Riksdagens skrivelse nr 450.

3

Nr 450.

Godkänd av första kammaren den 18 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående ersättning i
vissa fall till pastorat för kostnaderna för nybyggnadsskyldighet
ä prästerligt Innebo ställe.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 29.)
(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.)

Till Konungen.

Uti väckt motion har framhållits betydelsen därav att det toges under
omprövning, huruvida icke rättvisa och billighet krävde, att sådana pastorat,
som av synerätt blivit ådömda att utföra reparationer, ny- och ombyggnader
å prästgårdarnas löneboställen utöver vad som förut ålegat dem, borde
frikallas från dessa ålägganden, därest de inom viss tid ingåve ansökan
därom, samt att åtgärder fortast möjligt måtte vidtagas till frågans lösning.

Riksdagens vederbörande utskott har i den ordning 46 § riksdagsordningen
stadgar inhämtat yttrande över motionon från kammarkollegium,
vilket yttrande jämte ett av kamm arad vokatfiskalsämbetet i ämnet till kollegium
avgivet memorial bifogats riksdagens vederbörande utskotts utlåtande.

Föreliggande motion avser att skaffa rättelse i de missförhållanden,
som genom synerätternas beslut uppkommit i nyreglerade pastorat, där nämligen
pastoraten ålagts att utföra ny- och ombyggnader uppenbarligen på
grund av den oklarhet, som linnes i 1910 års ecklesiastika boställsordning
i fråga om vem det är, som har byggnadsskyldigheten vid frånskiljande av
lönebostället från dess förre innehavare. Trots det att i 23 § stadgas:
»Å löneboställe skola alla laga hus nybyggas och underhållas av arrendator!!»,
har det i eu mängd fall förekommit, att byggnadsskyldigheten tilldömts
pastoratet vid de laga syner, som hållits vid löneregleringens genomförande.

4

Riksdagens skrivelse nr 450.

Detta har tydligen kunnat ske på grund av ett annat stadgande i samma
förordning, då det nämligen i § 64 mom 3 heter, att »vid nämnda syn
boställshavaren skall anses som avträdare och pastoratet som tillträdare».

Såsom framgår av kammaradvokatfiskalsämbetets memorial hava i de
fall, då församlingarna besvärat sig över underrätternas beslut, hovrätterna
dömt olika, i det att Svea hovrätt förklarat, att synerätterna icke
lagligen ägt ålägga församlingarna nämnda byggnadsskyldighet, medan
däremot Göta hovrätt dömt på alldeles motsatt sätt. Emellertid har Högsta
domstolen fastställt Svea hovrätts beslut och sålunda förklarat, att stadgandet
i ovan nämnda § 64 av ecklesiastik boställsordning ej innebure skyldighet
för församlingarna att ansvara för nybyggnadskostnaderna. Riksdagen
måste för sin del instämma i motionärens önskemål, att rättelse bör
komma till stånd, så att de församlingar, som mot sin vilja genom syner,
som vunnit laga kraft, ådömts att utföra ny- och ombyggnader å prästgårdarnas
löneboställen, må så vitt möjligt tillerkännas rätt att för kostnaderna
härutinnan bekomma ersättning.

Yad angår sådana pastorat, som redan utfört dem ålagd byggnadsskyldighet,
har kammarkollegium hänvisat till stadgandena i 2 7 § ecklesiastik
boställsordning och 18 § arrendeförordningen, vilka skulle innebära,
att pastoratet skulle kunna erhålla samma rätt som i nämnda lagrum tillerkännes
arrendator, d. v. s. rätt att av influtna arrendemedel tillgodogöra
sig hela den av domstolen beräknade kostnaden. Detta har också fram''
hållits av motionären, som emellertid anser, att dessa medel i de flesta fall
ej förslå till täckande av hela denna utgift, så att församlingarna likväl
skulle få vidkännas betydliga förluster. Kammaradvokatflskalsämbetet anser
detta uttalande vara i viss mån överdrivet, men påpekar, att, om församlingarna
skola erhålla denna rätt, särskilda föreskrifter torde vara behövliga,
alldenstund enligt 19 § i lag om reglering av prästerskapets avlöning den 9
december 1910 arrendemedel, influtna från löneboställen i regel skola användas
till prästerskapets avlöning.

Kammaradvokatflskalsämbetet finner för övrigt, att starka billighetsskäl
tala för ett tillmötesgående av motionärens önskemål.

Det framgår emellertid av såväl kammarkollegii som kammaradvokatfiskalsämbetets
uttalanden, att det avlyftande eller den rättelse varom här
är fråga skulle för pastoraten i många fall bliva av endast skenbar verkan
och av godtycklig och ojämn beskaffenhet. Då det synes uteslutet, att
pastoratet skall kunna få någon gottgörelse för sina utgifter i berörda avseende
på annat sätt än genom arrendemedel från lönebostället, bör undersökning
komma till stånd, om pastoratet kan äga rätt till gottgörelse av

•Riksdagens skrivelse Nr 450. o

dessa medel. Detta synes som sagt motionären förutsätta likasom även
kammarkollegium eventuellt för vissa fall och efter yttrande av ny synerätt
eller medgivande av Eders Kungl. Maj:t.

Då motionären ej förebragt någon uppgift om huru stort antal pastorat,
som drabbats av ifrågavarande åläggande, och då kammaradvokatfiskalsämbetet
ej heller kunnat lämna någon uppgift härom, saknar riksdagen
möjlighet att bedöma, i vilken utsträckning 1910 års ecklesiastika boställsordning
hittills tolkats i här berörda riktning. Eiksdagen vill emellertid
i detta sammanhang erinra därom, att under förra året Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet riktats på svårigheten att få de ecklesiastika boställena
utarrenderade på grund av nybyggnadsskyldigheten för arrendatorn,
samt att Eders Kungl. Maj:t på grund härav den 17 oktober 1919 avlät
ett cirkulär till samtliga länsstyrelser och ecklesiastika konsistorier, varigenom
förordnades, »att vid utarrendering, jämlikt kungl. förordningen den
15 september 1911 (nr 89) angående utarrendering av prästerskapets löneboställen,
för tiden från den 14 mars eller den 1 maj 1920 och den 14
mars eller den 1 maj 1921 av de för jordbruk avsedda ecklesiastika löneboställen,
för vilkas utarrendering från sagda tid ej redan hembud skett,
auktion utlysts eller andra liknande förfoganden träffats, skall iakttagas,
att arrendetiden begränsas till fem, högst sju år.» Likaledes har genom
bemyndigande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet samma dag
den 17 oktober 1919 låtit tillkalla sakkunniga för att biträda med en
revision av förordningen angående utarrenderingen av prästerskapets löneboställen.
Sålunda torde på grund av särskilt ovan nämnda cirkulärskrivelse
vederbörande länsstyrelser och ecklesiastika konsistorier hava att iakttaga,
att med den begränsning arrendetiden erhållit inga ålägganden i byggnadshänseende
under innevarande år ådörnas vare sig arrendator eller
pastorat; och torde det vara att förvänta, att nämnda kommitté framkommer
med förslag, som vid återstående löneregleringars genomförande utesluter
upprepande av dylika ålägganden för pastoraten.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, om och i vilken utsträckning
pastorat, som ålagts nybyggnadsskyldighet å prästerligt löneboställe, ma av
från bostiillct härflytande medel kunna erhålla ersättning för till följd av
dylikt åläggande för pastoratet uppkomna kostnader.

Stockholm den 18 juni 1920.

Med undersåtlig vördnad.