2

Riksdagens skrivelse Nr 328.

Nr 328-

Godkänd av första kammaren den 4 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 4 juni 1920.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående vissa pensioner
och understöd.

(Bankutskottets utlåtande nr 37.)

Till Konungen.

A. Bet militära pensionsväsendet.

l:o) I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, »att riksdagen
måtte åt Helga Maria Larsson, änka efter i lungsot, ådragen under militärtjänstgöring,
avlidne Lars Alfred Larsson, Guxås, Helgums socken, bevilja,
från den 1 november 1917 räknat, 300 kronor årligen, så länge
hon är ogift, samt åt vartdera av Larssons tre minderåriga barn 150
kronor årligen, intill dess det fyllt 18 år».

I likhet med motionären anser riksdagen sådana behjärtansvärda omständigheter
föreligga, att något understöd från statens sida bör beredas
änkan Larsson och hennes minderåriga barn. Detta synes även vara i
överensstämmelse med av riksdagen tidigare i liknande fall fattade beslut.
Lämpligen böra understöden till Larssons änka och barn utgå, såsom om
förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning för kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, varit å dem tillämplig. Riksdagen tillåter
sig erinra, att jämlikt de grunder, som angivits i kungörelserna den 28
juni 1918 (nr 469) och den 20 augusti 1919 (nr 542) skall för nämnda
år utgå 50 procents förhöjning å ersättningar enligt 1909 års förordning,
ävensom att riksdagen, på sätt riksdagen i skrivelse den 18 maj 1920
(nr 242) anmält, i enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning

Riksdagens skrivelse Nr 328.

3

fattat beslut dels om enahanda förhöjning jämväl för år 1920, dels ock
om höjning från och med ingången av år 1921 med 100 procent av de
i berörda förordning fastställda ersättningsbeloppen.

Riksdagen har alltså, i anledning av förevarande motion, medgivit,
att avlidne värnpliktige Lar3 Alfred Larssons från Guxås i Helgums socken
änka Helga Maria Larsson samt deras minderåriga barn må erhålla understöd,
såsom om förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, varit å dem tillämplig.

B. Allmänna indragningsstaten.

I. Angående lantförsvarsdepartementet.

2:o) I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta tilldela skrädderiarbetaren vid Norrlands trängkårs i
Sollefteå skrädderiverkstad Frans August Johannisson en årlig livränta av
300 kronor».

Såsom av motionen framgår har Johannisson under sammanlagt omkring
26 år varit anställd i kronans tjänst såsom skrädderiarbetare. Då
han dessutom, enligt vad för riksdagen tillgängliga handlingar utvisa, under
åren 1891 —1897, ehuru icke fast anställd i kronans tjänst, arbetat
vid Svea artilleriregementes skrädderiverkstad och nu lever i små omständigheter,
har riksdagen funnit billigt, att något understöd från det allmännas
sida beredes honom och har detsamma bestämts till det i motionen
föreslagna beloppet 300 kronor. Understödet har beviljats att utgå å allmänna
indragningsstaten från och med månaden näst efter den, då Johannisson
entledigas från sin anställning vid Norrlands trängkårs skrädderiverkstad.

Riksdagen har alltså i anledning av förevarande motion medgivit, att
skrädderiarbetaren vid Norrlands trängkårs skrädderiverkstad Frans August
Johannisson må från och med månaden näst efter den, i vilken han entledigas
från sin anställning vid nämnda verkstad, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av trehundra kronor.

II. Angående finansdepartementet.

3:o) I en inom riksdagen väckt motion har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att tillerkänna tullvaktmästaren Axel Bäckströms änka

4

Riksdagens skrivelse Nr 328.

Lydia Albertina Bäckström, född Svensson, en årlig tilläggspension å 600
kronor att utgå, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd».

Av utredningen i ärendet har framgått, att Bäckström vid det olyckstillfälle,
som vållade hans död, varit stadd på resa från Haparanda till
Ronneby för att tillträda den befattning vid tullkammaaren i sistnämnda
stad, till vilken han erhållit transport, och att han vid tillfället varit i
åtnjutande av kostnadsfri ledighet, samt att han icke åtnjutit vare sig
reseersättning eller dagtraktamente.

Sedan anmälan om olycksfallet gjorts hos riksförsäkringsanstalten,
fann anstalten enligt beslut den 30 april 1919, enär ifrågavarande
olycksfall icke inträffat under sådana omständigheter, att olycksfall i arbete
kunde anses föreligga, ersättning jämlikt bestämmelserna i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 icke kunna utgå i anledning
av olycksfallet.

Emot detta beslut voro två ledamöter skiljaktiga och yttrade, att de
med hänsyn till i ärendet lämnade upplysningar funne, att olycksfallet
måste anses hava inträffat i arbetet, och att ersättning förty borde utgå
jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.

Försäkringsrådet fann genom utslag den 7 augusti 1919 i anledning
av besvär av änkan Bäckström ej skäl göra ändring i riksförsäkringsanstaltens
beslut.

Därest olycksfallet, såsom reservanterna inom riksförsäkringsanstalten
ansett, varit att betrakta såsom olycksfall i arbete, skulle enligt 7 § i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete — med beräkning att den
avlidnes arbetsförtjänst under året före olycksfallet uppgått till det högsta
av lagen medgivna belopp 1,800 kronor — hava av riksförsäkringsanstalten
utgivits, förutom begravningshjälp med 180 kronor, livräntor dels
till änkan Bäckström med 450 kronor för år, så länge hon levde ogift,
dels ock till makarnas den 15 maj 1904 födda son med 300 kronor för
år, till dess han uppnått 15 års ålder.

Genom lagen den 19 juni 1919, vilken trädde i kraft den 1 januari
1920, har bland annat begreppet olycksfall i arbete utvidgats till att omfatta
även »olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes
av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen», varjämte
maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten höjts till 2,400
kronor. Därest denna lag varit gällande vid tiden för olycksfallet, skulle
begravningshjälpen hava utgjort 240 kronor och livräntorna respektive
600 kronor och 400 kronor.

Från tullverket hava, enligt vad riksdagen inhämtat, Bäckströms

Riksdagens skrivelse Nr 328.

5

efterlevande erhållit begravningshjälp med stöd av bestämmelserna i gällande
lönereglemente med 150 kronor. Dessutom utgår från tullstatens
enskilda pensionsinrättning från och med den 1 februari 1919 pension
till änkan Bäckström och makarnas son med 378 kronor för år, vilken
pension från och med juli månad år 1922, då sonens pensionsrätt bortfaller,
nedsättes till 270 kronor. I dyrtidshjälp utgå därjämte för närvarande
141 kronor 3 öre för år räknat.

På grund av vad i ärendet förekommit och då, enligt vad vid motio-
nen fogade handlingar utvisa, änkan Bäckström lärer vara i behov av
understöd, har riksdagen ansett billighetsskäl föreligga för beredande åt
henne av något understöd av allmänna medel, utöver vad hon uppbär i
pension från tullstatens enskilda pensionsinrättning. I sådant avseende
och då olika meningar gjort sig gällande, huruvida 1916 års olycksfallsförsäkringslag
varit i föreliggande fall tillämplig, har riksdagen ansett
understödet skäligen böra bestämmas till sadant belopp, att detsamma
jämte den från nyssnämnda pensionsinrättning utgående pensionen uppgår
till ett sammanlagt belopp av 600 kronor. Understödet har beviljats från
allmänna indragningsstaten att utgå från och med den 1 januari 1920.

Riksdagen har alltså i anledning av förevarande motion medgivit, att
avlidne tullvaktmästaren Axel Bäckströms änka Lydia Albertina Bäckström,
född Svensson, må från och med den 1 januari 1920, så länge
hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd till sådant belopp, att detsamma jämte till
henne från tulistatens enskilda pensionsinrättning utgående pension uppgår
till sammanlagt sexhundra kronor.

Stockholm den 4 juni 1920.

Med undersåtlig vördnad.