2
Riksdagens skrivelse Nr 371.
Nr 371.
Godkänd av första kammaren den 17 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 17 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag
för anläggning av en statsbana från Hultebo station å
statsbanan Bagarn—Hultebo till Riddarhyttans gruvfält
jämte en i ämnet väckt motion. *
(Statsutskottets utlåtande nr 183.)
Till Konungen.
I en till riksdagen den 7 januari 1920 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Eders Kungl. Maj:t med åberopande
av det vid propositionen under rubrik »utgifter för kapitalökning:
bil. 1» fogade statsrådsprotokollet över civilärenden samma dag, punkt
56, föreslagit riksdagen att dels, under förbehåll att vissa villkor om
kostnadsfri upplåtelse av mark med mera iakttagas och under i statsrådsprotokollet
i övrigt angivna villkor, besluta anläggning av en normalspårig
statsbana från Hultebo station å statsbanan Dagarn—Hultebo
till Riddarhyttans gruvfält för en med tillämpning av 1918 års pris
beräknad kostnad av 2,216,000 kronor, med rätt för Eders Kungl. Maj :t
att närmare bestämma järnvägens sträckning, dels ock för arbetenas påbörjande
för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 400,000 kronor.
3
Riksdagens skrivelse Nr 371.
I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, att riksdagen
måtte avslå Eders Kung!. Maj:ts förevarande förslag samt i skrivelse till
Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Knngl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida det kan vara med statens och det allmännas intresse förenligt,
att staten förvärvar och till normalspårig bana utvidgar Köping—Uttersbergs
och Uttersberg—Riddarhyttans järnvägar, och till riksdagen inkomma
med de förslag, vartill denna utredning kan föranleda;
eller ock om riksdagen ej skulle finna anledning bifalla detta yrkande,
att riksdagen måtte besluta att med avslag på Eders Kungl. Maj:ts
ovannämnda proposition i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av, huruvida staten må kunna förvärva och till normalspårig
bana utvidga Uttersberg—Riddarhyttans järnväg, samt att Eders Kungl.
Maj:t måtte till riksdagen inkomma med de förslag, som därav kunna
föranledas.
Beträffande nämnda motion har riksdagens vederbörande utskott
erhållit från järnvägsstyrelsen i vederbörlig ordning införskaffat yttrande,
vilket som bilaga fogats vid denna skivelse. (Bil. I).
Föreliggande förslag om förlängning av statsbanan Dagarn—Iiultebo
fram till Riddarhyttans gruvfält har i likhet med vad fallet var beträffande
förslaget om anläggning av nämnda statsbana icke huvudsakligen
föranletts av ortsbefolkningens behov av förbättrade kommunikationer.
Om också, säger departementschefen, avsevärd fördel för den
vid Riddarhyttan boende befolkningen är att förvänta av att den över
Dagarn kan komma i förbindelse med de personförande tågen å sträckan
Krylbo—Hallsberg, avser dock förslaget i första hand att tillgodose ett
enskilt intresse genom att befrämja transporterna av järnmalm från de
Riddarhytte aktiebolag tillhöriga gruvfälten vid eller i närheten av
Riddarhyttan.
Även om förslaget till anläggandet av järnvägen Hultebo—
Riddarhyttan sålunda icke kan anses framsprunget av ett direkt statsintresse,
kan, har departementschefen vidare framhållit, järnvägen dock
antagas medföra nytta för det allmänna. På grand av otillräckliga
transportmöjligheter hava under senare år från Riddarhyttan försålda
malmprodukter icke kunnat i sin helhet utfraktas, och särskilt hava
restpartierna av den till svenska järnverk sålda malmen starkt ökats.
Leveranserna till dessa ske huvudsakligen över Krampen, varest omlastning
från Köping—Uttersberg—Riddarhyttans smalspåriga järnväg
till statens järnvägar måste äga rum. Svårigheterna vid denna omlastning
utgöra enligt bolagets uppgift ett absolut hinder för varje
ökning av malmleveranserna till de viktigaste svenska konsumenterna.
4
Riksdagens skrivelse Nr 371.
På grund härav kommer, om förhållandena icke ändras, en avsevärd del
av bolagets produktion att avsättas i utlandet genom export över Köping.
Uppenbarligen är det av statsekonomisk betydelse, säges det i
propositionen, att i största möjliga utsträckning åt den svenska kvalitetsståltillverkningen
bevara bolagets produkter, av vilka denna industri
har stort behov. Därest järnvägen kommer till stånd, torde bolaget
även komma att upptaga malmbrytning vid de högst betydande ännu
icke utnyttjade malmfyndigheter, som äro belägna utmed den föreslagna
j ärnvägssträckningen.
Åven ur eu annan än nu berörda synpunkt komme den ifrågasatta
järnvägen att medföra nytta för det allmänna, i det genom banans
framdragande till Riddarhyttan densamma komme i än närmare grannskap
till Klotens kronopark, varmed utförsel av skogsprodukter från
kronoparken skulle underlättas.
Att järnvägens byggande av statsmedel anses böra ifrågasättas är
emellertid främst beroende på att amortering och förräntning torde kunna
påräknas av det kapital, som staten nedlägger i anläggningen, detta på
grund av de ekonomiska garantier, som lämnats från gruvbolagets sida.
I motionen har uttalats vissa betänkligheter mot Eders Kungl. Maj:ts
förslag, och har därvid anförts, bland annat, följande:
»Den ifrågasatta banan, Hultebo—Riddarhyttan, avser, att för transport
till norrländska bruk upptaga malm från Riddarhyttans gruvfält.
Denna transport sker nu med den smalspåriga Köping—Uttersberg—
Riddarhyttans järnväg till Krampen, där omlastning sker till statens
bana Hallsberg—Krylbo, för att sedan gå till destinationsorten. Det
torde icke vara tvivel underkastat annat än att en anordning, varigenom
den kostsamma och tidsödande omlastningen i Krampen skall kunna
undvikas, i mycket hög grad skall vara till gagn för Riddarhyttans
gruvors rationella drift. Det kan dock ifrågasättas, om icke detta skall
kunna nås på annat sätt, än att staten för ändamålet bygger en särskild
järnväg.
Till Riddarhyttans gruvor går, som sagt, den smalspåriga Köping—
Uttersbergs—Riddarhyttans järnväg. Denna järnväg har inom gruvfältets
område utvecklat sitt bannät, så att särskilda stickspår numera
gå till flera av de olika gruvorna, och järnvägsbolaget har skaffat sig
en vagnpark, som svarar mot gruvbolagets leveransförmåga.
Blir den nu föreslagna järnvägen en verklighet, komma dessa banor
att tangera varandra på flera ställen. De komma på vissa ställen att
gå parallellt och taga sitt gods vid samma gruvor. Den propositionen
åtföljande kartan åskådliggör detta på ett tydligt sätt.
5
Riksdagens skrivelse Nr 371.
Att eu dylik anordning för gruvförvaltningen ej kan vara ofördelaktig,
kan man nog förstå — konkurrens mellan ett par trafikleder ärju
alltid till gagn för trafikanten — men om det ur allmän och nationalekonomisk
synpunkt kan vara att tillråda, och om staten bör engagera
sig så omfattande i ett enskilt företags tjänst, torde däremot kunna
ifrågasättas.
Det torde också vara något i sitt slag enastående, att staten, sedan
Kungl. Maj:t beviljat en järnväg koncession, och denna järnväg blivit
en verklighet, själv bygger en järnväg till precis samma plats för att
fylla det trafikbehov, som den enskilda banan avsett att tjäna och fått
koncession på. Det brukar ju eljest tillgå så, att, om förhållandet under
tiden utvecklat sig, så att det befinnes vara av allmänt intresse att staten
äger en trafikled på en ort, där järnväg redan finnes, staten då löser
in den redan befintliga banan i stället för att bygga en ny sådan.
Genom en under sådana förhållanden nyanlagd järnväg bindes ju onödigtvis
kapital, samtidigt som ej någondera banans ekonomiska bärighet
kan bliva tillfredsställande.
Vad då denna ort beträffar, torde det vara ådagalagt,. att behov
av normalspårig järnväg föreligger. Detta behov är emellertid inte enbart
begränsat till Riddarhyttan. Det är gemensamt för hela den trakt,
som Köping—Uttersberg—Riddarhyttans järnväg genomlöper. Stora ansträngningar
hava också gjorts för att åstadkomma ombyggnad av den
smalspåriga järnvägen till bredspårig. Det bolag, som nu äger dessa
två på särskilda koncessioner baserade järnvägar, Köping—Uttersbergs
järnväg och Uttersberg—Riddarhyttans järnväg, bar också ingått till
Kungl. Maj:t med anhållan om koncession på omläggning av banorna
till bredspåriga. Denna ansökan vilar ännu bos Kungl. Maj:t.
Det ser ut som Kungl. Maj:t förbisett denna ansökning vid prövning
av Riddarhyttans aktiebolags anhållan om att staten skall anlägga järnväg
Hultebo—Riddarhyttan. Blir det så, att Köping—Uttersberg—-Riddarhyttans
järnvägs ansökan om koncession på utbyggnad till bredspårig
blir av Kungl. Maj:t bifallen, synes således Riddarhyttans gruvfälts
behov av en normalspårig järnväg bliva tillfredsställt utan att
staten behöver göra en dyrbar anläggning. En järnväg Hultebo—
Riddarhyttan skulle givetvis i sin tur återverka på Uttersbergsbanans
räntabilitet och, till förfång för traktens övriga industri, omöjliggöra
banans utbyggande till normalspårig.
Det ser emellertid ut, som skulle de bolagsägare, som nu äga
Uttersbergsbanan, ett konsortium intressenter i Norrköping, som förvärvat
bolaget i avsikt att i sammanhang med byggandet av den pla
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 371.
nerade järnvägen Katrineholm—Köping utvidga Köpings—Uttersberg—
Riddarhyttans järnvägar till normalspåriga, ej skulle äga förutsättningar
att fullfölja planen. Krigstidens svårigheter ha kommit emellan och
försvårat omläggningen.
Då nu emellertid förslag uppkommit om en statsbanans byggande
vid Riddarhyttan även med hänsyn till, att denna bana, utom det allmänna
behov, som den avser att fylla vid Riddarhyttan, skulle komma
att tjäna ett direkt statsintresse genom sin närhet till Klotens kronpark,
varigenom ett bättre utnyttjande av skogsprodukterna skulle ernås,
synes det mig vara lämpligt att pröva, huruvida man inte i ännu högre
grad skulle kunna tillgodose statens och det allmännas intresse genom
statens övertagande av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans järnvägar
och dess utbyggande till bredspåriga.
Efter Mälarens öppnande för den större sjöfarten, för vilket staten
nedlagt så stora summor, träffar man i Köping den i dagarna påbörjade,
i hjärtat av landet liggande stora djuphamnen. Med övertagande
av Uttersbergsbanan skulle en järnvägsförbindelse komma i statens
ägo, genom vilket man, icke blott efter tillbyggnad skulle nå statens
skogar i Klotens kronopark, utan staten skulle också då kunna leda det
gods, som från vissa delar av mellersta Sverige vill söka sig första
stora hamn, på egna järnvägar över Krylbo—Krampen—Köping, och i
Köping nå en sådan. Riddarhyttans gruvfält skulle få sitt behov på
järnväg med stor trafikkapacitet fyllt, utan att staten byggde en med
Uttersbergsbanan konkurrerande, båda järnvägarna ruinerande bana.
Genom inlösning och ombyggnad av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnvägar skulle staten för en relativt liten kostnad öppna en ny,
stor trafikled, som kommer dessa trakters industri och näring till god
hjälp. Det kan bli en pendang till de goda förbindelser, som ernåddes
genom statens förvärv av Mora—Vänerns järnväg, då i statens hand
lades förbindelsen mellan Inlandsbanan och Kristinehamns stora hamnar.
Köpings läge som hamnstad motsvarar på visst sätt Kristinehamns; den
ligger djupast inne i det stora sjöfartssystem, som Mälaren, liksom Vänern,
utgör och träffar hjärtat av vårt lands gamla bergsbruksindustri. Ett
förvärv för staten av Uttersbergsbanan bleve ett företag med lång sikt
och ställt i sammanhang med Mälarens öppnande för den större sjöfarten,
skulle det i väsentlig grad kunna stärka våra mellansvenska
järnbruk i konkurrens utåt och öppna möjligheter av stort allmänt
intresse.
Skulle, mot förmodan, riksdagen ej vilja stanna för och låta undersöka
möjligheterna av statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
7
Riksdagens skrivelse Nr 371.
järnvägar, förefaller det emellertid att ett förvärv av enbart Uttersberg—
Riddarhyttans järnväg vore att föredraga framför att bygga Hultebo—
Riddarhyttans järnväg. Ett inlösande av Uttersberg—Riddarhyttans
järnväg och dess ombyggande till normalspårig bana skulle i varje fall
inte lägga så stora svårigheter i vägen för banan Köping—Uttersbergs
utbyggande, och Riddarhyttans gruvfält finge å sin sida sitt behov av
en bredspårig bana tillgodosett.
Jämte mitt yrkande om utredning av möjligheterna av statens
förvärvande av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans järnvägar och järnvägarnas
utbyggande till bredspåriga, kommer jag därför, att, i händelse
av att detta förslag ej vinner riksdagens bifall, alternativt ställa förslag
om förvärv av enbart Uttersberg—Riddarhyttans järnväg och om dess
utbyggande till normalspårig.
Till sist får jag som min bestämda åsikt uttala, att en statsbanas
byggande från Hultebo till Riddarhyttan kommer att menligt inverka
på Hedströmmens bruks industri med dess talrika arbetarestam och hela
traktens allmänna tillstånd. Efter denna trafikled ligger Kolsva stora
järnverk samt Uttersbergs, Ferna, Karmansbo och Gisslarbo järnbruk
samt en del mindre sågverk o. d.
Trafikförhållandena äro på Köpings—Uttersberg—Riddarhyttans
järnvägar redan nu på det högsta otillfredsställande, och varje åtgärd,
som sänker banans ekonomiska bärighet, hotar att förkväva traktens
industri. Omlastningarna i Köping och Krampen äro båda tidsödande
och kostsamma och de höga toppriser i fråga om frakter, som Uttersbergsbanan
håller, trycka brukens konkurrensförmåga på ett för dem
mycket ofördelaktigt sätt. Som exempel på huru otillfredsställande trafikförhållandena
äro på denna järnväg, kan anföras att Kolsva bruk inköpt
lastbilar och upptagit landsvägstransport för visst gods på den 14 kilometer
långa vägen, Kolsva—Köping, vilket lärer ställa sig fördelaktigare
än att använda järnvägen.
Flera av Kolsva järnbruk beräknade utvidgningar äro baserade
på förutsättningen av banans utbyggande till normalspårig, som under
flera år varit ifrågasatt.
Kommer, genom statens åtgöranden att bygga Hultebo—Riddarhyttans
järnväg, Uttersbergsbanan att förbli smalspårig, komma dessa
utvidgningar vid Kolsva sannolikt ej till stånd och nuvarande driften
snarare att begränsas. Likartade förhållanden äro rådande vid de övriga
bruken. De arbeta under, i transportavseende, mycket svåra förhållanden.»
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava olika meningar
gjort sig gällande om lämpligheten av att trots föreliggande ekonomiska
8
Biksdagens skrivelse Nr 371.
garantier företaga den i propositionen föreslagna utbyggnaden av statsbanan
Dagarn—Hultebo fram till Riddarhyttans gruvfält. Och då
riksdagen innevarande år haft att behandla ett stort antal andra frågor
av omfattande och viktig beskaffenhet, har det icke varit riksdagen
möjligt att ägna detta ärende den ingående granskning, som för ett
rättvist och allsidigt bedömande av detsamma synts erforderligt. Riksdagen
har därför ansett förevarande fråga icke nu böra företagas till
avgörande, utan förutsätter riksdagen att Eders Kungl. Maj:t, eventuellt
efter omprövning huruvida ur nationalekonomisk synpunkt betingelser
för statsinlösen av järnvägslinjerna Köping—Uttersberg och Uttersberg—
Riddarhyttan och deras ombyggnad till banor av normal spårvidd
kunna befinnas föreligga, ånyo underställer frågan riksdagens prövning.
Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen
anmäla att Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke föranlett till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 juni 1920.
Med undersåtlig vördnad.
Riksdagens skrivelse Nr 371.
9
Bilaga I.
Till riksdagens statsutskott.
Enligt skrivelse den 12 sistlidne mars från statsrådet och chefen för kungl.
civildepartementet har Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen att avgiva och till
riksdagens statsutskott avlämna av utskottet begärt yttrande över en inom andra
kammaren väckt motion nr 166 om avslag å Kungl. Maj:ts förslag om anläggning
av statsbana från Hultebo station till Riddarhyttans gruvfält samt om skrivelse till
Kungl. Maj-t. med anhållan om utredning, huruvida det vore med statens och det
allmännas intresse förenligt att staten förvärvade och utvidgade till normalspårig
bana Köping—Uttersbergs och TJttersberg—Riddarhyttans järnvägar, eventuellt endast
Uttersberg—Riddarhyttans järnväg.
Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen anföra följande.
Den i motionen framförda åsikten, att en blivande statsbana Hultebo—Riddarhyttan
skulle medföra minskning av trafiken å Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnvägar synes — under förutsättning att dessa järnvägar fortfarande bibehållas
smalspåriga — icke riktig. Å de smalspåriga järnvägarna transporterades nämligen
från Riddarhyttan under åren 1913—1918 över Krampen för omlastning i medeltal
cirka 27,000 ton årligen samt under åren 1916—1918, då malmtransporten ökats i
medeltal omkring 33,000 ton per år under det att över Köping transporterats i
medeltal under perioderna 1914—1918 och 1916—1918 omkring 45,000 respektive
47,000 ton. Kommer den ifrågasatta järnvägen Hultebo—Riddarhyttan till stånd,
skulle visserligen icke någon malm från Riddarhyttan uttransporteras över Krampen
för omlastning därstädes, men skulle däremot enligt Riddarhyttebolagets beräkning
på grund av den ökade malmproduktion, som bolaget anser sig genom den nya
banans tillkomst kunna igångsätta, transportkvantiteten över Köping år 1925 ökas
till 75,000 ton per år. Som avstånden å de enskilda järnvägarna mellan Riddarhyttan
och Krampen respektive Köping, uppgå till 8.5 respektive 46 kilometer tiar
den under senare år framgående malmtrafiken från Riddarhyttan, räknat i tonkilometer,
uppgått till omkring 2,440,000 tonkilometer, varemot malmtrafiken å den
smalspåriga banan år 1925 beräknats uppgå till 3,450,000 tonkilometer. Härav
synes, att antalet tonkilometer skulle ökas år 1925 med omkring 40 procent i förhållande
till det nuvarande. Skulle den av järnvägsbolaget ifrågasatta ombyggnaden
till normalspår av bolagets järnvägar däremot förverkligas och samtidigt den
av ltiddarhyttebolaget planerade ökade malmproduktionen äga rum, komme givetvis
en statsbana Hultebo—Riddarhyttan att förorsaka en minskning i den trafik, som
eljest skulle uppkommit på de ombyggda Köping—Uttersberg—Riddarhyttans järnvägar.
Det torde dock med skäl kunna ifrågasättas, om under avsevärd tid framåt
det enskilda bolaget mäktar genomföra ombyggnaden. Enligt det kostnadsförslag,
som var bifogat bolagets ansökan om koncession på järnvägarnas utbyggande till
normalspår, beräknades nämligen ombyggnaden draga en kostnad av 4,460,000
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 14 sand. Nr 370—372. 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 371.
kronor. Förslaget är emellertid upprättat i september 1917 och bär sedan dess en
kostnadsstegring av 40 å 50 procent inträtt, vadan förslagets genomförande enligt
nu gällande prisnivå, men i övrigt med de förutsättningar bolaget tänkt sig vid
förslagets upprättande, torde kunna beräknas till 6 å 7 miljoner kronor. Härvid
är dessutom att märka, att det av bolaget uppgjorda ombyggnadsförslaget är uppgjort
med tekniska bestämmelser, vilka i många avseenden måste betraktas som
provisoriska för nedbringande av den första ombyggnadskostnaden och som näppeligen
torde kunna komma till användning av banorna, på sätt ifrågasättes i motionen,
skulle förvärvas av staten och därefter ombyggas. Av nedanstående sammanställning
framgår, dels de av järnvägsbolaget vid kostnadsberäkningen använda tekniska
bestämmelserna, dels de bestämmelser, som anses böra tillämpas vid ombyggnaden
efter ett eventuellt statsinköp.
Spårvidd .........................
Skenvikt i huvudspår ........
Största syllavstånd.............
Syllens längd, klossad syll •
» » övriga sy Ilar.
» bredd i topp .........
» tjocklek, skrädd på två motsatta sidor .
Största lutning f KöPin?-Utter?j,erg
å banan UttersLerg-Riddarhyttan
t i lastspår .....................
Minsta kröknings- [ huvudspår ...............
radie för * | ^0SPä.r å ^tioner
1 industri- och gruvspår
Ballastens krönbredd vid 2.1 meters syllar
» » » 2.4 » »
» djup....................
Banvallens krönbredd minst ...................
Jordskämings bredd i balansplanet minst .
> brantaste sidolutning .........
Bergskärnings bredd i balansplanet minst .
» brantaste sidolutning
Minsta dimension å avloppstrumma —
Broarna beräknade för ett axeltryck av
Största tillåtna hastighet ..................
km/tim.
Ifrågasatta tekniska
bestämmelser vid
ombyggnaden
av bolaget
efter ett
eventuellt
statsinköp
1.435
24.8
0.7
2.4
2.1
0.2
0.15
10
16.6 7
25
300
180
150
2.4
2.7
0.3
4.0
6.7
1:1.5
4.9
10:1
0.6 X 0.6
18
32
1.485
27.5
0.7
2.4
2.4
0.2
0.15
10
16.6 7
25
300
180
150
3.0
0.4
4.8
7.3
1: 1.5
4.9
10:1
0.6 X 0.6
18
50
Beträffande skiljaktigheterna mellan de tekniska bestämmelserna i ena eller
andra fallet kan anföras följande.
Vid rälsutbytet bör banan om den skall ombyggas av staten beläggas med
räler av minst 27.5 kilogram per meter, enär i annat fall användandet av statsbanornas
befintliga lokomotivtyper skulle lida en oekonomisk inskränkning särskilt
11
Riksdagens skrivelse Nr 371.
i betraktande av att å banan skulle framgå jämförelsevis tung trafik. Likaså borde
givetvis förutsättas att de nu befintliga syllarna av 2.i meters längd utbyttes å hela
banan mot sådana med 2.4 meters längd. Visserligen skulle väl banan kunna trafikeras
med bibehållna 2. i meters syllar, men på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
också förutsatt måste detta anses såsom en provisorisk åtgärd och den trafikerade
allmänheten skulle säkerligen snart framkomma med berättigade anspråk på större
tåghastighet än den som skulle kunna tillåtas om sliprarna med 2.i meters längd bibehölles
eller maximalt 32 kilometer per timme. I konsekvens härmed bör också ballastens
krönbredd och djup samt banvallens krönbredd ökas utöver vad bolaget
tänkt sig för att spåret skall bliva så tillfredsställande att tågen kunna framföras
med den maximihastighet, som torde böra förutsättas eller omkring 50 kilometer
per timme.
Med ledning av den av bolaget upprättade kostnadsberäkningen och med användande
av ovanstående tekniska bestämmelser för banan ombyggd som statsbana
har ny approximativ överslagsberäkning av kostnaden för banornas ombyggnad till
normalspår utförts, varvid följande är att märka.
1) Kostnaderna hava beräknats enligt nu gällande prisnivå.
2) Till sidospåren å stationerna hava räler av 24.8 kilograms vikt per meter
tänkts komma till användning och finnas sådana i tillräcklig kvantitet tillgängliga
från det nuvarande huvudspåret, som till viss mindre del är belagt med räler av
denna vikt.
5) Å bandelen Uttersberg—Riddarhyttan har banan tänkts omlagd enligt ett
förut av bolaget ifrågasatt förslag mellan Forshammar och Uggelfors — i bolagets
kostnadsberäkning har denna omläggning dock icke nu medtagits — varigenom dels
stickspåret till Krampens station försvinner och Krampen kommer att trafikeras
såsom vanlig mellanstation mot att nu endast vara åtkomlig från de enskilda banorna
förmedelst berörda stickspår, dels den mellan nyssnämnda platser belägna
höjdkammen kringgås, varigenom den därstädes befintliga långa och starka stigningen
försvinner.
4) Kostnaderna för stationernas ombyggnad har vid jämförelse med bolagets
förslag måst betydligt ökas, vilket särskilt gäller anslutningsstationerna Köping och
Krampen. De beräknade kostnaderna för dessa ombyggnader äro dock ytterst
approximativa, då tiden icke medgivit att upprätta några detaljerade ritningar för
ombyggnaderna.
5) I det av bolaget uppgjorda förslaget har kostnaden för nyanskaffning av
rullande materiel upptagits till 2,000,000 kronor men har denna summa minskats
med 500,000 kronor, som beräknas utgöra försäljningsvärdet av den nuvarande materielen.
I den av styrelsen verkställda överslagsberäkningen har beloppet 2,000,000
kronor med vederbörlig höjning på grund av nu gällande prisnivå godtagits, då ej
nu tiden medgivit att verkställa en närmare utredning över behovet av rullande
materiel efter ombyggnaden, oaktat enligt styrelsens uppfattning berörda belopp
säkerligen är otillräckligt. Som styrelsen är mycket tveksam, huruvida den nuvarande
materielen med sin enastående spårvidd av 1.0 9 3 meter kan avyttras för
det av bolaget beräknade priset har något försäljningsvärde icke upptagits för den
nuvarande materielen, detta så mycket mer då som nyss nämnts kostnaden för nyanskaffning
av rullande materiel synes väl så lågt upptagen.
De efter ovanstående förutsättningar verkställda överslagsberäkningarna hava
12
Riksdagens skrivelse Nr 371.
givit för handen, att ombyggnad av bandelen Köping—Uttersberg med bispår skulle
draga en kostnad av omkring 5,800,000 kronor och av bandelen Uttersberg—Riddarhyttan
med bispår en kostnad av omkring, 8,500,000 kronor eller tillsammans
omkring 9,300,000 kronor. Till dessa kostnader skola givetvis läggas kostnaderna
för banornas inlösen, vilka senare kostnader kunna uppgivas först efter förhandlingar
med järnvägsbolaget, enär i banornas koncessionsvillkor icke finnas inrymda
några bestämmelser beträffande ett eventuellt statsinköp av desamma. Upplysningsvis
kan nämnas, att eldigt av bolaget lämnad uppgift banornas avkomstberättigade
byggnadskostnad utgjorde år 1918 omkring 3,250,000 kronor.
Av det ovanstående framgår, att för ett statsinköp och utvidgande till normalspår
av Köping—Uttersbergs och Uttersberg—Riddarhyttans järnvägar, eventuellt
av endast den senare järnvägen, skulle erfordras ett avsevärt kapital, vilket efter
allt att döma näppeligen åtminstone under lång tid framåt skulle kunna förräntas.
Däremot är statens kapitalutlägg för utförande av den projekterade järnvägen
Hultebo—Riddarhyttan av betydligt mindre omfattning och därjämte kommer detta
kapital på grund av den mellan statens järnvägar och Riddarhyttebolaget träffade
överenskommelsen att förräntas på ett fullt nöjaktigt sätt.
Med anledning av vad styrelsen sålunda anfört, får styrelsen avstyrka den
föreliggande motionen.
Stockholm den 17 april 1920.
Kungl. järnvägsstyrelsen.
AXEL GRANHOLM.
Hj. Fogelmarck.