eller, beträffande de vice häradshövdingar, som utnämnts år
1918, efter det vederbörandes tjänstgöringstid såsom domhavande, fiskal
eller ledamot i hovrätt eller revisionssekreterare uppgått till sammanlagt
minst 8 år. Emellertid skall vice häradshövdingarvodet ävensom ålderstillägget
i sin helhet innehållas, då vice häradshövding innehar förordnanden
av viss närmare angiven beskaffenhet. Slutligen skola vice
häradshövdingarna erhålla rätt till semester under en månad årligen,
därvid statsverket skall antingen till vice häradshövdingen utgiva ersättning
för det vikariatsarvode, som under ledigheten frångår honom, eller
ock bestrida den avlöning, som kan komma att utgå till vice häradshövdingens
vikarie som domhavande. Enligt propositionen skola de i
nu omförmälda avseenden föreslagna bestämmelserna träda i kraft den
1 juli 1920.
Riksdagen finner det av behovet påkallat, att en avsevärd förbättring
av de i domsagorna tjänstgörande biträdenas och vikariernas ekonomiska
ställning nu kommer till stånd. Särskilt den nu förefintliga
betydande bristen på arbetskrafter vid våra domstolar är ett viktigt skäl
härför. På grund härav och då riksdagen icke funnit anledning till erinran
mot de av Eders Kungl. Maj:t för ändamålet föreslagna åtgärderna, bär
Bihang till riksdagens protokoll 1.920. 14 sand. AV 457. 2
10 Riksdagens skrivelse Nr 451.
riksdagen ansett sig böra bifalla Eders Kungl. Maj:ts framställning i
denna del.
Efter att hava behandlat de nu omförmälda frågorna upptager
propositionen det av de sakkunniga jämväl berörda spörsmålet om ordnande
av ämbetsgöromålen i de mest svårskötta domsagorna. För att råda bot
på de missförhållanden, som för närvarande föranledas av den i vissa
domsagor synnerligen stora arbetsmängden, föreslås i propositionen, att i
de domsagor, beträffande vilka Eders Kungl. Maj:t så förordnar, skall finnas
anställd en så kallad biträdande domare med högre kompetens än de i
domsagorna tjänstgörande förste och andre notarierna. För att kunna
erhålla förordnande som biträdande domare skall erfordras att hava uppehållit
tjänst såsom ledamot eller fiskal i hovrätt och arvodet till de biträdande
domarna skall sättas till 4,000 kronor årligen att utgå av statsmedel.
Av nämnda arvodesbelopp skall emellertid blott hälften utgå,
om det i något fall skulle inträffa, att vice häradshövding bleve förordnad
till biträdande domare. Bestämmelserna i detta ämne hava föreslagits
skola träda i kraft den 1 januari 1921.
Beträffande frågan om arbetsfördelningen mellan häradshövdingen
och den biträdande domaren hava under ärendets föregående behandling
olika åsikter gjorts gällande. De sakkunniga, som ansett, att de biträdande
domarna borde »på ett mera självständigt sätt deltaga i domargöromålens
handläggning», hava hållit före, att allmänna föreskrifter icke
borde meddelas angående arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och
den biträdande domaren utan att det borde överlämnas åt hovrätterna
att efter vederbörande häradshövdings hörande meddela erforderliga bestämmelser
i berörda hänseende särskilt för varje domsaga. Processkommissionen
har däremot ansett, att föreskrifter angående arbetsfördelningen
mellan häradshövdingen och den biträdande domaren, i analogi med de
för de särskilda rådhusrätterna fastställda arbetsordningarna, borde meddelas
av Eders Kungl. Maj:t.
Departementschefen har i sitt vid propositionen fogade yttrande
till statsrådsprotokollet gjort gällande, att det bör undvikas att giva de
biträdande domarne den av de sakkunniga förordade självständiga ställningen
samt att i stället de biträdande domarne böra bliva verkliga biträden
åt häradshövdingen.
I en motion göres gällande, att hovrätterna ej vore lämpade att
verkställa uppdelningen av arbetsbördan mellan häradshövdingen och den
biträdande domaren. För att denna uppdelning skulle kunna ske efter
enhetliga principer måste den verkställas av Eders Kungl. Maj:t. Det
Riksdagens skrivelse Nr 457.
11
vore dock icke nödvändigt, att Eders Kungl. Maj:t fastställde en särskild
arbetsordning för varje domsaga, där biträdande domare funnes
anställd. Saken kunde så ordnas, att Eders Ivungl. Maj:t meddelade
föreskrift därom, att häradshövding i domsaga, varom nu vore fråga,
när han så begärde och hovrätten funne det erforderligt, skulle kunna
befrias från vissa slags mål eller ärenden. Vidare antydes ett visst
sätt för arbetets uppdelning, så att företrädesvis göromål av enklare
beskaffenhet skulle komma på den biträdande domarens lott. I domsagor
bestående av mera än ett tingslag kunde arbetsfördelningen verkställas
på det sätt, att den biträdande domaren förordnades att regelmässigt
hålla visst antal av de allmänna tingssammanträdena i något av
tingslagen. — I samma motion påyrkas vidare, att de biträdande domarne,
som motionären anser lämpligen kunna benämnas e. o. assessorer,
skola utöver det dem tillerkända arvodet erhålla rätt till lösen för
de gravationsbevis, som av dem utfärdas.
Riksdagen finner det otvivelaktigt, att arbetsbördan i vissa domsagor
är av den omfattning, att särskilda åtgärder måste vidtagas för att
göromålen skola kunna behörigen ombesörjas. Mot det i propositionen
i sådant hänseende framställda förslaget om anställande av biträdande
domare i de domsagor, beträffande vilka Eders Kungl. Maj:t så förordnar,
eller mot det för de biträdande domarnes del föreslagna arvodet av 4,000
kronor finner riksdagen icke heller något vara att erinra. Samma skäl, som
anförts till stöd för att en något förmånligare ställning i ekonomiskt avseende
bör beredas häradshövdingar samt förste och andre notarier i vissa
nordligt belägna domsagor, torde emellertid böra föranleda till att eu
motsvarande förmån beredes jämväl biträdande domare, som eventuellt
kunna bliva förordnade i någon av ifrågavarande domsagor. Riksdagen
anser därför att, om i någon av dessa domsagor biträdande domare förordnas,
det honom tillkommande arvode skäligen kan sättas till 4,500
kronor. Någon höjning av det i propositionen begärda anslaget till bestridande
av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning
torde dock ej behöva förekomma till följd av nämnda ökning i arvodet.
På sätt i propositionen angivits, finner riksdagen det uppenbart,
att i domsagostadgau böra införas bestämmelser därom, att den biträdande
domaren skall hava att utan särskilt förordnande vidtaga vissa
enklare på domhavanden ankommande åtgärder. I övrigt finner riksdagen
det ej böra möta betänkligheter att, såsom i propositionen föreslagits,
åt hovrätterna överlåta att på hittills övligt sätt vid behov av ledighet
för häradshövdingen uppdraga utövningen av domarämbetet i större eller
12
Riksdagens skrivelse Nr 457.
mindre omfattning vare sig åt den biträdande domaren eller åt annan
person. Att åt Eders Kungl. Maj:t förbehålla prövningen av frågor av så
detaljerad natur som arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och den
biträdande domaren i särskilda domsagor synes riksdagen av flera skäl
mindre lämpligt. På grund bland annat av de täta ombyten av personal,
som beträffande domsagokanslierna tydligen icke kunna undvikas,
lärer det icke vara möjligt att giva arbetet därstädes den mera fasta och
stadigvarande organisation, som är utmärkande för exempelvis rådhusrätterna.
Vid sådant förhållande torde man genom utfärdande av detaljerade
reglementariska föreskrifter rörande arbetsfördelningen i domsagorna
icke kunna vinna de fördelar, som i allmänhet äro förenade med
de för ämbetsverken fastställda arbetsordningarna. Å andra sidan kunna
dylika reglementariska föreskrifter förminska möjligheten att ordna arbetet
i domsagorna på ett sätt, som vid särskilda tillfällen framstode som
mest lämpligt. Även om man åt hovrätterna överlämnar att i särskilda
fall träffa avgörande om den ledighet, som bör tillkomma häradshövdingen,
torde man i övrigt kunna utgå från att, på sätt i nn ifrågavarande
motion tydligen åsyftas, företrädesvis de mera krävande och maktpåliggande
göromålen i den utsträckning, som lämpligen kan ske, bliva förbehållna
åt häradshövdingarnas egen handläggning. Emellertid lärer beträffande
domsagor, i vilka biträdande domare anställes, icke lämpligen
kunna upprätthållas den enligt 16 § domsagostadgan i allmänhet gällande
föreskriften, att häradshövding icke bör vinna befrielse från mera än
högst tre allmänna tingssammanträden om året. Riksdagen vill emellertid
erinra om, att även för närvarande enligt 19 § domsagostadgan förefinnes
möjlighet för Eders Kungl. Maj:t att beträffande särskilt arbetstyngda
domsagor medgiva undantag från berörda föreskrift.
Till att medgiva de biträdande domarne rätt till lösen för av dem
utfärdade gravationsbevis föreligger enligt riksdagens mening icke tillräckliga
skäl. Vid den av riksdagen begärda utredningen angående sportelsystemet,
torde även kunna tagas i övervägande, huruvida i fall av systemets
bibehållande de biträdande domarne möjligen böra i någon utsträckning
berättigas att uppbära lösen för av dem utfärdade expeditioner.
Den av en motionär ifrågasatta benämningen e. o. assessorer för de
biträdande domarne torde icke behöva föranleda något yttrande från
riksdagens sida.
Eders Kungl. Maj:ts förslag rörande delning av Gästriklands domsaga
och Västerbottens södra domsaga har riksdagen bifallit.
13
Riksdagens skrivelse Nr 457.
Mot de i propositionen framställda förslagen rörande fördelning av
tjänstgöringspenningarna i de nybildade Marks och Borås domsagor ävensom
återupprättande av brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län
finner riksdagen icke anledning att framställa någon erinran.
I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet har ytterligare
berörts frågan om vissa ändringar i domsagostadgan. Dessa ändringar
avse, förutom en redan genom kungl. kungörelsen den 5 mars 1920 företagen
modifikation av stadgans övergångsbestämmelser, ett upphävande
av den i stadgan genomförda klassindelningen av domsagorna allt efter
den behållna inkomstens beräknade storlek. I sistnämnda avseende har
föreslagits, dels att den i fråga om domsagor av första och andra klasserna
för närvarande medgivna förmånen att ersättning av statsmedel
utgår, då annan än förste notarien förordnas att såsom extra domare
hålla rannsakning med häktad person, skall upphöra, dels att kostnadsfri
semester hädanefter skall beredas även häradshövdingarna i domsagor
av tredje klassen.
Såsom av det föregående inhämtats, hava motionsvis beträffande
domsagostadgan framställts yrkanden, avseende att bibehållandet av vissa
bestämmelser i nämnda stadga med närmare angivna modifikationer måtte
föreskrivas såsom villkor för användande av anslaget till bestridande av
vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning.
Mot de omförmälda ändringarna i domsagostadgan i syfte att upphäva
den nuvarande klassindelningen av domsagorna synes riksdagen
icke något vara att erinra. De motionsvis framställda yrkandena kan
riksdagen, som emellertid förutsätter, att riksdagen beredes tillfälle att
yttra sig över ändringar i domsagostadgan av mera betydelsefull eller
principiell Innebörd, icke bifalla.
Mot de av departementschefen verkställda kostnadsberäkningarna
har riksdagen icke funnit anledning till någon anmärkning.
Riksdagen får anmäla, att riksdagen
a) för möjliggörande av delning ej mindre av Gästriklands domsaga
sålunda, att domsagans östra tingslag jämte Österfärnebo socken av västra
tingslaget bildar en domsaga, benämnd Gästriklands östra domsaga, och
västra tingslaget utom nyssnämnda socken bildar en domsaga, kallad
Gästriklands västra domsaga, än även av Västerbottens södra domsaga
sålunda, att Umeå tingslag med undantag av den del av Hörnefors socken,
som nu hör till detta tingslag, bildar en domsaga, benämnd Umeå
14
Riksdagens skrivelse Nr 457.
domsaga, samt återstående delen av domsagan bildar en domsaga med
bibehållande av den nuvarande domsagans namn, i 1921 års riksstat höjt
det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslaget till Svea hovrätt
med därunder lydande justitiestat från dess nuvarande belopp
947,087 kronor med 10,100 kronor till 957,187 kronor, därav bestämt
anslag 952,187 kronor och förslagsanslag 5,000 kronor,
ävensom fastställt avlöningsförmånerna för en var av häradshövdingarna
i de föreslagna fyra nya domsagorna sålunda:
lön.....................kronor 4,500
tjänstgöringspenningar............. » 1,500 6,000,
b) bestämt, att från och med år 1921 tjänstgöringspenningarna
skola utgå i Marks domsaga med 2,500 kronor och i Borås domsaga
med 1,800 kronor för år,
c) medgivit, att under tiden från och med den 1 juli 1920 till
och med år 1923 må från det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter utgå
till tillförordnad brottmålsdomare i Norrbottens län ersättning för rannsakningar
med häktade i enlighet med, där särskilda omständigheter ej
föranleda annat, följande grunder, nämligen dels ett årligt arvode av
3,000 kronor, dels 50 kronor för varje av brottmålsdomaren för sådan
rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima
ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i
gällande resereglemente eller enligt den klass, som i blivande resereglemente
kan komma att bestämmas för häradshövding, dock med iakttagande
att dagtraktamente ej må beräknas för dygn, varunder förrättning
ägt rum, dels ock för varje av brottmålsdomaren handlagt rannsakningsmål
traktamente för två expeditionsdagar efter 25 kronor för varje dag,
d) bestämt, att såsom pensionsunderlag för häradshövding skall
från och med den 1 januari 1921 gälla ett belopp av 5,600 kronor,
e) under andra huvudtiteln beviljat
dels till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som finnas
upptagna i en av Eders Kungl. Maj:t utfärdad stadga i ämnet med de
ändringar i samma stadga, som kunna föranledas av vissa av chefen för
justitiedepartementet i ärendet väckta förslag jämte vad riksdagen här
ovan i ämnet anfört, å extra stat för år 1921 ett förslagsanslag å 440,000
kronor,
dels för möjliggörande av tillämpning i vissa delar redan från och
med den 1 juli 1920 av nyssnämnda ändringar i berörda stadga på 1920
Riksdagens skrivelse Nr 457.
15
års tilläggsstat till förstärkning av det å extra stat för år 1920 beviljade
förslagsanslaget till nyss omförmälda ändamål ett förslagsanslag, högst,
75,000 kronor,
dels till partiell löneförbättring för häradshövdingarna för bestridande
av vissa resekostnadsbidrag till sådana befattningshavare, allt i enlighet
med av departementschefen förordade grunder samt med iakttagande av
vad riksdagen anfört beträffande skyldighet för häradshövding att hålla
kansli tillgängligt för allmänheten å tid, som i 9 § av domsagostadgan
angives, samt å ort, som av Eders Kungl. Maj:t bestämmes, ävensom
jämkning i vissa fall av löneförbättringens belopp, på extra stat för år
1921 ett förslagsanslag, högst, 350,000 kronor,
dels ock till samma ändamål på 1920 års tilläggsstat ett förslagsanslag,
högst, 336,100 kronor,
Härjämte får riksdagen anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning rörande frågan, huruvida sportelsystemet såsom
avlöningsform för domare lämpligen bör avskaffas eller under nuvarande
förhållanden bibehållas, samt för riksdagen snarast möjligt framlägga de
förslag, som må av utredningen föranledas.
Stockholm den 21 juni 1920.
Med undersåtlig vördnad.