Riksdagens skrivelse Nr 359.
1
Nr 359.
Godkänd av första kammaren den 12 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 12 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
om verkställande av utredning rörande planmässigt ordnande
av regelbunden automobiltrafik å lämpliga sträckor
inom landet m. m.
(Statsutskottets utlåtande nr 185.)
Till Konungen.
Uti en inom riksdagen väckt motion tiar hemställts, dels att riksdagen
ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande genom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg av skyndsam utredning rörande
planmässigt ordnande av regelbunden automobiltrafik å lämpliga sträckor
inom landet, i förening med undersökning av ifrågakommande vägsträckors
beskaffenhet jämte anordningar och kostnader för deras försättande
och hållande i erforderligt skick, dels ock att riksdagen för
sålunda angivet ändamål måtte bevilja å tilläggsstat för år 1920 ett
belopp av 20,000 kronor samt å extra stat för år 1921 ett belopp av
50,000 kronor.
Beträffande de allmänna förutsättningarna för åstadkommande av
regelbunden automobiltrafik inom vårt land har i motionen anförts
följande:
»Under de senaste årtiondena har statens uppmärksamhet direkt och
indirekt varit på ett glädjande sätt inriktad på utvecklandet av landkommunikationerna
— särskilt järnvägarna — i de norrländska bygderna
och i gränstrakterna.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 14 sand. Nr 359—361.
1898 20 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 359.
Den senaste tidens utveckling har emellertid fört fram ett nytt
trafikproblem i förgrunden, nämligen automobiltrafiken. Det finnes icke
blott i Norrland utan i alla delar av vårt vidsträckta land väldiga vidder,
som icke under överskådlig tid kunna nås med järnväg på rimligt avstånd.
Det finnes tämligen nära järnvägs- eller sjökommunikation samhällen,
för vilka en järnvägsförbindelse icke är den ekonomiskt riktiga lösningen.
Även där sådana framåtgående samhällen och bygder snart nog kunna
tänkas vara i stånd att skaffa sig en järnvägsanslutning, hava de i avvaktan
härpå all anledning att söka förbättra sina kommunikationer med
enklare medel.
Trafikfrågor av samma natur som »kulturbanorna» i Norrland och
gränstrakterna finnas i mindre skala snart sagt överallt i vårt land. Det
rör sig visserligen om kortare distanser och kan därför sägas gälla
mindre trängande behov, men folktätheten och bördigheten äro i stället
vanligen större, följaktligen också de ekonomiska förutsättningarna för
att viuna åsyftat resultat med förbättrande av kommunikationerna. För
alla dessa trafikbehov innebär automobilväsendets utveckling till allt större
teknisk fulländning en faktor av allra största betydelse.
Därmed är alls icke sagt, att staten skulle direkt taga befattning
med inrättande av regelbundna automobilrouter. Tvärtom torde det som
regel kunna på förhand anses givet, att det i första hand tillkommer
enskilda och kommunerna, i vissa fall möjligen landstingen, att ordna
denna uppgift. Men det är å andra sidan ett synnerligen viktigt allmänt
intresse, att förutsättningarna för regelbunden automobiltrafik bliva enhetligt
undersökta och målmedvetet befrämjade genom statens försorg,
detta icke minst på grund av frågans intima samband med den alltjämt
olösta vägfrågan. — En regelbunden automobiltrafik kräver ovillkorligen
goda och starka, väl underhållna vägbanor och detta åter förutsätter
genomförande utan onödigt dröjsmål av den nyorganisation av vår vägförvaltning,
som varit föremål för många års utredningar och förslag.»
I motionen har vidare erinrats om den pågående utredningen rörande
åstadkommande av maskinell landsvägstrafik i de nordliga länen
och framhållits, hurusom genom järnvägsstyrelsens försorg under senaste
åren iordningställts ett par vägsträckor i Bohuslän (sammanlagt 52 km.)
för regelbunden automobiltrafik. I detta hänseende åberopas en utredning,
verkställd utav den av järnvägsstyrelsen anlitade undersökningsförrättaren,
majoren I. Petersson, som bland annat yttrat följande:
»De nya vägar, som skulle användas, äro i allmänhet byggda med
4,5 meters bredd, men då deras vägkanter under en längre tid ej ernå
Riksdagens skrivelse Nr 359.
3
nog fasthet för att det förstärkningsmateriel å vägbanan, utan vilket denna
icke kan motstå trafikbelastningen, skall kunna anbringas, torde vara
nödvändigt att öka vägarnas bredd till 6,0 meter mellan dikeskanterna.
De äldre vägsträckor, som äro smalare än 4,5 meter och sålunda måste
breddas, böra också givas 6,0 meters bredd. Härigenom vinnes också
fördelen, att möten med automobiler och vanliga åkdon bli avsevärt
underlättade. Det bör här anmärkas, att ortens hästar inom mycket kort
tid vänja sig vid automobilerna. Så har exempelvis varit fallet i Norrland,
där på grund av de långa avstånden automobiltrafiken blivit mycket
utbredd.
För att vägbanan skall motstå den ökade belastningen av automobiltrafiken,
ehuru denna trafik, såsom längre fram skall närmare beskrivas,
är avsedd att äga rum med relativt lätta motorfordon, måste den förstärkas.
Å gamla väl tillkörda vägar torde ett väl vältat makadamlager
bliva tillfyllest. För lösa äldre samt alla nya vägar erfordras ett bärlager
av större skärv, som sedan täckes av ett vältat makadamlager.»
»Då erfarenheten visat, att svenska landsvägar, även sedan de blivit
på bästa ekonomiskt möjliga sätt förstärkta och i övrigt iordningställda,
icke kunna året om uthärda tung automobiltrafik, har en speciell för våra
vägar lämplig automobiltyp utexperimenterats och skulle här komma till
användning. Typen utgöres av ett med pneumatiska gummihjulringar
försett automobiltåg, bestående av dragautomobil samt en å två enaxliga
släpvagnar. Tåget är så konstruerat, att släpvagnarna följa automobilen
fullständigt i spår, varför sålunda intet extra utrymme i kurvor erfordras
för släpvagnarna; spårvidden liksom hjulstorleken är också densamma på
hela tåget. De starkare belastade drhdijulen — automobilens bakhjul —
äro försedda med vardera två gummiringar; i övrigt liar varje hjul en
gummiring. Man har vid undersökning funnit, att belastningen per ytenhet
å* vägbanan är mindre än en tredjedel av motsvarande belastning
från massiva gummihjul, varmed exempelvis den förut å sträckan Tanum
— Grebbestad använda personomnibussen var försedd. Automobiltåg inredas
dels för persontrafik, dels för enbart godstrafik. Å personautomobiltåg
förses själva automobilen med sittplatser för 16 resande, under det att
släpvagnarna avses för handbagage, övrigt resgods, post samt i mån av
utrymme för paketgods.
Godsautomobiltåg är utrustat enbart för godstransport. Genom anbringande
av några lösa bänkar kan emellertid ett sådant automobiltåg
sommartiden också begagnas tillfälligt för personbefordran. —---
4
Riksdagens skrivelse Nr 359.
Vad beträffar trafikens ordnande, må anföras, att genom de lätta och
jämförelsevis snabbgående — omkring 20 km. per timme — automobiltågen
blir det möjligt att upprätthålla en fullständig reguljär trafik. Varje
resande kan lita till, att anslutning vinnes med järnvägstågen.
Det skulle vara till stor fördel för orten, att från vissa punkter, där
linjerna beröra havet och sjöar, insattes anslutande ång- eller motorbåtar.
En stor del av skärgårdsbefolkningen skulle härigenom få sina kommunikationer
i avsevärd mån förbättrade.»
»En annan omständighet», anföres i motionen vidare, »tilldrager sig
i detta ämne också ett visst allmänt intresse. Hela södra och mellersta
Sverige, nedersta Norrland och stora delar av det övriga Norrland äro
snart nog överspända med ett nät av elektriska ledningar, matat huvudsakligen
från vattenfall och tätt nog för att möjliggöra en systematisk
laddning av elektriska automobiler resp. ett skyndsamt utbyte av dessas
ackumulatorbatterier mot nyladdade sådana. Elektrobilerna hava hittills
endast i Amerika kommit till någon större användning — ett hundratusental
torde där vara i bruk — och detta huvudsakligen i de större
städerna. De lämpa sig emellertid sannolikt redan nu för regelbunden
trafik å sträckor, där möjlighet till laddning med billig elektrisk ström
finnes (nattkraft o. d.), exempelvis för gods-, post- och persontrafik
mellan fabrikssamhällen och närbelägna järnvägsstationer o. d.
Vårt land måste sägas erbjuda särskilda betingelser för en utveckling
i stort av elektrobilväsendet; därmed möjliggörande ökat oberoende
av utländskt bränsle på ett mycket viktigt område och med en
hastigt växande konsumtion. Om och hur pass hastigt en dylik utveckling
kan komma att äga rum, beror givetvis på elektrobilernas fullkomnande,
framför allt vad angår ackumulatorerna, så att de bliva fullt
driftsäkra och ekonomiskt konkurrenskraftiga, något som emellertid synes
vara på god väg.
En i och för sig önskvärd utveckling av elektrobiltrafikea i stort
kräver emellertid ovillkorligen möjligast enhetlig och ändamålsenlig utbildning
av bilernas batterier och av anordningarna över hela landet för
batteriernas utbyte och laddning. Ett enskilt svenskt företag har visserligen
redan i smått upptagit arbete i sådan riktning, men tydligt är, att
en fråga av denna innebörd och räckvidd måste i tid uppmärksammas
och stödjas av staten och kommunerna. Det har synts vara av vikt att
i förevarande sammanhang redan nu vidröra denna elektrobilfråga och
dess organisationsproblem, även om den möjligen ännu icke kan anses
mogen för direkta åtgärder.»
Biksdagens skrivelse Nr 359.
5
Utvecklingen på automobilteknikens område har öppnat nya möjligheter
för åstadkommande av regelbundna förbindelser olika orter emellan.
För vårt lands del gäller detta särskilt sådana trakter, där behovet av
bättre kommunikationer är synnerligen stort, men där trafiken icke kan
tänkas nå en sådan omfattning, att de nationalekonomiska förutsättningarna
för anläggandet av en järnväg föreligga. Och på samma sätt
som staten lämnat och alltjämt lämnar sin medverkan vid anläggandet
av nya järnvägsförbindelser inom landet måste befrämjandet av den nya
trafikform, som möjliggjorts genom automobilväsendets utveckling, sägas
vara ett statsintresse.
På det outvecklade stadium, vari spörsmålet om åstadkommande av
en regelbunden automobiltrafik olika orter emellan för närvarande befinner
sig, gäller det i första hand att åstadkomma en utredning rörande
de allmänna förutsättningarna härför och det lämpligaste sättet för befrämjandet
från statens sida av detta trafikmedels utveckling. Därmed
är, såsom i motionen framhållits, alls icke sagt, att staten skulle
direkt taga befattning med inrättande av regelbundna automobilrouter.
Tvärtom torde det som regel kunna på förhand anses givet, att det i
första hand tillkommer enskilda och kommunerna, i vissa fall möjligen
landstingen, att ordna denna uppgift. Men det är å andra sidan ett
synnerligen viktigt allmänt intresse, att förutsättningarna för regelbunden
automobiltrafik bliva enhetligt undersökta och målmedvetet befrämjade
genom statens försorg.
Vad de nordliga länen beträffar har redan en dylik undersökning
kommit till stånd. På framställning av landshövdingen i Norrbottens län
har nämligen i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts den 31 december 1919
givna bemyndigande inom civildepartementet tillsatts sakkunniga med
uppgift att verkställa utredning om lämpligaste sättet för anordnande
av maskinell vägtrafik inom dessa län.
Men även inom andra delar av landet torde det mångenstädes visa
sig möjligt att åstadkomma ett upphjälpande av bristen på kommunikationer
genom inrättandet av automobiltrafik. Att så är fallet torde ligga
i öppen dag och är för övrigt bestyrkt genom av järnvägsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ämnet gjorda uttalanden.
Riksdagen anser därför det motionsvis framställda förslaget om
åstadkommande av en allmän utredning: rörande fråg:an om förutsättningarna
för ett ordnande av regelbunden automobiltrafik inom vårt
land värt allt beaktande och har funnit sig böra i huvudsak bifalla
motionen i ämnet. Förutom de allmänna trafikmöjligheterna skulle enligt
riksdagens mening den kommande utredningen avse att klarlägga till
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 3.59.
hörande delar av själva väg-p roblem et, d. v. s. frågan om våra landsvägars
bärighet vid antomobiltrafik, de förstärknings- och ombyggnadsarbeten,
som eventuellt böra ifrågakomma, den lämpligaste vägbredden
samt lutningsförhållanden m. m., och även problemet om den ändamålsenligaste
fordonstypen tarvar i samband därmed en ingående undersökning
med beaktande av de särskilda förhållandena i olika delar utav
landet. Det torde vara otvivelaktigt, att de klarläggande resultat, som
stå att vinna genom en dylik utredning, lämpligt begränsad och målmedvetet
bedriven, motivera densammas företagande.
I motionen har förutsatts, att den kommande utredningen skulle
äga rum genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg under medverkan
av styrelsens tjänstemän. Med hänsyn därtill, att särskilda sakkunniga
redan tillkallats, vilkas uppdrag visserligen lokalt begränsats,
men i övrigt i väsentliga delar sammanfaller med det utredningsarbete,
varom nu är fråga, synes det emellertid även kunna ifrågakomma, att
nu ifrågavarande allmänna undersökning verkställes genom i huvudsak
samma sakkunniga, utan att därigenom det åt dessa uppdragna arbetet
utsträcktes över någon längre tid. Något avgörande härutinnan torde
dock icke nu behöva företagas, utan synes det böra ankomma på Eders
Kungl. Maj:t att härom fatta beslut, liksom ock att fastställa de närmare
grunderna för utredningens verkställande. I sistnämnda hänseende
förutsätter emellertid riksdagen, att planen för undersökningen begränsas
att omfatta arbetsuppgifter, som kunna tänkas leda till praktiska
resultat, utan att själva utredningsarbetet gives alltför stor omfattning.
Uti motionen har tillika hemställts om anvisande av särskilt anslag
för undersökningarnas bedrivande. Då emellertid Eders Kungl. Maj:tr
oavsett om dylikt anslag beviljas, torde hava tillgång till medel härför,
har riksdagen i detta hänseende icke ansett sig böra bifalla motionen.
Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville föranstalta om en allmän utredning
av frågan om förutsättningarna och lämpligaste sättet för ordnande av
regelbunden automobiltrafik inom landet.
Stockholm den 12 juni 1920.
Med undersåtlig vördnad.