Riksdagens skrivelse Nr 395.

31

Nr 395.

Godkänd av första kammaren den 15 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 15 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om ändring av § 26 regeringsformen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 59.)

Till Konungen.

I tvenne inom riksdagen väckta likalydande motioner har hemställts,
att riksdagen ville för sin del till vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande förslag till ändrad lydelse av § 26 regeringsformen:

§ 26.

Konungen äger att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva
ära och till kronan förverkat gods. På den brottslige skall sedermera
ankomma att emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå
det straff, vartill han blivit dömd.

samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till 1921 års riksdag rörande de lag- och författningsändringar, som
kunna av nämnda grundlagsändring föranledas.

Benådningsrätten har i alla tider som regel odelat tillhört regeringsmakten.
I utlandet beredas numera benådningsärenden vanligen av en
byrå eller därmed likartat förvaltningsorgan hos respektive lands justitieministerier.
I parlamentariskt styrda länder kontrasigneras naturligtvis

32

Riksdagens skrivelse Nr 395.

statschefens beslut om benådning av vederbörande minister, som härigenom
ikläder sig det parlamentariska ansvaret för åtgärden i fråga.

Sverige intager vad beträffar nådeärendens behandling jämte Finland,
vilket härvidlag som i så många andra stycken tagit svensk rättsbyggnad
till förebild, en särställning så tillvida, som den högsta lagskipande myndigheten
obligatoriskt skall höras över ansökningar om nåd i brottmål.
Gången av ett nådeärende hos oss är följande. Ansökning, av den dömde
eller annan, inlämnas i nedre justitierevisionen. Här beredes målet samt
föredrages av vederbörande revisionssekreterare i högsta domstolen. Sedermera
uppgöras inom revisionen promemorior, innefattande själva saken
samt högsta domstolens utlåtande. Dessa promemorior utdelas därefter
till stats- och justitieministrarna samt de konsultativa statsråden.
I. konseljen föredrar justitieministern och i t. f. regeringen den revisionssekreterare,
som haft målet tidigare om hand, varvid i bägge fallen
en protokollssekreterare från nedre justitierevisionen för statsrådsprotokollet.
Nådemålen gå sålunda fullständigt justitiedepartementets personal
förbi. Den enda befattning departementet kan sägas hava med dessa mål
är, att registratorn ombestyr utdelandet av omförrnälda promemorior till
förutnämnda statsrådsledamöter, samt att justitieministern — dock endast
i konselj —— föredrar nådeärendena. Proceduren torde, som nämnts, vara
ensamstående i sitt slag.

Att under sådana förhållanden lagskipningssynpunkter vid benådningsrättens
utövande spela en avsevärd roll, förefaller antagligt.

Beträffande nådemålens karaktär och den hänsyn, som vid deras avgörande
tages till högsta domstolens yttrande, hava motionärerna anfört
belysande siffror för åren 1913 och 1914. Motsvarande tal för åren 1915—
1916 giva enligt den officiella rättsstatistiken följande resultat. För dessa
år avsågo nådemålen resp. 276 och 239 personer. På olika ådömda straffarter
fördelade sig dessa 515 mål på följande sätt: 232 avsågo personer
dömda till straffarbete, 15 tvångsarbete, 180 fängelse eller arrest, 60 böter
och 28 annan påföljd. Inga nådemål gällde under dessa två år dödsstraff.
Av de 515 personerna hade 69 slutdömts av häradsrätt, 56 av rådhusrätt
eller polisdomstol, 112 av krigsrätt eller befälhavare, 61 av hovrätt, 4 av
krigshovrätt, 196 av högsta domstolen, 8 av annan myndighet. I 9 fall
angives den dömande myndigheten vara okänd. Av ifrågavarande 515
nådeansökningar ingåvos och avgjordes 346 inom 1 år efter brottets begående,
88 mellan 1 och 3 år, 15 mellan 3 och 5 år, 32 mellan 5 och 15 år
och 23 över 15 år. Ill fall uppgives tiden vara okänd. Av samma ansökningar
blevo 45 ej upptagna till prövning, 335 avslagna och 135 helt eller
delvis bifallna. Beträffande de 515 fallen överensstämde Kung!. Maj:ts

Riksdagens skrivelse Nr 395.

33

beslut i 494 fall med vad högsta domstolen hemställt och avvek därifrån

o o

i 21 fall. År 1919 uppgingo nådernålen till 396, varav Kungl. Maj:t
beträffande 377 följt högsta domstolens yttrande samt beträffande 19 mål
avvikit därifrån.

Under senare tid hava, såsom motionärerna framhållit, vid upprepade
tillfällen reformer beträffande nådemålens behandling påyrkats. Synpunkten
härvidlag har främst varit att lätta högsta domstolens arbetsbörda.

Mot anordningen att helt och hållet förlägga nådemålens behandling
till statsrådet har emellertid anmärkts, att detta kunde medföra fara för
att växlande synpunkter beträffande benådningsrättens utövande komme
med växlande regeringar att göra sig gällande. Den nuvarande ordningen
vore ur denna synpunkt att föredraga, enär regeringen vid avgörande av
nådemål har att stödja sig på utlåtande från en institution, högsta domstolen,
vilken ej kunde misstänkas vid avgivandet av desamma vara påverkad
av växlande politiska åskådningar.

Häremot liar invänts, att i utlandet, där benådningen ju som regel
handhaves av regeringen ensam, ej försports några klagomål i nyssberörda
hänseenden. Under sådana förhållanden vore det föga antagligt, att för
Sveriges vidkommande en förändring av antydd art skulle medföra något
men. Benådningens befriande från rena lagskipningssynpunkter och -former
skulle tvärtom kunna betraktas såsom en i sakens natur liggande otvetydig
fördel.

Riksdagen,som finner motionärernas förslag värt beaktande, anser emellertid,
att ett eventuellt borttagande av bestämmelsen om högsta domstolens
och regeringsrättens hörande över nådeansökningar måste föregås av eu utredning,
under vilken olika på frågan inverkande omständigheter böra tagas
under övervägande. Även om det därvid skulle befinnas skäligt att i allmänhet
låta nådemål avgöras utan dylikt hörande, synes dock böra tagas
under omprövning, om icke nu gällande ordning bör bibehållas i vad avser
ansökningar av berörda art, som ske i samband med klagan i själva målet
eller detsammas underställning. Likaledes bör undersökas, huruvida icke
även i vissa andra fall, t. ex. vid vissa grövre brott alltfort högsta domstolens,
resp. regeringsrättens utlåtande i nådemål bör inhämtas, och var
i sådant fall gränsen bör dragas mellan nådemål, över vilka ifrågavarande
dömande myndigheter skola höras, och där så ej synes vara ovillkorligen
behövligt. Det är givetvis även av vikt, att de bestämmelser, som eventuellt
kunna komma att ersätta de nuvarande, varda så avpassade, att
det blir tillfyllest sörjt för upprätthållande av nödig kontinuitet i nådemålens
behandling.

Slutligen anser riksdagen självfallet, att vid eu dylik utredning högsta
Bihang till riksdagens protokoll 1920. !4 sand. A v 392—390. 5

34

Riksdagens skrivelse Nr 395.

domstolens utlåtande bör inhämtas. Emellertid torde, i betraktande av
det läge, vari frågan befinner sig, en utredning av berörda slag kunna
hinna verkställas, så att förslag kan framläggas redan vid början av 1921
års riksdag.

På grund av vad sålunda anföres, får riksdagen anhålla, det, täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning
bestämmelsen i § 26 regeringsformen om högsta domstolens ocli
regeringsrättens hörande över ansökningar om nåd i brottmål må kunna
begränsas, samt till nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen
må giva anledning.

Stockholm den 15 juni 1920.

Med undersåtlig vördnad.