Riksdagens skrivelse Nr 452.
1
Nr 452.
Godkänd av första kammaren den 18 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen angående utgivande av
billiga folkupplagor av vissa författares skrifter.
(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 26.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 16.)
Till Konungen.
Inom riksdagen har gjorts framställning i syfte att utredning måtte
komma till stånd rörande de ekonomiska och litterära möjligheterna att
med det snaraste genom statsmakternas medverkan i form av anslag eller
på annat sätt utge billiga folkupplagor av de främsta svenska och till
svenska översatta utländska klassiska författares samlade skrifter samt att
därefter för riksdagen måtte framläggas det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I anledning av förevarande motion har Svenska modersmålslärareföreningens
arbetsutskott på eget initiativ inkommit med yttrande i ärendet,
vilket yttrande linnes bilagt vederbörande utskotts utlåtande i ämnet.
I lagen om äganderätt till litterära verk den 10 augusti 1877 stadgas,
att litterärt verk av författare, som avlidit före lagens tillkomst, skulle
bliva förre ägarens tillhörighet intill utgången av 1927, under det äganderätten
till verk av författare, som avledc efter lagens ikraftträdande,
skulle tillhöra rättsinnehavaren intill utgången av femtionde året efter författarens
död. Enligt bestämmelsen i § 32 av lagen om litterär ägandeBihang
till riksdagens protokoll 1920. 14 sand. Nr 452—455. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 452.
rätt den 30 maj 1919 gjordes beträffande redan avlidna författare ingen
ändring i detta förhållande. Däremot stadgades, att äganderätten till litterärt
verk av författare, som avlede efter ingången av år 1920, skall upphöra
med utgången av trettionde året efter författarens död.
Formellt sett finnes sålunda intet enda litterärt verk, som ännu är
allmän egendom, vilket förhållande fortgår intill utgången av 1927. I
verkligheten torde det dock vara så, att eu eller annan äldre författares
verk äro fria i anledning därav, att ingen numera kan styrka sin äganderätt
till desamma.
Av en inom vederhörandes riksdagsutskott upprättad bilaga till dess
betänkande i ämnet framgår, dels vilka bokförläggarfirmor och enskilda
personer som i stort sett äro ägare till de författares verk, vilka åtminstone
i första rummet kunde komma ifråga till utgivning i billiga folkupplagor,
dels ock i vad mån avsedda verk äro tillgängliga i bokhandeln.
Motionären har framhållit, att våra klassiska författares verk borde
vara hela samhällets egendom samt att de borde vårdas och nyttjas som
allas gemensamma kulturarv.
I detta yttrande kan riksdagen till fullo instämma, och den senare
tidens lagstiftning har ju också inriktats på att skapa ett sådant förhållande,
fast den givetvis därvid måst intill en viss gräns trygga en författare och
hans efterlevande vid deras rätt att liksom varje annan njuta frukterna
av ett ofta under stora försakelser och efter långvarigt och träget arbete
åstadkommet verk, liksom den ock måst taga hänsyn till tidigare under
då givna förutsättningar träffade överenskommelser.
I motionen talar motionären om det motstånd, som av den privata
förlagsverksamheten skulle komma att resas mot hans förslag. Det torde
vara så långt ifrån, att utgivandet av äldre författares verk medför vinst,
att det snarare i regel torde vara förenat med betydande ekonomisk uppoffring
på grund av den ringa läskrets dessa verk kunna påräkna. Motionären
anför själv fakta, som utgöra stöd för detta påstående, då han påvisar,
att ett flertal av våra äldre författares verk ej finnas tillgängliga i
bokhandeln. Med säkerhet kan ju förutsättas, att, om utgivandet av dessa
verk vore ett lukrativt företag, skulle våra bokförläggare ej försumma att
förskaffa sig denna vinning. Chefen för den förlagsfirma, som har äganderätten
till de flesta av våra litterära författares alster, har ock med styrka
framhållit, att det med nuvarande pappers- och tryckningskostnader är
förenat med betydande ekonomisk risk för ett förlag att utgiva äldre verk,
varför han med stor tillfredsställelse hälsade det förslag, som av motionären
framförts. Men han uttalade tillika den meningen, att, när dessa verk en
Riksdagens skrivelse Nr 452.
3
gång bleve fria, komme den ekonomiska risken för den enskilda förläggaren
att ytterligare ökas, enär då tillkomme jämväl möjligheten av konkurrens
beträffande samma verk, varigenom det kan bliva omöjligt att försälja en
med avsevärd kostnad utgiven upplaga.
Av det anförda torde framgå, att man knappast kan förvänta att
genom privat initiativ få den av motionären påvisade bristen på klassisk
litteratur avhjälpt, åtminstone beträffande äldre författare. Snarare torde
man kunna befara, att denna brist skall ytterligare ökas. Ett statsingripande
torde därför förr eller senare bliva nödvändigt, om något avsevärt
skall i berörda avseende kunna vinnas.
Då uppstår frågan, om denna angelägenhet är av den vikt, att staten
bör för densamma vidkännas de ekonomiska uppoffringar, som därmed helt
visst bliva förenade. Enligt riksdagens uppfattning är detta förhållandet.
Det är otvivelaktigt så, att våra svenska klassiska författares skrifter icke
stå att erhålla i den omfattning och till det pris, som kunde göra dem
tillgängliga för en större allmänhet. Yad detta betyder för vår folkbildning
torde utan vidare vara klart för envar. Det gäller ju här icke blott
skönlitteratur utan även skrifter av annan art. Yårt inskränkta språkområde
gör det omöjligt att åstadkomma ändring i detta förhållande utan
ett kraftigt stöd från statens sida, och borde detta sträcka sig även till
våra nyare författare.
Svenska modersmålslärareföreningens arbetsutskott har framhållit vikten
jämväl därav, att de upplagor, som eventuellt komma att utgivas med
understöd av staten eller genom statens försorg, i fråga om textbehandling
bliva mönstergilla eller åtminstone klanderfria, vilket knappast kan
vinnas, om icke redaktionen anförtros åt fackmän på området, vilka inse
betydelsen av, att en författares verk får gå till eftervärlden i oförvanskad
form.
Riksdagen delar denna mening och vill tillika framhålla önskvärdheten
av, att dessa verk förses med nödiga kommentarer samt med korta
biografiska uppgifter om författarna.
T detta sammanhang vill riksdagen erinra om det för något antal år
sedan stiftade Svenska Vitterhetssamfundet, vilket satt såsom sin uppgift
att med nödiga kommentarer och i en med hänsyn till textbehandling
mönstergill form utgiva nya upplagor av våra äldre klassiska författares
verk. Yisserligen betinga dessa upplagor genom sin synnerligen gedigna
utstyrsel ett så högt pris, att de ej kunna nå en större allmänhet, men
det vore ju tänkbart, att samfundet jämnsides med dessa dyrare upplagor
kunde utgiva billiga folkupplagor, om tillräckligt understöd för ändamålet
4
Riksdagens skrivelse Nr 452.
beviljades. Åtminstone borde de genom samfundets försorg av kunniga
språkmän redigerade texterna jämte kommentarer kunna förvärvas för det
syfte, varom här är fråga.
Den enda framkomliga vägen att realisera motionärens tanke synes
eljest under nuvarande förhållanden vara att träffa avtal med våra bokförlag
att med bidrag av statsmedel utgiva folkupplagor av här i fråga
varande litteratur, varvid borde krävas förutom texttrohet någorlunda tillfredsställande
typografisk utstyrsel.
Åt någon därför lämplig institution, exempelvis Svenska akademien,
folkbildningsförbundet eller förutnämnda vitterhetssamfundet, borde uppdragas
att ordna de frågor av olika slag, som måste uppstå i samband
med ett sådant företag, såsom frågorna om formerna för avtalen, vilka författares
verk, som skulle komma i fråga, om samlingsverk eller lämpligt
urval skulle utgivas o. s. v.
Givetvis måste man vid ett sådant företag börja helt blygsamt med
de författare och litterära alster, som kunde påräkna större spridning för
att sedan, i mån som erfarenhet vunnits och smaken för denna litteratur
odlats, fortsätta i raskare tempo på den inslagna vägen. Ett spörsmål i
andra hand bleve då även, huruvida översättningar av andra länders
främsta författare skulle på samma sätt göras tillgängliga för den stora
allmänheten.
Det väckta förslaget synes riksdagen så betydelsefullt, att möjligheten
av dess realiserande borde närmare undersökas, och torde detta lämpligen
kunna ske i samband med den utredning av frågan om det frivilliga folkbildningsarbetet,
som riksdagen redan beslutat.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda de ekonomiska och litterära möjligheterna
att med det snaraste genom statsmakternas medverkan i form av anslag
eller på annat sätt utge billiga folkupplagor av de främsta svenska och
till svenska översatta utländska klassiska författares skrifter samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 18 juni 1920.
Med undersåtlig vördnad.