Riksdagens skrivelse Nr 350.

1

Nr 350.

Godkänd av första kammaren den 11 juni 1920.

Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående klassificering av postkontoren
och telegrafverkets stationer.

(Statsutskottets utlåtande nr 165.)

Till Konungen.

Uti en till riksdagen den 12 mars 1920 avlåten proposition nr 243
kar Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen dels

godkänna de i statsrådsprotokollet angivna grunder för klassificering
av telegrafverkets stationer ävensom vid bifall härtill besluta, att
antalet av följande befattningar vid telegrafverket skall från och med den
1 juli 1920 utgöra:

telegraf kommissarie av klass 1 B ..................... 17

» » » 2 ..................... 21

dels besluta, att från och med den 1 januari 1921 antalet avdelningsingenjörer
vid telegrafverket skall ökas till fyra och antalet förste
kontrollörer till tjugo;

dels medgiva, att ur telegrafverkets tjänst avgången person, vilken
innehaft med pensionsrätt icke förenad befattning och som befinnes vara
i behov av understöd, må av telegrafstyrelsen tilldelas årligt understöd
med lämpligt belopp, icke överstigande vad som motsvarar två tredjedelar
av den årsinkomst, han senast åtnjutit från telegrafverket, att utgå
av nämnda verks medel, dock att dylikt understöd, där ej särskilda omBihang
till riksdagens protokoll 1920. 14 samt. Nr 350—352. 1

2

Biksdagens skrivelse Nr 350.

ständigheter föranleda undantag, må tilldelas allenast den, vars tjänstetid
uppgår till minst 25 år, däri inberäknad den tid vederbörande före antagandet
i telegrafverkets tjänst kan hava innebaft anställning vid enskilt
telefonnät, som övertagits av telegrafverket, eller såsom föreståndare för
eller biträde vid sådan växelstation inom rikstelefonnätet, vars betjäning
antages av vederbörande abonnenter;

dels och medgiva, att av telegrafverkets medel må till Norra Sveriges
rikstelefonisters vilohemsförening utan personlig ansvarighet under år
1920 utbetalas ett belopp av högst 25,000 kronor såsom bidrag till
gäldande av föreningens kostnader för inrättande av ett vilohem.

Beträffande förevarande proposition i vad den avser medgivande för
telegrafstyrelsen att tilldela ur telegrafverkets tjänst avgången person årligt
understöd, kommer riksdagen att anmäla sitt beslut i annat sammanhang.

Såsom av den i propositionen lämnade redogörelsen framgår, innebär
det nya avlöningsreglementet för kommunikationsverken, som träder i tilllämpning
den 1 juli innevarande år, att det antal klasser, vari postmästarna
för närvarande äro uppdelade, skola minskas från nuvarande 6 (1A,
1 B, 2 A, 2 B, 3 ock 4) till 4 genom sammanslåendet av befattningarna
dels såsom postmästare av klass 1 A och 1 B till eu ny klass 1 och dels
såsom postmästare av klass 2 A och 2 B till klass 2 (i sammanhang varmed
en ny grad såsom överpostmästare skulle inrättas för de tre postmästare
av klass 1 A, som för närvarande åtnjuta särskilt tilläggsarvode).

Enligt det av lönenämnden för post- och telegrafverket nu uppgjorda,
såsom provisoriskt betecknade omklassificeringsförslaget skulle ett avsevärt
antal postkontor komma att nedflyttas till lägre klass än den, vari
de för närvarande äro placerade. Så skulle exempelvis nedflyttas 25 postkontor
från den nuvarande klass 2 B till klass 3 samt 7 0 postkontor från
klass 3 till klass 4, och den sålunda föreslagna om klassificeringen skulle
tillämpas icke allenast å själva postkontoren och föreståndarebefattningarna
därstädes utan även å de nuvarande innehavarna av dessa befattningar,
vilka således, därest de önskade övergå å den nya lönestaten,
skulle komma att vidkännas en sänkning i tjänsteställning. I de fall
då omklassificeringen kunde komma att medföra direkt minskning av den
avlöning, som efter nuvarande grunder utgår till vederbörande befattningshavare,
skulle dock personlig gottgörelse utgå härför.

På i propositionen anförda skäl har emellertid departementschefen
funnit, att med den sålunda föreslagna provisoriska omklassificeringen

3

Riksdagen skrivelse Nr 350.

borde tillsvidare anstå. I syfte att underlätta genomförandet av de
sänkningar, som i fråga om postkontorens ställning i åtskilliga fall syntes
påkallad, skulle dock tillsvidare ledigblivna postmästarebefattningar tillsättas
endast på förordnande.

I avseende å det sålunda av lönenämnden uppgjorda provisoriska
omklassificeringsförslaget, vilket departementschefen icke ansett sig kunna
biträda, men vartill vissa motionärer uttalat sin anslutning, vill riksdagen
till en början framhålla, att ett genomförande av detsamma komme att medföra
att vissa befattningshavare, som utnämnts till och erhållit konstitutorial såsom
postmästare av viss klass, vid genomföfande av den nya löneregleringen
icke skulle komma i åtnjutande av löneförmåner i den lönegrad, vartill
deras befattningar hänförts. Ett sådant förfarande torde icke stå i överenstämmelse
med den praxis, som hittills tillämpats i eu del likartade
fall. Vid ikraftträdandet av 1910 års lönestater för postverket fingo
sålunda de dåvarande innehavarna av postmästarebefattningar, vilka sänktes
till lägre klass, kvarstå i förutvarande klass. Och i sammanhang med
1918 års tillfälliga lönereglering för kommunikationsverken erhöll ett
dylikt ärende eu liknande utgång. För vissa befattningshavare vid postkontoren,
nämligen brevbärarförmännen och värdebrevbärarna, vilka man
tidigare, i saknad av en mellangrad mellan å ena sidan postiljon och å
andra sidan förste postiljon, hänfört till den senare gruppen, infördes då
eu dylik mellangrad, varvid emellertid föreskrevs, att de värdebrevbärare
och brevbärareförmän, som dittills i lönehänseende räknats såsom förste
postiljoner, skulle lämnas oberörda av förändringen, och i detta förhållande
har icke nu vid den definitiva löneregleringen ifrågasatts någon
ändring. Jämväl från statens järnvägar föreligger exempel på liknande
praxis. Den nya klassificering av järnvägsstationerna, som år 1916 vann
Eders Kungl. Maj:ts godkännande, medförde nedflyttning i lönehänseende
av vissa stationsföreståndarbefattningar. De sålunda beslutade förändringarna
hava emellertid icke ansetts kunna genomföras annat än successivt

1 mån av nuvarande befattningshavarnas avgång, och genom den nya
löneregleringens genomförande torde därför en del av dessa befattningshavare
komma i en högre löneklass än den, vartill deras befattningar
rätteligen äro att hänföra. Så torde exempelvis å två stationer, som
enligt 1916 års klassificeringsplan skola besättas med stationsinspektorer
av klass 3 (med lön enligt 12:e lönegraden), nuvarande föreståndarna
komma att bibehållas vid sin ställning såsom stationsinspektorer av klass

2 (med lön efter 14:e lönegraden). Liknande är förhållandet med ett

4

Riksdagens skrivelse Nr 350.

flertal stationsinspektor er av klass 4 A, som, ehuru de av dem innehavda
föreståndarbefattningarna sänkts till stationsmästartjänster av klass 5 (med
lön enligt 9:e lönegraden), dock torde komma att jämväl framdeles erhålla
lön efter ll:e lönegraden.

Denna i praxis tillämpade grundsats, att vid omreglering av en
tjänst hänsyn bör tagas till tjänstens innehavare, har även fått sin utformning
i det nya avlöningsreglementet för kommunikationsverken. Enligt
§ 14 av samma reglemente gäller nämligen, att därest befattning nedflyttas
till lägre lönegrad, skall den, som då innehar tjänsten, äga uppbära
lön i den lönegrad, befattningen förut tillhörde, intill dess han
avgår. Motsvarande stadgande återfinnes jämväl i postverkets nu gällande
avlöningsreglemente.

Enligt riksdagens mening kan därför på goda grunder ifrågasättas,
huruvida det kan anses befogat att låta en nedflyttning av postmästarbefattningarna,
låt vara i och för sig av behovet påkallad, drabba de
nuvarande befattningshavarna.

Uppmärksammas må emellertid vidare, att förevarande fråga redan
varit föremål för riksdagens prövning. Då 1919 års riksdag i sammanhang
med fastställandet av antalet utav vissa högre befattningar vid
postverket bestämde, att postmästarna av klass 1 och 2 skulle från och
med den 1 juli 1920 bibehållas vid oförändrat antal (dock med den
jämkning, som föranleddes av införandet av överpostmästargraden), torde
riksdagen hava ansett, att denna fråga härigenom skulle provisoriskt
ordnas för den närmaste tiden av löneregleringens tillämpning, i avvaktan
på att förslag till en definitiv, för post- och telegrafverken samt statens
järnvägar gemensam klassiflceringsplan kunde framläggas. Även om det
därvid icke ansågs uteslutet, att detta definitiva förslag skulle kunna föreläggas
redan innevarande års riksdag, torde det icke hava avsetts, att
beslut om nya provisoriska bestämmelser nödvändigt skulle erfordras redan
vid 1920 års riksdag. De postmästare, om vilkas omklassificering nu är
fråga, måste alltså anses hava haft all anledning förvänta, att 1919 års riksdags
i ämnet fattade beslut innefattade grunder, varigenom deras tjänsteställning
vid övergången till den nya staten reglerades.

Då således enligt riksdagens mening ifrågavarande för postkontoren
utarbetade omklassificeringsplan icke utan åsidosättande av rättvisa och
billighet kan tillämpas på de nuvarande befattningshavarna, har riksdagen
icke ansett sig kunna bifalla de motionsvis gjorda framställningarna härom,
utan delar riksdagen i förevarande hänseende den av departemets -

5

Biksdagens skrivelse Nr 350.

chefen uttalade uppfattningen, att förevarande klassificeringsfråga bör underkastas
förnyad utredning, därvid ledigblivna postmästarebefattningar
böra tillsättas endast på förordnande.

Beträffande härefter telegrafverket nödvändiggör, såsom av departementschefen
framhållits, uppbördsprovisionens borttagande, att klassificeringen
av telegrafstationerna genomföres redan från tiden från reglementets
ikraftträdande. Då den nu framlagda planen härför innebär en ökning
av antalet telegrafstationer i de högre klasserna, har dess genomförande
icke mött samma svårigheter som i fråga om postverket.

Det framlagda klassificeringsförslaget, vilket underkastats en ingående
granskning inom lönenämnden, har icke givit riksdagen anledning till
erinran. Riksdagen anser sig emellertid böra framhålla, att detsamma
endast är provisoriskt och att jämväl frågan om en definitiv omklassificering
av telegrafstationerna är avsedd att underkastas ytterligare utredning.

Jämväl i de övriga delar, i vilka propositionen nu är föremål för
behandling, har riksdagen ansett sig böra bifalla densamma.

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört får riksdagen anmäla,
att riksdagen med bifall till Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
i vad densamma nu är föremål för behandling,

dels godkänt de i statsrådsprotokollet över civilärenden den 12 mars
1920 angivna grunder för klassificering av telegrafverkets stationer ävensom
beslutat, att antalet av följande befattningar vid telegrafverket skall
från och med den 1 juli 1920 utgöra:

telegrafkommissarie av klass 1 B........................ 17

» » » 2 ........................... 21

dels beslutat, att från och med den 1 januari 1921 antalet avdelningsingenjörer
vid telegrafverket skall ökas till fyra och antalet förste
kontrollörer till tjugo;

dels ock medgivit, att av telegrafverkets medel må till Norra
Sveriges rikstelefonisters vilokemsförening utan personlig ansvarighet

6

Riksdagens skrivelse Nr 350.

under år 1920 utbetalas ett belopp av högst 25,000 kronor såsom
bidrag till gäldande av föreningens kostnader för inrättande av ett
vilohem.

Stockholm den 11 juni 1920.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 351.

Godkänd av första kammaren den 11 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående rätt för vissa tjänstemän
att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig tid, varunder
tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av militär
tjänstgöring.

(Statsutskottets utlåtande nr 176.)

Till Konungen.

Uti en till riksdagen av låten, den 27 februari 1920 dagtecknad
proposition, nr 365, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare
avlöningsförhöjning må äga rum efter viss tids tjänstgöring,
honom icke må föras till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för
fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring.

Då riksdagen i likhet med departementschefen och löneregleringskommitten
funnit rättvisa och billighet tala för, att befattningshavare,
varom nu är fråga, må medgivas rätt att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna
sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av
all honom åliggande militär tjänstgöring, har riksdagen ansett sig böra
bifalla Eders Kungl. Maj:ts förslag.

Yad departementschefen anfört i fråga om beredande av skydd
för personal, som inkallats till militär tjänstgöring, mot förlust av anställning
och mot eftersättande vid befordran, rörande beräkning av tjänstetid
för rätt till pension samt angående avlöningsförhållandena under
ledighet för fullgörande av värnplikt, har icke givit riksdagen anledning